Diskussionsunderlag om det europeiska försvarets framtid

Fru talman! I dag ska vi debattera det fjärde av de diskussionsunderlag som EU-kommissionen har tagit fram i anslutning till vitboken om EU:s framtid. I dag handlar det om det europeiska försvarets framtid.

Jag vill börja med att yrka bifall till vår alliansgemensamma motivreservation.

Fru talman! Den värld vi lever i är orolig och i snabb förändring. Den nya administrationen i USA har signalerat en annan syn på sin roll i världen, och Storbritannien har beslutat att lämna EU och skakat om vår utrikes- och säkerhetspolitiska struktur. Samtidigt fortsätter problemen runt omkring oss att torna upp sig.

Vi har Rysslands illegala annektering av Krim och destabiliserande agerande i östra Ukraina – den ryska aggressionen. Dessa två händelser har rivit sönder den säkerhetsstruktur som har gällt i Europa under många år.

Söder och sydost om EU – i Mellanöstern och Afrika – pågår konflikter. Det pågår fortfarande en strid mot den internationella terrorismen i form av Daish, och vi ser att denna terrorism drabbar många av Europas länder.

Vi har också ett kärnvapenhot som i dag är mer konkret än tidigare. Nordkorea har vuxit sig starkare och fortsätter med sin aggressiva retorik och sina tester för att utveckla full kärnvapenförmåga.

Kina arbetar för att utöka sitt inflytande, och i och med den senaste partikongressen blev det tydligt att Kina ser det som att man nu inleder en ny era där man också vill exportera sitt politiska system.

Fru talman! Många av dessa hot och utmaningar är gränsöverskridande och kan i huvudsak, som vi ser det, bara lösas genom samarbete, inte minst vårt Europasamarbete. Vi behöver ett starkare EU-samarbete på en rad områden för att kunna möta de svårigheter vi står inför.

Vi behöver ha en starkare gemensam röst inom utrikespolitiken och ett ännu djupare transatlantiskt samarbete. EU-samarbetet är således av stor betydelse för vår gemensamma säkerhet, och detta är något som vi delar med våra europeiska grannar. Då faller det sig naturligt att både försvara och stärka det europeiska samarbetet i allmänhet och det europeiska försvarssamarbetet i synnerhet.

EU:s medlemsländer behöver fördjupa det försvarspolitiska samarbetet för att kunna hantera kriser och konflikter. Men vi tror inte att det i första hand är fler strukturer och institutioner som behövs utan framför allt ett mer effektivt samarbete.

Den grund som man bör utgå ifrån är den globala strategi som EU tog fram och presenterade under 2016. Syftet med strategin är att stärka EU som global aktör, genom en sammanhållen vision för EU:s utrikesrelationer och en effektivare användning av de resurser som EU förfogar över. Strategin utgör ramen för EU:s utrikes- och säkerhetspolitiska agerande, och därför är det både naturligt och viktigt att man utgår ifrån strategin i utvecklingen av det europeiska försvarssamarbetet.

Fru talman! Vi moderater har en gemensam uppfattning med Alliansen. Vi menar att Sverige ska vara pådrivande i att utveckla försvarssamarbetet på de områden där det finns uppenbara samarbets- och effektiviseringsvinster och där samarbetet gör att svenska försvarsförmågor och den EU-gemensamma försvarsförmågan höjs.

Samtidigt gäller det att det inte blir ytterligare strukturer och att man dubblerar sådant som EU eller kanske framför allt Nato redan gör. Det gäller också att i detta samarbete se hur vi kan involvera Storbritannien, som står för en stor och stark militär förmåga och som underlättar den transatlantiska länken, om detta är möjligt utifrån det utträde som Storbritannien nu vill göra.

Vi är som sagt positiva till att EU utvecklar sitt försvars- och säkerhetspolitiska samarbete, men vi vill inte att vi från svensk sida ska ge upp beslutsrätten över vårt nationella försvar. Vi ser alltså inte en gemensam EU-armé framför oss, utan det är snarare på andra sätt som vi kan fördjupa vårt samarbete. Jag tror egentligen inte att det är så många länder som på allvar ser detta framför sig.

Jag besökte Berlin i går, och på frågan om man från tysk sida har ett slutmål när det gäller det fördjupade försvarssamarbetet gavs svaret: Nej, en gemensam armé är nog inget som vi kommer att se under vår livstid, men det är heller inte något som vi kan fatta beslut om i dag. Detta visar att det finns en önskan om att gå vidare, men visionen – en gemensam EU-armé – ligger långt borta. Det passar nog oss i Sverige ganska bra.

Områden där vi behöver fördjupa vårt samarbete kan gälla underrättelsearbete, cyberfrågor, att ha en bättre koordinerad förmågeutveckling, att kunna göra insatser tillsammans, att arbeta mot gemensamma lägesbilder och att titta på gemensam transportkapacitet. De lämpar sig bra för ett fördjupat europeiskt försvarssamarbete.

Vi vill heller inte se att utvecklingen innebär stora nya kostnader. Det kommer att bli problematiskt att få rum med allt som EU vill göra i och med att Storbritannien lämnar unionen, och vi vill inte att EU:s budget fortsätter att växa. Man måste snarare titta på andra budgetområden, om det skulle visa sig att detta börjar kosta mer pengar.

Fru talman! Sammanfattningsvis ser vi det här som en positiv utveckling. Vi ska inte ta ställning till någonting i dag; detta är ett utlåtande. Det vi beklagar är att den rödgröna regeringen har varit ganska senfärdig. Den senaste tiden har regeringen varit tydlig med att det här är någonting som man välkomnar och som man vill engagera sig i, men det har tagit lång tid. Jag saknar också tydliga prioriteringar för vad regeringen vill uppnå med det europeiska försvarssamarbetet.

Vi vet inte allt ännu, fru talman. Konturerna kommer att bli klarare och formerna allt fastare, och det kommer de att bli oavsett om Sverige sitter på läktaren eller är med. Min uppfattning är att vi inte ska sitta på läktaren och bara vänta och se. Vi ska aktivt ta del i debatten och utforma detta så att det passar övriga medlemsländer men självklart också utgå från de svenska intressena. Då gäller det att vara proaktiv och vara med i ett tidigt skede, så att man kan påverka utvecklingen i den riktning man vill se.

Fru talman! Vi har en motivreservation, som vi naturligtvis stöder.

Vi tycker från Sverigedemokraternas sida att EU går mot mer och mer överstatlighet. Inom alla områden försöker EU och de icke folkvalda politikerna flytta fram sina positioner. Nu presenterar man ”tre olika scenarier för vägen mot en säkerhets- och försvarsunion”. Så skriver man. Den som inte ser framför sig att detta pekar mot en gemensam säkerhets- och försvarsunion måste vara ganska naiv, tycker jag. Det är det här vi känner en väldigt stor oro för.

Det uttrycks att EU behöver stärka sitt försvar och sin säkerhet. Javisst! Det gör man också nu. Nu har man äntligen förstått det vi har sagt länge: att man måste satsa på sitt eget försvar. USA med sin nya president vill inte betala för att bygga upp arméerna i Europa. Han säger: Det får ni göra själva. Satsa ordentligt – minst 2 procent! Och det gör man. Det gäller inte Sverige, men i många andra länder går man upp mot 2 procent och till och med mer än så. Det är, som vi tolkar det, detta som avses med att Europa måste stärka sin säkerhet, som presidenten i USA säger.

Allianspartierna röstade för ett tag sedan för ett gemensamt försvar i EU. Har ni lämnat det, eller gäller det fortfarande för alla era partier?

Vi tycker egentligen att man ska vara väldigt försiktig med att delta i de här säkerhets- och försvarssamarbetena inom ramen för Europeiska unionen. Det finns områden som är viktiga att arbeta inom. Det tycker vi också. Men jag tycker att man ska ta ställning, sätta ned fötterna och säga ett mycket tydligare nej till ett gemensamt försvar, en gemensam försvarsindustri och så vidare.

Även om regeringen och utskottet understryker att säkerhets- och försvarspolitiken är medlemsstaternas egna kompetensområden, det vill säga ett mellanstatligt projekt, tror vi ändå att det här handlar om att kontinuerligt flytta fram positionerna mer och mer mot en överstatlighet inom EU. Det behöver inte bli så, men jag tycker att man ska vara tydligare, sätta ned foten och säga nej till detta. Man ska delta och diskutera men vara tydlig varje gång, i stället för att gång på gång säga vad vi inte bör – det visar en svaghet, tycker jag.

Frankrikes förre president Hollande markerade en förändring i ett tal i EU-parlamentet 2013, där han sa att EU bör införa ett gemensamt försvar. Han var ganska tydlig med det, vilket också hans efterträdare varit. Då kan vi så att säga med kraft sättas in där det behövs. Här är man på väg att bygga dubbla strukturer, tycker vi. Det blir en parallellfunktion till Nato.

Som jag nyss sa röstade ni för ett gemensamt EU-försvar, inkluderande ett militärt EU-högkvarter och fasta militära EU-strukturer. Detta har ni röstat ja till. Det blir lite konstigt när ni debatterar och säger att vi ska behålla vår suveränitet, att samarbetet ska vara mellanstatligt och att vi ska värna detta när ni röstar annorlunda i EU. Eller har ni inte gjort det? Har jag fel?

Juncker vill spä på det här ytterligare. Med en egen armé skulle Europa kunna reagera mer trovärdigt på ett hot mot freden i en medlemsstat eller ett grannland, har han sagt. Vart tog då Nato vägen? Natoländerna bygger nu upp sitt starka försvar gemensamt. De stärker försvaret överallt. Det kommer väl så småningom att öka även i Sverige, om Liberalernas och Sverigedemokraternas budgetar skulle gå igenom. Då får vi starkare försvar.

Jag yrkar bifall till vår reservation.

Fru talman! Roger Richtoff kan väl inte riktigt bestämma sig för vem som egentligen bestämmer. Först och främst ska en hel del av de här frågorna riktas till den regering som är ansvarig i Sverige nu för hur det röstas och beslutas i EU:s olika ministerråd.

Men för att ta det från början: Vad handlar det här om? Vad handlar utlåtandet om? Vad handlar förslagen om? Ja, detta är ett sätt att visa på olika vägar framåt för hur EU i fortsättningen ska kunna samarbeta på det försvarspolitiska och det säkerhetspolitiska området. Försvarsfrågor har en särställning. De har inte samma typ av ställning som övriga politikområden. Detta är mellanstatligt, och det är egna nationella beslut som avgör, till exempel om man deltar i en EU-ledd träningsmission eller i någon annan form av EU-ledd insats. Varken den rödgröna regeringen eller Alliansen har sagt att vi på något sätt skulle ge upp. Jag tror att det finns en bred samsyn om att vi vill ha kvar möjligheten att nationellt styra över vårt eget försvar.

Det är helt tydligt att Europa behöver ta ett större ansvar för sin egen säkerhet. Jag kan hålla med Roger Richtoff om att detta inte har gjorts i tillräckligt stor utsträckning. Det har varit bekvämt att kunna luta sig lite tillbaka och hoppas att någon annan ska hjälpa en. Å andra sidan har vi två olika gemensamma solidaritetsförklaringar som innebär att vi lovar att solidariskt hjälpa varandra vid ett angrepp.

Jag måste försöka få klarhet i vad Sverigedemokraterna tycker. Ni är förmodligen inte ens för att EU ska ha en gemensam utrikespolitik. Hur ser Roger Richtoff på EU:s roll som global aktör?

Fru talman! Vi tycker att EU har en viktig roll att spela på vissa områden, exempelvis cyberområdet. Det vi vänder oss emot är sådant som de tydliga formuleringarna om att kommissionen presenterar ”tre olika scenarier för vägen mot en säkerhets- och försvarsunion”. Vi reagerar väldigt starkt när man skriver så. Jag tycker att det borde markeras tydligare att Sverige inte tycker så. Vi är absolut mot en sådan skrivning och vill undvika den typen av skrivningar.

Europa behöver stärka sitt försvar. Men Europa är väldigt involverat i Nato, som Karin Enström mycket väl vet. Vi tolkar uttalandet från USA som att Europa måste stärka sina egna försvarsmakter. Sverige gör inte det.

Vi tycker att försvarsminister Peter Hultqvist och Socialdemokraterna egentligen har gjort ett bra jobb i det här stycket. Men vi tycker också att man är för otydlig från regeringens sida. Vi känner en oro för att det här ska flytta fram positionerna. I nästa debatt kommer vi att prata om den fond som ska bildas och den gemensamma försvarsindustrin. Vi ser tecknen överallt, och det är detta som vi uttrycker en oro för. Det är också därför vi skriver en annan motivering, där vi är tydligare med att sätta ned foten.

EU har dock på många områden en viktig roll att spela, om inte annat när det gäller andra kriser. Det behöver inte handla om krig, utan det kan gälla pandemier eller något annat. Vi behöver samarbeta inom EU på många områden, men vi ska inte ha mer överstatlighet i detta stycke.

Fru talman! Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka svaret. Jag har uppfattat det som att Sverigedemokraterna i de flesta frågor inte tilltalas av någon överstatlighet över huvud taget, men det passar tydligen på vissa områden.

Jag tycker att det tydligt framgår av vad andra partier har sagt att vi ser detta som ett mellanstatligt projekt. Kommissionen har försökt att blicka framåt över hela EU:s framtid och har pekat ut ett antal alternativ. Vi har i detta utlåtande inte valt ut något alternativ, vilket jag heller inte tror var syftet med denna skrift. Syftet var snarare att stimulera till en debatt.

Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi i Sverige bestämmer oss, oavsett hur man ser på medlemskap i Nato. Det är ju ingen hemlighet att vi från Alliansens sida anser att det vore det enskilt viktigaste beslutet för att stärka vår säkerhet. Oavsett detta måste vi dock i EU hitta ett sätt att bli bättre på att samarbeta i dessa frågor, just för att vi ska bli effektivare.

Tror inte Roger Richtoff att man kan bli bättre när det gäller förmågeutveckling och att samarbeta på ett antal områden där man både kan lära av varandra och bli effektivare i alltifrån krishantering till att utveckla sin egen förmåga?

Fru talman! Jag ser inga problem med att göra detta på vissa områden. Men återigen: Det vi reagerar mot är skrivelsen här. Det finns ett antal meningar som tydligt pekar ut vad vi är på väg mot: en överstatlighet inom försvar och säkerhet.

Vi vill inte ha det. Vi vill verkligen se till att detta är en mellanstatlig angelägenhet, och vi tycker att det borde vara betydligt tydligare.

Man borde sätta ned foten och säga nej till en försvarsunion. Man borde inte rösta för ett gemensamt försvar i EU och sedan ge sken av att det är något mellanstatligt. Det är det som vi tycker ser lite konstigt ut, för ni har ju röstat för detta – eller har jag fel? Det blir en retorisk fråga, men någon annan kan gå upp och kommentera det här längre fram.

Visst finns det områden där vi ska samarbeta. Inga problem – det gör vi redan i dag. Men den här skrivelsen vänder vi oss emot. Vi vill inte ha överstatlighet på detta område.

Fru talman! Centerpartiet välkomnar den öppna framtidsdebatt som har initierats vad gäller EU:s utveckling. Detta är viktigt, och det här är en del av denna diskussion.

Som redan framgått behandlar vi i dag det fjärde diskussionsunderlag som presenterats. Det bygger på kommissionens vitbok, som kom tidigare i år.

De tre scenarier som skissas i detta underlag, mot en säkerhets- och försvarsunion, är inte föremål för konkreta ställningstaganden utan är snarare att se som en bild av de olika ambitionsnivåer som finns hos medlemsländerna. En diskussion om detta är naturligtvis viktig och välkommen.

Morgondagen kommer inte att vara lik dagen – det kan vi vara säkra på. EU är en process som påverkas av vår omvärld och av de utmaningar som vi möter där. Precis som när vi rustar Sverige måste vi gemensamt rusta EU för att kunna möta de utmaningar som vi står inför, de behov som vi inte själva klarar att tillgodose och de gränsöverskridande problem som vi har att möta.

Detta gäller naturligtvis också vår säkerhet. För oss är det klart att vi bygger säkerhet tillsammans med andra – inte som solitärer. Vi är inte politiskt alliansfria. Vi är solidariska, och det är också mycket tydligt.

Detta kräver mer än bara ord om solidaritet, fru talman. Det kräver också förmåga att visa solidaritet. För att ha förmåga att visa solidaritet och handla därefter måste man också ha tränat. Det gäller här hemma liksom i vårt grannskap, om vi ska kunna leverera.

Utifrån att vi vill utveckla gemensam säkerhet krävs, som sagt, en bättre förmåga än vad vi har haft så här långt att kunna möta de hot och den destabilisering som vi utsätts för.

Vi har alla våndats över våra battlegroups, som vi har ställt upp med men aldrig haft förmåga att faktiskt kunna använda. Detta är ett exempel som visar på att vi tillför resurser som inte effektivt kan brukas. Här behöver vi visa mer förmåga.

Som tidigare har framgått ska vi dock göra detta som ett komplement till Nato – det är vår entydiga hållning. Vi ska säkra ett nära samarbete med Storbritannien om de lämnar EU. Det är viktigt att vår förmågeutveckling inom EU också syftar till att stärka och säkra den transatlantiska länken, så att vi inte på något sätt uppfattas som alternativa eller konkurrerande, vilket det finns en del på vår kontinent som vill se.

Vi lever i ett försämrat säkerhetsläge – det råder ingen tvekan om detta. Ryska aggressioner pågår alltjämt i Ukraina, och Ryssland är alltjämt verksamt i Georgien – glöm inte bort Georgien i det här sammanhanget!

Utöver dessa finns fler olösta konflikter på vår kontinent. Den olagliga annekteringen av Krim pågår fortfarande, och ingenting tyder på att man från den ryska sidan rör sig för att gå tillbaka till den gemensamma säkerhetsordning som vi varit överens om.

Här måste vi från EU visa förmåga att inte bara stå upp med sanktioner tills något händer på marken som ändrar situationen så att den återgår till gällande ordning – vi måste också visa att vi har kraft att hantera eventuella andra hot mot vår säkerhet.

Det kan gälla terror- eller cyberhot, som har berörts tidigare, eller vad som händer i breda Mellanöstern, om man ska använda det uttrycket. Syrienkonflikten är ett uppenbart område, och vi ser även hur risken för spridning till andra delar av Mellanöstern just nu är påtaglig, vilket är mycket allvarligt. Här måste vi också kunna visa möjligheter och förmåga att agera samlat.

Fru talman! Med bibehållen beslutsrätt för vårt nationella försvar behöver vi skapa en bättre förmåga. Vi ska inte bygga en EU-armé, men vi ska klara civil krishantering och vi ska säkra ett bredare totalförsvarsperspektiv också när vi pratar om EU.

Vi ska gå vidare på forskningsområdet, vilket det kommer att talas om i kommande debatter. Det handlar också om transportkapacitet och om möjligheter att inte bara tala om utan även handla för gemensam säkerhet.

Det är, än en gång, viktigt att den säkerhet som vi bygger tillsammans byggs tillsammans med Nato.

Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till den gemensamma motivreservationen 1 i detta utlåtande.

Fru talman! Det är naturligtvis den säkerhetspolitiska situationen som genererar ett nytt och tidigare kanske nästan oskådat tempo i utvecklingen av den gemensamma försvars- och säkerhetspolitiken.

Föregående talare har exemplifierat osäkerheten i den tid vi nu lever i med IS och med mer eller mindre regelbundna terrorattentat på vår egen kontinent. Det handlar om den ryska aggressionen. Kerstin Lundgren påminner om att det står ryska soldater både i Ukraina och i Georgien, och, fru talman, det gör det för övrigt också i Moldavien. Och det finns ingenting som tyder på att den politiska utvecklingen i Ryssland kommer att ta någon annan vändning.

Man ska också vara ärlig och säga att även tilltron och tilliten till den transatlantiska länken delvis har kommit i ett nytt ljus de senaste åren. Det handlar dels om en osäkerhet kring USA:s engagemang i ljuset av den nya presidenten, och det handlar dels om, som Roger Richtoff var inne på, de amerikanska mer eller mindre ständiga uppmaningarna till Europa att ta ett större ansvar för sin egen säkerhet.

För tio år sedan var den gemensamma försvars- och säkerhetspolitiken också ett ganska hett ämne, och vi diskuterade möjligheten av ett högkvarter inom EU. Efter den debatten återinträdde Frankrike i Natos militära samarbete. Det är min bedömning att överlappningsriskerna i dag är väsentligt lägre än vad de var för tio år sedan. Vid Natos toppmöte i Warszawa 2016 kom man äntligen överens om en samordning mellan de försvars- och säkerhetsansträngningar som görs dels inom Nato, dels inom EU.

Under det ödesmättade året 2014 blev det ett nytt tryck i politiken inom Europeiska unionen. Det har tagit sig former som den europeiska försvarsfonden EDF och även det permanenta säkerhetssamarbetet Pesco.

Det som vi är kritiska mot i Alliansen är att regeringen närmast backar in i den här processen. Man har inget riktigt glödande engagemang. Man betonar mellanstatlighet och hur viktigt det är att det inte får förekomma gemensam finansiering och så vidare. Detta gör man trots att man samtidigt känner till att Sverige nog ändå kommer att ansluta till de samarbeten som erbjuds. Om bara några minuter från nu kommer vi att diskutera den europeiska försvarsfonden och Sveriges tillträde till den, och det aviseras från regeringen en proposition inom någon vecka som gäller tillträde också till det permanenta samarbetet.

Problemet, fru talman, är att om vi inte har en välkomnande, öppen och engagerad attityd kommer det, när vi väl är inne i de olika samarbetena, att påverka bilden av Sverige. Framstår vi som motsägelsefulla eller framstår vi som ett land som ser möjligheterna och vill vara med och på ett tidigt stadium påverka i rätt riktning? Därav finns det en motivreservation från Alliansen, och jag vill gärna yrka bifall till den.

Roger Richtoff hänvisar till att Nato nu gör stora ansträngningar för att öka sin militära förmåga, och det är alldeles korrekt. Men det hindrar ju inte att många av de Natoländer som också är medlemmar av Europeiska unionen fortsätter att göra nya ansträngningar på andra områden. Enligt min mening kan vi inte i det korta loppet göra för mycket på något sätt när det gäller möjligheten att förbereda oss för en större säkerhetspolitisk oro, så jag är beredd att välkomna både och.

Sedan är det väl så att Sverigedemokraterna inte önskar att Sverige ska vara medlem av vare sig Europeiska unionen eller för den delen Nato. Det beklagar jag, fru talman. Sverige har i dag många bilaterala säkerhetspolitiska samarbeten, och det kan vara nog så bra. Men för små länder är det de multilaterala samarbetena som ger oss komparativa fördelar, och där bör vi delta fullt ut.

Fru talman! Fem dokument har presenterats som en uppföljning till EU-kommissionens vitbok om EU:s framtid – fem dokument med syftet att väcka debatt och få till stånd en diskussion om vad vi vill med Europasamarbetet och i vilken riktning EU ska gå.

Dagens debatt baseras på det fjärde dokumentet, om det europeiska försvarets framtid, ett högst angeläget ämne i den oroliga tid som vi lever i. Europa står inför stora och komplexa säkerhetshot, instabilitet och krig i vårt grannskap, terrorhot och cyberattacker. Det är viktigt både för vår egen och för den globala säkerheten att EU-samarbetet utvecklas på detta område. Diskussionsunderlaget innehåller en säkerhetspolitisk analys. Utifrån denna har kommissionen presenterat tre olika scenarier för ett utökat samarbete inom säkerhets- och försvarspolitiken.

Det första scenariot, fru talman, tar sin utgångspunkt i att medlemsstaterna samarbetar oftare än tidigare men att samarbetet fortsätter att vara mestadels frivilligt och att EU kompletterar medlemsstaternas insatser. EU fortsätter att skicka ut militära och civila insatser, och de medlemsstater som kan och vill ska kunna gå före i större insatser. Kommissionen själv drar dock slutsatsen att en sådan utveckling skulle omöjliggöra för EU att gemensamt ta sig an de mest krävande uppdragen.

I det andra scenariot blir ett EU-samarbete på försvarsområdet en regel snarare än ett undantag. Gemensamma strukturer för planering, ledning och logistik inrättas på EU-nivå, och en gemensam militär kultur främjas. Ytterligare steg tas för en inre marknad för försvarsmateriel.

I det tredje och mest långtgående scenario som kommissionen skissat på integreras de nationella väpnade styrkorna och genomför regelbundet gemensamma övningar så att en europeisk militär kultur växer fram.

Syftet är inte att vi här och nu ska rösta på ett av dessa scenarier, utan som kommissionen själv uttrycker det ska scenarierna visa på olika ambitionsnivåer. Och låt oss vara ärliga, fru talman: Olika medlemsstater har naturligtvis också olika ambitionsnivåer när det gäller hur långt ett samarbete på det säkerhets- och försvarspolitiska området ska gå.

Britternas beslut om att lämna EU hann knappt offentliggöras innan somliga EU-politiker började ropa att det nu är dags att inrätta en EU-armé. Därför kan vi inte bara diskutera hur vi vill att försvarssamarbetet ska se ut i framtiden. Regeringen måste också vara proaktiv och tydlig med vad vi vill med detta samarbete och var gränserna går för ett sådant samarbete. Som nämnts här tidigare pågår EU-förhandlingar parallellt med de vitboksscenarier som vi nu debatterar.

Därför betonar vi kristdemokrater, tillsammans med övriga allianspartier, i en motivreservation att vi inte ska ge upp beslutsrätten över vårt nationella försvar. Vi vill inte se en gemensam EU-armé, och EU ska inte dubblera sådant som Nato redan gör.

Vi vill inte heller se ett EU som vänder sig bort från våra brittiska vänner. Brittisk delaktighet i europeisk säkerhet är central och kommer också att vara så i framtiden. Det är en insikt som nog måste nå fram till Bryssel.

Ett utvecklat samarbete på försvarsområdet bör kunna finansieras med hjälp av omtag och nya prioriteringar i EU:s budget. Det är dags att kraftsamla resurser på de områden där EU-samarbetet kan göra verklig skillnad, och det här är ett sådant område.

Från svensk sida måste vi också fokusera på hur vi själva kan bidra till ett bättre europeiskt försvarssamarbete, samtidigt som det givetvis är högst relevant att ifrågasätta hur Sveriges intressen tillvaratas i ett allt tätare samarbete. Hur påverkar det exempelvis vår försvarsindustri?

Det är viktigt att EU-samarbetet nu går framåt inom det försvars- och säkerhetspolitiska området. Analysen i kommissionens diskussionsunderlag pekar mycket riktigt på en rad gemensamma säkerhetspolitiska risker och hot som måste mötas med gemensamma krafter. Därför ser vi också positivt på att samarbetet fördjupas när det gäller exempelvis underrättelsearbete, cyberattacker och att förbättra den gemensamma insatsförmågan.

Fru talman! Att framtidsdiskussioner pågår i samtliga medlemsstater är positivt. Kommissionens underlag är tankeväckande, och initiativet ett konstruktivt sätt att ta sig ur en negativ trend. EU är och ska förbli ett centralt forum för svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

För fem decennier sedan talade Konrad Adenauer om EU:s framtid. Han sa: ”Den politiska unionen bör resultera i att en samordnad utrikespolitik utvecklas för det fria Europa, och att den amerikanska partnern inom den euroatlantiska alliansen avlastas genom Europas ökade formering.”

Det är fortfarande ett högaktuellt budskap. Vår värld behöver ett starkt Europa och ett starkt Nato. Men världen behöver inte ett Europa som drömmer om en framväxt av europeiska militära kulturer, som nämns i scenarierna, eller ett EU som i sin iver överlappar Natos viktiga verksamhet.

Det behövs realism. Det europeiska försvarssamarbetet är inte ett självändamål. Det är för viktigt för att vara det.

Jag yrkar bifall till motivreservation nr 1 av KD, M, C och L.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag. Det innebär att det diskussionsunderlag som vi har fått från EU-kommissionen läggs till handlingarna. Detta diskussionsunderlag innehåller inga konkreta förslag, inte heller till ställningstaganden i utskottets utlåtande.

Man kan säga att det viktigaste med detta dokument och med utrikesutskottets utlåtande är det vi har just nu, nämligen denna debatt i kammaren. Förhoppningsvis skapar det också debatt och diskussion i det svenska samhället och kanske rent av runt om i Europa.

Hur vill vi organisera säkerhet och försvar i framtiden i våra medlemsstater, och vilka samarbeten vill vi se mellan medlemsstaterna? Det är detta diskussionen handlar om.

I det diskussionsunderlag som EU-kommissionen har satt ihop pekar man, precis som vi har fått höra här flera gånger, på tre olika scenarier. Jag tror inte att man i framtiden kommer att kunna bocka av att ett enda av dem har blivit verklighet, möjligen delar av något eller ett par av dem.

Det viktigaste är diskussionen och debatten just nu. Det finns många idéer och synpunkter, både i diskussionsunderlaget och i den debatt som följer.

Det finns de som drömmer om ett EU-försvar och en EU-armé, men jag är övertygad om att de kommer att få fortsätta att drömma. Inget av de åtta partierna i Sveriges riksdag ställer upp på idén om ett gemensamt EU-försvar. Det kommer inte att bli verklighet. Det skulle krävas enighet mellan alla medlemsstater i EU för att det skulle bli det, och den förutsättningen finns inte. Jag ser inte heller hur den förutsättningen skulle kunna komma att finnas i framtiden – i synnerhet inte som enigheten är bedövande total här i Sveriges riksdag om att vi inte vill ha ett EU-försvar.

Men samarbete på olika områden kan vi ha nytta av. Därför är det viktigt att fortsätta att delta i processen och att delta i diskussionen. Den kommer alldeles avgjort att fortsätta. Den tar nya steg just nu och de närmaste veckorna.

Det har i debatten framförts en del kritik mot att den svenska regeringen har varit senfärdig och inte så konkret. Men det är svårt att vara i framkant i denna diskussion eftersom det är just en diskussion och en formering som sker nu. Att då ropa på att allt ska gå fortare och vara tydligare är inte helt realistiskt i detta skede.

Den svenska inställningen till ett gemensamt försvar är väl känd i Europa och EU. Det har i debatten efterlysts att vi ska vara ännu tydligare. Jag vet inte hur vi skulle kunna vara det. Det är mycket väl känt i EU:s medlemsstater och i övriga europeiska länder vad Sverige har för inställning. De som drömmer om ett gemensamt EU-försvar ser med rätta Sverige som en av sina största fiender i diskussionen.

Det finns en sak som är viktig i den fortsatta processen. Sverige är inte och ska inte vara medlem i Nato, men samtidigt är det av intresse för Sverige att EU inte gör sådant som dubblerar kapaciteter med mera som Nato har. Det finns ingen anledning, ens för Sverige som inte är medlem i Nato, att man gör saker två gånger. Det är dåligt använda resurser och dåligt använd tid. Jag tror att Sverige, alldeles oavsett regering och partier, kommer att vara en viktig vakthund i EU-samarbetet för att undvika dubblering av kapaciteter och arbete.

Fru talman! Jag yrkar åter bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Jag kunde inte hålla mig kvar i bänken.

Det viktigaste är diskussionerna och debatten just nu och att vi deltar i diskussionerna, sa Kenneth G Forslund i sitt anförande. Det låter väl bra. Men man kan ju delta på lite olika sätt. Man kan sitta vid sidan om och lyssna på vad de andra säger och vänta med att ta ställning tills det är helt nödvändigt och man ställs inför fullbordat faktum.

Det som oroar mig är att Sverige har varit just passivt. Jag tycker att regeringen har dragit benen efter sig, kanske för att man inte är överens internt mellan olika sakområden eller mellan olika partier, vad vet jag?

Det har tagit lång tid. Det var en lång period av värkarbete innan det till slut kom en gemensam artikel av utrikesministern och försvarsministern där plötsligt hela detta samarbete togs emot med öppna armar. Jag välkomnar det, men jag måste ändå fråga Kenneth G Forslund: Varför har det tagit så lång tid?

Fru talman! Jag tackar Karin Enström för frågan.

Det ligger i betraktarens öga vad som är lång respektive kort tid i dessa sammanhang. Det är en pågående process. Den är i vissa stycken, kanske till och med i många stycken, otydlig. Den är sökande.

Hur ska man då gå fram i den? Jag kan förstå den oro Karin Enström känner. Är Sverige på läktarplats och en passiv åskådare? Eller är vi en aktiv spelare i diskussionen? Vi ska givetvis vara en aktiv spelare i diskussionen. Men jag förstår om man känner oro för var i arenan vi befinner oss.

Det är en pågående och sökande diskussion. Jag tror att vi alla vinner på att diskutera rätt saker i den och att vi inte, som vissa vill göra, sprider skrämselbilder om vad detta skulle kunna bli, som det aldrig kommer att kunna bli. Låt oss diskutera de verkliga sakerna.

Det är också det vi kommer att få möjlighet att göra de närmaste veckorna och månaderna när det bland annat kommer en proposition om det permanenta samarbetet. Jag tycker att detta är bra, och jag tror att det kommer att föra processen som helhet och även den svenska positionen framåt.

Fru talman! Det är detta som är lite klurigt. Å ena sidan är det, precis som Kenneth G Forslund säger, en process. Å andra sidan går vissa saker fort, och då gäller det att vara beredd att hänga med i svängarna och inte sitta och vänta på konkreta förslag som förmodligen redan är förkokade någon annanstans.

Det jag efterlyser är att regeringen är mer aktiv och är på plats där det förkokas för att upptäcka sådant som är på väg i fel riktning och kunna påverka och putta på dem som vi i vanliga fall är like-minded med så att det kan gå i rätt riktning.

Vi delar bilden av att detta är bra. Det finns säkert en del fallgropar, och det finns frågor där vi har ett särskilt intresse just för att vi är en försvarsindustrination. Vi är ett litet land, och vi riskerar att hamna i skuggan av de stora länderna.

Jag efterlyser en större tydlighet och att regeringen tar för sig mer. Det kommer att rassla till och gå fort när man väl sätter ned foten, och då ska vi ha gjort allt för att se till att det går i den riktning vi vill.

Fru talman! Jag hoppas verkligen att vi inte har fiender bland EU:s medlemsländer. Vi kan tycka olika, men oavsett vilken fråga det handlar om är vi väl ändå inte fiender.

Fru talman! Nej, vi ska inte vara fiender med någon i EU, men naturligtvis har vi meningsmotståndare i ett antal frågor. Det här är en sådan, där det finns tydliga siduppdelningar.

Jag är alldeles övertygad om att regeringen gör om inte allt så i alla fall väldigt mycket av det som Karin Enström efterfrågar. Sedan kan säkert varje regering bli ännu mer berättande om vad den verkligen gör.

Den proposition vi nu har framför oss är en del av det. Samtidigt ska vi komma ihåg att det är en ryckig process där det stundtals går långsamt och stundtals fort, och dessutom på olika områden. Det är inte helt lättöverskådligt för någon.

Vi får alla hjälpas åt. Vi har ändå gemensamma grundläggande idéer om vad som ska vara Sveriges roll och hur det hela ska fungera i EU. Jag tror att det kan bli bra till slut när vi gör det. Jag har aldrig någonting emot att berätta mer och förklara mer om den socialdemokratiskt ledda regeringens politik.

Fru talman! Sedan andra världskrigets slut har Europa upplevt en sällan skådad period av ökat välstånd och varaktig fred. De fasor som under en lång tid härjade på kontinenten, inte minst de två blodiga världskrigen, har mer eller mindre kommit att framstå som något som tillhör det förflutna.

När Europas länder knöt starkare politiska band sinsemellan och fördjupade det ekonomiska och kulturella utbytet blev de gemensamma intressena och värdena allt tydligare och viktigare. Motsättningarna minskade.

Men vi har också på senare tid sett en ökad nationalism i länder som Storbritannien, som har valt att bryta sig ur EU-samarbetet. Detta är såklart, skulle jag säga, en mycket oroande utveckling, för det är genom samarbete som vi behåller och når freden. Det var precis så som EU skapades en gång i tiden, för att vara ett fredsprojekt. Med den som man samarbetar med krigar man inte. Frågan är alltså inte så mycket om man ska samarbeta, utan frågan är hur mycket man ska samarbeta, hur djupt man ska gå och om vad man ska samarbeta.

Det är ganska oroväckande att höra federalisterna säga att de vill ha en försvarsunion. Vi vill inte ha någon EU-armé. Det är så långt ifrån den gröna och miljöpartistiska tanken man någonsin skulle kunna komma, och det är glädjande att vi är överens om det mellan samtliga partier här i Sveriges riksdag.

Däremot har Miljöpartiet alltid drivit på för att vi ska ha en civil beredskap och ett civilt samarbete, att vi ska se till det breda säkerhetsbegreppet när vi talar om säkerhet. Där är regeringen allt annat än passiv. Snarare har regeringen varit väldigt proaktiv och arbetat för att Sverige ska vara en drivande part när det gäller fredsbyggande insatser via EU. Det handlar om att man ska arbeta med att bygga upp förvaltningen och säkerhetsreformer inom EU och i området utanför.

Vi har också varit väldigt aktiva när det gäller att se till att kvinnor får mer plats i säkerhetsarbetet. Vi har varit aktiva i att arbeta med klimathotet, vilket också är ett oerhört viktigt säkerhetsarbete.

Fru talman! För mig är två frågor centrala när vi diskuterar EU:s framtida försvarspolitik: Vilka är de största säkerhetsutmaningar vi står inför, och har vi redskap och kapacitet att möta dem?

När det gäller de hot och utmaningar vi möter i dag finns det en bred samsyn här i kammaren. Vi har ett försämrat säkerhetsläge när det gäller EU:s östra och södra gränser. Vi ser ett Ryssland som illegalt har annekterat Krim och utför löpande attacker mot östra Ukraina och var nära att lyckas med en statskupp i Montenegro. Man bedriver påverkansoperationer och cyberangrepp mot Sverige, mot EU:s andra medlemsländer och inte minst mot USA i samband med valet. Vi har terroristhotet, ökade migrationsflöden och en global flyktingsituation som inte har varit så allvarlig sedan andra världskriget.

Till detta kommer, som jag har sagt många gånger tidigare, klimatförändringarna, vars konsekvenser vi redan börjar bevittna. De kan leda till stora spänningar och ökade säkerhetsrisker. Vi måste agera än mer kraftfullt.

Fru talman! Har då EU rätt redskap och tillräcklig kapacitet för att möta dessa utmaningar? Vi har en god och växande kunskap om hotbilden, och vi är i Sveriges riksdag ganska eniga om hur den hotbilden ser ut, och det är bra. Men på flera områden måste förmågan ändå förstärkas. Vi behöver utveckla det säkerhetspolitiska samarbetet för att garantera alla medlemmars säkerhet, och då tänker jag främst på det civila området. I det arbetet är det verkligen viktigt att vi har ett brett angreppssätt när det gäller den komplexa hotbild som vi står inför.

Samtidigt måste vi vara tydliga med att säkerhetspolitiken ytterst är medlemsstaternas eget kompetensområde – gärna mer av samarbete mellan medlemsländerna, men vi ska absolut inte bygga någon superarmé!

När många av de stora säkerhetshoten inte har militär grund säger det sig självt att det inte går att förlita sig enbart på traditionella resurser som förknippas med militära strategier. Det vi i stället behöver är att stärka vårt fokus på krisberedskap, konfliktförebyggande medling och fredsinsatser. Här har Sveriges regering tagit stora och viktiga kliv.

Miljöpartiet vill att Sverige ska utveckla denna inriktning, som har varit en utvecklande kraft i EU:s krishantering och kapacitetsbyggande för stabilisering, demokratisering och främjande av mänskliga rättigheter i unionens grannskap. På det civila området är Sverige ett av de medlemsländer som bidrar med störst personalresurser, och det ska vi fortsätta göra. Vi vet att arbetet med stabilisering och demokratisering i våra omgivande regioner bidrar positivt till både Sveriges och EU:s inre säkerhet.

Lissabonfördraget slår fast att EU ska utvecklas som en kraftfull fredsfrämjande aktör. Miljöpartiet har länge förespråkat att en fredskår ska skapas, som en möjlighet att stärka EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Det handlar om ett praktiskt instrument som kan sättas in i konflikter för att förhindra våld som håller på att eskalera och i stället bidra till en fredlig lösning innan konflikt uppstår. Den idén måste vi fortsätta att starkt driva på för.

Utöver detta vill jag lyfta fram behovet av ett starkt cyberförsvar för EU:s framtid. Det är inte bara säkerhetspolitiskt viktigt i mer traditionell mening utan också avgörande för demokratins framtid.

Fru talman! Varken Sveriges eller EU:s säkerhet kan betraktas som en ö i sig. I en sammanflätad värld är sambandet mellan den yttre och den inre säkerheten allt starkare. Därför är det nödvändigt med fortsatta satsningar på det humanitära biståndet, det långsiktiga utvecklingssamarbetet och konfliktlösning och säkerhetsfrämjande arbete. Det är genom förebyggande insatser, som fattigdomsbekämpning, social inkludering och klimatomställning, som vi på allvar kan motverka den sociala instabiliteten, flyktingkriserna och den våldsbejakande extremismen.

Här är det också oerhört viktigt att vi, medlemsländerna emellan, kan komma överens om att ta in ytterligare flyktingar i våra länder och att det ska finnas ett sätt att via ekonomiska sanktioner på något sätt straffa de länder som inte gör så.

Miljöpartiet är ett parti med rötterna i fredsrörelsen och blicken pragmatiskt riktad mot det reella säkerhetshot vi möter i dag. Realism måste paras med ett tydligt fokus på fredsfrämjande och krishantering i bred mening. Endast med ett sådant angreppsätt kan vi utveckla EU som det fredsprojekt det i grunden är och värna vår gemensamma säkerhet på allvar.

Med dessa ord yrkar jag bifall till utskottets förslag, som är ett inlägg i en debatt. Detta är en oerhört viktig debatt, som vi behöver fortsätta föra i Sverige och i Sveriges riksdag.

Fru talman! Den säkerhetspolitiska situationen i Europa har förändrats och försämrats. Vi ser växande motsättningar, militär upprustning och ökad konfrontation på vår kontinent och i vårt närområde. Rysslands destabiliseringspolitik, kriget i Syrien och turkiska kränkningar av mänskliga rättigheter skapar en politisk osäkerhet, samtidigt som terrordåd och starka rasistiska och fascistiska strömningar ökar otryggheten i Europa. Också klimatförändringar, cyberattacker, pandemier och naturkatastrofer måste inkluderas i det säkerhetspolitiska perspektivet.

Flera av dessa stora utmaningar löser vi inte med militära medel, utan här krävs andra åtgärder som bygger på samverkan och dialog i stället för konfrontation. Det är därför viktigt att ha ett brett perspektiv på säkerhetsfrågorna och inte enbart fokusera på militära lösningar.

Sverige skulle exempelvis kunna utvecklas i samarbete med länderna runt Östersjön. Östersjön är en viktig gemensam angelägenhet när det gäller såväl miljö och klimat som näringspolitik och säkerhetspolitik. Bistånd, kultur och erfarenhetsutbyte samt forskning är andra områden som skulle kunna stärka samarbete och minska spänningen i vårt närområde.

Vi ser hur respekten för folkrätten undergrävs i Europa genom Rysslands agerande. Rysslands annektering av Krim och agerande i östra Ukraina strider tydligt mot folkrätten. För detta finns inga ursäkter eller förmildrande omständigheter. Samtidigt som vi kraftfullt fördömer den ryska annekteringen av Krim måste vi också konstatera att Rysslands imperialistiska politik i första hand utgör ett hot mot den egna befolkningen och mot befolkningen i grannländer som Ukraina, Georgien och Moldavien och inte främst mot Sverige. Det är de seriösa försvarsexperterna ganska överens om.

Vi måste också se att Nato i allt högre grad har bidragit till den ökade spänningen i Europa genom sin militära upprustning i Europa och utvidgningen österut. Europa har hamnat i en farlig upprustningsspiral.

I detta känsliga läge bör Sverige göra sitt yttersta för att minska spänningen i vårt närområde genom att stärka vårt oberoende och vår alliansfrihet och på det sättet bidra till att minska risken för konflikter och militär upptrappning. Ett svenskt Natomedlemskap skulle vara ett stort säkerhetspolitiskt misstag.

För Vänsterpartiet är den militära alliansfriheten central. Det är genom en självständig utrikespolitik och en internationell trovärdighet som vi har möjlighet att bygga säkerhet tillsammans med andra. Den svenska alliansfriheten har tjänat oss väl och inneburit att generation efter generation har kunnat växa upp utan att behöva uppleva krigets fasor.

Sverige har tidigare intagit en kritisk inställning till militariseringen av EU. Vänsterpartiet ser därför med oro på hur regeringen tycks ändra position i denna fråga. Sverige har sakta men säkert alltmer frångått en traditionell och framgångsrik säkerhetspolitik som har byggt på militär alliansfrihet, nedrustning, fredliga lösningar på konflikter, stöd till FN och solidaritet med fattiga människor i fattiga länder.

Sedan vi blev medlemmar i Europeiska unionen har den svenska militära alliansfriheten urholkats alltmer. I dag är vi med och bidrar till militariseringen av EU, och vårt samarbete med Nato stärks bland annat genom värdlandsavtalet. Vi ser med oro på denna utveckling.

Vi ser i dag hur starka krafter inom EU arbetar för att militarisera unionen. De utgörs främst av federalisterna i unionen som vill bygga ett militariserat Europas förenta stater. En annan avgörande kraft bakom EU:s militarisering är det militärindustriella komplexet och de europeiska storföretag som producerar alla typer av vapen och militärutrustning.

Vänsterpartiet är mycket kritiskt till en utveckling som innebär en ökad militarisering av EU och ett närmande till Nato. En sådan utveckling vore olycklig, inte minst ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. I stället bör EU prioritera en roll som förtroendeskapare och fredsbyggare i Europa. Den säkerhetspolitiska diskussionen bör även breddas betydligt, där mänskliga rättigheter, cyberattacker och klimathot får betydligt större utrymme.

Vänsterpartiet menar att en oberoende och militärt alliansfri utrikespolitik är avgörande för Sveriges handlingsfrihet även i framtiden. Vi vill att Sverige främst ska inrikta sin internationella säkerhetspolitik på fredliga lösningar och på att förebygga kriser snarare än att förespråka militära lösningar. Vi vill se ett brett engagemang för demokrati, för mänskliga rättigheter, för folkrätt, för kvinnors frigörelse, för global social rättvisa och nedrustning samt för ett förbud mot massförstörelsevapen.

En trovärdig svensk militär alliansfrihet innebär också ett behov av ett svenskt försvar med stark folklig förankring som har kapacitet att såväl upprätthålla kontroll över svenskt territorium som att möta de olika säkerhetshot vi står inför och kunna bidra i internationella insatser för att värna fred och säkerhet.

(Applåder)

Fru talman! Det var lite spännande att följa med på den resa som Lotta Johnsson Fornarve gjorde. Hon var både ensam i sin värld och ville samarbeta med andra länder runt Östersjön. Men hon ville inte samarbeta i EU för att bygga säkerhet, och hon ville absolut inte ha någonting med Nato att göra. Sedan skulle Sverige ensamt kunna klara att stå emot Ryssland. Jag förmodar att det ändå är där som man ser hotet, för jag hörde också att Lotta Johnsson Fornarve uttalade sig mot den ryska aggressionen.

Det är en spännande hållning som borde väcka en och annan som eventuellt sover och tror att vi har förmåga att alliansfritt stå emot ett ryskt angrepp till exempel med kärnvapen från Kaliningrad. Det är, fru talman, en osäker framtid som Lotta Johnsson Fornarve och Vänsterpartiet försöker erbjuda genom sitt agerande. Det handlar inte om samarbete och säkerhet tillsammans med andra, och det handlar inte om förmåga att kunna möta ryska angrepp annat än möjligen då med demonstrationsplakat så länge det är tillåtet. Det är väl i så fall så som den fredliga vägen skulle vara.

Fru talman! Vi får med Vänsterns argumentation inte ihop en säkerhetspolitik som skulle klara att möta de hot som vi i Sverige, våra baltiska grannar eller EU-grannar riskerar att stå inför. Jag fasar för en vänsterpartist med regeringsmakt och säkerhetspolitiskt inflytande.

Fru talman! Jag tackar Kerstin Lundgren för frågan. Om du hade lyssnat på mitt anförande, Kerstin Lundgren, hade du hört att vi värnar samarbete på en mängd olika områden och att det är viktigt att bredda detta säkerhetstänk till att omfatta inte bara militära lösningar utan också samarbete om en mängd andra viktiga utmaningar som vi står inför, till exempel klimathotet, mänskliga rättigheter och andra viktiga frågor som vi har gemensamt.

Vad vi vänder oss emot är den ökade militära utvecklingen. Vi tror inte att man bygger fred och säkerhet främst med militära medel. När vi nu ser en upprustningsspiral i Europa, både från ryskt håll och från Nato genom att man har utvidgat och ökat sina militära resurser i Europa, tror vi inte att det bästa sättet att möta den är genom mer vapen och mer militära satsningar utan genom att Sverige fortsätter att vara oberoende och slåss för sin alliansfrihet och på det sättet kan bidra till att minska spänningarna i vårt närområde. Om Sverige skulle gå med i Nato skulle vi i stället ytterligare spä på den polarisering som vi ser.

Fru talman! Visst har vi andra hot än militära att möta, gemensamt i EU och gemensamt globalt. Men vi har ändå upplevt militära aggressioner och militära övergrepp av vår stora granne, Ryssland, på vår kontinent. De gick in i Ukraina och finns nu i Ukraina och i Georgien.

Det är ett verkligt hot som människor upplever. Det handlar om länder som kanske hade hoppats på hjälp från andra. Precis som Lotta Johnsson Fornarve hade de kanske hoppats att de hade militär förmåga att stå emot Ryssland när de gick in. Men det visade sig att det inte var möjligt. Det vore spännande att höra hur stor den svenska militära upprustningen skulle behöva vara enligt Vänsterpartiet för att vi ska kunna möta och stå emot ett angrepp från Ryssland.

Fru talman! När det gäller diskussionen om Natos utvidgning har jag uppfattat det som att det var de baltiska kollegorna som ringde och bad andra komma och stötta när rädslan för att de ryska tanksen återigen skulle finnas på deras gator blev tydlig. Det är det ryska hotet som triggar andra att söka skydd. Och skyddet söker man gemensamt i Nato. Det är länder som ber om medlemskap. Det är inte någon annan som går in och tar över eller utvidgar.

Länder i öst hotas av Ryssland, och Rysslands hot leder till att fler söker medlemskap i Nato. Det borde Sverige också göra.

(Applåder)

Fru talman! Det gäller att ha en korrekt bild av säkerhetsläget i Europa och att inte överdriva det ryska hotet. Vi tar det ryska hotet på allvar. Vi ser aggressionen i Ukraina och annekteringen av Krim som allvarliga brott mot folkrätten. Vi ser hur Ryssland agerar i länderna i närheten. Men det ryska hotet är framför allt ett hot mot den inhemska befolkningen och mot länderna som finns i närheten – Moldavien, Georgien och Ukraina, som vi har nämnt tidigare. Det ryska hotet riktas inte mot framför allt Sverige. Det är försvarsexperter ganska överens om. I utredningen som kom 2016 säger man tydligt att man bedömer att ett isolerat ryskt angrepp mot Sverige är helt uteslutet. Det gäller att ha en lite balanserad syn på säkerhetsläget.

Och nog måste väl Natos upprustning i Europa ses som ett bidrag till att upprustningen har ökat. Det erkänner olika experter. Till exempel säger Hans Blix, tidigare utrikesminister i en borgerlig regering, att han inte vill se ett svenskt medlemskap i Nato eftersom det skulle bidra till att öka polariseringen. Det finns alltså röster även på den kanten som ser det hotet.

Vi menar fortfarande att det bästa Sverige kan göra är att försvara den svenska alliansfriheten, vara en röst för fred och nedrustning och inte bidra till att öka polariseringen i Europa.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 15.)