med anledning av prop. 1995/96:207 En ekonomisk politik för att halvera den öppna arbetslösheten till år 2000
Motion 1995/96:Fi110 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
Ärendet är avslutat
- Motionskategori
- -
- Motionsgrund
- Proposition 1995/96:207
- Tilldelat
- Finansutskottet
Händelser
- Inlämning
- 1996-06-19
- Hänvisning
- 1996-06-19
- Bordläggning
- 1996-06-19
Motioner
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
Riksdagen tar initiativet
När det i slutet av maj i år stod klart att interna motsättningar i regeringspartiet om främst arbetsrätten stoppat den utlovade sysselsättningspropositionen ansåg Folkpartiet att riksdagen måste ta initiativet i kampen mot den stigande arbetslösheten.
Med stöd av en undantagsbestämmelse i riksdagsordningen om motionsrätt vid inträffad händelse av särskild vikt (RO 3 kap. 15 §) väckte vi den 28 maj en motion där vi kritiserade regeringens handlingsförlamning och förordade att riksdagen - om så behövdes vid extramöten under sommaren - skulle samla sig till ett krisprogram mot arbetslösheten.
Resultatet av denna framstöt - och liknande från Moderata samlingspartiet och Kristdemokraterna - blev att talmannen inkallade riksdagen till en extra session den 12 juli. Regeringen föll då till föga och utarbetade i all hast två propositioner som las fram på vårriksdagens näst sista dag.
Vi är - som strax kommer att utvecklas - kritiska både till det mål för politiken som regeringen föreslår och till huvudinriktningen av de presenterade åtgärderna. Icke desto mindre tror vi att det var av värde att regeringen pressades till att lägga fram sitt program. Fortsatt passivitet hade ökat misstron mot det politiska systemet och spätt på misstanken hos människor att vissa makthavare under retoriken trots allt accepterar massarbetslöshet.
Ytterligare ett skäl till att vi tycker att det är bra att ett regeringsförslag till sist tvingades fram är att några av de föreslagna åtgärderna ligger i linje med Folkpartiets politik. Ibland handlar det om "återåterställare", d v s sådant som genomfördes under den borgerliga tiden, avskaffades med hjälp av vänstermajoriteten hösten 1994 och nu återinförs. Det gäller t ex en bortre parentes i a-kassan. Omvändelser under galgen är bättre än inga omvändelser alls, men "återåterställarna" visar tydligt att vi haft två förlorade år i kampen mot arbetslösheten. Även om de flesta av de förändringar som kommer att bli resultatet av extrasessionen i juli inte kan träda i kraft förrän vid årsskiftet, är det av värde för både enskilda och företag att tidigt veta vad som planeras.
Folkpartiet inför extrasessionen den 12 juli
Folkpartiets riksdagsgrupp kommer att koncentrera sitt arbete inför riksdagens extrasession den 12 juli på två uppgifter: För det första att förmå riksdagen att anta ett ambitiösare mål för sysselsättningspolitiken än det av regeringen föreslagna. För det andra att förskjuta tyngdpunkten i det åtgärdspaket som antas genom att verka för fler åtgärder som förbättrar företagsklimatet.
Vi har vid många tillfällen presenterat utförliga program mot den höga arbetslösheten. Denna motion, som formellt väcks med anledning av regeringens övergripande proposition 1995/96:207 En ekonomisk politik för att halvera den öppna arbetslösheten till år 2000, bygger i första hand vidare på de partimotioner vi väckte med anledning av vårpropositionen och den uteblivna sysselsättningspropositionen den 28 maj. Våra reaktioner på de konkreta förslagen i regeringens mer detaljerade proposition 1995/96:222 återfinns i en kommittémotion.
I våra kommentarer till regeringens förslag tar vi i första hand upp de konkreta förslag regeringen för fram. Den mängd aviseringar och utredningsuppdrag som nämns i propositionerna berör vi bara undantagsvis. Dem avser vi att återkomma till i motioner under allmänna motionstiden i höst eller när regeringen återkommer med preciserade förslag. Det faktum att vi inte kommenterar vissa resonemang kan alltså inte tas till intäkt för att vi accepterar dem.
En följd av vår önskan att koncentrera debatten inför och vid extrasessionen till huvudfrågorna är att vi accepterar några förslag från regeringen som vi inte själva fört fram och som i och för sig hade kunnat diskuteras. Omläggningen av bilbeskattningen innebär t ex att tiotusentals familjer med knappa marginaler får högre bilkostnader för att statsmakterna vill stimulera nybilsförsäljning. De som vinner på detta, förutom bilindustrin, är i första hand de företag som står får huvuddelen av nybilsköpen, vilka nu får sänkta bilkostnader. En snabbare behandling av tjänstebilsfrågan hade sannolikt betytt mer för bilindustrin. Vi accepterar ändå förslaget i ljuset av den katastrofala situation som råder på arbetsmarknaden och den betydelse bilindustrin har för jobben.
Sänkningen av stämpelskatten är, liksom det nyligen beslutade ROT- programmet, en ytterligare skattesubvention av bygg- och fastighets- marknaden, Sveriges vid sidan av jordbruket mest subventionerade bransch. Vi godtar emellertid även det förslaget med hänvisning till att det i detta katastrofala sysselsättningsläge kan finnas anledning att stimulera rörlighet på bostadsmarknaden.
Vi koncentrerar oss med andra ord mer på det som saknas i propositionen än på att kritisera de åtgärder regeringen lyckats samla sig till, även om det i några fall är ofrånkomligt. Vi tycker den tyngdpunkten är den naturliga i detta läge.
Regeringen sätter fel mål!
Fel mål ger fel åtgärder
Folkpartiet liberalerna avstyrker båda hemställanspunkterna i proposition 1995/96:207.
Det första yrkandet innebär att regeringen vill ha accept på i stort sett den ekonomiska politik som lett fram till dagens allvarliga situation. Eftersom vi inte tror på den hittillsvarande huvudinriktningen och inte anser att det nu aktuella paketet annat än marginellt förändrar den inriktningen kan vi inte biträda det första yrkandet. Vi yrkar istället att riksdagen ställer sig bakom den tyngdpunktsförskjutning i programmet i riktning mot en företags- vänligare politik som vi förordar.
Det andra yrkandet innebär att riksdagen skall acceptera att målet för sysselsättningspolitiken är att halvera den öppna arbetslösheten till år 2000. Vi anser att utformningen av detta mål är mycket farligt genom att det fokuserar på fel sak och inte är tillräckligt ambitiöst. Sverige kan, paradoxalt nog, nå målet men ändå befinna sig i massarbetslöshet med de oerhört allvarliga sociala konsekvenser det för med sig.
Vi föreslår ett alternativt mål, som tar sikte på själva huvuduppgiften: att minska den totala arbetslösheten genom tillkomsten av nya, riktiga jobb.
Själva tanken att fastställa ett mål för sysselsättningspolitiken har Folkpartiet fört fram flera gånger. Vi tror att det kan vara av värde att nationen samlar sig kring denna oerhört centrala uppgift och att ett mål kan bidra till en mobilisering av kraft och kreativitet som i sig bidrar till att målet nås. Men en absolut förutsättning är givetvis att målet är korrekt utformat.
Folkpartiet förde fram tanken på ett mål för kampen mot arbetslösheten i en rapport för två år sedan, som presenterades inför valet 1994 av Bengt Westerberg och Anne Wibble i Visby (Så klarar vi krisen - Samling för jobb och välfärd. Folkpartiet liberalerna informerar 1994:7).
Målet sattes där till max 4 % öppen arbetslöshet och max 2,5 % av arbetskraften i åtgärder vid sekelskiftet (egentligen till år 1999). Ett viktigt tillägg gjordes i rapporten: "En förutsättning för att 4 procents öppen arbetslöshet skall kunna accepteras i slutet av 1990-talet är emellertid att arbetslöshetstiderna blir väsentligt kortare än i dag."
I rapporten hänvisades till en tidigare rapport från Folkpartiet (Jobb 2000. Folkpartiet liberalerna informerar 1994:3) där nettobehovet av nya jobb under resten av 1990-talet uppskattats till 500 000. Med hänvisning till beräkningar som redovisats i bilagor till 1994 års kompletteringsproposition (prop 1993/94:150, bil 1.1 och 1.2) antogs att en sådan utveckling skulle kräva en årlig tillväxt på nivån 4 %.
I rapporten "50 steg till fler jobb - en socialliberal modell", som Maria Leissner presenterade i maj 1995, återkom ambitionen att minska den öppna arbetslösheten till högst 4 % vid sekelskiftet. Där konstaterades emellertid också att den bästa metoden att formulera ett mål för kampen mot arbetslösheten är att sätta upp ett mål för nettotillskottet av jobb i den privata sektorn. Siffran 500 000 refererades i rapporten.
Vi anser att den målsättningsmetodik Folkpartiet använde 1994 och 1995 är oerhört överlägsen den som regeringen Göran Persson (s) nu använder.
Genom att begränsa målet till den öppna arbetslösheten gör regeringen det möjligt att nå målet genom "kreativ bokföring". Genom omdefinitioner och en våldsam expansion av billiga arbetsmarknadspolitiska åtgärder - som för de berörda medborgarna inte skiljer sig nämnvärt från öppen arbetslöshet - kan regeringen hävda att målet nåtts trots att mycket lite hänt i verkligheten. Regeringen bekämpar arbetslöshetssiffrorna mer än arbetslösheten. Ett av flera exempel är att de personer över 55 år som mot ersättning på a-kassenivå skall få utföra uppgifter i kommunerna inte kommer att räknas som arbetslösa, trots att uppgifterna definitionsmässigt inte får räknas som arbete.
Det har alltid ansetts finnas en gräns för hur många människor de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kan absorbera. Den borgerliga regeringen skapade ett antal nya inslag i åtgärdsarsenalen som visade att det antalet var större än någon dittills trott. Den nuvarande regeringen har bytt namn på vissa åtgärder men bibehållit huvudinriktningen. De nu aktuella propositionerna tar ytterligare steg mot att expandera åtgärdsvolymen.
För de berörda människorna är denna utveckling inte oproblematisk. Att vara i utbildning eller ha ett beredskapsarbete kan vara meningsfullt, men om hoppet om ett ordinarie, "riktigt", arbete har slocknat blir tillvaron ofta deprimerande. Vi reagerar starkt mot obalansen i regeringens aktuella program. Den visar på ett övertydligt sätt risken med att styra mot fel mål. Genom fokuseringen på den öppna arbetslösheten dominerar åtgärderna som hyfsar statistiken, medan de åtgärder som skall få fart på jobben i den privata sektorn är halvhjärtade eller lyser med sin frånvaro.
Det är viktigt att vara observant på ett statistiskt grepp i regeringens program. Den stora expansionen av utbildningsplatser ligger i det ordinarie utbildningsväsendet och kommer - trots att programmet entydigt är arbetsmarknadspolitiskt motiverat - inte att leda till en ökning av antalet personer som registreras befinna sig i arbetsmarknadsåtgärder. Även om statistikens uppgift är att siffermässigt beskriva verkligheten kan den också användas i andra syften. Det är därför det är viktigt att målet för sysselsättningspolitiken också uttrycks i termer av antalet nytillkommande jobb.
Vårt mål
Med tanke på att det nu bara återstår tre och ett halvt år till sekelskiftet och viktig tid gått förlorad genom socialdemokratiska missgrepp tror vi inte längre att det är möjligt att nå en halv miljon nya jobb (netto) till sekelskiftet. Även om det blir en kraftig ökning av antalet nya arbeten blir själva expansionen paradoxalt nog ett hinder att nå långtgående resultat i fråga om den totala arbetslösheten uttryckt i procent. När läget på arbetsmarknaden ljusnar ökar nämligen också utbudet av arbetskraft. Vi föreslår därför att statsmakternas mål för sysselsättningspolitiken uttrycks i nytillkommande arbeten (med avdrag för antalet jobb som försvunnit under samma period). Vårt förslag är alltså:
Till sekelskiftet skall både den öppna och den totala arbetslösheten ha halverats till högst 4 % respektive 6,5 % genom att antalet jobb har ökat med 400 000.
Målformuleringen bygger på följande kalkyl. En minskning av den "totala" arbetslösheten (öppet arbetslösa + "i åtgärder") från 13 % till 6,5 % motsvarar ca 300 000 personer. Som nämnts kommer emellertid en sådan utveckling att öka antalet personer som är arbetssökande. Exakt hur stor denna utbudseffekt blir är omöjligt att avgöra, men vi bedömer att de ytterligare 100 000 jobben behövs för att väga upp denna effekt.
Även om det inte uttalas i själva målformuleringen är det uppenbart att den absoluta merparten av de nya jobben måste komma i den privata sektorn. Ingenting annat är förenligt med balans i samhällsekonomin.
Det kan förefalla anmärkningsvärt att regeringen väljer en avstämnings- tidpunkt som ligger långt efter valet 1998, den tidpunkt då väljarna skall bedöma om regeringen lyckats eller ej. Vi förutsätter att regeringens halvårsvisa avstämningar syftar till att göra klart att utvecklingen går år rätt håll. Vi hävdar också att vår målformulering är bättre än regeringens egen och kommer att relatera resultaten och vår bedömning av regeringens politik till den.
Är målet realistiskt?
Är det möjligt att det skapas 400 000 nya jobb fram till sekelskiftet utöver dem som försvinner? Vi tror det och bygger det på bland andra följande iakttagelser. Under den förra högkonjunkturen, i slutet av 1980-talet, tillkom ungefär 200 000 nya jobb. (Enligt en studie gjord vid Umeå universitet var det ett netto bestående av 1,5 miljoner tillkommande jobb och 1,3 miljoner jobb som försvann.) Men trots att dessa år alltså var högkonjunkturår blev tillväxten i ekonomin aldrig särskilt hög. Den stannade på nivån 2 % per år. Under perioden från sommaren 1994 till sommaren 1995 rådde, däremot, en mycket god tillväxt i svensk ekonomi, mellan 3 % och 4 %. Då tillkom också något mer än 100 000 nya jobb. Talet om "jobless growth" ter sig därför, åtminstone i ett kort perspektiv, något överdrivet. Däremot blev nedgången i arbetslösheten blygsam genom den starka utbudseffekt som nämnts ovan. Det är alltså en tillväxt av den kraft som inleddes mot slutet av den borgerliga regeringsperioden som krävs för att 400 000 nya jobb skall kunna tillkomma till sekelskiftet.
Undertecknade Lars Leijonborg och Anne Wibble presenterade 1993 i en tidningsartikel i Dagens Nyheter beräkningar som visade att det krävs en tillväxt under några år på upp emot 4 % för att vi skall komma tillbaka till något som påminner om full sysselsättning. En sådan tillväxt kräver i sin tur en annan ekonomisk politik än den som nu förs. Men får vi en sådan är en tillväxt på nivån 3-4 % inte omöjlig och en sådan kommer enligt våra bedömningar att resultera i ett nettotillskott av ca 400 000 nya jobb, vilket även med utbudseffekten invägd kan halvera såväl den öppna som den totala arbetslösheten.
Skillnaden mellan regeringens och Folkpartiets strategier
Felgreppen från hösten 94 har skadat Sverige
Vi finner det, som nämnts, inte meningsfullt att kriarätta regeringens propositioner i detalj. Vi betraktar stora delar av regeringens program som defensivt, ja traditionellt socialdemokratiskt i den meningen att det bygger på tanken att staten genom ingripanden av olika slag - ett bidrag till ett svinstall här och ett avdrag för ett fönsterbyte där - kan främja ekonomisk aktivitet. Ett engelskt uttryck som socialdemokrater använder med förtjusning är "private public partnership", en modern variant av den gamla socialdemokratiska övertron på politikens möjligheter att styra samhället i detalj. Många av förslagen i propositionen har den inriktningen. Vi har en annan grundsyn på statens uppgift i ett modernt välfärdssamhälle.
Det är naturligtvis inte bara Socialdemokraternas fel att Sverige har problem. Men det är Socialdemokraternas fel att problemen förvärrats genom katastrofala felgrepp efter valet 1994. Låt oss citera några meningar ur det tidigare nämnda programmet "Så klarar vi krisen" från sommaren 1994. Efter att ha redogjort för att den borgerliga regeringen genomfört en rad åtgärder, som förbättrat klimatet för företagare, fortsätter rapporten:
Vi förutsätter att det kan bli aktuellt med ytterligare åtgärder, t ex för att förbättra riskkapitalförsörjningen, minska krångel, stimulera tjänstesektorn eller förskjuta skattebördan mellan arbetskraft och miljöförstöring. Vi är också beredda att medverka till sådana. Däremot är vi övertygade om att den nödvändiga utvecklingen blir omöjlig om strategiskt viktiga åtgärder som avskaffandet av dubbelbeskattningen på aktieutdelningar tas tillbaka, vilket är vad Socialdemokraterna utlovat. Om man av förmenta rättviseskäl klämmer åt företagare och företagsägare kommer det att få förödande effekter på möjligheterna att få fram nya jobb i det privata näringslivet.
Tyvärr gick denna profetia i uppfyllelse, och resultatet blev det vi fruktade: Antalet arbeten på den svenska arbetsmarknaden var i maj i år 61 000 lägre än ett år tidigare. Den goda tillväxt som rådde när de borgerliga fick lämna över makten och ännu en bit in på 1996 har förbytts i nolltillväxt.
Goda företagarvillkor vägen till sysselsättning
För oss är kampen mot arbetslösheten en kamp för goda företagarvillkor. Att expandera den offentliga sektorn är med dagens skatter och budgetunderskott inte ett realistiskt alternativ. Därför finns i dagens Sverige ingen annan metod att komma till rätta med arbetslösheten än att satsa på företagandet.
Allra viktigast är de två åtgärder som vi nämnde som "spjutspetsar i ett krisprogram mot arbetslösheten" i den motion den 28 maj som utlöste den dramatiska utvecklingen med extrariksdagen:
Kraftigt sänkta arbetsgivaravgifter finansierade i första hand med besparingar i de s k företagsstöden. Reformerad arbetsrätt.
Men också flera andra punkter i de program som vi fört fram i riksdagen är mycket viktiga i kampen för fler jobb:
Ett avskaffande av dubbelbeskattningen av aktieutdelningar. Ett återupprättande av "hälften kvar" i skattereformen, d v s ett avskaffande av den s k värnskatten och ett nej till det nya avsteg som nu föreslås och som ger permanent höjd marginalskatt för ca 50 000 människor utöver dem som redan fått det genom andra skatte- och avgiftshöjningar. Ett avskaffande av de nya momsinbetalningsreglerna. En konkurrens- och avregleringspolitik som spar pengar åt stat och kommun genom minskade subventioner, spar pengar åt konsumenterna genom lägre priser och skapar ett sundare affärsklimat byggt på konkurrens på lika villkor. En sådan politik bör bl a inkludera ett stopp för den kommunala bolagshysterin, ett återupprättande av medborgarnas lagstadgade valfrihet när det gäller vård, barnomsorg och utbildning, ett nej till den planerade skärpningen av det kommunala planmonopolet, avsett att göra det möjligt för kommunalpolitiker att stoppa lågprisaffärer. Förändringar i regelverket som påverkar lönebildningen. För oss har utfallen av de senaste lönerörelserna gjort det uppenbart att det råder en obalans på lönemarknaden till arbetsgivarnas nackdel. Vi är därför beredda att medverka till att regelförändringar av olika slag skapar bättre balans. Vi menar också att det vore en fördel om egenavgifterna i arbetslöshetskassorna var högre, så att det fanns ett för de anställda tydligare samband mellan höga lönekostnadshöjningar och hög arbetslöshet i en bransch. En ansvarsfull energiuppgörelse. Osäkerheten om elförsörjningen hämmar en viktig del av svensk industri. Det är angeläget att göra klart att den omställning av det svenska energisystemet som förestår inte kommer att resultera i stora och plötsliga elprishöjningar.
Strukturproblemen som hotar tillfrisknandet
Sverige har sedan slutet av 1980-talet, och främst under de borgerliga regeringsåren 1991-94, kraftfullt tagit itu med några av sina grundläggande strukturella problem. Vi avser till exempel de höga inflationsförväntningarna, de ständiga underskotten i bytesbalansen, den otillräckliga integrationen med det övriga Västeuropa etc. Men två helt grundläggande strukturproblem kvarstår. Det första är lönebildningen där inte heller de borgerliga åren innebar något genombrott för ett bättre fungerande system. Det andra är det ogynnsamma företagsklimatet, som åtgärdades under de borgerliga åren, men som nu efter alla skattehöjningar och återställare framstår som ett, vid sidan av lönebildningen, helt dominerande problem för vårt land. Resultatet är att arbetslösheten exploderat och därmed hotas också de framgångar som nåtts. De två viktigaste framgångar vi kunnat registrera är dessa:
Inflationen är låg. Bytesbalansen visar överskott efter årtionden av underskott.
Också på två andra områden är positiva genombrott inom räckhåll, men även dessa hotas av massarbetslösheten:
Statens budgetunderskott har minskat men det är på tok för tidigt att utnämna Sverige till världsmästare i budgetsanering. Än så länge är vi bara halvvägs, och statens budget påverkas starkt av arbetslösheten. Räntorna har sjunkit men tillhör fortfarande de högre i Europa. Med en trovärdig politik finns emellertid en potential för en fortsatt nedgång som skulle vara positiv för den ekonomiska utvecklingen.
Fp-politiken: selektiva inslag byts mot generella
Vi har i motioner presenterat ett alternativ till regeringens ekonomiska politik. Vi vill starkt understryka att inga åtgärder får vidtas som äventyrar en trovärdig budgetsanering och därmed en fortsatt låg inflation och lägre räntor.
Vi har presenterat ett alternativ som i grunden bygger på att selektiva inslag byts mot ett bättre generellt företagsklimat.
På några års sikt menar vi att stora belopp - egentligen utan nackdelar för konsumenterna och utan orimliga omställningsproblem för producenterna - kan överföras från selektiva företagsstöd i olika former (och dit räknar vi även den nedsatta matmomsen) till sänkta skatter på företagandet. Tillsammans med vissa avregleringar av arbetsrätt och monopolbestämmelser tror vi att företagsklimatet därmed skulle förbättras kraftigt.
För att finansiera de nödvändiga förändringarna i politiken kan vissa ytterligare förändringar i trygghetssystemen övervägas. Vi anser det t ex mycket angeläget att få upp den verkliga pensionsåldern genom en kombination av en viss höjning (med några månader) av den lagstadgade pensionsåldern och åtgärder på förtidspensionsområdet.
Låt oss innan vi går vidare konstatera att regeringens paket på några punkter innehåller förslag som vi anser går i rätt riktning.
Arbetsgivaravgiften sänks, men mycket blygsamt. Dubbelbeskattningen reformeras, men avskaffas inte. En s k bortre parentes i a-kassan införs, men efter relativt lång tid. Kretsloppssatsningar, stöd till Baltikum och ökat stöd till kvinnligt företagande ligger i linje med Folkpartiets politik och motioner i riksdagen.
Det gläder oss också att regeringen tycks ha tagit fasta på vår från Frankrike importerade idé om "servicecheckar" för att underlätta köp av hushållstjänster.
På några punkter anser vi att regeringens förslag går i helt fel riktning.
Vi motsätter oss, som nämnts, att 50 000 personer får permanent höjd marginalskatt genom att brytpunkten sänks. Det bryter mot skatteöverenskommelsen. Vi motsätter oss också att företagens vinstavsättningsmöjligheter försämras. Solida företag som klarar konjunktursvängningar och nyinvesteringar med eget kapital är den första frontlinjen mot arbetslöshet. Vi avstyrker försämringen av företagens rätt till avsättning till periodiseringsfond. Vi motsätter oss en kommunalisering av arbetsmarknadspolitiken. Det är visserligen mycket värdefullt med en nära samverkan i åtgärdsledet, men det måste stå klart att arbetsmarknadspolitiken är en statlig uppgift. Annars kommer resultatet att bli att staten snart vältrar över mer och mer ansvar utan åtföljande resurser, med följden att kommunerna får ännu svårare att klara sina huvuduppgifter på utbildnings- och vårdområdena. Risken är också påtaglig att kommuner, särskilt sådana med s-majoritet, använder AMS-medel till att expandera sin egen verksamhet, vilket strider mot den huvudinriktning som nästan alla partier står bakom och som innebär att de nya jobben måste komma i den privata sektorn. Vi motsätter oss också förslaget om den s k "55+"- gruppen, bland annat av det nyssnämnda skälet att det innebär en olämplig kommunalisering av arbetsmarknadspolitiken. Till det kommer att vi, tvärtemot arbetsmarknadsministerns uttalande, anser att det är ett ovärdigt slut på en människas arbetsliv att utan ersättning tvingas (utförsäkringsrisken gör givetvis att det kommer att upplevas som ett tvång) utföra uppgifter som definitionsmässigt är meningslösa. Vi håller med om att särskilda insatser kan behövas för den äldre gruppen, inte minst i samband med införandet av en bortre parentes i a- kassan, men vi anser att det bör hanteras genom expansion av existerande system, ALU och utbildningsvikariat.
Vår huvudkritik mot regeringens program är emellertid att de rejäla tagen för ett förbättrat företagsklimat lyser med sin frånvaro. Uttryckt i kronor föreslår vi förändringar enligt följande:
Vi redovisar ovan enbart de skattesänkningar för företagande och tillväxt som riksdagen bör besluta om omedelbart, och naturligtvis då även den finansiering som krävs för dessa. Vi återkommer i samband med budgetpropositionen i höst med ett komplett alternativ.
Det som nu är viktigast är att få omedelbara beslut i fråga om sådana skatter som är av central betydelse för att få fler företag och växande företag. Regeringen visar en begynnande insikt om att t ex arbetsgivaravgifterna har strategisk betydelse för företagens förmåga och intresse att anställa fler. Det är bra, men omfattningen är på tok för liten. Fem procentenheter på en lönesumma av högst 600 000 kronor innebär en skattelättnad på maximalt 30 000 kronor, vilket är helt otillräckligt för den expansion som krävs.
Det är också positivt att regeringen nu erkänner att det var fel att återinföra dubbelbeskattningen av riskkapital. Förslaget skall emellertid enligt propositionen inte gälla alla företag utan bara vissa. Detta är feltänkt. Vi anser att dubbelbeskattningen måste avskaffas för alla företag, eftersom det ofta är de större företagens vinster som bör delas ut och bli tillgängliga på kapitalmarknaden för expansionsinvesteringar i nya eller mindre företag. Därtill föreslår regeringen att det partiella avskaffandet finansieras med en begränsning av möjligheterna att avsätta till periodiseringsfond, vilket reducerar företagens förmåga att finansiera investeringar med egna medel, vilket vi anser vara hämmande för investeringsviljan. Vi anser därför att detta förslag bör avslås.
Vi avvisar bestämt den undermåliga finansieringen av regeringens förslag. Den sänker trovärdigheten i den pågående budgetsaneringen. Att använda s k inleveranser från Securum, i praktiken alltså fastighetsförsäljningar, till statlig konsumtion är oacceptabelt. Försäljningar av fastigheter som staten övertagit som en följd av bankkrisen har setts som en återbetalning av bankstöd. Detta bankstöd lånades upp och belastar nu statsskulden. Det enda rimliga är att intäkter från fastigheter som försäljs används till att betala av på statsskulden.
Det ekonomiska läget juni 1996
De senaste uppgifterna om den ekonomiska utvecklingen är mycket bekymmersamma. I slutet av förra året minskade Sveriges totala produktion och inte heller i år har produktionen ökat. SCB redovisar nolltillväxt hittills i år. Sysselsättningen har på årsbasis minskat med drygt 60 000 personer. Vår oro för att regeringen i vårpropositionen varit alltför optimistisk har dessvärre besannats.
I den nu aktuella propositionen erkänner regeringen att ekonomin utvecklas svagare än i prognosen, men någon ny prognos presenteras inte. Det hade annars varit rimligt med en sådan, som då också kunde ta hänsyn till effekterna av de åtgärder som föreslogs i vårpropositionen liksom de åtgärder som nu föreslås.
Regeringen räknar med att utlandskonjunkturen skall vända uppåt snabbt och ge Sverige draghjälp. Vi befarar att den draghjälpen blir både senare och mindre än regeringens förhoppningar.
Flertalet bedömningar av den ekonomiska utvecklingen är mer pessimistiska än regeringens, vissa avsevärt sämre. Exporten väntas ge ganska liten draghjälp, delvis på grund av avmattningen i Europa, delvis på grund av den stärkta kronkursen. Investeringarna ökar ännu i år, men ökningen avtar snabbt. Den offentliga konsumtionen dämpas av brist på pengar. Den privata konsumtionen hålls tillbaka av en stram finanspolitik och hushållens oro för arbetslösheten. Risken att prognoserna måste skrivas ner är med andra ord avsevärt större än chansen att det går bättre än väntat.
Det är självklart positivt att inflationen är fortsatt låg, liksom att vår utrikeshandel nu ger betydande överskott. Samtidigt finns risker inbyggda i de löneökningar som skett det senaste året. Så länge strukturella reformer på arbetsmarknaden uteblir innebär försök att minska arbetslösheten att inflationsrisken kan öka.
Riksbanken har kunnat sänka den s k reporäntan rejält i år, men de långa räntorna har inte sjunkit. Den 5-åriga obligationsräntan är fortfarande några tiondelar högre än när Riksbanken började sänka korträntan. Räntedifferensen gentemot tyska 10-åriga statsobligationer har i år sjunkit i praktiskt taget alla EU-länder utom Sverige och England. Med hänsyn till att inflationstakten har sjunkit är realräntan fortfarande mycket hög.
Under hela våren har arbetsmarknaden utvecklats mycket negativt. Antalet sysselsatta har minskat, antalet lediga platser har minskat, antalet varsel har ökat. Under det senaste året visar SCB att summan av antalet öppet arbetslösa, latent arbetslösa och personer i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder har ökat med ca 70 000 personer. Sysselsättningen har under motsvarande period minskat med 61 000 personer.
De senaste uppgifterna från AMS tyder på en stor ökning av den öppna arbetslösheten, vilket bara delvis återspeglar en säsongsmässig uppgång på grund av skolavslutningarna. AMS befarar också en fortsatt kraftig ökning av den öppna arbetslösheten under hösten och vintern, när åtgärdsvolymen dras ner utan att det finns någon motverkande positiv kraft i reguljär sysselsättning.
Antalet nya företag ökade under 1994, men minskade enligt SCB åter 1995. Det var ingen dramatisk minskning, men med hänsyn till behovet av kraftigt ökande nyföretagande illustrerar även detta de svagheter som finns i svensk ekonomi.
Folkpartiets program för 400 000 nya jobb
Sänkt arbetsgivaravgift
Regeringen har sent omsider insett att dagens höga arbetsgivaravgifter är ett allvarligt hinder för nya och växande företag. För ett och ett halvt år sedan höjdes arbetsgivaravgifterna med ca 6 miljarder kronor. Nu sänks de, om än bara med ca 2 miljarder kronor. Det är en fram- och-tillbaka-politik som tydligt illustrerar att regeringen saknar en genomtänkt strategi.
Folkpartiet föreslår att arbetsgivaravgifterna sänks avsevärt mer. För 1997 bör sänkningen vara ca 3 miljarder kronor utöver regeringens förslag, och för 1998 bör en ytterligare sänkning om ca 7 miljarder kronor genomföras. Sammanlagt handlar det således om sänkta arbetsgivaravgifter med ca 12 miljarder kronor.
Sänkningen bör koncentreras till tjänstesektorn. Där är problemen med dagens höga skattebelastning störst med hänsyn till konkurrensen med gör- det-själv, gör-det-svart och gör-det-inte-alls. Produktivitetsutvecklingen har generellt sett varit svagare i tjänsteproduktion än i varuproduktion vilket åstadkommit en för tjänsterna besvärande förskjutning av relativpriserna. Det finns anledning att tro att flera tjänsteområden skulle kunna bli växande arbetsmarknader.
En mindre del av sänkningen bör ske i form av helt avskaffade arbetsgivaravgifter för hushållstjänster, i första hand under en fyraårig försöksperiod. Slopade arbetsgivaravgifter kan i någon mån kompensera för dagens dubbla skattekilar när hushåll köper tjänster. Marknaden för hushållstjänster är mycket liten för närvarande, i varje fall utanför den svarta sektorn, och vårt förslag gör det möjligt att skapa en "vit" marknad.
Vi är inte omedvetna om att en avgränsning till tjänstesektorn och i än högre grad till hushållssektorn är avsteg från vårt starka förord för generalitet i den ekonomiska politiken. Det måste finnas starka skäl för att välja selektivitet före generalitet. Vi menar att det i dessa fall finns sådana starka skäl. Till bilden hör också att dessa insatser finansieras genom slopande av andra selektiva inslag, t ex den sänkta matmomsen och företagssubventioner. Det råder ingen tvekan om att det summerade resultatet av Folkpartiets politik blir mer generella och mindre selektiva insatser.
Förenklad arbetsrätt
Arbetsrätten har blivit en lång lidandets historia för de s- regeringar som suttit efter valet 1994. Efter att i valrörelsen ha lovat att återställa arbetsrätten har vissa regeringsledamöter av allt att döma blivit varse att en modernisering av arbetsrätten är en viktig förutsättning för en bättre fungerande arbetsmarknad.
När den socialdemokratiska regeringen tillträdde började den med att avsätta den arbetsrättsutredning som då arbetade. Ansvaret lades istället på parterna. Uppläggningen har visat sig mycket tidskrävande och har trots det inte lett till resultat. Förhandlingar mellan parterna i den statliga utredningen har misslyckats. Även parternas diskussion med hjälp av utsedda medlare tycks ha misslyckats. (LOs avtalssekreterare i DN den 18 juni.) I praktiken tycks regeringen ha givit LO vetorätt, vilket har lett till svårartad handlingsförlamning.
Folkpartiet föreslår att lagen om anställningsskydd (LAS) och lagen om medbestämmande (MBL) båda ändras på så sätt som skedde våren 1994. Det innebär längre provanställningstid, längre tid för visstidsanställning vid arbetstoppar samt undantag för två personer vid tillämpning av turordningsreglerna i LAS. Det innebär också att de fackliga organisationerna fråntas exempelvis vetorätt vid entreprenadupphandlingar. Det får ankomma på berört utskott att utforma lagtexten.
Vi föreslår därutöver att reglerna om anställningsvillkoren vid bl a företagsöverlåtelser och entreprenader mjukas upp. Med anledning av ett EU- direktiv drev regeringen igenom mer långtgående regler än vad direktivet kräver. Följden blir att entreprenader försvåras. Vi tänker närmast på regeln att den som övertar ett företag eller en entreprenad blir skyldig att tillämpa den övertagna personalens anställningsvillkor i ett år - även om det övertagande företaget har ett kollektivavtal med sina egna arbetstagare. Vi anser också att det är dags att ompröva återanställningsregeln, som i många fall enbart leder till att en ledig plats inte alls besätts, om nämligen den tidigare anställde som har förtur inte har den rätta kompetensen.
Vi vill också ha rimligare regler vad gäller vilka personer som anses vara arbetstagare och vilka som anses vara uppdragstagare. Det är särskilt viktigt när arbetslivet snabbt förändras i riktning mot fler flexibla arbets- och företagsformer. Den förra arbetsrättskommittén föreslog därför att utrymmet för uppdragstagare skulle utökas. Vi tycker det är rimligt. Man bör exempelvis i tveksamma fall avstå från att som hittills utgå från att ett anställningsförhållande skall gälla.
En fungerande riskkapitalmarknad
Även i fråga om dubbelbeskattningen av riskkapital har regeringen sent omsider gjort en helomvändning. Därmed erkänner man, om än halvhjärtat, att det var fel att hösten 1994 återställa den gamla dubbelbeskattningen. Halvhjärtat, eftersom det förslag regeringen aviserar inte skall gälla alla företag, utan bara vissa, förmodligen de med onoterade aktier.
Som framgått ovan anser vi det vara mycket angeläget att dubbelbeskattningen avskaffas för alla företag. Det vore mycket olyckligt om olika skatteregler skulle gälla för olika företag beroende på vilken börslista aktierna noteras på. Det skapar tröskeleffekter. Fördelningen och användningen av kapital blir också mer effektiv om vinster i högre grad delas ut och alla företag därvid kan tävla på så likartade villkor som möjligt i fråga om kapitalförsörjning. Det motverkar inlåsning. Det är exempelvis ofta just de större bolagens vinster som bör delas ut och komma till användning vid expansion av mindre bolag.
Regeringen föreslår också att det partiella slopandet av dubbel- beskattningen finansieras genom höjd bolagsskatt, vilket vi finner oklokt. Bolagsskattehöjningen sker i form av försämrade avsättningsmöjligheter till den s k periodiseringsfonden. Detta riskerar att försämra soliditeten och därmed motståndskraften mot konjunktursvängningar liksom intresset och viljan till investeringar. Förslaget bör avslås.
Regeringen föreslår att det skattemässiga gynnandet av allemansfonder avskaffas. Vi har ingenting emot att detta sker i samband med att dubbelbeskattningen avskaffas. Vi föreslog själva det. Det är emellertid mycket viktigt att de särskilda placeringsreglerna för allemansfonder då också avskaffas. Annars skulle reglerna missgynna sparande i allemansfond med stora utförsäljningar som trolig följd.
I avsnitt 6.8 nedan beskrivs ett sätt att ytterligare uppmuntra enskilda människor att starta företag genom ett nytt sätt att skaffa sig riskkapital. Vi tror att det vore mycket värdefullt.
Ett robust skattesystem som uppmuntrar arbete och företagande
Regeringen säger sig stå fast vid principerna i den stora skattereformen, men i praktiken genomförs det ena allvarliga avsteget efter det andra. Folkpartiet motsätter sig alla försök från regeringens sida att höja marginalskatten och förstöra principen om "hälften kvar". Vi har således från början motsatt oss den s k värnskatten, d v s höjningen av marginalskatten från ca 50 % till ca 55 %. Nu återkommer regeringen med ytterligare en höjning av marginalskatten genom att föreslå sänkt brytpunkt. Därigenom får ca 50 000 fler personer betala statlig skatt med en marginalskatt på ca 55 %. Detta förslag bör avslås.
Vi anser också att skatten bör sänkas för fåmansbolagen, så att även den typen av företagsform undgår en hindrande hög beskattning.
Den nyligen beslutade förlängningen av sjuklöneperioden, för vilken arbetsgivarna inte fått kompensation, bör avskaffas. De nya reglerna drabbar särskilt hårt i mindre och medelstora företag, vilket vi anser orimligt. Det är just dessa företag även regeringen säger sig värna om!
Likaså bör beslutet om snabbare inbetalning av moms rivas upp. Regeringen har redan ändrat förslaget en gång och prestigen får inte sättas före rimliga villkor för företagandet.
Mer konkurrens!
Folkpartiet anser det mycket viktigt att uppmuntra alternativa driftsformer inom vård, utbildning och omsorg. Det både skapar en effektivare konkurrens i produktionen av dessa viktiga tjänster, och ger möjlighet för enskilda människor att välja själva. På detta område är regeringen på väg att begränsa konkurrensen och begränsa valfriheten, vilket vi motsätter oss. Det senaste exemplet är förslagen till försämrade villkor för friskolorna.
Riksdagsmajoriteten har uttalat sig för ett återinförande av de regler i plan- och bygglagen som gör det möjligt för kommunerna att stoppa etablering av lågprisbutiker. Folkpartiet reserverade sig mot beslutet och anser inte att det bör genomföras.
Vi har också noterat att kommunala bolag, särskilt i socialdemokratiskt styrda kommuner och landsting, i allt högre grad driver verksamhet utanför kommunens gräns.
Regeringen bör ta fasta på de nyligen presenterade förslagen från Underprissättningskommittén, som belyst allvarliga konkurrenssned- vridningar i gränssnittet privat-offentligt. Över huvud taget bör en rensning ske i den kommunala bolagsdjungeln. I många fall bör enligt vår mening kommunala företag säljas ut. Där de ändå finns är det viktigt att hävda att den s k lokaliseringsprincipen måste gälla, dvs att kommunala bolag enbart får driva verksamhet inom den egna kommunen.
Reformera lönebildningen
Regeringen har inbjudit arbetsmarknadens parter till samtal om lönebildningen. Det är tydligt att också regeringen insett att lönebildningen i Sverige fungerat mycket dåligt under lång tid. Som redan berörts betraktar vi detta som ett av Sveriges grundläggande strukturproblem.
Tyvärr måste konstateras att Sverige också har dålig erfarenhet av just denna typ av centrala diskussioner om lönebildningsproblemen. Sådana har förekommit många gånger och har aldrig givit några påtagliga resultat.
För oss står det klart att det behövs betydande förändringar i det regelverk som styr arbetsmarknadsparternas agerande. Vi tror exempelvis att det var ett steg i fel riktning när den nya majoriteten efter 1994 års val minskade löntagarnas egenfinansiering av a-kassorna. Vi anser också att arbetslöshets- försäkringens karaktär av omställningsförsäkring kräver kortare tid för "rundgång" än enligt regeringens förslag. Vi tror dessutom att det finns anledning att ta fasta på vissa andra förslag, som kan bidra till att konfliktvapnet behandlas mera varsamt och skapar bättre balans mellan parterna på arbetsmarknaden.
Vi vill slå vakt om ett system där lönebildningen sker på parternas eget ansvar. Vi tror att existensen av fackföreningar och sammanslutningar av arbetsgivare bidrar till stabilitet och också förenklar den dagliga hanteringen av löne- och anställningsfrågor ute på arbetsplatserna. Det var en liberal och frisinnad regering som på 1920-talet drev igenom kollektivavtalslagen och vi tror fortfarande på fördelen med kollektivavtal. Men resultatet av att Sverige under långa tider haft socialistiska riksdagsmajoriteter och att arbetarrörelsen haft synen att det som inte uppnås förhandlingsvägen skall effektueras av riksdagsmajoriteten har blivit en obalans. När till och med ledande fackföreningsmän själva säger att löneavtalen hamnar för högt är det uppenbart att arbetsgivarsidan blivit för svag.
Vi har också medverkat till tillkomsten av både LAS och MBL och slår vakt om existensen av dessa lagar. Men, som redan framgått, är vi övertygade om att de behöver genomgå betydande förändringar, bland annat för att åstadkomma en bättre balans mellan arbetsmarknadens parter.
En ansvarsfull energipolitik
Folkpartiet eftersträvar politisk samling kring en realistisk energipolitik. Enligt vår mening har Energikommissionen tydligt visat att de hittills gällande energipolitiska mål som riksdagen har fastställt är oförenliga. Det skulle ha oacceptabla miljömässiga och ekonomiska konsekvenser att avveckla all kärnkraft till år 2010. Detsamma gäller regeringens nuvarande linje att stänga ett aggregat under denna mandatperiod.
Det skulle vara särskilt anmärkningsvärt när regeringen i andra sammanhang, t ex i de nu aktuella propositionerna, säger sig vilja understödja en anpassning till ett miljömässigt hållbart samhälle, liksom skapandet av många nya arbetstillfällen.
Uttalanden från regeringen tyder på att man på ett egenartat sätt hävdar att stängning av reaktorer tvingar fram så mycket investeringar att det samhällsekonomiskt är en vinst. Den typen av resonemang avvisade alltid Linje 2 i debatterna med Linje 3 inför folkomröstningen 1980.
Om stängning av fungerande kärnkraftverk är ett sätt att skapa tillväxt måste man fråga sig varför man skall nöja sig med kraftverk. Varför inte stänga några andra fungerande industrianläggningar inom massaindustri, stålverk, bilindustri eller annat? Med samma resonemang skulle det ju ge ännu mer investeringar och ännu fler jobb.
Kompetensutveckling
I ett liberalt samhälle är det en central uppgift för staten att sörja för tillgången på goda utbildningsmöjligheter. De främsta skälen för detta är utbildningens betydelse för den ekonomiska utvecklingen och för jämställdheten.
Vi är allvarligt bekymrade över att regeringen tycks använda utbildning som ett sätt att dölja sitt misslyckande med att bekämpa arbetslösheten snarare än för att förbättra fundamenten för utbildningsväsendet.
För varje år blir kompetensfaktorn alltmer avgörande för näringslivets konkurrenskraft. Folkpartiet anser det mycket viktigt att se sambandet mellan möjligheterna att häva arbetslösheten och förutsättningarna för att skaffa sig en kompetenshöjande utbildning och att starta nya företag.
Vi har därför nyligen presenterat ett förslag som vi kallat "En årslön på kontot". Vi vill med det förslaget stimulera det enskilda, målinriktade sparandet och införa ett slags "återlånerätt" i det reformerade pensions- systemet i utbyte mot att man går i pension senare. Förutsättningen är att pengarna används till kompetenshöjning eller som riskkapital i ett eget företag. Förslaget finns närmare beskrivet i vår partimotion med anledning av regeringens vårbudget. Vi har aktualiserat förslaget i den s k genom- förandegruppen för det nya pensionssystemet, men regeringen har ännu inte givit den positiva respons vi hoppas på.
En modern syn på tjänstesektorn
Vi konstaterar med tillfredsställelse att regeringen har tagit fasta på vårt förslag till s k servicecheckar för att administrativt underlätta skatte- och avgiftshantering när hushåll köper tjänster. Systemet tycks fungera väl i Frankrike, och borde kunna underlätta framväxandet av en "vit" tjänstesektor även i Sverige.
Som framgått ovan i avsnitt 6.1 föreslår vi ett fyraårigt experiment med helt avskaffade arbetsgivaravgifter när hushåll köper vissa tjänster.
Alla bedömningar om var de nya arbetstillfällena skall tillkomma nämner tjänstesektorn. Vi vill för vår del särskilt framhålla de samband som finns mellan företag (och arbetstillfällen) inom olika verksamhetsområden. Stora industriföretag köper insatsvaror från mindre industriföretag, och de köper tjänster från tjänsteföretag. Hushållen köper både varor och tjänster. Den offentliga sektorn är en stor upphandlare och köper både varor och tjänster för flera hundra miljarder kronor varje år. Framgångsrika företag som skapar arbetstillfällen finns inom alla dessa områden. Det finns t ex framgångsrika företag som erbjuder trygga jobb inom s k tillbakagående branscher, och det finns mindre framgångsrika företag som erbjuder otrygga jobb inom s k tillväxtbranscher. Vi tror inte att det är politikers uppgift att särskilt peka ut vilka branscher eller verksamhetsområden som kommer att erbjuda framtidens trygga försörjningsmöjligheter för enskilda människor. Det politiker skall göra är att skapa bra förutsättningar för företagsamhet och i förekommande fall ta bort hinder för expansion och nyföretagande.
Principbeslut om EMU-medlemskap
Det mesta tyder för närvarande på att en europeisk monetär union kommer att förverkligas som planerat med start 1999. Starka skäl talar för att Sverige går med i en sådan union. Länder som väljer att stå utanför kommer att märka att utanförskapet har ett pris, bl a i form av högre räntor. Den bästa tidpunkten för ett svenskt inträde kan ändå diskuteras. Ett medlemskap innebär att den anpassningsmekanism som devalveringsmöjligheten utgjort försvinner. Det ställer krav på en större flexibilitet i ekonomin. Exempelvis är de problem med lönebildningen vi berört ännu viktigare att lösa om Sverige skall gå med i EMU. Just nu tyder mycket på att frågan huruvida Sverige bör vara med från starten är akademisk eftersom vårt land för närvarande inte uppfyller konvergensvillkoren.
Vi menar att Sverige, även om vi av ett eller annat skäl inte kommer med från starten, bör fatta ett principbeslut om att vi eftersträvar och siktar mot medlemskap.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som anförts i motionen, 2. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om målet att halvera såväl den öppna som den totala arbetslösheten genom tillkomsten av ca 400 000 nya jobb till år 2000, 3. att riksdagen beslutar om utgiftstak totalt och för enskilda utgiftsområden enligt vad som anförts i motionen, 4. att riksdagen beslutar om sänkta arbetsgivaravgifter med sammanlagt 12 miljarder kronor enligt vad som anförts i motionen, 5. att riksdagen beslutar avskaffa dubbelbeskattningen av aktier enligt vad som anförts i motionen, 6. att riksdagen beslutar upphäva de särskilda, restriktiva placeringsreglerna för allemansfonder samtidigt som den förmånligare skattesatsen avskaffas, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att brytpunkten i inkomstbeskattningen ej bör sänkas, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lägre skatt för fåmansbolag, 9. att riksdagen beslutar att upphäva beslutet om förlängning av sjuklöneperiod, 10. att riksdagen beslutar att upphäva beslutet om snabbare inbetalning av moms.
Stockholm den 19 juni 1996
Lars Leijonborg (fp) Isa Halvarsson (fp) Margitta Edgren (fp) Christer Eirefelt (fp) Eva Eriksson (fp) Elver Jonsson (fp) Anne Wibble (fp)
Yrkanden (20)
- 1att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som anförts i motionen
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- avslag
- Kammarens beslut
- = utskottet
- 1att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som anförts i motionen
- Behandlas i
- 2att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om målet att halvera såväl den öppna som den totala arbetslösheten genom tillkomsten av ca 400 000 nya jobb till år 2000
- Behandlas i
- 2att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om målet att halvera såväl den öppna som den totala arbetslösheten genom tillkomsten av ca 400 000 nya jobb till år 2000
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- avslag
- Kammarens beslut
- = utskottet
- 3att riksdagen beslutar om utgiftstak totalt och för enskilda utgiftsområden enligt vad som anförts i motionen
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- avslag
- Kammarens beslut
- = utskottet
- 3att riksdagen beslutar om utgiftstak totalt och för enskilda utgiftsområden enligt vad som anförts i motionen
- Behandlas i
- 4att riksdagen beslutar om sänkta arbetsgivaravgifter med sammanlagt 12 miljarder kronor enligt vad som anförts i motionen
- Behandlas i
- 4att riksdagen beslutar om sänkta arbetsgivaravgifter med sammanlagt 12 miljarder kronor enligt vad som anförts i motionen
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- avslag
- Kammarens beslut
- = utskottet
- 5att riksdagen beslutar avskaffa dubbelbeskattningen av aktier enligt vad som anförts i motionen
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- avslag
- Kammarens beslut
- = utskottet
- 5att riksdagen beslutar avskaffa dubbelbeskattningen av aktier enligt vad som anförts i motionen
- Behandlas i
- 6att riksdagen beslutar upphäva de särskilda, restriktiva placeringsreglerna för allemansfonder samtidigt som den förmånligare skattesatsen avskaffas
- Behandlas i
- 6att riksdagen beslutar upphäva de särskilda, restriktiva placeringsreglerna för allemansfonder samtidigt som den förmånligare skattesatsen avskaffas
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- avslag
- Kammarens beslut
- = utskottet
- 7att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att brytpunkten i inkomstbeskattningen ej bör sänkas
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- avslag
- Kammarens beslut
- = utskottet
- 7att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att brytpunkten i inkomstbeskattningen ej bör sänkas
- Behandlas i
- 8att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lägre skatt för fåmansbolag
- Behandlas i
- 8att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lägre skatt för fåmansbolag
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- avslag
- Kammarens beslut
- = utskottet
- 9att riksdagen beslutar att upphäva beslutet om förlängning av sjuklöneperiod
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- avslag
- Kammarens beslut
- = utskottet
- 9att riksdagen beslutar att upphäva beslutet om förlängning av sjuklöneperiod
- Behandlas i
- 10att riksdagen beslutar att upphäva beslutet om snabbare inbetalning av moms.
- Behandlas i
- 10att riksdagen beslutar att upphäva beslutet om snabbare inbetalning av moms.
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- avslag
- Kammarens beslut
- = utskottet
Motioner
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.