Nordiskt samarbete inklusive Arktis

Nordiskt samarbete inklusive Arktis

Fru talman! Ambitionen med det nordiska samarbetet är att Norden ska vara världens mest integrerade region. Det handlar om ganska högt ställda mål och ambitioner. Tyvärr fick sig det nordiska arbetet och samarbetet, som var väldigt väl fungerande före coronapandemin, en rejäl törn i samband med den. Gränser som alltid har varit öppna stängdes, och flöden av tjänster, människor och varor stannade upp. Vi hamnade snabbt, på bara några veckor, i en situation där gränser som vi trodde var ostängbara faktiskt stängdes. Människor hade svårt att ta sig till och från jobb. Affärer på olika sidor av gränser fick stänga för att man inte längre hade några kunder.

Gränserna har återöppnats, och det är bra. Men varken handel eller resande har ännu återgått till förpandemiska nivåer. Avbrottet var stort och långt, och kanske är man försiktig och känner en viss skepsis inför vart detta ska ta vägen. Det är naturligtvis förklarligt efter en pandemi och det som hände, men det är väldigt olyckligt att vi har landat där vi nu är.

Har man förlitat sig på gränspendling för arbete och uppehälle leder det kanske till att man ser över sin situation och skaffar sig ett jobb på den sida av gränsen där man bor, och det är inte det som är ambitionen med det nordiska samarbetet. Det nordiska samarbetet ska gå ut på att vi är en integrerad region där det inte ska spela någon roll om man jobbar på den ena sidan av gränsen och bor på den andra. Det ska vara fullt möjligt att leva så.

Företagandet i våra gränsregioner har också fått sig en hård smäll på grund av covidpandemin och de stängda gränserna. Det kommer att ta ett tag innan vi kan bygga upp ett förtroende mellan länderna och i dessa regioner så att man vågar gå tillbaka till det som var innan och vågar fortsätta utveckla den nordiska integrerade regionen.

Det utbyte mellan våra länder som var en grundsten i relationerna före pandemin tar tid att återstarta och återuppbygga - det märks inte minst inom Nordiska rådet. Vi hanterade pandemin på olika sätt, och som vi moderater tidigare har påpekat väcker detta också viktiga frågor om hur vi kan möta globala utmaningar tillsammans i framtiden.

De långtgående effekter som pandemiavbrottet har inneburit måste utvärderas så att vi på ett tydligt sätt kan få klart för oss hur samarbete i vårt närområde ska fungera i kris, hur de historiskt goda relationerna har påverkats samt hur vi tillsammans kan möta de ekonomiska och sociala konsekvenserna av covid-19. Detta är avgörande för hela Norden. Vi vill inte hamna i samma situation igen. Vi måste vara bättre rustade och möta denna typ av utmaningar gemensamt i framtiden. Vår marknad är integrerad och ska så förbli; det är väldigt viktigt för oss allihop.

En utredning, en coronakommission om man så vill, bör syfta till att vi ska kunna stå starkare tillsammans inför nästa kris. Vi moderater tycker att det är oerhört viktigt att vi får till denna gemensamma utvärdering. Det är viktigt för alla som bor i våra gränsregioner och för dem som drabbats av pandemins effekter att vi utvärderar vad som gick fel och vad vi kan lära oss av det till nästa gång.

Fru talman! Trots avsaknaden av en sådan utredning, där vi får nödvändiga förbättringsförslag, finns det tidigare förslag om hur vi kan stärka vårt gemensamma Norden. En fråga som är oerhört viktig och som tangerar det utskott som jag sitter i, trafikutskottet, är att vi behöver ett ministerråd för infrastruktur. Goda kommunikationer över våra gränser är viktiga för tillväxt och välstånd och en fortsatt integration av våra länder. Våra kommunikationer går över gränser. I dagsläget är det alldeles uppenbart att vi, med tanke på de transporter och den pendling som sker över våra gränser, behöver titta på hur vi ska förbättra kommunikationerna över gränserna mellan alla våra nordiska länder. Det skulle göras bäst i ett ministerråd för infrastruktur.

Detta har behandlats i Nordiska rådet, och det finns en stark vilja att skapa ett sådant ministerråd. Men i dagsläget är den svenska regeringen motvalls och vill inte att ett sådant ska inrättas. Man hävdar att det råder goda relationer mellan ländernas transportministrar och att det räcker. Jag tycker att det finns ganska många bevis i vår vardag för att det inte gör det och att vi verkligen skulle behöva ett ministerråd för infrastruktur för att förbättra våra kommunikationer över gränserna.

Fru talman! I juli 2020 presenterade Björn Bjarnason en uppföljning av Stoltenbergrapporten, som framför allt fokuserar på ett ökat samarbete mellan de nordiska länderna mot hybridhot och cyberangrepp. Tyvärr är detta frågor som är alltmer aktuella med tanke på den omvärldssituation vi har i dag. Det är angeläget att de nordiska länderna gemensamt omsätter så många som möjligt av rapportens förslag i praktiken för att vi ska stärka det nordiska samarbetet och vår motståndskraft när det gäller denna typ av hot.

Fru talman! Vi har nu möjlighet till en sorts nystart för de nordiska relationerna, där en utredning av pandemin kan ge oss ännu bättre möjligheter att förstärka vårt samarbete. En nystart innebär också att man måste se över sådant som inte fungerar tillfredsställande och områden där det finns förbättringsmöjligheter.

Ett sådant område är den undermåliga ekonomihanteringen inom Nordiska ministerrådet och Nordiska rådet, som tyvärr blir allt tydligare. När problemen uppdagades skylldes de på ett byte av ekonomisystem. Detta har säkert bidragit, men när redovisningen analyserades närmare visade det sig tydligt att problemen gick betydligt djupare än så. Det handlar om bristande rutiner, inte minst när det gäller projekthantering. Med tanke på den stora mängd projekt och de stora summor pengar det handlar om är detta anmärkningsvärt.

Jag sitter i den så kallade kontrollkommittén i Nordiska rådet, som löpande får information om utvecklingen av ekonomihanteringen. Det är alldeles uppenbart att det fortfarande är långt kvar innan ekonomihanteringen kan anses vara i acceptabelt skick. Detta är sorgligt, och det är angeläget att frågan om ekonomihanteringen löses så fort som möjligt. Det handlar om skattepengar, och vi har ett ansvar för att de används så klokt som möjligt. Det handlar också om trovärdigheten hos det nordiska samarbetet. Det är viktigt att vi visar att vi kan hantera ekonomin. De resurser som ska gå till nordiskt samarbete ska användas på ett effektivt sätt.

Med detta, fru talman, vill jag meddela att vi naturligtvis står bakom alla våra reservationer. Men jag väljer att yrka bifall endast till reservation nummer 1.

Fru talman! Under denna kammardebatt ramar vi in nordiskt samarbete och Arktis. Jag yrkar så här initialt bifall till Sverigedemokraternas reservation nummer 3.

Det betänkande som utrikesutskottet justerat och som vi i dag debatterar är ett tydligt uttryck för vilket parti i denna kammare som på allvar och över hela kartan av samhällsområden prioriterar det nordiska samarbetet allra högst, nämligen Sverigedemokraterna. Utskottet behandlar i betänkandet sju övergripande områden. Det handlar om alltifrån nordiskt samarbete under covid-19-pandemin till hälsofrågor, näringsliv, transport, miljö och säkerhetspolitik.

Två följdmotioner med anledning av regeringens skrivelse ligger på bordet, med sammanlagt 50 yrkanden. Av dessa är 44 signerade Sverigedemokraterna. Det är primärt ett uttryck för att det finns ett alternativ till regeringens politik på området och för att flertalet övriga partier väljer att lämna walkover i förhållande till regeringens skrivelse - noterbart, särskilt under ett valår.

Norden, Östersjöområdet och Arktis är Sverigedemokraternas huvudprioriteringar i Sveriges internationella relationer och förhållanden.

Norden är på många sätt fantastiskt - ett Norden som vi älskar. Det är vårt hem. Det har fantastiska platsbundna värden i form av unik kultur och natur. Det finns en social tillit som generationer före oss har byggt upp.

Samtidigt var det en region i kaos under pandemin, med en tillit som utmanades av den förda politiken. Norden är en region som under ytan rör sig i riktning mot allt fler inslag som kännetecknar ett samhälle i kris. Nyss såg vi pandemins järngrepp och låsningar över de tidigare osynliga gränserna - i dag ser vi krig och konflikt i vårt närområde.

Under lång tid har vi invaggats i en falsk visshet att säkerhet och trygghet kan tas för given, men den senaste tidens utveckling avslöjar att ingenting kunde vara mer naivt än just den inställningen. Kriser har också avlöst varandra på löpande band, inte minst migrationen och det svenska tillståndet som bråkigt syskon i den nordiska familjen. Vi har sett pandemi och smittspridning, där det nordiska gränslösa tillståndet till och med begravdes i högtidstalen, och nu ser vi en europeisk säkerhetsordning som är djupt sargad. Därtill hotar ekonomiska kriser.

Det har under dessa farsoternas tidevarv blivit smärtsamt uppenbart hur bräckliga våra samhällen är. Vi har rusat på som om det inte fanns någon morgondag, och helt plötsligt kan vi inte ens gå utanför dörren till andra sidan om den gräns som skulle vara osynlig.

Den vänsterliberala regeringsmajoritetens politiska inriktning i de nordiska länderna har dock inte visat på en klar riskmedvetenhet. När vi väl står mitt i krisen blir den något vi reagerar på i stället för att långsiktigt föra en diskussion om hur vi bäst förbereder oss inför det som eventuellt kan komma. Nej, "vi såg det inte komma", uttalade en välkänd socialdemokratisk ledare.

Sverigedemokraterna menar tvärtom att vi faktiskt på i princip alla områden skulle kunna agera mer proaktivt och förebygga kriser. Det ska sägas att det gäller alltifrån smittspridning till tillgång till livsmedel, energi, välfärd, sjukvård, finansiell stabilitet, infrastruktur och samverkan inom rättsväsendet. Det krävs vaksamhet, eftertänksamhet och proaktivitet. Det krävs sverigedemokratisk politik.

Fru talman! Den svenska miljöpolitiken har i mångt och mycket gått ut på att bestraffa oss själva om vi nyttjar sådant vi behöver. Vi tycks ha en föreställning om att om vi bara späker oss själva lite till löses de globala miljöproblemen. Vi river världens bästa energisystem och straffbeskattar människor som ska åka till jobbet, och vi ersätter detta med lösningar som är mycket illa omtyckta av vanligt folk i deras vardag och heller inte fungerar.

Det saknas en realistisk hållning, och det syns även i de nordiska ministerråden och regeringarna, där politiken bakom visionen inte håller måttet. Har den politik man prövar verkligen den önskade effekten på klimatet och miljön? Tyvärr är miljöpolitiken i Sverige och i Norden inte grundad på realistiska antaganden och i Sveriges fall inte heller på omsorgsfullt förvaltarskap gällande våra skogar, hav och dalar.

Nordiska ministerrådet har beställt en forskarutredning om det optimala sättet på vilket Norden kan bidra till klimatförbättring. Utredningen redovisades i rådets tidskrift Nordic Economic Policy Review 2019. Forskarna konstaterar i likhet med Nordiska ministerrådet att de nordiska ländernas optimala sätt att bidra till klimatförbättring är att stödja forskning om och spridande av nordiska innovativa tekniska lösningar till länder utanför Norden.

Trots denna slutsats från forskarna fortsätter de vänsterliberalt ledda regeringarna i både Sverige och Norden att driva en linje där man inte premierar det som forskningen påvisat. Det är en björntjänst mot de egna vackra orden och mot Nordens invånare.

Fru talman! Flera av de nordiska språken är nära besläktade och förstås relativt lätt av invånare i andra nordiska länder. Det är också positivt att det inom Nordiska rådet finns utbyten som uppmuntrar till språkliga utbyten.

Samtidigt ser vi en långsiktigt negativ trend av minskad nordisk och skandinavisk språkförståelse i de uppväxande generationerna. Detta medför en långsiktig risk för minskad förståelse för varandra i framtiden, någonting som ännu längre fram kan innebära att konfliktytan och oförståendet mellan våra länder i olika frågor kan öka. Tidigare förstod man varandra på alla sätt och vis.

För att möta utvecklingen föreslår därför Sverigedemokraterna en rad konkreta åtgärder på området. Det handlar om ökat utbyte mellan nordiska skolor i grundskolan och stärkta kunskaper i nordiska språk och nordisk kultur och historia i grundskolan, i syfte att tidigt väcka intresset för och kunskapen om Norden och de nordiska språken hos de unga.

Det handlar också om att fokusera på den högre utbildningen. Vi vill stärka forskningsområdet, så att vi kan konkurrera med omvärlden på lång sikt. Det handlar om att nordiska språk tillgängliggörs som valbara studier på fler humanistiska fakulteter på våra högskolor och universitet.

Sverige behöver stärka utbildningen, så att både barn och unga vuxna får en närmare relation - en nära relation - till de nordiska språken. Den neddragning i kulturbudgeten som gjorts av Nordiska ministerrådet till följd av att miljö- och klimatbudgeten fått expandera kraftigt är en neddragning som vi menar är djupt olycklig och skadar det nordiska samarbetet på sikt. Om vi ska kunna vinna uppväxande generationers folkliga anknytning till vår nordiska kultur- och utbildningsgemenskap krävs ett förstärkt samarbete på riktigt, inte ett försvagat. Det är Sverigedemokraternas melodi, och Nordiska rådet utgör en enig kör i detta stycke. Verkställigheten och prioriteringen är däremot upp till regeringarna och ministerrådet.

I detta anförande instämde Staffan Eklöf (SD).

Fru talman! För första gången på tre år kan vi äntligen genomföra årets Nordendebatt utan att Norden är delat och präglat av gränsstängningar. Arbetet med att förhindra nya gränsstängningar när nästa kris drabbar oss får nu inte läggas åt sidan utan måste tvärtom bedrivas med full kraft. Vi vill för allt i världen inte tillbaka till stängda gränser, frånvaro av fri nordisk rörlighet och dysfunktionell gemensam arbetsmarknad.

När Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg besökte Nordiska rådets session i Köpenhamn hösten 2021 talade vi om "djup fred" som Europas och särskilt Nordens dåvarande tillstånd. Sedan dess har den världsbilden raserats. Putins senaste invasion i Ukraina den 24 februari i år och det vansinniga och oprovocerade kriget mot ett fredligt grannland var orättfärdigt då och är lika orättfärdigt i dag. Våra krav på Ryssland att avbryta aggressionen, stoppa dödandet och förstörelsen och villkorslöst dra sig tillbaka är lika giltiga nu som då.

Finland och Sverige har dragit sina slutsatser genom att ansöka om Natomedlemskap, och Danmark har gjort samma sak genom att avskaffa sina förbehåll i EU:s försvarssamarbete. Det nordiska försvarssamarbetet i Nordefco, som pågått sedan år 2009, kommer att nå nya och ännu djupare dimensioner i och med Finlands och Sveriges medlemskap i Nato.

Det nordiska försvarssamarbetet skapar stabilitet i regionen, och de gemensamma försvarsgarantierna knyter samman de nordiska och baltiska länderna ännu närmare och starkare. Framför allt vilar det nordiska försvarssamarbetet på vår gemensamma värdegrund. Vi är fem små stater - åtta om man räknar med de baltiska länderna - som besitter världens mest stabila och på många sätt mest utvecklade samhällssystem.

Vår värdegrund utgör grunden för all vår aktivitet i alla internationella sammanhang och organisationer, även Nato. Respekt för människovärde, jämlikhet, transparens och öppenhet är några av de värderingar som de nordiska länderna gemensamt står för. Även om Nato är ett militärt försvarsförbund är det i grund och botten ett politiskt förbund. Det som Norden står för blir starkare inom Nato med Sveriges och Finlands medlemskap.

Fru talman! Jag hoppas verkligen att utvecklingen på det nordiska försvarssamarbetsområdet kan innebära en ny guldålder för hela det nordiska samarbetet. När vi nu närmar oss varandra och knyter oss än mer samman i Norden och Baltikum inom försvarsområdet hoppas jag att det också öppnar ögonen för behovet av förnyat och fördjupat samarbete på fler områden. Jag hoppas helt enkelt att den samarbetsvilja som nu manifesteras även spiller över på andra områden, för det vore en välgärning för oss som lever, verkar och bor i de nordiska länderna.

För allting är inte längre som förut. Det som varit kärnan och grundbulten i det nordiska samarbetet, med den fria rörligheten och den gemensamma arbetsmarknaden, har som jag poängterade inledningsvis skakats i sina grundvalar under pandemiåren. Enskilda människor, företag och organisationer som investerat i den fria rörligheten och det gränsöverskridande vardagslivet med jobb, studier och familjeliv på andra sidan riksgränsen blev smärtsamt medvetna om hur skör den fria rörligheten var när den ställdes på prov. Den klarade inte prövningen, och enskilda och företag hamnade i kläm.

Mycket arbete återstår för att undanröja hinder på den gemensamma nordiska arbetsmarknaden. Fortfarande har vi en lång väg kvar att gå när det gäller att få till ett ömsesidigt godkännande av utbildningar och yrkesexamina. Fortfarande har vi mycket arbete framför oss när det gäller skatteavtalen mellan de nordiska länderna för att åstadkomma moderna regler som främjar i stället för hindrar arbete över gränsen.

De gränsregionala informationstjänsterna är av stor betydelse för att förmedla information och kunskap till Nordens invånare, inte minst kopplat till rörlighet och den gemensamma arbetsmarknaden. Deras betydelse för att möjliggöra integrerade arbetsmarknadsregioner har tydliggjorts ytterligare de senaste fyra åren, och Sverige bör vara drivande för att säkerställa att dessa viktiga institutioner på bästa sätt kan tjäna medborgarna och därmed stärka det nordiska samarbetet. I Centerpartiets höstbudget förra hösten avsatte vi därför 4 miljoner kronor årligen 2022-2024 för att permanenta de gränsregionala informationstjänsterna, som givetvis förutsätter att övriga länder förstärker i motsvarande grad.

Jag står bakom Centerpartiets två reservationer i betänkandet och yrkar bifall till reservation 7.

Fru talman! Försvar eller arbetsmarknad är inte de enda områden där det nordiska samarbetet kan och behöver förnyas och utvecklas. I samband med att jag valdes som ordförande för Mittengruppen i Nordiska rådet 2019 var en grund för min kandidatur att jag ville se Mittengruppen ingjuta ny energi i det nordiska samarbetet, exempelvis på det civilrättsliga området där möjligheten att leva och verka i hela Norden kan underlättas genom att länderna närmar sig varandra. Men frågor som rör trygghet, välfärd, kultur och utbildning är också viktiga delar i att knyta våra länder närmare varandra. På nästan varje politikområde finns frågor där det finns gemensam nordisk nytta med dialog och samarbete.

För att människor fullt ut ska kunna dra nytta av den fria rörligheten inom Norden är det centralt att transporter och kommunikationer fungerar på ett tillfredsställande sätt. Därför välkomnar och bejakar Centerpartiet gemensamma biljettsystem inom kollektivtrafiken och ökat samarbete kring utbyggnad av kollektivtrafik i olika former, liksom sammanhållna järnvägsstråk och utveckling av fossilfritt flyg.

De nordiska länderna bör sträva efter att underlätta samplanering av infrastrukturprojekt som är av betydelse för gränsregioner och som underlättar rörligheten inom Norden. Det behövs former för ett tätare samarbete mellan nationella infrastrukturmyndigheter, liksom mellan kommuner och regioner över nationsgränserna. Allt detta understryker också behovet av ett nordiskt ministerråd för transportfrågor, något som Nordiska rådet återkommande efterfrågat.

Fru talman! Klimatförändringarnas förödande effekter syns här och nu, och de är på riktigt. Ända fram till för fyra år sedan var Sveriges högsta punkt Sydtoppen i Kebnekaise i mitt hemlän Norrbotten. Men under 2000-talet har avsmältningen av Sveriges enda toppglaciär på Sydtoppen gått så snabbt att dess höjd har sänkts och sedan år 2018 alltså passerats av Nordtoppen.

Den samiska renskötseln i Sverige och hela Sápmi påverkas starkt av klimatförändringarna, och de senaste vintrarna har lett till svåra förhållanden och nödutfodring av renarna. Men för hela Arktis är klimatförändringarna högst påtagliga med smältande isar och mindre tjocklek på isen. De senaste hundra åren har medeltemperaturen i Arktis ökat ungefär dubbelt så mycket som den globala medeltemperaturen. Arktis känsliga miljö kräver därför särskild hänsyn, inte minst när det kommer till stormaktsrivalitet, respekt för den internationella rättsordningen och skydd mot exploatering.

Kina har de senaste åren visat betydande intresse för Arktisregionen, och 2013 fick Kina observatörsstatus i Arktiska rådet. Men Kina är ingen arktisk stat, och Kina har endast sina globala maktintressen för ögonen. Centerpartiets åsikt är därför att Kinas observatörsstatus i Arktiska rådet bör begränsas till närvaro i några få, mindre arbetsgrupper på teknisk nivå.

Fru talman! På Nordiska rådets session i höstas var det 70-årsjubileum för Nordiska rådet. Det är 70 år av samarbete som har gjort mycket för att våra länder ska fungera bättre tillsammans. Det finns många likheter mellan oss. Vi har generellt sett en hög tillit i samhället, och vi har jämfört med omvärlden relativt höga skatter och därmed en stor offentlig sektor. Det kallas ibland den nordiska välfärdsmodellen.

Det finns mycket som är bra, men det finns också saker som man önskar kunde fungera bättre. Jag tänkte ta upp några av dessa.

Det finns gränshinder som gör det svårt för dem som bor och arbetar i två olika länder, och tyvärr blir det inte sällan fler hinder efter hand snarare än färre. Det finns en gränshindergrupp som är aktiv och löser problem, men tyvärr ligger man ofta steget efter. Arbetet i våra nordiska parlament och mellan myndigheter i våra olika länder borde samordnas mer. När vi utreder frågor och tar fram nya regelverk och lagar, varför inte då titta på förhand på vilka konsekvenser det blir ur ett nordiskt perspektiv och ur ett gränshinderperspektiv?

Fru talman! Det kanske mest konkreta gränshindret vi har i dag är de gränskontroller som vi har haft mellan Danmark och Sverige sedan november 2015. I regeringsförklaringen i november, när Magdalena Andersson tillträdde som statsminister, sa hon att vi så snart som möjligt ska ha fri rörlighet igen inom Norden. Ännu har inget hänt. I december ställde jag en skriftlig fråga om detta till inrikesminister Morgan Johansson, som svarade att det inte var läge. Behovet kvarstår, som Morgan Johansson uttryckte det då. Men frågan är: När är det egentligen läge att ta bort gränskontrollerna? Jag ser att Nordenministern och ansvarigt statsråd är på plats. Det är jag jätteglad för, och jag hoppas att statsrådet kan svara på detta om en stund när hon håller sitt anförande. Jag tycker att denna fråga är relevant.

Fru talman! Det finns både drömmar och olika mer eller mindre konkreta planer på förbättrad infrastruktur mellan de nordiska länderna. Maria Stockhaus tog i sitt anförande upp behovet av en kommitté eller ett utskott för infrastrukturfrågor. Jag kan hålla med om det. Vi borde på planeringsstadiet ha en tätare dialog mellan länderna om detta.

I Skåne vill vi ha en ny fast förbindelse över Öresund. När bron mellan Tyskland och Danmark är klar om inte alltför många år kommer det att förändra resmöjligheterna till Tyskland på ett dramatiskt sätt för både person- och godstrafiken. Det gör att kapaciteten behöver öka också mellan Sverige och Danmark, för att vi ska kunna dra fördel av detta på ett ordentligt sätt och dra nytta av den minskade restid som det ger även från Sverige till Hamburg, Berlin och andra ställen i Tyskland.

Även när det gäller restiden till Norge finns det mycket att önska. Att resa med tåg från Göteborg eller Stockholm till Oslo tar i dag betydligt längre tid än vad det borde. Om Stockholm-Oslo skulle ta tre timmar i stället för fem sex timmar, som det tar i dag, skulle efterfrågan på flyg mellan Stockholm och Oslo minska dramatiskt. Och en modern snabb tågförbindelse mellan Göteborg och Oslo skulle få oerhört positiva konsekvenser, inte bara för Göteborg utan även för övriga Västra Götaland, Halland och Skåne men också för Danmark, genom att knyta ihop det från Köpenhamn och ända upp till Oslo. Infrastruktur spelar väldigt stor roll för integration.

Fru talman! Pandemihanteringen lämnade också en del i övrigt att önska. I stället för att samarbeta och göra varandra bättre slöt sig Nordens länder under pandemin. Man kan tjafsa om vem som började i olika lägen. Norge stängde gränsen mot Sverige, men vi gjorde detsamma mot dem. Det leder ingen vart att gå in på vem som började. Men man kan konstatera att det inte fungerade på det sätt som vi hade önskat. När kriser av olika slag kommer måste vi hantera dem annorlunda nästa gång. Det sätt som vi arbetar på måste förändras. Vi måste göra det tillsammans i stället för att isolera oss.

Fru talman! Rysslands invasion av Ukraina har förskräckt oss alla. När man tar del av de övergrepp och krigsbrott som Ryssland begår är det svårt att ta in. Detta krig har fått och kommer framgent att få många olika konsekvenser. En av dem är att Sverige och Finland har ansökt om att bli medlemmar i Nato. Det finns mycket att säga om den processen. Man kan gå in på hur det har skilt sig åt mellan Sverige och Finland, om olika besked och så vidare. Men eftersom denna debatt handlar om Norden är det den delen som jag tänker förhålla mig till. Om ansökningarna från Sverige och Finland godkänns kommer alla Nordens länder i det läget att vara medlemmar i Nato, även de baltiska länderna.

Även om vi från Miljöpartiet inte har gillat att Sverige ska gå med kan det ur ett nordiskt perspektiv komma bra saker ur det. Att vi ska ha ett starkare försvarssamarbete både militärt och civilt har vi från Miljöpartiet länge tyckt, sagt och verkat för. Om alla länder kommer in i den struktur som Nato är kan det förhoppningsvis bli någonting som vi fördjupar mellan de nordiska länderna inom Nato. Och kanske kan det, fru talman, bli en skjuts också för det nordiska samarbetet på andra områden. Det är åtminstone en förhoppning som jag har eftersom jag tycker att det är väldigt viktigt.

Samarbetet inom Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet har som sagt pågått i 70 år. Men det finns kanske saker som vi kan göra för att höja statusen och tyngden på detta samarbete och se till att detta blir organ med mer muskler som kan få fler saker gjorda och att man uppvärderar detta från alla håll.

Vid den temasession som ägde rum i Malmö i mars, ungefär en månad efter Rysslands invasion av Ukraina, var tyvärr Sveriges regering inte på plats. Det fanns representanter från Baltiska rådet, och även den finska utrikesministern deltog. Men Sveriges regering var inte med, vilket var olyckligt mot bakgrund av den oroande situation som vi har i stort men särskilt med tanke på kriget i Ukraina så tätt inpå.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 10.

Fru talman! Det nordiska samarbetet inom ramen för Nordiska rådet fyller 70 år i år. Efter andra världskrigets slut fanns behov av en ny nordisk gemenskap. Den nordiska passfriheten och den gemensamma nordiska arbetsmarknaden var två grundbultar i detta samarbete.

Under de senaste två åren har det nordiska samarbetet verkligen satts på prov. Under pandemin har den fria rörligheten mellan våra länder varit kraftigt begränsad. Människor som tidigare har arbetat, studerat, handlat eller besökt släkt och vänner har haft stora begränsningar, och i vissa fall har de blivit helt stoppade från att röra sig över landsgränserna, gränser som man tidigare knappt visste att de fanns. Man reflekterade i alla fall inte över dem.

De senaste två åren har inte varit ett bra exempel på hur vi vill att det nordiska samarbetet ska fungera. Alltför många arbetspendlare och boende i gränsregioner påverkades av de stängda gränserna. Ett stort problem var att man inte informerade varandra och hade en dialog innan nya restriktioner infördes, och kanske framför allt att man inte försökte hitta andra lösningar än att just stänga gränserna.

En möjlighet till förbättring är det förslag på en samverkansmodell som har föreslagits från Sveriges ansvariga minister för nordiska frågor, Anna Hallberg.

Men pandemin har också inneburit att vi har fått upp ögonen för hur viktig den nordiska gemenskapen är för oss. Och dialogen mellan de nordiska regeringarna, även här inte minst tack vare vår minister Hallberg, har under de senaste åren varit intensiv. Jag ser mycket positivt på att det under 2021 gjordes ett utredningsarbete för att identifiera hur det nordiska samarbetet bör stärkas framöver.

År 2019 beslutade de nordiska statsministrarna om en vision för det nordiska samarbetet. Norden ska vara världens mest hållbara och integrerade region 2030. För att nå dit måste vi riva fler hinder för dem som vill arbeta eller bo på andra sidan gränsen. Att ministerrådet nu prioriterar frågan om en modernisering av skatteavtalen är därför väldigt välkommet.

Fru talman! De gränsregionala informationstjänsterna har haft en central funktion under pandemin, och Gränshinderrådet spelar en viktig roll i arbetet med att trygga mobiliteten mellan de nordiska länderna vid kriser. Att man under 2021 har inrättat ett digitalt verktyg för inrapportering av problem som drabbar dem som arbetar och verkar i de nordiska gränsregionerna kommer att vara ett väldigt viktigt verktyg för att snabbare kunna identifiera problemen och hjälpa alla våra gränspendlare.

Det nya verktyget riktar sig till både privatpersoner och företagare som jobbar och verkar över gränserna i just gränsregionerna. Den som upplever ett gränsproblem ska snabbt och enkelt kunna rapportera in sitt ärende digitalt och även kunna föreslå lösningar på hur problemen kan åtgärdas. Tanken är att göra arbetet med gränsproblem effektivare och även mer transparent. Och den som har rapporterat in ett problem kan följa sitt ärende genom hela processen.

Detta underlättar också arbetet i de tre nordiska gränsregionala informationstjänsterna Öresunddirekt, Nordkalottens Gränstjänst och Grensetjänsten Norge-Sverige. Sedan tidigare har de ett uppdrag att rapportera in potentiella gränshinder till Gränshinderrådet. Nu får de nya möjligheter att identifiera gränsproblem och tillsammans arbeta effektivare för att underlätta livet för de tiotusentals gränspendlare och företag som verkar i dessa regioner.

Fru talman! Häromdagen presenterades en studie från Vinnova som har haft regeringens uppdrag att kartlägga resurser för innovation, utveckling och produktion av vacciner i Norden. Studien har genomförts tillsammans med Norge, Finland, Danmark och Island och pekar på att det kan finnas fördelar för de nordiska länderna att samordna resurser kring kompetens, tillgångar och infrastruktur. Detta är en fråga som också Nordiska rådet har uppmärksammat, och jag ser fram emot regeringens fortsatta behandling av dessa förslag.

Fru talman! År 2022 är ett nytt märkesår i det nordiska samarbetet. Kriget i Ukraina har fått våra länder att återigen se behovet av mer samarbete. Det nordiska säkerhetssamarbetet kommer efter att Sverige och Finland nu har ansökt om medlemskap i försvarsalliansen Nato att bli än mer sammansvetsat än det är i dag. De nordiska länderna har i kraft av sina gemensamma värderingar en allt viktigare roll att axla när det gäller säkerheten i vårt närområde, globalt fredsskapande och omställningen till en hållbar värld. Den rösten är i ljuset av det ryska kriget i Ukraina viktigare än på mycket länge.

Norden ska och vill lösa klimatutmaningen tillsammans. Vi behöver prioritera samarbeten kring grön energi, batteriproduktion och hållbara transporter. Att Sverige tagit initiativ till ett projekt med accelererad elektrifiering av vägtransporter i Norden är ett välkommet exempel på detta. Det gynnar inte bara klimatet utan skapar också gröna jobb i hela Norden.

Jag vill också lyfta fram kulturens roll för det nordiska samarbetet, särskilt i en tid när våra länder behöver reparera skadan efter pandemin. I en tid när nationer slår vakt om sig själva kan konsten och kulturen vara den dynamiska mötesplats som öppnar upp och skapar relationer. Kulturen har alltid haft en viktig roll i det nordiska samarbetet och utgör en stor del av ministerrådets budget. Att nordisk litteratur, film, konst och teater kan komma fler till del i och utanför Norden är viktigt för att öka förståelsen för varandra och stärka de nordiska språken.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag säga några ord om Arktis. Samarbetsministrarna beslutade i september förra året om ett nytt arktiskt samarbetsprogram för Nordiska ministerrådet 2022-2024. Utgångspunkten i programmet är ett hållbarhetsperspektiv baserat på Agenda 2030.

De olika prioriteringarna tar sin utgångspunkt inom fyra olika huvudområden: planeten, människan, välstånd och partnerskap. Man kan säga att det handlar om utveckling i relation till miljön på vår jord, till exempel om innovationer för hållbar energi, hur man använder och brukar havets resurser och värnande av den biologiska mångfalden.

Det handlar också om hållbar utveckling av människor. Detta inkluderar familjers levnadsvillkor, jämlikhet och jämställdhet samt tillväxt och välstånd. Några andra områden inom detta är forskning och näringslivsutveckling, kulturens betydelse, turism, matkultur och matexport. Det gäller att utveckla samarbeten på olika sätt, inte minst med det civila samhället och med privat och offentlig sektor.

Det bor 4 miljoner människor och ett fyrtiotal urfolk i Arktis. Det är viktigt att vi verkar för att man även fortsättningsvis har möjlighet att leva i Arktis, att det finns ekonomisk utkomst i harmoni med naturen och att man främjar mänskliga rättigheter, rättsstatens principer med mera. All form av näringsverksamhet och utvinning måste också i möjligaste mån vara hållbar för naturen och socialt.

Säkerheten i Arktis är helt nödvändig, vilket innebär att det är viktigt att det finns utbyggd räddningsverksamhet vid eventuella fartygsincidenter och andra olyckor och att Arktis inte blir en plats för militär kapprustning utan främst en plats för fredlig och hållbar forskning mellan de åtta arktiska medlemsländerna.

Issmältningen gör att det öppnas nya handelsrutter. Nordostpassagen är mer möjlig i dag än tidigare. Det gör att Kina och Ryssland blir aktiva, inte minst militärt. Här måste vi i Norden verka för att Arktis blir ett fortsatt lågspänningsområde.

Fru talman! Norden är fantastiskt. Vi har ett av de mest omfattande och äldsta regionala politiska samarbetena i världen. Vi är den elfte största ekonomin i världen, och vi har lyckats anpassa vår välfärdsmodell till den globala ekonomin. Vi har en öppen arbetsmarknad som i över 60 år har gjort det möjligt för nordiska medborgare att arbeta i hela Norden. Vi är den mest jämställda regionen, och det har bidragit till vår ekonomiska framgång.

Listan på positiva resultat kan göras lång, men det kan aldrig stanna upp eller tas för givet. Vi måste alltid se hur vi kan dra nytta av vårt samarbete i alla möjliga olika sammanhang. Jag tycker att Sveriges regering gör det i många olika delar, och jag hoppas att vi får se ett fortsatt rött Norden efter valet den 11 september.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. Jag ber om ursäkt för att jag drog över min talartid med några minuter.

Fru talman! Det finns en enorm potential för samarbetet i Norden. I Norden har vi lyckats bygga upp samhällen som har visat att man genom samhällsbyggande kan förändra villkor, möjligheter och framtid för dem som bor i dem. Trots att det här samhällsbyggandet har fått sig inte bara en törn utan flera har vi visat att det går, och med mer politisk vilja och demokratiska värderingar kan vi nog läka såren.

Här, fru talman, vill jag passa på att lyfta fram de värderingar som Nordisk grön vänster står för. Detta är de nordiska vänsterpartiernas grupp i Nordiska rådet, som jag har förmånen att vara ordförande för. De värderingar som vi har med oss i det nordiska samarbetet är solidaritet, mänskliga rättigheter, att följa och nå de globala målen, antirasism och jämställdhet. När vi pratar om nordiska värderingar är det dem vi bär med oss.

I Norden ska du känna dig säker och inkluderad oberoende av bakgrund, oberoende av vem du älskar eller vilket kön du identifierar dig som och oberoende av om dina förfäder är födda här eller om du kom hit i hopp om ett tryggare liv.

Fru talman! Vi har enats om att Norden ska vara världens mest integrerade region. Det är något som ger hopp och har stor potential när det gäller klimatlösningar och energifrågan men också när det gäller sociala och rättsliga frågor. Men för att ett sådant samarbete ska funka och vara trovärdigt krävs gemensamma beslut och konkreta handlingar. Det har stundtals saknats.

Från Nordisk grön vänster har vi lagt fram en rad förslag som pekar på det. De handlar till exempel om gemensam godstransport och tågtrafik, gemensam vaccinproduktion och beredskapslager, att skapa en människorättsbaserad narkotikapolitik i Norden och att Nordiska rådet ska ha samisk representation; detta kom väldigt sent, men det kom förra året. Förslagen gäller också antirasistiska läroplaner i Norden och insatser mot högerextremism. Detta är bara några exempel.

Vi tror på mer samarbete. Det stärker hela regionen, men det ger oss också möjligheten att ta ledartröjan på en rad områden.

Gränshinderfrågan är en prioriterad fråga för det nordiska samarbetet. Tanken är att vi ska bli den mest sammansvetsade regionen, där det är lätt att röra sig mellan länder och där det är lätt att flytta från det ena nordiska landet till det andra utan administrativa hinder.

I dag sker ett arbete med att försöka reparera samarbetet, i synnerhet förtroendet i tanken om att Norden ska vara en sammansvetsad region. När det sker abrupta samhällsförändringar och kriser, och när samhället inte har en stadig grund att stå på, ser vi att de politiska beslut som togs under pandemin får oerhörda konsekvenser.

De framgångar som har nåtts i gränshinderfrågorna blev som bortblåsta. Gränser stängdes utan djupare samtal mellan länderna, och öppnandet av gränserna koordinerades inte så som man hade velat när vi har ett så omfattande samarbete länderna emellan annars. Detta skedde trots det nordiska krisberedskapssamarbetet.

Vi såg en också en avsaknad av analys gällande konsekvenserna av allt detta. Det vi såg tydligt redan från början var hur hårt gränsregionerna drabbades - handeln och vården drabbades, men också vardagslivet. Vid finska gränsen satte finska staten in gränsbevakare som inte var helt konsekventa med reglerna. Gränsbevakarna hade stora befogenheter. Familjer separerades. Svenskar som hade jobb i Norge drabbades ekonomiskt när de inte fick vare sig jobba eller ta del av de sociala skyddsnät som ska verka vid kris. Det var bara några av de problem som skapades under pandemin.

Det vi behöver göra är att blicka framåt och stärka grunden, välfärden, så att nordbor kan känna sig lugna över vilket jobb de har valt om de har valt att pendla i Norden och om de har familj på båda sidor av gränserna. Vi behöver hitta gemensamma lösningar som gör att vi står starkare vid kris. Det gäller vid pandemier, och det gäller nu under klimatkrisen och dess konsekvenser.

Fru talman! En av våra förhoppningar är att Norden ska vara en förebild vad gäller att skydda miljön och kämpa mot den globala uppvärmningen. Transportsektorn är en av de sektorer som bidrar allra mest till den globala uppvärmningen. Före pandemin stod flyget för mellan 4 och 5 procent av de globala växthusgasutsläppen. Flygtrafik var en av de snabbast växande utsläppskällorna. Enligt en studie av European Federation for Transport and Environment har utsläppen från flyg fördubblats i Europa sedan 1990.

Under pandemin sjönk flygtrafiken över Europa med 70 procent. Utsläppen minskade, men av fel anledning. Vi måste skapa en mer hållbar transportsektor. Det här är tillfället att göra det. Tyvärr ser vi hur vi missar möjligheten att stärka tågtransporterna i den omfattning vi behöver. I dagarna meddelade den svenska regeringen att stödpaketen till SAS inte kommer att fortgå. Flygindustrin fick under pandemin enorma stödpaket för att klara sig ur krisen. Nu måste den se över sin kapitalförsörjning. De nordiska länderna måste påskynda arbetet med att göra de strukturella förändringar som behövs för att ersätta flyg med tåg. Vi har presenterat flera förslag inom Nordiska rådet för att utföra detta.

Vi från Vänsterpartiet och Nordisk grön vänster jobbar också med att stärka nordiska företags konkurrensfördelar i det som blir framtidens näringsliv - ett näringsliv som är diversifierat och där vi stärker små och medelstora företag och innovation genom principerna om hållbarhet och mänskliga rättigheter. Vi vill helt enkelt att nordiskt näringsliv ska visa vägen till ett modernt näringsliv.

En annan del av arbetet som vi ser behov av att stärka inom Norden är de mänskliga rättigheterna. Norden har länge setts som en föregångare i många frågor som inte varit självklara under historiens gång och som inte är självklara i andra delar av världen. Det här är någonting vi ska vara stolta över. Vi ska bära det och utveckla det vidare. Det gäller hbtqi-plus-rättigheter, funkisrättigheter och sociala rättigheter. Dagens debattklimat gör det lätt att glömma bort vad folk utanför Norden tänker på och lyfter när Norden nämns. När Norden nämns utanför Nordens gränser är det precis det här man tänker på: solidaritet, hbtq-rättigheter, funkisrättigheter och sociala rättigheter.

Vi från Vänsterpartiet ser barnfattigdomen i Norden. Vi ser den utbredda rasismen. Vi ser att man inte gör upp med Nordens historia gentemot urfolken. Det hör till det vi bär med oss i det nordiska arbetet.

Fru talman! Ungdomars plats är något oerhört viktigt i Nordiska rådet. Det är rätt så intressant. De har nu fått en egen budget för att jobba med miljö- och klimatfrågor. Det är de som kommer att behöva ta över samhället efter det vi bestämmer. Jag vill passa på att skicka en hälsning till alla dessa unga som nu i veckan tar studenten. Ni är framtiden. En del av er, ungefär 1 800, är afghanska ungdomar. Ni är också en del av vår framtid, och hanteringen av er asylrätt har inte varit värdig.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Jag reagerar på ledamotens beskrivning av händelseförloppet när det gäller stark representation av det samiska folket i Nordiska rådet. Jag vill ge henne ytterligare en chans att förtydliga vad hon menar.

Fru talman! Vi i Nordisk grön vänster lämnade in ett medlemsförslag angående den samiska representationen i Nordiska rådet. Detta har nu skett.

Fru talman! Då vill jag göra historien lite längre än så. Den började ju inte alls förra året med Nordisk grön vänster. Redan 2016 kunde presidiet i Nordiska rådet bevilja Samiskt parlamentariskt råd en utvidgad observatörsrätt, vilket innebar en möjlighet att delta i utskottsmöten inom Nordiska rådet där frågor som berör samerna behandlas. Det är utskotten själva som avgör till vilka möten de samiska representanterna ska kallas. Redan innan det skedde hade de tre sametingen observatörsrätt inom Nordiska rådet och därmed en rätt att delta vid Nordiska rådets session.

För mig är det väldigt viktigt att vi håller oss till fakta och har koll på fakta. Jag är glad över att man har kunnat stärka och förtydliga det här, men vi kan inte måla upp situationen som att det enda urfolket inom Norden tidigare inte hade möjlighet att delta i Nordiska rådets verksamhet.

Fru talman! Jag tycker att det är viktigt att man får rätt till representation och att det inte bara är godtyckligt. Steget som Nordisk grön vänster tog innebär att den samiska representationen har rätt att vara delaktig i Nordiska rådet.

Fru talman! Jag instämmer i det som Linda Modig sa i början av sitt anförande - jag är glad att vi äntligen kan ha en Nordendebatt där vi inte behöver se på mycket allvarliga gränshinder här och nu utan kan börja titta framåt, vilket vi absolut måste göra.

Jag tittade lite grann inför den här debatten på mina stödord inför de två föregående debatterna, som vi hade 2020 och 2021. Jag visste egentligen vad som stod där, men det var ändå rätt intressant att se. Det står om fysiska avspärrningar. Det står om militär längs gränsen. Det står om polishelikoptrar. Det står om både svenska och norska medborgare som inte fått åka över gränsen för att ta avsked av nära och kära. Det står om personer som inte ens fått möjlighet att delta vid begravning av sina nära och kära. Det står om personer som inte fått åka på besök hos farmor, farfar, mormor, morfar, mamma eller pappa eller inte ens fått åka på jobb. Vi har under pandemin haft enormt många härdsmältor som vi nu verkligen måste lära av för att komma vidare.

Jag ska nu tala lite om mig själv och outa min dåliga disciplin. En gång i tiden hade jag diskbråck. Det var vedervärdigt. Det rekommenderas inte att dra på sig det. Dock var jag väldigt duktig på att träna när värken var som värst. Men när värken hade gått över och jag verkligen kunde träna på riktigt - för att den inte skulle komma tillbaka - tränade jag inte, för då hade jag inte ont.

Lite så är jag rädd att det kan bli i det nordiska samarbetet om vi inte steppar upp. Det är nu när solen börjar skina igen som vi har chansen att ändra våra lagar så att vi inte möter dessa bekymmer igen.

Tidigare i våras ställde jag en fråga till Nordenministern om hur man jobbar för att vi ska komma vidare. I sitt svar skrev ministern bland annat: "De nordiska regeringarna är eniga om att vi bör dra lärdom av det som hände under pandemin." Ja, dra lärdom ska vi absolut göra, men vi måste göra mycket mer, statsrådet Hallberg. Vi måste gå från att dra lärdom till att agera. Det ska därför bli mycket intressant att höra i statsrådets anförande hur man går från ord till handling och hur de olika ministrarna i Norden jobbar för att det ska bli aktion.

I början av maj hade Sverige besök av den norska kronprinsfamiljen och en stor delegation med norska näringslivsföreträdare. Jag tror att det till och med var den största delegationen någonsin, och det var jättebra. Självfallet byggdes relationer upp igen, men det hade också ett otroligt viktigt symbolvärde.

I sitt svar skrev statsrådet även att vi hade ett antal gränshinder innan pandemin. Ja, i allra högsta grad, och dem ska vi jobba med. Men tyvärr har vi fått många fler som vi måste ta tag i. Även om vissa gränshinder har monterats ned eftersom pandemin är över ligger de latent och kan återuppstå.

Nu måste vi se en mycket tydligare utstakad väg. Det är i skidspåren och på fotbollsplan de nordiska länderna ska slåss mot varandra, inte vid våra gränser.

Jan-Erik Enestam tog i rapporten Strategisk genomlysning: Nordisk civil krisberedskap upp tolv punkter för hur vi ska jobba framöver för att stå bättre rustade vid en kommande kris. I en av punkterna skriver han att det saknas en tydlig och effektiv politisk styrning för den civila krisberedskapen på nordisk nivå och att det politiska beslutsfattandet under covid-19-krisen till stor del skedde utan föregående dialog eller samordning mellan de nordiska ländernas regeringar. Som flera av mina kollegor som är ledamöter i Nordiska rådet har tagit upp har vi lång väg att gå innan vi är på banan här.

Vidare skriver Enestam att vi ska inrätta en nordisk enhet för civil krisberedskap. Sommaren 2018 hade vi flera skogsbränder därhemma, och några av de brandkårer som var först på plats kom från Norge. Nyårsnatten 2020 var det ett stort jordskred i Gjerdrum utanför Oslo där tyvärr flera människoliv gick till spillo. Då ställde bland annat räddningspersonal från Sverige upp och var snabbt på plats. Vi är alltså rustade för egna katastrofer och för att hjälpa varandra, men vi är inte rustade för om vi drabbas samtidigt. Här måste vi dra lärdom för att se hur vi ska jobba i ett sådant läge.

Enestam skriver också att vi ska införa ett gemensamt nordiskt reseintyg, apropå det flera varit inne på, alltså när gränsen stängs och det leder till stora bekymmer, till exempel att man inte ens kan få åka på jobb. Att vi ännu inte är framme vid den vision våra statsministrar har tagit fram är ytterst tydligt.

Men defaultläge kan inte vara att stänga gränsen. Alla länder har visat att oavsett färg på regering har man inte förstått vad det innebär att stänga gränser. Jag har sagt det förr i talarstolen att ska man förstå det måste man bo och verka i ett sådant område. Gör man inte har jag full förståelse för att man inte förstår det.

Jag noterar att vi har långt att gå i mycket av detta.

Fru talman! Den senaste siffran jag såg var under pandemin. Då rapporterades det in 141 nya gränshinder. Möjligen tillkom det några fler på slutet som jag inte fått med mig. Detta visar dock vilket jobb vi har att göra.

Utöver dessa har vi, som jag tidigare nämnde, de gamla vanliga gränshindren som vi behöver jobba med. Vi har hört om Nordiska rådets arbete med budgeten och att rådet inte är enigt med ministerrådet. Vi har problem med det nordiska skatteavtalet och med pendling. Dessa gränshinder behöver vi verkligen jobba med.

Ett ministerråd för infrastruktur och digitalisering har vi tagit upp flera gånger, och jag noterar att S-gruppen stått bakom det i Nordiska rådet men voterat emot det här. Därför var det med stor glädje jag såg att S-gruppen på nytt lämnat in ett medlemsförslag i Nordiska rådet om att det ska inrättas ett ministerråd för infrastruktur och digitalisering.

Jag valde då att ställa en fråga till statsrådets kollega Eneroth om han numera står bakom att det ska bli ett sådant ministerråd eftersom hans egen partigrupp åter föreslagit det. Men så var inte fallet. Tydligen finns det inget intresse för det i regeringen, vilket är väldigt tråkigt eftersom det efterfrågas av en mängd aktörer som vill vara med och utveckla Norden även när det gäller infrastruktur och digitalisering.

I detta anförande instämde Staffan Eklöf (SD).

Fru talman! Det här är en av mina sista debatter för mandatperioden, och det är kul att avsluta på topp med många närvarande i kammaren, även statsrådet, vilket är trevligt och bra.

Vi är många svenskar som bor i gränsområden, och vi är vana vid den frihet det nordiska samarbetet har och ger. Som värmlänning ser jag givetvis alla de stora fördelar mitt län har i och med sin närhet till Norge. Mitt anförande kommer därför att handla mycket om den svensk-norska gränsen, och det är kanske inte så konstigt. Tusentals svenskar får ju hela eller delar av sin inkomst från arbete i Norge, och 12 000 norska familjer har sitt fritidsboende i Sverige, många i Värmland. Dessutom är det många norrmän som älskar att resa i och njuta av Sverige.

Det nordiska samarbetet är grundstommen i det vi i dag ser som både handel och internationella relationer. Det nordiska samarbetet är en viktig del för besöksnäringen, arbetsmarknaden och inte minst för det sociala.

Fru talman! Region Värmland har tagit fram en rapport om Sveriges och Norges gränslösa möjligheter. Många av de slutsatser man kommit fram till går att applicera på alla gränsområden och beskriver även min och Liberalernas syn på det nordiska samarbetet. Jag tänkte dela med mig lite av rapporten. Det är kanske inga nyheter för kammaren, men de som lyssnar på debatten kan nog vara intresserade av vikten av ett gott nordiskt samarbete.

När det gäller Sverige och Norge är internationell handel mycket viktig för våra länder. Ser vi till den samlade varu- och tjänsteexporten är Norge Sveriges viktigaste handelspartner, och Sverige är en av Norges viktigaste handelspartner. Svenska företag exporterade 2019 varor och tjänster till Norge för motsvarande 221 miljarder kronor, och norska företag exporterade till oss för motsvarande 204 miljarder samma år. År 2019 fanns nära 2 300 svenskägda företag i Norge, vilket betyder att vart tredje utlandsägt företag i Norge var svenskt. I Sverige fanns samtidigt nästan 3 000 norskägda företag, vilket motsvarar en femtedel av det totala antalet utlandsägda företag. Det är fantastiska siffror. Det nordiska samarbetet levererar, och Sverige och Norge går hand i hand.

En annan viktig del är besöksnäringen och gränshandeln. Norska besökare är den största gruppen utländska gäster i Sverige med cirka 3 ½ miljon kommersiella gästnätter. Svenskar är Norges näst viktigaste grupp av utländska besökare med cirka 1,1 miljoner kommersiella gästnätter. Före pandemin, fru talman, uppgick gränshandeln till nästan 28 miljarder. Vi vet med facit i hand att gränshandeln under pandemin genomgick ett stålbad. Återhämtning sker sakta men säkert, men gränshandeln har en lång väg att gå för att återhämta sig helt.

Sist men inte minst är arbetspendlingen mellan grannländerna betydande. Arbetsmarknaderna växer och är en viktig del av gränsområdena. Ur ett värmländskt perspektiv är svensk arbetskraft helt avgörande för många norska arbetsgivare.

Fru talman! Det här var delar av den kunskap man kan hämta i Region Värmlands rapport. Regionen har dessutom kommit med flera rekommendationer för att stärka och utveckla det svensk-norska samarbetet, och de går också att applicera på de andra gränsområdena.

Jag håller egentligen med om alla dessa rekommendationer. Men en av de viktigaste rekommendationerna utifrån det jag har lyft i dag i mitt anförande är att utifrån ett arbetsmarknadsperspektiv knyta ihop Oslo och Stockholm, där vi tycker att man skulle få till en snabb och långsiktigt hållbar tågförbindelse. En järnvägsförbindelse mellan Oslo och Stockholm skulle vara ett kraftfullt bidrag i omställningen till ett nytt, hållbart transportsystem och dessutom vara viktig för att knyta samman våra arbetsmarknadsregioner och även göra dem större.

Avslutningsvis, fru talman: Även om pandemin har påverkat det nordiska samarbetet - vi har ett ganska sargat nordiskt samarbete - ser vi att det börjar gå åt rätt håll igen. Det bygger på att det finns en lång tradition. Vi firade förra året 70 år i Nordiska rådet.

Det har dessutom varit väldigt skönt att ha en debatt i kammaren som handlar om det nordiska samarbetet men som egentligen inte utgår från pandemin, även om den har påverkat samarbetet väldigt hårt de senaste två åren.

Jag skulle vilja tacka alla mina kollegor i Nordiska rådet och även rikta ett särskilt tack till Nordenministern, som under pandemin har varit en viktig röst. Jag hade önskat se samma engagemang hos resterande regering, för ministern är en tydlig och bra röst i Nordensammanhang.

Fru talman! Det nordiska samarbetet vilar verkligen på en solid grund av vår gemensamma historia, vårt kulturarv, vår geografiska närhet, språkförståelsen, de starka ekonomiska banden och de starka folkliga banden.

I dessa tider, när den europeiska säkerhetsordningen är under angrepp, är det viktigare än någonsin att påminna om vår värdegemenskap i Norden och om vikten av samarbete med våra nordiska, våra europeiska men också våra transatlantiska partner.

Den här nya situationen har lett till att Sverige och Finland har lämnat in en ansökan om medlemskap i Nato. Det är ett historiskt beslut, som bygger på den säkerhetspolitiska analys som regeringen bjöd in övriga riksdagspartier till och på de slutsatser som redovisades den 13 maj i år.

En anslutning till Nato för Sverige och Finland skulle göra att vi får ännu en viktig plattform för nordisk samverkan. Vi blir också en stark nordisk röst i Nato, med fler möjligheter att värna vår säkerhet. Samtidigt får vi möjlighet att lyfta våra nordiska värderingar i Nato.

I dag är jag dock här för att tala om det nordiska samarbetet med utgångspunkt i den skrivelse som regeringen lämnade in till riksdagen i början av april. I skrivelsen redogörs för verksamheten under 2021, som dessvärre var ännu ett år som i hög grad präglades av covid-19-pandemin.

Låt mig inleda med en kort återblick på året som gått för att sedan blicka framåt och tala om hur vi bygger det nordiska samarbetet starkare igen. Jag vill särskilt lyfta fram hur vi intensifierar vårt arbete med att nå visionen om att Norden ska bli världens mest hållbara integrerade region senast 2030.

En kort återblick: I år är det, som vi har hört här i dag, 70 år sedan passfriheten infördes i Norden. Öppna gränser, fri rörlighet och en integrerad arbetsmarknad har verkligen bidragit till att stärka banden mellan våra länder under lång tid.

Pandemin satte denna grundläggande och sedan länge självklara rörlighet på hårda prov. Från svensk sida, och med mig som nordisk samarbetsminister i den här regeringen, verkade vi redan från pandemins start för ett stärkt samarbete för att förebygga och mildra de negativa konsekvenserna för dem som delar sin vardag mitt på de nordiska gränserna.

Vi har också lärt oss av våra misstag under resans gång. Vi har tagit steg i rätt riktning vad gäller bättre information inför beslut. Vi har haft bättre dialog inför beslut. Vi har också kunnat ta fram tydligare undantag som måste göras när man inför inreserestriktioner. Men det räcker inte. Vi behöver också titta på hur vi ska formalisera och utveckla den dialog som initierades under pandemin.

Redan under pågående pandemi enades vi om en gemensam målsättning: De nordiska länderna måste stå bättre rustade i nästa kris. Under förra året inleddes därför ett brett utredningsarbete på flera fronter. Bland annat har Utrikespolitiska institutet i Finland granskat inreserestriktionernas påverkan. Den finländske politikern Jan-Erik Enestam har utrett vilka lärdomar som kan dras av pandemin för att kunna ta dem med sig och stärka samverkan och värna integrationen framöver. Detta är ett par exempel.

Vid det nordiska statsministermötet i Köpenhamn i november förra året antogs en deklaration som betonar vikten av att fördjupa samarbetet inom försörjningstrygghet och krisberedskap i Norden. En nordisk studie som kartlägger och utreder hur det nordiska samarbetet konkret ska kunna förstärkas förväntas bli klar nu i augusti i år.

Trots att det nordiska samarbetet står på en stark grund har pandemin verkligen visat att det aldrig kan tas för givet. Det krävs ett målinriktat arbete, inte bara för att stå bättre rustade i kristider utan också för att vi som sagt ska uppnå visionen senast 2030.

Herr talman! Lite framåtblickande: Nu pågår ett intensivt arbete med att identifiera hur vi i Norden kan stå bättre rustade när vi möter framtida kriser. Arbetet spänner över många politikområden och bedrivs inom flera befintliga nordiska strukturer.

Vi har exempelvis Hagasamarbetet, som syftar till att stärka de nordiska ländernas förmåga att motstå och hantera allvarliga olyckor och kriser. Detta samarbete fokuserar nu på att aktivt arbeta med att utvärdera erfarenheter från pandemin och hitta goda exempel på vad man kan göra framöver, inför nästa kris.

De nordiska social- och hälsoministrarna har nyligen antagit en deklaration om hur den nordiska hälsokrisberedskapen ska stärkas. Vi ska intensifiera arbetet kring utbytet av hälsodata, stärkt kommunikation mellan våra hälsovårdsmyndigheter och samordnade beredskapsövningar.

En gemensam nordisk studie om innovation, utveckling och produktion av vaccin har redan lanserats, med mycket goda förhoppningar om att detta ska kunna ge konkreta resultat.

Som jag under hela pandemin har lyft själv och från den svenska regeringens sida måste vi dra gemensamma slutsatser inom Nordiska ministerrådet om de nordiska samarbetsministrarnas roll och ansvar i respektive regering. Som nordiska samarbetsministrar har vi ett viktigt ansvar för att lyfta den nordiska dimensionen och det gränsregionala vardagsperspektivet också inom våra regeringar.

Veckan efter midsommar i år, nu snart, träffas vi alla samarbetsministrar i Halden, verkligen i gränsregionen Sverige-Norge, för ett möte med särskilt fokus just på gränssamarbete och krissamverkan. På mitt och den svenska regeringens initiativ är målsättningen att anta ett gemensamt uttalande vid detta möte. Vi vill visa vilka lärdomar som har dragits under pandemins gång och lyfta fram hur ministerrådet och samarbetsministrarna ska agera vid nästa kris. Vi ska tydliggöra samarbetsministrarnas roll och ansvar i en krissituation.

Vi har ett djupt och viktigt ansvar för våra gränsregioner, för att säkerställa att människor och den arbetskraft och kompetens som finns på båda sidor om gränserna kan förlita sig på att gränserna är öppna och att företagen kan förlita sig på att deras arbetskraft kommer till jobbet på dagarna.

När det gäller visionsarbetet, herr talman, är Norden världsledande - helt världsledande - i den gröna omställningen. Det ger oss möjligheter att stärka vår konkurrenskraft. Det är ett fantastiskt utgångsläge vi har i Norden, men vi kan inte ta det för givet. Det gäller också att vi med visionen som utgångspunkt vågar göra de omprioriteringar som nu behöver göras, också i budgetarbetet. Tack vare den successiva omprioritering av ministerrådets budget som vi beslutade om 2020 kan vi nu satsa mer resurser på koldioxidneutralitet, mer resurser på biologisk mångfald och cirkulär ekonomi och mer resurser på en gemensam miljö- och klimatdiplomati på den internationella arenan.

Ett konkret exempel är att de nordiska ländernas nära samarbete har bidragit till det historiska beslutet vid FN:s miljömöte i februari att inleda förhandlingar om ett globalt avtal om plastföroreningar.

Genom det nordiska energisamarbetet fortsätter arbetet med att stärka den nordiska elmarknaden för att tillförsäkra försörjningstrygghet. Vi samarbetar också inom flera energiprojekt med förnybar energi och utbyggnad av havsbaserad vindkraft för att förena detta med bibehållen biodiversitet.

Vi satsar inte bara på ett grönt Norden. Vi satsar också på ett konkurrenskraftigt och socialt hållbart Norden. Vi ska hitta lösningar som underlättar för dem som vill arbeta i olika nordiska länder utan hinder av nationsgränser. Därför ser vi nu över på nordisk nivå hur vi i branschreglerade yrken, till exempel inom byggbranschen, påverkar mobiliteten och kan ta bort de hinder som uppstår inom vissa branscher.

Vi är alla överens om vikten av en gränsöverskridande infrastruktur för ökad ekonomisk tillväxt, tillgänglighet och integration i Norden. Det pågår ett antal diskussioner om flera framtidsprojekt inom infrastruktur. För svensk del är det inte minst viktigt att möta upp Fehmarn Bält-förbindelsen. Den kommer att påverka hela trafiken till och från kontinenten. Vi har också långtgående planer på järnvägssträckan Stockholm-Oslo och hur vi ska kunna få den mer effektiv. Det är några exempel.

Det nordiska kultursamarbetet står sig starkt. Kulturbudgeten inom ministerrådet är fortsatt en av de största. Utbildningsbudgeten är den största, och kulturbudgeten är fortsatt den näst största även efter omflyttningen av budgetramarna.

Kulturen spelar en avgörande roll i det nordiska samarbetet genom att binda nordborna samman. Det sker genom böcker, tv-serier, filmmusik men naturligtvis också den språkliga gemenskapen. Det är också en viktig faktor när vi agerar internationellt.

Herr talman! Jag ska avslutningsvis tala om vad vi behöver göra lite bilateralt inte bara på den nordiska nivån över hela Norden utan också mellan Sverige och andra nordiska länder bilateralt. För att stärka hela Norden behöver vi nämligen också arbeta med bilaterala initiativ.

Exempel på det är att jag har haft ett antal möten med min danska kollega. Vid två tillfällen har vi setts just i Öresundsregionen, bokstavligt talat på Öresundsbron. Det har vi gjort för att under det senaste året hitta konkreta exempel på vad vi tar med oss från pandemin och på hur vi kan stärka Öresundsregionen. Det handlar om denna tillväxtregion och hur vi ska lyfta den fantastiska potential som finns där.

Det har verkligen givit konkreta resultat. Det har anordnats ett antal jobbmässor där nere för att matcha behovet av arbetskraft i Danmark och arbetssökande i Malmö. Det har verkligen gett konkreta resultat för våra medborgare i respektive länder. Vi har också kommit överens om en transitdeklaration. Vi ska i största möjliga utsträckning värna transiten till Bornholm för danskarna och till Kastrup för svenskarna. Det är otroligt viktigt för den regionen.

Det svensk-finska samarbetet har varit särskilt viktigt nu under våren. Vi har haft nära kontakter på alla nivåer. Det gäller naturligtvis i samband med Natoprocessen men också hur vi nu ska ta ett steg framåt när det gäller att värna den svensk-finska gränsregionen.

Det finns också stora möjligheter att göra mer tillsammans vad gäller den industriella gröna omställningen på en pannordisk nivå men också bilateralt.

Jag hoppas också att kunna träffa min finska samarbetsministerkollega i Torneå-Haparanda för ett gemensamt program som mer uppmärksammar möjligheter i vår svenskfinska gränsregion nu under försommaren.

Vad gäller gränsregionen mot Norge är det glädjande att mobiliteten nu ökar där det har varit särskilt bekymmersamt. Därför får vi inte luta oss tillbaka. Det är särskilt viktigt att återuppbygga tilliten i den svensk-norska gränsregionen efter pandemin.

Vi måste stärka samarbetet mellan den svenska och den norska regeringen men också regionalt och lokalt. I samband med norska kronprinsparets besök i början av maj var det också, som vi har hört här tidigare, en rekordstor delegation med svenska och norska företag. Det var ett bra steg framåt för att visa att vi nu tillsammans ska jobba för en stärkt integration.

Herr talman! Avslutningsvis: Vi lever i en omvälvande tid, minst sagt. Vårt redan omfattande samarbete med våra nordiska grannar blir ännu viktigare. Vi ska fortsätta att bygga vidare på vårt samarbete. Vi ska skapa säkerhet och välstånd för vår region och för våra befolkningar, och vi måste naturligtvis stå upp för våra gemensamma värderingar. Vi ska också tillsammans fortsatt sträva efter att vidta konkreta åtgärder för att förverkliga visionen och bli världens mest hållbara integrerade region år 2030.

Allra sist: Som Norden- och handelsminister kommer jag för det första att driva på för att målinriktat styra Nordiska ministerrådets verksamhet mot visionen. För det andra ska vi bygga vidare på våra konkreta satsningar på den gröna omställningen. Den gör oss samtidigt konkurrenskraftiga och skapar arbetstillfällen i hela Norden. För det tredje ska vi fortsätta att lyfta upp vardagsutmaningar, föreslå lösningar och naturligtvis se möjligheter.

Det finns många möjligheter till att öka integrationen i Norden. Hela Norden, och inte minst gränsområdena, ska vara en dynamisk plats för möten. Människor, företag, varor och tjänster ska kunna verka fritt över nationsgränserna. Det ska vara lätt att flytta, pendla, studera och arbeta i hela Norden.

Med det nordiska samarbetet skapar vi även en högteknologisk, innovativ, internationell region som leder den globala klimatomställningen och som säkrar framtidens gröna jobb.

Herr talman! Som jag sa tidigare gick tiden alldeles för fort när jag höll mitt anförande, så jag fick inte sagt allt jag hade tänkt att jag skulle säga. Det jag skulle avsluta med börjar jag nu i stället med.

Jag vill börja med att rikta ett tack till Nordenministern för det jobb som ministern har lagt ned inte minst under pandemiåren. Det är den sista debatten som vi har under den här mandatperioden, och därför vill jag verkligen framföra det.

Det är heller inte första gången som jag har sagt det. Men jag vill ändå framföra det nu och ta tillfället i akt. Ministern har varit så tillgänglig att vi till och med har kunnat ha bilaterala samtal om de bekymmer som jag har upplevt inte minst vid den svensk-norska gränsen. Ett stort tack för det!

I sitt anförande tog ministern bland annat upp förbindelsen under Fehmarn Bält som oerhört viktig. Jag har varit på flera möten med dem både här i huset och även när vi har haft möten i Nordiska rådet i bland annat Malmö. Det är en av de aktörerna som är oerhört tydliga med att det behövs ett ministerråd för infrastruktur. Flera av de stora aktörerna när det gäller infrastruktur ber och bönar om att vi ska få det.

Jag noterar att ministerns kollega Eneroth inte önskar det. Jag skulle vilja fråga ministern: Vad är det som gör att regeringen är så motvalls i detta?

Ministern nämnde även besöket i Halden som står med i svaret på den skriftliga frågan som jag ställde. Jag skulle vilja fråga ministern: Vad är det som specifikt kommer att lyftas fram från Sveriges sida på det mötet?

Slutligen hade vi på mötet i januari besök av den norska samarbetsministern. Hon sa att flera delar i Enestamrapporten kommer man att lyfta fram i Norge och andra delar inte. Jag vill fråga statsrådet Hallberg: Vilka delar i Enestamrapporten ser ministern som svåra att kunna lyfta fram för Sveriges del?

Herr talman! Tack för vänliga ord, Kjell-Arne Ottosson! Det har varit en mycket bra diskussion också över partigränsen generellt sett när det gäller vad vi i Sverige kan göra tillsammans under den här svåra perioden.

När det gäller transportministerrådet är den svenska regeringens ståndpunkt, och inte minst från fackminister Tomas Eneroth, att det finns ett väldigt bra samarbete. Det finns konkreta dialoger vad gäller hur vi ska utveckla vår infrastruktur i Norden. Transportministrarna möts också i en rad olika sammanhang bilateralt, vilket som jag sa tidigare är väldigt viktigt, och naturligtvis också i den gemensamma totala nordiska gemenskapen mellan transportministrarna.

Eftersom det fungerar så bra enligt det svenska synsättet ser vi det från den svenska regeringen som svårt att man skulle uppnå ytterligare effektivitet genom att inrätta en ny struktur såsom ett nytt ministerråd. Det har dock för länge sedan funnits ett nordiskt tranportministerråd. Man valde då att lägga ned detta. Det var dock 2005. Det har naturligtvis runnit vatten under broarna sedan dess.

När det gäller mötet i Halden som vi ska ha i den svensk-norska gränsregionen är det från svensk synpunkt viktigt att vi deklarerar vad vi har dragit för erfarenheter av krisen och vad det innebär konkret framåt. Det är en sak att dra erfarenheter. Men det gäller att också kunna visa på vilka strukturer och vilket format vi behöver ha för att jobba mycket mer strukturerat framåt i nästa kris. Jag hoppas på en sådan deklaration. Det handlar också om Nordenministrarnas och samarbetsministrarnas roll i respektive regering och att man alltid lyfter det nordiska perspektivet.

Jag kan kort säga något ytterligare om Enestamrapporten. Det vi inte ser som positivt i den handlar om att etablera alltför många nya administrativa strukturer.

Herr talman! Eftersom det fanns så lite talartid kvar för ministern låter jag frågan om Enestamrapporten kvarstå till slutrepliken så att hon har mer tid för ett tydligare svar om detta.

Låt mig återgå till frågan om ett ministerråd för infrastruktur. Jag har ställt flera skriftliga frågor och interpellationer till statsrådet Eneroth. Varje gång får jag svaret att man redan har ett bra samarbete. Då har jag frågat vad som hindrar att man utökar samarbetet för att göra det bättre. Det borde ju finnas ett hinder som ligger i vägen.

Vidare tog jag upp att de stora aktörerna inom näringslivet önskar det här. Ett enigt nordiskt råd önskar ett ministerråd för digitalisering och infrastruktur, men vi får inget konkret svar. Att hävda att man redan har ett bra samarbete är inget konkret svar. Därför vill jag fråga statsrådet Hallberg: Vilka hinder ligger i vägen för att inrätta detta ministerråd som ett enigt nordiskt råd står bakom? Alla de fem länderna, de tre självstyrande områdena och alla partigrupper, inklusive Anna Hallbergs egen grupp i Nordiska rådet, står bakom detta. Vad är hindret?

Herr talman! Jag vill upprepa det jag sa och börjar med transportministerrådet. Från svensk sida vill vi fortsätta värna det informella samarbete som fungerar väldigt bra i dag. Det här är en fråga för framför allt ansvariga nordiska ministrar. Statsrådet Eneroth deltog nyligen i en interpellationsdebatt här i riksdagen och redogjorde för den svenska positionen.

Regeringen, regioner, kommuner, Trafikverket och så vidare har sedan lång tid tillbaka ett löpande och väldigt väl fungerande samarbete med sina nordiska motsvarigheter, till exempel genom gränsöverskridande infrastruktur. Bland annat kan jag nämna elektrifiering av järnvägen mellan Laurila, Torneå och Haparanda, som nu är på gång. Tidigare tog jag även upp en effektivare järnvägsförbindelse mellan Oslo och Stockholm. Många konkreta samarbeten ligger just nu på bordet. Det visar att det finns ett väl fungerande samarbete trots att vi inte har ett ministerråd.

Hindret är egentligen att den svenska regeringen ser att det snarare skulle bidra till mer administrativa pålagor utan att samarbetet effektiviseras. Att tvinga in det nordiska samarbetet i det nordiska ministerrådet skulle möjligen göra agendan något mer styrd och lite mindre behovsstyrd. Det operativa värdet av ett mer snabbfotat samarbete skulle kanske minska av en ny form.

Vi välkomnar många av Enestamrapportens slutsatser, men vi ser att det finns rekommendationer om nya strukturer. Därmed kommer jag tillbaka till samma fråga. Efter att jag varit nordisk samarbetsminister i tre år ser jag att det finns en hel del att göra för att effektivisera strukturer som redan finns. Jag är själv tveksam till att man ska inrätta nya strukturer generellt sett. Det var detta i rapporten som vi ställde oss mest tveksamma till.

Herr talman! Jag vill börja med att visa min uppskattning för Nordenministerns engagemang för Nordenfrågor och hennes frekventa deltagande på Nordiska rådets möten. Det uppskattas väldigt mycket.

Även jag vill ta upp frågan om ett nordiskt ministerråd för infrastruktur. De exempel som Nordenministern tar upp, såsom Oslo-Stockholm, har helt och hållet drivits av ett företag med helt andra aktörer involverade. Väldigt lite har gjorts på ministernivå vad gäller just sträckan Oslo-Stockholm.

Så som Nordenministern argumenterar måste jag ställa en fråga tillbaka. Varför har vi över huvud taget några ministerråd i andra frågor om det är bättre med mer informella och, enligt statsrådet, mer effektiva samarbeten mellan ministrar som är ansvariga för samma områden? Med sådan argumentation är det väl bättre att vi lägger ned alla ministerråd?

Det finns ett oerhört stort stöd för att inrätta detta ministerråd så att vi får ett formellt sammanhang där man diskuterar och går till botten med gemensamma frågor om viktig infrastruktur som går mellan våra länder. Jag tycker att argumentationen är väldigt märklig. Varför lägger vi inte ned alla andra ministerråd om vi ska argumentera så?

Jag har ytterligare en viktig fråga som gäller ekonomihanteringen. Många av de projekt och initiativ som Nordenministern tog upp i sitt engagerade inledningsanförande drivs i projektform. Jag kan inte klassificera hanteringen av projekt inom Nordiska ministerrådet som något annat än ett haveri. Vad gör regeringen för att driva på en förändring där?

Herr talman! Jag får upprepa det jag sagt.

Låt mig börja med transportfrågorna, som ofta är väldigt konkreta. Ofta är det också bilaterala frågor som man måste lösa. Visst är företag ganska ofta inblandade i sådana infrastruktursatsningar. Det kräver dock ett politiskt stöd och en politisk vilja från de båda regeringarna för att man ska klara av att genomföra de stora projekt som det handlar om.

Det kan vara järnvägsprojekt eller Fehmarn Bält, som jag nämnde tidigare. Det kan gälla nya infrastrukturprojekt över Öresund liksom järnvägsprojekt mellan Danmark och upp till Oslo. I det senare fallet krävs inblandning från tre länder och inte hela Norden.

På infrastrukturområdet handlar det ofta om bilaterala projekt. Därför brukar det vara mer effektivt att två eller tre länder jobbar tillsammans i stället för att vi bygger upp en ny gemensam nordisk struktur.

Maria Stockhaus har kanske rätt i sin vinkling. Vi borde kanske effektivisera flera ministerråd och titta på hur de jobbar och hur effektiva de är. Jag skulle verkligen välkomna en sådan genomlysning. Jag tänker inte stå här och säga att de inte behövs, men däremot behöver man hela tiden effektivisera verksamheten.

Det för mig över till nästa fråga som Maria Stockhaus lyfte upp, herr talman. Det gäller den mycket bekymmersamma situationen med ekonomihanteringen på sekretariatet. Jag som svensk samarbetsminister har varit oerhört tydlig med att vi ser otroligt allvarligt på problemen. Jag har krävt separata möten bara för att tala om detta. Det har varit extrainsatta möten på mitt initiativ. Jag kräver en tätare uppföljning. Jag har också krävt att riksrevisionen avrapporterar vid varje möte som ministerrådet har. Det här naturligtvis en helt oacceptabel situation.

Herr talman! Jag måste få återkomma till frågan om ett ministerråd för infrastruktur. Med den erfarenhet jag har av infrastrukturområdet kan jag se ett stort behov av det.

Låt oss titta på vad som kommer att hända när Fehmarn Bält är färdigt. Det kommer att påverka transportinfrastrukturen i hela Norden. I dagsläget kan jag inte se att vi i Norden gemensamt har tagit höjd för de förändringar som det kommer att leda till. Det gäller inte minst hur det kommer att se ut över Öresund.

Det här hade man kunnat ta höjd för på ett annat sätt om det funnits en formaliserad struktur för hur man ska jobba med frågan. Där är förberedelserna nämligen usla. Sedan har man regionalt tittar på det här ur olika perspektiv, men det har inte hänt något på nationell nivå för att se över till exempel förbindelserna över Öresund.

Jag ser verkligen ett stort behov av detta. Det är inte bara Moderaternas syn, utan det här är partiövergripande. Som Kjell-Arne Ottosson tog upp tidigare står även den socialdemokratiska gruppen i Nordiska rådet bakom detta.

Uppföljningen av ekonomin låter ambitiös. Men jag skulle vilja höra hur tidsplanen ser ut. Hur ser ministerrådet på en deadline? Vad har man för absolut krav för när det ska bli ordning på det här? Jag tycker att den kritik som den danska riksrevisionen haft mot ekonomistyrningen är oerhört oroväckande, och detta äventyrar legitimiteten för hela det nordiska samarbetet. Jag tycker att det nordiska ministerrådet har brustit i sin styrning av kansliet i Köpenhamn med tanke på hur det ser ut. Hur har man tänkt förbättra det framöver så att vi aldrig någonsin hamnar i samma situation igen?

Herr talman! Jag konstaterar att Maria Stockhaus och jag inte är helt överens om huruvida en formaliserad struktur inom transportområdet skulle få de avsedda effekter som vi båda önskar, det vill säga få en effektivare infrastrukturplanering. Det gäller inte minst den bilaterala planeringen men kanske också mellan flera länder i Norden.

I fråga om ekonomihanteringen är det som hänt helt oacceptabelt. Vi har tagit ett stort ansvar i ministerrådet för att kräva separata möten. Vi har även en kravlista med en handlingsplan från sekretariatet. Nu byter vi dessutom ledarskap för posten som generalsekreterare. Inom några månader kommer en ny generalsekreterare på plats. Vid varje möte kommer som sagt också den danska riksrevisionen att avrapportera.

När ska det här vara klart? Ja, för det första skulle det ju aldrig ha hänt. För det andra är det vad vi ser inga nya upptäckter som görs, men det är klart att ledarskapet, kontrollerna och den kultur som har rått i sekretariatet har varit helt oacceptabla. Det är det vi tar tag i nu från ministerrådet. Jag tycker att vi har varit väldigt hands-on när det gäller att ta tag i de frågorna. Men vi är fortfarande inte nöjda, och vi behöver fortfarande ha den här avrapporteringen och stämma av att kravlistan följs från sekretariatet. I de frågorna har Sverige faktiskt varit det kanske mest pådrivande landet.

Herr talman! Även jag vill hedra och hylla statsrådets engagemang, inte minst dialogen med svenska delegationen till Nordiska rådet. Det har verkligen varit uppskattat och ett adelsmärke under den gångna mandatperioden. Det sätter vi stort värde på.

Jag ställde nyligen en skriftlig fråga till Nordiska ministerrådet där jag ville veta om de nordiska regeringarna är beredda att se över och vid behov modernisera Helsingforsavtalet, för att säkerställa relevansen i avtalet och det nordiska samarbetet. Det har varit mycket diskussion i de tidigare replikskiftena här just om informellt arbete versus formaliserade samarbeten, men Helsingforsavtalet är ju lite av vår grundlag eller konstitution i samarbetet.

I sitt föga upplyftande svar säger ministerrådet att Helsingforsavtalet ger en god grund för samarbetet och att allt inte behöver regleras i avtalet. Man konstaterar också att om konsensus uppstår för en modernisering finns det möjlighet till det.

Jag välkomnar givetvis den uppföljning om nordiskt samarbete i kristider som ska redovisas på höstens session i Nordiska rådet. Men med pandemin i färskt minne, liksom den nya säkerhetspolitiska situationen, borde öppenheten för att se över Helsingforsavtalet kanske vara något större från ministerrådets sida. Min fråga till den nordiska samarbetsministern är därför om hon är beredd att ta initiativ och visa ledarskap även i den här frågan för att säkerställa ett modernt och relevant Helsingforsavtal.

Jag har ytterligare en fråga till ministern. Vi har nu hört om vikten av de nordiska gränsregionala informationskontoren med Øresunddirekt och alla de andra syskonkontoren. Vi från Centerpartiet har föreslagit en permanent finansiering av den verksamheten, som är så viktig för våra gränspendlare. Hur ser regeringen på det? Vilket intresse finns det från ministerns sida för att stötta vårt krav på en permanent finansiering?

Herr talman! Tack, Linda Modig, för att du väcker frågan om Helsingforsavtalet! Det är som sagt en plattform för oss. Ministerrådet ser det som en bra plattform, och jag delar den synen. Det finns i grunden mycket bra i avtalet. Men sedan måste man hela tiden se över om det fortfarande är applicerbart och om det finns behov av att tillsammans modernisera även en så grundläggande plattform. Med det säger jag inte att vi ska kasta avtalet över bord, men däremot tycker jag att det finns utrymme för en dialog - det sa jag också från början när jag kom in som nordisk samarbetsminister - mellan ministerrådet och Nordiska rådet om grundförutsättningarna för samarbetet.

Även om det har varit frågetecken kring detta under de år som jag har varit ansvarig minister i den svenska regeringen är det inte säkert att det är avtalet i sig vi behöver förändra, men vi måste vara överens om grunderna för samarbetet och de mandat som vi har i de olika uppdragen i dessa konstellationer.

Jag välkomnar gärna en öppen dialog om grunderna för vårt samarbete. Därmed inte sagt att jag vill skriva om Helsingforsavtalet, men vi bör titta på det och se hur vi tolkar och applicerar det 2022 och framåt.

De gränsregionala informationstjänsterna har visat sig vara ovärderliga under pandemin, också tillsammans med Gränshinderrådet, som har fått en förstärkt roll under pandemin på den svenska regeringens initiativ. Jag ser det som en del under det här året - jag vill verkligen lyfta frågan och kommer även att göra det i Halden - att titta på hur vi kan använda dessa lokala och regionala aktörer som verkligen kan ha örat mot marken och vet vad som händer ute i gränsregionerna. Sedan får man lyfta fram det och lyfta upp det till ministerrådet så att vi också kan fatta rätt beslut och få rätt information.

Jag vill bara understryka det Linda Modig säger: De gränsregionala informationstjänsterna, tillsammans med Gränshinderrådet, är otroligt viktiga aktörer.

Herr talman! Nej, inte heller Centerpartiet vill kasta Helsingforsavtalet över bord. Däremot vill vi verkligen säkerställa relevansen i avtalet.

Vi har nu en helt ny situation, givet utvecklingen av det säkerhetspolitiska läget. Förhoppningsvis kommer vi snart alla att vara Natomedlemmar, och det gör att vi verkligen måste ta nästa steg i att fundera på hur vi kan stärka den formella underbyggnaden. Naturligtvis finns Natos parlamentariska strukturer och andra strukturer inom Natosamarbetet, men det kommer att vara viktigt av strategiska skäl att samordna oss i Norden, men också med våra baltiska vänner, för att kunna säkerställa säkerheten i vår del av Nato när vi nu får Östersjön som ett nytt innanhav i den här delen.

Det finns alltså verkligen anledning att fundera över hur vi inom Natos parlamentariska församling men också i Nordiska rådet kan biffa upp och stärka samarbetet mellan regeringarna och mellan parlamentarikerna.

Det är också välkommet att regeringen har stärkt Gränshinderrådets mandat. Det är mycket positivt och väldigt lösningsorienterat. Jag är glad över att man ser de resurser som de gränsregionala informationstjänsterna kan vara. Jag tror att vi alla behöver vara ödmjuka och tacksamma över den avgörande roll som de har spelat under pandemin. De har verkligen funnits till hands och hjälpt till med konkreta problem när medborgarna har hamnat i klistret rejält. Det är därför det är så viktigt att vi verkligen permanentar den verksamheten.

Som har påtalats här tidigare i debatten fick vi ju dessvärre ett antal nya störningar i rörligheten under pandemin, men den långa lista av gränshinder som tyvärr fanns redan innan har ju inte försvunnit på något magiskt sätt. De viktiga problem som skapar hinder i rörligheten kvarstår, och de måste undanröjas. Jag tror dock att en viktig pusselbit är att permanenta de gränsregionala informationskontoren.

Herr talman! Jag skulle verkligen vilja se att man tittade på de formella strukturer som redan finns, både Helsingforsavtalet och de ministerråd som finns. Jag nämnde tidigare, herr talman, de problem som har funnits i sekretariatet för Nordiska ministerrådet. Är de tillräckligt effektiva? Levererar de vad vi förväntar oss och vad våra medborgare förväntar sig av de 967 miljoner danska kronor som man lägger in varje år i det nordiska samarbetet? Det är oerhört mycket pengar. Jag skulle verkligen vilja se att vi tittade över de formella strukturerna, både om de är relevanta och om de är effektiva, och om arbetet sker på ett effektivt sätt.

Den lista som fanns före pandemin var lång, men den är nu lite kortare. Det har faktiskt gjorts en del under den här perioden. Också här och nu görs en hel del. Vi håller på svenskt initiativ på och ser över Öresundsavtalet, vilket är oerhört välkommet, för att det ska vara mer effektivt för dem som arbetar på olika sidor om gränsen. Vi tittar på gränsregional statistik, som också har gjorts i Öresundsregionen. Kan vi skala upp det till hela Norden så att vi får en bättre statistik, vilket vi behöver? Vi tittar också på bank-id i Norden.

Det är ändå en hel del som prickas av. Sedan kommer det nya gränshinder till detta, och det är väldigt mycket de gränsregionala informationstjänsternas förtjänst att man får upp de nya problemen på bordet och får möjlighet att lösa dem tillsammans.

Jag ser mycket fram emot detta, men jag vill också att vi verkligen tittar på effektiviteten i alla dessa medel som läggs in i det nordiska samarbetet. Varenda krona ska vi och våra medborgare ha nytta av.

Herr talman! Samtliga nordiska regeringschefer har tidigare ställt sig bakom visionen att Norden ska bli världens mest integrerade region fram till 2030. Vi kan dock, trots denna enighet, konstatera att vi har en bit kvar att vandra. I flera opinionsundersökningar och i Svenska institutets granskning har vi tydligt kunnat se hur synen på Sverige har försämrats drastiskt till följd av svensk migrationspolitik och den skenande brottsligheten i Sverige. Men vi ser det också genom de stängda gränserna under rådande pandemi, som av naturliga skäl har präglat tillvaron för alla sedan starten i början av 2020.

Många företrädare från olika partier har vid olika tillfällen talat om hur den fria rörligheten i de nordiska gränsregionerna påverkades mycket negativt av de åtgärder som vidtogs för att bromsa smittspridningen.

Det finns dock betydligt mycket mer som man kan säga om detta. Hanteringen hade kunnat bli så mycket smidigare om bara länderna hade varit bättre synkroniserade beträffande arbetet med att bekämpa smittspridningen. Också detta vet vi tack vare tidigare nämnda opinionsundersökningar som tydligt pekade på att svensk pandemihantering var en betydande orsak till en mer negativ bild av Sverige.

Herr talman! Jag har sedan början av pandemin återkommande stått här för att belysa det faktum att Sveriges slapphänta icke-strategi har varit fullkomligt förödande för vårt land, och exemplen är många.

Jag talar om det faktum att över 19 000 svenskar har mist livet till följd av covid-19, varav flera fick ofrivillig dödshjälp av den omsorgspersonal som skulle ta hand om dem. Jag talar om att tiotusentals svenskar, kanske rent av hundratusentals svenskar, i dag lider av långvariga besvär till följd av att man tidigt lät smittan spridas nästan helt obehindrat utan tillräckliga åtgärder från stat och myndigheter. Jag talar om det faktum att det i vårt land varit de sköra som tvingats till långvarig isolering och om det faktum att sköra människor har påtvingats myndigheternas ovetenskapliga haveri beträffande exempelvis avsaknad av basal skyddsutrustning och enkla rutiner för vårdare. Sist men inte minst talar jag om bristen från ansvariga politiker när det gäller att förstå hur den svenska senfärdigheten, slappheten och ignoransen har bidragit stort till att orsaka stängda gränser mellan våra nordiska grannländer.

Herr talman! Det är nämligen inte konstigt att gränserna mot Sverige stängdes och att många i våra nordiska grannländer kommit att se på Sverige som något av ett parialand. Färska siffror visar hur Sverige haft nästan dubbelt så många dödsoffer per miljon invånare som vårt södra grannland Danmark, och detta trots att våra förutsättningar att förhindra smittspridning har varit betydligt bättre än deras. Om vi ser till Norden generellt har Sverige alltså mellan två och över fyra gånger så många döda samtidigt som vi sett en obefintlig eller rent av utebliven ekonomisk vinst.

I detta sammanhang skulle jag vilja citera en tidigare Nobelpristagare i ekonomi, Paul Krugman: Allt Sverige fick av sin flockimmunitetsstrategi var ett gäng döda svenskar.

Herr talman! Att regeringen har misslyckats så kapitalt under denna pandemi får inte ändra på den gemensamma strävan att stärka det nordiska samarbetet. Det tål dessutom att sägas att det lyckligtvis finns delar där samarbetet har fungerat väl, även under 2020. Det finns därför skäl att bejaka det som har gått bra men också att se över vad vi gemensamt kan göra annorlunda. Pandemin måste om något visa på vikten av att vi kan agera gemensamt i Norden och att vi snabbt kan bistå varandra i krissituationer i syfte att rädda såväl liv och hälsa som ekonomi.

För att allt detta ska bli möjligt måste korten komma på bordet. Vi måste få till en gedigen granskning av pandemiåren 2020 och 2021, varför vi sverigedemokrater har föreslagit tillsättandet av en nordisk coronakommission som får i uppdrag att utvärdera samarbetet och åtgärderna bland de nordiska länderna under coronakrisen.

Herr talman! Jag står naturligtvis bakom samtliga SD-reservationer i betänkandet, men jag yrkar bifall till reservation 3.

Herr talman! Vi sverigedemokrater älskar Sverige. Det är allom bekant. Vi sverigedemokrater älskar även Norden och det nordiska samarbetet. Det nordiska samarbetet är en framgångssaga, trots bakslaget under pandemin, och det bygger på frivillighet. Det bygger på frivillighet och ändå fungerar det. Eller kanske fungerar det så väl just därför? Jag tror inte att det är en slump. Vi vet att vi kan minska det när vi vill om vi vill det, och vi kan frångå det när vi vill om vi vill det. Men det vill vi verkligen inte.

Det frivilliga samarbetet formas lättare kring fördelar för de länder som ingår. Det ger den flexibilitet som ger fördelar och inte nackdelar. Det ger vilja att ställa upp lojalt med andra nordiska länder när det behövs. Det frivilliga samarbetet är vårt samarbete och inte någon annans.

Nordensamarbetet bör stå modell för EU-samarbetet som alltmer börjar likna en planekonomisk tvångströja. Reformeringen av EU-samarbetet måste börja senast under Sveriges ordförandeskap 2023 med det nordiska samarbetet som modell. Men eftersom vi är realister ser vi att förutsättningarna för ett nordiskt samarbete är bättre än för ett EU-samarbete. De nordiska länderna är historiskt sett homogena länder som även inbördes har stora likheter. Det är viktigt att inse det.

Det är också viktigt att bevara den homogeniteten. Det mångkulturella experiment som Sverige håller på med nu skapar olikheter, spänningar, våld och oro, och det minskar förutsättningarna för det frivilliga samarbetet inte bara i Sverige utan även i Norden. Vi sverigedemokrater älskar samarbete, men det måste vara ett samarbete som leder till goda resultat för svenskarna och det måste bygga på realistiska premisser.

Herr talman! Vi sverigedemokrater vill göra mycket för miljön. Vi tänker i generationsperspektiv. Vi vill kunna lämna över ett Norden med god miljö till våra barn. Vi ska inte förbruka miljön. Det kallas miljömässig hållbarhet. Miljömässig hållbarhet blir ofta synonymt med begreppet hållbarhet när initiativ tas av andra partier, men det är ju bara en del av hållbarheten. Det ska också ingå social hållbarhet och ekonomisk hållbarhet i hållbarhetsbegreppet.

Det handlar om att varken miljön, den sociala situationen eller ekonomin ska förbrukas. På så vis säkerställer vi att nästa generation får en god miljö, en god social situation och en god ekonomi.

Även utanför de tre gängse hållbarhetsdelarna finns viktiga värden att försvara och bevara till kommande generationer. Vi lever i vår kultur, och den ger oss sammanhang och mening. Vi ska inte förbruka vår kultur. Våra barn har rätt att leva i vår kultur med tusenårig förankring och en sammanhållning över generationer och in i framtiden. Kulturell hållbarhet är den fjärde hållbarhetsdelen. Hållbarhet handlar alltså om respekt för många värden samtidigt och om balans. Utan balansen blir ambitioner lätt både utopiska och skadliga.

Nordisk frihet, där Sverigedemokraterna ingår, har agerat flera gånger under det gångna året och fått gehör för att de sociala och ekonomiska värdena inte ska glömmas bort vid hållbarhetsansatser, till exempel inför COP 26 och Stockholm + 50. Det är perspektiv som är oerhört viktiga i annars ensidiga diskussioner.

Det är viktigt för oss människor, men också för miljön, att vi inte bara fokuserar på miljön och miljömässig hållbarhet. Det krävs nämligen att man inte föröder ekonomin om man ska ha resurser till framtida miljövänlighet, och det krävs att man inte föröder livskvalitet om man ska ha kvar ett engagemang för miljön. Dessutom kan vi fråga oss vad man har vunnit om man har räddat miljön men förlorat barnens förutsättningar att få ett gott och meningsfullt liv.

Hållbarhet handlar alltså om respekt för många värden samtidigt och om balans. Nordisk frihet, där Dansk folkeparti, Sannfinländarna och Sverigedemokraterna ingår, har hållit emot när det gäller förslag som vi bedömer skulle skada Nordens ekonomier och de nordiska folkens livskvalitet eller bara vara ogenomförbara. Till exempel har Nordisk frihet tillsammans med andra stoppat ett gemensamt nordiskt datum för fossilfrihet.

Länderna är alltför olika och har helt olika förutsättningar att uppnå fossilfrihet. Ett gemensamt datum skulle ge ett ganska litet mervärde med tanke på de åtaganden som de respektive länderna redan har gjort. Ett sådant datum skulle inte heller på ett lika träffsäkert sätt tillåta oss att beakta negativa effekter på de värden som står i konflikt med klimatambitionerna. Den nödvändiga balansen mellan värden går i ett sådant läge inte att upprätthålla.

Visst är det roligt att vara rosenkindad idealist, men vi sverigedemokrater och Nordisk frihet ser som vårt viktiga kall att vara realister för att våra barns framtid ska vara hållbar i begreppets samtliga betydelser. Realism förenar partierna i Nordisk frihet och svetsar oss samman, och realism är vad man får om man röstar på dessa partier. Andra realister är välkomna in i samarbetet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)