Trossamfund

Herr talman! I ett tidigare betänkande lyfte inte Miljöpartiet fram sina reservationer, och nu står jag med makten inför dagens votering om klockan ska ljuda eller inte, eftersom det i detta betänkande är endast Vänsterpartiet som har två reservationer. Jag får grunna på detta så länge jag håller mitt anförande, herr talman. I vår motion tar vi upp behovet av att förbättra rättsskyddet för den enskilde mot registrerade trossamfund som får hjälp av staten med att ta in avgifter. Vi tar också upp behovet av att utvärdera avgiftslagen och att i framtiden jämställa religiösa föreningar med andra privata föreningar vad gäller sättet att finansiera verksamheten. Vårt nuvarande system, där registrerade trossamfund kan få hjälp av staten via Skatteverket med indrivningar av medlemsavgifter, innebär problem ur rättssäkerhetssynpunkt. Det är knepigt som det är i dag när en person som bestrider skyldigheten att betala hänvisas till trossamfundet i fråga. Om detta agerande inte leder till någon rättelse måste den enskilde vända sig till domstol. Detta strider mot rättsprinciper som gäller tvister i andra sammanhang. Vänsterpartiet anser att trossamfund ska jämställas med övriga ideella organisationer, men i väntan på att så sker anser vi att den enskildes rättssäkerhet måste stärkas. Det är många personer som har upplevt att deras integritet kränkts när de blivit debiterade en avgift av trossamfund som de inte tillhör. De har upplevt sig rättslösa inför samfundets möjlighet att rapportera dem som avgiftskyldiga utan deras aktiva medgivande. Detta är ett stort problem. Herr talman! Det är just denna problematik som Vänsterpartiet vill se en förändring av. Åtgärder måste vidtas för att säkerställa att de som inte är medlemmar i något trossamfund slipper ligga ute med pengar till dess de vinner mot trossamfunden. En sak som kan åtgärda detta är att ändra lagstiftningen så att Skatteverket, om de ska ha kvar uppdraget, omedelbart ska avbryta uppbörden och betala tillbaka redan inbetalade avgifter om den enskilde bestrider betalningsansvar. Staten kan sedan kräva tillbaka eventuella pengar som betalats ut till trossamfunden. Det ska inte behöva vara som det är i dag, att den enskilde som blivit drabbad själv måste gå vidare till en domstolsprövning. Människor ska helt enkelt rakt av kunna uppge att de inte är medlemmar och därmed slippa betala. Herr talman! Staten stöder eller, rättare sagt, som jag vill uttrycka det, sponsrar många trossamfund i Sverige i dag, närmare bestämt 22 stycken, till en årlig kostnad av ca 50 miljoner. Vänsterpartiet anser att staten inte ska gå in med pengar till samfund som bryter mot samhällsdemokratiska grundläggande värderingar, det vill säga alla människors lika värde. I Sveriges Television den 3 april togs i programmet Existens upp olika frågor kring just dessa värderingar, alla människors lika värde. I programmet ställdes tre frågor till företrädare för trossamfunden. På frågan om könsneutralt äktenskap svarade 2 samfund att de var för könsneutralt äktenskap. 15 trossamfund svarade att de var emot. 5 svarade att de inte visste eller inte hade tagit ställning i frågan. Denna fråga är högaktuell och omdiskuterad. Ska staten sponsra organisationer som på ett så klart och tydligt sätt diskriminerar homosexuella? Nej, det anser Vänsterpartiet definitivt inte. En annan fråga var hur dessa 22 trossamfund ställde sig till kvinnliga religiösa ledare, präster och dylikt. 17 sade att de var för kvinnliga präster och ledare. 3 var emot, och 2 samfund visste inte eller hade inte tagit ställning. Svaret på denna fråga var något mer positivt än svaret på den första, men för den delen definitivt inte tillfredsställande. Detta är klar och tydlig könsdiskriminering bland svaren. Den tredje frågan som togs upp i programmet gällde rätten till abort. Där svarade elva samfund att de var för den abortlagstiftning vi har i dag. Sex var emot, och fem samfund hade inte tagit ställning eller visste inte hur de skulle svara i frågan. Är detta tillfredsställande? Nej, definitivt inte. Vi har en abortlagstiftning, och den kan inte bara viftas bort, nonchaleras eller brytas mot. Vi vet att det finns samfund som har dessa åsikter - det är absolut ingen nyhet för oss. Men det är inte okej att staten finansierar dessa verksamheter. Herr talman! Avslutningsvis vill jag säga att Vänsterpartiet anser att staten inte ska sponsra trossamfund som strider mot samhällets grundprinciper, demokrati och människors lika värde. En del människor vill ha det till att Vänsterpartiet vill förbjuda trossamfund eller reglera deras åsikter. Men det är helt felaktigt. Vad Vänsterpartiet anser är att staten inte ska ge medel, det vill säga skattemedel, till samfund som inte uppfyller det mest grundläggande: människors lika värde. Staten måste granska dessa samfund liksom man granskar andra organisationer och verksamheter. Nu återkommer jag till voteringsklockan. Jag avstår i dag från att utöva den makt över klockans signal jag kunde ha haft i dag. Men jag står självfallet bakom Vänsterpartiets två reservationer i betänkande KU13.

Herr talman! Varje år hamnar frågorna om trossamfund på KU:s bord. De som inte var nöjda med uppgörelsen år 2000 är förstås inte nöjda i dag heller. Men det var 50 års utredning och 3 300 remissinstanser som man tog hänsyn till då. Det var ingen uppslitande skilsmässa, utan det var en separation i samförstånd. Det har gått sju år sedan uppgörelsen. I många fall kan man tycka att sju år är en lång tid, men med hänsyn till bakgrunden i det här ärendet är det inte så lång tid. Låt mig gå in på de frågor som tas upp i de motioner som behandlas i betänkandet. Man tar upp lagen om trossamfund. Visst kan man diskutera om vi ska ha en lag som tar upp specifika frågor som gäller trossamfund, men det var också en del av uppgörelsen att man skulle ha detta vilande på en konstitutionell grund. Det var en grundläggande bestämmelse att det skulle vara en öppen folkkyrka som skulle vara rikstäckande, och man reglerade hur man skulle hantera de arkiv och handlingar som staten också var inblandad i, till exempel sådant som sedan lyftes över till folkbokföringen men som tidigare hade hanterats av kyrkan. Det var rimligt att man antog lagen om trossamfund och lagen om Svenska kyrkan, också för att få en likaberättigad situation för de andra trossamfunden. Då blev det två lagar. Fri församlingstillhörighet är den andra punkten bland förslagen till riksdagsbeslut. Det har också diskuterats mycket och diskuteras i dag ganska intensivt inom kyrkan. Det finns saker som kommer att falla ut 2010, bland annat kulturarvet. Det är också en av de saker som kyrkan har fått ta ansvar för och också har fått statliga pengar för. Uppgörelsen om detta löper ut 2009, så inför 2010 är det en öppen fråga. Nu har kulturministern sagt att detta uppdrag troligen måste fortsätta och att det måste fortsätta falla ut pengar. Men jag vet att det finns saker som kyrkan vill ta upp i samband med de diskussionerna. Fri församlingstillhörighet är en sådan sak. Nu har vi ett samförstånd mellan två parter. Då känns det inte rätt att riksdagen går in och tar ett sådant beslut. Också detta beslut måste tas i samförstånd. Den stora frågan är väl begravningsväsendet. Den har Riksrevisionen och KU behandlat tidigare under detta riksmöte. Det finns en hel del att göra, bland annat när det gäller tillsynen. Den förra regeringen var medveten om detta och hade samtal med länsstyrelserna. Den nya regeringen - utgår jag och utskottet från - för samtal och bevakar den här frågan. Det gäller utbildning och det gäller stöd till begravningsombuden. Men man börjar också lära sig. Detta var en ny uppgift som man fick 2000. Jag läste senast att en församling i Linköping nu sänker begravningsavgiften på grund av att begravningsombudet har påtalat detta. Visst, man lär sig, och man får stöd. Men det behövs ännu mer. Även kyrkan själv jobbar mycket med den här frågan. Det biskopsbrev som kom i december 2006 tar också upp frågan hur detta ska hanteras och om man kan bli bättre på att ta till vara icke-medlemmarnas intressen. Det finns 800 församlingar som har hand om detta i dag. De som har de största kostnadsproblemen är små församlingar som har många gamla kyrkorgårdar som vi vill behålla. Vi vill ju inte radera ut sådant, för det är en del av vårt kulturarv. Men i en liten by är man få invånare som kan betala för detta. Därför diskuterar kyrkan också om det behövs någon form av utjämningssystem. Det är säkert en sak som kyrkan kommer att jobba vidare med. Jag vet att man gör det. Eventuellt får vi upp frågan här i riksdagen, men jag tror inte att det kommer att bli nödvändigt. De frågor som Marianne Berg tar upp i sitt anförande har egentligen inte med KU att göra. Stödet till kyrkan och de andra församlingarna är en fråga för kulturutskottet. Vad vi däremot jobbar med är frågan om det ska vara tillåtet för de registrerade trossamfunden att få statlig hjälp med att få in sina avgifter. Det är i dag åtta trossamfund som utnyttjar den möjligheten. Det har funnits några problem. För Svenska kyrkan har det gällt brytdatumet den 1 november. Man har inte uppmärksammat detta, och i december har man sedan kommit på att man kanske inte har råd att betala sin kyrkoavgift eller att man vill går ur kyrkan av något annat skäl, och då har det varit en månad för sent. Detta har varit ett problem för Svenska kyrkan. Man har försökt att jobba med detta genom information. Det har gällt inte bara Svenska kyrkan utan också de övriga trossamfunden, så att man är medveten om detta. Katolska kyrkan har ett annat sätt att registrera sina medlemmar. Detta har KU också haft på dagordningen. Vi har haft katolska kyrkan hos oss i utskottet. Bara för någon vecka sedan kunde jag läsa i Kyrkans tidning att det förekommer att människor inte känner sig till freds med beslutet, men de får i så fall rättelse. Katolska kyrkan sätter sig inte emot det. Man gör rättelser om människor begär det. Det är inte heller alla medlemmar som betalar: Ungefär 90 procent av katolska kyrkans medlemmar betalar. Jag tror heller inte att det i dag finns skäl att ändra på den statliga hjälpen med medlemsavgifterna. Detta var också en del i överenskommelsen - inte bara Svenska kyrkan skulle få det, utan man skulle utvidga hjälpen så att den skulle erbjudas de andra trossamfunden också. Det finns säkert mycket att göra. Jag tror att denna överenskommelse, som efter mycket utredande kom till stånd 2000, kommer att behöva bestå. Men det kommer att behöva ske justeringar. Jag har själv fått en inbjudan från Växjö stift till att diskutera den här frågan. Kyrkan är alltså aktiv i de här frågorna. Kanske övriga ledamöter också kommer att få sådana inbjudningar. Det som skedde i samförstånd bör också i framtiden ske i samförstånd. Vi har ett kulturarv, och vi kan inte bara lägga Svenska kyrkans tidigare verksamhet till handlingarna och helt avhända oss möjligheten till viss form av styrning. Det gäller många saker som staten tidigare har haft ansvar för. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

Herr talman! I det här betänkandet, KU13, behandlas tolv motioner från allmänna motionstiden i höstas, som berör bland annat trossamfunden och begravningsverksamheten. Samtliga motioner avstyrks av utskottet, men jag vill ändå beröra en del av dem. I två motioner föreslås att man ska likställa trossamfund med ideella föreningar och sekulära livssynsorganisationer. Jag kan inte riktigt hålla med Marianne Berg där. Jag är själv medlem både i Svenska kyrkan och i flera ideella organisationer, och jag har väldigt svårt att likställa dessa. Den andra frågan, som jag tycker är intressant i fråga om motioner, gäller att det ska vara fritt att välja församling. Som moderat är man ju mycket för det här med fritt val av skola, barnomsorg, vård och omsorg - ja, hela vägen. Därför är det väldigt svårt att förstå att man inte skulle kunna välja vilken församling man vill tillhöra. Man ville att den reglering som gjordes när kyrkan och staten skildes åt skulle hålla över en lång tid, men den här frågan är ofta uppe till diskussion. Vid 2001 års kyrkomöte beslutade man att tillsätta en utredning som förutsättningslöst skulle analysera och klargöra problemen och konsekvenserna. År 2004 överlämnades ett utredningsbetänkande till kyrkostyrelsen. Och under 2005 års kyrkomöte behandlades frågan om friare församlingstillhörighet. Så det är en fråga som ständigt är på tapeten. Det är svårt att överblicka alla konsekvenser som ett bifall till motionen skulle medföra. Bland annat kan det bli ekonomiska svårigheter för vissa församlingar. Kyrkan har ju som krav att den ska vara en folkkyrka; den ska vara rikstäckande. Det kan vara svårt att uppfylla. Men alla sådana saker får man titta närmare på, och man gör det. Frågan är, som sagt, levande. När det gäller begravningsverksamheten finns det en motion där man vill att Svenska kyrkan endast ska vara skyldig att ha denna verksamhet för medlemmar. Och i en motion tycker man att monopolet ska upphöra. Församlingen behöll ju detta efter skiljandet från staten. Det har varit diskussioner om kommunerna ska överta det, och kommuner kan få överta det i speciella fall. Men i Svenska Kommunförbundets remissyttrande motsatte man sig att obligatoriskt handha denna verksamhet. Man har också sagt att det är viktigt att det bara finns en huvudman. Man vill alltså ogärna dela på det så att kommunen har en del och Svenska kyrkan en del. Svenska kyrkan har nu, som det är upplagt på de flesta ställen, skyldighet att tillhandahålla gravplatser för alla, även för dem som står utanför kyrkan. Jag vill ta upp ytterligare en motion. Den handlar om kroppsmetaller och var de ska få begravas. Vid kremering får de inte plats. I en del länder kan man skriva på ett intyg om att pengarna för dessa ska skänkas till välgörande ändamål. Och de här motionärerna tycker att det vore bra om man kunde införa den möjligheten även i Sverige. Nu begravs de delar som inte får plats i en urna på annan plats, på vigd jord men separat från det övriga. Detta är en fråga som jag gärna tar mig an igen när jag har satt mig in i det lite bättre. Herr talman! Jag avslutar med att yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på samtliga motioner.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på samtliga reservationer - det är två stycken. Jag menar inte att de är ointressanta eller att det inte skulle finnas anledning att diskutera en hel del saker. Det gäller framför allt principiella ställningstaganden. Det gäller de mycket komplexa relationer mellan stat och religion och kyrka som, som vi alla förstår, håller på att växa till mycket viktiga frågor i vårt samhälle. Det är en global trend där religionen får mer och mer betydelse. Det finns också vissa inriktningar inom vissa religioner där man gör anspråk på att åter reglera mer av det sociala livet. Det vet vi också. Det här är ett tema som hör till framtiden, och det är mycket viktigt att i alla fall börja diskutera det. Vi har också en fråga om jämställdhet mellan olika religioner och mellan kyrkan och sekulära organisationer. Det är också en viktig fråga för framtiden. Vi ser en tendens, att vissa sekulära grupper försöker erbjuda alternativ till de klassiska funktioner som kyrkan och trossamfunden har haft. Det här är känt. I Norge finns det en lagstiftning som i princip gör det möjligt för humanister och andra grupper att få samma behandling som kyrkor och trossamfund har fått. Jag tror att det ska finnas en öppenhet inför den här utvecklingen. Komplikationen här är att allt leder tillbaka till principbeslutet från 1995, som har reglerat separationen eller skilsmässan mellan staten och kyrkan. Det var, som har påpekats, inte något enkelt beslut. Det tog många år att komma dit. Men det betyder inte att det inte borde förändras inom en viss framtid. Jag tror att det finns anledning till det. Anledningen är inte att det var fel då, utan att samhället utvecklas mycket fort. Genom invandring och globalisering får vi ett samhälle som inte bara är mångkulturellt eller multietniskt utan också mångreligiöst. Vi ser att nya religioner som inte har varit så vanliga i Europa växer. Det växer också ett anspråk på att man ska bli behandlad på samma sätt eller kanske till och med på ett lite annorlunda sätt, eftersom man uppfattar sig som lite annorlunda. Här finns det en spänning som vi inte kan förneka mellan vår gamla religion, den som historien har gett oss, och de här nya yttringarna. Vi måste förstå att detta kan vara väldigt irriterande och uppfattas som problematiskt av dem som inte har samma historia som de flesta svenskar har. Det kan handla om att man ska vända sig till Svenska kyrkan för att få någon begravd. Vi kan säga att det är oproblematiskt, men jag kan försäkra att det inte är oproblematiskt. Åtminstone jag känner människor som upplever detta som mycket problematiskt, och det ska vi ta hänsyn till. Vi vet att det finns en kompromiss när det gäller hur vi ska göra saker och ting. Men vi har fler och fler medborgare som kan uppleva detta som problematiskt. Och det här är någonting som jag tror undervärderas i svensk debatt. Det svenska samhället är utan tvekan mycket sekulariserat. Jag har läst undersökningar där det sägs att det inte någon annanstans finns så många människor som inte tror på något annat än vad vi har här på jorden. Det stämmer antagligen. Därför behandlar vi många gånger frågorna om tro och kyrka och mycket annat som mycket enkla och ganska okomplicerade frågor. När skolan ska avslutas går vi till exempel in i kyrkan och gör någonting där. Många svenskar säger: Det är bara symbolik. Kyrkan betyder ingenting. Men säg det till en person som kommer någon annanstans ifrån, att kyrkan inte betyder någonting. Jag har faktiskt sett många föräldrar som vägrar att vara med på de här ceremonierna för att de äger rum i en kyrka. De kan inte sluta tro att kyrkan betyder något, att korset betyder något, att vi har en historia som fortfarande betyder något. Vi kan säga att det här inte betyder någonting, att det är våra traditioner, lite roliga saker. Men jag tror att vi måste inse att vi har ett samhälle där det i dag finns olika ståndpunkter. Och vi måste respektera dem. Därför tror jag att de här frågorna kommer att komma tillbaka och bli mycket viktiga. Det finns tre motioner som jag kort vill kommentera. Den första är från Marianne Berg och andra vänsterpartister om att man egentligen ska likställa trossamfund med andra ideella organisationer. De vill börja med att avskaffa den konstitutionella särställning som de här samfunden har. I princip tycker jag att det här är helt korrekt. Jag tror att vi i det här mycket mångfasetterade samhället måste sträva efter en klar uppdelning mellan det sekulariserade - och staten ska vara helt sekulariserad - och religionen, som för mig ska vara en privat religion. Sammanblandning kan accepteras så länge vi har en rätt så okomplicerad bild, kanske en eller två religioner. Ofta har vi haft en, olika kyrkor och olika tolkningar, men det finns en konsensus. Men med alla de sammanblandningar som vi har diskuterat och som finns i betänkandet, till exempel när det gäller begravning och att staten ska blanda sig i och driva in pengar till samfunden, blir det omedelbart mycket mer komplicerat. Då finns det två vägar som vi kan följa. Den ena är att ge fler och fler trossamfund samma rättigheter, till exempel att staten ska driva in pengar för fler och fler, att andra också ska ha en viss särställning. Jag tror inte att det är den väg vi ska gå. Jag tror att den vägen är oerhört problematisk. Vi vet vilka krav som ställs från den kyrka som vi känner till, men vi vet inte vilka krav som kommer att resas i morgon av andra trossamfund. Vi vet redan att vissa, till exempel muslimska organisationer, har sagt att de vill att deras imamer ska få blanda sig i något som vi tycker borde vara en helt civil process, en skilsmässa mellan man och kvinna. Vi accepterar sammanblandningar för vår kyrka men inte de andra sammanblandningarna: Vi accepterar inte att ge er vissa funktioner som vi tycker ska vara civila. Jag tror att det enda sättet att undvika den diskussionen är att klart definiera gränsen mot det sekulära. Där finns staten och skolan för mig, skolplikten till exempel som är en del av våra medborgerliga plikter. Där ska vi inte blanda in trossamfund och annat. Det ska vara en konsekvent linje. De frågor som vi diskuterar här har en bäring och landar i väldigt viktiga och kontroversiella saker. I princip delar jag den inriktning som vänsterpartisterna föreslår. Däremot är jag inte mogen att gå med på att vi förändrar den saken nu. Vi måste börja tänka på det. Två av mina partivänner, Birgitta Ohlsson och Barbro Westerholm, föreslår den andra vägen. Vi ska ge humanister och andra sekulära livssynsorganisationer, som det heter nu med ett lite norskt uttryck, samma rättigheter. Vi ska öka sammanblandningen. Vi ska ge fler organisationer samma typ av speciell ställning i samhället. Som sagt tror jag inte på den linjen. Jag förstår att mina partivänner har gått på den linjen för att de inte vill skilja på olika trosinriktningar och religioner. Det begriper man. Men jag tror att själva ansatsen att ge fler och fler rätt till att blandas samman med det som borde vara det statliga inte är rätt. Till sist kommer jag till avskaffandet av Svenska kyrkans begravningsmonopol. Jag tror att vi här måste tänka lite mer kortsiktigt. Det här kan vi antagligen inte vänta med. Jag menar inte att vi ska göra det nu, men vi borde återkomma till det. Vi borde framför allt lyssna på alla dem som upplever detta som kränkande och problematiskt. Vi vet att det är så. Det finns utredningar och antydningar att det är så. Det här är mycket viktigt, inte minst för att vi inför de nya religionerna måste visa mycket respekt och förståelse, också för att sedan kunna säga att här går det en linje som vi inte får passera och som vi är överens om. Om vi är väldigt avvisande och inte lyssnar till saker som jag tycker är mycket befogade, som till exempel att man inte vill vända sig till Svenska kyrkan för att få någon begravd, tror jag att vi skapar en känsla hos människor att inte vara en del av det här samhället. Det kan tyvärr stärka de grupper som är mer militanta i meningen att de driver religionens krav på att verkligen reglera det sociala livet, det vi kallar för fundamentalism. Det vore en mycket olycklig utveckling. Vi ska lyssna noga och ta till oss de berättigade krav som finns så att vi också kan säga nej med mycket stark röst till det som vi inte tycker är befogat.

Herr talman! Jag vill börja med att förklara att jag missade själva justeringstillfället vad gäller det här betänkandet. Därför finns det inte med några reservationer från mp. Om jag hade varit med vid mötet skulle jag ha reserverat mig på alla beslutspunkter utom punkt 2. Jag vill ha det klarlagt i protokollet. Jag väljer dock att för tids vinnande inte yrka bifall till några motioner eller reservationer. Om inte någon annan har någon annan åsikt kan vi undgå voteringen senare i eftermiddag som är tänkt. Det är intressant med perspektivet att vi har jobbat fram en kompromiss som tog ungefär 50 år. Med anledning av det senaste inlägget från Mauricio Rojas torde det vara ganska uppenbart att vi inte kan vänta 50 år ytterligare med några förändringar. Det händer så pass mycket i samhället i dag som borde leda till att vi gör en del förändringar ganska snart. Jag tänkte ta upp en del av de åsikter som vi från Miljöpartiet vill driva som förändringsförslag i frågorna om trossamfund. Det finns inskränkningar i riksdagsmajoritetens beslutsmakt, i grundlagarna och riksdagsordningen. Dessa lagar utgör de grundläggande reglerna för den politiska demokratin, men de anger inte politikens inriktning eller innehåll. De är motiverade av att snabba och ofta förekommande ändringar av reglerna under spelets gång, kanske till följd av skiftande och tillfälliga majoriteter, undergräver den demokratiska processen. Det finns dock ytterligare en kategori lagar där riksdagsmajoritetens vilja är inskränkt men där argumentet för denna inskränkning ter sig betydligt svagare. I 8 kap. 6 § andra stycket regeringsformen stadgas att det vid stiftande, ändring eller upphävande av lagar om trossamfund ska gälla samma regler som för riksdagsordningen: minst tre fjärdedels majoritet eller två beslut med mellanliggande val. Herr talman! I vårt samhälle finns det en mängd ideella organisationer, politiska, fackliga, sociala, kulturella och så vidare. Lagregleringen av ideella organisationer är och ska vara så begränsad som möjligt. Staten ska inte utan trängande skäl reglera människors självorganisering. Det är därför märkligt att det finns en särskild lag om en kategori av ideella föreningar, lagen om trossamfund. Dessutom finns det en särskild lag för ett av dessa trossamfund, Svenska kyrkan, lagen om Svenska kyrkan. Regeringsformens särbestämmelser om lagstiftning om trossamfund med den omotiverade inskränkningen av majoritetsprincipen bör upphävas. Dessa lagar tycker inte jag tillhör den kategori bestämmelser som motiverar särskilda regler som försvårar eller fördröjer deras ändring eller upphävande. Religionsfrihet är grundlagsskyddad i annan form. Svenska kyrkans inre angelägenheter bör över huvud taget inte vara föremål för lagstiftning, och uppbördshjälpen är inte något som hör till den politiska demokratins grundläggande spelregler. Därför bör den nämnda paragrafen i regeringsformen upphävas. Regeringen bör också återkomma till riksdagen med förslag till lagstiftning som innebär att alla kommuner ska ha huvudmannaskapet för begravningsverksamheten. Den 1 januari 2000 åtskildes Svenska kyrkan och staten, men inte fullt ut. Svenska kyrkan har på entreprenad uppdraget att begrava våra döda. Svenska kyrkan har inte monopol på själva begravningsprocessen eller gudstjänsten men däremot på att tillhandahålla begravningsplats eller byggnad vid själva begravningen. En begravningsavgift tas ut av alla svenskar för detta ändamål. Uppemot 40 000 kronor samlas på detta sätt in via skatt under en svensk skattepliktig individs livstid. Det är dags att skilja begravningsväsendet från Svenska kyrkan och låta ansvaret gå över till kommunerna. Dessa kan få i uppdrag att via avtal med berörda trossamfund reglera tillgången till och ansvaret för begravningsplatserna. För personer som inte tillhör något trossamfund får man överväga att inrätta kommunala begravningsplatser eller att teckna avtal om tillgång till begravningsplatser med ett eller flera trossamfund. En sådan lösning möjliggör självfallet för olika trossamfund att samarbeta och för det offentliga att med en part teckna avtal om ansvar för flera trossamfunds behov av begravningsplatser. Förutsättningarna för att ta ut en begravningsavgift bör ses över. I dag får man som skattskyldig i Sverige betala en begravningsavgift även om man inte tillhör Svenska kyrkan. Det är inte rimligt att människor som begraver sina avlidna på annat håll belastas med en kostnad för en tjänst de inte avser att använda.

Herr talman! Jag är genom demokratiska, öppna val i Sverige utsedd till riksdagsledamot. Det är jag väldigt stolt och glad över, och det tror jag att samtliga av oss 349 valda ledamöter i den här kammaren också är. Jag är dessutom, herr talman, i likhet med Lars-Ivar Ericson och ledamoten Erik A Eriksson, också valt ombud på kyrkomötet - Svenska kyrkans högsta beslutande församling. Ledamoten Stefan Tornberg som sitter här i kammaren just nu har en dotter som även hon är ledamot av kyrkomötet, och det är även ytterligare drygt 200 personer. Det innebär att när jag nu talar så gör jag det huvudsakligen som folkvald - folkvald i Sveriges riksdag men även mot bakgrund av att jag är engagerad och aktiv i Svenska kyrkan. Mitt inlägg börjar där Mauricio Rojas slutade. Jag tror nämligen att förhållandet mellan samhälle, stat och kyrkor och samfund kommer att bli viktigare och viktigare under de kommande åren. Vi ser det i Europa, och vi ser det i olika former av debatter men också i eruptioner i samhällsutvecklingen och i vår egen tid. Därför tror jag att just samspelet mellan religion, politik, stat och samhälle kommer att bli allt viktigare. Jag tillhör dem som är glada över att vi bättre i dag än tidigare synliggör alla de Abrahams barn som finns i vårt land och i resten av Europa. Det finns någonting som förenar de grundläggande, stora religionerna - muslimer, judar och kristna. De sistnämnda kan indelas i de tre grupperna lutheraner, som vi i Sverige traditionellt har tillhört, den romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa. Jag tror att det finns mycket som förenar Abrahams barn, och jag tror också att Abrahams barn kan göra stora insatser för de samhällen de är aktiva i. Herr talman! För någon vecka sedan befann jag mig på en middag där bland andra Morton Narrow, rabbin, och Abd al Haqq Kielan, företrädare för några av landets muslimer, och ärkebiskop Anders Wejryd deltog. Jag tycker att de genom de samtal de förde med varandra och med andra illustrerar glädjen över att vi har den typen av företrädare i vårt land. Var och en av dessa företrädare - ärkebiskop Anders Wejryd, Abd al Haqq Kielan och Morton Narrow - är ju Abrahams barn i Sverige. Till dem skulle man ha kunnat lägga katolska kyrkans biskop Anders Arborelius eller vår biskop i Lunds stift, Antje Jackelén, som biskopsvigdes för någon vecka sedan. Detta var en kommentar inte så mycket i polemik mot Mauricio Rojas, utan snarare för att lyfta fram kyrkornas betydelse och roll i samhället i Sverige. Jag skulle också vilja kommentera vad Helene Petersson i Stockaryd sade. Det är ju inte ofta jag håller med socialdemokrater, herr talman. Det får jag faktiskt bekänna. Men mycket av det Helene Petersson i Stockaryd pekade på är något jag delar hennes uppfattning om. För det första när det gäller begravningsväsendet tror jag att erfarenheten i många av landets kommuner är att det fungerar rätt väl. Det finns också en historisk ordning för detta. Det har fungerat så i många, många hundra år. För det andra är det otvivelaktigt så att staten via sina organ hjälper till att samla in medlemsavgifter till Svenska kyrkan, men man ska också vara medveten om att detta inte sker på ideell basis från statens sida, utan man tar ut en avgift för det. Och det finns nog ibland skäl för samfunden att ifrågasätta avgiftens storlek. Samfunden skiljer sig inte från medborgarna på den punkten. Ibland beklagar man statens avgifter. För det tredje, vilket kanske är det viktigaste och som jag tycker att Helene Petersson i Stockaryd lyfte fram, har ju inte kyrkorna uppstått i ett vakuum. Kyrkorna och samfunden i vårt land har vuxit fram historiskt. Det är en process som har pågått i hundratals år. Där har det också funnits en intimitet mellan kyrkorna, inte minst Svenska kyrkan som vi har den i dag, och staten Sverige. Vi har här i kammaren vår svenska flagga, vår svenska fana, som är en traditionell korsfana. Det är ett gult kors på blå grund. Så ser det ut även i övriga nordiska länder. Det är ett tecken på att kyrkan har varit en intim del av det svenska statsbygget. Herr talman! Jag tänkte i min avslutning uppehålla mig kring en av de frågor som gäller relationerna mellan Svenska kyrkan och svenska staten. Jag tänker på församlingstillhörigheten. Vi ska vara medvetna om att vi i Sverige ibland talar om att vi har separerat Svenska kyrkan från staten. Detta är inte riktigt sant. Det handlar snarare om en relationsändring. Det finns en lag som reglerar trossamfundet Svenska kyrkan, och det har också lyfts fram i flera av de andra inläggen. Därför är det klokare att tala om en relationsändring och inte om en separation. Syftet med relationsändringen har också varit att kyrkan ska få vara fri att få vara kyrka. Det är vad Svenska kyrkan själv säger: Man vill vara fri att vara kyrka. Jag tror i det läget att Sveriges riksdag borde se med visst bejakande på de framställningar som görs om att få ha en friare församlingstillhörighet än i dag. I praktiken och för det stora flertalet är det i dag en geografisk koppling. Man är med i den församling som finns där man bor. Möjligheten att få tillhöra någon annan församling är i praktiken obefintlig för den som bor i Sverige. Jag tror att detta kan vara hämmande av flera olika skäl. Vi vet att det i dag finns en ökad diskussion i Svenska kyrkan om olika traditioner och inriktningar. Dagens församlingstillhörighet gör att den som bor i en församling och av olika skäl inte uppskattar det som kyrkonämnden eller kyrkoherden står för inte har några möjligheter att markera detta med mindre än att man lämnar samfundet Svenska kyrkan. Hade man haft en friare församlingstillhörighet hade man kunnat markera sitt missnöje eller sin glädje över ett annat församlingsliv och en annan kyrkoherde genom att ansluta sig till den församlingen. Att vara församling innebär också att man firar gudstjänst. Det är det grundläggande, och det är fullt möjligt att fira gudstjänst någon annanstans än där man just råkar bo. Ett annat argument som jag tror talar för en friare församlingstillhörighet är att vi vet att en hel del av dem som är med i Svenska kyrkan inte är det utifrån grundläggande religiösa uppfattningar utan för att man tycker att Svenska kyrkan representerar ett viktigt kulturvärde, eller för att man vill markera den traditionella tillhörigheten. Detta innebär att många har en starkare koppling till exempel till den kyrka där man är döpt och konfirmerad, eller där ens föräldrar är begravda, än till den kyrka man just nu råkar bo invid. Jag tror inte minst att en friare församlingstillhörighet skulle vara till stor nytta och till stort gagn för många av landets landsbygdsförsamlingar där det oftast finns en starkare koppling mellan dem som har bott i den församlingen och vid den kyrkan. Herr talman! Om jag själv ska definiera Svenska kyrkan kommer jag att tänka på tre kyrkobyggnader. Jag tänker på kyrkan i Edefors församling där jag är döpt. Jag tänker på kyrkan i Haparanda som jag har varit en hel del i och som är en väldigt speciell kopparkyrka, och jag tänker på min nuvarande hemförsamlings kyrka i Barkåkra. För mig är alltså Svenska kyrkan intimt förknippad med kyrkobyggnader, och så tror jag att det är för väldigt många som är med i Svenska kyrkan i dag. Det är klart att dessa kyrkobyggnader kan finnas på lite olika håll och gestalta sig på lite olika sätt, och då tycker jag att det är fel att man inte har möjlighet att vara med i en församling bara därför att man inte råkar bo just där. Herr talman! I utskottsbetänkandet skrivs det väldigt mycket om den relation som finns mellan Svenska kyrkan och svenska staten och att det nu pågår eller ska påbörjas en diskussion som ska leda fram till nya förhållanden mellan Svenska kyrkan och svenska staten. Några saker räknas upp. Det gäller bland annat storleken på kyrkoantikvarisk ersättning, rätten till ledighet för förtroendeuppdrag i kyrkan och beskattning av prästlönetillgångar. Men i detta samtal tycker jag att det är viktigt att vi också för in en diskussion om möjligheten till friare församlingstillhörighet. Herr talman! Som kyrkomötesledamot och som riksdagsledamot kan jag i detta sammanhang vittna om den spegelsalskänsla som man får. Man kan i Svenska kyrkan på kyrkomötet plädera för friare församlingstillhörighet. Då säger man att den frågan inte avgörs där utan i Sveriges riksdag. Så kommer jag till Sveriges riksdag och pläderar för friare församlingstillhörighet här, och då säger man att det är en intressant fråga men att den ska avgöras på kyrkomötet. Som ledamot av både kyrkomötet och Sveriges riksdag har jag en fråga. Var ligger frågan för beslut? Jag tycker att vi som lagstiftare borde skapa ett ramverk som gör det möjligt för Svenska kyrkan att själv som samfund få avgöra i vilken ordning och under vilka förhållanden som man vill reglera sin egen församlingstillhörighet. Jag menar att det ytterst borde vara en fråga för Svenska kyrkan. Det är det inte i dag med den lagstiftning som vi har. Jag hoppas och menar att vi fram till den relationsdiskussion som vi ska ha med Svenska kyrkan under de kommande åren borde föra in detta. Herr talman! Avslutningsvis: Om Svenska kyrkan skulle vilja ha en friare församlingstillhörighet, hur ställer vi oss då i riksdagen till det? Svaret är, tills riksdagen själv genomför någon ändring, att det faktiskt inte är möjligt för Svenska kyrkan att införa en friare församlingstillhörighet med mindre än att riksdagen möjliggör detta.

Herr talman! Jag vill passa på att tacka Hans Wallmark för illustrationen av hur nära oss ledamöter kyrkolivet är. Jag har inte bara kyrkomötesanknytning och Haparanda gemensamt med Hans Wallmark. Jag, Hans Wallmark och biskopen i Luleå stift Hans Stiglund har också varit elevrådsordförande i Gränsskolan i Haparanda. Nog om detta. Flera ledamöter har talat om att basen för denna diskussion måste ligga i den förändring av relationen mellan kyrka och stat som genomfördes vid millennieskiftet. Så är det också. Det är den relationen som vi har att vårda och att ta till vara. Men för den sakens skull ska vi inte avsluta en dialog och diskussion om vad som komma ska. För vår del är det ingen slump att vi har en särskild lag om trossamfund och om Svenska kyrkan, både historiskt sett mot bakgrund av den betydelse som Svenska kyrkan har haft för det svenska samhällets uppbyggnad och för den betydelse som trossamfunden har i dagens Sverige med en mängd nya samfund som vi möter i det mångkulturella Sverige. Trossamfunden, deras ställning och betydelse, har en nyckelroll i formandet av det framtida Sverige. Ibland kan jag i den diskussionen uppleva att konflikterna inte finns mellan företrädarna för de olika religionerna. Där finns det ofta en respekt och en förståelse för varandra eftersom man har den kunskapen. Ofta är det kanske mer närvaron av religion över huvud taget som kan upplevas som ett hot i dagens sekulariserade Sverige. Det är en diskussion som vi har anledning att ta på största möjliga allvar. Men vi måste visa att detta är någonting som vi kommer att få leva med och som vi måste lära oss att möta. Jag blir lite orolig över det som Marianne Berg säger om att vi ska villkora vilka trosinriktningar som ska vara tillåtna och vilka uttryck detta får ta, inte så mycket utifrån den etablerade kyrkan och de etablerade samfunden i Sverige utan mer utifrån det nya som vi möter i det nya Sverige. I stället för att vi uppifrån sätter upp villkoren är det viktigt att vi möter det nya med just en dialog och en ökad förståelse. I detta sammanhang tror jag också att det är viktigt att vi har en dialog om de uttryck som tas upp i motionerna men att det också sker i det sammanhang som uppgörelsen från millennieskiftet innebar. Jag kan ha förståelse för det som Hans Wallmark tog upp om fri församlingstillhörighet. Detta bryter mot vad som gäller i andra samfund. Samtidigt är karaktären på Svenska kyrkan just den territoriella folkkyrkan med verksamhet i hela landet. Och det är viktigt att Svenska kyrkan har det ansvaret och möjlighet att bedriva sin verksamhet och ta ansvar för en kyrklig verksamhet i hela landet. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Först vill jag ha ett förtydligande från Stefan Tornberg om vad han menar med att jag har villkorat någonting. Det har jag definitivt inte gjort i mitt anförande. Vi har i reservation 2 sagt att vi inte anser att staten ska hjälpa trossamfunden med indrivning av avgifter. Jag har inte heller villkorat yttrandefriheten för trossamfund, utan jag sade att man får se till att dessa trossamfund, för att de eventuellt ska få några bidrag, också följer de grundläggande värderingarna i samhället, det vill säga de mänskliga rättigheterna. Min fråga är: Vad är det som Vänsterpartiet, enligt Stefan Tornberg, har villkorat?

Herr talman! Jag tycker också att det är viktigt att de organisationer som verkar i Sverige respekterar de mänskliga rättigheterna. Ett exempel som Marianne Berg tog upp gällde könsneutral äktenskapslagstiftning. Det är en fråga som inte ens har diskuterats i den här kammaren där det också finns olika åsikter. Detta går ned på ett sådant djup att man då börjar gå in på detaljerna för att styra och villkora samfund och trosinriktningar. Jag tycker att vi behöver ha en diskussion om respekten för alla människors lika värde och rättigheter och om yttrandefriheten och religionsfriheten. Men att på det sättet gå in på detaljerna och styra vad som är tillåtet och inte att tycka i Sverige, tycker jag inte är acceptabelt.

Herr talman! Jag har aldrig gått in på vad som är rätt och fel att tycka. Jag satte detta i samband med det som jag kallade sponsring av trossamfund från svenska staten, trossamfund som inte har som princip att ställa sig bakom de mest fundamentala demokratiska rättigheterna. Stefan Tornberg tog upp en fråga. Men jag tog upp andra frågor också. Det handlade om att vi har en lagstiftning när det gäller aborter. Men vissa trossamfund säger att de inte ställer sig bakom den. Då undrar jag hur Stefan Tornberg ställer sig i den frågan. Könsneutrala äktenskap är omtvistade. Det finns en utredning om detta, men det har inte kommit fram någonting från den än. Det väntar jag med spänning på. Däremot ställer sig, enligt det HBT-nätverk som jag tillhör, samtliga partier, förutom Kristdemokraterna bakom könsneutrala äktenskap. Jag kan tänka mig att det är det som Stefan Tornberg har hakat upp sig på. Men när det gäller aborter har vi ju en lagstiftning, och den ställer sig fortfarande många trossamfund inte bakom.

Herr talman! För mig är det självklart att det måste vara en tillåten åsikt för individer, föreningar, grupper och samfund i Sverige att vara emot aborter. Även om det fattats ett majoritetsbeslut om detta i riksdagen måste det vara en tillåten åsikt. Det ska inte på något sätt villkoras från staten att inskränka den yttrandefriheten och framför allt inte när det gäller religionsfrihet.

Herr talman! Jag har med intresse tagit del av debatten här i dag. Det har jag gjort som samhällsmedborgare och som anställd i Svenska kyrkan sedan mer än 30 år tillbaka. Jag har noterat att någon talare ifrågasatt Svenska kyrkans ansvarstagande för begravningsverksamheten. Men jag tror att det, om man gick ut till svenska folket och frågade hur Svenska kyrkan sköter sitt ansvar för begravningsverksamheten, i huvudsak skulle bli väldigt positiva omdömen. Kyrkan har visat att den är duktig på att förstå de nya gravskicken och på att förstå andra religioner och även dem som inte har någon religion. Själv har jag ett minne av hur det var när jag 1984 som nyvigd präst kom till Kristianstad. Under de första åren träffade jag många människor - muslimer, buddister och icke-konfessionella som sade: Här på pastorsexpeditionen och här i kyrkan har vi fått ett värdigt bemötande. Kyrkans möjligheter att tillhandahålla neutrala lokaler för begravningar är bättre i de större städerna och i de större samhällena. Men ute på landsbygden finns ju även Folkets Hus, församlingshem och bygdegårdar. Kyrkogårdarna har på de allra flesta håll särskilda begravningsplatser för dem som bekänner sig till en främmande tro. Begravningsombudens roll är viktig. Jag har en känsla av att deras kompetens i dag är god. Jag kan berätta att begravningsombudet i mitt pastorat med stort intresse har tagit del av protokoll, budget och bokslut och också varit närvarande vid flera överläggningar med kyrkonämnden och andra beslutande organ. När det gäller detta med fri församlingstillhörighet, Hans Wallmark, är det inget som hindrar att man är aktiv i en annan församling än den man bor i. Man kan mycket väl vara gudstjänstvärd där och också hjälpa till i barn- och ungdomsverksamheten och i besöksverksamhet och annan diakoni. Dock finns det ett litet hinder: Som lekman har man inte rätt att på kyrkoherdens order förrätta söndagsbön, men detta kan man ordna genom en venia från biskopen.

Herr talman! Med det jag sade i mitt anförande menade jag inte på något sätt att Svenska kyrkan gör ett dåligt jobb. Det gäller i stället en annan sak. Frågan är om vi i Sverige på längre sikt kan ha ordningen att en viss kyrka har en särställning och om vi inte kan förstå att det finns personer som har en annan eller ingen tro och som kan uppfatta principen som stötande, men inte därför att man gör ett dåligt jobb. Man gör kanske ett jättebra jobb - det är inte det som frågan gäller - men själva principen kan vara problematisk. Därför vill jag fråga: Har du principiellt någonting emot att den här verksamheten i första hand är en kommunal angelägenhet och att, om människorna vill det, olika kyrkor och samfund kan vara en del här? Det här är en väldigt speciell fråga. Jag känner att människor ska ha rätt att vända sig till den kyrka eller det samfund som företräder vad de tror på. Har du någonting emot den principen?

Herr talman! Den principen finns redan i dag. Det finns åtminstone två platser i Sverige där begravningsverksamheten är en kommunal angelägenhet. Jag antar att den fungerar ungefär lika bra som den gör när Kyrkan sköter den. Det är ett faktum att en majoritet i Sverige i dag har det här systemet. Det fungerar bra, men jag är naturligtvis inte främmande för att man i framtiden kanske kan få en annan ordning. Då får vi acceptera den. Jag kan alltså verifiera vad många människor tillhörande andra religioner och vad även icke-troende har sagt till mig, nämligen att de när det gäller att sköta begravningsverksamheten har ett stort förtroende för Svenska kyrkan.

Herr talman! Jag tror att vi i de här frågorna ska vara väldigt försiktiga med hur vi argumenterar. Det är mycket möjligt att det är som du säger, alltså att om vi frågar vad svenska folket tycker om det ena och det andra skulle man säga att det är jättebra och att kyrkan - givetvis Svenska kyrkan - ska göra detta. För mig är det här en fråga som handlar om individuella mänskliga rättigheter. I första hand ska vi respektera individen - den berörde eller familjen. Detta är en så oerhört personrelaterad sak. Även om en majoritet om 99 procent säger att det här är jättebra måste vi visa minoriteten om 1 procent en mycket stor respekt. I denna och liknande frågor finns det ingen anledning - dessutom har vi inte den rätten - att inte respektera minoriteten. Även om det rör sig om bara en person borde vi vara ganska lyhörda. Det kan vara praktiskt svårt att organisera det här. Det här är bara ett exempel på den ordning vi har här i Sverige - en ordning given av historien och som vi också ska respektera. Det är inte så att man struntar i historien. Men detta kolliderar med det samhälle som i dag växer. Det finns en tendens till att säga: Vi har den gamla ordningen. Det är bra. Om vi frågar svenska folket får vi svaret att det är bra. Då får vi acceptera detta. Men jag tror inte att det är ett riktigt ställningstagande. Vi måste säga att vi ska vara lyhörda och bejaka att fler och fler individer i vårt samhälle tycker att det är bra och känner sig tillfredsställda med de här väldigt viktiga sakerna. Du säger att det finns två platser där kommunen har ansvaret för begravningsverksamheten, men två platser i hela Sverige är inte mycket. Jag tror att det behövs en ny ordning och ett nytt sätt att tänka på de här frågorna.

Herr talman! Naturligtvis ska vi vara lyhörda och respektera mänskliga rättigheter och enskilda människors åsikter. Jag tror att det blir ett fortsatt samtal om denna fråga. Svenska kyrkan är naturligtvis öppen för en dialog där med både staten och alla människor med olika bekännelser eller icke-bekännelser i Sverige.

Herr talman! Det gjordes ett viktigt påpekande här i kammaren från den tidigare kyrkoherden i Tyringe församling om de möjligheter som finns för alla som vill fira gudstjänst att uppsöka precis den församling de önskar. Precis så är det. Svenska kyrkan har i relationsförändringen med svenska staten just betonat att detta med att vara fri att vara kyrka också innebär att man inte vill vara en medlemskortskyrka. Ingen ska stå vid kyrkporten och kontrollera om man är medlem i Svenska kyrkan, i något annat samfund eller ens i den församling som kyrkobyggnaden tillhör. Herr talman! Det är precis så som Lars-Ivar Ericson säger. Man kan få göra olika former av insatser i en församlingskyrka även om man geografiskt inte tillhör församlingen - med undantag av förrättandet av bön om man inte har en venia. En liten detalj missade dock Lars-Ivar Ericson - en detalj som kan vara nog så viktig. Det gäller då att man med de regler vi i dag har inte kan få betala sin medlemsavgift till en församling som man geografiskt inte tillhör. Den lilla detaljen kan, herr talman, tyckas marginell, men den är stor. En av de frågeställningar som Svenska kyrkan i dag brottas med är ju den om att man tappar medlemmar. Hela tiden funderar man på ekonomin. Jag avser alltså en friare församlingstillhörighet med möjlighet att också flytta sin medlemsavgift kanske från den församling man geografiskt tillhör till en annan församling - Tyringe, Edefors eller Haparanda - därför att man där har en annan koppling, till exempel till kyrkobyggnaden, kyrkoherden eller den gudstjänstfirande församlingen. Med en friare församlingstillhörighet har man den möjligheten. Så är det inte i dag. Återigen, herr talman, är frågan: Om Kyrkan vill, vad vill då Sveriges riksdag vad gäller en friare församlingstillhörighet?

Herr talman! Hans Wallmark pekar naturligtvis på en öm punkt här, på att man inte kan betala sin medlemsavgift där man vill. Jag är lite orolig inför nämnda utveckling eftersom den skulle kunna innebära att vi får A- och B-församlingar, att vissa församlingar får in ett stort antal medlemsavgifter, medan andra församlingar blir utan - församlingar som har kvar sina kyrkor där det ska firas gudstjänst. De har kvar sin personal, och de vill ha kvar sin verksamhet men klarar inte av det därför att det finns så kallade A-församlingar dit de flesta söker sig. Det tycker jag är en olycklig utveckling. Jag vill ha en rikstäckande kyrka.

Herr talman! Lars-Ivar Ericson sade att jag pekade på den ömma punkten. Det som är problemet när det gäller församlingstillhörighet är att just den punkten är väldigt öm. Är det någonting som många församlingar och samfälligheter och Svenska kyrkan i det stora hela funderar på är den långsiktiga ekonomiska utvecklingen. Hur ska man ha råd att vara kyrka? Man är fri att vara kyrka, men hur ska man ha råd? Jag ger Lars-Ivar Ericson alldeles rätt i att det finns en risk för att den fria församlingstillhörigheten kan leda till en utveckling mot A- och B-församlingar. Det som är problemet med den nuvarande lagstiftningen är att alternativet är att vi kan komma att få nollförsamlingar i stället. Den risken är också stor att vi får församlingar som har alltför få församlingstillhöriga. Då menar jag att det vore bättre att rusta Svenska kyrkans medlemmar med rätten och möjligheten att välja en församling som man geografiskt inte tillhör. Inte minst tror jag att det skulle gynna många landsortsförsamlingar, just de församlingar som för närvarande brottas rätt hårt med att fundera på hur den ekonomiska utvecklingen ska bli, inte kanske i år eller nästa år men på 10, 15, 20 års sikt. Den grundläggande frågan, herr talman, vad gäller den fria församlingstillhörigheten är: Om Svenska kyrkan nu blir friare med friare möjligheter för människor att välja församling, vad vill då Sveriges riksdag?

Herr talman! Om det skulle bli så att den fria församlingstillhörigheten skulle gynna landsortsförsamlingarna är jag kanske beredd att tänka om, utifrån min bakgrund i Finja pastorat i Skåne. Vi får anledning att fortsätta denna diskussion i Svenska kyrkans "riksdag", kyrkomötet, kanske redan till hösten. Med hänsyn till att det så småningom ska bli frågestund avstår jag från vidare svar.

Herr talman! Jag hade inte anmält mig till debatten, men jag blev något konfunderad över Marianne Bergs uttalande här i början. Hon sade att det är viktigt att organisationer som har hjälp och stöd från statens sida, till exempel med uppbörd av kyrkoavgift, hyllar demokratiska värden och värderingar. Det låter plausibelt och intressant. Men så tog hon de väldigt märkliga exemplen - det var det som förvånade mig - som äktenskapsbalk, abort och kvinnliga präster. Jag hoppades att det var en missuppfattning, men av meningsutbytet med Stefan Tornberg tror jag att det förmodligen inte är det. Demokratin bygger på en minimietik i samhället egentligen. Utifrån denna utvecklar vi till exempel som politiska partier olika ideologier, tankesätt och olika synsätt. Men det är inte fråga om grundläggande värderingar om vi tar ställning till en viss skatt och så vidare. Vi kan väl vara överens om att man kan ha grundläggande demokratiska värden och ändå ha olika uppfattningar om en viss skatt. Likadant är det i de här frågorna, till exempel i frågan om äktenskapsbalk. Enligt vad Marianne Berg säger skulle de som 1987/88 antog den nya äktenskapsbalken inte vara riktigt goda demokrater, inte heller de som på våren 1994 här i kammaren beslutade att vi skulle ha en äktenskapsbalk och en partnerskapslag. Inte heller de som inför 1975 års abortlagstiftning - man talar om 1974 års abortlagstiftning, men den trädde i kraft först den 1 januari 1975 - hävdade en indikationslagstiftning skulle vara goda demokrater för att de hade den inställningen. Jag tycker att det är en väldigt konstig inställning. Det måste betonas att vi inte kan ha någon åsiktskonformism, utan man kan ställa krav på att man följer vissa grundläggande värden och värderingar för att kunna delta i det allmänna arbetet i samhället.