Frågestund

Herr talman! Min fråga till statsministern handlar om arbetslösheten bland de unga. På bara ett år har ungdomsarbetslösheten ökat med 19 procent, och i dag har Sverige den näst högsta ungdomsarbetslösheten i hela EU. Detta märks på många sätt nu, inte minst genom att till exempel antalet människor som vill göra högskoleprovet har ökat med 18 procent jämfört med hur det var för bara ett år sedan. Sedan ni kom till makten, Fredrik Reinfeldt, har ni tagit bort 3 000 högskoleplatser. Ni har försenat införandet av yrkeshögskolan, och ni har skjutit till alldeles för lite resurser till kvalificerad yrkesutbildning men kanske framför allt till aktiva insatser i arbetsmarknadspolitiken för unga. Min fråga är: Varför tror statsministern att er politik lyckas så mycket sämre än politiken i andra länder i EU när det gäller arbete för unga? Tänker ni verkligen fortsätta att stänga dörren för de unga som vill och behöver få utbildning?

Herr talman! Det är en svår situation för många ungdomar. Det första som man då inte ska göra är att genomföra den ungdomsskatt som Socialdemokraterna föreslår, det vill säga att dubblera arbetsgivaravgiften för att anställa någon som är under 26 år. Det skulle skapa en kraftig kostnadsnackdel för en ung människa som försöker få ett arbete. Vi har tagit fram stöd för lärlingsplatser. Det finns lediga platser i den svenska högskolan och i universitetsvärlden för den som vill välja den vägen. Jag tror också att vi ska inse behovet av att kunna få ett första jobb som ibland är lite mer okvalificerat. Det är någonting som ibland lite uppnäst möter reaktioner i den svenska samhällsdebatten. Det tycker jag är en helt felaktig föreställning. Vi kommer att behöva många enkla jobb, och vi kommer att behöva fortsätta att sänka trösklar för ungdomar för att de ska kunna komma in på arbetsmarknaden. Vi har också infört ett riktat nystartsjobb där vi helt tar bort arbetsgivaravgiften för den som är ung och har varit utanför arbetsmarknaden i sex månader. Vi har dubblerat den insatsen för att ge en hjälpande hand till dessa ungdomar att komma in på arbetsmarknaden.

Herr talman! Jag är mer mån om skattebetalarnas pengar än att jag tycker att det är rimligt att sprätta i väg dem ineffektivt till de företag som redan har anställt ungdomar. I stället vill vi sänka skatten ordentligt för de företag som anställer en arbetslös ung människa. Det är en oändligt mycket bättre politik, Fredrik Reinfeldt. För övrigt var svaret bara att det skulle vara lite mer av samma sak. Svenskt Näringsliv gick i dag ut och sade att de räknar med att hälften av de öppet arbetslösa i Sverige nästa år är ungdomar. Det som Fredrik Reinfeldt i dag lämnar besked om är att det blir mer av samma sak. Är det verkligen ingenting i regeringens politik, som uppenbarligen inte fungerar när det handlar om att ge unga människor arbete, som Fredrik Reinfeldt är beredd att ompröva och lämna nya besked om i dag?

Herr talman! Jag var på hamburgerföretaget Max i Luleå i måndags. De har 3 000 anställda, och genomsnittsåldern är 21 år. De tackade oss för sänkningen av arbetsgivaravgiften för ungdomar under 26 år och sade: Tack vare denna sänkning ser vi framför oss att anställa ungefär 300-400 ungdomar till. Ta inte bort den åtgärden. Mona Sahlin tänker ta bort den åtgärden. Hur ger det fler jobb när man dubblerar arbetsgivaravgiften för dem som är under 26 år? Sprätta i väg pengar, säger Mona Sahlin. Det är resurser riktade till ungdomar för att sänka deras trösklar in på den svenska arbetsmarknaden som du står här och raljerar över. Vad var dina fantastiska förslag som ska komma vid sidan av att du ska göra det väsentligt dyrare att anställa dem som är under 26 år? Jag nämnde flera av de åtgärder som vi har och som vi bygger ut. Det finns lediga universitets- och högskoleplatser, och det kommer lärlingsplatser som kommer att hjälpa ungdomar in på en svår arbetsmarknad.

Herr talman! Jag vill med anledning av det tidigare replikskiftet påpeka att statsministerns frågestund inte innebär att statsministern ska ställa frågorna, utan statsministern ska svara på frågor från oss ledamöter. Orättvisorna i vårt samhälle riskerar att öka skillnaderna mellan människor. Vi ser hur regeringen lånar till skattesänkningar för de rikaste och jagar sjuka och arbetslösa. Runt om i vår omvärld ser vi också hur rika bankdirektörer får fly från uppretade folkmassor. Jag var på Island för en månad sedan. Där har de flytt landet på grund av den kritik som finns. I Sverige öppnade regeringen för fler bonusar och liberalare regler. Under hösten gick Anders Borg till storms mot bonusar i det privata näringslivet. Men sedan visade det sig att han hade hycklat. Nu säger man att reglerna ska ändras. Det kanske vore dags nu. Volvo har visserligen dragit tillbaka lönehöjningar efter protesterna. Men i banken SEB ger man de högsta cheferna lönehöjningar på 25 procent - vd plus 2 miljoner. Tredje AP-fonden har gett två extra månadslöner - en halv miljon kronor - till sin vd. Övriga AP-fonder och statliga verksamheter betalar ut bonus med hänvisning till regeringens nya regler. Hur, Fredrik Reinfeldt, ska dessa regler ändras?

Herr talman! Det finns all anledning att mana alla till försiktighet i denna mycket svåra tid för Sverige och den tid som väntar framöver. Det är tider då folk får gå från arbete och upplever att de ekonomiska marginalerna är små. Då är det oerhört provocerande att ett litet fåtal kan få stora löneökningar som för många andra är rena fantasisummor. Vi har konsekvent försökt att agera mot den smitta som det privata har fört in i det offentliga när det gäller bonus- och resultattänkande, som blir som konstigast när det handlar om ersättningar som ges trots att verksamheten går med förlust. Vi vill rätta till en del av detta och tänker konsekvent fortsätta att agera gentemot det. Vi har också ett regelsystem som lägger begränsningar på banker och finansiella institutioner när det gäller ledningsgruppen för att kunna ingå. Det tänker vi naturligtvis upprätthålla för den händelse som de går in i dessa system. Det är som bekant bara Swedbank som än så länge har gjort det. Det är vårt bidrag för att försöka dämpa det alltför långtgående risktagande som har varit en del av problemet när det gäller den globala finansiella kris som kanske har varit värre i USA och utanför Europa men som vi också har sett tecken på här i Sverige.

Herr talman! Problemet är att regeringen själv ändrade reglerna så att de blev mer liberala och i större utsträckning tillät bonusar och rörliga lönesystem inom statlig sektor. Detta gjordes förra sommaren. Ni har alltså ändrat uppfattning. Det är alltid välkommet att ni gör det. Men låtsas inte som om ni alltid har stått för att man ska bekämpa den smitta som det privata näringslivet har fört in i statlig sektor. Det är tvärtom. Det är ni som har smittat. Det är ni som smittar privat sektor genom att uppmuntra till bonusar. Ni kan på två sätt bekämpa denna utveckling, dels genom att styra genom de sektorer där vi faktiskt äger eller styr verksamheter, dels genom att föregå med gott exempel och bilda opinion. Ni gör ingetdera. Vi säger: Inga bonusar i statlig sektor och rimliga lönenivåer. Nu har bonus blivit ett skällsord. Då höjer man lönerna i stället för de högst betalda direktörerna. Använd det statliga ägandet till att bekämpa orimliga lönenivåer! Ställ krav på näringsliv och banker, och bedriv opinion mot de giriga och fartblinda som vi ser i vårt samhälle i dag!

Herr talman! Det som Lars Ohly nu påpekar är nog ungefär det som många anser att bland andra Anders Borg har gjort. Jag har inte sagt att vi inte vid något tillfälle har infört bonusar eller stått upp för resultatlöner. Jag kan informera Lars Ohly om att det fanns regeringar innan alliansregeringen tillträdde 2006 som också införde bonusar och höjde ersättningar av olika slag. Märkligt nog hade de faktiskt stöd av Lars Ohly, såsom det blir ibland. I det hänseendet har väl hela det politiska systemet varit involverat i att föra fram bonusar och resultatlöner av olika slag. Jag tycker också att vi ska ha rim och reson i diskussionerna. Jag är inte emot resultatlöner om de verkligen återspeglar verkliga resultat som är långsiktiga, ansvarsfulla och måttfulla. Det är inte det som har varit problemet. Problemet är att det har uppmuntrat till en typ av risktagande som har varit en del av problemet. Där måste detta rättas till. Där tar vi vårt ansvar, och vi påverkar i samhällsdebatten också andra att ta sitt ansvar.

Herr talman! Efter två och ett halvt år vid makten och en enormt stor debatt om klimatfrågorna de senaste åren kommer äntligen regeringen med en klimatproposition. Den är sannerligen efterlängtad, men jag tror att det är många med mig som vid en närmare titt blir besvikna på innehållet. Det är ganska låga ambitioner. Det är inte särskilt mycket man vill förändra. De åtgärder som ska genomföras ska i första hand genomföras i andra länder av andra. Men den lilla del som nu ändå regeringen tänker sig att vi ska minska utsläppen i Sverige med och de åtgärder som det handlar om där ska inte genomföras av den här regeringen utan under nästa mandatperiod i nästan alla delar. Varför är det så? Vad är det rationella skälet till att just under den tid då Fredrik Reinfeldt är statsminister inte vidta några åtgärder, utan låta nästa regering göra det?

Herr talman! Som Peter Eriksson väl vet är utgångspunkten det måttår som finns i Kyotoprotokollet, nämligen 1990. Mot detta försöker världen ställa in sig på hur stora reduktioner man ska kunna göra. Från det året har vi sagt att vi vill åstadkomma 40 procents reduktioner i Sverige fram till 2020. Det som Peter Eriksson beskriver som små ambitioner är alltså att bli världsetta med tillsammans med Tyskland. Vi har i detta fall valt att använda så kallade flexibla mekanismer och komma med stöd till fattiga delar av världen som inte har egna resurser, därför att det är klimatsmart och kostnadseffektivt. Vänsterpartierna i Sveriges riksdag hävdar att det där inte behövs. De tänker föreslå, antar jag, i tabell och noga angivet, exakta förändringar i skattesystemet här i Sverige för att åstadkomma väsentligt större reduktioner. Jag har ännu inte sett förslag på detta, så någon trovärdighet finns inte i politiken. Jag försvarar att man gör på det här sättet. Vi fortsätter att minska utsläppen i Sverige och finns till stöd för dem som inte har råd för att hjälpa dem att få ned sina utsläpp.

Herr talman! Jag ser och hör att statsministern inte på den minsta millimeter vill svara på frågan. Varför är alla de åtgärder som ni ändå och trots allt föreslår så mycket bättre att genomföra under nästa mandatperiod, när du antagligen inte längre sitter som statsminister? Jag tycker att det här är märkligt. Jag finner ingen riktigt rationell förklaring. Ni kallar er världsmästare. 43-44 procent av den svenska energimixen är förnybar i dag. Det är ovanligt mycket i världen. Ni ska gå upp till 50 procent. De 6-7 procentenheterna i ökning är till och med mindre än genomsnittet i EU. Det är inte särskilt imponerande, men ännu mindre måste man tycka att det är imponerande när man ser att det ska ske under nästa mandatperiod och att det antagligen är några andra som ska genomföra den här lilla saken.

Herr talman! Jag har noterat tendensen att man börjar fördela statsrådsposter mellan sig på vänstersidan och utlovar att vi ska förlora. Det är bra! Fortsätt med den stilen och ta för givet att ni ska vinna! Får jag bara ödmjukt räcka över till vad som kanske är vänstersidans blivande miljöminister påpekandet att en stor del av reduktionerna sker till följd av styrmedel som vi har använt sedan lång tid tillbaka. Vi inrättade en CO2-skatt i Sverige 1991. Det var mycket klokt av den dåvarande borgerliga regeringen att inrätta denna. Detta är fortsatt unikt i världen. Vi är nästan ensamma om att använda denna CO2-skatt, som forskare och experter är överens om är den bästa åtgärden. Den är verkningsfull vilken regering man än har, förutsatt att man fortsätter att använda den. Under min tid som regeringschef höjer vi CO2-skatten. Vi föreslår att vi ska göra det i steg för att nå vårt mål, som alltså är tänkt till 2020. Det är det som är upplägget: 40 procents reduktion fram till 2020. Vi tar vår del av ansvaret. Vi tar till och med en större andel av ansvaret, eftersom EU:s gemensamma mål, också unikt i världen, är 30-procentiga reduktioner. USA med Barack Obama har bara lovat ett återförande till samma utsläppsnivå som 1990. Jag behöver inte skämmas gentemot någon för den mycket långtgående klimatpolitik vi för i Sverige. (Applåder)

Herr talman! I dag, före och efter den här frågestunden, har vi EU-debatt här i kammaren. Den präglas naturligtvis av den enorma ekonomiska kris som världen upplever nu och där Europa hamnar mitt i smeten, särskilt under det svenska ordförandeskap som vi har framför oss. Vi möter ordförandeskapet under extrema omständigheter. Visst har vi förut upplevt skifte i parlamentet, skifte i kommissionen, globala förhandlingar, lågkonjunktur och allt möjligt annat, men inte alltihop på en gång. Vi vet dessutom att det oväntade inträffar. Socialdemokraterna sade under den här debatten att det är viktigt med samarbete i en orolig värld. Det håller jag med om. Samtidigt framkom det att stödet för regeringens upplägg inför ordförandeskapet verkar vara mindre nu än det var från vårt håll inför det förra ordförandeskapet. Därför vill jag ställa två frågor till statsministern: Hur påverkar det extrema ekonomiska läget förberedelserna inför det svenska ordförandeskapet? Hur viktigt är det med samarbete i en orolig värld även här hemma för att det svenska ordförandeskapet ska kunna skapa jobb och trygghet och bli framgångsrikt?

Herr talman! När Sverige tillträder ordförandeskapet för Europeiska unionen den 1 juli ger det oss en unik möjlighet att leda EU:s arbete. Det kommer att visa för många här i Sverige att vi verkligen får inflytande även som litet land. Det problem det medför är att det inte finns någon tydlig svensk position för ett ordförandeskap. Det gäller alla ordföranden som det roterar runt till. Man har att se till det som är gemensamt och stå upp för det under ordförandeskapstiden. Det är skälet till att vi alla länder, också under det svenska ordförandeskapet 2001, manade till en sorts borgfred, ett ansvarstagande, gränsöverskridande och blocköverskridande, för att få bästa möjliga resultat för Sverige, samtidigt som vi hade minsta möjliga partipolitiska käbbel kring det. Det fullgjorde vi under Göran Perssons tid som ordförande i Europeiska unionen. Jag hoppas på det breda ansvarstagandet även nu. Vi kommer att påverkas väldigt mycket av den finansiella oron och den ekonomiska nedgången. Vi kommer också att fortsätta våra ambitioner att få ett klimatavtal på plats. Det tror jag blir de två huvudfrågorna. Men Anna Kinberg Batra har rätt som säger att man också ska vara beredd på det man inte har förberett sig för. Det har präglat de tidigare ordförandeskapen.

Herr talman! Det har redan förts samtal kring bonusar, men jag vill fortsätta på det temat. Det finns en tydlig upprördhet i samhället kring höga prestationslöner och vart de har fört oss. Det är bra att regeringen har beslutat om tydliga regler för deltagande i olika bankstödsprogram. Bland de reglerna finns en del som handlar om att man ska frysa de fasta lönerna så att man inte ska kunna kompensera slopad bonus med höjd fast lön. Mina frågor till statsministern berör detta. Anser statsministern att den här konstruktionen är förhandlingsbar? Är det en konstruktion som statsministern förutser ska gälla för den översyn som man pratar om när det gäller de statliga systemen?

Herr talman! Vi har i riksdagen lagt fram ett förslag som är koordinerat inom Europeiska unionen. Alla har inte valt exakt samma lösning, men det är huvudsakligen samma utgångspunkter. Man lägger en begränsning på en ledningsgrupp, i det här fallet fem personer, när det gäller möjligheter att ta ut bonus och höja fasta arvoden under den tid man ingår i de stabiliseringsåtgärder som vi har föreslagit. Det gäller naturligtvis fortsatt. Det är till och med så att vi har bett Riksgälden som statlig myndighet att administrera detta och pröva det för den händelse det är någon som kommer i fråga och vill komma in i detta system. Det finns ingen anledning att förändra det. Översynen av hela den breda diskussionen kring resultat och bonuslöner pågår nu. Vi har sagt att vi i ljuset av vad vi har upplevt det senaste halvåret vill rätta till en del sådant som vi uppfattar som felaktigheter som i dag finns i systemet. Det har varit extremt här, men också i övriga delar av världen. Man måste med ny information kunna rätta till sådant som i ljuset av det inte blev rätt.

Herr talman och herr statsminister! Den svenska kronan har fallit med inte mindre än 26 procent på sju månader sedan augusti 2008. Det är ett större kronfall än vi hade hösten 1992. Det ställer en hel del gamla sanningar på huvudet. Jag ska återkomma till eurofrågan. Men en akut fråga nu och de närmaste månaderna är att svenska företag kan komma att köpas av de kapitalstarka som har euro och dollar i sina kassor, om inte för en spottstyver så dock för ett väldigt rabatterat pris, nämligen nedsatt med 26 procent. Detta leder möjligen - risken finns - till att det blir en utförsäljningsvåg, en våg av uppköp av dessa kapitalstarka euro- och dollarinnehavare. Det leder som vi vet till att huvudkontor och spetskompetens försvinner och till att forskningsavdelningar flyttas ut. Det är mycket allvarliga konsekvenser som vi har erfarenhet av. Hur ser statsministern på möjligheten att Sverige, utifrån renodlat ekonomiska utgångspunkter, kan få ett snabbspår in i euroområdet med andra EU-länder som en möjlig del i detta?

Herr talman! Det är inte obekant för frågeställaren var jag står i själva sakfrågan. Jag tillhörde dem som ville att svenska folket skulle rösta ja 2003. Ett argument som vi då använde var att en egen liten krona vid sidan av en stor valuta kanske inte är något större problem vid god väderlek, men i svårare tider finns tendensen - vi har sett den ny ånyo - att man flyr från risk till kvalitet. Som risk uppfattar man mindre valutor även i välskötta ekonomier, och det har satt stor press på den svenska kronan. I den delen har jag ingen annan uppfattning. Det kan sägas vara ett slags reapris på exportvaror, men det är också en inbyggd lönesänkning, det vill säga det faktum att vi tappar i köpkraft, som alla får vara med och betala. Jag har dock fortsatt respekt för att svenska folket sade nej. Framför allt vill jag respektera det faktum att de partier som stod bakom ja-sidan måste vara överens om hur vi ska agera och bygga det på att vi ser ett folkligt förtroende som har gått i en annan riktning. Det har jag inget underlag för i dag. Alla partier har inte indikerat en vilja till det. Det folkliga förtroendet har inte kommit till den punkten att det är stor övervikt för att gå över till euron. Det tycker jag fortsatt ändå måste vara styrande.

Herr talman! Jag vill fortsätta på spåret och diskutera bonusar och rörliga ersättningar. Det är uppenbart att tondövheten är ganska stor hos många ledande befattningshavare både i det privata näringslivet och i statliga företag när det gäller hur man utformar sådana här system. Det har upptäckts att statliga företagsledningar har brutit mot de regelverk som finns. Det finns också ett behov av att se över regelverken. Den ena fråga jag har gäller tidsplanen för den översyn som regeringen har aviserat. När kommer översynen av riktlinjer för rörliga ersättningar och bonusar? Det andra jag vill fråga om är vilket synsätt statsministern har när det gäller rörliga ersättningar. Det finns dels de som säger att rörliga ersättningar och bonusar ska vara strikt marknadsmässiga och följa marknadens villkor, dels de som säger att statliga befattningshavare, vd:ar och ledningspersoner jobbar i en verksamhet som ytterst är garanterad av staten, och de jobbar också för något av större värde - för medborgarna, skattebetalarna - och därför inte ska följa marknadens villkor. Vilket synsätt har statsministern i detta?

Herr talman! Vi avser att skyndsamt se över detta och återkomma. Låt mig säga: Mitt synsätt är, och detta finns egentligen redan uttryckt i regelverken för ersättningar av olika slag inom staten och statens bolagssfär, att de inte ska vara marknadsledande. De ska utformas med måttfullhet som utgångspunkt. Det är ett ställningstagande som jag tycker är korrekt och riktigt. Det tenderar ibland att glömmas bort, men i dessa statliga bolag, framför allt när de är helägda, finns alltid det speciella förhållandet att man kan återfalla på att man har staten som huvudman, vilket ibland skapar förvirring. Man är helägd av den som samtidigt har förutsättningar att ändra regler för hela spelplanen. Det är en rimlig utgångspunkt att man inte ska vara efterföljande på privata villkor, utan det ska gälla särskild måttfullhet. Så vill vi också att regelsystemet ska utformas i sina detaljer.

Herr talman! Jag ska också vända mig till statsministern med en fråga angående bonusar. Den socialdemokratiska regeringen ändrade 2003 de dåvarande riktlinjerna för detta i syfte att göra begränsningar. Man gjorde inte detta utan anledning, utan man hade sett att det fanns problem med systemet och införde starka begärningar och satte stopp för bonusar framför allt till ledningarna i statliga bolag och AP-fonder. Det fanns skäl till det. Förra sommaren, när vi såg en begynnande lågkonjunktur där jobben började minska, ändrade den moderatledda regeringen denna princip och gjorde det lättare och möjligt att dela ut bonusar i statliga bolag. Min fråga till statsministern är: Hur tänkte regeringen och statsministern i det läget? Man kunde inte se det så enkelt som att det ständigt skulle vara högkonjunktur och att man inte skulle gå in i lågkonjunktur. Ett bonussystem måste väl passa både upp- och nedgång i ekonomin och vara relevant i bägge fallen? Nu är man ångerfull, som jag hör, men min fråga är: Hur tänkte statsministern vid det här tillfället, och vad var syftet?

Herr talman! Jag tänkte väl som Sven-Erik Österberg gjorde när han var statsråd: Det är rimligt att det finns den här typen av rörliga ersättningar baserade på resultat, och sedan måste vi sätta en gräns som markerar en sorts rimlighet. Om den ska vara vid två månaders möjlighet till bonus, som Sven-Erik Österberg förordade, eller fyra månader, som vi ändrade det till, kan man diskutera. Jag är beredd att i ljuset av det som nu har skett ändra tillbaka. Försök inte få det att framstå som att vi står mil ifrån varandra. Jag inser att det finns en folklig ilska kring detta, men vi delar sedan många år ansvaret. Vi har arbetat med bonusar och ersättningar som har varit mycket höga också i statliga verksamheter. Jag vill att det ska finnas en möjlighet till rörligt baserade ersättningar, men de ska i ljuset av vad jag nu har upplevt bli stramare. Vi ser över det. Jag tycker dessutom att de ska präglas av den måttfullhet som jag tror att vi båda två är överens om måste gälla offentliga verksamheter.

Herr talman! Den borgerliga regeringen lånar just nu pengar för att fortsätta sänka skatten - mest till dem som har det bäst. Samtidigt har jobbkrisen nu också nått välfärdens kärna. Välfärdsarbetare varslas och sägs upp. Jobbkrisen blir också en allvarlig kvalitetskris i välfärden. Min fråga till statsministern blir därför: Hur många förskollärare och lärare och hur mycket omsorgspersonal ska tvingas lämna sina viktiga arbeten innan regeringen byter färdriktning i den här politiken, som gynnar dem som har det bäst?

Herr talman! Vi har noterat detta som ett nytt socialdemokratiskt spår. Ni hör ju för det mesta att socialdemokrater ropar på miljardsatsningar till allt och alla i princip varenda dag i nya pressmeddelanden och utspel. Vi har sagt att det är ansvarslöst. Det kommer att driva upp underskotten. Det har Socialdemokraterna lyssnat in, och nu försöker man ett spår om att det egentligen är de skattesänkningar vi gör som är grund för underskotten. Redogör då för hur mycket av dessa skattesänkningar ni tänker höja igen! Ta fastighetsskatten som exempel. Jag har noterat att det skrivs socialdemokratiska insändare i landet om hur orättvis den är. Vill Socialdemokraterna återföra fastighetsskatten till vad den var förut? Nej. Vill de behålla den som vi har föreslagit? Nej. De tycker att den inte är tillräckligt generös mot bostadsrättsinnehavarna i Stockholms innerstad. Därför har ni hittat på en särskild lättnad till dem som har tjänat allra mest på sina miljoninkomster i Stockholms innerstad. Det är en sorts gåva från Socialdemokraterna till särskilt rika människor. Detta är konsekvensen när vi tittar på hyckleriet och går igenom era siffror. Ni måste börja argumentera på ett sätt som hänger ihop med de förslag ni har. Stå inte här och låtsas bort det. Ni föreslår inte de skattehöjningar ni antyder. Ni accepterar våra skattesänkningar och föreslår till och med större sänkningar. (Applåder)

Herr talman! En av de avgörande frågorna inför höstens klimatkonferens är hur man ska finansiera de nödvändiga klimatåtgärderna i fattiga länder. Det är väldigt rimligt att den rika världen, som har ställt till med klimatproblemen, också är med och finansierar deras lösning. EU-kommissionen har tagit fram beräkningar på hur mycket pengar som behövs, men Sverige har i de förhandlingar som har varit inom EU arbetat för att försvaga skrivningarna och ta bort konkreta förslag i det tjeckiska ordförandeskapets handlingar. Snart är det toppmöte. Då ska regeringscheferna komma fram till vilken position EU ska inta. Just nu står Greenpeace utanför riksdagen och demonstrerar för att Sverige och EU ska visa ledarskap. Varför har Sverige motverkat goda skrivningar, och är det rimligt att Sverige försöker köra ett chicken race med klimatet?

Herr talman! Som svar på en tidigare fråga meddelade jag att vi vill rikta en stor del av våra resurser till mindre utvecklade länder med sämre möjligheter att finansiera egna satsningar. För detta får vi kritik - allting ska göras inhemskt - trots att vi vet att det är både klimatriktigt och mer kostnadseffektivt. Nu försöker man driva linjen att vi inte gör detta i de diskussioner som pågår om att kanske därutöver också ha fonder till stöd för omställning i olika delar av världen. Vi kommer säkert att vara en del av den diskussionen också. Detta kommer ju ovanpå de åtgärder vi vidtar till stöd för övriga delar av världen, för vilket vi får kritik av bland annat Miljöpartiet. Exakt hur vi utformar detta är inte färdigt. Det är det som det pågår diskussioner om dels inom EU, dels vill jag påpeka också globalt, där väldigt många har olika synpunkter på detta. Det tycker jag inte ska blandas ihop med huruvida vi har klimatambitioner eller inte. Det är mer ett sätt att försöka resonera om hur den här typen av finansiering ska utformas.

Herr talman! Alliansen har nu lämnat ett klimatförslag som populärt kallas för klimatproppen och som faktiskt gör att vi på ett mycket tydligt sätt tar ledartröjan när det gäller de här oerhört viktiga frågorna. Det positiva i den tycker jag är att det finns en förutsägbarhet. Det är bland annat mot den bakgrunden förslaget inte kan genomföras "i går". Man måste ge spelarna på marknaden en möjlighet att anpassa sig. Klimatförslaget gäller dessutom alla sektorer. Ingen ska kunna dra sig undan. Det är också inriktat på både morötter och piska, vilket gör att man som aktör på marknaden har möjlighet att agera men att det också är den som smutsar ned som ska betala. Det har också sagts att detta inte ska öka skattetrycket och att man ska behålla konkurrensneutraliteten. Jag vet att man inte minst när det gäller jordbruket i Sverige - jordbruket har kanske den mest genomreglerade gemensamma marknaden inom EU - i dessa dagar är väldigt undrande över detta. Jag skulle vilja höra statsministerns kommentar till detta.

Herr talman! Vi har under tiden som alliansregering tillfört resurser till svensk lantbruksnäring. Vi har också gjort allmänna förbättringar när det gäller kostnadsläget, bland annat sänkt arbetsgivaravgift med 1 procent. Det gäller även dem som bedriver lantbruk. Den diskussion vi har fört och som vi för i många andra delar av världen är att växthusgaserna kommer från fossil bränsleanvändning. Då är det rätt att sätta ett pris på detta så att vi får en omställning. Det är ännu viktigare att ta bort subventioner för användning av fossila bränslen, vilket finns på sina håll i världen och som det också finns en särskild lättnad för när det gäller svenskt lantbruk. Det är faktiskt väldigt kostnadseffektivt att ta vårt ansvar. Sedan får vi naturligtvis föra ett resonemang om hur vi även framgent kan jobba med att återföra detta i skattesänkningar på olika sätt, så som vi har gjort också när vi formerade vårt tidigare klimatskattepaket i föregående års budget. Till det återkommer vi.

Herr talman! Min fråga är följande: Är statsministern beredd att tänka om när det gäller stöd till utbildning i företag så att uppsägningar kan undvikas? Bakgrunden till min fråga är att såväl fackliga organisationer som arbetsgivarföreträdare nu allt tydligare lyfter fram behovet av en sådan åtgärd. Statliga medel till företag som är beredda att investera i utbildning i stället för varsel är ett konstruktivt sätt att mildra effekterna av krisen. Det skulle innebära en rimligare fördelning där inte löntagarna ensamma tvingades ta allt ansvar, exempelvis genom sänkta löner. Det innebär också en möjlighet att rusta för framtiden. Genom att vässa kompetensen i företagen kommer de att kunna hävda sig bättre när konjunkturen vänder. I dag är de allra flesta, utom tydligen regeringen, överens om att en statlig satsning på utbildning i företag skulle ge stora samhällsekonomiska vinster. Regeringen har hitintills vägrat att ta ansvar. Är statsministern beredd att tänka om i denna fråga?

Herr talman! Nej, det är jag inte, av det enkla skälet att jag tar ansvar för välfärdens pengar. Sjukvårdens pengar, skolans pengar ska inte användas för att täcka kostnader i vinstrika företag som nu har kortvariga problem. Det är notabelt att en hel del av de företag som nu vill se att vi delar, som det heter, kostnader - som i realiteten innebär att vi tar bort en hel del av deras lönekostnader - för inte länge sedan gick med ibland 14, 15 och 16 miljarder i vinst årligen . De anser sig alltså inte ha några resurser för att stödja anställda i vad som nu är en svår kris. Som ansvarsfull regering har man inte råd med allt, och jag vill vara tydlig till svenska skattebetalare med vad vi prioriterar: kärnan i välfärden, resurser till stöd för arbetslösa som står utanför och ibland långt ifrån arbetsmarknaden. Vi prioriterar inte kostnadsavlyft inne i företagens verksamheter. Då står jag också upp för den svenska modellen till stöd för omställning. Jag vet faktiskt inte riktigt om det finns tydliga, finansierade förslag från andra partier för att göra på ett annat sätt. (Applåder)

Herr talman! Lärlingsutbildning, lärlingsplatser och praktikplatser är jättebra. Att få lära på plats av kunniga yrkesmänniskor och att till slut få sitt yrkesbevis är drömmen för många unga i dag och ett gott sätt att ta ansvar för generationsskiftet på arbetsmarknaden. Men nu är det lågkonjunktur, kris, varsel och uppsägningar. Lärlingarna är inte förskonade utan riskerar också uppsägningar. Fackförbundet Byggnads och Sveriges Byggindustrier är allvarligt oroade och ser framför sig att hundratals lärlingar tvingas gå från sina lärlingsplatser och har därför tagit sitt ansvar genom att starta ett projekt för att kunna hjälpa lärlingarna till nya arbetsplatser. Min fråga till statsminister Fredrik Reinfeldt är: Vilket ansvar tänker statsministern och den borgerliga regeringen ta för lärlingarna som faktiskt riskerar att få sina yrkesdrömmar och livschanser raserade när de sägs upp eller inte hittar arbetsplatser som kan hjälpa till att slutföra deras påbörjade utbildningar?

Herr talman! Vi är i färd med att rätta till ett problem med den gamla gymnasieskolan som var uppbyggd runt teoretiska ämnen och för lite utformad för praktiskt yrkeskunnande och lärlingsutbildningar. Det är vi som har fört fram de resurserna. Det är vi som återskapar de här möjligheterna. Det frågeställaren säger är alldeles riktigt. Jag har själv varit runt och besökt bland annat byggföretag som påpekar att det naturligtvis är svårare att lära upp och hålla lärlingar när det är väldigt svåra tider. Där hoppas många på att ROT-avdraget ska ge bättre skjuts. Vi hör tidiga signaler om att det kanske också är så. Det är viktigt att vi får en grund för ett generationsskifte i många av dessa verksamheter där många är till åren och där företagen också mår bra av att på det här sättet få pröva och lära in en yngre generation. Det är våra förslag och våra resurser som har gjort detta möjligt. Sedan kan vi inte upphäva det faktum att företag i sig också måste uppleva sig ha tid och utrymme för att ta in dessa lärlingar.

Herr talman! Också jag vill anknyta till den EU-debatt vi har här i kammaren både före och efter den här frågestunden. Den 1 juli tar ju Sverige över som ordförandeland i EU, en stor och viktig uppgift. Om mindre än tre månader har vi val till EU-parlamentet. Sverige borde koka av intresse och engagemang i en valrörelse. Läktarna borde likna Råsunda vid en fotbollslandskamp. Men det är inte riktigt så. Vi har ett valdeltagande som vi kan se sjunker, från det första valet 1995 till ännu sämre 1999 och riktigt dåligt 2004. Det sjunker inte bara i Sverige utan också i länder som österrike och Danmark och faktiskt också i EU:s kärnländer Tyskland och Frankrike som senast hade ned mot ett 40-procentigt valdeltagande. Hur kan det bli så här? Jag tror att en av förklaringarna är, om jag får använda uttrycket, att EU-etablissemanget inte visar folket respekt. Man gör inte det genom att inte ta bort klåfingrighet och detaljreglering som vi ser övernog av. Man gör inte det genom att inte lyssna på folket i olika stora och viktiga frågor. Det hjälper inte att man också är mycket positiv, som när det gäller Östersjön, utvidgning, miljö och annat. Hur vill statsministern göra EU verkligt smalare men vassare, rensa bort klåfingrighet och byråkrati och få upp valdeltagandet i EU-valet?

Herr talman! Jag tycker ändå att det är notabelt att vi har mätningar som påvisar ett växande stöd i Sverige för medlemskapet. Det syns som att vår närvaro i Europeiska unionen har blivit mer vardag, någonting som också väljarna ser ger ett väsentligt samarbete i för dem viktiga frågor. Titta bara på det vi nu jobbar med, finanskris och ekonomisk politik i nedgångsfas. Hur skulle vi ha kunnat möta det här om vi inte hade varit bra på att koordinera det mellan Europas länder? Det går inte att hitta på mirakelkurer i Sverige inför problem som är globala och som hänger ihop med att marknaden för export har gått ned i Tyskland, Storbritannien och Frankrike. EU-samarbetet har snarare visat ökad handlingskraft just när det har varit som svårast. Likadant är det när det gäller klimathotet. Hur ska vi kunna möta detta gränsöverskridande globala hot om vi inte har ett starkt internationellt samarbete? Mitt parti och, förutsätter jag, alla andra partier tänker ta sitt ansvar för att uppmuntra till debatt i dessa sakfrågor som är viktiga för väljarna och påvisa att Europaparlamentet har inflytande i ett EU-samarbete som betyder alltmer. Det är så man måste väcka intresse. Jag hoppas att vi på det sättet ska kunna få valdeltagandet att stiga.

Herr talman! Jag vill ställa en fråga om skatteflykt. Skatteflykt är ett problem som vi över partigränserna är överens om att vi vill bekämpa. Skatteflykten till de så kallade skatteparadisen är omfattande både från Sverige och från andra välfärdsstater. Skatteflykten stjäl jobb och pengar från vår välfärd som vi nu behöver för att klara av våra åtaganden. Den organiserade brottsligheten har god hjälp av dessa skatteparadis där man kan gömma undan vinster från narkotika och prostitution med mera. Inom OECD arbetar man sedan flera år tillbaka för att försöka få till stånd skatteavtal. Ett problem är att även i OECD har vi skatteparadis som är med, som Schweiz och Luxemburg. Sverige och de nordiska länderna borde kanske samarbeta mer med de större EU-länderna för att ställa dessa stater under press. Min fråga till statsministern blir: Kommer statsministern under det svenska ordförandeskapet att prioritera att driva arbetet i EU för att få skatteavtal med skatteparadisen inom EU?

Herr talman! Det pågår redan ett arbete som finansminister Anders Borg är mer direkt ansvarig för i regeringen och som koordineras inom EU. Det handlar bland annat om möjligheter att öppna, som är det ord som brukar användas, en del av dessa skatteparadis. Det möter en del frågor som är kopplade till sekretess och nationell lagstiftning i en del fall. Det finns en övertygelse om att bland annat det som frågeställaren påpekar är en del av detta. Det är en grund för organiserad brottslighet att kunna flytta runt pengar, något som vi som en utgångspunkt naturligtvis har all anledning att försöka motverka. Detta ska ses i ljuset av det som tidigare var en väldigt kritiserad ägarbeskattning här i Sverige. Socialdemokraterna tog bort arvs- och gåvoskatten, och denna regering har tagit bort förmögenhetsskatten. Det har givit en väsentligt bättre situation och därmed större och bättre investeringsförutsättningar i Sverige. Det kan också grunda en kritik mot behovet att försöka gömma undan resurser på detta sätt. Rent faktiskt är detta arbete redan i gång. Den som mer specifikt kan svara på frågorna angående det är Anders Borg.

Herr talman! Jag kunde till min glädje notera att statsministern besökt företaget Max i min hemstad Luleå. Det är ett expansivt företag som anställer allt fler. Vi har, precis som statsministern konstaterat, fått en allt värre situation på arbetsmarknaden. Nu börjar varslen även märkas i det annars rätt starka Norrbotten. Jag noterar också att Arbetsförmedlingens chef lämnar en rätt kraftig signal, och den tycker jag är viktig. Trots att det kommer varsel har vi i dag lika många nyanmälda och lediganmälda arbeten som rådde under år 2005, det vill säga högkonjunkturen. Det finns en arbetsmarknad därute och andra företag som anställer och söker människor nu. Likaväl som ungdomar har det svårt på arbetsmarknaden i både goda och dåliga tider finns det en annan kategori som också alltid har det svårt. Det är de med olika typer av funktionsnedsättningar. Vad tycker statsministern är den lämpliga åtgärden för att hjälpa och stötta dessa människor som oftast har en möjlighet att också bidra ute på arbetsmarknaden?

Herr talman! Det är viktigt att påpeka att även i arbetsmarknadens mörkaste stund byter fortsatt människor arbete. Jag vet att det ibland sprids en föreställning att det inte finns några jobb någonstans att få och att ingen byter jobb, men så är det inte. Det innebär i och för sig att vi är i ett läge där arbetslösheten växer. Men det är fortsatt lediga arbeten och det finns fortsatt människor som byter arbete. Varför är det viktigt? Jo, det är en viktig grund för att fortsätta att ha en aktiv arbetsmarknadspolitik och aktiva arbetsförmedlingsinsatser. Särskilt viktigt är det mot grupper som har svårt att hävda sig på arbetsmarknaden. Vi har gjort särskilda åtgärder just för bland annat funktionshindrade. Det är därför som ett företag som Max är så intressant. Av sina 3 000 anställda har man sagt att 250 med funktionshinder ska anställas. Det är ett fullkomligt fantastiskt socialt ansvarstagande av ett kommersiellt företag att på det sättet ge utrymme för personer som får känna att de kommer till sin rätt i arbetslivet. Jag träffade en av dem. Det handlar om att få möjlighet kunna stå på egna ben med egen försörjning i ett Sverige där de aldrig trodde att de skulle få ett arbete. Vi hjälper dem genom att ge olika typer av stöd för att dämpa kostnaderna för arbetsgivarna om de tar detta ansvar. Det tänker vi fortsätta att göra.

Herr talman! Det är inte bara Israel som nu får uppgraderade handelsavtal och samarbeten med EU utan även Marocko. Marocko ockuperar sitt grannland Västsahara sedan över 30 år tillbaka. Det som nu är grundproblemet är att i och med att det ockuperar Västsahara har det också tillgång till Västsaharas resurser. Det gäller inte minst fisk och massor av mineraler, olja och så vidare. Kravet nu från Västsahara är att det måste undantas i handelsavtal med EU. Anledningen är att det är ett folkrättsbrott i strid med FN om EU skulle dra nytta av dessa resurser. Sverige sade under förra mandatperioden nej till ett fiskeavtal som innebär ett folkrättsbrott. Nu undrar jag: Kan regeringen tänka sig att även denna gång säga nej till att bryta mot folkrätten?

Herr talman! Jag hoppas att vi inte ska behöva hamna i ett läge där vi säger nej till folkrätten. Ibland kommer det diskussioner om hur den ska uttolkas. Som medlemmar i FN är det därför viktigt för oss att det görs via FN:s system och att vi dessutom kan koordinera det inom Europeiska unionen. Det är så det fungerar. Det blir slagkraft tillsammans med andra. Men vi måste enas om vilka utgångspunkter vi ska ha. Så mycket kan jag lova att det kommer vi fortsätta att ha som utgångspunkt även i det här fallet.