Granskningsbetänkande

Herr talman! Regeringen styr riket. Så står det i regeringsformen. Men den får inte göra det hur som helst. Därför finns det en väl utvecklad kontrollmakt där riksdagens konstitutionsutskott utgör ett av de bärande elementen. Jag vill därför, herr talman, för konstitutionsutskottets räkning anmäla den årliga granskning som konstitutionsutskottet gör enligt regeringsformens 12 kap. 1 § av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. Jag vill också anmäla att i de ärenden som rör den tidigare socialdemokratiska regeringen har inte jag och inte heller Morgan Johansson deltagit eftersom vi själva satt i den regeringen. Konstitutionsutskottets granskning ska inte utgöra någon politisk revision. Vi har bara att granska formen, hur regeringen arbetat, inte sakinnehållet i de politiska besluten. Konstitutionsutskottet ska granska alla statsråd efter samma måttstock, inte efter vilken partibok man har. Det är viktigt att komma ihåg för alla som lyssnar på den här debatten och kanske ibland också för oss själva i konstitutionsutskottet, för vi är många som är nya i granskningsarbetet. Bland de borgerliga ledamöter som undertecknade fjolårets betänkande finns det bara en enda kvar i utskottet i år. Bland oppositionen finns det två kvar. Därför blir det en lärotid för ledamöterna, då granskningsuppdragets innehåll efter hand klarnar i alla detaljer och våra arbetsformer ständigt förfinas och förbättras. Det finns en mänsklig aspekt i att man efter tolv år i opposition, när man plötsligt får se den politik man önskat så länge också bli genomförd, inte riktigt orkar ända fram med att kritiskt granska formerna för den och omständigheterna under vilken den blivit genomförd. Icke desto mindre är det detta som alla vi ledamöter i konstitutionsutskottet ska göra, oavsett om vi tillhör de partier som tillsatt regeringen eller om vi tillhör oppositionen. Vårt granskningsuppdrag kommer från samma grundlag som regeringens uppdrag. Likväl som denna kammare tillsatt statsminister har den tillsatt oss för att granska statsministern och de statsråd som han har utsett. När konstitutionsutskottet samlar så breda majoriteter som möjligt kring sina uttalanden får de också tyngd. Det är då som vi med stolthet kan gå tillbaka till kammaren och presentera vårt fullgjorda uppdrag - detta oavsett om vi har funnit något att anmärka på eller inte. Då blir också konstitutionsutskottets betänkande en vägledning för framtiden, inte bara för statsråd utan också för statliga myndigheter och organisationer. Den tolkning som konstitutionsutskottet gör av de ibland knapphändiga skrivningarna i grundlagen utvecklas då också till praxis. Men praxis kan ju inte se olika ut beroende på vilka partier statsråden representerar. Det är därför olyckligt, precis som jag tidigare konstaterat, att den borgerliga majoriteten i konstitutionsutskottet inte riktigt orkat ända fram i granskningen av den egna majoritetsregeringen. Jag har ändå en förhoppning om att de borgerliga ledamöternas insikt om vikten, djupet och tyngden i det granskningsuppdrag de fått växer med tiden och om att vi därför nästa år kanske kan nå en större enighet om hur den borgerliga regeringen sköter sina åtaganden enligt grundlagen. Betänkandet som vi nu diskuterar innehåller 23 ärenden som är baserade på 34 anmälningar. Det finns sex reservationer som samtliga, utom en, rör den nuvarande regeringen. Bland dessa ärenden är det några som jag vill ta upp i min inledning. Det är inte så ofta som Sveriges riksdag ger någon i uppdrag att bilda en ny regering. Det har hänt fyra gånger de senaste 20 åren. Det finns inga formella krav i regeringsformen på hur en regeringsbildning ska gå till, utan stor frihet lämnas till statsministern att själv bestämma processen. Det här kan naturligtvis göras med olika stort engagemang. Det finaste uppdrag som någon kan få av riksdagen är att utses till regeringsbildare. Det är ett uppdrag som man därför måste ta på största allvar och gripa sig an med största noggrannhet. Därför var det häpnadsväckande när det i vårt granskningsarbete uppdagades att Fredrik Reinfeldt inte ens hade bemödat sig om att tala personligen med alla dem han utsåg till statsråd. Det är därför inte så konstigt att hans regeringsbildning blev ett misslyckande. Nu talar jag inte om de politiska resultaten med sänkt a-kassa för att finansiera stora skattelättnader för de rikaste. När två statsråd avgår inom tio dagar från det att de utsetts, tre statsråd polisanmäls och andra misstänks för mutbrott och skattebrott är det ett misslyckande för den beredningsprocess som Fredrik Reinfeldt använt sig av. Han har inte tillräckligt seriöst tagit på sig uppgiften som regeringsbildare. Vi socialdemokrater vill se att framtida regeringsbildningar inte sker på lika lättvindigt sätt. Även om inte regeringsbildningen omfattas av beredningskravet gör alla andra regeringsärenden som ska vidare till riksdagen det. Även här har vi från oppositionens sida kunnat notera hur den nya regeringen tar lättvindigt på det här. Sju gånger på lika många månader har den borgerliga regeringen blivit anmäld till konstitutionsutskottet för just bristande beredning. Även riksrevisorn har gjort det helt unika att under pågående riksdagsprocess konstatera att regeringens beredning inte fyller kraven i grundlagen. Detta ärende, som finns i konstitutionsutskottet, kommer att behandlas först nästa år. Tyvärr får riksdagen mot oppositionens vilja inte någon möjlighet att veta vad vi anser i frågan innan beslut ska fattas här i kammaren. Detta pekar på ett mönster för hur ärenden hanteras i den borgerliga regeringen. Det som finns beskrivet som undantag i hur ärenden ska beredas börjar nu bli regel. Som främsta försvar sägs att man så snabbt som möjligt vill genomföra sin politik. Men grundlagarnas bestämmelser är bland annat till för att undvika politiska hastverk. De ska i stället se till att konsekvenserna av lagstiftning och andra beslut är väl kända vid beslutstillfället. Slutligen: När det gäller ärendet om utrikesminister Carl Bildts ekonomiska intressen finns det många principiellt viktiga saker att fundera på. Utrikesministern har uppenbarligen brustit i redovisningen av sina intressen. Han har varit tydligt ointresserad av eventuella jävsförhållanden utan överlåtit på andra att bedöma dem. Han har gjort uttalanden i medierna som är om än inte direkta lögner så i alla fall vilseledande. Han har vägrat att svara på skriftliga frågor från utskottet, och han anser inte att det är ett problem att han med sitt namn figurerar som rådgivare i organisationer när han, enligt vad han säger själv, inte är det. Allt detta stärker inte bilden av en svensk utrikesminister som tar sitt uppdrag att företräda Sverige på allvar. Det handlar inte så mycket om vad Carl Bildt personligen anser sig behöva göra utan vad ämbetet som svensk utrikesminister kräver i form av säkerhetsavstånd och klara besked om att inget annat än svenska intressen styr agerandet. Och två centrala frågor i svensk utrikespolitik kvarstår obesvarade: Varför anser inte den borgerliga regeringen att situationen i Darfur är ett folkmord? Varför uppmärksammar inte Sverige starkare den utveckling i Ryssland som minskar möjligheterna till tryck- och yttrandefrihet. När det gäller Sudan och Darfur har utrikesministern under sin regeringstid haft ekonomiska intressen i ett oljebolag som bedriver verksamhet tillsammans med den sudanesiska staten. När det gäller Ryssland har utrikesministern under sin regeringstid haft ekonomiska intressen i ett bolag vars värde nästan enbart består av aktier i ett statligt ryskt bolag. Dessa förhållanden viftas bort av konstitutionsutskottets vice ordförande Per Bill med att Carl Bildt är en stjärna. Det är klart att granskningen inte riktigt håller en hög kvalitativ nivå när man som Per Bill är satt att granska någon som är ens idol. Men det finns ingen särskild grundlag för stjärnor. Alla ska bedömas efter samma måttstock. Det står helt klart att i denna granskning har de fördomar, i positiv benmärkelse, som finns om Carl Bildt hos de borgerliga konstitutionsutskottsledamöterna fått stå i vägen för en saklig bedömning. Det är också mot den bakgrunden som man ska betrakta den stora indignation som visats och som finns över att vi socialdemokrater ens en gång vågat ställa besvärliga frågor till deras så kallade stjärna. Jag yrkar, herr talman, på godkännande av anmälan i reservationerna 2, 3, 4 och 5.

Herr talman! Vi ska i dag debattera KU:s granskningsbetänkande. Konstitutionsutskottet har, precis som dess ordförande sade, en mycket viktig roll. Vi är kontrollorganet. Det är vi som ska granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. Detta är inget som vi själva har tagit på oss, utan detta åligger oss enligt grundlag i 12 kap. 1 § regeringsformen. Utgångspunkten för oss i alliansen är att KU har en central roll när det gäller att granska regeringen och att statsråden följer de regler och rutiner som finns. Denna normprövning är tänkt att i förlängningen utveckla regeringsarbetet. Vi får lite grann rollen av den gode revisorn som kommer till företaget och påtalar vissa brister i företagets arbete. De rättas sedan till, och arbetet fungerar därefter bättre. Vad vi däremot inte gör är vad man i medierna kallar att pricka ministrar. Vi försöker i stället att tydligt och klart med utgångspunkt i de lagar och bestämmelser som finns se till att granska hur arbetet har gått till. Vi försöker vara objektiva, stringenta och relevanta. Denna gång har vi, herr talman, fått en extra god chans. Vi har två regeringar att granska samtidigt. Det kommer vi att ha även en bit in på nästa år, ja kanske hela nästa år, och vem vet hur det går därefter? Det ger oss en möjlighet att sätta upp ribban på samma nivå och påtala dem som river. Så långt som möjligt har vi eftersträvat att hitta konsensus i utskottet. Vi hade 42 anmälningar; några av dem är bordlagda. Vi slutar med fem reservationer från minoriteten och en reservation från Folkpartiet. Det är inte fler än normalt. Jag ser det som ett gott första försök att göra denna granskning. Herr talman! Jag hoppas verkligen att vi steg för steg kan göra granskningen ännu bättre. Tänk vad tråkigt livet vore i alla dess former om vi inte ständigt försökte bli lite bättre! Det är det japanerna kallar kaizen , de små stegens förbättringar. När vi gör dessa granskningar måste vi ändå titta på de regler som finns och om vi ska ändra på dem eller försöka att ändra lite på innebörden av dem. Jag tycker till exempel att de jävsregler som finns i dag är bra. Att man skulle vara jävig för att man äger aktier i ett bolag som i tredje ledet är kopplat till ett bolag som är föremål för ett regeringsbeslut leder för långt. Samtidigt kan jag tycka, eftersom jag har satt ribban på samma nivå, att det är mindre rimligt att man får ministerstyra statliga bolag och inte myndigheter. Där finns en skillnad i lagstiftningen. Om det är en lucka eller om det är medvetet må vara osagt. Jag kan som politiker ogilla det som Thomas Östros gjorde när det gällde Vattenfall, men jag måste inse att de lagar, regler och normer som finns inte räckte för att KU skulle kunna vara kritiskt till detta. Däremot kunde vi göra randanteckningar om att man borde ha uppfört sig på ett mer professionellt sätt sett ur ägarsynpunkt. Vill jag, herr talman, täppa till den här luckan i lagen, eller om det är en medveten skillnad mellan hur man styr bolag och hur man styr myndigheter, får jag ju gå den vanliga vägen via motioner eller att påverka regeringen att lägga en proposition så att vi får ett lagstiftningsärende här i kammaren. Jag kan inte börja använda lagar och regler som inte finns för att göra någonting politiskt, en politisk markering. Herr talman! Jag skulle ändå vilja ta upp något lite av det som ordföranden Berit Andnor sade. Ja, jag hoppas att det här är en lärotid och att vi kan bli bättre och bättre. De enskilda ärendena tänkte jag inte gå in på i sak. Vi har god tid att gå igenom varje ärende för sig under kvällen. Däremot kan jag säga, Berit Andnor, att oavsett om ett statsråd är en stjärna eller inte, och oavsett om en fotbollsspelare är en stjärna eller inte, lever de på planen på exakt samma villkor. Det blir inte färre gula kort eller röda kort beroende på om man är en stjärna eller inte. I mina ögon finns det många stjärnor i vår regering, men det innebär inte att jag tänker sänka ribban för dem. När jag satt och tittade på det här stora, blå betänkandet funderade jag: Är det någonstans där vi inte kom fram? Är det någonstans där jag hade velat att vi jobbade mer, att vi hittade en politisk konsensus och kunde komma lite längre i vår normativa roll? Det fanns två saker som jag tyckte var konstitutionellt spännande. Den ena var notifieringar och avnotifieringar. Ska alla sådana notifieringar och avnotifieringar göras på samma sätt? Är det någon skillnad mellan dem? Här tycker jag att vi skulle ha kunnat borra djupare. Men vi får en fantastisk möjlighet. KU är så fiffigt konstruerat att vi kan komma tillbaka till själva frågan om notifiering och avnotifiering i en höstgranskning, en administrativ höstgranskning, och verkligen gå på djupet i detta. Även om man har gjort någonting fyra gånger kanske KU i fortsättningen kommer att påtala för regeringen eller någon annan att man faktiskt bör tänka igenom det här lite mer, att man kanske ska dela in de här notifieringarna och avnotifieringarna i olika klasser eller något sådant. Dit hann vi inte den här gången. Likadant, herr talman, är det ju så att vi har haft en väldigt, väldigt lång tradition av socialdemokratiska minoritetsregeringar. Det gör att vi faktiskt har ganska dålig koll på det här med expeditionsministärer. Det är också ett ämne som vi nu faktiskt har goda möjligheter att i en höstgranskning komma tillbaka till och där vi får fundera över vad en avgående regering ska göra eller inte göra. Ska det övergå i någon typ av tjänstemannavälde? Ska man använda de sista dagarna till att genomföra massor av saker som är impopulära med kort beslutstid eller ska man använda den här tiden till att försöka göra saker där det finns bred politisk enighet? Det finns mycket att fundera på när det gäller den här typen av expeditionsministärer. Med det, herr talman, är jag färdig med inledningen.

Herr talman! Nej det är ju så, Per Bill, att det inte finns någon särskild grundlag för stjärnor. Det ska inte heller finnas någon särskild nivå på ribban för så kallade stjärnor utan måttstocken ska vara densamma. Det är en bedömning som utskottet gör utifrån den konstitution som vi har. Det kräver självfallet integritet, självständighet, från de ledamöter som har det uppdrag som vi har. Jag tycker att det är allvarligt att de borgerliga ledamöterna i utskottet inte förmår att kritiskt granska den borgerliga majoritetsregeringen. Jag beklagar det här, för det underminerar auktoriteten, legitimiteten, i vad utskottet säger i sitt betänkande. Den grundlagsfästa granskning som vi ska göra ska ju ske oavsett om det är en majoritetsregering som ska granskas eller inte. Jag beklagar att ni utnyttjar majoritetssituationen på det sätt som ni gör. Nu är det inte bara vi socialdemokrater som har reagerat på den uppvisning i undfallenhet som de borgerliga ledamöterna har gett prov på när det gäller granskningen. Jag kan gå till en borgerlig tidning, Expressen. Den säger att Per Bill har givit undfallenheten ett ansikte, att man visserligen inte ska räkna med att riksdagsledamöter ur regeringsunderlaget står upp mot statsråd som är från sin egen sida men att lite mer ryggrad hade varit bra. Per Bill, är det inte så att ribban ligger olika och att den sätts olika från de borgerliga ledamöternas sida i den granskning som vi just nu har genomfört?

Herr talman! Nej, vi använder samma måttstock. Vi kan naturligtvis fundera på om det är alliansen som är dålig på att vara kritisk eller om det är minoriteten som är dålig på att kompromissa när det gäller den nya regeringen. Jag skulle naturligtvis ha kunnat ta med mig ett klipp från den andra kvällstidningen här i Stockholm, den socialdemokratiska. Om jag kommer ihåg rätt stod det där "surpuppor" - med socialdemokratiskt "S" - så jag skulle vilja påstå att det har varit en ganska blandad kritik av det arbete som vi har gjort. Om jag har i huvudet vad det stod i Dagens Nyheter var det väl att KU kritiserar sig självt mest. Det är naturligtvis något som vi kanske ska reflektera över senare. Som jag säger tycker jag att vi har lagt ribban på samma nivå, men jag kommer ständigt att arbeta för att vi steg för steg ska bli bättre. Det gör jag alltid, varje gång. Det skulle ju vara otroligt tråkigt att arbeta om man inte kunde bli bättre. Och jag lovar att det gäller alla på planen oavsett om de är stjärnor, ganska stora stjärnor eller om det nu skulle finnas någon medelmåttig spelare.

Herr talman! Så det är en tillfällighet, eller ska vi säga ett utslag av dåligt humör, som ligger till grund för de reservationer som har lämnats från oppositionens sida? Är det detta Per Bill står här och säger? Jag måste säga att jag tycker att det är anmärkningsvärt med den typen av uttalanden, särskilt mot den bakgrund som finns. Var och en som lyssnar på den här debatten kan ju gå in och läsa det underlag som finns för bedömningarna, allt det omfattande utredningsmaterial som finns, de utfrågningar som har genomförts och de analyser som har gjorts av handlandet från den nuvarande regeringens statsråd. Jag tror inte, Per Bill, att vi i oppositionen är ensamma om att ha uppfattat den mycket tydliga undfallenhet, för att inte säga rena kryperiet emellanåt, som de borgerliga ledamöterna har gjort sig skyldiga till i denna granskning. Jag tycker att det är upprörande. Jag beklagar det, för det underminerar utskottets arbete och den stora vikt som ju ligger i att vi har förmågan att upprätthålla vår integritet och självständighet i vårt granskningsarbete. Utskottet har vid tidigare granskningar gjort ett ganska omfattande arbete. Mycket svåra granskningar har genomförts där utskottet har kunnat komma fram till gemensamma ståndpunkter. Det borde vara självklart, Per Bill och övriga borgerliga ledamöter av detta utskott, att vi skulle ha kunnat det även i en del ärenden där vi har reservationer om det inte hade varit så att de borgerliga statsråd som nu sitter i regeringen kan göra nästan vad som helst. Någon kritik från utskottet är icke att vänta. Vad, Per Bill, skulle de borgerliga statsråden kunna göra sig skyldiga till för att det skulle rendera någon form av kritik?

Fru talman! Jag kan ge ett exempel. Vi är tydligt kritiska mot det slarv som Carl Bildt gjorde sig skyldig till när det gäller det antal optioner som han äger i Legg Mason. Det är ett tydligt exempel på att en regel var överträdd - en viktig regel för oss som tror på att man ska kunna komma och gå i politiken. Jag har svårt att se att vi inte skulle kunna vara kritiska i våra ställningstaganden. Jag har gått tillbaka och tittat på de fem reservationerna. Jag skulle inte vilja skriva under någon av dem i dag heller. Jag tror inte att vi skulle kunna komma särskilt mycket längre i att kompromissa oss mot en lösning. Det stora problemet med de fem reservationerna är, som jag ser det, att de inte är upphängda på en tydlig regel som man kan visa har överträtts.

Fru talman! Jag hade tänkt inleda med att säga att detta är den första granskningsdebatten under mandatperioden. Men det stämmer ju inte. Vi har haft en utifrån det betänkande som vi lade i december om vissa arbetsgivarfrågor och Regeringskansliets handläggning. Men detta är den mest uppmärksammade debatten om KU:s granskning. Det är viktigt att komma ihåg att även den höstgranskning som KU genomför är mycket viktig. Båda granskningarna fyller ju en roll i att utveckla kvalitet och effektivitet i den offentliga förvaltningen. Som Berit Andnor var inne på är det den första granskningsdebatten för flertalet av deltagarna. Det är ju en speciell utmaning. Så är det också för min egen del. Den period som nu har varit är, som både Berit Andnor och Per Bill var inne på, en ny period för ett i huvudsak nytt utskott. Vi har självklart mycket att lära av den process som har varit. Det är viktigt att vi som personer och KU som helhet tittar tillbaka och ser vad vi kan lära av de granskningar som har varit - både höstgranskningen och vårgranskningen. Det har också varit en speciell period med statsråd från två olika regeringar att granska. Det har påverkat processen. Det ger också en särskild spänst i debatten. Särskilt konstitutionsutskottet måste kunna klara regeringsskiften. Det är mycket viktigt att man klarar det och har samma nivå på ribban i bedömningarna. Vi ska också komma ihåg att KU inte är någon domstol. KU är satt att granska statsrådens tjänsteutövning från en konstitutionell utgångspunkt. Vi ska bidra till en konstitutionell utveckling som förhoppningsvis ska leda till effektivitet och kvalitet och undvikande av maktmissbruk. Vår roll är att granska makten. KU har i debatten, både nu och tidigare, blivit kritiserat för partipolitisering. Även där har vi anledning till självkritik. Jag har svårt att tänka mig att det under tidigare granskningsdebatter har förekommit helt eniga betänkanden från konstitutionsutskottet. Det har alltid förekommit reservationer. Den naturliga spänning som finns mellan opposition och majoritet i konstitutionsutskottet bidrar till en utvecklad granskning. Den dialog som sker i utskottet där det handlar om att ge och ha synpunkter och om att tänka efter och reflektera bidrar också till att stärka konstitutionsutskottets betänkande och höja kvaliteten i det. Både majoritet och opposition ges tillfälle att reflektera över de skrivningar som finns. Det är viktigt att det är tydligt att konstitutionsutskottets roll inte är att pröva om politiken är den rätta utan att pröva om agerandet har förberetts och utförts på ett konstitutionellt riktigt sätt. Det måste vi alltid ha med oss. KU har en viktig uppgift. Uppgiften är inte den partipolitiska granskningen utan den parlamentariska granskningen och att se till att vi utgår från den uppgift vi har av kammaren att granska makten och bidra till den konstitutionella utvecklingen. Det är självklart viktigt att eftersträva samsyn. De enhälliga betänkanden som kan bidra till en konstitutionell utveckling har en särskild tyngd. Det är en viktig drivkraft, men det kan inte vara ett självändamål. Vi kan diskutera utifrån KU:s roll som massmedial språngbräda. En hel del av de anmälningar som har lämnats till konstitutionsutskottet kan enkelt avfärdas med att de inte har en konstitutionell grund. Jag tror att det är viktigt att ledamöterna i kammaren funderar över på vilket sätt vi använder anmälningsinstrumentet när det gäller konstitutionsutskottet. På vilket sätt bidrar det till att stärka såväl kammarens som konstitutionsutskottets roll? Är nyhetsinslaget i nyhetssändningen eller TT-programmet värt det undergrävande av KU:s auktoritet och på sikt kammarens auktoritet som det kan innebära? Det är viktigt att utvärdera KU:s arbete. Jag välkomnar att vi nu har tillsatt en referensgrupp som ska se över KU:s arbete, utvärdera det och komma tillbaka. Årets granskningar har en bredd i innehållet. I vissa granskningar har vi också gått på djupet. Det är framför allt två områden som vi kommer att diskutera vidare inom speciella områden. Det gäller statsrådens tjänsteutövning där det handlar om dåvarande utrikesminister Laila Freivalds roll vid stängning av en hemsida. Det gäller förordnande av statsråd och utrikesminister Carl Bildts uppdrag och finansiella intressen. Det gäller också handläggningen av vissa regeringsärenden. Där är det speciellt spännande att diskutera handläggningen av riksdagens beslut om ändringar i presstödet eftersom vi har att granska statsråd från två olika regeringar. Det finns också anledning att uppmärksamma att man inte får glömma bort de ärenden som inte kommer upp som en särskild debattpunkt. Jag tänker bland annat på regeringens förhållande till riksdagen. Jag tycker att man kan diskutera formerna för kontakten mellan regering och riksdag och hur regeringen meddelar sig till riksdagen. När det gäller regeringens styrning av statliga bolag finns det en tydlig skillnad mellan hur man kan styra statliga verk - där det är förbjudet med ett ministerstyre - och de statliga bolagen där det är öppet för en dialog. Vilka komplikationer och indikationer blir det då? Det viktiga är också de krav på affärsmässighet som vi ställer på de statligt ägda bolagen. Det är också viktigt ställa samma krav på professionalitet, affärsmässighet och ägande, det vill säga på regeringens agerande gentemot de statliga bolagen. Allt som är tillåtet är inte lämpligt. Fru talman! Jag yrkar på godkännande av utskottets anmälan.

Fru talman! Det granskningsbetänkande vi debatterar i dag innehåller ett stort antal viktiga ärenden som jag kommer att få tillfälle att återvända till. I detta inledningsanförande vill jag i stället koncentrera mig på det som jag under granskningsarbetets gång har uppfattat som ett allvarligt hot mot konstitutionsutskottets anseende och viktiga ställning. Fru talman! Som en del av arbetet med de ärenden som debatteras i dag har flera offentliga utfrågningar hållits. Under utfrågningarnas gång har det konstaterats en mycket oroväckande tendens från socialdemokratiskt håll att omvandla konstitutionsutskottet till ett slags politisk domstol, där inte minst företagsledare ställs inför skranket och behandlas på ett kränkande sätt. Om en sådan utveckling får fortsätta kommer konstitutionsutskottets trovärdighet och viktiga konstitutionella ställning att skadas på ett allvarligt sätt. Fru talman! Enligt regeringsformen ska konstitutionsutskottet "granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning", det vill säga om ministrarna och regeringen i sitt arbete håller sig till de regler som slås fast i grundlagen. Konstitutionsutskottet är inte en domstol och än mindre en politisk sådan. Inte någon annan än ett statsråd får granskas av konstitutionsutskottet, varken personer eller organisationer. Inte heller är statsrådens tidigare historia föremål för konstitutionsutskottets granskning utan enbart vad de gör som en del av tjänsteutövningen som statsråd. Det är mycket viktiga principer som inte minst ledamöterna i konstitutionsutskottet måste respektera så att inte utskottets roll som konstitutionellt kontrollorgan urholkas eller missbrukas. Det kräver en avhållsamhet från politiserande utspel och från att använda den mycket publika arenan som konstitutionsutskottets offentliga utfrågningar är för att leka folkdomstol mot dem som en viss ledamot av olika anledningar ogillar. Att vara ledamot av konstitutionsutskottet medför, med andra ord, ett stort ansvar. Det är precis det ansvaret som vi har sett brista, särskilt i utfrågningen av Ian Lundin, styrelseordförande i Lundin Petroleum, men också i utfrågningen av Vostok Naftas vd Per Brilioth. Situationen gick så långt att jag känner mig tvungen att i denna debatt uppmärksamma det som har inträffat. Fru talman! Den 16 april deltog Ian Lundin helt frivilligt i en KU-utfrågning. Anledningen var att utskottets ledamöter ville få information om eventuella kopplingar mellan Lundin Petroleum och utrikesminister Carl Bildt, så att statsrådets oberoende i hans tjänsteutövning kunde bedömas. Egentligen fanns det bara en fråga av konstitutionell relevans i detta sammanhang, nämligen om någon koppling fanns kvar mellan utrikesministern och detta företag i vars styrelse han hade suttit till dess att han i oktober 2006 blev utsedd till statsråd. Att granska vad privatpersonen Carl Bildt gjorde före är inte konstitutionsutskottets sak, inte heller vad Lundin Petroleum sysslar med eller har sysslat med. Det finns andra helt legitima arenor för det, dock inte konstitutionsutskottet. Denna fråga hade kunnat ställas skriftligen till Ian Lundin i stället för att man kallade honom till utfrågning. För att tillmötesgå oppositionen gick emellertid majoriteten tyvärr med på en utfrågning utan att ana att den skulle urarta till en bisarr tillställning där socialdemokratins företrädare, partistyrelseledamoten Morgan Johansson, fick förvandla konstitutionsutskottet till en politisk domstol där en företagsledare ställdes mot väggen med KU-ordförande och partivännen Berit Andnors goda minne. Insinuationer om att bolaget stödde folkmord blandades med grundlösa ifrågasättanden av Ian Lundins svar på utskottets frågor. Trots att det var helt utan relevans för ärendet - som uteslutande gällde Carl Bildts eventuella kopplingar till bolaget under hans tid som statsråd - uppehöll sig Morgan Johansson långa stunder vid Lundin Petroleums historia i rent misstänkliggörande syfte. Fru talman! Det hela gick så långt att utskottets vice ordförande Per Bill kände sig tvingad att göra något så ovanligt som att under pågående möte be den utfrågade om ursäkt ifall han hade fått intrycket att han var tillkallad till konstitutionsutskottet för att "ställas till svars". Vid utfrågningen av Vostok Naftas vd Per Brilioth återupprepade sig historien. Morgan Johansson använde återigen kraftfullt insinuanta påståenden i syfte att ge tv-publiken en nidbild av företaget och, inte minst, av Carl Bildts agerande. Bolaget utmålades som ett föga seriöst företag, ett slags rövarföretag, utan godtagbara regler trots att, som Morgan Johansson förmodligen visste, bolaget följer svensk bolagskod. Per Brilioth utmålades i sin tur som en lurendrejare som på olika sätt försökte vilseleda utskottet. (ANDRE VICE TALMANNEN: Jag vill bara påminna Mauricio Rojas om att Morgan Johansson inte har möjlighet att begära replik på dig just nu eftersom han inte har haft något anförande. Det är lite orättvist mot honom att bli angripen flera gånger utan att kunna försvara sig direkt.) Han kan begära ordet. (ANDRE VICE TALMANNEN: Han har möjligheten att begära ordet.) Absolut. Det är självklart. Jag antar att han gör det också. Tack, fru talman. Taktiken från Morgan Johanssons sida har varit uppenbar. Det ska kastas så mycket dynga som möjligt på företagsledare och andra i hopp om att en del även ska fastna på alliansregeringen. Tyvärr kladdar dyngan som kastas av sig inte bara på Morgan Johanssons egna händer utan den fastnar även på konstitutionsutskottets väggar. Fru talman! Med tanke på att konstitutionsutskottets utfrågningar tv-sänds riskerar ett sådant uppförande att föra med sig grova missuppfattningar hos svenska folket om konstitutionsutskottets roll och funktion i vår demokrati. Dessa missuppfattningar riskerar också att urholka förtroendet för vår rättsstat. I de frågor som har ställts under konstitutionsutskottets utfrågningar har man kommit farligt nära att överpröva och ifrågasätta rättsstatens beslut och utredningar gjorda av polis och åklagare. Det är något som folkvalda församlingar måste förhålla sig till med armlängds avstånd så att den maktdelning som är vår demokratis grundval inte urholkas. Fru talman! Det är inte utan en viss bävan jag ser fram emot KU:s arbete under de kommande åren. Det vore sorgligt om några ledamöter tillåts urholka hela KU:s trovärdighet. Fortsätter det som nu kommer ingen att ta konstitutionsutskottet på allvar. Dessutom lär det dröja länge innan en företagsledare frivilligt deltar för att bistå utskottet med information. Det skulle inte vara svårt att förstå, men ansvaret för det skulle helt ligga hos de KU-ledamöter som missbrukat utskottets befogenheter. Fru talman! Socialdemokratin har givetvis all rätt, och till och med en skyldighet skulle jag säga, att spela en aktiv roll som ledande oppositionsparti. Men det gäller att göra det på ett sätt som inte komprometterar eller försvagar vår demokratis viktigaste institutioner i syfte att vinna kortsiktiga politiska poäng.

Fru talman! Av Mauricio Rojas inlägg kan man dra slutsatsen att både jag och Morgan Johansson utgör allvarliga hot mot utskottets arbete. Jag utgår från att den bedömningen enbart står för Mauricio Rojas. När det gäller utfrågningarna har vi i utskottet varit överens om vem som ska kallas och vad utfrågningarna ska handla om. Syftet bakom utfrågningarna när det gäller företrädare för Vostok Nafta och Lundin Petroleum är att granska utrikesminister Carl Bildt. Det är inte vilket uppdrag som helst att vara utrikesminister. Man ska företräda Sverige och Sveriges intressen internationellt. De frågor som många har ställt sig och som också ligger till grund för denna granskning är hur det kan komma sig att den borgerliga regeringen inte anser att situationen i Darfur är ett folkmord och varför Sverige inte starkare uppmärksammar utvecklingen i Ryssland, som minskar möjligheterna till tryck- och yttrandefrihet. Utrikesministern har under sin regeringstid haft ekonomiska intressen i ett oljebolag som bedriver verksamhet tillsammans med den sudanesiska staten. Han har också under sin regeringstid haft ekonomiska intressen i bolag vars värde nästan enbart består av aktier i ett statligt ryskt bolag. Det är fullt rimligt att det ställs frågor till företrädare för dessa företag, eftersom det handlar om att bedöma opartiskheten och integriteten hos Sveriges utrikesminister. Skadligt för utskottets arbete är däremot att efterfråga det Mauricio Rojas har gjort, nämligen privata relationer - vem man har varit på fest tillsammans med, om man pratade med varandra, om man bodde grannar med varandra och om hur man umgicks med varandra för 10-20 år sedan. Det, Mauricio Rojas, är ett allvarligt hot mot utskottets arbete, och jag hoppas verkligen att vi slipper se det i fortsättningen.

Fru talman! Det där med fester förstod jag inte riktigt. Jag är inte så bra på fester, varken med Carl Bildt eller med någon annan. Det får du förklara sedan. Jag ska ge Berit Andnor, som är ordförande i utskottet, ett exempel på hur vårt arbete skadas av den iver som ni socialdemokrater visar för att smutskasta den nya regeringen. Vid utfrågningen av Ian Lundin använde Morgan Johansson oanmälda dokument som grund. Du vet som ordförande mycket väl att man inte gör så. Det finns en praxis att man i förväg anmäler de dokument man ska använda. Jag förväntade mig att du som ordförande skulle säga till socialdemokratins företrädare att det finns regler som är viktiga. Varför är då dessa regler viktiga? Jo, därför att när mannen står där med Vostok Naftas årsredovisning och läser har vi andra ingen möjlighet att kontrollera vad som står där. Det är så allvarligt att man så småningom kunnat konstatera att de citat som Morgan Johansson använde var fel angivna, för att inte säga förfalskade. Jag har här ett konkret exempel på att Morgan Johansson läste en del av Vostok Naftas årsredovisning och sedan lade till en slutsats som inte finns på den sidan som vi trodde Morgan Johansson läste, nämligen s. 14 i årsredovisningen. (ANDRE VICE TALMANNEN: Repliken gäller Berit Andnors frågor.) Ja, men jag svarar på varför det här är problematiskt. (ANDRE VICE TALMANNEN: Det talas mycket om Morgan Johansson.) Ja, men ordföranden i utskottet lät det här hända. Vi hade inte det här underlaget. Nu har jag underlaget och kan visa konsekvenserna av ett sätt att arbeta som inte är bra.

Fru talman! Hur vore det, Mauricio Rojas, att ta ansvar för ditt eget arbete i utskottet? Det är Mauricio Rojas som har trätt gränsen väldigt mycket för nära, skulle jag vilja säga, genom att efterfråga privata uppgifter i samband med ett granskningsärende. Det efterfrågades vem som umgicks med vem, vem som hade relationer med vem och till och med om man hade varit på samma privata fester. Då finns det helt plötsligt inga gränser för Mauricio Rojas vilja att ställa frågor. Då är det inga regler som gäller. Då träder man för nära gränser som vi inte ens en gång har varit i närheten av att nå tidigare i utskottets historia. Då är det inga problem. Mauricio Rojas, lite sans och balans i debatten borde man kunna kräva av dig som ledamot i konstitutionsutskottet. Jag vill dessutom säga att vi har varit överens om att vi skulle genomföra utfrågningen. När vi väl hade bestämt oss för vem som skulle kallas och vilka områden frågorna skulle beröra skedde ingen diskussion om detta. Att officiella dokument inte hade anmälts tidigare är bara att beklaga. De tillställdes utskottets ledamöter efteråt. Men det var officiella dokument som var och en hade kunnat ta del av. Det viktiga är att kunna genomföra en granskning av Sveriges utrikesminister mot bakgrund av de bestämmelser som finns i våra grundlagar om att det icke på något sätt och vis ska finnas någonting som kan rubba förtroendet för Sveriges utrikesminister i hans arbete med att företräda Sverige internationellt. Det är det som det handlar om. I det arbetet måste jag säga att vi förbehåller oss rätten att ställa de frågor vi tycker är viktiga och reella att ställa i samband med utfrågningar. Det ska inte Mauricio Rojas stå här som något slags överpolis och kommentera och besluta om.

Fru talman! Jag ser att ordföranden i konstitutionsutskottet inte ens har vänligheten att lyssna till vad jag har att säga. Det är mycket ovanligt, fru talman. Hur gör vi då? Det är inte meningen att jag ska tala till en tom bänk. (ANDRE VICE TALMANNEN: Berit Andnor! Replikomgången håller fortfarande på. Av kutym brukar vi stå kvar under replikomgångarna.) Fru talman! Jag ska återkomma till Carl Bildt när vi diskuterar det ärendet. Ordföranden i utskottet måste tillstå att när man överger en praxis och ordföranden inte påpekar det är det ganska allvarligt. Du borde också ha insett att det är allvarligt att det som i dag står i vårt betänkande på s. 210, det så kallade citatet från årsredovisningen, inte stämmer. Att vi inte kunde kontrollera det är något som inte borde inträffa. Sådana saker inträffar när man har en politisk drivkraft som tar över också de former som vi måste respektera. Vi har ett mycket viktigt uppdrag. Vi kan inte låta våra kortsiktiga partipolitiska intressen av att vinna några poäng ta över. I det här fallet har det hänt. Jag har fler exempel. Dem kommer jag att ge under debatten. Det är det här vi noggrant måste överväga. Hur mycket ska vi låta den partipolitiska ivern ta över konstitutionsutskottets arbete? Tack så mycket för att du väntade lite till, Berit Andnor.

Fru talman! Konstitutionsutskottet är inte vilket organ som helst, även om man skulle kunna tro det när man lyssnar på det senaste replikskiftet. Det har en speciell uppgift, inte minst som granskare av statsrådens tjänsteutövning och regeringsbesluten. Det kräver sin tribut. Fråga mig! Mer än i många andra sammanhang krävs det överblick och en känsla för kontext, det vill säga att se saker i sin helhet. Utskottet har en historia, och den är inte helt ointressant, för att göra ett understatement. Fru talman! Konstitutionsutskottet har ofta kritiserats av olika människor, till exempel opinionsbildare och statsvetare som befinner sig utanför utskottet. Den granskning som vi gör framställs som en partipolitiserad ryggmärgsreflex. Många är de förståsigpåare som inte har en aning om utskottets funktionalitet. Det kan väsnas en hel del under processens gång. Men när vi sedan ska se sanningen i vitögat brukar vi kunna samla ihop oss. Det allra bästa exemplet på det i modern tid är tsunamigranskningen som vi gjorde år 2006. Fru talman! Ibland kommer vi i utskottet fram till olika uppfattningar. Det är inte så konstigt. Skiljaktiga meningar finns även i våra domstolar. Vår uppgift är, som det heter i grundlagskommentaren, inriktad på en rättslig kontroll. Vi ska granska regeringen utifrån grundlagsperspektiv och gällande lagar och föreskrifter. När vi är som bäst har KU en preventiv funktion på regeringen. Är vi tydliga och skarpa låter en förståndig regering sig vägledas i sitt handlingssätt. Men eftersom alla människor är ofullkomliga finns det inga perfekta regeringar. Därför lär vi fortsatt få en del att göra i utskottet. Fru talman! Årets granskningsarbete har klart delvis präglats av att utskottet är ungt och nytt. Det har förstås krävt en extra insats från vårt kansli. Därför vill jag här och nu framföra ett varmt tack till vår kanslichef Bertil Wennberg och hela kansliet. Utan kansliet hade vi klarat oss väldigt slätt i processen. Mina partikamrater brukar säga att jag är väldigt sparsam när det gäller berömmande ordalag. De har den tolkningen att när jag säger att de har gjort en hyfsad insats så handlar det om att den är mycket bra. Jag får väl då säga att kansliet har gjort en hyfsad insats. Fru talman! På tal om vår kanslichef fällde han häromdagen några ord i utskottet. Vi brukar annars inte tala om vad som sägs på utskottets sammanträden. Det var ett intressant uttalande om vårt utskotts betydelse, och det är därför som jag tar upp det. Han sade: Konstitutionsutskottet är en institutionell auktoritet. Han gjorde det med hänvisning till att han, om jag inte minns fel, hade läst en doktorsavhandling om de frågeställningarna. Det finns förstås många institutionella auktoriteter i vårt samhällsliv. Men är man en institutionell auktoritet är det viktigt att man vårdar sitt anseende. Annars är man bara institutionell och inte en auktoritet. Det är viktigt, för att använda en analogi, att inte ropa "Vargen kommer!" i ett kör, i synnerhet om det inte finns någon varg över huvud taget. Fru talman! Jag har en optimistisk människosyn. Jag hoppas att arbetet i det unga, nya utskottet ska sätta sig och att vi kan utvecklas i positiv riktning. Man får väl säga som alltid i sådana sammanhang: Alla är vi barn i början. Fru talman! Det betänkande vi här debatterar innehåller flera intressanta frågeställningar, och vi kommer att debattera vissa delområden senare. En intressant fråga som jag själv anmält för granskning är om hyresråden i de mindre hyresnämnderna är att betrakta som ordinarie domare. Det är väl kanske inte en fråga som betraktas som en kioskvältare i den allmänna opinionen. Skulle det vara så hade vi troligen kunnat kritisera regeringen på grund av den handläggning som har varit. Troligen är den här granskningen en av de svåraste som utskottet i modern tid ägnat sig åt. Själv har jag fått gräva ned mig mycket i lagstiftningen. Nog kan man efter den granskningen säga att man får betrakta hyresråden som domare. Men fråga är om de är ordinarie. Den frågan har inte varit lätt att besvara. Därför hade vi att ta ställning till om tolkningen att de inte var ordinarie genom att pröva om en sådan tolkning låg inom ramen för bestämmelserna i fråga, som det heter i grundlagskommentarerna. Eftersom regeringen enligt gällande rätt har rätt att göra en sådan bedömning kunde vi inte kritisera regeringens handläggning. Man kan alltså inte utesluta implicita fel, men det var inte uppenbart för oss i utskottet. Jag tänker också kommentera ett ärende som är föranlett av att Marianne Berg har ett särskilt yttrande om just statsrådens ekonomiska intressen. Det är intressant. Hon ansluter sig i och för sig till utskottets betänkandetext när det gäller granskningen av Mats Odell. Men hon säger att det finns en gråzon när det gäller statsrådens ekonomiska intressen som är ett demokratiskt problem. Man kan väl diskutera om det är ett demokratiskt problem eller inte. Det är i vilket fall som helst ett avgränsningsproblem som kan uppstå. Det är intressanta frågeställningar som vi kanske får anledning att återkomma till. Det gäller just detta: Kan en jordbrukare bli jordbruksminister? Kan en lärare bli skolminister? Kan en officer bli försvarsminister och så vidare? Man kan också fråga sig om ett statsråd som har ansvar för barnbidragen: Kan vederbörande ha barn? Befinner man sig inte då i en jävssituation? Kan en LO-företrädare bli arbetslivsminister? Det är också en intressant frågeställning? Det är möjligt att vi i olika sammanhang får anledning att återkomma till den frågeställningen. Fru talman! I helgen satt jag och hade hyfsat roligt, skulle jag vilja säga, när jag läste de olika reservationerna. Det ska bli intressant att se med vilka argument de försvaras. Vi ska återkomma till dem under debatten så småningom. Utskottets ordförande Berit Andnor talar om att utskottsmajoriteten inte orkat ända fram. Frågan är förstås vem som har orkat. Där kan man klart analysera de olika reservationerna utifrån de grunder vi har att utgå från i vår granskning. Då kan man också fundera på vem som har orkat vad.

Fru talman! I dag har vi att debattera konstitutionsutskottets betänkande som handlar om beredning av regeringsärenden, statsrådens förehavanden, deras finansiella intressen och deras trovärdighet med mera. Fru talman! Detta är mitt första år i vår riksdag, och det är naturligtvis också mitt första år i konstitutionsutskottet. Året har präglats av mycket arbete. Det granskningsbetänkande som vi nu har på bordet har milt sagt tagit en hel del tid i anspråk, i varje fall för mig. Det är heller inte ett lätt förtroendeuppdrag att sitta i konstitutionsutskottet. Det är ett utskott där vi granskar ärendena ur ett konstitutionellt perspektiv och där vi inte ska bedriva partipolitik, till skillnad mot i andra utskott. Det är tufft och många gånger frustrerande. Att mellan varven och i vissa lägen vara partipolitisk tycker jag är helt mänskligt. Konstigt vore det väl annars. Granskningsarbetet är i många perioder mycket tufft och slitsamt. Men det är också mycket lärorikt. Det är ett spännande arbete där vi söker, där vi letar, där vi frågar, där vi läser, där vi klurar och där vi tänker till. Vi vill föra fram och ta upp saker i ljuset. Vi vill kontrollera att ministrarna följt reglerna för regeringens arbete och i sina ageranden handlat på ett trovärdigt och lämpligt sätt. Granskningsarbetet är viktigt. Det måste jag poängtera. Det är viktigt ur många aspekter. Men viktigast tycker jag är att medborgarna ska kunna få reda på hur vi folkvalda sköter våra uppgifter och använder våra gemensamma resurser. Att förhindra maktmissbruk och kontrollera att maktmissbruk inte sker är en kontrollfunktion som är ett måste i en demokrati. Fru talman! Jag kommer nu lite in på det Ingvar Svensson kallade gråzoner, och jag kommer att benämna det på samma sätt. I många av de ärenden vi har granskat återkommer några ord som jag anser vara mycket svårtolkade. De orden är betryggande eller betydande säkerhetsavstånd. Orden i sig är inte svårtolkade, men de är svårtolkade i ett sammanhang när det gäller bland annat statsrådens deltagande i beslut och när det gäller deras värdepappersinnehav och andra ekonomiska intressen. I KU:s betänkande som ligger på bordet i dag finns några frågor om statsrådens uppdrag och finansiella intressen. Jag kan till exempel nämna utrikesminister Carl Bildts uppdrag och finansiella intressen som kommer att debatteras senare här i dag i kammaren. Ett annat ärende är statsrådet Mats Odells uppdrag och finansiella intressen. Det sistnämnda ärendet kommer vi troligtvis inte att debattera eftersom utskottet var enigt i sitt ställningstagande om det. Fru talman! I ställningstagandet konstaterade utskottet att en fullständig redovisning av Mats Odells situation i ett jävshänseende saknas. Men man förutsätter också att det finns en insikt i Regeringskansliet om betydelsen av säkerhetsavstånd i ärendet som kan aktualisera privatekonomiska intressen. Då är jag tillbaka vid säkerhetsavstånd. Jag anser att det inte är helt uppenbart vad det i praktiken innebär. Vänsterpartiet, som har lämnat in ett särskilt yttrande, anser att det är problematiskt att det i dag finns vad vi kan kalla för en gråzon där uppenbart jäv inte föreligger men där ett statsråds ekonomiska intressen ändå skulle kunna innebära sådana kopplingar till det egna ansvarsområdet som riskerar att påverka förtroendet för honom eller henne. Men de kan ändå inte med självklarhet anses strida mot regeringsformen 6 kap. 9 § andra stycket. Vart vill jag då komma med detta? Det vore mycket önskvärt med en mer stringent praxis, fru talman, eller ett tydligare regelverk. Är det möjligt att få säkerhetsavståndet mer begripligt, mer tydligt och mer stringent? Det får tiden utvisa. Vänsterpartiet har för avsikt att senare återkomma med förslag i just denna fråga. Avslutningsvis vill jag säga att detta för mig har varit ett lärorikt år. Jag ska passa på att här i detta första anförande tacka ledamöterna i utskottet för ett gott samarbete och för ett bra samarbete. Ingvar Svensson har allaredan hunnit före mig med att tacka kansliet, men jag gör det ändå. Vad skulle vi ha åstadkommit utan kansliet? Inte hade det blivit mycket av det. Jag är verkligen imponerad av er alla och av er enorma kompetens. Jag är också mycket imponerad av ert stora tålamod. Jag tänker speciellt på alla de ändringar av ord och meningar i ärenden som har förts fram av oss ledamöter. I dessa situationer gäller det om inte annat att ha den egenskapen - tålamod. Ett stort tack till er alla för detta år! Vi syns till hösten igen. Fru talman! Jag yrkar på godkännande av anmälan i reservationerna 2, 3, 4 och 5.

Fru talman! Jag börjar med att yrka på godkännande av anmälan i reservation 2. Självfallet står jag bakom också övriga reservationer där Miljöpartiet de gröna finns med men för tids vinnande avstår jag från att yrka på godkännande av dessa. Inledningsvis tänkte jag ta upp lite grann om hur vi partirepresentanter har agerat i utskottet. Speciellt med arbetet i detta utskott är att vi enligt regeringsformen, det vill säga en av våra grundlagar, bör ha en granskande roll. Jag vill ge en liten bild av hur jag tycker att detta klarades av under denna mandatperiods första granskningsbetänkande. Vi har att granska de anmälningar som riksdagsledamöterna gör. Denna gång har det inneburit granskning av både den tidigare och den nuvarande, borgerliga, regeringen. En liten reflexion blir för min del att jämföra agerandet från de borgerliga ledamöterna i utskottet med de socialdemokratiska. Det är märkligt men kanske inte förvånande att jag ganska snabbt upptäckte att ett mönster kunde skönjas. De borgerliga försökte till stor del skydda den nuvarande, moderatledda, regeringen från kritik mot, anmärkningar på - eller hur vi nu ska uttrycka oss - dess agerande. Motsvarande skedde från de socialdemokratiska ledamöterna i utskottet när det gäller den förra regeringen. Jag tänkte belysa detta med några exempel från de utfrågningar som utskottet har haft, fru talman. Jag börjar med utfrågningen av Leif Pagrotsky, där Mauricio Rojas enligt de stenografiska uppteckningarna säger följande: "Jag vill först göra ett litet påpekande. Vi pratar inte om någon Sifoundersökning i det här fallet. Bagatellisera inte kommissionens meddelande om att man skulle granska hela presstödet! Det är inte rimligt. Min sista fråga gäller det som Leif Pagrotsky sade den 21 november 2006 i en interpellationsdebatt med Lena Adelsohn Liljeroth. Där kommenterar Leif Pagrotsky samtalet från den 20 september tre gånger och på ett lite raljerande sätt." Jag ska fortsätta med att citera vad Per Bill sade under en utfrågning av Carl Bildt. Per Bill går in och säger: "Fru ordförande! Det är lite svårt för mig att ställa frågor utan att först göra en kommentar. Den första kommentaren är att jag ju inte alls ställer upp på grundidén som framför allt Morgan Johansson har att Carl Bildt befinner sig i någon jävssituation och att man ska titta igenom vad Carl Bildt har gjort sedan han började i styrelsen. Mitt sätt att se det är att man ska titta på vad Carl Bildt har gjort som utrikesminister, och att det är det vi ska granska. Jag ville bara säga det först, så att det är klart. Den andra kommentaren är att jag skulle vilja be om ursäkt om du på något sätt får intrycket av att du är här för att ställas till svars. Det är så här att du är här därför att du ska kunna ge KU ökade kunskaper om vad som har hänt och skett. Det är inte så att vi kallar in människor från gatan eller verkställande direktörer för att ställa dem till svars i KU. Så går det inte till i Sverige." Detta var från det specifika ärende då Ian Lundin utfrågades. Jag tänkte även belysa de socialdemokratiska ledamöternas agerande. Kammaren får naturligtvis inte ta det här som att det är de här personerna och deras frågeställningar som ska kritiseras. Det visar snarare en tendens till att det kan finnas något slags mönster. Jag tror möjligtvis att historikerna får titta på detta i efterhand och ta detta i sitt sammanhang. Jag ska citera ur en utfrågning av Thomas Östros där Yilmaz Kerimo säger: "Herr ordförande! Jag tackar för en mycket bra redogörelse. Jag har för att tydliggöra ett par frågor att ställa. Utifrån din roll som minister har du ansvar för både myndigheter och statliga bolag. Vilka principiella skillnader ser du i din roll som minister mellan styrningarna av bolag och myndigheter?" Jag ska avsluta med ett exempel på ett annat sätt att hantera detta från socialdemokratiskt håll när det gäller den borgerliga regeringen. Det är från utfrågningen av utrikesminister Carl Bildt av den tidigare i debatten nämnde Morgan Johansson. I en frågeställning avslutar han med att säga: "Min fråga är: När du i höstas hävdade att du inte hade kunnat avstå från detta, ljög du då eller var det bara det att du inte visste vad du pratade om?" Jag ska naturligtvis inte recensera mig själv i de frågeställningarna. Det får andra göra. Men en liten hänvisning till hur vi i Miljöpartiet har agerat kan möjligtvis de anmälningar som vi dag behandlar vara. De är ungefär fifty-fifty. Vi har själva eller tillsammans med andra sex anmälningar mot den föregående socialdemokratiska regeringen och fyra anmälningar mot den nuvarande. Jag skulle möjligtvis kunna instämma i det Per Bill sade om att det fanns ett försök från borgarna att nå fram och hitta konsensus. Jag upplevde det under den tid då de ärendena behandlades. Fru talman! Till sist tänkte jag ge en beskrivning till lyssnare, åhörare och tv-tittare av hur KU:s roll ser ut utifrån en konkret anmälan. Det gäller miljöminister Andreas Carlgrens agerande i EU-nämnden. Där finns det två separata anmälningar där man menar att Andreas Carlgren i EU-nämnden den 15 december 2006 inför ministerrådsmötet den 18 december, alltså några dagar senare, inte svarar på frågan om Sverige delar det tyska målet för koldioxidutsläpp inom EU. På måndagen den 18 december gick Andreas Carlgren ut i en debattartikel och bekände sig till den utsläppsnivå som Tyskland hade lagt fram inför det här EU-toppmötet. Då anser anmälarna att det agerandet inte står i överensstämmelse med samrådsbestämmelserna i riksdagsordning. Under EU-nämndens möte utspann sig följande diskussion, som är basen för anmälan. Ulf Holm från Miljöpartiet säger: "Miljöministern säger att vi i Sverige ska ta på oss ledarrollen i EU så att EU kan ta på sig ledartröjan i världen, som jag förstod det. Miljöministern sade också att det kommer regeringen att göra. Men det som vi efterfrågar är ju hur. Det är ju nu diskussionen förs fram. Det är på måndag som miljöministrarna träffas och diskuterar detta. Det är i februari mars nästa år som EU-toppmötet ska anta slutsatser om klimatförändringarna. Då har vi efterfrågat: Vad är den svenska positionen? Vilka frågor kommer man att driva gentemot andra EU-länder för att påverka dessa? Jag noterar att miljöministern fortfarande inte vill svara på om Sverige kommer att driva, precis som Tyskland och Storbritannien, målet om att vi ska minska utsläppen med 30 % till 2020, som ett förslag till toppmötet." På detta svarar alltså inte miljöminister Andreas Carlgren. Utskottet konstaterar att det nämnda miljöministermötet skulle handla om en uppföljning av en konferens mellan parterna inom FN:s ramkonvention om klimatförändringar i Nairobi. Eftersom frågan om EU-mål för koldioxidutsläpp inte fanns på dagordningen föreligger inget krav på samråd med EU-nämnden. Det är dock rimligt att anta att Andreas Carlgren hade en uppfattning den 15 december, men det fanns inte på dagordningen, och därför behövde han formellt sett inte kommentera det. Däremot hade han naturligtvis i anständighetens tecken kunnat svara Ulf Holm vad hans uppfattning var även om det inte hörde till samrådet inom EU-nämnden. Sådana typer av ärenden handlar mycket av konstitutionsutskottets arbete om.

Fru talman! Jag hade inte tänkt delta i den här diskussionen. Det är inte min debatt så att säga. Men jag blev angripen av Mauricio Rojas under nästan tio minuter. Därför tycker jag att det kanske är lika bra att jag svarar på något sätt eftersom jag inte hade möjlighet att ta replik vid den tidpunkten. Jag visste inte heller att det var jag som skulle granskas i det här läget. Jag sitter inte i regeringen längre, även om man skulle kunna tro det när man hör Mauricio Rojas. Jag tycker att vi ska sikta in oss på sakfrågan. Jag tycker att Rojas sätt att föra den här debatten visar att han inte vill diskutera sakfrågan. I stället vill han prata tonläge. Han vill tala form i stället. Varför? Jo, därför att det finns en desperation tror jag, inte bara hos Rojas utan i det borgerliga lägret över huvud taget, över att den här processen nog inte har varit särskilt bra för dem som man är satt att skydda, nämligen den borgerliga regeringen. Då vill man inte prata sakfrågor, utan då vill man prata någonting annat i stället. Man vill gärna prata formfrågor och hur utfrågningarna har gått till. Jag vill gärna sikta in mig på sakfrågan i det här korta första inlägget jag har. Jag fick frågan varför jag vid utfrågningarna frågade om Lundin Oil och deras verksamhet. Ja, det var naturligtvis därför att jag ville veta följande: Ska en utrikesminister ha aktier i detta företag? Det var därför jag frågade om anklagelserna när det gällde folkfördrivning från det område där Lundin Oil borrade efter olja. Jag ville veta hur Ian Lundin svarade på det. Det finns faktiskt ekonomiska intressen som ministrar inte ska ha, som man ska dra sig för. Vi skulle till exempel aldrig acceptera att en finansminister har aktier i en bank. Vi skulle aldrig acceptera att en försvarsminister har aktier i Bofors. Då skulle vi säga: Stopp och belägg! Det är inte lämpligt. Det rubbar förtroendet. Det var på precis samma sätt här. Hur skulle vi se på att utrikesministern hade aktier i Lundin Oil? För att kunna reda ut det måste jag fråga om den verksamhet som Lundin hade haft i Sudan under den tid som Carl Bildt satt i Lundins styrelse. Det är riktigt att jag hänvisade till ett dokument. Det var det här dokumentet, Human Rights Watch-rapporten från 2003. Human Rights Watch är en av världens mest ansedda organisationer för mänskliga rättigheter. De gav ut en hel rapport som handlade om just Lundins inblandning i de bekymmer som fanns i Sudan vid den här tiden. Den är mycket kritisk mot Lundin Oil och också mot Carl Bildt och hans verksamhet där. Det var det dokumentet jag hänvisade till och som jag också frågade om. Det är klart att jag borde ha anmält det tidigare till KU så att Rojas, om han nu kände sig nödsakad att skydda Ian Lundin i den utfrågningen, hade haft en chans att läsa på. Vi gjorde det direkt efter. Då anmälde vi detta dokument. I den fortsatta processen hade alla möjlighet att ta ställning till det. Vostok Nafta-utfrågningen gällde grundfrågan: Var det delikatessjäv eller intressejäv? För att det skulle vara intressejäv måste man knyta frågan om Vostok Naftas aktier direkt till gasledningsbeslutet, det vill säga om det skulle få en direkt effekt på Vostok Naftas aktier om man bestämde sig för att bygga den här gasledningen. Det var den frågeställningen som vi tog upp där. Där hänvisade jag också till årsredovisningen med de citat som jag hade. Jag visade då att man från Vostok Nafta sade en sak i sin årsredovisning och en annan sak vid utfrågningen. Vi kom inte längre i den processen. Därför fastnade vi också, vilket alla har kunnat se i vår reservation, för att vi i alla fall kunde säga att det är ett delikatessjäv. Vi vet inte om det är ett intressejäv, men det är ett solklart delikatessjäv.

Fru talman! Formerna är viktiga i konstitutionsutskottets arbete. Vi kan inte bortse från dem eftersom de anger ramarna för det vi får göra eller inte göra. Du vet lika väl som jag att det är en praxis att anmäla de dokument som vi ska använda. Det är en viktig praxis för att vi ska ha ett underlag där vi kan granska vad du eller jag säger. Det är ganska naturligt. Du gjorde inte det, som du erkänner nu vad gäller utfrågningen av Ian Lundin. Men du gjorde det inte heller senare när det gäller Per Brilioth. En gång är okej. Man förstår att man lär sig. Men två gånger är lite för mycket. Det här får konsekvenser som jag vill att vi klarar ut. Det står ett citat på s. 210 i tredje bandet i det betänkande som vi debatterar i dag. Du säger att du läser högt från Vostok Naftas årsredovisning, som jag har här. Du läser ett stycke som finns på s. 14. Men bara hälften av det du säger att du läser högt finns med. Resten finns inte. Det du läser avbryts efter det om att det var de största uppgifterna från Gazprom, som du sade när du frågade Brilioth. Sedan kommer slutsatsen, och du fortsätter att citera. Men här finns ingen slutsats, vare sig på s. 14 eller någonstans i hela rapporten. Detta är allvarligt, för vad hade vi för möjlighet att säga till Morgan Johansson att detta inte stämde? Formerna är viktiga för att vi ska kunna vara seriösa. Utan formerna faller mycket av vårt arbete. Sedan ska vi diskutera innehållet och Bildtfallet utan problem.

Fru talman! Jag måste säga att jag är förvånad. Här pratar Mauricio Rojas i tio minuter med ett oerhört högt tonläge mot mig vad gäller mina frågor under utfrågningen. När han sedan får möjlighet till replik rinner hela frågeställningen ned till att handla om ett citat som han inte hittat i Vostok Naftas rapport. Jag ska hjälpa dig att leta efter det citatet sedan. Är det allt han har att komma med efter detta frontalangrepp som han riktar mot mig? Han har kvar en frågeställning om var citatet stod i rapporten och var han kan hitta det. Du hade kunnat komma till mig tidigare så skulle jag ha hjälpt dig med det! Fly inte sakfrågorna, Mauricio Rojas, in i något slags formfrågediskussion! Jag förstår att du känner dig tillbakatryckt och desperat i detta läge. Det är klart att det inte är roligt att hamna i den situation som ni är i, men fly inte sakfrågorna. Ta det granskande uppdrag som du har på allvar! Tonläget som Rojas använde tidigare var oerhört högt. Jag har ingen anledning att tuppfäktas med honom, utan jag kan bara konstatera att har han inte mer att komma med och syftet var att återupprätta KU:s anseende tror jag inte att han har gjort någon större insats i dag.

Fru talman! I det inledande anförandet ville jag ta upp mycket viktiga saker angående hur vi använder konstitutionsutskottet, för jag tycker att detta är bekymmersamt. Jag pekade på en politisering och en omvandling av KU till ett slags domstol, till och med en politisk domstol. Detta har konsekvensen att man bryter mot etablerade former, till och med så att man felciterar eller bygger utfrågningen på ett citat. Det var centralt i din utfrågning, för du sade att det i årsredovisningen stod att aktievärdet på Vostok Nafta skulle fördubblas. Men det står inte här i årsredovisningen. Den utfrågade satt där med ett sådant påstående som du läste högt, och han visste inte att det som du läste inte fanns i rapporten. Hur ska detta gå till? Seriositeten i KU:s arbete är mycket viktig, och därför har jag för alla oss som sitter där rätt att kräva att du åtminstone ska citera rätt, inte minst om vi bygger mycket av en utfrågning på just dessa påståenden och vi andra inte har möjlighet att kontrollera dem. Detta försök att använda utfrågningar som är mycket publika på ett sätt som inte är bra är en följd av politiseringen. Det är det som jag vill att inte minst du, Morgan Johansson, tänker på. Detta sätt att bryta mot formerna har konsekvenser för hur svenska folket ser på vårt arbete, och det kommer också att drabba innehållet i de frågor som vi hanterar. Hur ska man kunna tro på innehållet om vi inte håller oss till formerna? Hur ska vi kunna vara trovärdiga? Det är detta som du sätter på spel, Morgan Johansson!

Fru talman! Citatet finns ju, det är bara det att du inte har hittat det. Låt oss dock ta den diskussionen sedan! Det kan vi mycket väl göra, så ska jag visa dig. Grundfrågan gällde ju om det var delikatessjäv eller intressejäv. I den diskussion och utfrågning som fanns sade Vostok Naftas vd att gasledningen hade en obefintlig betydelse. Samtidigt vände man sig till sina aktieägare och sade att Gazprom var på väg att göra stora nyinvesteringar, bland annat i Ukraina och med gasledningen Northstream. De målade upp en helt annan bild för sina aktieägare, och den bilden kontrasterade mot allt annat. Ärligt talat, om detta är det enda som Mauricio Rojas har att komma med - det vill säga att han inte kan hitta ett citat i årsredovisningen - får jag säga att det nog var ett lite för högt tonläge som han använde inledningsvis i denna diskussion. Jag tycker också att det i sig sänker KU:s anseende. Man kan inte gå ut som Hulken i ett angrepp och sedan när man väl känner vad det handlar om låta det rinna ned till att bli en citeringsfråga. Då får man ha någonting mer att komma med också, tycker jag. Vi kommer att föra diskussionen vidare när vi diskuterar Bildtutlåtandet och den reservationen, men ta det lite lugnt i debatten framöver, Rojas!

Fru talman! Granskningen av utrikesminister Laila Freivalds roll vid stängningen av Sverigedemokraternas nättidning SD-Kuriren har en särställning bland de ärenden som vi behandlar i dag. Detta ärende berör två av våra mest fundamentala friheter, nämligen yttrande- och tryckfriheten. Med dessa friheter står och faller vår demokrati, och därför är det så viktigt att statsmaktens agerande inte på något sätt kränker dem eller hotar dess existens. Fru talman! Jag vill inleda med att påminna om de mycket allvarliga omständigheter som bildar bakgrunden till det agerande från utrikesministerns sida som enligt Folkpartiets mening förtjänar skarp kritik. De första månaderna 2006 präglades av det som ibland har kallats karikatyrkrisen. Då utsattes vårt grannland Danmark för våldsamma angrepp från olika antidemokratiska krafter i den muslimska världen. Det var krafter som inte kunde acceptera att en dansk tidning begagnade sig av samma tryck- och yttrandefrihet som vi i Sverige anser är grunden för vårt öppna och demokratiska samhälle. Därför var angreppet mot Danmark också ett angrepp mot Sverige. Angreppet mot de danska friheterna var helt enkelt ett angrepp mot själva demokratin som idé och som system. Det var det som till syvende och sist stod på spel under dessa dramatiska månader. Detta betyder inte att man skulle ignorera eller nonchalera de känslor av obehag och kränkning som många muslimer upplevde då. Det betyder inte heller att man skulle gilla de karikatyrer som Jyllands-Posten publicerade eller den karikatyrtävling som Sverigedemokraterna utlyste den 10 januari 2006. Dock bygger demokratin - och det är den avgörande skillnaden gentemot icke-demokratiska regimer - på att vi också respekterar rätten att uttrycka uppfattningar som vi inte gillar eller som vi till och med starkt ogillar. Just därför har vi i våra grundlagar på det mest bestämda sättet bannlyst censuren. Yttrande- och tryckfriheten är med andra ord absoluta, till och med oavsett den nationella säkerheten. Så viktiga anser vi att dessa friheter är. Detta bör nogsamt betonas. Vår nuvarande tryckfrihetsgrundlag tillkom 1948 på grund av erfarenheterna från andra världskriget. Vi vet att under kriget användes censur, både direkt och indirekt, flitigt av statsmakten med hänvisning just till landets utsatta läge. Det var många andra grundläggande fri- och rättigheter som av samma anledning åsidosattes under dessa dramatiska år. Av detta lärde vi oss att det aldrig är rätt att försvara demokratin med odemokratiska metoder. Därför tillkom det absoluta censurförbudet som i dag är en så omistlig del av våra grundlagar. Vi skulle aldrig mer tillåta oss att offra våra mest grundläggande friheter för att rädda vårt skinn. Därför var det så uppseendeväckande och så allvarligt när vår högsta utrikespolitiska ledning i februari 2006 föll för frestelsen att i nationens intresse ta på sig censurens svarta handske i syfte att stoppa Sverigedemokraternas teckningstävling om profeten Muhammed. Därför är det också så anmärkningsvärt att konstitutionsutskottets övriga partier inte har kunnat enas kring ett tydligare fördömande av Laila Freivalds agerande. Fru talman! Det agerande som vi i Folkpartiet tycker borde ha föranlett konstitutionsutskottets explicita kritik är en del av ett förlopp som kort kan sammanfattas på följande sätt: Den 3 februari 2006 publicerades en första Muhammedteckning på SD-Kurirens hemsida. De följande dagarna uppmärksammades tävlingen i Mellanöstern, med hot och våldsamma reaktioner riktade mot Sverige och svenska intressen som följd. Den 7 februari träffade Laila Freivalds ett antal representanter för muslimska länder som tog upp teckningstävlingen. Det var så utrikesministern, enligt egen utsago, verkar ha fått kännedom om tävlingen. Direkt efter detta möte sammanträffade Freivalds med UD-personalen för att se vilka åtgärder som kunde vidtas för att se till att tävlingen stoppades. Enligt Freivalds gjordes då bedömningen att det inte var meningsfullt att kontakta Sverigedemokraterna i det syftet. Den enda framkomliga vägen var att i stället kontakta webbhotellet Levonline, som tillhandahöll länken till hemsidan, för att erbjuda företaget information om tävlingens konsekvenser med förhoppning att Levonline självmant skulle stoppa hemsidan. Den 8 februari togs kontakten med Levonline, och Freivalds politiskt sakkunnige, Stefan Amér, besökte företaget. Den 9 februari tog Säpo initiativet att kontakta Levonline, och samma dag lades länken till Sverigedemokraternas hemsida ned. Samma dag skickade Utrikesdepartementet ett brev undertecknat av Laila Freivalds till Jemens utrikesminister där hon ursäktar sig för att karikatyrtävlingen äger rum i Sverige och säger att såväl polis som riksåklagaren följer utvecklingen på nära håll. I ett ambassadörsbrev som följde med meddelades att hemsidan hade lagts ned. Samma budskap gavs till representanter för andra muslimska länder som hade deltagit i mötet den 7 februari. Den 15 februari, slutligen, kommenterades Freivalds brev i Yemen Observer. Nyhetsrubriken blev: Svenskar skriver till Jemen efter att ha stängt en hemsida som visade karikatyrer. Fru talman! Enligt utrikesministern var kontakten med webbhotellet Levonline en del av de åtgärder från Utrikesdepartementets sida "för att motverka de negativa konsekvenserna av situationen i sin helhet men också situationen med att det fanns en nättidning i Sverige som hade denna tävling". Det fanns alltså ett klart syfte med att informera webbhotellet och på det viset lägga en del av ansvaret för den fortsatta säkerhetspolitiska utvecklingen på företaget. Det kan vidare konstateras att webbhotellet inte hade några som helst möjligheter att påverka den utrikespolitiska situationen och därmed begagna sig av den information som gavs på utrikesministerns uppdrag på annat sätt än genom att hindra publiceringen av SD-Kurirens webbsidor. Denna omständighet kunde givetvis inte ha undgått utrikesministern. Annars hade utrikesministerns initiativ varit helt meningslöst. Fru talman! Justitiekanslern har bedömt att detta agerande ligger inom ramen för vad grundlagen tillåter, men olämpligheten i ett sådant agerande måste enligt min och Folkpartiets mening på skarpast tänkbara sätt understrykas. Det torde vara uppenbart att utrikesministern genom ett sådant agerande upprätthöll ett minimalt säkerhetsavstånd till censurförbudet. Laila Freivalds agerande kan i allt väsentligt jämföras med avancerad skatteplanering, där brott i teknisk mening inte begås men där agerandets förkastliga syfte, i detta fall att stoppa en publicering genom att påverka dem som tillhandahåller publiceringens tekniska förutsättningar, ingen kan betvivla. Ett sådant agerande är oförsvarligt, och därför är det högst förvånande att utskottsmajoriteten inte ville ta ordet kritik i sin mun och vara tydligare i fördömandet av Laila Freivalds agerande. I detta sammanhang vill jag betona att det aldrig kan vara försvarbart att direkt eller indirekt försöka påverka eller stoppa en publicering genom att kringgå den som uppbär det publicistiska ansvaret och i stället rikta sig mot tryckerier, webbhotell, pappersleverantörer, distributörer, och så vidare. Detta framkommer tydligt av förarbetena till vår nuvarande tryckfrihetsförordning. Fru talman! Folkpartiet är också starkt kritiskt avseende det budskap som då framfördes via, bland annat, Laila Freivalds brev från den 9 februari 2006 till Jemens utrikesminister. I detta sammanhang bör det påpekas att det är oacceptabelt att utrikesministern eller de svenska utlandsmyndigheterna sänder ut budskap som över huvud taget är möjliga att tolka på annat sätt än att Sveriges regering odelat och fullständigt respekterar den grundlagsskyddade tryck- och yttrandefriheten. I det budskap som kommunicerades via bland annat Freivalds brev borde större försiktighet ha iakttagits särskilt i fråga om hänsyftningar på missbruk av yttrandefriheten samt åklagar- och polismyndigheters bevakning av Sverigedemokraternas hemsida. Inte minst tillsammans med uppgiften i det samtidigt överlämnade ambassadörsbrevet att hemsidan stängts kunde budskapet i den miljö det framfördes lätt leda till den tolkning som Yemen Observer gav uttryck för, nämligen att den svenska regeringen låtit stänga hemsidan. Som hon själv framhållit var Laila Freivalds som utrikesminister ytterst ansvarig för vad som skedde inom Utrikesdepartementet i hennes namn. Det budskap som sändes ut från utrikesministern via utlandsmyndigheterna blir ännu mer oförsvarligt om det ses i sitt sammanhang tillsammans med utrikesministerns övriga agerande. I denna helhetsbedömning ingår även dialogen med webbhotellet Levonline samt det faktum att kontakten med webbhotellet togs dagen efter att utrikesministern diskuterat SD-Kurirens tävling med ambassadörerna från de länder vilka senare kontaktades via utlandsmyndigheterna. Fru talman! Folkpartiet ser mycket allvarligt på att utrikesministern och Utrikesdepartementet agerat på ett sådant sätt att det vid en samlad bedömning kunnat ge intrycket av att Sveriges regering givit efter för påtryckningar syftande till censur från andra stater eller extremistiska våldsverkare. Fru talman! Min sammanfattande slutsats kan inte vara någon annan än att utrikesministern under dessa kritiska dagar inte levde upp till de krav som rimligen bör kunna ställas när det gäller statsrådets agerande. Laila Freivalds förtjänar därför tydlig och skarp kritik. I dag är det tyvärr bara Folkpartiet som står bakom en sådan kritik. Enligt vår uppfattning ska konstitutionsutskottet vara grundlagens vakthund, inte en instans som mjukar upp befogad kritik av ageranden som är oförenliga med grundlagen. Jag yrkar därför på godkännande av anmälan i Folkpartiets reservation 1 och hoppas att alla ledamöter av denna kammare, oavsett partipolitisk tillhörighet, vid morgondagens votering ansluter sig till detta klara och tydliga försvar av våra mest grundläggande fri- och rättigheter.

Fru talman! Som vi har hört är detta en granskning som avser den dåvarande utrikesministerns uppmärksammade agerande under de två första månaderna 2006, det som ibland kallas för Muhammedkarikatyrkrisen. Detta är, som vi också har hört, en granskning som är mycket viktig och mycket uppmärksammad, och det finns förväntningar på utskottets uttalande. Det berör våra centrala grundlagar i tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen och deras ställning i vår demokrati i en tid av osäkerhet och i en tid där händelser i andra delar av världen kommer att påverka och återkoppla till respekten i Sverige för våra egna grundlagar. Det finns egentligen två frågeställningar i utskottets granskning. Den första frågeställningen berör formerna för kontakten och besöket från en politisk tjänsteman hos företaget och webbhotellet Levonline. Den andra frågeställningen berör det budskap som i den dåvarande utrikesministerns namn framfördes till regeringen i ett antal muslimska länder. Beträffande båda dessa delar i vår granskning gäller att ansvaret för vad som har gjorts ytterst ligger hos den dåvarande utrikesministern. Det är två inslag där konstitutionsutskottet kommer fram till att den dåvarande utrikesministerns agerande inte kan anses lämpligt och att agerandet borde ha undvikits. Kontakterna med Levonline aktualiserar den helt centrala frågan om förbud mot censur och andra hindrande åtgärder. Tryckfrihetsförordningen är ett konstitutionellt skydd för den medborgerliga friheten att begagna sig av skrifter som medel för ett fritt meningsutbyte i vilket ämne som helst. Det måste noteras och strykas under, som också görs i betänkandet, att detta skydd för våra medborgerliga friheter gäller utan inskränkning, oavsett det säkerhetspolitiska läge som Sverige befinner sig i. Vad gäller kontakterna mellan myndigheter och medier slår utskottet fast att man ska avhålla sig från att försöka påverka grundlagsskyddade mediers publiceringsbeslut eftersom påverkan lätt kan uppfattas som en påtryckning och en påtryckning lätt kan leda till att publiceringar stoppas, hindras eller näst intill hindras. Konstitutionsutskottet skriver att ett betryggande säkerhetsavstånd måste upprätthållas. Särskilt känsligt får det anses vara om den som agerar företräder regeringen eller ett departement. Enligt utskottets uppfattning innebär den kontakt som i detta fall en UD-tjänsteman tog med Levonline att det säkerhetsavstånd som en myndighet bör hålla träddes för när. Den andra delen av konstitutionsutskottets granskning görs utifrån det brev eller personliga meddelande som är daterat den 9 februari, där den förra utrikesministern ger sina kommentarer till teckningstävlingen, och som sedan via den svenska ambassaden i Riyadh sändes till utrikesministern i Yemen. I brevet skriver den dåvarande utrikesministern: Jag står alltid upp för yttrandefriheten. Men i det här fallet tar jag avstånd. Vidare skriver hon att polis och åklagare följer utvecklingen. Sedan släcks hemsidan ned. Detta brev kommer till kännedom genom en artikel i Yemen Observer den 15 februari. Det uppmärksammas där, och innehållet i brevet beskrivs som att den svenska regeringen har förklarat att man stängt hemsidan. Den fråga som utskottet har haft att ta ställning till är om utrikesministern genom budskap och formuleringar har gett ett intryck som kan försvåra Sveriges möjligheter att slå vakt om och främja yttrandefriheten. Detta är en allvarlig frågeställning. Om vår omvärld får föreställningen att den svenska regeringen har möjlighet att stänga hemsidor riskerar vår svenska tryck- och yttrandefrihetslagstiftning att förvandlas till en förhandlingsfråga gentemot utländska intressen och i värsta fall gentemot utländska utpressare. Dåvarande utrikesministern har inte vidkänts de formuleringar som i hennes namn använts i brevet till den jemenitiske utrikesministern. Översättningar har förorsakat missförstånd. Och det är naturligtvis självklart att även om utrikesministern inte heller kan lastas för hur utländska medier tolkar hennes budskap borde hanteringen av ärendet ha skett på ett sådant sätt att man undvikit feltolkningar av det svenska budskapet. På en direkt fråga vid utskottets utfrågning har den förra utrikesministern själv framhållit att hon som utrikesminister är ytterst ansvarig för vad som skedde inom Utrikesdepartementet i hennes namn. Med hänsyn till tryck- och yttrandefrihetens grundläggande ställning i vårt samhälle anser utskottet att agerandet borde ha undvikits.

Fru talman! Det som nu är i fokus under denna granskningsdebatt ägde rum för ett och ett halvt år sedan. Då var jag inte riksdagsledamot utan en vanlig samhällsintresserad medborgare som i medierna följde utvecklingen i Mellanöstern efter Muhammedkarikatyrerna men också den inrikespolitiska bevakningen av dåvarande utrikesminister Laila Freivalds, såväl i Sverige som utomlands. Granskningsärendena 1 och 2, som rör Laila Freivalds under denna tid, har varit föremål för skriftlig kommunikation med Statsrådsberedningen. Men det har också varit offentliga utfrågningar av dåvarande utrikesministern och dåvarande statssekreteraren på Justitiedepartementet för att de skulle orientera oss i konstitutionsutskottet närmare och ge oss svar på frågor som krävdes för vår granskning. Granskningen har resulterat i att konstitutionsutskottet, förutom ett särskilt yttrande, bestämt sig för att Laila Freivalds agerande var olämpligt och att hon med hänvisning till vår grundlagsfästa tryck- och yttrandefrihet borde ha undvikit sitt handlande våren 2006. Jag ställer mig därför, trots vår enighet i utskottet, frågande till att Socialdemokraterna, som har varit positivt aktiva i samtalet, inte ställer upp i denna debatt. Ärendet rör två frågor, dels vilket budskap som det så kallade Jemenbrevet, undertecknat med Freivalds namn, signalerade i Mellanöstern, dels de kontakter som togs med webbhotellet Levonline. I båda dessa frågor bär utrikesminister Freivalds som minister det yttersta ansvaret. Jag skulle vilja påstå att detta är det konstitutionellt mest spännande granskningsärendet då frågor som tryckfrihet, yttrandefrihet, censur och säkerhetsavstånd till dessa lagar, när framför allt regering och myndigheter är inblandade, kommer under granskningslampan. Det handlar framför allt om hur man förhåller sig till dessa grundbultar i svensk demokrati i kristider, som det var under våren 2006 efter det att Jyllands-Posten hade publicerat karikatyrer på profeten Muhammed. Här noterar konstitutionsutskottet i sitt ställningstagande att yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen gäller oavsett vilket säkerhetspolitiskt läge som Sverige befinner sig i. Det är förbjudet för regeringen och en myndighet att hindra en grundlagsskyddad publicering. En tjänsteman får inte vidta åtgärder som har, eller med fog kan uppfattas ha, ett sådant syfte. Om statliga myndigheter eller tjänstemän går in och försöker styra mediernas innehåll eller försöker hindra tal eller yttrande är det ett brott mot våra grundlagar och vår tryckfrihetslagstiftning. Det är utifrån denna bakgrund som vi har granskat ärendet och har kommit fram till att utrikeministern, som ytterst ansvarig, har agerat olämpligt. Sverigedemokraterna arrangerade i anslutning till det oroliga läget en teckningstävling på sin nättidning SD-Kuriren som webbhotellet Levonline tillhandahöll. Hade det varit en papperstidning hade kontakten troligtvis tagits med den ansvarige utgivaren. Med den nya tidens tidningar på nätet togs kontakten inte med den ansvarige utgivaren utan med dem som tillhandahöll själva platsen för sidan. I det läget är agerandet att ses som att man vid tryckta medier skulle ha gått till självaste tryckeriet - vilket också utgör en intressant reaktion från Utrikesdepartementets sida. Fru talman! Konstitutionsutskottets uppgift är att granska bakåt i tiden, men också att vara normerande inför framtiden. Konstitutionsutskottet granskar inte tjänstemän utan statsråd. Vi granskar också utifrån hur man agerat från våra grundlagar, och därför är det av yttersta vikt att hålla sig konstitutionellt stringent. Vår granskning är att ses som ett komplement till den prövning som Justitiekanslern har gjort. JK bedömer inte ministerns agerande, utan det är en uppgift för oss i konstitutionsutskottet. JK lyfter fram precis det som vi i utskottet också har med i vårt ställningstagande, att agerandet hos Levonline inte varit ämnat att överträda förbudet utan enbart varit för information om det kritiska läget efter teckningstävlingen. Företaget Levonline har också vidhållit att de inte kände sig tvingade att stänga SD-Kurirens hemsida utan menar att de fattade ett självständigt beslut i fråga om nedstängning. Däremot anser konstitutionsutskottet att det är viktigt att man från departementets sida upprätthöll ett betryggande säkerhetsavstånd. Det säkerhetsavstånd som man bör hålla träddes här för när, och kontakten som tjänstemännen, med Freivalds godkännande, tog kan ha varit ägnad att uppfattas som en påtryckning. Det kan inte anses vara ett lämpligt agerande. Den andra frågan gällde det brev som skickades till de svenska beskickningarna utomlands för att förmedlas till varje lands regeringar på ett sätt som beskickningarna själva valde. Utskottet konstaterar att utrikesministern inte kan lastas för de tolkningar som utländska medier har gjort men att feltolkningar av det svenska budskapet hade undvikits om man iakttagit större försiktighet. Här är ministern ytterst ansvarig. Med dessa ord om att agerandet borde ha undvikits, fru talman, vill jag yrka på godkännande av anmälan i konstitutionsutskottets granskningsbetänkande KU20.

Fru talman! Henrik von Sydow och Annie Johansson har ganska väl beskrivit ärendet, så jag ska inte fördjupa mig alltför mycket i detta. Det finns också en ambition att spara lite tid för utskottet, så att vi inte behöver ägna oss åt ett alltför långt nattplenum. Det grundläggande här är att Justitiekanslern har prövat om det har förekommit grundlagsbrott eller inte. Han konstaterar att det inte har förekommit. Däremot överlåter han åt utskottet att bedöma lämpligheten när det gäller säkerhetsavstånd och så vidare. Det finns ganska tydliga regler i olika förarbeten och beskrivningar av vår tryckfrihetsförordning och yttrandefrihetslagstiftning, att om det uppkommer en tveksamhet ska man vara extra försiktig. Då kan man säga att utrikesministern inte har uppträtt på ett lämpligt sätt. Det gäller också det intressanta med det brev som skickades till vissa länder i hennes namn där hon godkänt uttryck som missbruk av yttrandefriheten, vilket i yttrandefrihetsgrundlagen är att betrakta som någonting som måste beivras. Det är lite bekymmersamt, eftersom man utan vidare konstaterar att det inte har förelegat något brott från dem som publicerade detta på hemsidan. Jag skulle också något vilja kommentera Mauricio Rojas reservation. Mauricio Rojas har bidragit med konstruktiva meningar i majoritetstexten men har sedan inte nöjt sig med detta utan velat ha starkare skrivningar. Man kan säga att han har använt lite mer förstärkningsord men egentligen inte tillfört så mycket. Sedan använder han begreppet kritik, vilket vi i utskottet sedan en tid har försökt undvika. Det blir så kallade formella prickningar, och det blir ett väldigt mediefokus omkring detta. Vi vill i stället använda argument som kritik i dessa olika sammanhang. Det kan man ha olika åsikter om. Vi kan givetvis ha respekt för att man vill ha den här typen av skrivningar. Vad som är lite bekymmersamt i reservationen är när Mauricio Rojas skriver följande: "Kontakten var med andra ord ägnad att uppfattas som en påtryckning oavsett hur företaget faktiskt uppfattade kontakten." Där har utskottets majoritet en annan, mer öppen skrivning, där vi säger att kontakten "kan anses" ägnad att uppfattas som en påtryckning. Det problematiska med Mauricio Rojas text är att man kan uppfatta den som ett försök att bevisa uppsåt. Finns det ett uppsåt är det en medveten, hindrande åtgärd och därmed ett brott. Det är lite bekymmersamt, eftersom Justitiekanslern har fastslagit att något brott faktiskt inte föreligger.

Fru talman! Tack för kommentarerna, Ingvar! Det första gällde ordet kritik, som är ett ord som betyder mycket. Det är det hårdaste ord som konstitutionsutskottet använder. Det har använts många gånger tidigare. När man inte gör det just i det här fallet, som jag tycker är så allvarligt - vi kanske är överens om att det är mycket allvarligt - när ska man då använda ordet kritik? Är ordet bannlyst? Det är svårt att tänka sig ett sammanhang där så grundläggande värden hotas och man inte använder ordet kritik. När ska man då använda det ordet? Vad är det för signal vi ger när majoriteten inte använder det ordet? De vill inte bli tolkade som att kritiken var av den kalibern att ordet var befogat. Sänder inte detta en signal som säger att det egentligen inte var så allvarligt? Sedan var det frågan om påtryckningar. Det är en nyansskillnad i de två skrivningarna. Jag vet inte om vi båda skulle kunna betrakta dem som suspekta. Men vi kan säga att det fanns ett syfte med besöket. Och jag tror att du och jag är överens om att det fanns ett syfte med besöket. Det var inte bara ett besök, utan man ville åstadkomma någonting. Det hade att göra med att sidan inte skulle finnas tillgänglig. För mig var informationen bara ett sätt att trycka på, att lägga ett ansvar och en information på tryckeriet som de inte kunde hantera på ett annat sätt. Eller gör du en annan bedömning av denna typ av kontakt?

Fru talman! Det här med kritiska meningar är givetvis omdebatterat. Jag har full respekt för att Mauricio Rojas vill använda detta. Det är möjligt att vi i framtiden kommer att använda det i något sammanhang. Men det har lett till en olycklig debatt om prickningar hit och prickningar dit. I stället har vi försökt fokusera på de sakliga synpunkterna. Det betyder inte att vi inte är kritiska, men vi använder oss inte av detta, som i medierna uppfattas som ett prickningssyndrom. Den intressanta frågeställningen gäller syftet - och det är det som är skillnaden mellan Mauricio Rojas text, bortsett från kritikmeningarna, och utskottsmajoritetens text. Han skriver så här i sin reservation: "Denna omständighet kunde givetvis inte ha undgått utrikesministern, annars hade utrikesministerns initiativ varit helt meningslöst." Och just detta: "Kontakten var med andra ord ägnad att uppfattas som en påtryckning ." Där säger man att det finns ett bestämt syfte, ett uppsåt. Men utskottsmajoriteten säger att det "kan anses", och då är det en öppen skrivning och inte ett bevisat uppsåt. Det är det som är problemet med reservationen. Eftersom JK har friat och sagt att det inte finns något bevisat uppsåt att bryta mot grundlagen är det lite allvarligt att överpröva JK i en reservation på det här sättet.

Fru talman! Det här är egentligen ett väldigt intressant juridiskt läge. JK har alldeles rätt. Jag vill inte på något sätt ifrågasätta den slutsats som JK, Justitiekanslern, drar. Men här har vi en situation som kanske inte var tänkt när man lagstiftade om detta. Man lägger ett ansvar på tryckeriet, webbhotellet eller pappersdistributören genom att man informerar om vilka följder tidningen, hemsidan eller något liknande som man ska publicera eller trycka, får, så att de självmant, när de inser att följderna kommer att vara förfärliga, tar beslutet att stänga ned eller hindra publiceringen. Här finns ett förlopp som jag tror är alldeles uppenbart. Jag vill fråga dig, Ingvar, om du ifrågasätter min beskrivning av förloppet. Vilket annat syfte hade då besöket? Varför ger man information som inte hade med företaget att göra utan med den utrikespolitiska situationen i Mellanöstern? Detta säger man till ett webbhotell, som plötsligt får besök av viktiga tjänstemän som säger att det här kan orsaka otroliga problem för landet. Vad kan det vara för syfte med det? Kan det finnas något annat? Utrikesministen erkänner själv att detta var en del av Utrikesdepartementets åtgärder för att förändra situationen, som var hotande. Hur kan vi beskriva det? Är det då en påtryckning om man gör på det här viset? Jag tycker att det är ett försök till påtryckning - inte på det sätt man hade i åtanke när man stiftade lagen utan indirekt. Det har vi kanske inte reglerat. Detta är en intressant sak att diskutera vidare.

Fru talman! Vi har sagt att det i båda dessa fall är ett olämpligt agerande. Men det är en oerhörd skillnad mellan meningarna. Vad utskottets majoritet säger är att det finns ett möjligt uppsåt, alltså att det inte är uppenbart bevisat, medan Rojas för ett resonemang om att det inte finns någon annan slutsats att dra än att det finns ett uppsåt med i det hela. Jag har varit med ganska länge i utskottets historia. Många gånger kan man misstänka ett uppsåt, misstänka ett visst syfte, men om man inte kan frilägga det och bevisa det kan man inte komma vidare. Då måste man hålla sig till ganska öppna beskrivningar i sammanhanget. Det är ganska intressant att vi konstaterar att det finns ett antal likartade ärenden där Berit Andnor har varit inblandad, liksom en reservation som gäller Thomas Bodström och Sveriges Television, där man säger att åtgärderna eller agerandet borde ha undvikits. Där har man en ganska kraftfull markering även om man inte kan bevisa att det är ett grundlagsbrott.

Fru talman! I detta ärende har det mesta sagts. Så är det för den som kommer sent på talarlistan. Men detta granskningsärende har figurerat flitigt i medierna det senaste året. Konstitutionsutskottet har också haft många långa diskussioner. Det har varit intressanta och viktiga diskussioner utifrån tryckfriheten och yttrandefriheten. Det har också varit mycket diskussioner om syftet. Jag vill poängtera att både UD och Säkerhetspolisen har tagit upp vad syftet var. Syftet var just att informera om den rådande situationen - inte att påverka eller utöva påtryckningar på företaget som på sin server hade hemsidan med teckningstävlingen med karikatyrer av profeten Muhammed. Det är också väl känt att just dessa förlöjliganden av en profet skapade mycket oro runt omkring i världen, med min förståelse. Under krisens gång riktades också ett flertal hot mot svenska beskickningar och intressen. Det kulminerade den 4 februari 2006 med att Sveriges ambassad i Damaskus förstördes. Det är dessa bilder som tjänstemännen från UD och Säkerhetspolisen tog upp och informerade företaget om. Jag vill poängtera att det var företaget Levonline som på eget bevåg tog bort hemsidan från servern. Sedan kommer vi in på det brev som har gått ut till olika länder i världen och på tolkningen av Laila Freivalds budskap. Hon har själv i KU-utfrågningar bestämt uppgett att hon inte känns vid det uttryckssätt som används i brevet i hennes namn. Den feltolkning av budskapet som man gav uttryck för i tidningen Yemen Observer kan naturligtvis inte Laila Freivalds lastas för. Det tar vi också upp i utskottets ställningstagande. Men hanteringen av ärendet borde enligt utskottet ha skett på ett mer noggrant och försiktigt sätt för att undvika feltolkningar. Där är vi överens. Med facit i hand kommer förhoppningsvis andra budskap som går ut i världen från Sveriges regering att hanteras varsamt och insiktsfullt just för att man ska undvika feltolkningar. Laila Freivalds hade naturligtvis, vilket också kommer fram i utskottets ställningstagande, det yttersta ansvaret för vad som skedde i Utrikesdepartementet. Det går inte på något sätt att bortse från. Utskottet skriver i sista meningen i sitt ställningstagande: "Med hänsyn till tryck- och yttrandefrihetens grundläggande roll i samhället anser utskottet att det i ärendet behandlade agerandet borde ha undvikits." Jag har en fråga. Jag ställer mig till fullo bakom utskottets ställningstagande. Men man kan inte låta bli att fundera när ett sådant här ärende kommer upp - alla ärenden är känsliga, men detta är ett av de mest känsliga - över en sak som jag nästan är säker på. Hur Laila Freivalds än hade agerat hade det, tror jag, med största sannolikhet väckt kritik. Jag vill sammanfatta mitt anförande i ärendet: Damned if you do, damned if you don't . Med detta vill jag inte ha sagt att jag inte ställer mig bakom utskottets ställningstagande.

Fru talman! Jag vill ta upp två punkter i Marianne Bergs anförande. Först säger du att syftet med den kontakt som togs den 8 februari från Utrikesdepartementet enbart var att informera. Då är min fråga: Vad var syftet med det? Vad ville man åstadkomma? Jag tror inte att man går runt och informerar bara för att informera i en krissituation. Laila Freivalds har i utfrågningen sagt att det var en del av Utrikesdepartementets åtgärder för att ändra på en situation som betraktades som mycket ofördelaktig för landet. Det är klart att det fanns ett syfte. Annars måste vi anta att utrikesministern agerar på ett fullständigt obegripligt sätt. Det kan inte vara fallet. Jag kan utmåla samma scenario. Expressen eller Aftonbladet kommer att publicera en artikel som bedöms som skadlig för något land, ett lands intresse. Det är en krissituation. Då går man till tryckeriet och berättar att det här just kommer att leda till de här problemen. Är inte den informationen på något sätt ett försök att påverka? Varför ges annars informationen? Jag skulle vilja att du tar upp det här. På slutet tyckte jag att du var väldigt ursäktande när det gällde Laila Freivalds agerande. Du sade: Hon skulle få kritik hur som helst. Det har du rätt i. Men hon skulle inte få konstitutionell kritik, och det är det vi ägnar oss åt. Jag är säker på att många till och med tyckte att det var rätt att göra det hon gjorde. Men vi måste vakta grundlagen och våra fri- och rättigheter. Det är det som våra grundlagar finns till för. Och det kan vi inte blanda med en annan kritik, som du gör på slutet av ditt anförande.

Fru talman! Mauricio Rojas avslutar med att prata om vad hon gjorde. Hon har i detta ärende, som vi också har tagit upp, det yttersta ansvaret. Men om Mauricio Rojas menar att Laila Freivalds stängde hemsidan på Levonline håller jag inte med. Levonline är väl ett företag som kan svara för sig självt. De tog bort hemsidan från sina servrar på eget bevåg. Mauricio Rojas tar också upp frågan: Vad var syftet med kontakten med företaget? Jo, syftet var, som de har uppgivit själva, att informera om den rådande situationen, vad denna hemsida hade fört med sig och hur läget var efter det att Jyllands-Posten i Danmark hade startat detta hösten 2005. Det kan kanske inte tänkas vara försvarbart. Men i den rådande situationen förstördes en svensk ambassad i Damaskus. Det fanns hot mot svenska beskickningar, och otroligt många människor världen över, kanske 40-50 personer, hade dött på grund av, i början, Jyllands-Postens karikatyrer där profeten Muhammed förlöjligades. Syftet var att informera om det rådande läget. Syftet var inte att påverka i fråga om en stängning av en hemsida. Syftet var rent informellt, och Levonline tog självt beslutet att ta bort hemsidan från sin server.

Fru talman! Ingen har påstått att Laila Freivalds stängde hemsidan. Det är inte det vi diskuterar. Det hon gjorde var att ge den här informationen med ett syfte, att påverka företaget. Det skulle vara obegripligt om hon skickade ut sina främsta politiska tjänstemän för att informera utan något syfte. Syftet var uppenbarligen att företaget självmant skulle fatta ett beslut. Hur benämner vi det här förloppet? Det är det som är intressant. Justitiekanslern säger att det här inte är ett brott. Det är korrekt. Men vad är det här? Vi har här en situation som är väldigt oklar ur konstitutionell synpunkt, men detta förtjänar kritik. Att vi måste försvara de grundläggande friheterna är för mig självklart. Du säger: Det var en kritisk situation. Men det är just för sådana situationer våra grundlagar finns. Man ska inte falla för frestelsen att göra saker som man gjorde under andra världskriget. Det gjorde man dessutom, Marianne, väldigt mycket när det gällde dem som var med i det som ditt parti kallades då. Du känner till detta mycket väl. Det var transportförbud för tidningar som hade kommunistisk anknytning. Tusentals samtal avlyssnades. Det var över 300 ingrepp mot artiklar och mycket annat som gjordes under den tiden. Per Albin Hansson beklagade givetvis detta, men accepterade det i namn av just läget. Jag tror att våra grundlagar finns till för att hindra just den här argumenteringen, att vi får kränka våra friheter för att landet är utsatt. Så får vi inte göra. Vi får inte försvara demokratin med odemokratiska metoder. Det är vad jag tror att vi har lärt oss från andra världskriget.

Fru talman! Jag får vidhålla det här med syftet. Då får jag återigen ta upp vad som har tagits upp förut. Det är att JK konstaterar att någon överträdelse av förbudet mot censur eller andra hindrande åtgärder inte kan anses ha skett genom den kontakt som Utrikesdepartementet och Säkerhetspolisen tog med företaget. Jag undrar också - för det är samma frågeställningar - om inte Mauricio Rojas har tittat på utskottets ställningstagande, som jag ställer mig bakom. Där säger vi klart och tydligt att Laila Freivalds som utrikesminister hade det yttersta ansvaret för vad som skedde inom Utrikesdepartementet. Det går inte att bortse från. Och innan jag lämnade talarstolen tog jag upp det som står i den sista meningen i utskottets ställningstagande: Med hänsyn till tryck- och yttrandefrihetens, som Mauricio Rojas har tagit upp, roll i samhället anser utskottet att det i ärendet behandlade agerandet borde ha undvikits. Det är mitt svar till Mauricio Rojas. Titta mer på utskottets ställningstagande och återkom senare!

Fru talman! Jag vill bara få fört till protokollet att jag instämmer i den argumentering som tidigare har framförts av Henrik von Sydow, Annie Johansson, Ingvar Svensson och Marianne Berg.

Herr talman! Mikael Johansson fattade sig väldigt kort och ställde sig bakom allt som de andra sagt i majoritetsförslaget. De har sagt en hel del som jag tycker är ganska betänkligt. Jag vill fråga vad du, Mikael, tycker. Det är helt enkelt viktigt att varje parti manifesterar sin ståndpunkt i ett så här viktigt ärende. Vi har diskuterat vad som var syftet med besöket hos Levonline. Varför informerades företaget? Vad ville utrikesministern åstadkomma? Jag hävdar att det bara finns en rimlig tolkning, nämligen att det handlar om att påverka företaget i en riktning som jag menar kommer att visa sig vara mycket problematisk från tryckfrihetssynpunkt. Sedan har vi den andra frågan. I förslaget och det du, Mikael, säger används inte ordet "kritik" som är det etablerade ordet för att markera att det fel som begåtts är allvarligt. Jag vill därför ha en förklaring. Man måste ta ansvar också för att ordet "kritik" inte används, inte minst i det här fallet. Till sist: I slutet av ett av de senaste anförandena framhävdes det att Laila Freivalds skulle ha fått kritik hur hon än gjorde. Jag menar att det är något som inte kan accepteras, för då blandar man ihop kritik från allmänheten med den konstitutionella kritik som vi så att säga är skyldiga att leverera. Jag vill att du uttrycker dig om detta, för det är ett ursäktande sätt som jag ser det.

Herr talman! Först vill jag säga några ord om vokabulären. Under inledningsrundan här i dag hörde vi ett antal olika exempel, till exempel "att sätta ribban". Jag tror att någon också använde ordet "klura" när det gäller vårt uttryckssätt, hur vi ska beskriva. Mauricio försöker få det till att vi i det här fallet skulle ha använt ordet "kritik". Jag uppfattar inte att KU:s roll är att vi i KU ska komma med kritik. Vi lyfter fram frågorna för kammaren, i ett sakperspektiv. Sedan är det upp till kammaren att till syvende och sist via ett misstroende entlediga ett statsråd på grund av hur statsrådet agerat. Därför är valet av vokabulär inte så viktigt som det kan tyckas i den debatt som varit om just det föregående statsrådet Laila Freivalds. När det gäller syftet med kontakten i fråga uttrycker vi i majoritetstexten att den här kontakten kan ha varit ägnad att uppfattas som en påtryckning. Det är det viktigaste. Oavsett hur företaget har uppfattat kontakten kan den uppfattas som och vara en påtryckning. Det är alltid svårt när vi går in och granskar - när vi frågar och tar reda på mer material - att exakt se vad som är orsaken till folks agerande, oavsett om det i det här fallet var en tjänstemans eller ett före detta statsråds agerande. Sådant är alltid väldigt svårt. Båda sätten att agera - antingen att avstå från kontakten eller att inte avstå från kontakten - kunde ha lett till kritik. Det kan vara ganska relevant eftersom det handlar om en bedömning av det hela. Kritiken är likväl kraftig i majoritetstexten.

Herr talman! I det här fallet har Laila Freivalds själv förklarat varför man gjorde det man gjorde. Hon säger att hon direkt efter mötet med ambassadörer och andra representanter från länder i Mellanöstern sammanträffade med personal från UD för att se hur man skulle ta itu med den hemsida som redan ställt till ganska stora problem. Det är klart att det här besöket och den information som gavs till företaget var en del av något som syftade till att åstadkomma någonting. Jag är mycket förvånad över att de i majoriteten som inte vill använda ordet "kritik" inte erkänner detta när Laila Freivalds själv har gjort det. Det är för mig ett slags överslätande av någonting som borde sägas klart och tydligt. Jag tror att detta är viktigt, för det är så påfallande. Laila Freivalds har ju också sagt det. När det gäller valet av vokabulär säger du plötsligt om allt vad KU tidigare gjort att användningen av ordet "kritik" otaliga gånger på något sätt var felaktigt och att man skulle låta kammaren göra något via misstroendevotum. Men så har det inte alls fungerat. Det är egentligen ni som vill introducera en innovation genom att nästan förbjuda ordet "kritik" därför att det skulle innebära en prickning eller något sådant - ord som ni, inte vi, har använt. Ni måste förstå att ta ansvar för att ni ändrar på praxis i konstitutionsutskottet. Det gör ni med anledning av Laila Freivalds-fallet - ett fall som gäller våra grundläggande friheter. Det måste man ta ansvar för. Man måste förklara varför en praxis som har funnits i väldigt många år just nu och just här ska ändras.

Herr talman! Oavsett hur länge en praxis har använts kan den uppenbarligen trots allt vara fel. Det har inte varit mer rätt förut att använda ordet "kritik", lika lite som det från Mauricio Rojas sida nu skulle vara rätt att använda ordet "kritik" när det gäller de granskningsbetänkanden som vi förelägger riksdagen. KU:s granskningsarbete syftar till att för kammarens ledamöter belysa förhållandena och till att se om de anser att det skulle kunna finnas fog för att rikta misstroende mot ett enskilt statsråd. Det är grunden för konstitutionsutskottets roll. Att Laila Freivalds har redovisat syftet och svarat på frågorna tar vi fasta på. Vi uttrycker oss ju om att det agerandet borde ha undvikits. Vi är väldigt tydliga om det. Om du använder ordet "kritik" eller talar om "borde ha undvikits" till exempel så är det - praxis eller inte - ledamöterna i denna kammare som till syvende och sist ska avgöra huruvida det ska vara fortsatt förtroende för det enskilda statsrådet eller inte. Det har tidigare varit konstitutionsutskottets rimliga roll och uppgift. Vi har inte gjort något avsteg utifrån det här enskilda ärendet - uppfattar jag - i utskottsarbetet, utan i varje ärende har vi gemensamt pratat om att vi ska undvika ordet "kritik". Risken finns ju att medierna fokuserar på just det ordvalet i stället för att se till sakförhållandet som jag tycker att det är mer rimligt att tittare, lyssnare och medier mer ordentligt får studera. Vad i agerandet har varit bra eller dåligt? Sedan kan var och en - såväl läsare som tittare - dra slutsatser av det.

Herr talman! Vad debatten i dag handlar om är dåvarande utrikesminister Laila Freivalds och hennes agerande i samband med en kris som kommit att kallas för Muhammedkrisen, alltså den kris som uppstod efter det att Muhammedkarikatyrerna publicerats i Jyllands-Posten. Men när det gäller Muhammedkarikatyrerna och det som hände efter det att dessa publicerats var det inte första gången som religions- och yttrandefriheten hamnat på kollisionskurs i Sverige. Med min yrkesbakgrund som präst finner jag att det är mycket viktigt att föra en diskussion om distinktionen mellan religionsfrihet och yttrandefrihet och att den diskussionen förs också i dag. För nio år sedan, herr talman, rådde det stor upprördhet i min hemstad Uppsala. Den upprördheten hade sitt ursprung i utställningen Ecce Homo, en bildmeditation av konstnären Elisabeth Ohlson Wallin som under kulturnatten 1998 visades i Uppsala domkyrka. Protesterna framfördes med stor frenesi, och de handlade om att Jesus framställdes på ett för många människor kränkande sätt. Det var religionsargumentet som framfördes. Man menade att religionsfriheten kränktes av några. Chockvågen gick genom vårt land och spreds också till andra länder. Känslorna var så upprörda att polis inkallades, och utställningsdagen gick polisen med bombhundar genom kyrkan. Flera av oss präster som tjänstgjorde hotades till livet. Herr talman! Den här djupgående egna personliga erfarenheten har lärt mig hur ont det kan göra för den enskilda människan när värden som man håller heliga upplevs som hotade eller utsätts för kränkning. Jag har tjänstgjort i just Uppsala domkyrka, och i mitt arbete efter Ecce Homo-utställningen mötte jag många gånger människor som återkom till bilderna och hur bilderna påverkat dem inför framtiden. Även om jag kunde leva mig in i och delvis kanske också förstå upprördheten är jag i dag glad att utställningen inte stoppades, utan den kom till stånd och genomfördes. Slutsatsen var att yttrandefrihet och den konstnärliga friheten vann över den svaga och vaga argumentation som kunde rubriceras som subjektiv kränkning hos somliga individer. Utställningen kom att leda till en dialog som pågår än i dag inom kyrkor och samfund men också på olika arenor ute i samhället, inte minst politiskt. Det handlar om utanförskap, homosexualitet och ytterst människosyn och människovärde. Förra året spreds världen över en storm av vrede på nytt. Det handlade igen om yttrandefrihet och religion. Vi fick åter uppleva hur religiösa bilder upprörde hela världen, och mina minnen från Ecce Homo blev tydliga och kom tillbaka. Återigen ser vi, herr talman, att bilder talar till de djupaste skikten hos en människa och att bilder kan betyda mer än talade eller skrivna ord, provocera och frammana de mest primitiva instinkter och handlingar. Det som skedde var i den muslimska världen, avlägsen från oss. Man såg hur ambassader stacks i brand, hur man brände flaggor, hur man skändade svenska vapensköldar och så vidare, hur handelsbojkotter kom till stånd. Det känns avlägset för oss som bor i Sverige, men vi ska komma ihåg att under förra året sattes yttrandefriheten ur spel också här hemma då den konstnärliga friheten sattes på undantag när man monterade ned en tavla på Museum för världskultur i Göteborg. Det fanns ett annat exempel på Berliner Staatsoper där Mozartoperan Idomeneo ställdes in därför att den kunde upplevas som kränkande av somliga, läs muslimer. Senare har den spelats, och det har gått mycket bra. Det har inte hänt någonting, inte en enda incident. Upprördheten som vissa människor känner får inte leda till att vi som har grundlagsskyddad yttrandefrihet bara vagt lägger oss platta och agerar dörrmatta för de mörka krafter som förnekar den andres rätt att tänka fritt, publicera sig fritt. Protestyttringar och våld tystar mycket effektivt de röster hos muslimer som kämpar för fria, öppna, demokratiska och toleranta samhällen. Faktum är, herr talman, att den svenska regeringen misslyckades fullständigt i hanteringen av Muhammedkrisen. Men till skillnad från andra länders regeringar reagerade statsministern genom att läxa upp sin danske kollega i tv på bästa sändningstid, och utrikesministern valde att agera på ett sådant sätt att en hemsidesleverantör släckte ned en hemsida. Som kronan på verket var det när UD med Laila Freivalds medgivande agerade för att släcka ned den hemsida som publicerade de här bilderna. BBC rapporterade: "It is believed to be the first time a Western government has intervened to block a publication in the growing row." Det är ord och inga visor. Yttrandefriheten sattes på undantag, och det av en svensk utrikesminister. Under mina år som präst har jag inte någon gång, 13 år är det, varit med om en påsk eller en jul när man inte har sett karikatyrer av Jesus i krubban eller på ett kors, ganska provocerande kanske för somliga människor, men det är ett led i yttrandefriheten. Varje religion och varje livsåskådning tål granskning, tål att prövas och klarar till och med av den kränkning som det kan innebära att fördomsfulla bilder visas eller trycks. Det kan vara fula bilder, de kan vara anstötliga, men i yttrandefrihetens namn måste de få visas. Varje demokrati måste hålla fast vid tryckfriheten och yttrandefriheten oaktat vilken konstnärlig eller intellektuell kvalitet materialet håller så länge som bilderna eller texten inte manar till våld eller till övergrepp mot människor eller grupper. Om så sker i detta land Sverige träder lagen om hets mot folkgrupp in, och man kan lagföras. Herr talman! Vi får inte ge avkall på demokratiska värden bara för att protesterna mot Muhammedkarikatyrerna tog sig extrema och våldsamma uttryck. Varje dag måste vi i stället stå upp och försvara yttrandefriheten och kräva att också medborgare i andra länder ska kunna uppnå och åtnjuta samma demokratiska friheter som vi äger. Jag är övertygad om att den muslimska världen behöver mer frihet och inte mindre. Vi i Sverige måste påminna oss gång på gång att vi äger en grundlagsskyddad yttrandefrihet och bär ett ansvar för att förvalta denna yttrandefrihet och sprida budskapet om storheten i friheten över världen. Utrikesminister Laila Freivalds agerade på ett sätt som enligt min mening förtjänar kritik. Jag är förvånad över att konstitutionsutskottet inte har valt att kalla kritik för kritik utan gör vissa omskrivningar. Finns det någon i utskottet som tycker att agerandet förtjänar beröm? Med detta yrkar jag på godkännande av anmälan i Folkpartiets reservation i konstitutionsutskottets granskningsbetänkande 20. I detta anförande instämde Mauricio Rojas (fp).

Herr talman! Jag hade inte tänkt ta till orda i den här debatten eftersom vi är sex partier som är överens. Men jag blev efterlyst tidigare i debatten. Jag tycker också att det finns en sak som inte fått tillräckligt mycket utrymme i debatten så här långt och som jag gärna vill lyfta fram, nämligen att regeringen i det här fallet har ett dubbelt uppdrag. Statsledningen ska värna hotade svenska intressen samtidigt som man ska följa grundlagen. Det slås också fast i KU:s betänkande. Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg det. Regeringen hade faktiskt ett dubbelt uppdrag. KU:s viktigaste slutsats är att det inte skedde någon överträdelse av yttrandefrihetsgrundlagens censurförbud i kontakterna med Levonline. Regeringen kan inte lastas för något grundlagsbrott, precis som Ingvar Svensson tidigare påpekat här i debatten. Däremot för KU ett problematiserande resonemang om säkerhetsavstånd när det gäller kontakterna mellan UD-tjänstemannen och Levonline. KU konstaterar att det å ena sidan är viktigt med säkerhetsavstånd, å andra sidan inte får leda till att myndigheter alltid avhåller sig från att kontakta medieföretag för att erbjuda information, vilket var syftet i det här fallet. I det här fallet anser KU att UD-tjänstemannen har kommit säkerhetsavståndet för när i kontakterna med Levonline även om Levonline inte uppfattat kontakterna som påtryckning. Det är vi alla överens om. Om detta har flera ledamöter talat här i dag liksom om hur utrikesministerns uttalande feltolkats i utländska medier. Däremot har det i dagens debatt varit mer tyst om regeringens dubbla uppdrag, det vill säga att statsledningen ska värna hotade svenska intressen samtidigt som man ska följa grundlagen. Detta slås också fast i KU:s betänkande, vilket är viktigt att komma ihåg.

Herr talman! Det vore mycket anmärkningsvärt om ingen företrädare för det socialdemokratiska partiet skulle vara med i debatten. Det var ni socialdemokrater som regerade landet. Det handlar om en före detta minister som är socialdemokrat. Då är det klart att det största partiet i landet måste säga sitt i kammaren och inför det svenska folket om det här ärendet. Det är ett så otroligt viktigt ärende. Jag tackar dig Tommy för att du tänkte om och anmälde dig till talarlistan. Men att partiet över huvud taget hade övervägt att inte vara med i debatten är mycket märkligt. Du pratar om det dubbla uppdrag som regeringen och statsledningen har att försvara landet och svenska intressen och att följa grundlagen. Man får intrycket att regeringen ska göra en viss avvägning. Hur mycket följer vi grundlagen? Hur mycket försvarar vi landets intressen? Hur mycket censur är påkallat i det här fallet? Under andra världskriget hade vi transiteringen av tyska divisioner och 300 beslag av tidningar. Det är klart att med Hitler på andra sidan låter avvägningen korrekt. Men 1948 ändrade vi grundlagen just för att den här avvägningen betraktades som problematisk, just för att vi tyckte att våra grundläggande rättigheter aldrig får offras, att de är absoluta och ovillkorliga. Statsledningen ska försvara våra intressen och allt som har med våra intressen att göra, men inte till priset att våra grundläggande rättigheter utsätts för hot. Detta övervägande får man inte göra.

Herr talman! Till att börja med vill jag verkligen tacka Mauricio Rojas för den betydelse han tillmäter mitt eget parti. Jag är betydligt mer ödmjuk än så. I det här fallet har vi en majoritet av sex partier. Då tycker jag inte att alla sex partier behöver gå upp i debatten. Men nu har jag ändå gått upp och redogjort för hur jag ser på debatten. I princip har vi haft samma vinklingar. Jag har valt att bara fokusera på det dubbla uppdraget. Det innebär att statsledningen ska värna hotade svenska intressen samtidigt som man ska följa grundlagen. Det finns ju ingen som ifrågasätter grundlagen i det här fallet. Justitiekanslern och KU har också slagit fast att det inte föreligger något grundlagsbrott. Däremot förs ett resonemang om att man kommit säkerhetsavståndet förnär. Men majoritetens liksom Justitiekanslerns slutsats är att det inte föreligger något grundlagsbrott. Grundlagen har respekterats, och det är viktigt att komma ihåg.

Herr talman! Då är vi överens om att grundlagen gäller i krissituationer, också om landets intressen är hotade. Statsmakten ska inte göra något övervägande och ställa det ena mot det andra, utan det finns en absolut plikt för oss alla att följa vår grundlag. Jag tycker att det känns mycket bättre nu, men i början kändes det som att det här fanns möjlighet till en viss kohandel mellan det ena och det andra, eftersom detta har inträffat. Och det är begripligt. Vi behövde en lag, tryckfrihetsförordningen, för att stoppa det här. Reaktionen är begriplig när våra intressen hotas. Jag förstår Laila Freivalds - tro inget annat - och alla dem som tycker att hon antagligen agerade rätt. Men det måste finnas en absolut gräns som gör att inte det begripliga blir ett övergrepp på grundlagen. Under andra världskriget agerade inte något av partierna från höger till vänster, åtminstone inte Socialdemokraterna, på ett bra sätt. Vi är alla överens om att det inte får upprepas. Därför är en absolut klarhet, inte minst från det största partiet i vår riksdag, så oerhört viktig. Var inte så blyga! Ni tillhör det största partiet, och då har vi rätt att kräva ett klart och tydligt besked av er. Vad menar du var syftet med att den högsta politiska rådgivaren till Laila Freivalds besökte webbhotellet? Om det inte var att påverka, varför lämnades då informationen? Vad ville utrikesministern åstadkomma? Hon säger själv att det var en förändring i en tävling som inte betraktades som bra för svenska intressen. Det är inte acceptabelt att agera på det viset, att ge en information som förväntas leda till att man förhindrar en publikation.

Herr talman! Syftet får de personer som varit inblandade stå för. Men det framgår av handlingarna att syftet var att erbjuda information om det utrikespolitiska läget. Och slutsatsen är från KU:s och Justitiekanslerns sida att inget grundlagsbrott har begåtts. Jag tycker att det är viktigt att vi är sex partier som har kunnat nå en enighet om detta. När jag hör Mauricio Rojas sista inlägg tycker jag kanske att den här reservationen verkar onödig, med tanke på hur nöjd Mauricio verkar vara med mitt svar. Men det är förmodligen en feltolkning som vi kan återkomma till i ett annat sammanhang. Det viktiga att komma ihåg är att regeringen i detta fall har ett dubbelt uppdrag, att statsledningen ska värna hotade svenska intressen samtidigt som man ska följa grundlagen. Det slås fast i KU:s betänkande. Och liksom Justitiekanslern kommer KU fram till att inget grundlagsbrott har skett.

Herr talman! Enligt 6 kap. 1 § andra stycket regeringsformen tillsätter statsministern övriga statsråd. Utifrån den granskning som vi har genomfört i utskottet anser vi från oppositionens sida - socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister - att Fredrik Reinfeldt inte levt upp till de krav som måste ställas när det gäller uppgiften att utse statsråd. Däremot kan vi konstatera att den borgerliga majoriteten i utskottet inte har några som helst synpunkter på hur statsministern har skött sitt arbete när det gäller att utse statsråd. Sant är att regeringsformen ger en stor frihet åt regeringsbildaren när det gäller vem som ska utses, men det innebär inte att det ska utläsas som att det ska få gå på vilka lösa boliner som helst. Så kan man naturligtvis inte tolka regeringsformen. Det är ett utomordentligt stort ansvar som riksdagen ger statsministern att utse statsråd, det kanske viktigaste uppdrag som vi ger någon. Det är ett stort förtroende som måste förvaltas väl. Det är en både central och mycket grannlaga uppgift där statsministern naturligtvis måste ta ansvar för att han inte utser statsråd som har en bakgrund som inte går att försvara. Det kräver noggranna förberedelser. Hur det ska gå till i detalj är naturligtvis ingenting som riksdagen eller någon av oss som står här egentligen har någonting att säga om. Men det kräver naturligtvis förberedelser, och det krävs en beredning av ärendet. Det hoppas jag att de allra flesta håller med om. Därför tycker jag att det är häpnadsväckande att höra att statsministern inte ens hade ett personligt samtal med de statsråd som han utsåg och som representerade ett annat parti än hans eget. Han ägnade inte en enda minut åt samtal med dem som han skulle utse att sitta i Sveriges regering och som skulle få det ansvar som det innebär att vara statsråd. Mycket tunga och viktiga uppdrag delades lättvindigt ut utan att statsministern ens en gång ansåg sig behöva prata med dem som skulle utses. Nu gick det ju som det gick med regeringsbildningen. Det måste ändå påminnas om det stora misslyckande som den resulterade i. Två av ministrarna avgick inom tio dagar. Tre statsråd polisanmäldes. Andra har misstänkts för både mutbrott och skattebrott. Det är allvarligt eftersom detta handlar om Sveriges regering och Sveriges anseende i omvärlden. Utifrån den granskning som vi har gjort är det helt klart att det inte går att dra någon annan slutsats än den som vi socialdemokrater har gjort tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, nämligen att statsministern inte har levt upp till de krav som jag anser att vi rimligen måste ställa på en regeringsbildare när det gäller förberedelser för uppgiften att utse statsråd. Med det, herr talman, yrkar jag på godkännande av anmälan i reservation nr 2.

Herr talman! Ärendet om Fredrik Reinfeldts sätt att utse regering innehåller några förvånande och märkliga saker. Ännu märkligare ter det sig, herr talman, när Reinfeldt förklarar att han har stött sig på tidigare erfarenheter hos regeringsbildare när han arbetade för att utse nya statsråd. Det finns ingen praxis för hur en regering och enskilda statsråd ska utses, men jag tänkte ta hjälp av sporttermer när jag ska försöka förklara hur märkligt det kan te sig. Låt mig jämföra denna situation med hur svenska herrfotbollslandslaget hade det i början av september förra hösten när förbundskaptenen Lars Lagerbäck helt enkelt skickade hem tre av landslagsspelarna på grund av att de har uppträtt olämpligt och inte följt reglerna. Det var en av Sport-Sveriges största händelser under många månader. Vad var det som kom fram med anledning av Zlatans uteblivna landslagsspel under dessa månader? Det var mycket tydligt att det saknades personligt samtal mellan vår förbundskapten och nyss nämnda Zlatan. Det skrevs oerhört mycket i de sportbilagor som fanns, och jag tror att vår i viss mån sportintresserade statsminister skulle kunna ha uppfattat denna situation i början av september förra året när han i sin egen roll som statsminister skulle utse egna statsråd. Direktkontakt är A och O när det gäller att bygga ett lag. Det duger inte att skicka några centermittfältare för att prata med Zlatan. Det duger inte att skicka några försiktiga kd-backar för att försöka få ordning på laget och få in de spelare som önskas. Det är oerhört viktigt att den som är förbundskapten och lagledare tar direktkontakt. Denna fotbollsliknelse blir ännu mer uppenbar i ljuset av det orangefärgade lagets förlust mot det rödgröna laget i den årliga fotbollsmatchen förra tisdagen. Efter en intensiv punktmarkering av tjejerna i det rödgröna laget - särskilt tack till Monica Green, Eva-Lena Jansson och Rossana Dinamarca - tvingades statsministern att konstatera att var och en av de rödgröna ledamöterna fick in bollen i mål vid tre tillfällen. Det var en bra fördelning, ett per parti som ingick. Regeringen fick bara in en enda boll. Det är möjligt att om statsministern valt att själv prata direkt med sina spelare, herr talman, hade resultatet kanske sett annorlunda ut. Jag måste återkomma till de statsråd som i höstas avgick efter bara några dagar. Det var trots allt dem som han själv hade pratat med som avgick.

Herr talman! Konstitutionsutskottet har gjort sin granskning av statsminister Fredrik Reinfeldts förordnanden av statsråd utifrån en anmälan dels om huruvida statsministerns beslut att förordna statsråd kan anses falla under beredningstvånget i regeringsformen, dels om i vilken omfattning och i vilka former förordnanden av statsråd har skett. Konstitutionsutskottets avsnitt i betänkandet som handlar just om gällande regler ger ett förhållandevis klart svar på de frågor som är ställda i anmälan. I grundlagspropositionen från 1973 framhålls att statsministerns beslut om regeringens sammansättning till skillnad från hur det fungerade tidigare inte blir ett regeringsbeslut. Beredningstvånget framgår av 7:2 i regeringsformen, och enligt den paragrafen ska vid beredning av regeringsärendena behövliga yttranden och upplysningar hämtas från berörda myndigheter. Av det här framgår att statsministerns förordnanden inte kan falla under något beredningstvång. KU redogör också i sitt betänkande för tidigare statsministrars överväganden och praxisen kring förordnande av statsråd. Det är en överblick som absolut är intressant. Från öppna källor som memoarer, intervjuer och festskrifter lämnas redogörelser för hur tidigare statsministrar som Ingvar Carlsson och Göran Persson gjort avvägningar och resonerat kring utnämningar och sammansättningen av regeringen. Betänkandet redogör också för KU:s tidigare utfrågningar i ämnet så långt tillbaka i tiden som av Tage Erlander, Thorbjörn Fälldin och Ola Ullsten om deras erfarenheter som just regeringsbildare. Slutsatsen efter att en sådan genomgång är klar är att det inte finns någon enhetlig modell för tillsättning av statsråd. Det finns tvärtom många olika hänsyn att förhålla sig till. Herr talman! Det är klart att förordnande av statsråd är en viktig, ansvarsfylld och grannlaga uppgift. Statsministern har under nästan en hel förmiddag, en halv förmiddag, en lång förmiddag, redogjort för de omfattande förberedelser som fanns inför regeringsskiftet. Han har redogjort för de långvariga gemensamma förberedelserna i Allians för Sverige kring den politiska fördjupningen och för hur förtroendet och kännedomen mellan de ledande politikerna i Allians för Sverige växte fram till den särskilda arbetsgrupp som hade uppdraget att ta fram aspekter på hur en regeringsbildning skulle genomföras. Han redogjorde för hur erfarenheterna från de borgerliga regeringsbildningarna 1991 och på 1970-talet sammanställdes och togs till vara. Till det, att det är statsministerns stora ansvar och viktiga uppgift att förordna statsråd, måste det kopplas ett förtroende genom ömsesidig tillit för att bygga ett lag med starka statsråd som också fungerar som ett lag med kollektivt ansvar för politiken. Herr talman! Regeringsformen slår kort fast att det är statsministern som tillsätter statsråd. Den slår också fast att det är statsministerns ansvar att se till att de delar av regeringsformen som styr över de formella kraven på statsråd uppfylls. Utskottets betänkande har som sagt enkelt klarlagt att utnämning av statsråd inte är regeringsärenden och därför inte heller omfattas av bestämmelsen om beredningsskyldighet. Vårt betänkande visar som sagt att någon särskild praxis inte heller har utvecklats för hur utnämningar ska förberedas. Jag vill påminna om, och det är viktigt, att vår granskning är just av en konstitutionell karaktär, en rättslig karaktär. Och några regler har inte överträtts. I och med detta ser vi ingen anledning till någon särskilt uttalande från konstitutionsutskottets sida.

Herr talman! Jag har bara en enkel fråga till Henrik von Sydow. Anser den borgerliga majoriteten i konstitutionsutskottet att regeringsformens krav på statsministern om ansvar för att utse statsråd verkligen kan tolkas på så sätt att det inte kräver några som helst förberedelser?

Herr talman! Det är en felaktig beskrivning att det inte har varit några som helst förberedelser. Jag vill påminna Berit Andnor om att vi satt tillsammans under en lång förmiddag just för att gå igenom Fredrik Reinfeldts svar på vilka förberedelser som har förekommit. Jag vet att Berit Andnor är ovan vid koalitionsregeringar, ovan vid samarbete mellan fyra olika partier. Jag vill därför peka på det som lyfts fram, det som är det uppenbara, att statsministern är regeringsbildare och ansvarig för samtliga statsråd. Tittar man på den historia som finns av koalitionsregeringar är det förstås så att ett stort ansvar för statsråden faller på dem som är partiledare för respektive parti. Det är klart för oss att den här processen har föregåtts av mycket öppna samtal mellan partiledare där statsministern, just som regeringsbildare, har vinnlagt sig om vilka frågor som har ställts och om hur diskussionerna har varit. Jag vill också påminna Berit Andnor om att det här är personer som känner varandra, som har jobbat tillsammans, som har utformat politik tillsammans. Så visst har förberedelser skett. Vi satt som sagt en förmiddag och pratade om detta. Vi har gjort mycket mer. Vi har fått in skriftligt material. Förberedelser har skett. Jag bollar tillbaka till Berit Andnor. Det här är som sagt vår första granskning. Det är viktigt att den sker utifrån just en rättslig grund med konstitutionell karaktär på det. Vilka regler är det som har överträtts? Vilka regler är det som inte har uppfyllts? Har det varit så är det vår uppgift att kunna rikta kritik. Då är det konstitutionsutskottets roll att peka på just detta och framföra kritiska synpunkter. I det här ärendet kan det vara ett upphetsat tonläge och retorik i luften, absolut. Det är väl för att det är just en rättslig granskning i en politisk miljö. Men, Berit Andnor, vilken regel är det som har överträtts? Vilket brott mot regeringsformen är det som har begåtts? Det är svårt att hitta det.

Herr talman! Jag ställde en enkel fråga, Henrik von Sydow, och fick detta mångordiga svar om att det visst hade gjorts förberedelser. Jag vill bara hänvisa till den utfrågning som vi faktiskt gjorde med statsministern och detta att han inte ens hade haft samtal med de statsråd som han skulle utse. När man ser på bestämmelserna i regeringsformen och det ansvar, det förtroende, som ju riksdagen ger statsministern finns det ett utrymme för tolkningar. Saker och ting står inte exakt i någon enda paragraf i grundlagen. Det finns inte detaljer som innebär att man reglerar varje given situation. Men att det kräver beredning, att det kräver förberedelser på något sätt av statsministern att utse sina statsråd, torde väl ändå vara något som man kan läsa ut av regeringsformens bestämmelser även om det inte i detalj framgår exakt hur detta ska gå till. Det är det ingen som kräver. Men när man får svaret från statsminister Fredrik Reinfeldt att han inte har ägnat en enda minut, några sekunder, inte ens ett litet samtal, åt dem som han ska utse till statsråd, då kan man väl inte rimligtvis hävda att det har skett enligt regeringsformens krav, Henrik von Sydow?

Herr talman! Återigen lyser ju ovanan att forma allianser, att ha koalitionsregeringar, igenom. Förberedelserna för det här regeringsskiftet går som sagt lång tid tillbaka. Som jag nämnde i mitt anförande fanns det till och med en hel arbetsgrupp som hade till uppgift just att se över departementsstruktur och hur detta med statsråd skulle organiseras. Så visst fanns det förberedelser. Där spelar Berit Andnor bara på retoriken. Och som sagt, i en koalitionsregering har partiledarna ett särskilt ansvar. Mellan dem fördes öppna diskussioner om namn där statsministern förstås som regeringsbildare tilläts ha synpunkter och komma med kommentarer. Det som är intressant här är ju, om jag får pressa lite grann på den reservation som är skriven, att man här öppnar upp för att fylla ut med checklistor, och referenser ska inhämtas. Jag tror att det är jättesvårt för ett konstitutionsutskott eller en riksdag att ta sig an att försöka formulera hur sådana här samtal ska föras, hur de ska drivas, vad de ska innehålla. Det som är av så djupt personlig och politisk karaktär tror jag är mycket svårt för ett konstitutionsutskott och för en riksdag att reglera. Skulle man ha någon fråga som kunde vara med skulle det vara just denna: Är det något som regeringsbildaren ska känna till är det just om det finns någonting i bakgrunden som kan drabba förtroendet och respekten för ämbetet. Och vi vet också, om vi minns tillbaka till vår utfrågning, att den frågan ställdes av Fredrik Reinfeldt.

Herr talman! Om föregående debatt hade en principiell bredd och ett djup är detta en betydligt enklare fråga. Det är enkelt att komma till slutsatsen att statsministerns beslut om förordnande av statsråd inte faller under beredningstvånget i regeringsformen. Det är ändå en viktig fråga att belysa av konstitutionsutskottet, inte minst för att belysa och ta vara på de erfarenheter som finns från tidigare regeringsbildningar och att föra erfarenhet vidare till kommande regeringsbildningar. Regeringsformen ställer formella krav som ska uppfyllas. De kraven är helt klart uppfyllda här. Det är viktigt att slå fast att det är statsministern och ingen annan som utser statsråd. Det är självklart viktigt med en beredning, men det är statsministern som ska avgöra formen för den. Ingen ska ta ifrån statsministern det ansvaret. Därför vänder jag mig emot att vi på något sätt skulle formulera checklistor eller dylikt för hur tillsättningen ska gå till. Det är statsministern som ska utse statsråden. Det är skillnad mellan hur en enpartiregering i majoritet eller minoritet, och en flerpartiregering i majoritet gör. Självklart är processerna olika. Regeringsskiftet grundades på ett utbrett förtroende i alliansen. Det förtroendet fanns självklart också mellan partiledarna när regeringen skulle tillsättas. Av KU:s handlingar framgår att i de utfrågningar som skedde 1984 var vikten av förtroendet mellan partiledarna och gentemot parlamentet något som den dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldin hänvisade till. Vi har nu en regering som är unik i sin parlamentariska förankring. Det är också en viktig utgångspunkt. Många av reservationerna bygger på det faktum att Fredrik Reinfeldt inte har haft personliga samtal med samtliga statsråd. Det har han också lyft fram. Som Mikael Johansson konstaterade i sitt inlägg fungerade den modellen onekligen. Det fanns onekligen kvalitet i processen. De statsråden fanns inte bland de exempel som har förts fram. Man kan fråga vad som gick fel den här gången och andra gånger. I den långa utfrågning som vi hade med statsministern fanns också ett mått av självkritik och erfarenhet att bygga vidare på när det gäller att ställa de rätta frågorna och att understödja en process som leder fram till att man får de rätta beskeden. Jag ser inte något egenvärde i att statsministern personligen tillfrågar alla. Det viktiga att är säkra kvaliteten. Det har också fungerat i det här fallet. De frågor som statsministern ställde var helt relevanta i det här sammanhanget. Herr talman! Jag tycker att majoritetens yttrande är helt klargörande. Statsministerns beslut att förordna statsråd faller helt under det vi har att pröva enligt regeringsformen.

Herr talman! Det du, Stefan Tornberg, tog upp och som vi tidigare har påpekat, är att det är en jätteviktig uppgift för statsministern att utse statsråd. Du nämnde att det kanske fanns brister. Det håller jag med om. I andra sammanhang har du tagit upp vikten av att utse statsråd. Menar du att det bara gäller att statsministern står för det formella, eller saknar du något i statsministerns sätt att tillsätta statsråd?

Herr talman! Den redogörelse som vi har fått från statsministern om hur processen har gått till och de frågor som har ställts är jag helt tillfreds med. Jag är helt nöjd med hur processen har gått till när det gäller att tillsätta regeringen. Jag finner ingen anledning till anmärkning.

Herr talman! Frågan om lag betonade du, Stefan Tornberg, men du tycker alltså inte att det är anmärkningsvärt att statsministern inte personligen träffade alla eventuella statsråd för samtal utan överlät det till partiledarna i respektive parti. Är det inte något som är lite skevt med tanke på att det är ett så viktigt uppdrag? Du sade vid ett annat tillfälle: Kvaliteten ska säkras. Jag blir lite fundersam. Hur kan kvaliteten säkras om man inte har någon checklista, tar referenser eller pratar med andra? I det här fallet var det så att statsministern inte själv hade pratat en enda gång med flera av de statsråd som vi har i dag.

Herr talman! Det är en mycket viktig princip att det är statsministern och ingen annan som ansvarar för processen just för att man ska kunna forma laget. Hur processen verkställs med ytterligare kontakter måste skifta beroende på utgångsläget. Det tycker jag är en mycket viktig principfråga. Jag ser det inte som nödvändigt att statsministern har ett personligt samtal med de tilltänkta statsråden. Det viktiga är att han försäkrar sig om att allt som kan påverka förtroendet för statsrådet kommer till hans kännedom innan regeringen tillsätts.

Herr talman! Konstitutionsutskottet ska granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning för att se till att grundlagarna följs. De orden har återkommit ett antal gånger med lite olika formuleringar under debatten. De kanske kommer igen senare också. Konstitutionsutskottet är inte ett forum för partipolitisk debatt. Konstitutionsutskottet är inte heller en arena för att knipa politiska poäng. Konstitutionsutskottet är inte rätt plats för allmänt tyckande och tolkande - så borde det åtminstone vara. Berit Andnor framhöll nogsamt i sitt inledningsanförande att KU:s granskning inte ska styras av partibok. Flera av de ärenden som konstitutionsutskottet har granskat i år har trots detta behandlats på ett helt annat sätt av oppositionen. Jag vill påstå att konstitutionsutskottet har använts för att spegla ett allmänt missnöje med en borgerlig regering. Inte ens i sitt inledningsanförande i dag kunde konstitutionsutskottets ordförande, Berit Andnor - som jag tror har lämnat kammaren för tillfället - avhålla sig från politiska kommentarer. Herr talman! När det gäller det ärende som vi nu debatterar, statsminister Fredrik Reinfeldts förordnande av statsråd, har vår uppgift varit att granska om det faller under regeringens beredningsskyldighet. Granskningen har väldigt tydligt visat att så inte är fallet. Det finns inte någon beredningsskyldighet när det gäller regeringsbildningen. Det finns inga särskilda krav i grundlagen för hur en statsminister ska gå till väga när han eller hon utser ministrar. Regeringsformen ger statsministern i övrigt stor frihet att själv bilda sin regering på det sätt som han eller hon anser vara bäst. Det är många som har tagit upp det. Någon praxis för hur detta ska gå till finns inte heller. Olika statsministrar har använt olika metoder för att utse sina regeringar. Det finns alltså ingen mall, ingen lathund eller något standardformulär 1 A. Ansvaret för regeringen är statsministerns, och ansvaret för hur regeringen utses är statsministerns. Punkt! Att sedan Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet vill ha detta på annat sätt är inte relevant. Det är klarlagt att det inte föreligger något beredningskrav. Det är också klarlagt att det finns olika arbetsmodeller. Granskningen av ärendet ger därför ingen anledning till något särskilt yttrande från utskottets sida. Herr talman! Ändå väljer oppositionen att reservera sig. Jag kan bara konstatera att de krav som oppositionen hänvisar till i sin reservation inte finns uttryckta i vår grundlag. Det är något som oppositionen har kommit på under granskningen. Reservationen saknar därför konstitutionell bäring. Om reservationen är ett uttryck för Socialdemokraternas besvikelse och frustration över valresultatet och över att det inte är en socialdemokratisk statsminister som utser regering är deras reservation inte desto mindre att beklaga. Konstitutionsutskottet är inte och ska inte användas som ett forum för allmänt tyckande eller tolkande. Låt oss hålla oss till vårt uppdrag. I detta anförande instämde Mauricio Rojas (fp).

Herr talman! Jag tänkte ta upp det allmänna resonemang Agneta Berliner förde här om att det inte är relevant om oppositionen vill ha det på annat sätt. Du uttryckte dig i de termerna i slutet av ditt anförande. Jag har ändå tolkat det så att KU:s roll är just att via utvecklingen av praxis fånga in vad vi menar i de olika grundlagarna. Det är en av uppgifterna för konstitutionsutskottet. Menar Folkpartiet att vi ska dra oss tillbaka från den rollen och under en fyraårig mandatperiod strikt titta på vad lagen säger i dag och vad den har sagt tidigare och inte utveckla oss på något sätt i någon fråga som helst?

Herr talman! Jag kan inte känna att det skulle vara fel med ett allmänt resonemang. Jag har också förstått att ett sådant ska föras. Däremot har jag inte sett det som vår roll att recensera utan snarare att granska och föra resonemang.

Herr talman! I det konkreta fallet om hur nuvarande statsministern Fredrik Reinfeldt har utsett sin regering, vill vi från oppositionen i s-v-mp-reservationen utveckla den praxis som syftar till att det ska vara ett personligt samtal från statsministerns sida när ett sådant uppdrag ska utföras. Det ska åtminstone vara en lägstaribba för hur vederbörande ska agera när statsråd ska utses, oavsett om det är en egen regering eller en koalitionsregering - som det är i det här fallet. Det är vad vi i oppositionen ger uttryck för i reservationen. Det gäller utvecklande av hur praxis ska tillämpas i de konkreta fallen vi har eftersträvat och efterlyst. Jag försökte belysa på ett - hoppas jag - tydligt sätt att det behövs en direktkontakt om ett lagarbete, ett lagspel, ska fungera.

Herr talman! Ändå sade Mikael Johansson tidigare att ett par av de ministrar som statsministern hade talat med inte är kvar. För en del av de ministrar som han inte hade talat med fungerar det uppenbarligen väl.

Herr talman! Jag vill tacka oppositionen för denna reservation från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. I lördags eftermiddag satt jag en stund i solen och slöade lite. Men så tänkte jag att jag måste göra något nyttigt, och därför började jag läsa reservationerna. Jag blev riktigt upplyft! Egentligen borde jag tycka att det från utskottets synpunkt är pinsamt eftersom jag inte borde ha blivit upplyft, men jag tänkte att det kunde bli en rolig debatt. När jag var ung kunde man få betyget C om man hade missuppfattat ämnet i en uppsats. Den här reservationen kvalificerar sig för betyget C. Konstitutionsutskottet gör en rättslig kontroll. Vi tittar på grundlag, lag och regelverk. Granskningen görs utifrån det. Har lagarna och reglerna uppfyllts på ett korrekt sätt? Det står i reservationen att utseende av statsråd är en central och grannlaga uppgift. Ja, det kan man tycka. Men det finns inte reglerat hur. Det står att man ska upprätta en plan. Men vem har sagt det? Det finns inte några regler som säger att en plan ska upprättas. Vidare står det att det är självklart att utnämningar föregås av personlig kontakt. Vem har sagt det? Det finns inte heller specificerat. Dessutom framgår det att man rimligen bör kunna ställa vissa krav. Vem har ställt dessa rimliga krav? Det har oppositionen gjort här och nu. Det finns inte i regelverket. Om utseende av statsråd enligt 6 kap. 1 § i regeringsformen konstaterar grundlagskommentaren följande, kort och torrt: Detta är alltså statsministerns sak. Här försöker nu oppositionen göra detta till KU:s sak, men det är det inte. Berit Andnor sade i sitt inledningsanförande att utskottsmajoriteten inte orkade ända fram. Orkade ni i oppositionen inte ända fram till lagtexten i frågan? Mikael Johansson var inne på något märkligt om att KU ska utveckla en praxis. Nej, det är inte en granskningsuppgift. Vi ska inte säga hur saker och ting bör vara utan vi ska granska om man har skött sig enligt gällande och vedertagna regler. Så enkelt är det.

Herr talman! Ingvar Svensson försökte raljera över vår reservation om de krav som kan ställas på en statsminister när han bildar regering. Han menar att man inte kan ställa några krav över huvud taget. Det har han också gett uttryck för under processen. Ingvar Svensson menar att en statsminister kan göra precis hur han vill när han bildar regering eftersom det inte finns några som helst formella krav. Men några krav finns. Vi har till exempel regeringsformen 6 kap. 9 §. Där framgår det att ett statsråd inte får lov att ha kopplingar till eller intressen i organisationer och i ekonomi som kan rubba förtroendet för honom. Förklara för mig, Ingvar Svensson, hur i hela världen statsministern ska reda ut om ett tilltänkt statsråd har sådana förbindelser, ekonomiska intressen eller är delaktig i organisationer om han inte ens pratar med sina tilltänkta statsråd? Hur ska det gå till? Hur ska han leva upp till regeringsformens 6 kap. 9 §? Förklara det, Ingvar Svensson. Det är den konstitutionella delen. Sedan går det att föra ett lite längre resonemang om vilka krav som kan ställas. Mikael Johansson drog paralleller med fotbollsvärlden. Vi skulle kunna se på näringslivet. Vilken chef för ett stort företag skulle utse sina 20 närmaste chefer utan att prata med dem? Vilken chef skulle göra det? Är det gott ledarskap, Ingvar Svensson? Jag vill lägga till att när majoriteten inte vill eller vågar ställa krav på sina egna statsråd finns det en risk att praxis flyttas. Plötsligt blir det andra regler som gäller. Nu är praxis satt så att om en statsminister ska bilda regering behöver han inte ens prata med sina tilltänkta statsråd. Det är den nya praxis som KU-majoriteten har valt att sätta.

Herr talman! Det är riktigt att statsministern bör kolla om statsråden uppfyller kraven i regeringsformen 6 kap. 9 §. Det är rimligt, och det har vi också skrivit i majoritetstexten. Men det finns inte någon bestämmelse eller något regelverk som säger hur han ska göra denna kontroll. Det finns ingenting i den vägen. Det är klart att han ska visa gott ledarskap, men det finns inga regler om hur detta ledarskap ska utövas, och det är det vår granskning går ut på. Jag har full förståelse för själva reservationstexten i sig, bara det inte hade varit just här i konstitutionsutskottet. Man kan ha synpunkter på regeringstillsättandet och de statsråd som utnämns. Jag kan berätta för Morgan Johansson att jag oavsett regering har funderat på vad det är för kvalitetskrav man ställer på sina statsråd. Jag ska inte ta några alltför djupa exempel, eftersom Morgan Johansson har varit berörd i det sammanhanget också. Statsministern ska se till att det som står i regeringsformen 6 kap. 9 § är uppfyllt, men det finns inga som helst regler eller krav på vilket sätt det sker på. Så enkelt är det.

Herr talman! Då blir huvudfrågan: Kontrollerade Fredrik Reinfeldt detta med de statsråd som han inte pratade med själv? Om han inte gjorde det kanske ni borde ha vågat ha en kritisk synpunkt på det. Men något sådant finns inte. Ni har inte ens brytt er om själva frågan. Ingvar Svensson hängde upp sig på att det minsann inte finns några konstitutionella krav och att vi inte har någonting som vi kan hänga upp en reservation på. Jo, det har vi visst! Överensstämmelsen med 6 kap. 9 § i regeringsformen ska kontrolleras. Det handlar bland annat om att se till vilka ekonomiska intressen personen har och vilka organisationer eller företag personen kan tänka sig ha engagemang i. Sedan tycker jag att man åtminstone i ett sådant samtal måste fråga om personen har begått några brottsliga gärningar. En sådan sak måste man faktiskt kunna ställa frågor om. Det är ett minimikrav. Det handlar alltså om regeringsformen 6 kap. 9 §. Ingvar Svensson säger att det inte finns några krav på hur man ska göra en sådan kontroll. Men gjorde Fredrik Reinfeldt en sådan kontroll över huvud taget med de statsråd som han skulle tillsätta? Det är det som är frågan. Om han inte gjorde det borde du kanske ha vågat påpeka det för statsministern.

Herr talman! Man kan ha de synpunkterna rent allmänpolitiskt. Men det är inte en granskningsuppgift att ha de synpunkterna. Morgan Johansson säger att regeringsformen 6 kap. 9 § är tillämpbar. Jag ska bara notera att regeringsformen 6 kap. 9 § över huvud taget inte nämns i oppositionens reservation. Däremot nämner vi i majoritetstexten att man ska ta hänsyn till regeringsformen 6 kap. 9 §. Jag upprepar: Det finns inget regelverk som säger hur man ska göra den kontrollen. Det är där KU kommer in. Vi ska granska hur man har agerat utifrån gällande regelverk, grundlagar, lagar och föreskrifter. Man kan tycka allt detta. Det är helt okej att man tycker det, men det har ingenting med KU:s granskningsuppgift att göra.

Herr talman! Ingvar Svensson har förstås rätt i att vi går längre. Vi ställer högre krav på statsministern än ni gör. Men vad jag påpekar är att även det krav som ni ställer borde ha föranlett en kritisk kommentar från er. Men någon sådan har ni inte vågat göra. Det var med det resonemanget jag också ville bemöta påståendet att det inte fanns något som helst krav och inga som helst grundlagsbestämmelser som man kunde hänga upp en kritisk syn på. Det finns det, och det finns faktiskt i er egen text. Där borde ni ha vågat löpa linan ut.

Herr talman! Vi är framme vid konstitutionsutskottets utlåtande om utrikesminister Carl Bildt, ett ärende som har fått stor uppmärksamhet både i Sverige och internationellt. Det beror på att de frågor som berörs i utredningen i stor utsträckning är kontroversiella. Det gäller till exempel hur Bildts inställning till folkmordet i Sudan hänger ihop med hans ekonomiska intressen i Lundin Oil och hur hans agerande i det ärende som handlar om en mycket omstridd planerad gasledning i Östersjön hänger ihop med hans optioner i Vostok Nafta och kontakter med det ryska storföretaget Gazprom, för att bara nämna något. Det är kontroversiella och därför också väldigt uppmärksammade frågor. Nu ska vi gå igenom vår syn på de här sakerna. Vi socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister har en gemensam reservation. Tyvärr, får jag säga, har det inte varit möjligt att diskutera detta ärende med majoritetspartierna. De har inte varit intresserade av att ha en sådan kontakt. Jag ska komma in på det också i slutet. Men först tar vi själva saken. Vi kan väl börja med Vostok Nafta. Här är sakförhållandet det att Carl Bildt under hösten 2006 tog emot optioner för närmare 5 miljoner kronor av Vostok Nafta, som han tidigare suttit i styrelsen för. Vid samma tid, den 9 november 2006, var han med om att fatta beslut om förlängt tillstånd för prospektering av den tilltänkta gasledningen i Östersjön, ett projekt som Vostok Nafta har stora intressen i. För att förstå de förbindelserna måste man också förstå vad Vostok Nafta är för slags företag. Det startades en gång av Adolf Lundin med huvudsaklig affärsidé att segla på vågen när det gäller rysk olja och gas. 90 procent av Vostok Naftas tillgångar är aktier i den ryska olje- och gasjätten Gazprom. När Gazprom går upp går också Vostok Nafta upp. Syftet är alltså att göra Vostok Naftas andelsägare stenrika på att Gazprom öppnar nya oljefält eller bygger nya gasledningar. Det är deras affärsidé. Man registrerade företaget på Bermuda, så att man inte behövde följa svensk bolagskod, vilket bland annat minoritetsägare har klagat på. Det fanns säkert också skatteskäl till det, men jag tror att bolagskoden var huvudsaken. Företaget tycks ha skötts nästan som ett familjeföretag, trots att det är börsnoterat. Man har delat ut dusörer till gamla styrelseledamöter utan stöd i de optionsprogram som man har haft. Det var en sådan dusör på 5 miljoner kronor som Carl Bildt begärde ut och också fick. Han borde då för det första enligt vår uppfattning ha förstått att man inte kan ta emot något sådant när man är utrikesminister. När jag var minister fick jag lära mig att man fick ta emot gåvor på upp till 300 kronor - där gick gränsen, så att säga - inte på 5 miljoner kronor. För det andra: När han väl begärt ut sina pengar borde han ha förstått att det var olämpligt att i samma skede sitta på ett regeringssammanträde och besluta i ärenden som är viktiga för Vostok Nafta och för Gazprom. Men det gjorde han alltså den 9 november 2006 när det gällde gasledningen som Gazprom vill bygga i Östersjön. Vi kan diskutera vilken form av jäv det var, om det var intressejäv eller delikatessjäv, men att det var jäv är solklart. Man sitter inte och fattar beslut i ärenden som har stor betydelse för ett enskilt företag om man samtidigt förväntar sig att ta emot stora pengar från just det företaget. Då är det jäv. Så långt Vostok Nafta. Den andra frågan gäller Lundin Oil. Det är precis som med Vostok Nafta fråga om ett av Lundins företag, men i detta fall Lundins huvudföretag. Carl Bildt satt i styrelsen också i Lundin Oil under en rad år. Lundin och Carl Bildt har fått mycket tung kritik från människorättsorganisationer och biståndsorganisationer, framför allt för Lundin Oils verksamhet i Sudan. Anklagelserna som formulerats av Human Rights Watch och Christian Aid ser ut ungefär så här: Sudans regering har ägnat sig åt folkfördrivning i stor skala för att göra det möjligt för Lundin Oil att leta efter olja ostört. Det har, menar man, skett med Lundins och Carl Bildts goda minne. Det är förstås en oerhörd anklagelse, eftersom det rör sig om grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Human Rights Watch står bakom det. Jag kan inte uttala mig om de anklagelserna är sanna. Det har inte gått att bringa klarhet i vad Carl Bildt egentligen gjort i Afrika för Lundin. Men vi vet att han har träffat Sudans president och utrikesminister. Det är två personer som varit djupt indragna i de krig och också folkmord som har pågått i ett annat område i Sudan i Darfur. Vi vet också att Carl Bildt inte är särskilt omtyckt av de organisationer som jobbar för mänskliga rättigheter i Sudan. De misstror honom djupt. Det var till och med så att biståndsorganisationen Christian Aid, som jobbar med utbildning och hälsovård för de fattiga i södra Sudan, krävde att Bildt skulle välja antingen engagemanget i Lundin Oil eller uppdraget för FN. Så småningom valde också Carl Bildt, han valde Lundin Oil. Mot den bakgrunden borde Carl Bildt ha förstått att när han blev statsråd skulle kan klippa alla band till företaget. Det gjorde han inte. Han behöll sina ekonomiska intressen där. Det är den stora delen i vår reservation. Vostok Nafta och Lundin Oil är huvudfrågorna. Men det finns fler. Bildt har 10 miljoner kronor i optioner i Legg Mason trots att de etiska reglerna för statsråd säger att man inte ska placera i optioner. Bildt står kvar som kopplad till en rad lobbyorganisationer trots att han påstår att han har avsagt sig allt det. Det finns egentligen mycket att gå på. Men det är ändå Vostok Nafta och Lundin Oil som är huvudfrågorna. Så långt när det gäller vår reservation. Vad har då de borgerliga sagt om detta? Ingenting, får man väl säga. Det är inget jäv, säger man om Vostok Nafta. Det är inget konstigt med Bildts aktieportfölj, säger man om Lundin Oil. Nej, tvärtom, säger man, är Bildts agerande klanderfritt, och hans engagemang beskrivs med en famös omskrivning som "berikande". Bildt tog emot 5 miljoner kronor, så visst är det kanske rätt ord att använda. Nu säger de borgerliga egentligen inte ett ont ord om några av sina statsråd. Det tycks nästan vara en generell princip. Jag vill påpeka att det verkligt uppseendeväckande med betänkandet totalt sett är att KU har lyckats ena sig om hur man ska se på de socialdemokratiska statsråden. Där finns en enighet. Men när vi kommer till de borgerliga statsråden har vi mötts av ett totalt ointresse från de borgerliga ledamöterna att säga någonting som ens kan tolkas som kritik. Det har speciellt gällt Reinfeldt men också Bildt. Det verkar nästan som att det har utdelats något slags fribrev från majoritetspartierna. Bildt och Reinfeldt kan göra ungefär som de vill utan att riskera påpekanden från KU. Man förstår varför när man har lyssnat på utfrågningarna. Det tycks nästan finnas en borgerlig idoldyrkan av Bildt. Det kom tydligast till uttryck från majoritetsledaren själv, Per Bill. I utfrågningen jämförde han rekryteringen av Carl Bildt till regeringen med rekryteringen av Henke Larsson till HIF, Helsingborgs IF. Man rekryterade en stjärna, som han uttryckte det. När jag hörde det tänkte jag: Stackars Henke Larsson, att bli jämförd med Carl Bildt! Jag är från Nordvästskåne. Jag har följt Henke Larsson i 15 år. Jag kan bara säga en sak. Henke Larsson är inte girig och inte arrogant. Jag vill bara ha det sagt. Sedan följdes detta upp också av tv. Per Bill stod i TV 4 och försäkrade att han tycker att Carl Bildt verkligen är en stjärna. Då börjar man faktiskt undra. En sådan sak kan vara ett misstag. Men flera sådana saker gör att man börjar undra. Hur ser egentligen majoriteten på sitt uppdrag? Hur tror ni medborgarna uppfattar konstitutionsutskottet när de hör sådant? KU är en av statsmakternas viktigaste kontrollfunktioner. Då anstår det inte en majoritetsledare att uttrycka sig på det sättet. Dessutom är detta första gången på 25 år som regeringspartierna har majoritet i KU. Det var inte så under de socialdemokratiska regeringarna. Vi hade aldrig majoritet i konstitutionsutskottet. Det var inte heller så 1991-1994, för då var Ny demokrati vågmästare. Det är första gången på 25 år som regeringspartierna har majoritet i KU. Det ligger då ett särskilt stort ansvar på dem som sitter i KU från majoritetspartierna att kunna visa integritet i förhållande till sina egna statsråd. Ni kan kontrollera granskningens resultat fullständigt. Det är då särskilt viktigt att just ni visar den integriteten att ni förmår att hävda er också mot era egna partikamrater. Annars kommer KU:s arbete att falla i vanrykte. Nu står ni där med ett betänkande som har den här kraftiga slagsidan. Jag kan konstatera att ni inte har vågat ta er ton mot era egna, och särskilt inte mot Bildt. Det är sorgligt. Med det yrkar jag på godkännande av anmälan i reservation 3.

Herr talman! Morgan Johansson har som tidigare talare varit inne på hur detta ärende om utrikesminister Carl Bildts finansiella intressen väckt stor uppmärksamhet. Det har varit ett stort mediepådrag. Det har verkligen varit enormt. Vi har kunnat läsa olika typer av yttranden och inställningar till vad som är av vikt och inte i detta ärende. Samma diskussioner har naturligtvis förts i utskottet, där olika tolkningar har gått på tvärs med varandra. I utskottsmajoritetens ställningstagande kan vi bland annat läsa hur majoriteten tolkat Carl Bildts deltagande i ett regeringsbeslut den 9 november 2006. Ett av besluten som fattades den dagen rörde att förlänga tillstånden att utforska den svenska kontinentalsockeln, det som vi i vardagstal och som brukligt kallar för gasledningen i Östersjön. Utskottsmajoriteten ansåg att Carl Bildt inte hade några direkta ekonomiska intressen i Peter Gaz och att beslutet inte heller kunde bedömas påverka hans ekonomiska intressent. Något jäv i denna fråga har enligt majoriteten inte förekommit. Samtliga partier i majoriteten ställde sig bakom denna tolkning. Man kan undra hur det kan komma sig att man så lojalt stöttar utrikesministern. Det finner jag märkligt. Det beslut som fattades den 9 november är till förmån för företaget Peter Gaz, som i sin tur är nära knutet till ett företag som heter Gazprom. Tillgångarna i Gazprom utgör 90 procent av tillgångarna i Vostok Nafta i vars styrelse Carl Bildt har ingått. Vid tidpunkten för regeringsbeslutet hade utrikesministern optioner i bolaget. Utrikesministern satt med och beslutade om en förlängd gasledning när han själv var involverad. Optionerna till aktierna löste Carl Bildt ut i december månad, det vill säga en månad efter det att beslutet var fattat. Att bringa klarhet i utrikesministerns värdepappersinnehav är över huvud taget svårt. Olika tolkningar av betydelsen av att tillståndet gick till Peter Gaz har framkommit. Det har bland annat framkommit att en utbyggnad var viktig för Gazprom och därmed också viktig för Vostok Nafta. Gazprom utgör, som jag tidigare tog upp, nästan 90 procent av tillgångarna i Vostok Nafta. När KU sedan hade sin utfrågning med vd:n för Vostok Nafta sade han att tillståndet om förlängning att utforska gasledningen hade en obefintlig betydelse för Gazpromaktien. Hur det egentligen ligger till går i dag inte att få fram eller få en klar bild av. Det gäller om utrikesministerns optioner och värdepapper steg i värde. Kanske var det ingen förändring alls. Kanske rörde det sig om en femhundring, kanske tusentals kronor, och så vidare. Det vet vi inte i dag. Oavsett det är det enligt min tolkning - och det finns också med i reservationen - en klar jävssituation. Om det sedan är sak-, intresse- eller delikatessjäv kan vara svårt att se. Men det är en jävssituation. Jag tycker att det är skrämmande att utrikesministern, som har varit aktiv så länge, under så många år, i politiken i Sverige och tillika en gång i tiden har varit Sveriges statsminister deltog i ett beslut där hans opartiskhet kan ifrågasättas. Vad står det för? I en intervju i Dagens Industri kort efter detta nonchalerade Carl Bildt det hela och menade att han inte kunde hålla ordning på vilka ärenden som fördes fram den 9 oktober. Herr talman! Detta är en klar jävssituation. Jag tycker att det är sorgligt att alliansen inte har kunnat se det. Jag yrkar därmed på godkännande av anmälan i reservation nr 3.

Herr talman! Jag tänker belysa frågeställningen kring Carl Bildts finansiella intressen i olika perspektiv. Jag börjar med Carl Bildts perspektiv och hur han har sett på frågeställningen. Jag går tillbaka till den offentliga utfrågning vi hade där Mauricio Rojas ställde frågor till Carl Bildt. Jag citerar frågeställningen: "Beträffande jävssituationen, som vi har diskuterat, finns det två olika saker som man skulle kunna ta upp. Det är först den juridiska jävssituationen och sedan ett mer politiskt övervägande. Vi har fått väldigt klart för oss att det inte föreligger någon juridisk jävssituation. Har du någon kommentar om det politiskt lämpliga, så här efteråt, i att du var med på det möte där man förlängde det här tillståndet?" Mötet avsåg alltså regeringsbeslutet i november. Då svarar utrikesminister Carl Bildt följande: "Fru ordförande! Nej det har jag inte, och jag tror att det är viktigt att man håller sig till regelverket så att man inte hamnar i olika typer av gråzoner. Nu är ju det regelverk som gäller lite vidare än bara det strikt juridiska. Det tror jag att Christina Weihe också redogjorde för. Därför är jag lite återhållsam med att kommentera. Jag tror att det var Peter Eriksson som sade att utskottet ytterst ska bedöma det här. Så är det ju på ett eller annat sätt. Konstitutionsutskottet sätter ju lite av konstitutionell praxis. Så ska det vara, och de ska göra det med stor noggrannhet. Men Christina Weihe har dels sysslat med dessa frågor under olika regeringar, eller åtminstone två. Dels har hon på Statsrådsberedningen tillgång till andra personer, som hör till de ledande experterna i landet i detta avseende. Jag tycker att det är bra att man har ett säkerhetsavstånd." Carl Bildt fortsätter: "Det var ju också mot den bakgrunden, inom parentes sagt, som jag sålde mina aktier i Vostok Nafta, för att inte diskussionen skulle kunna uppkomma. Det är fullt möjligt, om jag hade legat kvar med de där aktierna, att den bedömning som gjorts hade varit att det inte uppkommit någon jävssituation. Men jag tyckte att jag där ville ta ut säkerhetsavståndet, och det gjorde jag genom försäljningen. Det är väl svaret på frågan. Man ska följa det juridiska regelverket men det är något vidare än bara juridiskt. Där är Christina Weihes bedömning betydelsefull för mig." Herr talman! Carl Bildt avslutade frågeställningen med följande: "Jag tycker att det är bra att man har ett visst säkerhetsavstånd." Om man ser det i ett annat perspektiv tycker jag att misstanken ändå kvarstår. Om nu den svenska regeringen hade tagit ställning i frågan tidigare under hösten hade det sannolikt blivit en annan diskussion än den som varit nu. Om man till exempel som en rad andra länder vid Östersjön hade tagit ställning och sagt att det inte ligger i svenskt intresse att gasledningsprojektet genomförs eller att vi till varje pris ska försöka göra allt som går för att se till att värna miljön i den här frågan hade vi sett en annan utveckling. Då hade sannolikt också Europeiska investeringsbanken tidigare under hösten sagt att man inte kommer att medfinansiera projektet. Då hade det blivit en helt annan och vidare diskussion. Men regeringen och Carl Bildt valde att vara passiva och defensiva och snarast formulera sig själva som ett slags miljömyndighet i frågan. Jag tycker, herr talman, att det är ovanligt för Carl Bildt att inte vilja ha en inställning i en sådan stor fråga som berör hans verksamhetsområde. Frågeställningen blir med det här perspektivet, herr talman: Var det inte i själva verket så att Vostok Nafta genom optionsavtalet hade en hållhake på den svenske utrikesministern under hösten 2006? Jag tycker som sagt också att det är bra att man har ett visst säkerhetsavstånd.

Herr talman! Granskningen av Carl Bildt har rönt stort intresse och fått mycket tid i KU:s allmänna utfrågningar. Vi har ägnat mycket tid åt att titta på Carl Bildts uppdrag och de finansiella intressen som Carl Bildt har haft. Det har framför allt handlat om optionsinnehavet i företaget Vostok Nafta och risken för jäv i samband med ett regeringsbeslut den 9 november 2006. Den borgerliga alliansen anser att det inte är fråga om jäv eftersom Carl Bildt inte har haft något direkt ekonomiskt intresse av Peter Gaz. Det är det företaget det här handlar om. Vi har också gott stöd från juridisk expertis för detta. Man kan lägga till att detta var en prolongation av ett ärende som i första vändan togs av den gamla socialdemokratiska regeringen med Morgan Johansson och Berit Andnor. Morgan brukar säga: Vi fick inte några 5 miljoner för att göra detta. Men det fick inte Carl Bildt heller. Granskningen av Carl Bildt handlar också om hur Carl har skött den ekonomiska redovisningen gentemot Statsrådsberedningen. Här är vi tydliga och klara med att Carl Bildt inte har levt upp till de krav som man bör ställa. Vi är tydliga när det gäller att han inte fullt ut har redovisat sitt innehav, vilket gör att vi påtalar detta. Carl Bildt har själv också medgivit att han har förbisett ett antal av optionerna i Legg Mason. Dessbättre har detta inte haft någon betydelse för själva jävsdiskussionen. Men, herr talman, det här är viktigt. Den information som finns skall vara korrekt. Det är just då som vi kritiskt kan granska framför allt människor som kommer från näringslivet och från organisationslivet, på vilket sätt de har olika bindningar eller när de har avvecklat dessa. Det är därför viktigt, anser vi i konstitutionsutskottet - ett enigt konstitutionsutskott på denna punkt - att de här sakerna redovisas korrekt. Framför allt för mig, som vill att vi ska få människor som går in och ut ur politiken, är det här viktigt. Det här gör ju att man inte behöver gå från sin fädernesgård ifall man råkar bli jordbruksminister och att man kan bli forskningsminister trots att man har jobbat på Karolinska Institutet eller någonting annat. Det är därför det är viktigt att vi håller koll på detta. Och det är därför det är viktigt att man inte slarvar med redovisningarna. Herr talman! Oppositionen har även ifrågasatt Carl Bildts engagemang utanför politiken. När jag försöker titta på de engagemangen handlar det om fredsskapande arbete, arbete för frihandel, arbete med MR-frågor, utvecklande av vårt svenska näringsliv och uppmuntrande av IT-entreprenörer, för att ta några exempel. Herr talman! Jag tycker inte att det är någonting som man behöver skämmas för när man kommer till konstitutionsutskottet och berättar om det.

Herr talman! Per Bill försöker göra stor sak av att det faktiskt finns ett påpekande mot Carl Bildt i ert betänkande, nämligen när det gäller optionerna. Han glömde ju optioner för ungefär 1 miljon kronor. Jag tror att han under utfrågningen hänvisade till att det hade fastnat i semesterposten eller hur det var. Det glömde han, och det har han medgett. Det vore mycket knepigt om ni inte hade påpekat det. Om ni hade slagit dövörat till och inte vågat säga ifrån när ni såg honom med handen i syltburken hade verkligen skam gått på torra land. Det får man kanske säga. Där gör ni ett sådant påpekande, men i allt annat flyttar ni praxis på många sätt. Det blir följden när man har majoritetsföreträdare som inte vågar ta sig ton gentemot sina egna ministrar. Då blir följden att man flyttar praxis. Vi såg i det förra ärendet att ni redan har flyttat praxis. Nu för tiden behöver statsministrar inte ens prata med sina statsråd innan man utser dem. Det är en ny praxis. Nu för tiden kan man besluta i ett ärende som ett enskilt företag har intressen i samtidigt som man väntar stora pengar från det företaget utan att man behöver anteckna sig som jävig. Låt mig för tydlighetens skull säga att man inte kan skylla på någon annan expertis på Statsrådsberedningen eller i övrigt. Det är alltid man själv som statsråd som har ansvar för jävsbedömningen i de situationerna. Det är ingen annan som har det ansvaret, ingen rättschef på Statsrådsberedning och ingen jurist i övrigt. Det är alltid man själv som ska göra den bedömningen. Min direkta fråga till Per Bill i det här skedet är: Är han inte orolig för hur han nu flyttar konstitutionell praxis därför att han är så förfärligt rädd för att kritisera sina egna?

Herr talman! Jag ska börja med att svara rakt och enkelt på den frågan. Nej, det är jag inte. Jag har sagt att vi i alla ärenden sätter upp ribban på samma nivå. Vi vill att man ska ha överträtt någon regel. Vi vill att man inte ska ha ett säkerhetsavstånd. Vi vill att det ska vara tydligt och klart att man har överträtt någonting. Det är det inte här när det gäller jävssituationen. Jag har fått kritik för att jag har kallat Carl Bildt en stjärna. Det är farligt med sportklyschor, men det är flera som tycker om sportklyschor. Att använda sportklyschor är ett sätt att nå ut till en bred allmänhet. Jag hörde Morgan väsa under min utfrågning när jag nämnde Henrik Larssons namn. Morgan Johansson pratar ganska högt ibland, kan jag säga, när vi har våra utfrågningar. Men det är ganska kul och trevligt. Jag tycker att Carl Bildt är en stjärna, men det innebär inte att han har någon annan regelbok att rätta sig efter än den som samtliga andra statsråd ska rätta sig efter. Att tro det är likadant som att tro att Henrik Larsson i HIF har någon möjlighet att få färre gula kort eller bli mindre utvisad på grund av att han har kommit tillbaka till svensk fotboll. Det är en absurd idé. Det finns ingen domare i Sverige som skulle komma på idén att behandla Henrik Larsson på ett annat sätt än vad man behandlar övriga duktiga spelare i elitserien.

Herr talman! Jag vill ta upp två saker. Per Bill säger att det ska vara tydligt och klart om man har överträtt någonting, i annat fall tänker man inte säga ett ord av kritik. Nu menar jag självfallet att det var tydligt och klart. Väntar man sig att få 5 miljoner kronor av ett företag bara tre veckor senare när man fattar beslut i ett ärende där detta företag har stora intressen är det klart att det är tydligt och klart. Men det står i motsats till det vi annars brukar tala om, nämligen begreppet betryggande säkerhetsavstånd, det vill säga att vi ska ha en sfär, ett säkerhetsavstånd i förhållande till vad vi gör, som vi hävdar. Det ska inte alls vara tydligt, klart och belagt med både livrem och hängslen, utan det ska finnas ett betryggande säkerhetsavstånd. Det har vi sagt hittills. Är det också nu plötsligt en förskjutning av praxis? Tidigare pratade vi om betryggande säkerhetsavstånd. Nu pratar ni i majoriteten om att allt ska vara tydligt och klart, och helst ska det vara dömt i domstol också innan man vågar säga någonting. Den diskrepansen finns där väldigt tydligt. Det jag väste under utfrågningen var: Stackars Henke Larsson! Jag tyckte att det var tråkigt för honom att råka ut för den jämförelsen. Jag tror att Per Bill inte ska ta den här metaforen alldeles för långt. Jag tror att han kommer att placera sig fel på fotbollsplanen. Nu verkar Per Bill uppfatta sig själv som en av tränarna i ett av lagen. I själva verket är han en av domarna. Han ska vaka över reglerna. Jag har aldrig under en pågående fotbollsmatch hört en domare berömma enskilda spelare och gå fram och klappa dem om axeln och säga: Du är minsann en stjärna. Det har jag aldrig gjort. Och om jag skulle ha gjort det från åskådarläktaren hade jag verkligen sagt: Ut med domaren!

Herr talman! Jag känner att sportklyschorna nu börjar hamna på djupt vatten. Jag tror att jag avstår från att fortsätta. Det är nog klokt. Det har, som Mikael Johansson har vidimerat, varit en skillnad i klimatet när vi har försökt att nå kompromisser när det har gällt den gamla regeringen och när det har gällt den nya regeringen. Man kan naturligtvis säga att det är några som inte vågar ta sig ton mot den nya regeringen. Eller också kan man säga att det inte har funnits några öppningar, några möjligheter till kompromisser och att det redan var skrivet i sten att man skulle rikta kritik mot vissa ministrar. Jag avstår från att recensera minoriteten, men jag har verkligen försökt att, precis som Ingvar Svensson, titta på de fem reservationer som finns och se om det är någon av dem där jag tycker att det finns en ordentlig substans, där vi verkligen skulle ha kunnat komma varandra närmare. Jag vill inte att vi går mot en praxis där man till exempel ska fundera över om det är någon minister som äger ett visst antal aktier i ett investmentbolag i Sverige. Nu måste vi bums titta på vilka bolag som detta investmentbolag äger. Sedan måste vi kontrollera samtliga dotterbolag till dessa bolag som ägs av investmentbolaget. Det leder alldeles för långt. Avståndet till det som ska anses vara jäv är för stort. Vi skulle dra i gång en jätteapparat för någonting som inte skulle tjäna något syfte.

Herr talman! Det är viktigt att statsrådens ekonomiska förhållanden redovisas och granskas. Men det är också viktigt att poängtera att den granskning som det nu handlar om gäller Carl Bildts uppdrag och ekonomiska förhållanden under hans tid som utrikesminister. Det är det vi i konstitutionsutskottet har att granska. Det är också viktigt att vi granskar det. Det står i regeringsformens 6 kap. 9 § att statsråd inte ska inneha uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba förtroendet för honom eller henne. Detta är också en fråga som har varit föremål för en rad tidigare granskningar i tidigare regeringar. Det har också kommit fram, både i de granskningarna och i skrivelser från både socialdemokratiska och borgerliga regeringar, att det är omöjligt att ha ett strikt regelverk i denna fråga. Samtidigt har det utvecklats en etablerad praxis när det gäller detta. Det innebar att regeringen den 16 oktober förra året beslutade om en anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument som i sak överensstämmer med det beslut som den socialdemokratiska regeringen fattade 1997. Statsråden i alliansregeringen kom överens om rutiner som stämde överens med de rutiner som gällde före regeringsskiftet. Det finns en lite bakvänd argumentation, upplever jag, från reservanterna. Man hävdar att eftersom Carl Bildt är en del av alliansregeringen borde vi ha lättare för att kritisera honom. Morgan Johansson hävdade till och med att så fort det handlar om statsråd i den nuvarande regeringen fanns det inte några enhälliga uttalanden. Men så är inte fallet. Både när det gäller Andreas Carlgren, Mats Odell och Anders Borg är det ett enhälligt utskott som uttalar sig, och i samtliga fall finns det också påpekanden i utskottets ställningstagande. Herr talman! Jag tycker att det är helt klart att KU:s granskning visar att Carl Bildt inte var jävig i regeringsbeslutet den 9 november. Han hade inte ekonomiska intressen i Peter Gaz, och beslutet hade ingen inverkan på hans ekonomiska intressen i övrigt. Det är också viktigt att påpeka att de uppgifter som lämnats till Statsrådsberedningen är korrekta. Vi konstaterade ju i ett enigt utskott att Carl Bildt har underlåtit att anmäla sitt totala innehav av optioner i Legg Mason. Samtidigt är inte detta något som påverkar jävsfrågan på något sätt. Herr talman! I en tidigare debatt här påpekade jag att den sittande regeringen är ett undantag på grund av sin starka parlamentariska förankring. Det är bra, men det är också viktigt med andra perspektiv i en regering. Vi diskuterar också i utskottets betänkande värdet av att kunna gå in i och ut ur politiken. Precis som Per Bill sade förutsätter det också att vi har en tydlig granskning av statsrådens ekonomiska förhållanden och uppdrag i övrigt. Detta har varit ett omfattande ärende både i antalet sidor och när det gäller konstitutionsutskottets arbete. Carl Bildt hade ju ett osedvanligt stort engagemang när han kom tillbaka som utrikesminister. Samtidigt var också det engagemanget och de stora kontaktytorna en stark anledning, antar jag, till att statsminister Fredrik Reinfeldt utsåg honom till utrikesminister. Herr talman! Jag konstaterar att det i detta ärende inte förekommer någon anledning att rikta kritik mot utrikesminister Carl Bildt.

Herr talman! Stefan Tornberg sade att Carl Bildt hade ett osedvanligt stort engagemang, och det var väl kanske ett understatement. 56 uppdrag listade han till att börja med när han gick in som utrikesminister och skulle avsäga sig allt detta. En del har han dock kanske missat, i alla fall om man får tro en del av organisationerna själva som uppger att han faktiskt finns kvar hos dem. Jag hade tänkt ställa en annan fråga till Stefan Tornberg. I Centern brukar man ju ändå vara känslig för frågor när det gäller etiska överväganden och när det rör sådant som till exempel vilka ekonomiska intressen man kan ha och i vilka företag. En av de aktieportföljer som Carl Bildt hade var den i Lundin Oil. Stefan Tornberg vet ju hur kontroversiellt det företaget är. Han har följt med under utfrågningarna, och han har säkert tagit del av Human Rights Watch-rapporten som ju är oerhört kritisk mot just Lundin Oil och mot Carl Bildt i detta läge, men framför allt mot Lundin Oil. Jag tror att vi kan vara överens om att man som minister inte ska äga vissa aktier. Om man är finansminister ska man inte äga aktier i bank, om man är försvarsminister ska man inte äga aktier i Bofors. Här har vi ett företag som anklagas för att i maskopi med Sudans regim ha blundat för men kanske också rent av varit inblandade i, eller i vart fall inte slagit larm om, folkfördrivningen och grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Det är det som är kritiken. Jag vet inte vad som ligger i den, men det är det som är kritiken från Human Rights Watch. Min fråga till Stefan Tornberg är: Tycker han att en utrikesminister ska ha aktier i ett sådant företag?

Herr talman! Det vi har prövat nu är Carl Bildts engagemang under hans tid som utrikesminister. Det har ju under utskottets granskning kommit fram tydligt att han har avvecklat den aktiva förvaltningen av sin aktieportfölj sedan han tillträdde som utrikesminister. Jag tycker att det är viktigt att man håller sig till att det är en aktiv förvaltning av aktier som inte ska vara tillåten - inte en värdering av vilka aktier som finns i portföljen. Jag har förstått - och det kom också fram tydligt under utfrågningen - att inte ens Carl Bildt har kunskap om vilka aktier som finns i portföljen. Jag kommer inte ihåg om det var Vostok Nafta eller Lundin Oil som han hade fått rapport om inte var kvar i portföljen dagarna innan den senaste utfrågningen i konstitutionsutskottet. Det viktiga är alltså att det inte sker någon aktiv förvaltning av aktier, inte vilka aktier det handlar om.

Herr talman! Då kanske våra synsätt skiljer sig lite åt när det gäller detta. Först och främst ska man återigen säga att bestämmelsen i regeringsformen 6 kap. 9 § säger att man inte ska ha sådana engagemang som kan rubba ens förtroende. Det är viktigt att hålla på. Här gäller också resonemanget om betryggande säkerhetsavstånd. Där har man kunnat göra olika som statsråd. Ett exempel är när Leif Pagrotsky blev handelsminister. Då lade han också över sitt aktieinnehav till en diskretionär förvaltare som tog hand om det. Han sade dock en sak, och det var att han inte ville ha några aktier i enskilda företag för att det alltid kommer att påverka förtroendet för honom på olika sätt, bland annat för att sådana här frågor kan komma att ställas. Därför placerades allting i olika former av fonder, i ett mer spritt ägande så att säga. Någon sådan formulering hade Carl Bildt över huvud taget inte. Han verkar inte alls ha haft något intresse av att den som tog över förvaltningen skulle göra sig av med aktierna i Lundin Oil, utan han lät dem ligga kvar under en stor del av hösten. Här har vi alltså ett företag som är oerhört ifrågasatt i ett område som har stor utrikespolitisk relevans - hela folkmordsdiskussionen i Darfur och hela krigssituationen. Sudan utnämndes i går till världens mest instabila land. Hur ska en utrikesminister kunna agera med bibehållet förtroende i de frågorna om han hela tiden kopplas samman med de ekonomiska förbindelser han har? Handen på hjärtat, Stefan Tornberg, hade det inte varit bättre att han hade sagt till sin förvaltare att placera var som helst men göra sig av med aktierna i Lundin Oil? Om han hade klippt alla band till det företaget, hade inte det varit att iaktta det betryggande säkerhetsavstånd som man bör ha?

Herr talman! Det är viktigt att komma ihåg att det inte är Lundin Oil som vi i denna kammardebatt har att diskutera, utan det är Carl Bildts ekonomiska förehavanden under hans tid som utrikesminister. Det viktiga där är att det inte sker någon aktiv aktieförvaltning och att han inte personligen är med och påverkar innehavet i sin aktieportfölj. Jag tycker att KU:s granskning på ett tydligt sätt visat att han tydligt lever upp till det beslut som regeringen har fattat och den överenskommelse som finns mellan statsråden i den sittande regeringen.

Herr talman! Min första fråga är: Om detta inte är jäv, var går då gränsen för att ha ett betryggande säkerhetsavstånd? Det är en fråga i detta ärende när det gäller beslutet den 9 november. Utrikesminister Carl Bildt har det yttersta ansvaret för att redogöra för sina uppdrag, sina värdepapper och sina intressen. Vi kommer då till det ärende som hänför sig till beslutet den 9 november. Man ska vid utskottsutfrågningarna redovisa allt. Inte ens rättschefen Christina Weihe hade en aning om de kopplingar som fanns mellan Peter Gaz, Gazprom och Vostok Nafta. Detta hade Carl Bildt glömt eller låtit undanhålla för att det inte skulle komma upp i dagen. Det tycker jag är skrämmande. Hon fick frågan vid ett par tillfällen men svarade inte på frågan. Hur ser Stefan Tornberg på det? Min sista fråga är återigen: Om detta inte var jäv, var går då gränsen för att ha ett betryggande säkerhetsavstånd?

Herr talman! Jag ska inte svara för rättschefen i Statsrådsberedningen, Christina Weihe, men jag kan konstatera att hon på samma sätt som jag har konstaterat att Carl Bildt inte hade några ekonomiska intressen i Peter Gaz. Det är väl det som den här granskningen handlar om. Det beslutet påverkade inte heller på något annat sätt hans ekonomiska intressen i övrigt. Då förekommer inget jäv. Då är det ingen jävssituation.

Herr talman! Då har jag en fråga till - det förekommer inget jäv. Men då finns det en annan KU-utfrågning under samma tema som vi hade den 19 april med statsministern. Då kom samma fråga upp: Kände statsministern till kopplingarna mellan Peter Gaz, Gazprom och Vostok Nafta? Jag fick inget svar den gången heller. Jag frågade två gånger. Då blir jag lite fundersam. Om man hade känt till kopplingarna men inte tycker att det var ett jäv kunde man ha sagt det klart och tydligt: Javisst, jag kände till de kopplingarna, men det förekommer inget jäv. Men ingen vidhöll att man kände till det och svarade inte tillräckligt på frågan, varken, som jag begärde, med ett ja eller ett nej. Så då är min fråga åter till Stefan Tornberg: Anser du att Carl Bildt skulle ha informerat både Christina Weihe och statsminister Fredrik Reinfeldt om kopplingarna mellan bolagen? Om det inte är jäv tycker jag att det är väldigt konstigt att man inte rakt ut kan säga: Jo, vi kände till kopplingarna, men vi bedömer det inte som jäv.

Herr talman! Jag ska inte svara för statsministern heller i den här frågan. Jag kan konstatera att det inte förekom några ekonomiska intressen. Jag kan göra bedömningen att de kopplingar som fanns mellan Peter Gaz och de övriga bolagen inte påverkade Carl Bildts ekonomiska intressen. Därför var det inget jäv i den här situationen.

Herr talman! Jag skulle vilja börja med en liten reflexion över den person som vi diskuterar i dag, Carl Bildt. Olof Palme och Carl Bildt är de politikerpersonligheter som är de i särklass mest erkända som Sverige har producerat under de senaste 30 åren. Dessa människor har en förmåga att alstra en hel del negativa känslor. Hatet mot Palme är mycket välkänt. De briljerar för mycket. De kanske tjänar för mycket. De sitter i alldeles för många styrelser. De är helt enkelt ett hot mot jantelagen. Jantelagen är en mycket hård lag. Den smakar surhet och bitterhet. Någonstans frågar man sig: Varför inte jag? Vem tror han att han är, Olof Palme eller Carl Bildt? Jag tror att mycket av den här granskningen har utvecklats till en process över ett liv, Carl Bildts liv. Vi går in i tidigare skeden, vi tittar på uppdragen som inte har något med hans nuvarande ställning som utrikesminister att göra. Man försöker utmåla en man som med Morgan Johanssons ord är girig. Man skulle kunna jämföra den mannen med en känd fotbollsspelare, men jag ska inte gå in på fotbollen. Stackars fotbollsspelaren, sade Morgan Johansson. Det finns surhet, bitterhet, något som smakar illa i det här. Det hindrar inte att vi ska behandla en Olof Palme eller en Carl Bildt på samma sätt som alla andra statsråd. Men vi ska inte glömma vilka de är och vilka känslor de provocerar fram. För de är viktiga, också i det här sammanhanget. Vi har sett att för att kunna klandra eller smutsa ned Carl Bildt har man gjort något mycket ovanligt, jag skulle vilja säga alldeles nytt, i KU-praxisen. Man ger sig på några företag, försöker i KU-sammanhang brännmärka företag. Det har vad jag vet aldrig inträffat tidigare. Men nu har vi en ny praxis som jag skulle vilja kalla för Morgan-Johansson-doktrinen. Som han sade för några minuter sedan: Vissa aktier ska man inte äga. När kommer listan, Morgan Johansson, över aktier man inte ska få äga? Och varför ska vi i detta sammanhang, i konstitutionsutskottet, diskutera dessa frågor? Vad har vi att göra med detta? Är det möjligt att du i din iver att smutskasta Bildt överträder en praxis i konstitutionsutskottet och omvandlar utskottet till en brännmärkande maskin mot de företag som du ogillar och som du har rätt att ogilla? Någon annanstans har du rätt att säga att man inte får äga dessa aktier eller att man inte får äga några aktier alls - för det är kapitalism, vad vet jag - men inte i ett KU-sammanhang. Vi har inte rätt att börja röra oss i den riktningen. Det har vi gjort, och det är klandervärt. Det är inte bra för konstitutionsutskottet. Det är många andra mer patetiska inslag som måste lyftas fram. Det handlar om listan med Bildts olika uppdrag som leder till att det i reservationen från oppositionen står att han ska rätta eller dementera alla de hemsidor som har hans namn någonstans. Jag trodde att man skulle föreslå att man skulle censurera vissa hemsidor, men som tur är finns det inte censurkrav här. Mina vänner, någon måtta måste det finnas. Det finns två relevanta konstitutionellt viktiga frågor: Har utrikesminister Carl Bildt någon koppling till uppdrag, något som kan rubba förtroendet för utrikesministern, med de här företagen som vi har pratat om eller med andra? Svaret är nej. Det svarade Carl Bildt mycket tydligt och rakt. Det handlar om jävsfrågan. I den frågan vill jag att vi lyssnar noggrant till vad den högsta juridiska experten i Regeringskansliet, Christina Weihe, upprepade fem gånger. Tre av dessa gånger var med anledning av frågor från Morgan Johansson som har en viss förmåga att ifrågasätta de svar som ges, också av experter som är opolitiska, som har varit i samma ställning under socialdemokratisk regering och som då inte ifrågasattes givetvis. Men nu frågar man samma sak tre gånger och får samma nekande svar, och man envisas med att konkludera: Ja, men det var jäv. Jag tillåter mig att citera vad Christina Weihe säger: "Jävsbestämmelserna är ganska tydliga, och jag bedömer det vara klart att det inte förelåg jäv i det här ärendet." Återigen. "Vid den genomgången gjordes bedömningen att det inte fanns misstanke om jäv i det här ärendet. Jag kan bara konstatera att jag gör ingen annan bedömning i dag." Det säger Christina Weihe med alla korten på bordet. Hon hade ingen anledning att göra någon annan bedömning. Om vi kallar experter till konstitutionsutskottet tror jag att man åtminstone ska försöka lyssna till vad de säger.

Herr talman! Ju längre kvällen lider, desto sämre blir argumenten. Det hänger kanske ihop med att vi börjar bli lite trötta, så också Mauricio Rojas, som har varit uppe mycket under debatten. Det är klart att det är ett tecken när man griper efter halmstrån och börjar göra de här jämförelserna. För Per Bill är Carl Bildt som Henke Larsson. För Mauricio Rojas är Carl Bildt som Olof Palme. Vem blir det härnäst? Nelson Mandela? Jesus? Finns det inget stopp någonstans på personkulten av Carl Bildt, på denna idoldyrkan? Förstår inte Mauricio Rojas att han som ledamot av konstitutionsutskottet måste kunna lyfta sig från sina enkla argument? Även om han tycker att Carl Bildt är alldeles för bra måste han alltid se till själva handlingarna och inte till själva personen. Olof Palme hade väl aldrig tagit emot 5 miljoner kronor från Vostok Nafta och samtidigt suttit och bestämt i regeringsärenden som berörde Vostok Nafta. Olof Palme hade väl aldrig engagerat sig i ett företag som Lundin Oil, som inom parentes sagt under Adolf Lundin gjorde affärer med Sydafrika under apartheidtiden. Skulle Olof Palme ha engagerat sig i det företaget? Jag tycker att vi ska lugna ned diskussionen lite. Det är inte jag som har gått fram med några nya doktriner. Däremot är det Mauricio Rojas som har gått fram med något slags Rojasdoktrin, nämligen att det kvittar vilka aktier ett statsråd har - han kan ha aktier var som helst. Då är min fråga: Tycker han att en finansminister kan ha aktier i bank? Tycker han att en försvarsminister kan ha aktier i Bofors? Om han svarar ja på de frågorna har han lanserat en ny doktrin. Om han svarar nej på de frågorna måste han också bedöma relevansen i olika aktieportföljer som statsråd har.

Herr talman! Vår trötthet ska vi försöka att inte recensera, och inte minst argumentera att det blir sämre argument. Det är ett ganska märkligt sätt att argumentera - kanske för att du är trött. Jag vill verkligen erkänna Olof Palme som en stor politiker. Men det är inte vi som erkänner detta. Dessa människor får ett erkännande som vi inte kan förneka. Sedan början av 70-talet finns det två politiker i Sverige som har fått ett internationellt erkännande - de har inte några paralleller under den tiden - och det är Olof Palme och Carl Bildt. Hur ska man ifrågasätta en sådan sak? Jag säger detta för att vi ser ett drag i kritiken mot dessa personer, dessa personligheter, som smakar surt och bittert. Du sade i en av dina frågor till Carl Bildt: Jag får aldrig sådana brev med 1 miljon kronor i min post. Nej, det får du inte, Morgan Johansson. Listan: När kommer konstitutionsutskottets lista över de aktier som man ska få äga? När ska vi brännmärka dessa företag som du tycker - och jag kan tycka och många andra kan tycka - inte är bra? Under inkvisitionens tid kallades detta Index. Där satte man de böcker som skulle brännas och brännmärkas. Det är inte vår roll, Morgan Johansson, inte alls. När man ger sig in på dessa företag på det vis som du gör missbrukar man konstitutionsutskottets roll.

Herr talman! Mauricio Rojas vecklar in sig mer och mer i sin personkult. Jag behöver inte ta det vidare, men jag kan bara konstatera att jag nog inte tycker att en socialdemokratisk ledamot av KU skulle ha uttryckt sig på det sättet om socialdemokratiska statsråd under den förra mandatperioden. Då hade jag också reagerat som statsråd, som jag var vid den tidpunkten. Som socialdemokratisk ledamot ska man stå fri i förhållande till sina statsråd och inte ägna sig åt den typ av idoldyrkan som Mauricio Rojas verkar göra. Jag tycker inte att det anstår ledamöter av KU. Mauricio Rojas frågar: När kommer listan? Vill jag brännmärka företag? Vill jag bränna böcker? Är jag som man var under inkvisitionen? Kan vi inte lugna ned diskussionen lite? Jag ställde två enkla frågor till Mauricio Rojas: Tycker han att en finansminister ska ha aktier i en bank? Tycker han att en försvarsminister ska ha aktier i Bofors? Det är väldigt enkelt. Jag tycker inte det. Har man väl sagt det måste man också vara beredd att diskutera vilka jävssituationer som kan uppkomma, med de innehav som man har. Jag konstaterade i det förra replikskiftet att man har löst det olika för olika statsråd. Man har en särskild förvaltare därför att man inte vill ha med det här att göra. Man har också varit tydlig inför den förvaltaren att man inte vill ha en viss typ av aktier. Jag hänvisade till Leif Pagrotsky, som hade gjort så som handelsminister, bland annat med ansvar för vapenexporten och de frågorna. Man ville inte ha någon befattning alls med det. Min fråga var: Tycker Mauricio Rojas att man kan ha vilka aktier som helst som ansvarig minister utan att bli ifrågasatt och utan att KU ska få säga någonting om det, till exempel finansministern och försvarsministern? Tycker han det?

Herr talman! Nu har vi fått en början på Morgan Johanssons lista. Det är Bofors om man är försvarsminister, och det är bankerna - Nordea och alltihop - om man är finansminister. Det borde kanske också gälla näringsministern, och varför inte statsministern? Tänk om man är statsminister i Sverige och råkar äga aktier i något företag någonstans i Sverige? Är det inte jäv, Morgan Johansson, man hamnar i då? Är det så vi ska diskutera saken, det vill säga att statsministern inte får äga aktier någonstans därför att han är jävig eftersom han styr över hela landet? Så är inte fallet. Kanske det är så med ditt sätt att tänka, men ditt sätt att tänka är rätt apart i det avseendet. Vi har vissa krav. De aktier man har ska läggas i en viss förvaltning. Det har Carl Bildt gjort. Det har också ministrar i den socialdemokratiska regeringen som har haft aktieinnehav gjort. Jag har inga ambitioner, och jag skulle tycka att det vore något mycket negativt om vi i konstitutionsutskottet skulle fortsätta med det du har initierat: Kalla hit företagsledare och sätta deras företag och deras gärning inför skranket i konstitutionsutskottet - det gjorde du med Lundin Petroleum och med Vostok Nafta - och börja gå igenom företagets historia: Vad gjorde ni i Afrika då? Vad gjorde ni här? Vad gjorde ni där? Det är inte vår roll. Det är inte konstitutionsutskottets uppgift. Du har missbrukat vår mycket viktiga ställning i vårt konstitutionella system.

Herr talman! Vi har hört tre olika uttal av namnet på rättschefen i Statsrådsberedningen. Det är Mauricio Rojas som har rätt om namnet. Hon heter Weihe. De här frågeställningarna är intressanta när det gäller jävsfrågan. Vad som inte framgått så mycket i debatten här - i och för sig har jag kanske lyssnat dåligt; så blir det lätt när man börjar bli trött efter en lång dags debatterande - är att det egentligen inte finns några motsättningar mellan oppositionen och majoriteten när det gäller sakägarjäv och intressejäv. Vi är överens om att det inte kan vara klarlagt att något sådant föreligger. I reservationen säger oppositionen att det kan förekomma ett delikatessjäv. Det är fullständigt klart, säger man. Vi har inte gjort en närmare analys av det där i vår text. Det intressanta med delikatessjävet är att det bygger på att det finns en särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för Carl Bildts opartiskhet i ärendet. Här kan man finna ett utrymme för tyckande i sammanhanget. Jag medger att det finns ett utrymme för tyckande när det gäller delikatessjäv. Men på något sätt uppfattar jag att man tar 6 kap. 9 § regeringsformen baklänges. Sedan kan man kritisera Carl Bildt i sammanhanget. Det finns alltså ett utrymme här. Etikkommittén säger att det är möjligt för utskottet att göra den bedömningen utifrån de regler som regeringen satt upp. Ytterst tillkommer det utskottet att göra det, säger man i sina papper. Jag har några frågeställningar som det är intressant att belysa här. Jag blir nämligen lite konfunderad när jag läser reservationen där man säger: "Etikkommittén har i sina rekommendationer för statsråds placeringar uttalat att statsråd bör avhålla sig från optioner." Men så står det faktiskt inte! Det står att statsråd bör avhålla sig från placeringar i aktier och optioner. Det är en helt annan sak, för det är ett aktivt handlande. Jag tycker att man där byggt upp ett resonemang omkring något som inte riktigt stämmer. Per Bill var inne på frågan om innehavet av optioner i Legg Mason. Jag kan bara notera att oppositionen över huvud taget inte kritiserar detta. Majoriteten kritiserar dock Carl Bildt. Man säger att uppgifter ska vara korrekta och heltäckande. När det gäller aktieinnehavet i Lundin Petroleum - den debatten har Rojas tidigare här fört med Morgan Johansson - står det i reservationen: "Aktieinnehavet var därför enligt utskottets uppfattning olämpligt, och Carl Bildt borde omedelbart vid tillträdet som utrikesminister ha gjort sig av med det." Ja, det är en ganska intressant frågeställning. Konstitutionsutskottet ska alltså skaffa sig kompetens att bedöma kvaliteten på aktier. Detta är en innovation. Vi skulle alltså göra en materiell prövning av aktier. Här säger Etikkommittén och även både tidigare och för den delen nuvarande regering att det kan finnas en jävssituation eller problem i sammanhanget. Men om man överför det här innehavet till extern förvaltning har man löst problematiken. Sedan kan jag inte låta bli att notera att man avslutar reservationen med att säga: "Utskottet noterar det vidare som anmärkningsvärt att Carl Bildt underlåtit att svara på frågor från utskottet i den form som utskottet begärt." Vilken grund för kritik ligger egentligen i det? Vi fick faktiskt svar på frågorna även om det inte var i den form som utskottet av rent arbetsmässiga skäl helst ville ha.

Herr talman! Den 20 oktober förra året anmälde jag utrikesminister Carl Bildt till konstitutionsutskottet. Jag ville att konstitutionsutskottet skulle granska huruvida utrikesminister Carl Bildt kunde vara eller hamna i en jävssituation med anledning av hans aktieinnehav och de optioner han har, hade, bland annat i energibolaget Vostok Nafta. Bildt har också andra värdepapper, bland annat i det amerikanska bolaget Legg Mason och i Lundin Petroleum. Carl Bildt var tidigare ledamot i styrelsen för just Vostok Nafta men avsade sig detta uppdrag när han blev utrikesminister. Dock valde han att till exempel behålla sina 2 000 aktier och 15 000 optioner i bolaget Vostok Nafta. Som sagts tidigare får statsråd enligt 6 kap. 9 § andra stycket regeringsformen inte utöva allmän eller enskild tjänst och inte heller inneha uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba förtroende för honom eller henne. Etikkommissionen har sagt att statsråd bör iaktta ett betryggande säkerhetsavstånd till gränsen för vad som kan vara ägnat att skada tilltron till dem. Utrikesminister Carl Bildt har betydande privatekonomiska intressen i olika bolag. Det intressanta är att bolagen har en sak gemensamt: Alla har de verksamhet i andra länder än Sverige. I rollen som utrikesminister är detta klart besvärande. Bildt hade före inlösen optioner i Vostok Nafta för närmare 5 miljoner kronor. Företaget har 90 procent av sina aktier i det ryska Gazprom, ett företag som man brukar benämna som ett maktverktyg för Moskva. Gazprom köper upp tidningar och byter ut redaktioner för att få Putintrogna på posterna. Gazprom stänger också gasledningar till andra länder för att utöva politisk makt. Vad är det för företag som utrikesministern äger aktier och optioner i? Utrikesministern är Sveriges röst i världen. Frågan är vilken röst Bildt tillhör. En sak är dock säker: Utrikesminister Bildt har ett privatekonomiskt intresse i att företaget Vostok Nafta går bra. Därmed är Gazproms intresse i gasledningen mellan Ryssland och Tyskland av stort intresse. Gasledningen är politiskt omstridd såväl utifrån miljöhänsyn som utifrån säkerhetspolitiska aspekter. Ändå ansågs Bildt inte jävig när han den 9 november 2006 satt vid regeringsbordet och fattade beslut om Gazproms bolag Peter Gaz som fick förlängt tillstånd för att utforska den svenska kontinentalsockeln just för gasledningen på Östersjöns botten. Jag tycker att det är märkligt. Genom ett särskilt beslut från ledningen i Vostok Nafta fick Bildt också behålla optionerna i bolaget trots att rätten till optionerna enligt bolagets optionsplan förfallit - optioner till ett värde av 5 miljoner kronor. Enligt Åklagarmyndighetens bedömning "skulle förmånen till Carl Bildt kunna utgöra en muta objektivt sett med hänsyn till att tjänsten som statsråd kräver särskilt integritetsskydd". Men sedan gör åklagaren Christer van der Kwast en samlad bedömning av läget och kommer då fram till att "risken för att Carl Bildts tjänsteutövning som statsråd konkret skulle påverkas till följd av den erhållna förmånen måste sammanfattningsvis bedömas som mycket begränsad" - "mycket begränsad", men risken finns alltså enligt Åklagarmyndigheten. Själv förstår jag mig inte på den politiska bedömning som gjorts från åklagarhåll, men det får stå för dem. Utrikesminister Carl Bildt äger aktier i Lundin Petroleum och har också suttit i styrelsen för Lundingruppen - Lundin Oil tror jag. Det var för att agera dörröppnare åt företagsgruppen, bland annat i Sudan. Återigen är det ett kontroversiellt företag som Bildt säljer sig till och försöker tjäna pengar på. Verksamheten i Sudan är starkt kritiserad av Human Rights Watch och andra organisationer för mänskliga rättigheter. 70 procent av Sudans intäkter från olja går till krigsindustrin - en krigsindustri som skördar människooffer, hjälper diktaturen att sitta kvar och tillåter folkmorden i Darfur. Sedan förra hösten uppmanas företag att bojkotta oljeindustrin i Sudan. Detta verkar inte bekymra utrikesministern. Tvärtom hyllas oljeindustrin av Bildt. Några betänkligheter kring att Lundin Petroleum äger företag tillsammans med den sudanesiska regeringen för att leta olja i södra Sudan finns inte. Med vilken kraft hörs den svenske utrikesministern när frågan om folkmordet i Darfur förs på tal? Utrikesministern har ekonomiska intressen i frågan och har inga problem med att ha ett ekonomiskt samarbete med regimen. Är detta trovärdigt? Nej, jag tycker inte det. Utrikesministern har intressen i investmentbolaget Legg Mason, ett stort företag som bland annat har investerat stora summor i krigsindustrin - till exempel i Lockheed Martin. Legg Mason har fonder, till exempel Zenix Income Fund som har aktier i företaget Alliant Techsystems, ett företag som har levererat 1,2 miljoner klusterbomber som Israel sommaren 2006 släppte över södra Libanon. Är någon förvånad över att utrikesminister Carl Bildt har ekonomiska intressen i detta företag? Det tycks ligga helt i linje med hans investeringsprincip. Utrikesministern behöll de optioner han fått - till ett värde av närmare 10 miljoner. Är det verkligen lämpligt av utrikesministern att göra så? Etikkommissionen har i sina rekommendationer för statsråds placeringar uttalat att statsråd bör avhålla sig från optioner för att inte riskera att hamna i beroendeställning i förhållande till bolaget. Det bryr sig utrikesministern inte om. Jag är inte förvånad. Däremot är jag bekymrad. Dock är jag förvånad över att majoriteten i konstitutionsutskottet tar så lätt på detta faktum. Därmed ser jag ett mycket stort problem i att riksdagens konstitutionsutskott har politiserats så som skett. Ett stort ansvar ligger här på nämndens ledamöter, framför allt de borgerliga ledamöterna. Konstitutionsutskottets vice ordförande, moderaten Per Bill, sade efter det att KU-granskningen var klar: "Vi ser Bildts internationella engagemang som en stor tillgång för svensk politik." Därför ville de borgerliga ledamöterna inte pricka Carl Bildt. Visst har utrikesministern ett stort internationellt engagemang, framför allt därför att han kan tjäna pengar på det. Men kan det vara en tillgång att ha en utrikesminister som har ekonomiska kopplingar till rysk mediecensur i ett allt mindre demokratiskt Ryssland? Kan det vara en tillgång att ha en utrikesminister som har kopplingar till diktaturen i Sudan och den stora oljeutvinningen där som tycks generera pengar bara till krigsindustrin eller som har kopplingar till vapenindustrin? Det är alltmer uppenbart att de nya moderaterna är desamma som de gamla moderaterna. Men så går det kanske när de nya moderaterna hämtar in personen som tydligt har personifierat de gamla moderaterna. Att de borgerliga ledamöterna i konstitutionsutskottet inte kan se problemen är ledsamt. Att KU inte kan uttala att det vore klädsamt om utrikesministern gjorde sig av med sitt aktieinnehav och avstod från optionerna när han tillträdde kommer att vara ett stort misstag, inte bara för de borgerliga ledamöterna utan också för svensk utrikespolitik eftersom vi inte vet vilka intressen som styr och gynnas. Slutligen, herr talman, vill jag säga att jag inte tycker att det är fel av vare sig statsråd eller riksdagsledamöter att äga aktier. Tvärtom anser jag att detta är mycket bra för alla i Sverige och borde uppmuntras. Dock bör just statsråd iaktta ett betryggande säkerhetsavstånd till gränsen för vad som kan vara ägnat att skada tilltron till dem, precis som Etikkommissionen slagit fast - detta därför att statsråd har betydande makt såväl vid regeringsbordet som i att företräda Sverige i utlandet. Vid debatten här i förmiddags, herr talman, om EU-konstitutionen valde de borgerliga ledamöterna - jag kan inte låta bli att nämna det - att lyfta fram framför allt klimatfrågan men också till exempel frågan om mänskliga rättigheter som viktiga i EU-konstitutionen. Man lyfte fram att statsministern i EU verkat för en målsättning för att koldioxidutsläppen ska minska som ett bevis på att EU är bra. Men är det då inte konstigt att deras egen utrikesminister mest äger aktier, fonder och optioner i företag som sysslar med att utvinna och tjäna pengar på en ökad försäljning av just olja och gas, just de fossila, det som aktivt motverkar en minskning av koldioxidutsläppen och som är ett klart klimathot för framtiden? Att då ha en utrikesminister som hyllar oljans viktiga funktion för fred och säkerhet rimmar mycket dåligt. Det luktar de gamla moderaterna som giriga miljonärer som inte har några etiska eller moraliska invändningar mot att tjäna pengar på klimatförstörande verksamhet och vapenindustri. Jag beklagar detta.

Herr talman! I regeringsformens 7 kap. 2 § regleras beredningskravet som en del i en demokratisk process som syftar till att säkerställa kvaliteten i regeringsärenden. Det är mycket viktigt, för människor berörs av de beslut vi fattar i denna riksdag. Det kan gälla försämringar i ekonomin genom ökade kostnader eller att man helt enkelt blir arbetslös på grund av en nedläggning av den myndighet man arbetar för eller att någon får ett uppdrag som inte kan göras på rätt sätt för att det ska ske så snabbt. Aldrig någonsin har en regering lagt fram så omfattande förslag på så kort tid med så bristande beredning och bristande kvalitet i beslutsärenden. Det gäller förändrade regler i arbetslöshetsförsäkring, nedläggning av Arbetslivsinstitutet och Djurskyddsmyndigheten, slopad förmögenhetsskatt, fastighetsskatt, upphandling av nystartsjobb där Ams inte gavs förutsättningar att upphandla enligt gängse regler. Vid utfrågningarna den 19 april frågade jag statsministern vilket ansvar han hade som regeringschef för beredningen av ärenden, om det var ny praxis för regeringen som vi nu ser växa fram, inga offentliga utredningar, korta remisstider, ingen hänsyn till Lagrådets kritik och så vidare. Jag frågade om politiken måste genomföras oavsett beredningens resultat och konsekvenser eller om det bara var en tillfällighet byggd på brådskan och orsakad av regeringsskiftet. Vad gäller ansvaret för beredning av ärenden svarade statsministern att ansvaret i första hand ligger på föredragande statsråd. Men det finns också ett kollektivt ansvar i regeringen för beslutsfattande. Statsministern betonade att detta var en avvikande situation jämfört med vad man har upplevt tidigare som var kopplad till att vi fick ett regeringsskifte för första gången sedan introduktionen av den nya budgetordningen. Statsministern hänvisade även till valrörelsen, där de borgerliga partierna talat om för väljarna vad man tänkt göra om man kom till regeringsmakten. Både Riksdagskommittén och Lagrådet har anfört att en regering inte får ge avkall på den grundlagsfästa beredningsskyldigheten på grund av regeringsskifte trots den nya budgetordningen. Det är dessutom uppenbart att en valrörelse aldrig kan liknas vid en beredning. Drygt en månad efter utfrågningen kom Riksrevisionens rapport om utförsäljningen av statliga bolag med svidande kritik mot beredningen av det ärendet. Det visar att trots att statsministern betonade att det var en avvikande situation och att det därför var bristande beredningar visste statsministern troligtvis inte hur många bristande beredningar som det fanns, eller så förde han KU bakom ljuset. Ett mönster av slarv och hafsverk är vad man ser, inte den noggrannhet som man har rätt att förvänta sig av en regering. Risken är att en majoritetsregering vid sin maktfullkomlighet kan missbruka det grundlagsfästa beredningskravet för att man vet att man har majoritet i riksdagen. Konsekvensen av denna nonchalans blir ett demokratiskt underskott som direkt påverkar kvaliteten i besluten, som drabbar de människor som berörs av dessa beslut. Att få genomslag för sin politik blir då viktigare än konsekvenserna av besluten. Herr talman! Regeringen borde inte ha låtit intresset av att få snabbt genomslag för sin politik gå ut över behovet att uppfylla beredningskravet i regeringsformen. KU bör dessutom noga följa kommande beredningar av ärenden så att regeringsformen och den svenska beredningstradition som varit rådande under väldigt lång tid inte urholkas för att vi nu har en majoritetsregering. Med detta sagt vill jag yrka på godkännande av anmälan i reservation 4.

Herr talman! Jag väljer att i detta anförande lägga vikten vid regeringens beredning av arbetslöshetsförsäkringsärendet. Som tidigare talare tog upp ska enligt 7 kap. 2 § regeringsformen beredning av ett regeringsärende behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från berörda myndigheter. I den omfattning som behövs ska tillfälle lämnas till sammanslutningar och enskilda personer att yttra sig. Det är verkligen viktigt att man tittar på regeringsformens 7 kap. 2 §. Att remisstiden beträffande a-kassan var en vecka är skrämmande. I propositionshandboken står det mycket klart och tydligt att som huvudregel bör remisstiden inte sättas till kortare än tre månader. Och det är ganska stor skillnad mellan en vecka och tre månader. Det som är angivet i regeringsformen och i propositionshandboken struntade regeringen fullständigt i. Lagrådet har också yttrat sig. De tar upp följande: "Särskilt vid sådana tillfällen då ett allmänt val lett till regeringsskifte finns det ett intresse, från rent politiska utgångspunkter, av att valresultatet så snart som möjligt får genomslag i den förda politiken." Ja, så kan det vara. Men de påpekar också att sådana strävanden inte får leda till att grundläggande bestämmelser om beredningen av lagstiftningsärenden sätts åsido. Allt detta som jag tagit upp har regeringen inte tagit någon som helst hänsyn till. Det är skrämmande att vårt lands regering på ett så nonchalant sätt genomfört förslaget om ändringar i lagen om arbetslöshetskassan, som berör så många människor i negativ bemärkelse - jag vill då speciellt poängtera kvinnor. Regeringen vill framstå som den genom tiderna bästa regeringen ur ett jämställdhets- och diskrimineringsperspektiv. Hoppsan, hoppsan, säger jag. Det är stora ord som verkligen förpliktar men som i praktiken har visat sig bara vara luft. Att det är tomma ord går att finna i regeringens egen proposition 2006/07:15 En arbetslöshetsförsäkring för arbete . I sjunde kapitlet under rubriken Konsekvenser kan vi läsa följande: "Att ta bort studerandevillkoret och ändra arbetsvillkoret från 70 till 80 timmar innebär att antalet personer som kvalificerar sig för arbetslöshetsersättning minskar. Det går dock inte att närmare bedöma i vilken utsträckning de som inte får arbetslöshetsersättning i stället kommer att få försörjningsstöd." Lite längre fram i texten citerar jag följande: "Vissa av de i sig neutralt utformade förslagen i denna proposition kan sedda var för sig anses medföra konsekvenser som inte är helt neutrala ur ett jämställdhets- eller diskrimineringsperspektiv." Herr talman! Efter detta som regeringen själv tagit upp i sin proposition genomdrev man dessa så stora förändringar av a-kassan med en remisstid på en vecka. Om man hade berett ärendet enligt praxis, tre månader, hade man kunnat inhämta fler yttranden, fler synpunkter och eventuellt också kunnat göra en konsekvensanalys av vad det skulle innebära att förändra denna lagstiftning. Statsministern anser, som tidigare talare också sade, att valrörelsen är en typ av beredningsprocess. När blev valrörelsen en del i beredningen av regeringsärenden? Det var för mig en nyhet. Beredningskravet är ur ett demokratiskt perspektiv otroligt viktigt. Då räcker det inte med en remisstid på en vecka. Efter vad jag här har tagit upp anser jag inte att regeringen följt 7 kap. 2 § i regeringsformen vid beredningar av regeringsärenden. Jag vill härmed, herr talman, yrka på godkännande av anmälan i reservation 4.

Herr talman! Jag vill belysa de anmälningar som konstitutionsutskottet nu behandlar med anledning av regeringens beredning med den anmälan som miljöpartisten Helena Leander gjorde i höstas efter att hon hade läst regeringens budgetproposition som kom till riksdagen den 16 oktober. I den skriver hon så här: I budgetpropositionen aviserade regeringen att man avsåg lägga ned Djurskyddsmyndigheten den 1 juli 2007. Hur nedläggningen skulle hanteras och vad som skulle hända med de frågor som Djurskyddsmyndigheten i dag hanterar skulle utredas genom en särskild snabbanalys. Denna snabbanalys presenterades först den 13 december, vilket innebar att miljö- och jordbruksutskottet i riksdagen helt saknade möjlighet att beakta denna när man justerade sitt betänkande. Förvisso bestämmer regeringen själv hur man vill lägga upp myndighetsorganisationen, men när man samtidigt stryper anslagen till Djurskyddsmyndigheten från halvårsskiftet, utan att överföra pengarna till något annat anslag, innebär det i praktiken att riksdagen beslutar om nedläggning. Att besluta om nedläggning av en myndighet utan något utförligare beslutsunderlag än några rader om att regeringen önskar effektivisera den statliga administrationen och därför avser att lägga ned Djurskyddsmyndigheten och inordna verksamhetsområdet djurskydd under Jordbruksverket kan svårligen anses uppfylla kraven på tillräcklig beredning. Så långt anmälan. Svaret på den sistnämnda frågan från Helena Leander är väl ganska klart: Nej, det kan inte betraktas som tillräcklig beredning. Och det är en del av den kritik som oppositionen har i den reservation som är avlämnad.

Herr talman! I den här delen av konstitutionsutskottets granskningsbetänkande har utskottet att granska regeringens beredning av regeringsärenden. De anmälningar som ligger till grund för granskningen har föregående talare redovisat, men de berör alltså förändringar i reglerna för arbetslöshetsförsäkringen, förändringar i skattelagstiftningen och avvecklingen av Djurskyddsmyndigheten och Arbetslivsinstitutet. Jag vill börja med att betona det som utskottet tar upp i sitt betänkande och understryka utrednings- och remissväsendets viktiga ställning i den svenska politiska beslutsprocessen. Utskottet har flera gånger tidigare tagit upp frågan om beredning av regeringsärenden och enats om att ett skriftligt remissförfarande är och alltid bör vara det normala sättet att inhämta synpunkter. Planeringen av ett ärende bör vara så god att regeringen inte behöver ta till remissmöten på grund av tidsbrist. Ett remissmöte kan däremot vara ett bra komplement till det skriftliga remissförfarandet. Remissbehandlingen utgör enligt utskottet ett viktigt inslag i arbetet med att upprätthålla en god kvalitet i lagstiftningen. Att inte genomföra en fullgod remissbehandling medför risk för att lagförslag inte uppnår tillräcklig kvalitet och att den fortsatta beredningsprocessen försvåras. Herr talman! I utskottet har vi nu haft att granska och bedöma huruvida regeringen i de aktuella fallen har följt de lagar och regler som finns uppställda för beredning av regeringsärenden. Jag tycker att granskningen har varit mycket spännande, då flera konstitutionellt intressanta och viktiga områden har ställts mot varandra. I de aktuella fallen har regeringen att ta hänsyn till en rad olika aspekter, dels beredningskravet, som jag har redogjort för tidigare, dels budgetlagen och vallagen. Samtidigt måste regeringen också respektera väljarna och det mandat som man faktiskt har fått i valet att genomföra den politik som man gick till val på. Situationen är alltså inte helt okomplicerad. En ny budgetprocessordning infördes den 1 januari 1997. Denna nya ordning innebär att regeringen ska avlämna budgeten till riksdagen senast en vecka efter riksdagens öppnande, det vill säga tre veckor efter valet. Men sker det ett regeringsskifte, såsom i höstas, ska budgeten överlämnas tio dagar efter skiftet. Den nya budgetprocessordningen innebär således att regeringen får mycket kort tid på sig att lägga fram sitt budgetförslag. Har det då skett ett regeringsskifte, såsom i höstas, blir tiden än mer knapp. Detta var något som lagstiftaren uppmärksammade och kritiserade redan när riksdagen införde den nya lagen men som vi i praktiken inte fick erfarenhet av förrän i höstas, då det var ett valår med ett regeringsskifte. Herr talman! Det framstår enligt utskottet, eller majoriteten i utskottet i alla fall, som naturligt att den nya regeringen ville få ett snabbt genomslag för sin politik. Regeringen ville också undvika att budgeten för påföljande år i allt för stor utsträckning skulle präglas av den gamla regeringens ställningstaganden och politik. I och med detta står det klart att det föreligger ett visst demokratiskt dilemma. Vikten av att regeringen får genomslag för den politik man gick till val på står mot beredningskravet. I valrörelsen framförde alliansen de aktuella förslagen, och de debatterades flitigt under hela valrörelsen och var väl kända. Utskottet vill dock poängtera att detta på intet sätt kan ses som en del av beredningsprocessen. De nu granskade ärendena bereddes under en mycket kort tid. Samtidigt går det inte att bortse från att tiden för beredning av budgetpropositionen är mycket begränsad för en ny regering, vilket också var en insikt när den nya budgetordningen infördes men som man valde att bortse från. Utskottets granskning visar att regeringen har gjort ett så grundligt beredningsarbete som var möjligt utifrån den tidsram som fanns. Med tanke på de särskilda förhållanden som regeringen hade att ta hänsyn till vid regeringsskiftet finner utskottet alltså ingen anledning att rikta någon invändning mot regeringen. Granskningen väcker dock åter frågan om tidsutrymmet för avlämnande av budgetpropositionen kan anses tillräckligt - en fråga som vi kanske får tillfälle att återkomma till en annan gång i konstitutionsutskottet - samt om valdagen är optimalt placerad.

Herr talman! Det är riktigt som Anna Bergkvist säger. Det är svårare vid ett valår. Detta har också tagits upp. Riksdagskommittén med instämmande av Författningsutredningen ansåg att budgetprocessen kan klaras även under valår. En ny majoritet hinner lägga in flera av sina prioriterade frågor i budgetpropositionen. Därutöver är det under valår möjligt att lämna budgetpropositionen något senare än annars. Vidare kan smärre ändringar i budgeten göras i riksdagen, till exempel under utskottsberedningar. Om den nya regeringen inte hinner få med allt kan den återkomma med förslag under våren efter valet, till exempel i tilläggsbudgeten. Denna fråga är faktiskt utredd, men regeringen har inte kommit till samma ståndpunkt som ni, utan man har valt att prioritera politiken före de människor som berörs av besluten. Varför?

Herr talman! Det är helt enkelt en fråga om att väga två viktiga saker mot varandra. Med den tidsram som man hade och under de förutsättningar man hade med den nya budgetlagen och så vidare gjorde regeringen ett fullgott arbete när det gäller beredningen. Det handlar om att respektera väljare och det demokratiska mandat man fick i valrörelsen och att även respektera beredningskravet. Det finns ingen tidsangivelse i regeringsformen. Det finns en praxis på tre månader, men det finns inga regler uppsatta.

Herr talman! Är det då en ny praxis vi ser där politiken går före de människor som berörs av politiken? Är det så att om man får ett förtroende i fyra år så behöver man hantera det på detta sätt? Det skrämmande är att detta fortsätter. Det var det som jag försökte peka på med Riksrevisionen. Detta är ett mönster som börjar växa fram. Vi får inte ens yttra oss i utskotten för att man i kraft av sin majoritet kan rösta bort det. Vad är det vi ser? Det är särskilt det jag vill peka på. Och de som drabbas är inte några partier utan människorna som omfattas av besluten.

Herr talman! Nej, Phia Andersson, jag tror inte att det är en ny praxis. Konstitutionsutskottet har haft uppe dessa frågor flera gånger tidigare. Jag är förvisso ny i riksdagen, men vi såg i det utredningsarbete som vi hade när vi tog ställning till detta ärende att det har förekommit många gånger tidigare. Man har haft en vecka eller två veckor, och det har kritiserats både från borgerligt och socialdemokratiskt håll tidigare. Det är ingen ny praxis. Eftersom det inte finns lagstadgat en specifik tidsram handlar det om att man utifrån de förutsättningar man har gör på bästa möjliga sätt. När vi i dag tittar på detta ärende finns det inga lagstadgade felaktigheter som regeringen har begått.

Herr talman! Konstitutionsutskottet har granskat en rad anmälningar rörande beredning av förslag om förändringar såsom lyfts fram av tidigare debattdeltagare. Jag vill understryka KU:s roll som granskare av den formella processen runt förslagen och inte själva sakfrågan. KU granskar inte det politiska sakinnehållet utan hur statsråden agerat gentemot svenska grundlagar. Regeringsformen 7 kap. 2 § beskriver den beredning som ska ske av regeringsärenden. Behövliga upplysningar och yttranden ska inhämtas från berörda myndigheter, och sammanslutningar och enskilda kan yttra sig i den omfattning som behövs. Denna beredningsskyldighet är ett viktigt inslag i svensk demokratisk beslutsprocess. Regeringsformens remissregel gäller alla typer av regeringsärenden. Dock kan man varken av regeringsformen eller av förarbetena till grundlagen läsa ut hur ett remissförfarande bör gå till. Däremot finns det en propositionshandbok med anvisningar om hur remissbehandlingen bör arrangeras och vilka undantagsmöjligheter från den sedvanliga remissbehandlingen som finns. Det är med denna handbok som stöd för tolkning av aktuell paragraf som regeringen sedan en lång tid agerat. Från den 1 januari 1997 finns det en ny budgetprocessordning som innebär att budgetåret sammanfaller med kalenderåret. I 16 § budgetlagen står det också att regeringens förslag till statsbudget ska omfatta alla inkomster och utgifter med vissa angivna undantag. Riksdagskommittén som tillsattes av talmannen 1998 utvärderade dessa arbetsformer och anmärkte då särskilt på problemen vid valår då det blir regeringsskifte. Då detta inträffar blir det, för att citera Riksdagskommittén "svårt för en tillträdande regering att hinna forma sitt budgetalternativ. Eftersom den avgående regeringen i praktiken redan gjort nödvändiga förberedelser för att kunna lägga fram en budget, hänvisas i stort sett den nya regeringen till att lägga fram den gamla regeringens budgetförslag. Kritikerna menar att det är ett odemokratiskt inslag. En ny majoritets vilja måste kunna få utslag i den tillträdande regeringens första budget." Det är viktigt att understryka att det år 2006 var första gången som ett regeringsskifte ägde rum efter den nya budgetlagen. Lika viktigt är det att understryka att de farhågor som under flera år har lyfts fram efter reformen nu visade sig då regeringen enbart hade tio dagar på sig att lägga fram sin budget. En utväg för att möjliggöra en längre beredningsprocess även vid en regerings första sammanhängande budget vore att man i Grundlagsutredningen nu överväger möjligheten att ha valdag på våren eftersom budgeten ska följa kalenderåret. Författningsutredningen tryckte på detta, liksom att utskottsinitiativ, enligt regeringsformens 3 kap. 7 §, blir ett viktigare inslag det år det är val för smärre förändringar under själva utskottsberedningen. Jag vill i mitt anförande understryka vikten av att förslag som läggs fram av regeringen måste rymmas inom ramen för beredningsskyldighet enligt regeringsformens 7 kap. 2 §. Jag vill också understryka det som konstitutionsutskottets majoritet påpekar, nämligen att valrörelsen och det man där säger över huvud taget inte ligger inom ramen för vad som är beredningstid. Jag vill slutligen också understryka att Lagrådet ansåg att den aktuella beredningen var godtagbar, precis det som KU:s ställningstagande meddelar. Lagrådet säger att förändringarna i arbetslöshetsförsäkringen inte är särskilt omfattande men att de kommer att beröra ett stort antal människor. Man menar att tiden är knapp men att remissinstanserna är många och rimligt avvägda. Lagrådet anser därmed att beredningen var godtagbar. Regeringen har ett betydande ansvar för att upprätthålla god kvalitet i lagstiftningsprocessen och för att man följer de riktlinjer som finns. Samtidigt är det viktigt att se till de farhågor som man redan i utredningens förslag till ny budgetlag förutspådde. Lagstiftaren godtog också genom denna lag att en sådan situation skulle kunna komma att hanteras på ett särskilt sätt. Med detta, herr talman, vill jag yrka på godkännande av utskottets anmälan.

Herr talman! Annie Johansson tog i sitt anförande upp att regeringen har propositionshandboken som stöd och hjälp när det gäller beredningen av regeringsärenden. Om den ska vara ett stöd för regeringen kanske man borde läsa den också. I propositionshandboken är det en praxis, en huvudregel, att ett beredningsärende ska vara på tre månader, inte en vecka. Då undrar jag en sak, Annie Johansson. Om man nu har denna som stöd, handboken, hur kan det då komma sig att beredningstiden endast var en vecka?

Herr talman! Marianne Berg tar upp en viktig fråga, som jag också belyste i mitt inledningsanförande, nämligen att den nuvarande budgetordningen som instiftades 1997 innebär att en ny regering får mycket kort tid på sig för att lägga fram ett budgetförslag. Den nuvarande budgetordningen prövades också för första gången nu i höstas, vid regeringsskiftet. De farhågor som presenterades i slutet av 90-talet av Riksdagskommittén besannades nu också. Det var saker som inte minst borgerliga partier framförde vid det tillfället. Den borgerliga sidan tyckte också att det var viktigt att ha valdagen på våren, något som den dåvarande majoriteten inte heller ville ställa sig bakom. Den dåvarande majoriteten kom fram till att det var viktigt att ha kvar valdagen på hösten alldeles oavsett att det skulle leda till stora svårigheter att få till en budget vid ett regeringsskifte. Då detta var en förutsedd situation torde också detta kunde ersättas med andra beredningsformer, precis som det står i propositionshandboken, i vad som kan kallas undantagssituation i de anvisningar som finns.

Herr talman! Tack för det svaret. Men faktum kvarstår: en veckas beredningstid. Då har jag en fråga till Annie Johansson. Ni skriver själva i er proposition, som jag tidigare tog upp, att det kan få konsekvenser som inte är helt neutrala ur ett jämställdhets- och diskrimineringsperspektiv. Man tar själv upp detta i propositionen. När denna insikt har kommit driver man bara på - snabbt, snabbt. Den insikten var faktiskt positiv. Men den betyder ju ingenting. Det är just många kvinnor i dagens samhälle som är de stora förlorarna på att arbetslöshetsförsäkringen har förändrats, försämrats. Det finns många kvinnor i dag som inte ens kan kvalificera sig för försäkringen. Så min fråga till Annie Johansson är: Med handen på hjärtat, när ni själva tar upp konsekvenserna ur just jämställdhets- och diskrimineringsperspektivet, anser Annie Johansson fortfarande då att en vecka, ur en demokratiaspekt, är godtagbart för beredning av dessa ärenden?

Herr talman! I budgetpropositionen för år 2007 aviserade regeringen ett antal förändringar av arbetslöshetsförsäkringen. Dessa ändringar var en del av en större reform för att stärka arbetslinjen men också öka sysselsättningen. Man ansåg från regeringens sida att de skulle träda i kraft samtidigt. Men detta är sakinnehåll och inte det som konstitutionsutskottet hanterar, eftersom vi ser på de formella bitarna. Jag vill påpeka i min slutreplik att Lagrådet ansåg att den aktuella beredningen var godtagbar. Lagrådet säger att förändringarna i arbetslöshetsförsäkringen faktiskt inte är särskilt omfattande men att de kommer att beröra ett stort antal människor. De säger också att tiden är knapp men att remissinstanserna var många. De var väl avvägda. Således anser Lagrådet att beredningen var godtagbar.

Herr talman! Jag tycker att Anna Bergkvist i uttrycket "demokratiskt dilemma" har sammanfattat mycket väl vad det handlar om. Det är ett dilemma som vi själva frivilligt har försatt oss i. Så här har vi velat ha det. Vi har velat ge en ny majoritet tio dagar efter maktskiftet för att få fram en ny budget. Det här är ingenting som den nya majoriteten hittade på. Det är de regler som finns. När riksdagen för tio år sedan antog de här reglerna, den nya budgetlagen, visste man att det här skulle inträffa. Så vi vet att om Socialdemokraterna vinner nästa val tillsammans med Vänstern kommer det att inträffa en liknande situation. Vi kommer också då att få se en regering som har mycket bråttom, och det är mycket begripligt. För man har fått ett mandat för en förändring. Och då står man där just i ett demokratiskt dilemma. För det är klart att kravet från väljarna - gör någonting, sätt i gång med ett omfattande reformarbete! - och kravet på beredning, tio dagar, är svåra att få ihop. Det är inte omöjligt, men man måste förstå att sådana är villkoren. Det finns inget annat. I argumenteringen mot dessa så kallade snabba förändringar, som också en ny regering skulle vara tvungen att genomföra, sägs det ofta att det berörde många människor. Många drabbades, brukar det sägas. Ja, det berörde många människor. Alla de människor som socialdemokratin hade lämnat i utanförskap berördes, över en miljon människor som en kapsejsad ekonomisk politik hade lämnat utanför. Skulle vi fortsätta med det? Hur skulle en ny regering kunna gå till nationen, folket, och säga: Vi fortsätter med en budget som vi har ärvt från den regering som ni har gett oss mandat att skicka någon annanstans för att vi skulle ta över och göra något annat. Hur skulle vi kunna göra det? Det är en omöjlighet. Ja, det är många som berördes. Det var oerhört viktigt att få igenom de reformer som skulle sätta fart på sysselsättningen, och det har vi gjort. Vi är stolta över det, och nu ser vi resultaten. Nu pratas det om att det kanske i stället är för mycket jobb som skapas. Det är ett angeläget problem som vi har fått. Vi måste hantera det. Det kan också bli problematiskt om det går för bra, vilket det kan göra. Vi hade ett mycket tydligt mandat för sysselsättningen som förutsatte, i och med att budgeten är en helhet, att vi givetvis skulle finansiera de jobbskapande, jobbuppmuntrande reformer som vi hade föreslagit. Vi fick mandat för en politik för mindre bidrag och mer jobb. Det var den politiken som vi, så gott det gick, försökte genomföra. Jag förstår att man från Socialdemokraternas, Vänsterns och Miljöpartiets sida betonar de personer som av olika anledningar drabbas av det här. Men ni ser inte det stora hela; de som är värst drabbade av alltihop, de som aldrig fick en chans att få ett jobb. Det handlar om att vända på den processen, skapa hopp och möjligheter. Och jag ser det i dag. Jag ser det bland de ungdomar som jag träffar så ofta. Vilken efterfrågan på deras arbetskraft! Vilken skillnad gentemot för ett år sedan, två år sedan! Då gick de runt och hittade ingenting. I dag hittar de. Nu är det arbetsgivarna som måste slåss. Vi har till och med fått en bekymmersam löneutveckling, kanske finansministern kan tycka, för att konjunkturen är av den sorten som gynnar de människor som arbetar. Den här regeringen har skapat bästa möjliga villkor för dessa människor. Det var det som budgetprocessen syftade till. Vi gjorde det. Vi har klarat det mycket bra inom de budgetramar som vi har fått i budgetlagen.

Herr talman! Klockan börjar bli mycket så jag ska försöka fatta mig kort. Man kan tycka att vi egentligen borde ha kommit överens när det gäller beredningskraven. Här finns ett problemområde. När man lägger utskottsmajoritetens text bredvid reservationen upptäcker man att det knappast är ljusår mellan dem. Man skulle ha kunnat hitta gemensamma beröringspunkter och diskuterat problematiken. Grunden är regeringsformen 7 kap. 2 §. Det beror på hur man läser det. Vid beredningen av regeringsärenden ska upplysningar och yttranden inhämtas, läser man gärna. Det står faktiskt inte så. Det står: Vid beredningen av regeringsärenden ska behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från berörda myndigheter. Jag vill notera vem som bestämmer över ordet "behövliga". Jag ska tala om vad departementschefen sade 1973 i proposition nr 90 om 7 kap. 2 §: Rent allmänt vill jag emellertid framhålla att det förhållandet att regeringen måste bära det slutliga ansvaret för utformningen av och innebörden i förslag som läggs fram för riksdagen bör föra med sig att det ytterst får ankomma på regeringen att avgöra hur den utredning bör bedrivas som anses behövlig som grundval för förslagen. Det är just behövligheten som är det centrala. Här finns det alltså en del problem. Det pekar vi också på i majoritetstexten med korta remisstider och så vidare. Till slut vill jag säga att det har åberopats att Riksrevisionen nu går in och kritiserar ett pågående ärende i riksdagen. Jag vill anföra att det kunde vara intressant för utskottets ledamöter att läsa vad Leif Pagrotsky sade inför utskottet i en liknande fråga 2004. Pagrotsky gjorde då samma bedömning som den nuvarande regeringen gör.

Herr talman! Inledningsvis vill jag uttrycka mitt stöd för uppfattningen att KU måste bli mer granskande utifrån det regelverk som regering och riksdag har att följa och mindre partipolitiskt. Det är inte någon ensidig kritik mot oppositionen, utan det gäller oss alla. Herr talman! Jag kommer nu att uppehålla mig vid det ärende som betecknas 3.7 och handlar om upphandling av informationstjänster om nystartsjobb. När det gäller detta ärende har utskottet konstaterat att upphandlingen var en fråga för Ams och således inte föranleder något uttalande i övrigt om regeringens handlande. Bakgrunden till granskningen är en anmälan om att regeringen skulle ha gett Ams ett fribrev att slippa upphandling. Om så varit fallet skulle regeringen naturligtvis ha fått kritik för det. Av de svar som utskottet har fått på sina frågor till Regeringskansliet framgår att alla inblandade var medvetna om den korta tid som stod till förfogande inför ikraftträdandet, men när Ams fick uppdraget att informera om nystartsjobben överläts alla bedömningar av informationssatsningarnas utformning, tidsåtgång och eventuella upphandlingar åt Ams. Inom parentes kan man konstatera att nystartsjobben har blivit en stor framgång och gett tusentals människor en ny möjlighet på arbetsmarknaden. Man kan hänvisa till lagen om offentlig upphandling, tidsfrister, belopp med mera som självklart ska följas, men det är en fråga för dem som granskar Ams och inte en fråga för KU som granskar regeringens agerande. I KU-anmälan refereras till tidigare uttalanden från KU som då riktade sig mot den tidigare regeringen. Skillnaden nu mot då var att Regeringskansliet under den socialdemokratiska regeringen genomförde upphandlingar som inte följde gällande regelverk och lag. I detta fall är det inte Regeringskansliet som har upphandlat en tjänst utan Ams. Herr talman! Jag kan ha förståelse för den uppfattning som kommer till uttryck i reservationen, nämligen att regeringen i beredningen av frågan borde ha beaktat möjligheterna att med kort varsel genomföra stora informationsinsatser, antingen med myndighetens egna resurser eller genom upphandlade tjänster. Men för KU:s del är detta av underordnad betydelse. Herr talman! Avslutningsvis yrkar jag på godkännande av utskottets anmälan.

Herr talman! Detta avsnitt i granskningen handlar om regeringens handläggning av presstödet. Det är ett mycket intressant ärende med många speciella inslag. Ärendet omfattar tre kulturministrar från två regeringar, varav två har blivit anmälda till KU. Det omfattar en tid under expeditionsministär och ett regeringsskifte. Det omfattar också Sveriges förhållande till åtagande mot EU-kommissionen och vilka befogenheter ett enskilt statsråd har utifrån instruktion och arbetsordning. Riksdagen beslutade om förändringar i presstödet innan riksmötet avslutades 2006, alltså för ungefär ett år sedan. Den 20 juni anmäldes förändringarna till kommissionen. Vi var och är överens över blockgränserna och partigränserna om att detta är en nationell verksamhet som är skräddarsydd för Sverige. Presstödet var anmält som ett befintligt stöd vid anslutningen till EES och EU. Nu anmäldes förändringarna. Att hantera och ansvara för en notifiering ligger på regeringen. Även om hanterandet delegeras till en tjänsteman har statsrådet alltid det yttersta ansvaret. Detta har utskottet också understrukit i sitt ställningstagande till den förra regeringens hanterande. Den kommunikation som förekom förra sommaren var av upplysningskaraktär och fordrade inget ställningstagande av ministern. Således blev inte Leif Pagrotsky informerad om skriftväxlingen. Den 11 september ändrar kommunikationen med kommissionens tjänsteman karaktär. Efter att tidigare ha varit formellt skriftlig börjar nu en mejlväxling som övergår till en muntlig kommunikation mellan kommission och departement. Med utgångspunkt i denna muntliga kommunikation tar statsrådet Stegö Chilò beslutet att avnotifiera hela ärendet. Här kommer det allvarliga, herr talman. För det första: Sverige har en öppenhet och en offentlighet som det är viktigt att slå vakt om. Därför är skriftlig dokumentation och skriftlig kommunikation en självklarhet och en förutsättning för att allmänheten och KU, som är riksdagens kontrollmakt med uppgift att granska regeringen, ska kunna följa ett ärendes hantering fullt ut. Det är inte acceptabelt att utifrån ett telefonsamtal ta ett beslut som avbryter en påbörjad process mellan Sverige och EU som baseras på ett riksdagsbeslut. Det fanns ingen skriftlig dokumentation från kommissionen. Det efterfrågades heller inte av statsrådet Stegö Chilò. Om vi börjar acceptera detta, herr talman, kommer vi, inte bara KU utan också andra kontrollfunktioner i samhället, mycket snart att få problem med att följa, följa upp och granska ärenden. För det andra: Hade statsrådet Stegö Chilò själv befogenhet att fatta detta beslut? Nej, säger vi. Det var första gången en avnotifiering skedde i ett ärende som riksdagen fattat beslut om. Av instruktion och arbetsordning för Regeringskansliet framgår det inte uttryckligen att beslutsbefogenheten även omfattar rätten att återkalla en notifiering. Det var första gången. Nu godkänner majoriteten i KU den praxis som faktiskt utvecklats i Regeringskansliet eftersom det också har skett ytterligare en gång under hösten i ett annat ärende, som i och för sig inte är anmält till konstitutionsutskottet men där notifiering har skett innan riksdagen har fått säga sitt. Detta tycker vi också är mycket allvarligt. Det här innebär att KU sanktionerar och accepterar att regeringen sätter sig över riksdagens beslut utan att först inhämta och följa riksdagens uppfattning. Enligt regeringsformen 7 kap. 3 § ska alla frågor som kräver ett ställningstagande från någon i regeringskretsen behandlas som ett regeringsärende. Vi tycker inte att det är acceptabelt att ett enskilt statsråd tar sig den befogenheten när grunden var ett redan fattat riksdagsbeslut. Det går inte heller att skylla på tidsbrist. Det hade gått att återkomma till riksdagen i andra former än i just budgetpropositionen. Per Bill tog i sitt inledningsanförande upp höstens administrativa granskning i KU och att notifiering och avnotifiering särskilt skulle belysas. Vi från KU kanske ska påtala att i framtiden bör regeringen tänka igenom sina beslut om just detta. Varför i framtiden? Om Moderaterna känner en tvekan huruvida det är ett korrekt fattat beslut bör väl inte KU sanktionera det sätt som denna avnotifiering har hanterats på? På sina åtta-tio dagar som kulturminister hann Cecilia Stegö Chilò fatta en hel del beslut. Frågan är om KU i efterhand ska sanktionera det sätt och de grunder besluten fattades på och göra detta till legitim praxis. Nej, säger vi som har reserverat oss från Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Vi kan inte godkänna telefonsamtal som beslutsunderlag för att ta tillbaka notifieringen av de förändringar som riksdagen har fattat beslut om. Vi anser inte heller att kulturministern som enskilt statsråd hade befogenhet att avnotifiera det till kommissionen anmälda riksdagsbeslutet. Med detta, herr talman, vill jag yrka på godkännande av anmälan i reservation 5.

Herr talman! Mycket är sagt, och nu kör jag en kortvariant. Det är också sent. Som tidigare talare har tagit upp är detta ett intressant ärende, men det är också lite knepigt. Det är ett ärende med tre ministrar inblandade under en så kort period, och det kan inte sägas tillhöra vanligheten. Jag vill ge en liten tillbakablick. Våren 2006 beslutade, precis som Helene Petersson i Stockaryd sade, riksdagen om förändringar i presstödet, varpå den socialdemokratiske regeringen anmälde förändringen till kommissionen. Om kommissionens behandling av ärendet skulle innebära att tidpunkten för ikraftträdandet behövde ändras avsåg regeringen att återkomma till riksdagen. Det var klart och tydligt vad som kan förväntas vid en markering från kommissionen. I denna fråga, likt många andra, har den nuvarande regeringen rusat på och sagt att tiden är knapp. Det gäller att skynda. Skynda gjorde verkligen dåvarande kulturministern Cecilia Stegö Chilò. Hon sprang snabbt vidare och avnotifierade de förändringar som den dåvarande regeringen meddelat kommissionen och som fem partier hade ställt sig bakom i riksdagsbesluten våren 2006. Detta gjorde hon efter något mejl och några telefonsamtal. Det var alltså ingen skriftväxling. Kulturministerns agerande medförde att det tidigare beslutet om förändrat presstöd inte kunde genomföras. Detta är ett märkligt förfaringssätt eftersom Cecilia Stegö Chilò i sitt agerande satte sig över vad riksdagen hade beslutat. Hon skulle naturligtvis, likt den socialdemokratiska regeringen hade gjort, inte fatta beslut förrän hon först inhämtat riksdagens uppfattning i frågan. Detta gjordes inte utan allt presenterades i efterhand - i budgetpropositionen. Regeringen satte sig här klart och tydligt över ett riksdagsbeslut. Därmed, herr talman, vill jag yrka på godkännande av anmälan i reservation 5.

Herr talman! Det är mitt första år i konstitutionsutskottet och även i riksdagen, men jag har förstått att granskningen av regeringens handläggning av presstödet är ovanlig såtillvida att det handlar om tre ministrar från två olika regeringar - som tidigare har nämnts i kammaren. Att utöka presstödet beslutades under första delen av förra året. Det är viktigt att påpeka att detta beslut inte ifrågasätts av den nuvarande regeringen. När beslutet hade fattats skickades en anmälan till EU-kommissionen angående förändringen, och en skriftväxling skedde under sommaren 2006 med förtydligande frågor och svar. När man på Kulturdepartementet fick underhandsinformation om att kommissionen inte kunde godkänna utökningen av driftsstödet, och eventuellt inte heller det befintliga stödet, drogs anmälan tillbaka. Orsaken till detta var, enligt det aktuella statsrådet, att hon ville undvika parallella granskningsprocedurer från kommissionen. Hon ville inte heller riskera att svenska tidningsföretag skulle bli återbetalningsskyldiga, vilket kunde bli fallet om det utökade stödet hade införts innan det blev godkänt av EU-kommissionen. Detta inträffade under ett omtumlande skede i svensk politik, då vi var mitt uppe i ett regeringsskifte. Valet i september ledde, som bekant, till att vi fick ny regering. Det telefonsamtal som kom att betyda så mycket i denna fråga kom till Näringsdepartementet tre dagar efter valet. Varför det dröjde 13 dagar innan Kulturdepartementet fick informationen är en fråga som fortfarande inte är riktigt klarlagd, men den har kanske inte så stor betydelse för själva granskningen. Under dessa veckor hade vi, som bekant, en expeditionsregering. Denna ansåg tydligen att informationen om att kommissionen inte godkände förändringen i presstödet kunde vänta till dess att den nya regeringen tillträtt. Därför blev det också ont om tid. Budgetordningen är inte anpassad till maktskiften. Detta berörde Anna Bergkvist närmare i ett tidigare ärende. Budgeten skulle föreläggas riksdagen tio dagar efter det att en nya regering tillträtt. Detta var ett av skälen till att frågan inte togs upp för samråd med övriga regeringen. Beslutanderätten har i det här fallet delegerats till kulturministern, och det föreligger inte något formellt krav på beredning för den typen av ärende. Herr talman! Enligt alliansen föranleder inte granskningen något uttalande för något av de tre inblandade statsråden. Däremot är det av intresse för konstitutionsutskottet att under hösten titta på hur expeditionsministärer fungerar och bör fungera. Utskottet vill även titta närmare på det lämpliga i att EU-kommissionen under sin arbetsprocess har muntliga kontakter med medlemsstaten och att dessa samtal sedan kan utgöra beslutsunderlag. Från offentlighetssynpunkt är skriftligt underlag att föredra framför telefonsamtal.

Herr talman! Jag vill fråga Eva Bengtson Skogsberg om hon känner tveksamhet inför frågan om ett statsråd har rätt att avnotifiera. En sådan tveksamhet tycker jag att andra moderata företrädare har gett uttryck för i olika sammanhang.

Herr talman! Nu har jag inte papperen med mig, men rättschefen har i sina svar skrivit att hon hade rätt att avnotifiera. Det har vi fått besked om i våra handlingar.

Herr talman! Rättschefen skriver så och gör den tolkningen, och det är den tillämpningen man har haft i Regeringskansliet. Men min fråga är: Tycker Eva Bengtson Skogsberg att vi ska sanktionera att det är rätt? Utskottet har självt under sin utredning kommit fram till att det inte någonstans uttryckligen står att ett statsråd har rätt att avnotifiera. Detta är en tolkning som regeringen har gjort. Man har också tillämpat den på två sätt. Två ärenden har vi haft nu under hösten. Det ena var flygskatten, och där vet vi att inställningen var att man inte ville ha den. Där avnotifierade man också innan riksdagen hade fattat beslut. Det andra var presstödet. Eva Bengtson Skogsberg säger nu att regeringen står bakom presstödet, men vi vet vilka kommittémotioner Moderaterna har lagt fram under alla år, senast för ett år sedan, om att presstödet ska avvecklas. Det skulle öka pressfriheten. Att öka driftsstödet är att sätta in konstgjord andning, menar Moderaterna. Så Moderaternas inställning till presstödet är väl inte okänd här. Men ska ett statsråd få ta sig denna rätt? Det är den frågan det gäller. Eva Bengtson Skogsberg nämner också tidsbristen. Anser ni att regeringen kunde ha återkommit på ett annat sätt än genom budgetpropositionen?

Herr talman! Jag tror att det var viktigt att göra avnotifieringen just för att man annars hade behövt ta tag i frågan. Nu gjorde man den och kunde skjuta upp det här, så att det började vid årsskiftet, och i lugn och ro titta över frågan. Det hade varit värre om EU-kommissionen hade gjort kontroller och kanske inte godkänt någon av delarna. Det var ju därför vår kulturminister tog tillbaka det. Jag förstår att det kunde ha varit annorlunda om vi hade haft en annan kulturminister, som inte var moderat. Just att hon var moderat och att ni känner till Moderaternas syn på presstödet har väl gett lite extra intresse för detta hos oppositionen, kan jag tänka mig. Men det är ju så att vi har en alliansregering, och regeringen har aldrig sagt annat än att presstödet ska finnas kvar.

Herr talman! Jag vill börja med att gratulera kammarens ledamöter. Vi är nu inne på vår 13:e debattimme i dag. Det känns skönt. Den socialdemokratiska regeringen lämnade under våren 2006 ett förslag om nya driftsstödsregler för start den 1 januari 2007. Samtidigt förvarnade också den socialdemokratiska regeringen riksdagen om att ändringarna och ikraftträdandet var beroende av kommissionens godkännande. Till följd av de ändringar som då gjordes av den dåvarande majoriteten tillsammans med Centerpartiet och Kristdemokraterna anmäldes dessa förändringar den 20 juni till kommissionen i sedvanlig ordning. Regeringen skulle återkomma i ärendet om kommissionens behandling visade sig kräva en ändring. Den nuvarande regeringen avnotifierade, precis som tidigare talare också har sagt, de föreslagna ändringarna och meddelade genom budgetpropositionen i oktober förra året riksdagen att det tidigare riksdagsbeslutet om ikraftträdande i januari 2007 skulle äga rum vid ett senare tillfälle. Som skäl för detta angavs - och det är viktigt att ha med det i debatten - att kommissionen den 20 september, under expeditionsministärens tid, meddelat att man skulle inleda en fördjupad granskning av det svenska presstödssystemet och om stödet var förenligt med gemenskapsrättens konkurrensbestämmelser. Denna granskning skulle ta stora delar av 2007 i anspråk, och att genomföra de ändringar som riksdagen beslutat om innan denna process var slutförd skulle enligt regeringen medföra att de tidningsföretag som skulle få ett ökat driftsstöd blev återbetalningsskyldiga för det de hade erhållit från och med den 1 januari 2007. Konstitutionsutskottet har innevarande år haft den delikata uppgiften att granska två regeringar. Det är viktigt för att förstå helheten att det är en och samma tidslinje, en och samma fråga. Detta sträcker sig från den 20 juni, då den socialdemokratiska regeringen och Leif Pagrotsky notifierar förändringarna, över sommaren, då Pagrotsky inte en enda gång blir underrättad, utan all kommunikation sker mellan tjänstemännen, och fram till det att kommissionen den 20 september under expeditionsministärens tid per telefon meddelar att man inte kan godkänna det svenska presstödet. Den 9 oktober får dåvarande kulturminister Cecilia Stegö Chilò rådet att återkalla notifieringen från den 20 juni och gör detta. Rutinerna på departementet gjorde att Leif Pagrotsky inte underrättades under sin tid som minister, och när det var nära till den nya regeringen valde man att invänta ett större formellt granskningsförfarande. Det är också någonting som ett enigt konstitutionsutskott står bakom. Statsråden kan delegera arbetsuppgifter, men inte sitt konstitutionella ansvar. Tidigare granskningar av konstitutionsutskottet visar att man hållit statsråd ansvariga för brister i handläggning trots att det inte är själva statsrådet som handlat bristfälligt. Det har till och med varit fall då KU ansett att bristerna varit av sådan art att man inte kunnat kräva av statsrådet att denne personligen skulle ha kontroll över dem. Utskottet konstaterar att Leif Pagrotsky inte har gett särskilda instruktioner för att säkerställa att han blev underrättad. Han förblev då omedveten. Det är också ett enigt konstitutionsutskott som står bakom de formuleringarna. Han gav inte särskilda instruktioner, trots att det fanns ett riksdagsbeslut, vars ikraftträdande var beroende av kommissionens ställningstagande, och trots att man kunde förvänta sig vissa invändningar från kommissionen. Dåvarande kulturminister Cecilia Stegö Chilò fattade ett beslut om att avnotifiera anmälningen till kommissionen. Hon fattade beslutet enligt bestämmelserna i förordningen med instruktion för Regeringskansliet och arbetsordningen för Regeringskansliet efter det att tjänstemännen redogjort för ärendet. Det var exakt samma tjänstemän som Leif Pagrotsky hade haft dagen tidigare. Jag håller med Helene Petersson om hennes resonemang om kommunikation mellan kommissionen och departementen. I Sverige har vi en stolt tradition av att värna offentlighetsprincipen och att den kommunikation som sker med myndigheter ska vara offentlig. Kommissionen har en annan praxis, vilket blev påtagligt just i detta ärende. Det är, tycker jag, beklagligt att det skedde genom ett telefonsamtal och inte genom ett skriftligt förfarande enligt den svenska offentlighetsprincipen. Detta torde vara en sak för KU att under hösten se över formerna kring. Att inte ens tjänstemännen på departementen reagerade på formen för kontakten är också ett bevis på att det är en väl inarbetad praxis. Samtidigt är kommissionens kortfattade rutiner per telefon beklagliga, då det är ett beslut som får stor inverkan på den svenska mediemarknaden. Det tolkades som ett underhandsbesked, samtidigt som det också fungerade som ett viktigt beredningsunderlag för beslutsfattande i svensk politik. Herr talman! Jag yrkar på godkännande av konstitutionsutskottets anmälan.

Herr talman! Ärendet handlar om tre saker. Det första är att minister Leif Pagrotsky på ett för mig obegripligt sätt frigjorde sig från ärendet mycket tidigt i processen. Det andra är märkliga kommunikationsrutiner mellan EU-kommissionen och de olika nationella regeringarna. Det tredje är att praxis för avnotifieringsprocessen är oklar eller obefintlig, någonting som egentligen är det på lång sikt viktigaste. Jag tror att det framgår att vi måste kunna reglera det här eller åtminstone få regler som är med genomtänkta. Det började med riksdagsbeslutet under försommaren 2006 om en förändring av driftsstödet. Det är en del av vårt presstöd. I det beslutet gjorde riksdagen klart att man kunde förvänta sig invändningar från kommissionen. I det fallet skulle regeringen återkomma till riksdagen. Att det skulle kunna bli komplicerat var ingen nyhet. Det visste man. Det man inte visste då var hur komplicerat det skulle kunna bli. Som det visade sig blev det otroligt komplicerat och egentligen ett hot mot hela vårt presstödssystem. Här finns Leif Pagrotskys ansvar. Han frigör sig från ärendet och delegerar hela den fortsatta processen till tjänstemännen. Det är den normala rutinen. Men med tanke på ärendets betydelse och att man redan vid beslutet kunde förvänta sig invändningar tycker jag att Leif Pagrotsky här gjorde en missbedömning. Den missbedömningen ledde till att han inte gav några särskilda instruktioner och inte blev inblandad i ärendet trots att det under hela sommaren pågick en viktig kommunikation med EU-kommissionen. Hade ministern gjort annorlunda hade han antagligen redan den 14 juli förstått när man fick ett frågeformulär från kommissionen som tydligt antydde att hela det svenska presstödet skulle granskas. Då hade ministern antagligen fattat andra beslut och satt i gång en process för att försvara presstödet. Det gjordes inte. På det viset blev det väldigt bråttom när den nya regeringen tillträdde. Bland de första om inte det första ärende som den nya kulturministern fick ta tag i var just detta. Tjänstemännen hade förberett ett beslutsunderlag som ministern kom att följa, och det var Cecilia Stegö Chilò i det här fallet. Man hade fått det märkliga samtalet den 20 september. Det verkar vara rutin inom kommissionens arbete. Där aviserade man att om Sverige inte avnotifierade beslutet från riksdagen skulle två parallella granskningsprocesser inledas. Den ena gällde hela presstödet från början till slut, och den andra gällde förändringarna i det. Hade man inte gjort någonting hade vi kanske i dag suttit i det mycket besvärliga läget att hela vårt presstöd hade hamnat i en formell granskningssituation. Vi hade kanske på ett sätt som varit mindre fördelaktigt fått förändra hela vårt system. Som Cecilia Stegö Chilò påpekade under utfrågningen gjorde hon detta som bästa försvar för att undvika en sådan situation. Tjänstemännen gav henne inga andra rekommendationer än att göra så. Som vi har konstaterat är det kanske den första avnotifieringen av ett beslut från riksdagen. Vi kan inte klandra Cecilia Stegö Chilò för någonting vi inte har regler om. Vi kan säga att det är en brist och en ny situation som vi måste tänka på. Helene Petersson i Stockaryd frågar om det är rätt eller inte rätt. Vi måste diskutera det i vanlig politisk ordning här i kammaren. Jag är faktiskt inte säker på svaret i det här fallet. Att Cecilia Stegö Chilò skulle ha brutit mot obefintliga, icke existerande regler, är givetvis någonting som trotsar all logik. Vi kan sammanfatta detta på två sätt. Ministrarna får inte frigöra sig från sådana ärenden på det vis som Leif Pagrotsky gjorde. Det var en missbedömning, och han bär ansvaret för detta. Å andra sidan måste vi inleda ett politiskt samtal om hur vi ska göra med avnotifieringsprocessen. Herr talman! Med detta slutar jag mitt anförande. Jag vill tacka alla debattörer, kombattanter, vänner och kanske också ovänner för den långa men mycket intressanta debattomgången.

Herr talman! Det här är ett intressant ämne, men kvällen är sen. Först ska jag säga något om Pagrotsky. Han hade ansvaret för kommunikationen med kommissionen i det första inledande skedet. Där kan man fundera på om han var tillräckligt aktiv utifrån frågans vikt och så vidare. Det har vi också haft gemensamma synpunkter på från alla i utskottet. Sedan gäller det den intressanta frågan om avnotifieringar och notifieringar som dyker upp i reservationen. När det gäller frågor som presstödet är det regeringen som bestämmer presstödsförordningen men den gör det efter föreskrifter från riksdagen. Har man väl en gång börjat på det sättet måste man fortsätta med föreskrifter från riksdagens sidas innan regeringen fattar beslut om ändringar av presstödsförordningen. Det är alltså inte i den meningen absoluta beslut från riksdagens sida utan föreskrifter. Det förutsattes att det ändrade förslaget till presstöd skulle notifieras. Men det är inte riksdagen som notifierar eller beslutar om notifiering utan det hanteras av regeringen. Det är därför intressant att konstatera vad som sägs i reservationen. Jag får ta på mig mina läsglasögon, eftersom mina ögon börjar bli trötta. Det sägs att den beslutsbefogenhet som "tillkommer ett enskilt statsråd kan under inga omständigheter anses innefatta befogenhet att besluta på ett sätt som åsidosätter av riksdagen fattat beslut utan att först inhämta och följa riksdagens uppfattning i frågan". Det är ett ganska intressant konstaterande. Hade reservanterna pekat på att avnotifieringen egentligen borde vara föremål för ett regeringsbeslut skulle man ha kunnat diskutera om det borde vara på det sättet i instruktionerna. Här talar man om att åsidosätta av riksdagen fattat beslut. Det har man inte gjort. Man har inte åsidosatt riksdagens beslut. Liksom angavs i propositionen har man blivit tvungen att uppskjuta ikraftträdandet av beslutet. Det här är en intressant frågeställning. Helene Petersson i Stockaryd säger att man inte har denna befogenhet. Jag läser i recittexten på s. 198 i utskottets betänkande om Ulrica Messing och stormen Gudrun och de ärenden som skulle notifieras där. Där står: "Beslutet att återkalla delar av notifieringen fattades av dåvarande statsrådet Ulrica Messing efter det att kommissionens tjänstemän tydligt påtalat att behandlingen skulle underlättas om delar av notifieringen återtogs." Förlåt en okunnig yngling, men var inte också detta i strid med de befogenheterna, om man har de åsikter som man i sammanhanget har i reservationen? När det gäller telefonsamtalet är vi överens om att det inte är lyckligt att man vidarebefordrar uppgifter utan skriftlig dokumentation. Det har KU påpekat ett antal gånger. Det påpekandet gör både reservanterna och utskottsmajoriteten. Samtidigt kan man fråga sig: Var uppgiften som lämnades den 20 december felaktig eller har det bekräftats i efterhand att denna tjänsteanteckning var korrekt? Jag kan också erinra utskottet och kammaren om att utskottet självt ett antal gånger har tagit tjänsteanteckningar som underlag för sina beslut, så det är inte helt fel. Men samtidigt är det rimligt att kräva att den här typen av kommunikationer sker skriftligt och att man har en sådan dokumentation när man ska fatta beslut.

Herr talman! Jag vill beröra några saker som Ingvar Svensson tog upp. Jag börjar med ett utdrag som jag hittade i Medievärlden, där Ingvar Svensson själv i november säger: Jag är formalist. Jag kan inte acceptera att ett beslut bygger på ett telefonsamtal. Men det är ju precis det Ingvar Svensson gör med majoritetens ställningstagande. Ingvar Svensson säger också att Cecilia Stegö Chilò fattade beslutet om att dra tillbaka stödet för snabbt. Ingvar Svensson är kritisk till detta. Men nu sanktionerar ni hanterandet när ni ställer er bakom majoritetens text. Ingvar Svensson tar också upp notifieringarna med Ulrica Messing. Det är fyra notifieringar som vi har hittat under 2000-talet. Det är två från den gamla regeringen och två från den nya regeringen. För den gamla eller förutvarande regeringen är det två beslut som inte har föregåtts av riksdagsbeslut. Båda var under beredning. Båda gällde ett nytt stöd. Det ena var stödåtgärderna till Gudrun och det andra var ett funktionstest av lantbrukssprutor, som man till och med helt och hållet drog tillbaka. Man fick ett klart besked om att det inte ens var lönt att försöka med. Då plockade man tillbaka det. Men inget av stöden hade beslutats om av riksdagen. Båda notifieringarna som har dragits tillbaka från den nuvarande regeringen hade riksdagsbeslut i ryggen. Så visst är det skillnad på dessa avnotifieringar.

Herr talman! Det kan vara så om vi tittar på bakgrunden. Men den intressanta frågeställningen här gäller befogenheterna för ett statsråd att avnotifiera eller inte. Det är en central fråga i sammanhanget för att man ska kunna följa med i resonemanget i reservationen. Om detta att man inte har rätt att avnotifiera gäller i det ena fallet gäller det också i det andra. Då kan man inte bara ägna sig åt bakgrundsresonemang om huruvida det har beslutats av riksdagen eller inte. Har man befogenheten eller inte? Det är den väsentliga frågan i sammanhanget. Om man sitter i konstitutionsutskottet måste man vara formalist. Annars har man hamnat i fel utskott. Jag är fortfarande kritisk till den situation som uppstod. Enligt min bedömning står inte presstödet i strid med de statsstödsregler som finns i artikel 87 och 88. Det tror jag också kommer att visa sig i det fortsatta arbetet i förhållande till kommissionen. Det kommer inte att vara något problem eftersom de här frågorna inte står i strid med konkurrensreglerna mellan medlemsstaterna. Det är fortfarande min åsikt.

Herr talman! När det gäller avnotifieringen finns det två olika tolkningar. Regeringen och Regeringskansliet har gjort en tolkning av något som inte klart uttrycks. Det står inte att ett statsråd också har befogenhet att avnotifiera. Vi tycker definitivt inte att man kan lägga den beslutsbefogenheten på ett enskilt statsråd. Jag tog upp i mitt anförande att ett ställningstagande ska vara ett regeringsbeslut. Man kan också fråga sig om detta inte är en form av ställningstagande där man faktiskt drar tillbaka ett helt ärende och avgör att man inte ska fullfölja det. Man flyttar fram tidpunkten för presstödet. Man säger fortfarande att man kommer att jobba för att det ska kunna införas. Men vi har våra tvivel i dag när vi ser vartåt det bär. Det krävs förändringar som man kanske måste återkomma till. Men här gäller det ett enskilt statsråd. Ingvar Svensson sanktionerar detta genom att skriva att utskottet inte har någon annan uppfattning. Om jag kommer ihåg rätt var det till och med Ingvar Svensson som lade in den meningen i utskottets majoritetstext.

Herr talman! Om Stegö Chilò var fel ute var också Ulrica Messing det när det gäller befogenhet. Men jag läser ingenstans i reservationen att det handlar om att det borde vara ett regeringsbeslut. Det står ingenting om det i reservationen. Man kan diskutera befogenheterna och om det ska vara ett kollektivt regeringsbeslut eller om ett enskilt statsråd ska kunna hantera detta eller inte. Inom Regeringskansliet har man tolkat det som att det är möjligt eftersom man har rätt att anmäla författningar och så vidare till kommissionen. Det kan diskuteras, men det sägs ingenting om det i reservationen. Det är en intressant frågeställning. Varför tar man inte upp den ganska spännande diskussionen om att regeringen kanske borde ha fattat ett kollektivt beslut i frågan i stället för att låta ett enskilt statsråd göra det? Man kan mycket väl införa de rutinerna. Men det bör som sagt gälla samtliga statsråd, även tidigare socialdemokratiska.

Herr talman! Jag vill belysa Osmo Vallo-fallet - det som utskottet enigt har ställt sig bakom när det gäller vilket ställningstagande utskottet ska göra. Jag tar tillfället i akt att belysa frågan från en kulturarbetares synvinkel. Det är en kulturarbetare som 1999 på plattan Elsinore gav uttryck för vad frågan handlar om. Kammaren bör kanske särskilt notera utvecklingen av refrängen. Det handlar om låten Vem dödade Carlos? Text och musik är skrivna av Björn Afzelius. Jag läser upp den för er. Carlos var stökig, berusad och dum. Han blev inte insläppt för att han var full. När dörrvakten bad honom gå utan gnäll så gav Carlos vakten en smäll. Vakten var utsliten, stressad och varm, och urless på diskots förbannade larm, och trött på att ständigt bli kallad för gris; Så han lät skicka efter polis. Polisen i Stockholm en sen lördagsnatt har annat att göra än hjälpa en vakt. Därute sker misshandel, knivrån och dråp i en takt snuten aldrig rår på. Men dom tog sej till klubben och gjorde sin plikt; Och att lägga ner Carlos var gjort på ett kick. Han domnade bort av ett omänskligt tryck när snutarna klev på hans rygg. Carlos är död, ingen vet vad som hänt. I gryningen låg han där kall i sin cell. Man fann inget blod och man fann inga sår; Ett dödsfall som ingen förstår. Polisläkar'n skrev en summarisk attest över Carlos som dog i polisens arrest. Man antog att ynglingen kvävde sej själv när han sov i sin ensamma cell. För ordningens skull blev det dock obduktion. Den bestod denna gång i att inget blev gjort. Man godkänte det som polisläkar'n sagt, och Carlos var nu blott en akt. Man ringde till Carlos mor på Södermalm, och bad henne snarast se till att ta hand om sonen som låg med en lapp om sin fot i bårhusets kyl under jord. Men mamman som flytt från en svart diktatur hon kände till allt om polisens tortyr. Hon svara': "Här blir det ingenting gjort Förr'n jag vet hur min ende son dog." Carlos är död, ingen vet vad som hänt. I gryningen låg han där kall i sin cell. Man fann inget blod och man fann inga sår; Ett dödsfall som ingen förstår. Kristina från Kungsholmen satt i sitt kök, med halvljummet kaffe och hemrullad rök, och tänkte på det hon bevittnat i går på en klubb dit hon brukade gå. Hon såg för sitt inre hur Carlos slogs ner, och bakbands och sen hur poliserna klev omkring på hans rygg tills man hörde ett kras när nånting i pojken bröts av. Hon måste få veta om allt slutat väl, så hon ringde till sist till arrestens befäl. Och när det stod klart att det gått som hon trott så fråga' hon var Carlos bott. Hon for hem till mamman och sa som det var, att Carlos blev dödad när ryggen gick av. Tillsammans beslöt de att hjälpa varann, för här måste sanningen fram. Carlos är död, någon vet vad som hänt. I gryningen låg han där kall i sin cell. Man fann inget blod och man fann inga sår; Men någon har börjat förstå. När en anmärkning mot en polis kommer in behandlas den som om den alls inte finns. En invandrarkvinna som stämt en polis får vänta tills någon har tid. Processen i tingsrätten gick på en kvart, och rätten slog fast det som läkarna sagt. Kristina var en, men poliserna två, och det fanns inga fler vittnesmål. Kristina och mamman beslöt att få fatt på flera personer som varit på plats. Så Carlos fick stanna i bårhusets kyl, för nu börja' tiden bli dyr. När dörrvakten hörde hur allting var fatt så nämnde han andra som varit på plats. Och snart fanns det flera som kunde gå ed på det som dom alla fått se. Carlos är död, många vet vad som hänt. I gryningen låg han där kall i sin cell. Man fann inget blod och man fann inga sår; Men många har börjat förstå. Hovrätten krävde en ny obduktion, och Carlos kom äntligen upp ovan jord. Och snart stod det klart hur man miste sitt liv, och mamman fick äntligen frid. Men vem ska man döma, vem bär denna skuld? Är det Carlos som bråkade när han var full? Är det dörrvakten eller en våldsam polis, eller gästerna som stod bredvid? Är det läkar'n på häktet, eller vakterna där? Kan det va' obducenten som undvek besvär? Är det tingsrätten som gick på läkarnas ord? Eller var det ett kollektivt mord? När svenskar blir mördade undersöks allt, men när svartskallar omkommer tar man det kallt. Och med Carlos kom sanningen äntligen fram först när folk börja' hjälpa varann. Carlos är död, alla vet vad som hänt. I gryningen låg han där kall i sin cell. Man fann inget blod och man fann inga sår; Men äntli'n kan alla förstå. Carlos är död, alla vet vad som hänt. I gryningen låg han där kall i sin cell. Man fann inget blod och man fann inga sår; Men alla kan ändå förstå.