Äldrefrågor

Herr talman! Det stora antalet motioner i år som handlar om äldreomsorgen visar både på intresse och på en stor samsyn om äldreomsorgsfrågorna över partigränserna när det gäller hur vi vill att äldreomsorgen ska se ut i framtiden.

För att vi ska kunna vara säkra på att människor får en omsorg där de är trygga och känner delaktighet behöver vi dock utveckla och förändra en hel rad saker. Man ska också veta att en bra omsorg också måste prioriteras när det gäller budgeten. Går verkligen ekvationen fler äldre, som vi blir i samhället i rask takt, ihop med stora skattesänkningar?

Men trots detta handlar inte allt om resurser, utan det handlar också om ett förhållningssätt, ett annat sätt att organisera omsorgen med de stora resurser som redan finns och har kommit speciellt den här mandatperioden. Regeringen har under den här mandatperioden genomfört historiskt sett stora ekonomiska satsningar på äldreområdet med 7 miljarder mer för personal av olika slag, dietister och så vidare. Det behöver inte bara vara omvårdande personal.

Många motioner tar också upp frågor och områden där kommuner egentligen bestämmer helt själva hur omsorgen av de äldre kommuninvånarna ska se ut. Det kommunala självstyret råder. Vi får ofta höra från talarstolen att många partier vurmar för det kommunala självstyret, men det är inkonsekvent. Det används då och då lite som det passar.

Herr talman! I december 2017 presenterade regeringen lagrådsremissen Förenklat beslutsfattande om hemtjänst för äldre. Den lagen är tänkt att gälla redan från den 1 juli i år. Man kommer att erbjuda äldre personer enklare omsorgsinsatser utan att man behöver göra någon större utredning. Det är positivt för alla äldre, inte minst för deras anhöriga som tidigare har fått gripa in och göra de enkla insatserna. Det ökar också möjligheten för de äldre att få vara med och bestämma över vad de vill ha hjälp med i vardagen. Hjälpen blir på så vis förebyggande och avlastar de anhöriga. Administrationen minskar betydligt, och de resurser som blir över, kronorna och örena, kan i stället användas direkt i omsorgen.

Detta arbetssätt har praktiserats i Linköpings kommun under sex år, och det har i praktiken fungerat ypperligt. Den lagändring som nu snabbt genomförs är ett steg i rätt riktning, men det kommer att vara frivilligt för kommunerna att införa arbetssättet. Jag hoppas och tror att alla kommuner inser hur bra arbetssättet är och tar till sig av det, det vill säga är snabba i startgroparna och fattar beslut om att införa arbetssättet.

Propositionen ska upp till debatt i kammaren den 22 maj. Trots att propositionen är färdigarbetad och framme för beslut – den lades fram i förrgår, är färdig och kammardebattdatum är satt – har de borgerliga ledamöterna begärt ett utskottsinitiativ. Jag kan inte riktigt förstå anledningen. När jag läser utskottsinitiativet kan jag konstatera att det som finns på papperet är genomfört och ska börja gälla den 1 juli. Vad är det man vill att regeringen ska göra? Instrumentet utskottsinitiativ innebär att uppmana regeringen att göra något som man inte har gjort eller som man egentligen inte alls vill göra. Vad är det de borgerliga ledamöterna vill med detta?

Herr talman! Att få känna doften av nylagad mat är en självklarhet – det borde vara en självklarhet. Mat är inte bara en överlevnadsfråga, utan det är något som är förebyggande. Den hjälper oss alla att hålla oss friska och pigga om vi äter rätt. Äldre personer löper dock en mycket högre risk att drabbas av undernäring. Det är ett av våra stora problem inom äldreomsorgen. Då hjälper det inte att näringsinnehållet är riktigt i den mat som ligger på tallriken eller i plastlådan som man har framför sig om maten inte är aptitlig. Måltidssituationen är kanske tråkig och trist, och man äter ensam. Om man inte får i sig maten hjälper den inte.

Herr talman! I dag finns en kvalitetsmässigt bra äldreomsorg, men alltför ofta brister möjligheten till glädje och en meningsfull tillvaro. Finns det något att se fram emot när man vaknar varje dag? Längtar man till i morgon? Vad händer i dag? Det är ofta tomt. Man sitter och väntar på måltiden, som dessutom inte alltid är så mycket att längta till.

Nya generationer har också andra vanor än den tidigare generationen – den tacksamma generationen. Det måste finnas tid för det man vill göra, för det man tidigare har varit van vid att göra, när man exempelvis bor på ett särskilt boende. Det är alltför skralt med det innehållet i dag i vardagen.

Många boenden har inte ens en internetuppkoppling. Det är bedrövligt. Man vill kunna kommunicera med sina barn, barnbarn eller vänner. Inte heller i tv-utbudet finns särskilt många kanaler. De flesta äldre på äldreboendena i Sverige kunde inte följa OS i år. Den möjligheten var borta eftersom boendena inte hade satsat på de kanalerna. Det är gammaldags och inskränkt, och det handlar egentligen inte om några stora pengar.

Fru talman! Bemanningen är viktig, och det måste finnas tid att utöva omsorg. Då behövs personal.

Därför har vi under den här mandatperioden satsat på att anställa många fler, och det gäller även framåt. Omsorgen kommer att öka med 14 000 personer framöver. Men det gäller inte bara att ha en person anställd, utan det är minst lika viktigt att den personen är rätt person för jobbet, har rätt utbildning och att vi vet vad utbildningen innehåller. Det är otroligt viktigt.

Därför pågår nu en utredning om att klarlägga hur en likartad undersköterskeutbildning ska se ut i hela landet med en eventuell undersköterskelegitimation. Välutbildad, initiativrik personal med bra chefer är nyckeln, och det är det som utvecklar äldreomsorgen.

Fru talman! Samhället utvecklas och förändras i rask takt – och därmed också kraven. Det vi i dag anser vara en bra äldreomsorg för dagens pensionärer är inte alls samma äldreomsorg som behövs för morgondagens äldre.

Jag yrkar bifall till reservation nr 9 och avslag på samtliga övriga motioner.

(Applåder)

Fru talman! Vi står bakom alla moderata reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 1 och 13.

När vi lever allt längre måste vi betrakta ålderdomen med nya ögon. Forskning visar att lärande och utveckling är möjligt långt upp i åren. Med nya höft- och knäleder, starropererade ögon och hörapparater ges möjlighet till ett aktivt och friskt liv länge. Det är fantastiskt och ger både seniorer och samhället oanade möjligheter.

Tyvärr talar vi alltför lite om den aktiva roll som de äldre kan ha i samhället efter pensioneringen. De är en stark resurs som borde tas till vara bättre. Det finns drygt 2 miljoner som är över 65 år i Sverige, det vill säga 20 procent av vår befolkning. Cirka en halv miljon är över 80 år. Ökningen av antalet äldre går snabbt.

Naturligtvis kommer med stigande ålder problemen. Då ska det finnas god omsorg med kvalitet och valfrihet. Det ska självklart finnas en värdig vård och en trygghet att räkna med. Då måste vi få bort de långa vårdköerna, och hela vårdkedjan ska hålla ihop – särskilt för dem som behöver den allra mest, det vill säga våra multisjuka äldre.

Tyvärr ser vi nu resultatet av snart fyra år med rödgrön politik. Vårdköerna har fördubblats i Sverige. De äldre multisjuka riskerar att få den absolut sämsta vården. Merparten av besöken på våra akutmottagningar är sorgligt nog äldre människor som riskerar att valsa runt i vården. Man kommer in på akuten, i bästa fall till en öppen vårdavdelning ett tag. Sedan skrivs man ut till ett korttidsboende och får sedan åka hem med sjukvård i hemmet. Sedan blir man sämre, och så är man tillbaka på akutmottagningen med väntan och otrygghet. Så ser det ofta ut i Sverige på alltför många ställen, och det är inte acceptabelt.

Vi moderater vill stärka den äldres rätt till ett långt och värdigt liv utifrån varje individs behov och önskemål. Det handlar om rätten till privatliv, till kroppslig integritet, till delaktighet och större möjligheter till självbestämmande än i dag i den egna omsorgen och i vården.

Ensamhet är en stor risk när man blir gammal. Vi vill bryta den ofrivilliga ensamheten så att man regelbundet kan få komma ut i friska luften, träffa andra och känna gemenskap. Det är viktigt att påpeka att äldre ska behandlas med respekt, och deras önskemål ska tas på allvar.

Vi moderater menar att socialtjänsten ska och kan utformas med en förenklad biståndsbedömning när det gäller rätten till hemtjänst. Då minskar administrationen, och den äldres egna rättigheter ökar. Varför ska en tjänsteman besluta om varje minut av hemtjänsttiden? Även som gammal kan jag oftast avgöra vad som är bäst för mig.

Vi är särskilt glada för det tillkännagivande som utskottet gör till regeringen om just förenklad biståndsbedömning med ökat egenbestämmande över vardagen.

En sorglig siffra är att närmare 40 000 äldre i Sverige lider av undernäring. Det är en hel stad eller kommun. Dessutom riskerar över 100 000 att drabbas av undernäring. Det är helt oacceptabelt. Vi vet alla att det inte handlar om brist på mat utan om andra bakomliggande orsaker.

I vår motion föreslår vi därför ett måltidslyft i hela äldreomsorgen. Måltiden är ju så mycket mer än maten på tallriken. Det är framför allt en viktig faktor för ett friskt liv. Får man inte näring blir man snart skör. Att så många lider av undernäring inom särskilda boenden och vården är särskilt allvarligt. Som vi ser det gör regeringen alldeles för lite för att komma åt detta problem.

Fru talman! För att omsorgen ska fungera krävs många fler undersköterskor. På alltför många håll är det i dag svårt att säkerställa äldreomsorgen. Sex av tio kommuner svarar att de har svårt att rekrytera, och bland dem som jobbar i omsorgen saknar fyra av tio adekvat yrkesutbildning. Behovet av att anställa ökar för varje år framöver, och behovet är 10 000 undersköterskor varje år i både kommunal och privat omsorg.

Det råder stor brist i alla yrkesgrupper inom välfärden. Det gäller inte bara undersköterskor utan sjuksköterskor, läkare, psykologer med flera. Problemen är större än regeringen tillstår, och satsningarna är för små, trots att vi har en väldig högkonjunktur.

SKL har larmat om att 50 procent av alla kommuner har svårt att få tag på undersköterskor och att det aldrig har varit så svårt. Här måste det till rejäla åtgärder och satsningar för att kvalitet och behov ska klaras. Vi ser inte att regeringen har tagit denna stora utmaning på tillräckligt stort allvar.

Vi moderater säger att det behövs fler utbildningsplatser, kontinuerlig kompetensutveckling och långsiktig ledarskapsutbildning. Vi måste ju ha personal som trivs och vill arbeta inom svensk äldreomsorg.

För att säkerställa hög kvalitet i hela landet vill vi moderater införa kvalitetskontrakt där man fastställer vissa krav. Ett golv, skulle man kunna kalla det, för att säkra äldres trygghet oavsett vilken bostadsort de har. Det ser ju väldigt olika ut i Sverige.

Det kommer att krävas mycket mer digital teknik för att vi ska klara av framtidens omsorg. Det kan handla om sådant som redan finns i dag, läkemedelsautomater, kameraövervakning och robotar som underlättar i vardagen. Vi är bara i början av den digitala eran.

Fru talman! Om vi politiker inte tar ansvar och ser problemen kommer stora svårigheter att prägla morgondagens äldreomsorg. Det handlar om brist på boenden, brist på personal och risk för försämrad kvalitet och trygghet. Moderaternas utgångspunkt är att vi sätter människan före systemen. Det finns delar i svensk vård och omsorg som vi kan vara stolta över, och vi har fantastisk personal på många håll. Men det finns också stora skillnader och brister. Ensamhet, undernäring och personalbrist är sådana exempel och är inte godtagbart. Vi kan vara överens om mycket, men Moderaterna anser att regeringen inte tar tillräckligt stort ansvar på detta mycket angelägna område.

(Applåder)

Fru talman! Vi debatterar nu äldrefrågor.

Man bruka säga att man kan mäta ett lands grad av anständighet utifrån hur sjuka, äldre och barn behandlas. Det är något vi kan ha i åtanke i dag.

De äldre i Sverige förtjänar att få tillgång till världens bästa äldreomsorg. Vi kan aldrig acceptera att äldre dör ensamma eller slutar sina liv socialt isolerade eller att människor känner stark oro för att bli gamla på grund av brister inom omsorgen.

Här har vi politiker ett stort ansvar, för människor ska kunna åldras med värdighet. Den dag man får svårt att klara sig själv ska samhället gå in och erbjuda den hjälp som behövs för att äldre ska kunna fortsätta leva ett tryggt och meningsfullt liv.

Fru talman! Jag ska ta er tillbaka i tiden. Låt oss friska upp minnet lite och göra en tidsresa till hösten 2010. Det var då Uppdrag granskning gjorde ett uppmärksammat reportage om den bristfälliga bemanningen inom äldreomsorgen. Bilderna vi fick se då, som ni säkert minns, var demenssjuka som ensamma och endast iklädda blöja irrade omkring på ett äldreboende i Piteå.

Detta reportage fick till följd att Socialstyrelsen gjorde oanmälda besök på 94 demensboenden i 48 kommuner. Det som då framkom var att på drygt 60 procent av boendena låstes demenssjuka in nattetid och lämnades stundtals ensamma. På 70 procent av boendena var bemanningen så låg att det inte gick att garantera trygghet och säkerhet nattetid.

Fru talman! Som en följd av detta drev vi sverigedemokrater och den dåvarande oppositionen i riksdagen, S, MP och V, igenom att Socialstyrelsen skulle få i uppdrag att ta fram riktlinjer för bemanning på demensboenden. Därefter utvidgades uppdraget till att gälla alla äldreboenden, inte bara demensboenden.

Våren 2012 kom det första utkastet till föreskrifter för nattbemanning. Flera år senare, i april 2015, presenterade Socialstyrelsen nya föreskrifter för bemanning på äldreboenden och demensboenden. Detta förslag innehöll bindande regler om bemanningskrav på personal dygnet runt. Med andra ord skulle det inte längre finnas några obemannade avdelningar inom äldreomsorgen.

Men i februari 2016 avfärdade den nuvarande regeringen Socialstyrelsens förslag på nya föreskrifter och slängde dem i papperskorgen. I stället lanserade man ett eget förslag som var betydligt vagare formulerat än Socialstyrelsens.

Regeringens förslag innebar endast regler för tillgång till personal på äldreboenden och inte som i det tidigare förslaget från Socialstyrelsen att äldreboenden och avdelningar på äldreboenden skulle vara bemannade dygnet runt. Vi sverigedemokrater varnade redan då i flera debattartiklar för att de nya reglerna inte skulle komma att förändra någonting.

Vi har sedan dess väckt ett flertal motioner i riksdagen om att införa regler för bemanningskrav inom äldreboenden, men vi har tyvärr inte fått gehör för dessa krav.

Nu har det gått två år sedan regeringen införde det urvattnade förslaget. Hur blev det då? Vi fick tyvärr rätt. Det har inte blivit bättre. I tidningen kan man läsa att äldre fortfarande blir inlåsta nattetid på äldreboenden trots nya regler. Detta beror på att de regler som regeringen införde är alldeles för vaga och luddiga.

Enligt IVO är det fortfarande alldeles för låg bemanning på många äldreboenden runt om i landet. De boende, bland dem många demenssjuka, blir fortfarande inlåsta nattetid. Det är naturligtvis både oanständigt och ett svek mot de äldre att de behandlas på detta vis.

Fru talman! Det som är mest anmärkningsvärt och beklagligt är att regeringspartierna i dag inte tycker som de gjorde när de var i opposition. Jag satt själv i socialutskottet 2010, och då var vi alla överens om att det inte skulle finnas några obemannade avdelningar inom äldreomsorgen. Men den åsikten gäller tydligen inte i regeringsposition. Jag skulle vilja påstå att detta är ett av regeringens största svek mot de äldre under denna mandatperiod.

Om regeringen menar allvar med att äldre ska kunna känna sig trygga på äldreboenden bör man ta till sig av den kritik som finns och skärpa lagstiftningen på detta område så som vi sverigedemokrater föreslår och länge har föreslagit.

Vi menar att man ska kunna vara säker på att det finns personal till hands när man behöver den, oavsett vilken tid på dygnet det är. Därför behövs det bindande krav på bemanning.

Fru talman! En annan sak som är viktig är att äldre människor ska kunna känna meningsfullhet med sin tillvaro. Det handlar om att skapa förutsättningar för det som ger livsmod, livsglädje och en känsla av sammanhang. Äldre som besväras av ensamhet känner ofta inte en livsglädje eller en känsla av sammanhang, utan de känner sig många gånger sjukare och tröttare och äter mer mediciner än äldre som inte känner sig ensamma. Detta leder i förlängningen till ett ökat vårdbehov.

Socialstyrelsen uppskattar att det är närmare 100 000 äldre inom äldreomsorgen som besväras av ensamhet.

Vi sverigedemokrater menar att de äldres sociala behov behöver uppmärksammas i större utsträckning än vad som görs i dag. Därför anser vi att en lämplig myndighet ska få i uppdrag att följa i vilken utsträckning som kommunernas stöd i form av dagverksamhet och sociala mötesplatser kan minska äldre personers ensamhet, och med ledning av denna uppföljning utforma vägledning för kommunerna när det gäller arbetet att minska äldre personers ensamhet.

Fru talman! Vi står bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 8 och 20.

Fru talman, åhörare och lyssnare! Ni börjar kanske tycka att jag är tjatig. Men den rödgröna feministiska regeringen arbetar faktiskt systematiskt och målmedvetet för en långsiktigt hållbar välfärdspolitik. Äldrefrågorna är kanske det område där detta förhållningssätt är tydligare och viktigare än på många andra områden – men kanske inte när det gäller miljö- och naturresursområdet.

I detta motionsbetänkande om äldrefrågor behandlas totalt 99 olika yrkanden, och de har samlats i 17 olika beslutspunkter, eller politikområden, och det har blivit 23 reservationer. Men det betyder inte att äldrefrågorna skulle vara mindre viktiga än socialtjänstfrågorna, som vi diskuterade tidigare, bara för att det är färre beslutspunkter och färre reservationer. Det är verkligen viktiga frågor.

Ansvaret för äldrefrågorna ligger huvudsakligen hos kommunerna, och denna regering har sett till att kommunerna har fått avsevärda förstärkningar av sin ekonomi under denna mandatperiod för att de bland annat ska kunna öka sina ambitioner på äldreområdet.

Det som vi från riksdagen kan göra handlar, förutom att skjuta till resurser, om att förenkla, utveckla och förbättra lagstiftningen. Bland annat har regeringen arbetat med att förenkla för kommunerna att arbeta med biståndsprövningar när det gäller de äldres behov. Det handlar om att kunna frångå kommunallagens regler om likabehandling, så att man utan en omständlig utredning kan ta beslut om enklare insatser för äldre, det vill säga det som kallas för förenklad biståndsprövning.

Förslaget om förenklad biståndsprövning för äldre lades på riksdagens bord i går – den 20 mars, så som det står i propositionslistan. Man har alltså hållit tidtabellen.

Detta visste oppositionen när man vid justeringstillfället valde att formulera ett tillkännagivande även i denna fråga. När Moderaternas företrädare står här i talarstolen och säger att man är särskilt glad över tillkännagivandet när det gäller det som redan ligger på riksdagens bord, undrar man hur oppositionen funderar.

Den problembeskrivning som har föredragits här från talarstolen är till stora delar, skulle jag vilja påstå, resultatet av två år med allianspolitik.

Jag tycker att det är minst sagt märkligt att oppositionen väljer att göra ett tillkännagivande när det redan finns ett färdigt förslag från regeringen.

Fru talman! Egentligen är jag kanske inte så förvånad över det i mitt tycke mycket ansvarslösa hanterandet av riksdagens verktyg som oppositionen har ägnat sig åt. Att överutnyttja tillkännagivanden gör att värdet av dem minskar.

Jag kan erkänna att jag ibland har funderat över om oppositionen i de olika utskottsgrupperna har någon sorts informell, för oss okänd, tävling om vilken utskottsgrupp som kan åstadkomma flest tillkännagivanden.

Därför skulle jag vilja sammanfatta dagens tre debatter på socialutskottets område med orden: Fy, fy, fy – tre gånger fy för ett ansvarslöst utnyttjande av riksdagens skarpaste form av kritik av regeringen. Tillkännagivanden ska tillämpas med omsorg och eftertanke, så att de inte urvattnar verktyget till ren meningslöshet.

(Applåder)

Fru talman! Dagens och framtidens äldreomsorg berör oss alla på lite olika sätt. Vi kan vara brukare eller anhöriga. Jag tänker också på alla som bär upp äldreomsorgen och som arbetar där under stressiga arbetsförhållanden och med relativt låga löner. De flesta av oss har säkert familjemedlemmar, bekanta eller släktingar som bor på ett boende för äldre eller har hemtjänst. Därför berör denna fråga oss alla.

En bra äldreomsorg är en välfärdsfråga, men inte bara det. Det är också en viktig jämställdhetsfråga och jämlikhetsfråga. En utbyggd och välfungerande äldreomsorg är också en förutsättning för att kvinnor ska kunna delta i arbetslivet fullt ut och ha en inkomst, och om det vill sig väl också en pension som de kan överleva på.

Vänsterpartiets mål är en jämlik äldreomsorg. För att nå dit behöver äldreomsorgen, och specifikt kommunerna, tillföras resurser, arbetsvillkoren för äldreomsorgens personal förbättras betydligt och vinstintressena i äldreomsorgen tas bort. Det handlar om välfärd, och det handlar om jämlikhet. Då kan man säga att skattesänkningar inte är någon väg framåt, i alla fall när det gäller denna fråga.

Personalen är guldet. Det är personalen som bygger äldreomsorgen. I budgetförhandlingarna med regeringen drev vi igenom en satsning på 2 miljarder årligen på äldreomsorgen för att stärka bemanningen. Även de generella statsbidrag som så väl behövdes har ökat med 10 vänstermiljarder för ett permanent stöd.

Jag ska återgå till personalen. Nio av tio av dem som arbetar i vården är undersköterskor. De är alldeles för få. Antalet personer som årligen slutför sin undersköterskeutbildning behöver öka från dagens 4 000 till 16 000. Det är en mycket viktig fråga. Hur ska vi stärka undersköterskornas roll och stärka professionaliseringen av undersköterskorna? Det finns nämligen inga enkla jobb i vård och omsorg av äldre personer. Men i dag ser utbildningarna lite olika ut över landet och behöver riktas upp för att rollen ska tydliggöras. Detta arbetar man nu med.

Det kan också behövas specialiseringar, eftersom rollen som undersköterska kan vara väldigt olika. Det behövs nämligen nationella riktlinjer för utbildning av undersköterskor.

Det måste finnas olika boendealternativ för äldre. I dag är det svårt, framför allt på grund av bristen på hyresrätter, som är signifikant i alla kommuner, särskilt i storstadskommunerna och i Stockholm. Den marknadsvänliga bostadspolitiken har slagit hårt mot de äldre som behöver en modern lägenhet men inte har råd att köpa en mer anpassad bostadsrätt. Detta handlar också om de pensionärer som har det sämst ställt, varav de flesta är kvinnor – vår tids fattigpensionärer.

Vänsterpartiet har därför medverkat till att i samarbete med regeringen införa investeringsstöd för bostäder särskilt riktade till äldre, för att kunna stimulera byggandet av hyresrätter med rimliga villkor. Men vi behöver göra mycket mer. Det behöver också utredas hur såväl befintliga bostäder som de som byggs nu kan möjliggöra för äldre att stanna kvar, odla sina intressen, ha sociala mötesplatser och så vidare.

Sedan början av 2000-talet har en omfördelning skett från särskilt boende till insatser i det egna hemmet, och antalet personer som bor i särskilt boende har minskat drastiskt. Samtidigt har antalet äldre ökat i befolkningen. Så länge du kan bo hemma ska du självklart göra det, men när den dag kommer då du känner oro och ångest, känner dig ensam eller är väldigt sjuk ska det finnas möjlighet att få ett annat boende.

En del säger att man då kan ta in en robot eller något annat digitalt system i lägenheten, men jag tror att de flesta som kommer upp i 90-årsåldern och inte kan bo hemma längre bäst skulle anpassa sig i någon typ av äldreboende.

Vi tycker att detta är väldigt oroväckande. Det är också så att fler och fler får avslag på sina ansökningar om särskilt boende.

Det är i dag stor skillnad runt om i landet när det gäller riktlinjer och handläggning även om man skulle kunna tycka att det borde finnas ett gemensamt golv att stå på. Det blir helt enkelt något slags boendelotto. Vi vill att regeringen genomför en kartläggning av skillnader mellan kommunerna när det gäller beslut om bistånd till särskilt boende och av orsakerna till dessa. Där kommer jag att lyfta reservation 6.

I dag upplever många äldre att det är krångligt att vända sig till kommunen för att få hjälp med enkla saker i hushållet. Därför måste biståndsbedömningen förenklas; vi har lagt en 80-årsribba för detta. Det behöver också utvecklas ett stöd för kommunernas arbete med information till äldre personer om just detta. Det måste också följas upp så att det blir rättssäkert.

Man ska också komma ihåg att antalet äldre över 80 år som får offentlig äldreomsorg har halverats sedan 1980 – det kan man fundera på. Kan det bero på att de är friskare? Eller kan det vara så att äldreomsorgen är den del av välfärdsverksamheten som rasade när vi hade 1990-talskrisen, som ni kommer ihåg? De har inte fått tillbaka sina resurser ännu.

En stor del av omsorgen utförs fortfarande inte av anställd personal utan av anhöriga, som tar ett stort ansvar när det offentliga träder tillbaka och man känner att det inte funkar längre. De som ger anhörigomsorg har oftast gått ned i arbetstid eller slutat arbeta helt. Det handlar om väldigt många personer, enligt statistiken 90 000 kvinnor och 50 000 män.

De får minskade arbetsinkomster, vilket leder till en sämre pension. De får också se sina liv krympa. En del upplever det psykiskt och fysiskt ansträngande, fast de vill hjälpa till och vara där. Det kan också leda till sjukskrivning. Man behöver alltså utveckla anhörigstödet för dem som vill och kan hjälpa sina närstående eller sin partner.

Ett samhälles äldreomsorg kommer aldrig att utvecklas av skattesänkningar eller fler RUT-tjänster. Ett samhälles äldreomsorg utvecklas av en omsorg som når alla. Guldkant på tillvaron ska inte bara ges till dem som golfar i Portugal i hög ålder utan även till dem som åker spark i Åmål.

För tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 6 men ställer mig självklart bakom våra övriga reservationer.

Fru talman! Det är aldrig enkelt att komma efter Barbro Westerholm, som har fantastisk erfarenhet och kunskap, kanske inte minst beroende på just en viss årsrikedom.

Jag kan konstatera, fru talman, att väldigt många av mina goda vänner som har kommit upp i min ålder liksom jag själv har åldrade föräldrar, som de värnar om och vill ta hand om på bästa sätt. Ofta bor de dock inte i närheten, utan de måste lita på att det boende som de har eller de insatser som finns fungerar på ett tillfredsställande sätt.

Vi kristdemokrater talar gärna om äldrefrågor och vikten av värdighet i äldreomsorgen. En värdig vård och en värdig omsorg handlar om att kunna få vara den person man är även när man har blivit äldre och kanske kommer in på ett särskilt boende. Tyvärr får vi konstatera att det på många orter i Sverige inte finns något att välja på. Det finns ett boende – that’s it. Man får vara där oavsett vilka behov man har.

När mina kollegor tidigare har talat om boenden med särskild inriktning eller olika kompetenser kan vi konstatera att det är en jättestor brist i Sverige i dag. Det råder brist på specialistläkare – det vet vi. Men den geriatriska kompetensen har verkligen kommit i skymundan, och det talas väldigt lite om denna. Särskild kunskap om äldres sjukdomar och om hur deras åldrande ser ut på olika sätt samt om hur detta påverkar både fysiskt och psykiskt är någonting som behöver uppmärksammas ytterligare.

Att behandlas värdigt trots sin ålder – vilket kanske är ett märkligt ordval, men det är ju äldrefrågor vi talar om – innebär inte minst att man kan få välja den mat som man önskar äta.

Jag har kanske nämnt detta i något annat sammanhang, men jag tycker att det är värt att nämna igen. Min mamma, som flyttade in på ett äldreboende för ett par år sedan, fyller 87 nästa vecka. Det är egentligen inte så gammalt, men hon har sina olika funktionsnedsättningar. Hon har dålig syn, och efter en stroke har rörelseförmågan försämrats på olika sätt.

En otroligt viktig sak under dagen är måltiderna och kaffet däremellan. Man ser fram emot att få sitta till bords och ha en trevlig stund tillsammans.

När vi får rätter serverade, eller när vi går till en restaurang och läser en meny, tror jag att vi allihop känner att vi vill veta vad det är. Om vi inte ser eller förstår vad det står frågar vi vad det betyder. Men på ett äldreboende kan man servera i stort sett vad som helst till de äldre utan att ens förklara vad det är. När det står ”fluff under täcke” på menyn har jag ingen aning om vad det är, och min mamma har inte heller någon aning om vad det är. När jag sedan frågar mamma om hon vet vad det var hon åt svarar hon: ”Nej, men jag tror att det var något slags omelett.”

Då tänker jag: Är detta värdigt? Ålderdomen ska vara en värdig tid, där man får behålla sina intressen och tycka att det är trevligt med den mat man äter, vilket kanske är ett av få glädjeämnen den dagen. Om det inte går att kräva sådana enkla saker, hur ska det då vara med ett gott ledarskap bland dem som jobbar där och med att personalen kan ta sina uppgifter på ett sådant allvar att de känner att de behandlar personen som de själva skulle vilja bli behandlade om de befann sig i samma situation?

Den förra äldreministern, min partikollega Maria Larsson, jobbade inte minst med insatser rörande ledarskapet i äldrevården. Jag har själv varit runt i Sverige och besökt olika äldreboenden där de som har varit med på denna ledarskapsutbildning har talat gott om den. Jag tror att det behövs ännu mer sådant i äldreomsorgen för att bibehålla, eller över huvud taget upprätthålla, en värdig äldreomsorg.

Vi ska heller inte glömma att nämna anhörigstödet. Många äldre är beroende av anhöriga innan de kommer in på ett boende eller får rätt insatser. Att vi sliter ut dem ger inget vidare stöd till de andra när de väl får hjälp – då behövs det i stället ännu större insatser.

Fru talman! Jag ska för tids vinnande yrka bifall till reservation 7, som handlar om särskilt boende och tillgången till det. Vi kristdemokrater anser att kommunen ska få böta om den inte kan tillhandahålla ett boende. Man ska inte behöva krångla och göra komplicerade ansökningar om man känner att man har behov av att flytta till ett boende där man känner sig tryggare.

(Applåder)

Fru talman! Ni vill ju skära ned 30 miljarder i skatt, Anders. Hur kan man värna de äldre på det sättet? Det motsvarar 66 000 sjuksköterskor och betydligt fler undersköterskor.

Vi är inte emot de privata företagen. Vi är emot de extrema vinstuttagen. När det verkligen blir utväxling när det gäller de privata initiativen kan vi se hur det ser ut i Stockholm, som under åtta år hade en borgerlig regim. Då var det typ 250 privata utförare. Då var man så mån om att folk skulle välja de privata företagen, så alla hette någonting på A, i alla fall 60 företag. Jag vet inte om det här utvecklade äldreomsorgen så extremt.

När det gäller boendet är vi överens. Man ska självklart få flytta hemifrån när man inte kan bo hemma längre. Men det var ju under era åtta år i Alliansen som de stora nedskärningarna gjordes i antalet boenden för äldre. Det kan vi se i statistiken. Varför kämpade inte ni under den perioden för att få era kompisar med på banan för att det skulle byggas fler? I dag är det ju en väldig brist. Och det är inte heller så att den marknadsorienterade bostadspolitiken har hjälpt till på vägen.

Detta är några modesta små frågor till dig, Anders.

Fru talman! Det är tre ganska väsentliga frågor som Karin Rågsjö ställer och som även de visar ganska tydligt på skillnaden mellan våra partier.

Frågan är hur vi ska få mer pengar till välfärden, och den kommer valet väldigt mycket att handla om. På den ena sidan har vi partier som säger att om vi bara höjer skatterna tillräckligt mycket strömmar pengarna in i den gemensamma skattkistan, och kommer vi upp mot 60, 70 eller kanske 80 procent kommer vi att ha hur mycket pengar som helst.

Vi visade, fru talman, under våra åtta år i regeringsställning att det sambandet faktiskt inte existerar. Vi sänkte skatten med 140 miljarder, oerhört mycket pengar, framför allt för låg- och medelinkomsttagare, som därmed fick ytterligare en månadslön att leva på. Under samma tid kunde vi dessutom kraftigt öka statsbidragen till kommuner och landsting. Totalt sett var det oerhört mycket mer skattepengar som kom in 2014 jämfört med 2016. I kommunsektorn tror jag att det rör sig om 150–200 miljarder.

Vi visade alltså att sättet att få in mer pengar till den svenska välfärden är att se till att få fler människor i jobb och att få de svenska företagen att leverera ännu mer. Det är så Sverige blir ett rikare land, inte genom att höja skatterna.

Den andra avgörande frågan är om det centrala inom äldreomsorgen ska vara att jaga privata företag, entreprenörer, och se till att få bort dem genom att ställa helt orimliga krav på deras bokslut. Nej, för oss är inte detta det viktiga. För oss är det helt avgörande att det ska levereras hög kvalitet. Det ska vara mycket skarpa kvalitetskrav på äldreomsorgen och de andra områdena. Dessutom är det individen själv som ska bestämma. Däri ligger den stora skillnaden oss emellan.

Fru talman! Man kan fråga alla välfärdsarbetare hur de mådde under den period då ni satt vid makten. En utredning, gjord av Stockholms universitet, har tittat på äldreomsorgens arbetsvillkor 2005–2015. En jämförelse mellan Sverige och andra nordiska länder visar på extrema förändringar i Sverige. Antalet hjälptagare ökade per hemtjänstanställd, handlingsutrymmet minskade, man fick springa mer och kände sig mer psykiskt och fysiskt pressad. Den här mätningen gjordes vid ungefär den tid då ni satt vid makten, fram till 2015. Jag tror att detta är ett svar på stora skattesänkningar, för de drabbar alltid dem som är välfärdsarbetare.

När det gäller privata alternativ är vi inte emot alternativen. Vi är emot extrema vinstuttag. Och hur får man vinst inom hemtjänst? Jo, man använder personalen som verktyg, för det är stora skillnader i lön mellan dem som jobbar i kommunal hemtjänst och dem som jobbar i privat hemtjänst. Det är så man cashar hem vinsten.

Jag tror att modesta 7 procent inte kommer att innebära att företagen flyr fältet. Det låter som att alla äldre kommer att sitta hemma och gråta och ingen hemtjänst kommer. Men kommunen finns ju alltid där som en garant.

Ni ställer er alltid på näringslivets sida. Det tror jag knappast kommer att gynna de äldre, Anders. Men titta gärna på utredningen! Den visar, tycker jag, hur man får välfärdsarbetare att gå på knäna genom att just sänka skatten på det sätt som ni gjorde.

Fru talman! Det är en intressant tes som Karin Rågsjö driver, nämligen att de privata företagen bedriver rovdrift på de anställda, att de tjänar pengar på att nästan med piskan i hand se till att personalen springer fortare och gör mer. Men om det vore så skulle ju sjuktalen vara betydligt högre hos de privata välfärdsföretagen än hos kommuner och landsting, men så är det inte. Dessutom har de privata välfärdsföretagen betydligt lättare att rekrytera personal än vad man har i kommuner och landsting.

Det är ju det tydligaste exemplet på att de privata välfärdsföretagen har förstått att det värdefullaste som man har är personalen. Ser man till att ha personal med hög kompetens och som dessutom är nöjda med jobbet och känner att de har ett stort inflytande, då fungerar verksamheten bättre. Kan man ha högre kvalitet ger det också svarta siffror i slutändan.

Sedan ställde Karin Rågsjö en annan intressant fråga om vårdboendegaranti, att man som äldre, när man har passerat 80–85 år, ska ha rätt att välja ett annat boende. Vår sinnebild här är ju inte att det handlar om att dessa människor ska in på särskilda boenden, utan vår sinnebild är ju att det måste finnas andra alternativ. Jag tror att trygghetsboende kommer att vara det som man främst efterfrågar i ett läge där man är förhållandevis pigg men känner sig isolerad och orolig i sitt eget boende.

Det kommer nu ett förslag på riksdagens bord som jag välkomnar, nämligen att man ska hitta en mellanform där det finns möjlighet att ha biståndsbedömning utan samma krav på omvårdnad. Det här är en avgörande fråga för oss i Centerpartiet och för oss i Alliansen. När man blir tillräckligt gammal ska man – om man upplever ensamhet, ångest och oro – ha rätten att välja om man vill bo kvar i det egna boendet eller om man föredrar ett annat alternativ.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 18.)