Titel saknas

Fru talman! Kammaren ska nu debattera justitieutskottets betänkande 2003/04:JuU28, Rambeslut om verkställighet av bötesstraff. Betänkandet behandlar regeringens proposition om Sveriges antagande av ett EU-rambeslut om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff. Enligt rambeslutet ska ett bötesstraff som beslutats i en medlemsstat av antingen en domstol eller under vissa förutsättningar en annan myndighet erkännas och verkställas i en annan medlemsstat utan att något nytt beslut behöver fattas av den verkställande staten. Vidare föreslås att riksdagen ska godkänna att Sverige i samband med antagandet av rambeslutet inte avger någon förklaring om att vissa typer av beslut om böter under en övergångsperiod inte ska få verkställas i Sverige. I detta ärende har det väckts två motioner, och det finns två reservationer och ett särskilt yttrande. Fru talman! Med denna inledning överlämnar jag ärendet till dem som ska debattera.

Fru talman! Vi moderater tycker rent allmänt att det är bra om vi inom EU ömsesidigt erkänner bötesstraff och kan verkställa dem åt varandra utan förnyad prövning. Vi tycker inte att det äventyrar den enskildes rättigheter. Det innebär dock att man i framtiden inte kan undkomma att betala utdömda böter genom att flytta mellan staterna, och det är naturligtvis bra. Principen om ömsesidigt erkännande baseras på förtroende och respekt för de andra medlemsstaternas rättssystem, vilket ju är en grundregel inom samarbetet. Det här med förtroende och respekt kräver dock kännedom om hur andra medlemsstaters rättssystem är uppbyggda. Där finns det mycket kvar att göra. Rambeslut om ömsesidigt erkännande här i kammaren stannar ju inte på ministernivå eller riksdagsnivå utan ska implementeras och tillämpas av yrkesverksamma inom varje nationellt rättsväsende. Vidare ska besluten förstås och accepteras av de människor de riktar sig emot. Det förutsätter en långt större transparens och genomlysning av hur olika medlemsstaters rättssystem ser ut och vad de innebär än vad regeringen och olika myndigheter hittills har mäktat med. Det här ärendet är inte alldeles enkelt bara därför att ambitionen är riktig. Så är det ofta med EU-besluten: Det är ganska komplicerad materia, och det får många konsekvenser i den svenska lagstiftningen. Regeringen skriver i propositionen om varför man i ännu ett förslag till rambeslut inte presenterar följdlagstiftning när riksdagen ska pröva frågan. Man hänvisar bland annat till ett tidigare ställningstagande där man som skäl angett att "Sverige inte velat fördröja rambeslutets antagande". Så kan det ju låta. Samtidigt vill jag dock understryka att regeringen i den proposition man hänvisar till, liksom justitieutskottet då som nu, framhåller att antagande av rambeslut utan en ordentlig konsekvensanalys eller följdlagstiftning "endast bör ske när så är påkallat av de tidsramar som gäller för antagande av EU:s rambeslut", det vill säga att det ska vara riktigt angeläget och bråttom att få regler på plats och alldeles nödvändigt att tiden är satt som den är satt. Jag tycker att det finns anledning att påminna om att det är ministerrådet som bestämmer de här tidsramarna. Det är ingen annan. Där ingår Sverige och kan se till att tiden blir rimlig. Regeringen har således alla möjligheter att bidra till en tidsram som överensstämmer med de behov som finns i Sverige när det gäller kvalitet och säkerhet i lagstiftningen. Tyvärr använder man inte det inflytandet. Det har vi sett gång på gång, och det är väldigt oroväckande. Regeringen kan inte konsekvent skylla på EU när man inte har hunnit, orkat eller haft förmåga att ta itu med de egna uppgifterna. Det är också en väldigt märklig brist på självförtroende när regeringen är så ivrig att vara till lags - jag vet inte vem de ska försöka vara till lags - att man kastar fram ofullkomliga propositioner innan det ens finns ett färdigt förslag till rambeslut från Bryssel. I ett särskilt uttalande påpekar vi moderater att utkastet till det här rambeslutet inte hade blivit färdiggranskat ens av juristlingvisterna i Bryssel när motionstiden för att reagera på regeringens proposition gick ut här i riksdagen. Tala om att ha bråttom! Nu innebar den översyn som sedan gjordes inte någon väldigt stor förändring i sak. Men det gjordes en omfattande språklig omarbetning, och nästan alla punkter och paragrafer fick numreras om, vilket har gjort att beredningsprocessen, både när det gäller utskottskansliet och när det gäller oss ledamöter, har varit mycket besvärlig. Jag kan inte förstå varför ett seriöst regeringsparti hanterar viktiga frågor på det sättet. Man måste både se till att vi får en vettig tidsram redan från början och sedan naturligtvis vara seriös nog att se till att det underlag som man utgår från är det korrekta och inte något som man tror att det ska bli. Så här kan ju inte EU-samarbetet fungera om det ska få respekt bland medborgarna. Det ärende som vi nu ska diskutera en stund handlar om verkställighet av bötesstraff. Det krävs en helt ny lag, där man måste ta hänsyn till arbetet inom andra rättsområden, till exempel förverkandelagstiftningen och kronofogdemyndigheternas framtida organisation. Enligt regeringen talar den komplikation som man beskriver för att man inte ska presentera följdlagstiftningen för riksdagen nu. Vi moderater tycker att det snarare tyder på att en gedigen genomlysning borde ha gjorts innan man förväntar sig att riksdagen ska fatta ett beslut, så att vi klart kan se konsekvenserna av att anta detta. Det är ju så att rambeslut är bindande. Fru talman! Vi moderater tycker att det är viktigt att riksdagen ges möjlighet att ta ställning till konsekvenserna av rambeslut på nationell nivå samtidigt som man godkänner rambeslut. Riksdagen kan inte med gott samvete abdikera från sitt grundläggande ansvar för lagstiftningen. Det finns ingen möjlighet för oss att ständigt hävda att ändamålen helgar medlen. I det här ärendet framgår att konsekvenserna påverkar flera olika och komplicerade lagar. Därför avstår vi moderater från att delta i själva rambeslutet samtidigt som vi yrkar bifall till reservation 2, som innebär att vi vill påminna regeringen om det ansvar regeringen har att se till att man bereder ärenden på ett ordentligt sätt och förelägger kammaren ett gediget beslutsunderlag. I längden kommer den hanteringsordning som vi har fått se gång efter gång inte att göra EU-processen snabbare, mer effektiv eller mer gedigen.

Fru talman! Vi i Folkpartiet välkomnar beslutet om erkännande och verkställighet av bötesstraff. Det är bra att ingen undkommer straff, i det här fallet böter, bara för att han eller hon har begått brottet utanför det land som man är medborgare i. Därför bör rambeslutet godkännas. Vi har dock, som borde vara känt vid det här laget, synpunkter på att riksdagen ska ta ställning innan vi har fått se följdlagstiftningen. Jag tänkte inte fortsätta att utveckla det här och nu. Jag står här för att i stället yrka bifall till reservation 1. Det gör jag härmed. Vi liberaler anser att det tydligt borde uttryckas att det ska ställas krav på dubbel straffbarhet för brott som berör tryck- och yttrandefrihet. Risken för att vi skulle få förfrågan att verkställa utländska bötesstraff som ligger i konflikt med de svenska lagarna för tryckfrihet, yttrandefrihet och föreningsfrihet är liten. Men eftersom detta rör mycket viktiga principer vill vi i Folkpartiet tydligt eliminera alla möjligheter för att denna situation skulle kunna uppstå. Vi anser därför att riksdagen bör göra ett tillkännagivande på den här punkten. Om eller när det kommer in framställningar om verkställighet av bötesstraff där tryck- och yttrandefriheten berörs bör ärendena inte behandlas av kronofogdemyndigheten. För att kunna garantera att en korrekt bedömning görs bör Justitiekanslern bli den behöriga myndigheten. Vi uppmanar därför regeringen att låta utreda hur en sådan ordning skulle kunna utformas. För tydlighetens skull kan jag dock tillägga att vi, i fall som inte berör tryck- och yttrandefrihet, delar regeringens bedömning att det i allmänhet är kronofogdemyndigheten som ligger närmast till hands för att verkställa bötesstraffen.

Fru talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till förslagen i betänkandet och avslag på reservationerna. Det är de små, till synes obetydliga stegen som alltid bestämmer vandringens takt och lycka. Att röra sig fritt inom Europa är en verklighet som vi numera tar för given. Den ökade fria rörligheten ökar också behovet av samarbete även inom det rättsliga området. Som Beatrice Ask mycket väl påpekar handlar det i grunden om förtroende för varandras rättssystem. Det här rambeslutet handlar just om att ett bötesstraff som beslutats i ett EU-land erkänns och verkställs i ett annat EU-land utan att något nytt beslut ska fattas. Principen att erkänna varandras rättsliga avgöranden är numera en hörnsten i det straffrättsliga samarbetet inom Europa. Och det är bra. Grundtanken att förstärka det rättsliga samarbetet är också någonting som utgår från att skydda individens rättigheter. Principen bygger på tanken att EU-länderna inte ska ifrågasätta varandras domar och beslut utan i stället verkställa dem, trots olika rättstraditioner. Det är riktigt, och det är sant. Det finns som bekant olika materiella och processuella förutsättningar. Det innebär att systemet av nödvändighet måste bygga på förtroende och utgå från att alla respekterar grundläggande mänskliga rättigheter. Det är ju grundstenen för det europeiska samarbetet. Man kan naturligtvis fråga sig vad det här är bra för. Varför gör vi detta? Varför har vi så bråttom? Det enkla svaret är att det är enklare, det är effektivare och det blir snabbare. Det är bra för alla. Det är helt enkelt ett bra samarbete som leder till en enklare hantering av bötesstraff jämfört med dagens system. I stället för krångliga vandringar genom en massa myndigheter och departement med långa handläggningstider kan myndigheterna ha direktkontakt med varandra. I stället för flera månaders verkställighetstider kan beslut verkställas omedelbart. Dessutom har regeringen sagt i propositionen att man kommer att återkomma med förslag till lagstiftning. Den frågan återkommer jag till också. Ett annat skäl är att detta leder till effektivitet. Juridiska och fysiska personer inom unionen ska inte kunna komma undan med att betala bötesstraff. Det skyddar också individens rättigheter. Det är självklart en mycket bättre ordning jämfört med i dag. Det är vi överens om. Det är självklart att systemet måste vara begripligt och enkelt att genomföra. Samtidigt måste vi se till att det finns nödvändiga rättssäkerhetsgarantier. Vi måste upprätthålla kravet på dubbel straffbarhet när tryck- och yttrandefrihet med mera berörs. Vi måste se till att ingen döms två gånger för samma sak. Vi måste också se till att de vägransgrunder som finns tillfredsställer de krav som finns i Sveriges grundlagar. Vi har möjlighet att vägra verkställa ett beslut vi tycker är fel. Det finns, fru talman, i ärendet två reservationer som kräver en viss uppmärksamhet. Det är dels frågan om upprätthållande av krav på dubbel straffbarhet när tryck- och yttrandefrihet berörs, dels frågan om godkännande av rambeslut utan åtföljande följdlagstiftning. Jag ska försöka redovisa hur utskottsmajoriteten resonerar och berätta varför dessa bägge reservationer måste avslås. Först är det frågan om dubbel straffbarhet. Som jag har nämnt tidigare har Sverige som verkställande stat vissa möjligheter att ställa krav på dubbel straffbarhet. Jag håller naturligtvis helt med om att en del av det som motionären tar upp i motionen är riktigt. Jag är övertygad om att vi noggrant kommer att analysera frågan om dubbel straffbarhet i det kommande svenska lagstiftningsarbetet. Låt mig också säga att de viktigaste skälen till att jag anser att reservationen bör avslås är att det står helt klart och tydligt i rambeslutets inledningstext att rambeslutet inte hindrar en medlemsstat att tillämpa sina konstitutionella regler om prövning i laga ordning, föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier. Dessutom har regeringen aviserat att man kommer att ta upp andra vägransgrunder i det kommande lagstiftningsarbetet. Regeringen kommer också att i samband med den svenska lagstiftningen presentera vilka myndigheter som kommer att vara behöriga att fatta olika beslut. Jag utgår från att de myndigheterna kommer att ha kompetens att göra det. Jag tycker inte att vi ska föregripa regeringens arbete. Däremot kan jag säga att grundprincipen om att svenska verkställighetsregler ska gälla även när vi ska hjälpa andra länder är rimlig. Jag går över till frågan om att riksdagen ska godkänna rambeslut utan att följdlagstiftningen presenteras samtidigt. Fru talman! Jag har tidigare hänvisat till att grundlagen ger regeringen rätt att göra så här. Jag tänker göra samma sak i dag. 10 kap. 2 § regeringsformen ger riksdagen en möjlighet att godkänna att ett rambeslut antas utan att en följdlagstiftning presenteras samtidigt. Om en ny lagstiftning skulle utarbetas innan rambeslutet antas skulle genomförandet av rambeslutet för samtliga medlemsländer försenas med två år. Dessutom kräver genomförandet av rambeslutet att en helt ny lag ska tas fram. Det finns, enligt mitt sätt att se, ingen anledning till varför Sverige ska försena ett rambeslut som bygger bland annat på svenskt initiativ och som är bra. Det finns ingen anledning att försena detta rambeslut. Det vi gör är inte regelvidrigt. Det är konstitutionellt rätt, är i sin ordning och äger all riktighet. Jag vill avslutningsvis konstatera att det finns ett brett stöd för förslaget. Så gott som samtliga remissinstanser - förutom några stycken - tycker att det är ett bra förslag. Jag tycker att rambeslutet är bra. Det hjälper oss. Verkställighet av bötesstraff kommer att bli enklare. Det kommer att bli effektivare, och det kommer att bli snabbare. Lagen är nödvändig. Därför tycker jag att riksdagen ska bifalla förslaget i betänkandet.

Fru talman! Som vanligt får vi höra Joe Frans förklara varför regeringen agerar som man gör när det gäller rambeslut. Då får vi veta att riksdagen har gett regeringen möjligheten och att man har sagt att det är okej. Det är inte att förvånas över. Det sitter socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister överallt. Hittills har jag aldrig sett att ni någon gång ifrågasätter vad regeringen gör. Ni transporterar igenom vilka beslut som helst! Det principiella problemet är i alla fall att vi som riksdagsledamöter har ett ansvar att fatta beslut om lag. Vi ger de facto regeringen genom rambeslut en möjlighet att binda Sverige vid konsekvenser som vi inte kan överblicka. Det tycker vi moderater är principiellt fel. Vi tycker att det är besvärligt. Sida upp och sida ned i propositionen redovisar regeringen hur komplicerat det är och att man måste hålla på i två år. Det var därför jag sade att regeringen måste börja använda sin plats i ministerråd och annat för att se till att tidsplanerna blir rätt. En del andra medlemsstater tillämpar en annan ordning. De kör rambeslut, och sedan struntar de i att verkställa besluten. Det gör vi inte i Sverige, och det tycker jag är en bra hållning. Men vi borde se till att vi får en bra tidsplan. Joe Frans sade också att små obetydliga steg är viktiga. Jag håller med om det när vi ska förändra. Vi vill förenkla och effektivisera EU:s brottsbekämpning. Men det är väldigt viktigt var man trampar. Det är det vi känner att vi inte vet. Jag skulle vilja veta vad Joe Frans svarar Advokatsamfundet som har haft en rad invändningar i just det här ärendet. Man pekar på att det här beslutet om ömsesidigt erkännande av bötesstraff vilar på principiella idéer som är ganska bra, men det saknas materiellt innehåll. Det faktum att rättstraditionen, regelverk, straff och så vidare är olika i de olika medlemsstaterna gör att vi kan hamna i problem. Vad svarar Joe Frans till exempel Advokatsamfundet?

Fru talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till förslagen i betänkandet och avslag på reservationerna. Det är de små, till synes obetydliga stegen som alltid bestämmer vandringens takt och lycka. Att röra sig fritt inom Europa är en verklighet som vi numera tar för given. Den ökade fria rörligheten ökar också behovet av samarbete även inom det rättsliga området. Som Beatrice Ask mycket väl påpekar handlar det i grunden om förtroende för varandras rättssystem. Det här rambeslutet handlar just om att ett bötesstraff som beslutats i ett EU-land erkänns och verkställs i ett annat EU-land utan att något nytt beslut ska fattas. Principen att erkänna varandras rättsliga avgöranden är numera en hörnsten i det straffrättsliga samarbetet inom Europa. Och det är bra. Grundtanken att förstärka det rättsliga samarbetet är också någonting som utgår från att skydda individens rättigheter. Principen bygger på tanken att EU-länderna inte ska ifrågasätta varandras domar och beslut utan i stället verkställa dem, trots olika rättstraditioner. Det är riktigt, och det är sant. Det finns som bekant olika materiella och processuella förutsättningar. Det innebär att systemet av nödvändighet måste bygga på förtroende och utgå från att alla respekterar grundläggande mänskliga rättigheter. Det är ju grundstenen för det europeiska samarbetet. Man kan naturligtvis fråga sig vad det här är bra för. Varför gör vi detta? Varför har vi så bråttom? Det enkla svaret är att det är enklare, det är effektivare och det blir snabbare. Det är bra för alla. Det är helt enkelt ett bra samarbete som leder till en enklare hantering av bötesstraff jämfört med dagens system. I stället för krångliga vandringar genom en massa myndigheter och departement med långa handläggningstider kan myndigheterna ha direktkontakt med varandra. I stället för flera månaders verkställighetstider kan beslut verkställas omedelbart. Dessutom har regeringen sagt i propositionen att man kommer att återkomma med förslag till lagstiftning. Den frågan återkommer jag till också. Ett annat skäl är att detta leder till effektivitet. Juridiska och fysiska personer inom unionen ska inte kunna komma undan med att betala bötesstraff. Det skyddar också individens rättigheter. Det är självklart en mycket bättre ordning jämfört med i dag. Det är vi överens om. Det är självklart att systemet måste vara begripligt och enkelt att genomföra. Samtidigt måste vi se till att det finns nödvändiga rättssäkerhetsgarantier. Vi måste upprätthålla kravet på dubbel straffbarhet när tryck- och yttrandefrihet med mera berörs. Vi måste se till att ingen döms två gånger för samma sak. Vi måste också se till att de vägransgrunder som finns tillfredsställer de krav som finns i Sveriges grundlagar. Vi har möjlighet att vägra verkställa ett beslut vi tycker är fel. Det finns, fru talman, i ärendet två reservationer som kräver en viss uppmärksamhet. Det är dels frågan om upprätthållande av krav på dubbel straffbarhet när tryck- och yttrandefrihet berörs, dels frågan om godkännande av rambeslut utan åtföljande följdlagstiftning. Jag ska försöka redovisa hur utskottsmajoriteten resonerar och berätta varför dessa bägge reservationer måste avslås. Först är det frågan om dubbel straffbarhet. Som jag har nämnt tidigare har Sverige som verkställande stat vissa möjligheter att ställa krav på dubbel straffbarhet. Jag håller naturligtvis helt med om att en del av det som motionären tar upp i motionen är riktigt. Jag är övertygad om att vi noggrant kommer att analysera frågan om dubbel straffbarhet i det kommande svenska lagstiftningsarbetet. Låt mig också säga att de viktigaste skälen till att jag anser att reservationen bör avslås är att det står helt klart och tydligt i rambeslutets inledningstext att rambeslutet inte hindrar en medlemsstat att tillämpa sina konstitutionella regler om prövning i laga ordning, föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier. Dessutom har regeringen aviserat att man kommer att ta upp andra vägransgrunder i det kommande lagstiftningsarbetet. Regeringen kommer också att i samband med den svenska lagstiftningen presentera vilka myndigheter som kommer att vara behöriga att fatta olika beslut. Jag utgår från att de myndigheterna kommer att ha kompetens att göra det. Jag tycker inte att vi ska föregripa regeringens arbete. Däremot kan jag säga att grundprincipen om att svenska verkställighetsregler ska gälla även när vi ska hjälpa andra länder är rimlig. Jag går över till frågan om att riksdagen ska godkänna rambeslut utan att följdlagstiftningen presenteras samtidigt. Fru talman! Jag har tidigare hänvisat till att grundlagen ger regeringen rätt att göra så här. Jag tänker göra samma sak i dag. 10 kap. 2 § regeringsformen ger riksdagen en möjlighet att godkänna att ett rambeslut antas utan att en följdlagstiftning presenteras samtidigt. Om en ny lagstiftning skulle utarbetas innan rambeslutet antas skulle genomförandet av rambeslutet för samtliga medlemsländer försenas med två år. Dessutom kräver genomförandet av rambeslutet att en helt ny lag ska tas fram. Det finns, enligt mitt sätt att se, ingen anledning till varför Sverige ska försena ett rambeslut som bygger bland annat på svenskt initiativ och som är bra. Det finns ingen anledning att försena detta rambeslut. Det vi gör är inte regelvidrigt. Det är konstitutionellt rätt, är i sin ordning och äger all riktighet. Jag vill avslutningsvis konstatera att det finns ett brett stöd för förslaget. Så gott som samtliga remissinstanser - förutom några stycken - tycker att det är ett bra förslag. Jag tycker att rambeslutet är bra. Det hjälper oss. Verkställighet av bötesstraff kommer att bli enklare. Det kommer att bli effektivare, och det kommer att bli snabbare. Lagen är nödvändig. Därför tycker jag att riksdagen ska bifalla förslaget i betänkandet.

Fru talman! Jag svarar på samma sätt som jag har gjort tidigare. Den här lagstiftningen har ett brett remisstöd. Det är inte så att vi trampar på taggtrådar och inte heller på röda rosor. Men vi tar nödvändiga steg, och det är steg som måste tas för att vi ska förstärka samarbetet för att den frihet vi har att röra oss över gränserna ska kunna vara just en frihet för medborgarna. I detta måste man skapa rättvisa och rättssäkerhet. Det är det det handlar om. Jag brukar säga att det är väljarna som har gett oss förtroendet, och det är riksdagen som har gett regeringen möjlighet att kunna göra så. Det viktiga är - som Beatrice Ask tar upp - överblickbarhet. Regeringen är medveten om det. Regeringen har aviserat att man ska återkomma. Jag tycker inte att det är så dramatiskt. Jag förstår att Moderaterna gärna vill skapa dramatik. Jag tycker att vi inte ska försena detta bara för att vi inte är klara med vårt lagstiftningsarbete. Det är så jag ser det. Det handlar om tiden. Det handlar om att en ny lag ska tas fram. Det handlar om att vi vill göra noggranna analyser. Det handlar om att vi bedömer att vi kommer att kunna göra detta på ett tillfredsställande sätt. Därför har utskottsmajoriteten efter överväganden kommit fram till att regeringen har rätt att gå vidare. Jag tycker att det krävs en ny lagstiftning, och det är bra att vi medverkar till den.

Fru talman! Jag har också läst att många remissinstanser är positiva till förslaget och att Advokatsamfundet är negativt. Jag har gått igenom ärendet ganska noga. Det är inte det som är problemet. Jag tror inte heller att man trampar på taggtråd eller rosor, som jag tror att Joe Frans sade. Det som vi moderater är oroade för är att det rätt vad det är blir ett gyttjehål. Dramatiken dyker inte upp här. Dramatiken kommer att dyka upp i enskilda ärenden, där de rättsvårdande myndigheterna kommer att slita sitt hår. Det finns ett exempel i propositionen där man inte riktigt vet hur man ska agera vid konkurser och utmätningar. Det finns mycket krångel här i livet och mycket svåra frågor. Vi kan binda oss för principer som inte håller fullt ut, och då sätter vi enskilda människor och juridiska personer i kläm på ett sätt som vi kanske inte skulle vilja. Det är möjligt att det är en väldigt ålderdomlig inställning, men jag tycker att vi i riksdagen behöver fundera tillräckligt mycket för att undvika att man ska hamna i besvärliga juridiska tvister och situationer, där myndigheterna inte riktigt vet hur de ska hantera det hela. Jag tror att det i grunden är det som Advokatsamfundet befarar. De är väl de enda som kommer att tjäna pengar på att det blir riktigt krångligt, så man undrar varifrån deras ideella inställning kommer. Likväl tycker jag att det ligger i vårt demokratiska intresse att försöka se till att medborgare inte hamnar i konstiga situationer. Det är det vi vill undvika. I grunden är det väldigt mycket i det här som jag tycker verkar självklart och bra, men den här problematiken hade riksdagen behövt reda ut innan man tar rambeslutet. Det är den poäng som vi moderater vill hålla fram och kommer att hålla fast vid, därför att vi tror att det är principen för demokratin.

Fru talman! Jag har full förståelse för Moderaternas ståndpunkt. Jag tycker också att när det är möjligt, när det inte möter hinder, när det inte försämrar saker och ting och när det inte gör saker och ting krångligare ska man kunna göra detta. Utskottsmajoriteten har övervägt detta. Vi har analyserat detta. Vi har kommit fram till att det går att göra så här. Jag inser att det alltid är bra om man kan presentera detta samtidigt, men det är inte ett absolut kriterium. Om man ska täcka in allting på en gång, innan man går vidare, kommer vi nog inte att kunna ta ett enda steg. Det är de första obetydliga stegen som är viktiga. Jag har förståelse för Moderaternas synpunkter. Jag tror också att regeringen har full förståelse för att man när det är möjligt kan presentera följdlagstiftning samtidigt. Det gör man ju när det är möjligt, och man kommer att göra det också i fortsättningen när det är möjligt. Ibland går det inte. Ibland ska vi inte försena för alla andra bara därför att vi inte är klara med vårt. Det här är ett svenskt initiativ. Jag tycker att det är en nödvändig och angelägen åtgärd. Ärendet är rätt berett i sitt konstitutionella sammanhang, och det finns ingen anledning att sätta käppar i hjulen för regeringen därför att den inte just här har presenterat följdlagstiftning. Den har utvecklat resonemanget bra. Det är tillfredsställande, och det finns ingen anledning att göra något annat. Jag tycker att den här lagstiftningen är bra. Den leder till effektivitet och enkelhet och gör det snabbare för oss alla och gör att det blir lättare att umgås. Det är en del i det europeiska samarbetet. Ibland måste man ta steg som man inte är säker på, men man måste göra det.

Fru talman! Jag hade inte tänkt gå upp i den här debatten eftersom jag i det här fallet ingår i majoriteten i utskottet och ställer mig bakom rambeslutet om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande av bötesstraff - detta även om också jag tycker att följdlagstiftning borde presenteras samtidigt som vi förväntas anta rambeslutet. Men det är inte detta som jag hade tänkt använda mina fyra minuter till i dag. Centerpartiet gick framåt i valet till Europaparlamentet - det har ni säkert inte missat - men ändå tycker jag att valet har gett en viss bitter eftersmak, en eftersmak av ett stort missnöje med EU, som jag har mött ute i valkampanjen. Visst finns det saker att vara missnöjd med - allting är långtifrån perfekt. Men vi förtroendevalda har inte lyckats föra ut vad som är bra med EU, alla bra saker som EU har gjort. I dag ska vi till exempel anta ett rambeslut om verkställighet av bötesstraff. Det är en alldeles lysande överenskommelse, som vi kan göra tack vare EU. En engelsman som blir dömd till böter i Portugal för störande av allmän ordning i samband med fotbolls-EM ska inte kunna åka tillbaka till de brittiska öarna och därmed undgå att betala sina böter. På ett effektivt sätt kan portugisiska myndigheter begära hjälp av Storbritannien för att de ska verkställa ett bötesstraff för Portugals räkning. Åtminstone skulle det fungera så om rambeslutet och nationell lagstiftning hade hunnit träda i kraft. Men det kommer ju. Jag tycker att det är fullt rimligt att en person som blir dömd till böter också ska tvingas betala dessa böter, oavsett vilket land som dömt ut dem. Svenska medborgare som har gjort någonting i Alperna eller kanske på Ibiza, i det tillstånd som många är i där, ska inte komma undan. Tyska, lettiska eller kanske cypriotiska medborgare ska inte komma undan svenska böter. Fru talman! Under den gångna EU-valrörelsen har jag gång på gång irriterat mig på Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som ständigt spelar att de kan både ha kvar kakan och äta upp den, eller rättare sagt både gå ur EU och ha EU:s goda sidor kvar. Vänsterpartiet och Miljöpartiet är emot gemensamma regler inom EU om verkställighet av bötesstraff. De vill inte att Sverige på ett effektivt och smidigt sätt ska kunna få böter av till exempel en fransman verkställda av Frankrike. Visst - det finns ingen reservation i dagens betänkande. Det har jag också upptäckt. Men ni vill lämna EU, och alltså kan ni inte också få stå bakom EU:s positiva sidor. Ni kan inte både ha kvar kakan och äta upp den. Ni måste välja hur ni vill ha det. Framöver kommer jag i varje debatt med EU-anknytning att försöka utkräva svar från er i Vänsterpartiet och Miljöpartiet vilka alternativ ni har om ni skulle få som ni vill, alltså att Sverige skulle lämna EU. Det tycker jag att ni är skyldiga kanske inte oss andra ledamöter men åtminstone svenska folket. De partier som i den nyligen avslutade valkampanjen argumenterade för att Sverige ska lämna EU måste också förklara varför de inte tycker att ett rambeslut om verkställighet av bötesstraff behövs. Det blir givetvis resultatet; är vi inte med i EU kan vi inte heller vara med och bestämma i de viktiga rättsliga frågorna. Man kan inte både ha kvar kakan och äta upp den. (Applåder) I detta anförande instämde Johan Pehrson (fp).

Fru talman! Johan Linander irriterar sig på Miljöpartiet, men jag ska inte direkt säga vad som gör mig irriterad på Johan Linander. Situationen är nämligen den att man måste begripa att man kan samarbeta i flera olika former. Man behöver inte ge upp sin självbestämmanderätt. Man kan mycket väl samarbeta i många olika former. Miljöpartiet har inte heller motsatt sig samarbetet när det gäller det ömsesidiga bötesstraffet. Vi har varit med och arbetat på det här, och vi har också klagat på att följdlagstiftningen inte ligger på bordet. Hade vi nu inte haft någon plattläggningsparagraf i EU hade vi kunnat bestämma att vi ville ta den tiden som behövdes för att få fram följdlagstiftningen, och då hade vi haft möjlighet till en egen handlingsfrihet. Johan Linander vill hoppa rätt in i tunnan och inte bara äta kakan. Han ska dessutom vara med i degen. Vi står gärna utanför i det fallet. Nu ska jag gå till Joe Frans - bäst i klassen. Vi är så väldigt duktiga. Vi tar små steg utom när det kommer ett rambeslut, för då gör vi gigantiska hopp och vet inte riktigt var vi hamnar. Vi kan hamna i den där gyttjepölen som Beatrice Ask sade. Jag tycker som flera andra talare har sagt, att det är olyckligt att vi tar rambeslut utan att ha klarlagt vad följderna blir för den svenska lagstiftningen. Sedan har vi det så att vi har tagit ett rambeslut angående verkställande av bötesstraff. Vi glömmer lite lätt bort att det här faktiskt är, återigen, ett av de där små stegen, som Joe Frans pratade om i början. Det handlar inte bara om bötesstraff. De här bötesstraffen ska kunna omvandlas till frihetsberövande straff. Det handlar alltså indirekt också om fängelsestraff, och det tycker jag att vi ska tala om. Samtidigt är jag fullt medveten om Johan Linanders bild av vikten av att man inte ska kunna vara i Portugal och bråka och sedan smita hem till England och komma undan böter. På samma sätt har vi sett bilister köra race genom Sverige. De har blivit bötfällda 15 gånger. Sedan har de hamnat i Tyskland, och vi har inte haft en möjlighet att kräva ut detta. Det är inte lyckligt, men det är ett samarbete, och Miljöpartiet är för samarbete, inte underkastelse.

Jag vill vädja till ledamöterna att hålla sig till den debatt vi för om betänkandet och inte för mycket bege sig in i en debatt kring Europeiska unionen. Försök hålla debatten inom det här området!

Jag ber Johan Linander att vara ännu mer försiktig.

Fru talman! När det gäller avtalet om bötesstraffen är det ingenting som hindrar att Sverige gör ett avtal med EU. EU består av en stor grupp som har valt en annan samarbetsform än till exempel England som har begärt undantag i vissa fall. Danmark har begärt undantag i vissa fall. Vi kan mycket väl vara mer fristående. Vi behöver inte huvudstupa vara bäst i klassen och anta allting med en gång utan att ha sett konsekvenserna för svensk del. Jag tycker att Johan Linanders exempel på avtalsbildning är ungefär vad jag förväntar mig bland mina studenter när de går i den första klassen.

Fru talman! Jag ska vara mycket kort. EU ska alltså finnas kvar. EU är inte bra för Sverige men är tydligen bra för andra länder.

Fru talman! Jag kan bara konstatera att det är vad Johan Linander tycker. Jag tycker inte att det berör ämnet.

Fru talman! Det här är intressant. Jag förstår att Miljöpartiet anser att man ska ha ömsesidiga avtal om erkännande av bötesstraff, men då bli vän av ordning fundersam. Det finns ju ingenting om detta i betänkandet. I huvudanförandet här sade också Leif Björnlod att han var bekymrad över att följdlagstiftning saknas. Men varför uttrycker man inte det? Ni står på majoritetens sida, men det framgår inte. Det dyker upp som en överraskning i debatten här, och det är mycket märkligt. Jag tycker att Leif Björnlod är skyldig kammaren och åhörarna en förklaring till att ett förslag om hur man borde hantera de här frågorna inte har framlagts av Miljöpartiet. Det hade nästan varit logiskt med en motion och att man sedan hade gett med sig i utskottet eller någonting annat. Det som nu framgår av vad majoriteten står för är ju väldigt splittrat.

Fru talman! När man läser propositionen framgår det att överenskommelsen är mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det är alltså förhandlingar som har skett senare. Eftersom ni inte var med på propositionen borde det vara fullt möjligt att lägga fram ett heltäckande miljöpartistiskt förslag om hur man ska lösa bötesproblemen om man lämnar EU, vilket ni faktiskt inte har redovisat. Det är väldigt märkligt att man inte synliggör den egna politiken. Det enda som uppenbarligen händer är att man står vid sidan av Rosenbad. Sedan sker det då dolda förhandlingar i Riksdagshuset. Det inger inte riktigt respekt för den komplicerade lagmateria som vi har framför oss på bordet och som vi ska ta ställning till i dag.

Fru talman! Jag har full förståelse för Beatrice Asks invändning i det här fallet. Jag medger att jag inte har klarat av att vara tillräckligt tydlig på den här punkten. Jag hoppas att det med åren kan förbättra sig.

Fru talman! Det här lagstiftningsarbetet sker utifrån svenskt initiativ och svenskt behov. Leif Björnlod säger att vi försöker vara bäst i klassen. Det är inget fel i att anstränga sig och försöka göra sitt bästa och att vara bäst i klassen. Dessutom är det de svenska behoven som styr. Sedan sade du någonting om att det var väldigt krångligt. Men det finns redan i dag internationella avtal inom området. Det enda är att alldeles för få länder har ratificerat dem. Därför är det ineffektivt. Det vi försöker göra genom det här rambeslutet är att få det effektivare. Jag tror att du håller med mig om att det redan finns internationella avtal på det här området. Det finns över 8 000 ärenden av den här typen, och får vi till stånd ett effektivare system kan vi beta av en hel del av dem. Jag hoppas att du håller med om den analysen.

Fru talman! Jag kan hålla med om den analysen att de flesta av oss här tycker att det är väldigt bra att vi kan effektivisera den här hanteringen när det gäller bötesstraff och omvandling till frihetsberövande straff. Jag tycker att det känns bra. Det är viktigt att man kan sluta sådana här avtal. Jag är medveten om den problematik som ligger till grund för just det här avtalet. I det här fallet låter vi det gå igenom. Jag tycker likafullt att man visserligen kan vara bäst i klassen, men det är beklagansvärt att vi inte fullt ut har kunnat förutsäga konsekvenserna av vad rambeslutet för med sig. Man har försökt göra vissa undersökningar och gett vissa signaler, men jag tycker faktiskt att det finns fog för Advokatsamfundets invändning.

Fru talman! Det må vara så att Advokatsamfundet har en del synpunkter. De tjänar naturligtvis pengar på det. Men det är inte bara det. Rikspolisstyrelsen säger att det här är viktigt. Riksåklagaren säger att det är viktigt. Alla andra säger att det är viktigt. Det vi har att göra som utskottsledamöter och riksdagsledamöter är att sammanväga, bedöma och se konsekvenserna. Den bedömning vi tillsammans har kommit fram till är att vi nog har en rätt så bra bild av konsekvenserna, men att vi måste ta fram en ny lagstiftning. Det tar tid. Vi vill göra en noggrann analys. Det här rambeslutet ger ramarna. Vi ska inte behöva försena för hela Europa. Jag förstår att Miljöpartiet kanske hade velat att vi inte skulle ta detta steg. Ibland måste vi ta vissa steg tillsammans. Det här steget är bra. Jag är glad att Miljöpartiet stöder detta. Jag hoppas att ni också hjälper till när lagstiftningen kommer så att den blir så bra som möjligt.

Fru talman! Miljöpartiet har inte motsatt sig detta. Vi ser att det finns fördelar i det hela, men vi pratar om hur det har hanterats. Där har vi kritiska synpunkter. Vi hoppas att vi kan komma till en bättre sakernas ordning längre fram.

Fru talman! Eftersom Johan Linander har tillåtits framföra en mer principiell syn på EU-arbetet och vår syn på EU-arbetet måste jag ju få chansen att säga några ord om det. Vi i Vänsterpartiet är mycket kritiska till utvecklingen inom EU i riktning mot överstatlighet. Det är förvisso sant. Vi är motståndare till de ambitioner som finns på många håll mot bildandet av Europas förenta stater. Det är allra främst utifrån demokratiska hänsyn. För oss handlar det om grundade farhågor för uttunning av demokratin och minskade möjligheter till delaktighet för medborgarna. Det här tycker vi är allvarliga saker, Johan Linander. Det är vår principiella inställning. Det senaste valet till Europaparlamentet med ett valdeltagande på 37 % gav oss knappast någon större anledning att ändra denna grundinställning. Den nya konstitutionen är ytterligare ett steg mot överstatlighet enligt vår mening. Vi vet att vi delar den här inställningen med väldigt många människor. Med detta sagt, fru talman, måste vi alla ta ställning i varje enskild fråga, i varje förslag som har bäring på EU, och i denna nu föreliggande konkreta fråga väljer vi att stå bakom betänkandet därför vi bedömer att innehållet innebär tydliga och kraftiga förbättringar.