Skolan

Motion 1990/91:Ub313 av Lars Werner m.fl. (v)

Innehåll

Sammanfattning 3

Inledning 3

En skola för rättvisa 3

Värderingar som styr 4

Klasskillnaderna finns kvar 4

En skolpolitik för rättvisa 4

En skola för demokrati och delaktighet 5

Skapa lokal debatt om skolan 5

Självförvaltande skolor 5

Skolenhetsstyrelse 6

Brukarinflytande i lagstiftningen 6

Låt barnets behov styra 6

Samverkan skola -- barnomsorg 7

Gemensam organisation 7

Flexibel skolstart 8

Fortbildning 8

Ett mångkulturellt land 8

Hemspråksundervisning 8

Elevernas rätt till undervisning 9

Decentralisering och lokal frihet 9

Nej till nedskärningar 10

Elevinflytande 10

Arbetsformer för inflytande 10

Ge eleverna inflytande 11

Lagfäst elevernas rätt 11

En aktiv och skapande process 11

Hur undervisningen bedrivs 12

Arbetssätt och arbetsformer 12

I klassrummen 13

Arbetslivets nya krav 13

Organisatoriska hinder 13

Tilltro till den egna förmågan 14

Allmän och särskild kurs 14

Tillval 15

Läroplanerna 15

Betygen 16

Mindre klasser i grundskolan 16

Höj statsbidraget 17

En reformerad gymnasieskola 17

En sektorsindelad gymnasieskola 17

Nej till nedskärningar 17

Beräkning av sektorsbidraget 18

En förbättrad arbetsmiljö 18

Hemställan 19

Sammanfattning

Vänsterpartiet redovisar i denna motion sin allmänna
syn på kunskap och utbildning och lägger förslag på dessa
områden samt redovisar de principer man anser bör vara
vägledande vid utformningen av de kommande
läroplanerna. Det konstateras i motionen att
klasskillnaderna fortfarande kvarstår inom skolan. Olika
elever har olika förutsättningar beroende på sin bakgrund.

För vänsterpartiet är det av avgörande betydelse att
demokratisera skolan. I denna motion för vi fram tanken på
självförvaltande skolor styrda av en skolenhetsstyrelse
bestående av elever och personal.

Vänsterpartiet avvisar förslaget om att sexåringarna ska
pressas in i en befintlig skolorganisation utan förändringar.
Däremot menar partiet att det finns all anledning till fortsatt
och fördjupad samverkan mellan förskola och skola. Detta
måste dock bygga på barnens behov. Vänsterpartiet föreslår
att ansvaret för barnomsorgen överförs från socialstyrelsen
till det nya skolverket. Lagstiftningen om barnomsorgen
bör flyttas från socialtjänstlagen till skollagen.

Den stora nedskärning som regeringen föreslår när det
gäller hemspråksundervisningen avvisas bestämt.
Vänsterpartiet anslår därför 300 milj. kr. utöver regeringens
förslag.

Vänsterpartiet anslår dessutom 250 milj. kr. som ett
finansiellt stöd till kommunerna för att möjliggöra mindre
klasser i grundskolan.

De nedskärningar inom den kommunala
vuxenutbildningen som regeringen föreslår accepteras inte
av vänsterpartiet.

Inledning

Utbildning, bildning, kunskap och kreativitet är
nyckelord inför framtiden. Verkligheten omkring oss
ändras ständigt och människor möter nya utmaningar och
nya problem. Utbildningspolitiken påverkar både
samhällsutvecklingen och våra möjligheter att avvärja
hoten mot människor och natur. Bildning och kunskap har
alltid varit medel i kampen för demokrati och rättvisa.

Utveckling och förmedling av kunskaper och
erfarenheter är inget som sker endast i skolan eller endast i
ungdomen. Tvärtom är det något som bör ske kontinuerligt
under hela livet.

I den här motionen redovisar vi våra förslag och den
utveckling vi vill se inom skolväsendet. Vänsterpartiets
skolpolitik bör ses i ljuset av två av de grundläggande målen
för partiets politik; dels vår strävan att skapa ett rättvist
samhälle med lika möjligheter för alla människor, dels vår
vilja att skapa en fördjupad demokrati med en offentlig
sektor som är en gemensam angelägenhet som människor
känner delaktighet i och ansvar för.

En skola för rättvisa

Arbetarrörelsen har under hela sin existens kämpat för
en god utbildning, likvärdig för alla. I dag har vi en
obligatorisk nioårig grundskola för alla barn och en
överväldigande majoritet av eleverna fortsätter sedan två
eller tre år i gymnasieskolan. Men fortfarande finns stora
orättvisor i skolan och fortfarande lämnar många elever
skolan utan att ha fått de användbara redskap som kunskap
och bildning borde vara. Flera forskare, senast Jan O
Jonsson i ''Utbildning, social reproduktion och social
skiktning'', menar att vårt utbildningssystem förstärker och
befäster klasskillnader i samhället snarare än undanröjer
och utjämnar dem.

Värderingar som styr

Många barn och ungdomar känner inte igen de
dominerande värderingarna i skolan och för många elever
känns språket främmande. De värderingar som gäller och
det språk som används är medelklassens. Det innebär
svårigheter för elever som kommer från arbetarklassen.
Undervisningen knyter inte an till deras erfarenheter. För
att lyckas i skolan måste de anpassa sig till rådande
värderingar. Elevens självförtroende får sig svåra törnar,
många känner att de inte duger, att de inte ryms inom de
angivna måtten.

Skolan som institution i samhället har förändrats och fått
en ny roll. Men skolan är samtidigt traditionell och har ett
för många dolt normsystem, där medelklassens värderingar
tillsammans med de manliga värderingarna är norm medan
arbetarklassens värderingar liksom de kvinnliga
värderingarna betraktas som en avvikelse.

Klasskillnaderna finns kvar

Sambandet mellan föräldrarnas sociala och ekonomiska
situation och ungdomarnas utbildning är fortfarande
mycket starkt och har i vissa avseenden ökat under
åttiotalet. Att olika samhällsklasser behandlas olika är
naturligtvis inte någon medveten intention i skolan. Det
beror på klassamhället utanför skolan där t.ex.
bostadssegregationen leder till att många elever går i skolor
där det uteslutande går elever ur samma samhällsklass.

Olika kurs- och ämnesval leder dessutom till en social
segregation inom den sammanhållna skolans ram.
Elevernas fria val av alternativkurser i grundskolans
högstadium liksom tillvalskurser förstärker segregeringen i
skolan.

Mångåriga forskningsresultat har visat att
hembakgrunden är och har varit av avgörande betydelse för
elevernas val av utbildning och yrke, såväl när det gäller den
obligatoriska skolan som när det gäller högre utbildningar.
Den socialt bestämda uppdelningen på olika
utbildningsvägar märks således redan under lågstadiet och
fortsätter genom hela grundskolan. Tydligast framträder
den vid övergången till gymnasieskolan.

En skolpolitik för rättvisa

De orättvisor som finns i skolan kan inte åtgärdas enbart
genom en radikal skolpolitik, det krävs i första hand en
rättvis fördelning och jämlika levnadsförhållanden i
samhället. Men vänsterpartiet menar att skolan trots det
kan fungera betydligt rättvisare än idag och ge alla elever
en likvärdig utbildning och likvärdiga förutsättningar inför
vuxenlivet. I denna motion lägger vi fram förslag som bl.a.
har det syftet. Det gäller t.ex. förändrade arbetsformer i
skolan, avskaffa alternativkurserna i engelska och
matematik i grundskolan, förändra tillvalet i grundskolan,
mindre klasser i grundskolan samt en gymnasieskola som
inte är tudelad i en yrkesutbildning och en
studieförberedande del.

En skola för demokrati och delaktighet

Demokrati förutsätter människors aktiva deltagande.
Det innebär att den representativa demokratin måste
kompletteras med människors direkta engagemang för att
tillsammans lösa gemensamma angelägenheter.

Vänsterpartiet har försvarat den offentliga sektorn, inte
minst skolan, mot de attacker som högerkrafterna riktat
mot den och vi har motsatt oss de nedskärningar på skolans
område som socialdemokraterna genomfört tillsammans
med borgerliga partier. Men vi vill också omorganisera och
demokratisera den offentliga sektorn. Den offentliga
sektorn måste utvecklas till en gemensam sektor som
människor känner delaktighet i och ansvar för.

Skolan har ca 200 000 anställda, utbildar ca 1 300 000
elever och omsluter ca 70 miljarder kr varje år. Skolan är
därmed en betydande del av den offentliga verksamheten i
vårt land.

Skapa lokal debatt om skolan

Decentralisering och avreglering är inte detsamma som
demokratisering. Men en decentralisering och ökat lokalt
ansvar kan skapa förutsättningar för en mer levande
demokrati.

Vänsterpartiet ser många fördelar med det förenklade
statsbidragssystem till skolan som riksdagen nyligen
beslutat om. Det kanske främsta skälet är att det ökar
möjligheterna till en mer aktiv politisk diskussion om skolan
ute i kommunerna. Skolan har omgärdats av så omfattande
och detaljerade regler att det varit svårt för andra än erfarna
och kunniga administratörer att behärska regelverket. Det
har varit svårt för den ''vanlige väljaren'' att kritisera hur
skattemedlen används i skolan, dels därför att mycket varit
centralstyrt, dels därför att systemet för de flesta varit
obegripligt.

Självförvaltande skolor

Vänsterpartiet anser att decentraliseringen av beslut och
ansvar inte bör göra halt vid kommungränsen eller hos
politikerna. Möjligheterna att skapa självförvaltande skolor
som, inom de ramar som nationella styrdokument och
kommunala skolplaner utgör, självständigt kan styra och
ansvara för verksamheten måste bli större.

Skolans verksamhet är ett gemensamt arbete som utförs
av lärare och elever tillsammans med övriga anställda på
skolan. En bra skola måste ytterst skapas av dem som är
verksamma där. Det kräver ett väsentligt utökat
elevinflytande jämfört med dagens situation samtidigt som
de anställda måste ges möjlighet till bra och återkommande
fortbildning. Det kräver dessutom en fortsatt utveckling av
arbete i lärarlag och arbetsenheter samt att man inte skapar
konkurrens och motsättningar genom individuella
löneformer i skolan, tvärtom måste läraryrkets karaktär av
ensamarbete brytas.

Skolenhetsstyrelse

Den modell vi vill förorda är en skolenhetsstyrelse som
består till hälften av elever och till hälften av dem som är
anställda på skolan. Denna modell har nyligen föreslagits av
den av regeringen tillsatta Ungdomskommittén som framför
fyra principer för en skolenhetsstyrelse:Klar gräns
mellan det politiska ansvaret och förvaltningsansvaret på
skolenheten. Inga politiker i skolenhetsstyrelsen.Endast
elever och personal på skolenheten skall ingå i styrelsen. På
grundskolans låg- och mellanstadium kan elever till viss del
representeras av föräldrar.Styrelsen leds av en ansvarig
personal, utsedd på viss tid av den politiska nämnden.
Styrelsen ska bestå av hälften elever som utses i direkta och
hemliga val bland eleverna.

En sådan skolenhetsstyrelse bör kunna fatta beslut i de
frågor som rör skolenhetens drift och verksamhet och ha
ansvar för en av politikerna fastställd budget. Inom
budgeten bör styrelsen prioritera insatser som leder fram till
de mål som finns formulerade i läroplan, kommunens
skolplan och den lokala arbetsplanen.

Det är viktigt att det politiska ansvaret för skolan, den
skolpolitiska debatten i kommunen och väljarnas
möjligheter att via valsedeln påverka inriktningen på
kommunens skolpolitik inte försvagas med självförvaltande
skolor. Enligt vänsterpartiet står inte ett tydligt politiskt
ansvar i motsättning till ett större brukarinflytande när det
gäller skolans förvaltning inom de ramar som de politiskt
ansvariga sätter upp.

Vi vill påpeka att den modell vi förordar inte skall
förväxlas med det ''entreprenadförhållande'' mellan
privatdrivna skolor och kommunen som ibland förekommit
i debatten.

Brukarinflytande i lagstiftningen

Om självförvaltande skolor enligt denna modell ska
införas eller inte måste självklart avgöras av de politiskt
valda i varje kommun. Modellen förutsätter att
kommunerna ges möjlighet att delegera beslutanderätt inte
bara till tjänstemän utan även till grupper av ''brukare''. Det
fordrar en ändring i kommunallagstiftningen. Regeringen
har aviserat en proposition om ny kommunallag våren 1991.
Vi avser att återkomma till denna fråga i det
sammanhanget.

Ett ökat lokalt ansvar för den dagliga verksamheten i
skolan står inte i motsättning till nationella beslut om
läroplaner och statens ekonomiska ansvar för skolan. Enligt
vänsterpartiet är det möjligt att uppnå lokalt ansvar och
mångfald inom ramen för en likvärdig skola. En bra skola
för alla kan bara skapas om skolan blir en gemensam
angelägenhet med hög prioritet.

Låt barnets behov styra

I år fyller 94 000
pigga och sinsemellan väldigt olika sexåringar sju år,
samtidigt blir ungefär lika många femåringar sex år. Deras
kommande första skolår ter sig nu ganska osäkert.
Regeringen föreslår att de sexåringar som vill skall få börja
i årskurs ett i höst, de som fyller sju år omfattas av
skolplikten och måste börja skolan i höst. Men hur den
vardagliga skolverkligheten kommer att se ut för dessa barn
är ännu inte klart. Hur många sexåringar kommer att få
plats i skolan? Finns det behöriga lärare till alla dessa barn?
Är de lärarna redo att arbeta med en åldergrupp,
sexåringarna, som de varken har erfarenhet eller utbildning
för? Är lärarna redo att arbeta med betydligt större
skillnader i ålder och mognad mellan elever inom samma
klass? Kort sagt; har skolan möjlighet att inom ett halvår
anpassa sig till ännu en årskulls behov och mognad?

Samverkan skola -- barnomsorg

Samverkan mellan förskola och skola och mellan skola
och skolbarnomsorg har successivt utvecklats. Det har på en
del håll inneburit vissa konflikter mellan de skilda
traditionerna, men verksamheten har utvecklats och
kvalitén har höjts. Denna samverkan måste ytterligare
utvecklas utifrån en gemensam helhetssyn på barnen.
Barnens behov måste komma i första hand när formerna för
denna samverkan utvecklas. Barnets utveckling är en helhet
som inte utan vidare kan separeras i skilda
organisationsformer eller hänvisas till skilda
personalkategorier.

Vänsterpartiet vill här föreslå åtgärder för att påskynda
en fortsatt utveckling av samverkan mellan barnomsorg och
skola. Det är väsentligt att diskussionen om sänkt
skolpliktsålder utgår från barns behov och inte urartar till
ett gräl om fördelar och nackdelar med skola respektive
förskola. Att, som regeringen gjorde i höstas, låta
sexåringarna få en framträdande plats i ett krispaket för att
hejda valutautflödet ur landet är direkt förkastligt.

Gemensam organisation

Vänsterpartiet anser att barnomsorg och skola bör
omfattas av ett gemensamt måldokument. Vi tror att en
gemensam lokal organisation för barnomsorg och skola,
som nu är möjlig genom tidigare beslut om frihet i den
kommunala nämndorganisationen för skola och
socialtjänst, kommer att underlätta samverkan mellan
barnomsorg och skola. Men det krävs också en samordning
på central nivå. Barnomsorgen bör överföras från
socialtjänstlagen till skollagen och tillsynen av
barnomsorgen bör flyttas från socialstyrelsen till det nya
skolverket.

Det är viktigt att ansvaret för barnomsorgen så snabbt
som möjligt överförs till det nya skolverket för att kunna bli
en naturlig del av den struktur och kompetens som nu
kommer att byggas upp i det nya verket. När vi har ett
gemensamt måldokument för barnomsorgen och skolan blir
det naturligt att skolverkets uppföljning, utvärdering och
fältorganisation även omfattar barnomsorgen. Men det
finns betydande nackdelar med att vänta tills detta
dokument finns färdigt och antaget. För att undvika att
barnomsorgen i framtiden blir en ''bisyssla'' i det nya
skolverket bör barnomsorgen finnas med som en naturlig
del av det nya verkets ansvarsområde redan från början.
Inte minst viktigt är att den fältorganisation som skall
byggas upp även tar hänsyn till de behov av
kvalitetskontroll och uppföljning av centralt fastställda mål
som finns inom barnomsorgen.

Flexibel skolstart

Vi menar att det är möjligt att skapa en obligatorisk
verksamhet för sexåringarna, eventuellt även för ytterligare
åldersgrupper, som tar tillvara och för samman det bästa
från förskolans praktik och pedagogik med lågstadiets
arbetssätt. Det är enligt vår uppfattning en dålig lösning att
låta sexåringarna pressas in i den befintliga årskurs 1 utan
att först genomföra förändringar av skolan. Vänsterpartiet
avvisar regeringens förslag att redan till hösten låta
åtskilliga sexåringar börja i en skolorganisation som inte är
avpassad för deras behov. Vi är också skeptiska till
resonemanget om flexibel skolstart eftersom vi ser en risk
att när skolan inte klarar av att tillgodose de ett år yngre
barnens behov så kan man avhända sig ansvaret och hänvisa
dem tillbaka till barnomsorgen.

En förändrad första årskurs i skolan bör utgöras av en
integrering av förskola och skola där förskollärare och
lågstadie-/grundskollärare arbetar tillsammans. Viktiga
erfarenheter från den verksamhet som redan idag finns för
sexåringarna bör utgöra grund för en sådan första årskurs.
Om en sänkt skolpliktsålder skall kombineras med en
förlängning av grundskolan till tio år bör avgöras efter det
att beslut har fattats om den framtida gymnasieskolan.

Fortbildning

För att en integrering av barnomsorg och skola ska
kunna ske på ett bra sätt och på sikt eventuellt leda till en
sänkt skolpliktsålder måste både förskollärare och
grundskol-/lågstadielärare erbjudas relevant fortbildning.
Vänsterpartiet föreslår att riksdagen anslår 20 miljoner kr
utöver regeringens förslag för sådan fortbildning. Vi vill
framhålla att denna fortbildning för lågstadielärarnas del
inte får ersätta den angelägna
kompletteringsfortbildningen.

Ett mångkulturellt land

Det framtida Sverige är ett mångkulturellt land. Våra
invandrare och flyktingar, och i än större utsträckning deras
barn, är i det perspektivet en stor tillgång. Tvåspråkighet
och kulturell kompetens kommer att efterfrågas både i
näringslivet och i samhället i övrigt. Inom många yrken är
tvåspråkighet en viktig merit och än viktigare blir det i
framtiden. En fungerande hemspråksundervisning är en
framtidsinvestering.

Hemspråksundervisning

Totalt i grundskolan finns 120 olika språk representerade
varav undervisning bedrivs i 82. De största språken är
finska, spanska, arabiska och persiska. Enligt SCB var det
ca 100 000 elever i grundskolan som hade ett annat
hemspråk än svenska hösten 1989. Av dessa deltog 65
procent i hemspråksundervisning. I gymnasiet var det 48
procent som deltog i hemspråksundervisningen.

Hemspråksundervisningen består av två delar; dels
undervisning i hemspråket som ämne, dels
studiehandledning på hemspråket i andra ämnen. När man
talar om invandrarundervisningen i skolan så avses både
hemspråksundervisningen och undervisningen i svenska
som andra språk (Sv2). Undervisningen i Sv2 är obligatorisk
medan eleven frivilligt väljer hemspråksundervisning.

Elevernas rätt till undervisning

Rätten till hemspråksundervisning skall grundas på den
enskilde elevens behov av språkstöd. Barnet skall för att få
rätt till hemspråksundervisning ha grundläggande
kunskaper i hemspråket. Vidare skall minst en
vårdnadshavare använda hemspråket som ett dagligt
umgängesspråk med barnet. Rätten till
hemspråksundervisning motsvaras av en skyldighet för
kommunerna att anordna undervisning för de elever som
behöver och önskar det. Den skall ges i den omfattning som
fordras för att täcka elevens behov. Detta är nu gällande
regler. Regeringen föreslår att dessa skall kvarstå
oförändrade.

Men regeringen föreslår, i enlighet med vad som
aviserades redan i höstens ''krispaket'', att statsbidraget till
hemspråksundervisningen minskas med 300 miljoner kr.
Nedskärningen motsvarar ca 70 procent av nuvarande
anslag till hemspråksundervisning.

Samtidigt föreslår regeringen en kraftig sänkning av
ambitionsnivån genom att ange ''en rimlig minsta
gruppstorlek'' i ett hemspråk till fem elever. Skolministern
drar i budgetpropositionen parallellen till minsta
gruppstorlek för anordnande av tillval i tyska och franska i
grundskolan. Vi menar att denna jämförelse haltar
betänkligt. De språkliga tillvalen är två till antalet,
hemspråksundervisning sker idag i 82 språk.

Kommunerna föreslås inte längre vara skyldiga att
anordna hemspråksundervisning om det inte går att
åstadkomma undervisningsgrupper om minst fem elever. I
praktiken kommer det att innebära att många elever inte
har någon ''rätt'' till hemspråksundervisning, särskilt gäller
det de elever som bor i glest bebyggda kommuner eller talar
ett ''litet'' språk. I en kommun som Gotlands blir det
speciella svårigheter eftersom samverkan med andra
kommuner av naturliga skäl är uteslutet.

Decentralisering och lokal frihet

Vänsterpartiet förutsätter att hemspråksundervisningen,
liksom invandrarundervisningen i stort, både kan förbättras
och effektiviseras. Men dessa avgöranden måste ske lokalt,
ute på skolorna och i kommunerna. Det är där kunskapen --
och engagemanget -- finns.

Ett av de grundläggande syftena med den
statsbidragsreform som riksdagen beslutade om så sent som
i december förra året var just att beslut om resursernas
fördelning skulle ske närmare den dagliga verksamheten i
skolorna och inte styras centralt av detaljerade
bidragsregler. Riksdag och regering var eniga i
bedömningen att ett decentraliserat beslutande skulle
underlätta en effektiv resursanvändning. Nu gör tydligen
regeringen en annan bedömning eftersom ''effektivisering''
av hemspråksundervisningen skall beslutas centralt genom
en kraftig nedskärning av statsbidraget till denna
undervisning -- trots att det i det nya bidragssystemet inte
finns något särskilt statsbidrag till
hemspråksundervisningen! Vi menar dessutom att det är
mer korrekt att tala om strypning än effektivisering av
undervisningen när ca 70 procent av nuvarande anslag
försvinner.

Storstadslänen svarar för över hälften av alla
hemspråkselever. I de kommuner som har högst andel
hemspråkselever (Botkyrka 39 %,
Södertälje 31 %,
Malmö 27 %)
är undervisningsgrupperna ofta större än fem elever
redan idag, några stora effektivitetsvinster kan inte
påräknas. Dessa invandrartäta kommuner har redan en väl
fungerande organisation för hemspråksundervisningen.
Samtidigt utgör statsbidraget till hemspråksundervisning en
relativt stor del av dessa kommuners totala bidrag till
skolsektorn. Dessa invandrartäta kommuner kommer att
drabbas mycket hårt av nedskärningarna. I Södertälje talar
man om att lägga ned hela rektorsområdet för
invandrarundervisningen. Den lokala beslutsrätten blir
kraftigt beskuren när regeringen vill ta bort de ekonomiska
förutsättningarna för lokala prioriteringar.

Nej till nedskärningar

Vänsterpartiet säger nej till nedskärningarna liksom vi
säger nej till den inskränkning i elevernas rättigheter som
den föreslagna fem-elevers-gränsen innebär.

Vänsterpartiet föreslår att riksdagen avvisar regeringens
nedskärningar och anslår 300 miljoner kr utöver
regeringens förslag. Dessutom bör riksdagen slå fast att
elevernas rätt till hemspråk inte regelmässigt får sättas på
undantag i de fall det ej går att anordna undervisning i
grupper om minst fem elever. Hur undervisningen skall
organiseras bör avgöras lokalt, men elevernas rätt till
hemspråksundervisning bör gälla som tidigare.

Elevinflytande

Elevernas inflytande och ansvar i skolan måste stärkas
av flera skäl. Det är naturligt att en skola som vill vara
demokratisk och som vill fostra demokratiska medborgare
måste ge eleverna betydligt större möjligheter att vara med
och bestämma över sin skola. Enligt vänsterpartiet får
decentraliseringen av ansvar inte leda till att lärare och
rektorer ges större makt på elevernas bekostnad. Tvärtom
måste eleverna ses som medarbetare på skolan och få ta sin
del av det decentraliserade ansvaret.

Åtskilliga studier visar att eleverna önskar mer
inflytande över sin situation både när det gäller trivsel,
ordning, undervisningens innehåll och arbetssätt. De
sämsta möjligheterna till inflytande har eleverna vad gäller
undervisningen. Det är samtidigt här som eleverna har
redovisat störst önskan om ett vidgat inflytande.

Arbetsformer för inflytande

Elevernas möjligheter att påverka undervisningen och
sin egen arbetssituation är nära förknippat med de
arbetsformer som används i skolan. Enligt vänsterpartiet så
måste elevinflytande öka dels av demokratiska skäl, dels
därför att det krävs för att undervisningen skall ge bra
resultat. I den kreativa process som inlärning och
kunskapsutveckling är spelar eleven själv huvudrollen och
måste själv vara delaktig. Det går inte att tvinga på någon
kunskap, den kunskap som eleven själv har efterfrågat är
den kunskap som har det största värdet.

Den katederundervisning som fortfarande är
dominerande i skolan ger tillsammans med en undervisning
som styrs av läroböckerna med tillhörande arbetsuppgifter
och som organiseras i korta lektionspass inte mycket för
vare sig elever eller föräldrar att vara med och besluta om.

Fortfarande har läroböckerna alltjämt en central plats i
undervisningen. Studier visar att de står för det mesta av
innehållet och definierar vad som är viktigt att kunna. Flera
studier visar att eleverna sitter den mesta tiden tillsammans
i klassrummet och lyssnar på läraren eller löser likadana
uppgifter. Grupparbete liksom verkligt individuella
uppgifter är undantag. Ännu mer ovanligt är fältstudier
eller projektarbeten. Eleverna får sin kunskap
huvudsakligen genom läroboken och läraren. Det är läraren
som talar, medan eleverna sitter tysta eller svarar på frågor.

Ge eleverna inflytande

Vänsterpartiet anser att det är självklart att elevernas
inflytande över både undervisningen och ansvaret för den
egna skolan måste förbättras. Det kan ske t.ex. genom den
modell för självförvaltande skolor som vi beskrivit ovan.

När det gäller elevernas inflytande över undervisningen
bör de kommande läroplanerna, för såväl gymnasiet som
grundskolan, mycket tydligt ange att det är eleverna som
tillsammans med lärarna skall planera, genomföra och
utvärdera undervisningen.

Det krav om elevaktiva arbetssätt, som redan finns i de
nu gällande läroplanerna, bör ytterligare betonas i de
kommande. Den traditionella katederundervisning som
fortfarande är dominerande i skolan gör det mycket svårt
för eleverna att utöva något inflytande över
undervisningen. Med arbetsmetoder där eleverna själva är
aktiva, som tar fasta på elevernas egna erfarenheter och
frågeställningar samt undersökande och skapande arbete
skapas förutsättningar dels för elevernas inflytande, dels för
att bryta det systematiska missgynnandet av elever ur
arbetarklassen som nu förekommer.

Lagfäst elevernas rätt

Elevernas rätt till inflytande måste också klart framgå i
skollagen. Skollagen anger de grundläggande och oavvisliga
målsättningarna för skolan. Vänsterpartiet anser att
elevernas rätt till inflytande uttryckligen bör stå i skollagen.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om
sådan ändring av skollagen.

En aktiv och skapande process

Trots att den svenska skolan genomgått en positiv
utveckling bort från den gamla pluggskolan så är det tyvärr
fortfarande så att katederundervisning och ensidig
färdighetsträning är dominerande i undervisningen.
Elevinflytandet är fortfarande mycket begränsat och
fortfarande har vi en skola där vissa grupper av elever
systematiskt missgynnas, det gäller framförallt elever ur
arbetarklassen.

I ett pluralistiskt och demokratiskt samhälle kommer en
sådan omfattande organisation som skolan utgör alltid att
ha en mångfald ansikten. Att lära sig är en aktiv och
skapande process. Att bedriva undervisning är ett kreativt
arbete som förutsätter att skolan ger utrymme för personligt
engagemang, samarbete, flexibilitet och frihet.

En skola som fungerar som en utbildningsfabrik eller en
förvaringsplats för elever och lärare är en dålig skola. För
att skolan skall fungera väl krävs respekt och utrymme för
det skapande arbete som både elevernas lärande och
lärarnas undervisning innebär. Lärarna och eleverna måste
ha stora möjligheter att tillsammans påverka innehåll och
arbetssätt i skolan.

Vi betvivlar att det går att styra skolan med kortfattade
direktiv. Skolans verksamhet och kunskapsutveckling är till
sin natur och omfattning pluralistisk och mångfacetterad.

Hur undervisningen bedrivs

Enligt vänsterpartiets mening så bör inte principerna för
undervisningens bedrivande ses som underordnade
kunskapsmålen. Undervisningen bör vara
verklighetsförankrad och utgå ifrån elevernas egna
frågeställningar, man bör använda sig av ett undersökande
och problematiserande arbetssätt där eleverna själva är
aktiva. Ensidig katederundervisning som består av att
läraren redogör för ett stoff som eleverna memorerar bör
inte förekomma. Undervisningen bör ge varje elev
möjlighet att förvärva nya kunskaper utifrån sina egna
förutsättningar.

Enligt vänsterpartiets mening är det nödvändigt att
läroplanen anger den inriktning som arbetssättet i skolan
bör ha. Utifrån dessa riktlinjer och mål är det sedan
eleverna och läraren som tillsammans väljer
undervisningsmetoder. Lärarens frihet att själv välja
arbetssätt kan inte vara ovillkorlig. Frågan om vilka
principer som skall vara vägledande för skolarbetet är en
fråga som är lika viktig som det ämnesmässiga innehållet i
undervisningen.

Arbetssätt och arbetsformer

Vänsterpartiet anser att det i den kommande
läroplansöversynen är centralt att arbetssätt och
arbetsformer som gynnar ett aktivt lärande hamnar i fokus.

Utgångspunkterna för att skapa ett aktivt och
självständigt lärande är i allt väsentligt desamma oavsett
skolform. En viktig sådan är tilltron till elevernas vilja att
lära, deras egen nyfikenhet och vetgirighet. En annan är de
pedagogiska fördelarna: att undervisningen anknyts till
elevernas egna erfarenheter, kunskaper och värderingar.
En tredje är tilltron till elevernas vilja att ta ansvar.

Djupstudier av elevers förståelse för naturvetenskapliga
fenomen visar gång på gång att de, trots att de klarat skolans
prov, egentligen inte har förstått principerna så att de kan
tillämpa dem i andra sammanhang. För att en inlärning,
som innebär att man förändrar sin tidigare uppfattning om
ett fenomen, skall komma till stånd krävs att man anknyter
till och utmanar de föreställningar och erfarenheter eleven
redan har.

För att förstå innebörden i begreppet teori måste
eleverna rimligen själva ha upplevt ett undersökande
arbetssätt, i vilken de formulerar hypoteser, genomför
undersökningar och sedan drar slutsatser och generaliserar.
Först då kan en teori bli ett relativt begrepp, inte absoluta
sanningar som står i läroboken.

I klassrummen

Det är i klassrummen, i den vanliga undervisningen, som
den egentliga fostran till demokrati sker. Att i det
vardagliga skolarbetet få möjlighet att påverka innehåll och
uppläggning, arbetssätt och arbetsformer, att få ta ställning
till klasskamraternas olika uppfattningar och förslag och att
försöka komma fram till gemensamma beslut är ett bra sätt
för eleverna att erövra och praktisera demokratiska
beslutsformer.

Ofta anser framför allt lärare men också elever att det
tar alltför mycket tid om elever skall delta i planeringen av
undervisningen, det anses ineffektivt. Man räknar alltså
inte planeringstid som inlärningstid.

Arbetslivets nya krav

I skolöverstyrelsens anslagsframställan för 1991/92
behandlas just elevaktiva arbetsformer. SÖ drar där
slutsatsen att de nya krav på personlig kompetens som växer
fram i arbetslivet kräver ett förändrat arbetssätt i skolan för
att de nya kompetenskraven skall kunna tillgodoses. Det
gäller krav på att kunna se sitt arbete i en helhet,
mångkunnighet, att kunna analysera samband, reflektera
och dra slutsatser men också självtillit, initiativkraft,
förmåga till samarbete, kreativitet, nyfikenhet och
beredskap att fatta beslut och ta ansvar.

Skolöverstyrelsen drar slutsatsen att elevernas eget
inflytande och ansvarstagande måste öka samtidigt som
arbetssättet och arbetsformerna måste uppmärksammas i
skolans reformarbete.

De krav på förändringar i skolans undervisning som
ställs utifrån både individens behov och samhällets och
arbetslivets utveckling är inte unika för Sverige utan
illustrerar en tendens i de industrialiserade länderna i
allmänhet. I ett OECD-projekt, ''Towards an enterprising
culture'', används begreppet ''enterprising'' om nya
metoder för att utveckla färdigheter och värderingar. Där
betonas egenskaper som kan erhållas genom elevaktiva
arbetssätt och arbetsformer. I slutrapporten sägs bl.a. att
utbildningsdebatten måste ge ökad tyngd åt metoder och
arbetsprocesser i undervisningen.

I vårt högt utvecklade ''informationssamhälle'' har det
blivit allt viktigare att skolan utvecklar elevernas förmåga
att själva söka den kunskap de eftersträvar. Viktigt är också
att eleverna tränas i att kritiskt bedöma den information och
de fakta de inhämtar. Att ifrågasätta, bedöma och lära sig
använda ny kunskap måste få en mycket viktigare roll i
skolans arbete.

Organisatoriska hinder

Undervisningen på högstadiet och gymnasiet är idag
uppdelad på en mängd olika ämnen, fördelade på 40-
minuterspass och förmedlad av en mängd olika lärare.
Denna ämnessplittring leder till att det blir svårare för
eleven att förstå sammanhang och orsakssamband. Även
själva inlärningen, fördjupningen och ifrågasättandet
försvåras. Vi anser att undervisningen måste bryta med den
snäva uppdelningen i ämnen och lektionspass. Vi menar att
t.ex. temastudier och arbete i lärarlag är steg i rätt riktning
som bör utvecklas. Det är nu dags att också avskaffa
stadiegränserna i grundskolan.

Tilltro till den egna förmågan

En verklighetsanknuten, undersökande och
problemlösande undervisning är till fördel för alla elever,
men i högre grad för elever med svårigheter i en traditionell
undervisning.

I försöksverksamheten med treåriga yrkeslinjer i
gymnasiet har det nära samarbetet mellan svensklärare och
lärare i karaktärsämnen på yrkeslinjerna lett till att eleverna
blir mer motiverade och gör tydliga framsteg även i ämnen
som de kan uppleva sig ha misslyckats med i grundskolan.

De förändringar i arbetssätt och arbetsformer som krävs
är i allt väsentligt av sådan karaktär att de hör hemma inom
lärarnas och skolledarnas kompetensområde. Regering och
riksdag måste emellertid tydligt slå fast att ett elevaktivt
arbetssätt skall känneteckna undervisningen och också ge
de organisatoriska förutsättningarna för en sådan
utveckling.

Målet måste vara att alla ungdomar lämnar skolan med
tilltro till den egna förmågan och med vilja att skaffa sig nya
kunskaper. Inflytande, ansvar och ett aktivt förhållningssätt
leder till ökad motivation och därmed bättre arbetsresultat.

Allmän och särskild kurs

Vänsterpartiet arbetar för en sammanhållen grundskola
där eleverna följs åt i nio år. Varje permanent
nivågruppering, där eleverna delas in i grupper med
''sämre'' och ''bättre'' elever, innebär i praktiken att man
frångår målsättningen om en likvärdig utbildning för alla.

Allmän och särskild kurs i matematik och engelska är
den enda form av permanent nivågruppering som är tillåten
enligt läroplanen. De olika kurserna har samma kursplan.

Ungefär 70 %
av eleverna väljer inför åk 7 särskild kurs i båda
ämnena. Under högstadietiden går många över till allmän
kurs. I slutet av åk 9 är det endast 50 %
av eleverna som gått i särskild kurs hela tiden. 14 %
väljer allmän kurs i båda ämnena redan från början.

En undersökning om alternativkurssystemet som gjorts
vid Högskolan för lärarutbildning i Stockholm
presenterades för ett drygt år sedan.
Undersökningsresultaten visar att elever som väljer allmän
kurs i åk 6 i stort sett behåller sina mycket låga betyg, och
standardprovsresultaten visar en snarast negativ utveckling
under högstadieåren. Även utvecklingen av dessa elevers
självuppfattning och erfarenheter av skolan går i en negativ
riktning. Av undersökningen kan man dra slutsatsen att de
elever som har de största svårigheterna i skolan inte gynnas
av uppdelningen i allmän och särskild kurs.

När eleverna i åk 6 väljer allmän eller särskild kurs i
matematik och engelska, är det i stor utsträckning ett val
grundat på föräldrarnas ambitionsnivå och klasstillhörighet.
Enligt vår människosyn är inga elever ''bra'' eller ''dåliga''.
Elever är olika och har skilda behov och förutsättningar.
Det måste skolan anpassa sig till, så att alla elever ändå ges
en likvärdig utbildning.

Eleverna ska ha rätt till den undervisning och det stöd
som de behöver. Systemet med alternativkurser på
grundskolans högstadium försvårar en sådan utveckling.
Därför bör den nuvarande uppdelningen i allmän och
särskild kurs i matematik och engelska på grundskolan
avskaffas.

Tillval

På grundskolans högstadium skall eleverna välja ett
tillvalsämne. Det har visat sig att också detta val, liksom
valet av alternativkurser i matematik och engelska, till stor
del är ett val efter föräldrarnas ambitionsnivå och
klasstillhörighet. Barn till föräldrar med höga ambitioner
eller högre samhällsklass väljer franska eller tyska, medan
det till största delen är barn ur arbetarklassen som befolkar
kurserna i lokala tillval.

Andelen elever som väljer B-språk i årskurs 7 är ca 65 %.
Elevernas kursval förändras emellertid kraftigt efter
åk 7, minst 20 %
av den ursprungliga B-språksgruppen väljer om till ett
annat tillvalsämne under högstadiets gång. De lokala
tillvalskurserna får alltså successivt ta emot ett stort antal
nya elever, vilket leder till svårigheter av olika slag. Alltför
många elever hamnar i dessa kurser som en följd av att de
valt från B-språken snarare än till de lokala kurserna. Detta
försvårar arbetet med att skapa stabila alternativ till B-
språken. Lärarna får både i åk 8 och åk 9 ta emot nybörjare.

Vänsterpartiet menar att tillvalet i grundskolan i sin
nuvarande utformning står i strid med en likvärdig
grundskola. Valet av tillval, som eleverna gör redan i åk 6,
påverkar deras möjligheter inför kommande studier i t.ex.
gymnasieskolan. Tillvalet i sin nuvarande utformning måste
därför ändras.

En möjlighet är att ersätta det nuvarande tillvalet med
obligatoriskt B-språk. Det bör i så fall finnas fler språk än
tyska och franska att välja mellan. Men för de elever som
har stora svårigheter redan med svenska och engelska kan
ytterligare ett språk i grundskolan möjligen ställa till
bekymmer. Det finns även ett värde i det lokala
tillvalsämnet som kan berika skolan. Om de lokala
tillvalskurserna befrias från att vara det alternativ som
elever väljer för att ''slippa'' B-språk så skulle de säkert
kunna utvecklas betydligt bättre än idag.

Försök med dubbelt tillval pågår idag på ett antal skolor.
Eleverna får där göra både ett språkligt och ett lokalt val.
Det finns fördelar med att alla elever kan få en språklig
förstärkning, antingen genom ett B-språk eller genom en
fördjupning i sitt modersmål och/eller engelska samtidigt
som de får möjlighet att utveckla en personligt intresse av
annat slag.

Läroplanerna

Regeringen har aviserat en översyn av läroplanerna. I
det sammanhanget förutsätter vi att riksdagen får möjlighet
att ta ställning till flera av de frågor som vi har berört ovan.
Läroplansfrågor måste naturligtvis hanteras i ett
sammanhang för att den nödvändiga överblicken skall bli
möjlig. Särskilt gäller detta avvägningar mellan olika
ämnesområden som t.ex. språkens ställning,
miljöundervisning och kultur som vi vill betona ytterligare i
de nya läroplanerna. Därför avstår vi från att nu lägga fram
förslag om enskilda ämnens utrymme i timplanerna.

Vänsterpartiet föreslår dock att riksdagen inför den
förestående revideringen av läroplanerna uttalar några
principer:Grundskolans uppdelning i stadier bör
avskaffas. Grundskolan bör ses som en helhet, vilket också
underlättas av den nya grundskollärarutbildningen.
Uppdelningen i allmän och särskild kurs i grundskolan, som
nu förekommer i engelska och matematik, bör avskaffas.
Tillvalet i grundskolan bör ändras så att alla elever läser ett
B-språk i grundskolan. Erfarenheterna från försöken med
s.k. dubbelt tillval bör därvid tas tillvara.Kraven på
elevaktiva arbetsformer och ett undersökande arbetssätt
som bygger på elevernas egna erfarenheter och
frågeställningar bör tydligt markeras.

Betygen

Betygsfrågan har under en lång tid haft en central roll i
skoldebatten. Vänsterpartiet har länge kritiserat betygen
och förordat en betygsfri skola. Det finns flera skäl för
detta. Ett av de viktigaste argumenten är att betygen
förhindrar den kunskapssyn och de arbetssätt som vi anser
bör prägla undervisningen.

Det var just betygens effekter på undervisningen som
var utgångspunkten för den expertgrupp som senast utrett
betygen. Gruppen lämnade sitt betänkande i höstas och
förordade som ett alternativ ett samlat kompetensbevis
efter grundskolan som inte skulle vara uppdelat i olika
ämnen. Ett sådant alternativ ligger mycket nära det intyg på
genomgången utbildning som vänsterpartiet föreslagit.

Nu har en parlamentarisk beredning tillsatts för att
under våren bereda betygsfrågan. I beredningens direktiv
framgår det att de relativa betygen skall avskaffas och
ersättas av någon form av målrelaterade betyg.

Eftersom något riksdagsbeslut i betygsfrågan knappast
är att vänta innan beredningen har slutfört sitt arbete så
avstår vi från att nu lägga några förslag i frågan.

Mindre klasser i grundskolan

Den katederundervisning som fortfarande är
dominerande i skolan riktar sig i många klasser till närmare
30 elever på en gång. Dessa elever har skilda behov och
skilda förutsättningar. Varje elev är en unik individ och
utgör en stor tillgång i skolan.

Varje elev bör få tillgång till mer av den viktiga resurs
som lärarens tid och engagemang är. För att läraren skall ha
en rimlig chans att kunna hjälpa och stödja varje elev
utifrån elevens egna förutsättningar måste
undervisningsgrupperna minskas.

Vänsterpartiet ser många fördelar med det
schabloniserade statsbidragssystem som riksdagen nyligen
beslutat om. Vi vill därför inte använda
statsbidragssystemet för att ange rimliga gränser för
klasstorlekarna. Riksdagen har, med anledning av en
motion från vänsterpartiet, uttalat att ''den allmänna
inriktningen i kommunernas planering för grundskolan bör
vara att klasserna inte görs för stora. Utskottet utgår vidare
från att den nya läroplanen för grundskolan kommer att
innehålla ett riktmärke för klasstorlek på högst ca 25 elever
utan att därmed skapa ett delningstal.'' Denna modell är
enligt vår mening ett bra sätt att ange kvalitetskrav för
klasstorleken i grundskolan.

Höj statsbidraget

Minskade klasser innebär en kvalitetshöjning i skolan
och vi anser att statsbidraget till skolan bör tillföras
ytterligare pengar, i storleksordningen 700--800 miljoner kr,
för att ge kommunerna ett finansiellt stöd för att genomföra
en minskning av de klasser som idag är större än 25 elever.
Dessa medel bör tillföras de kommuner som idag har de i
genomsnitt största klasserna och räknas ihop med det
statsbidrag som dessa kommuner tar med sig in i det nya
systemet. En sådan konstruktion förhindrar att framför allt
storstäder får ta med sig konsekvenserna av ett högt
basresursmedeltal in i det nya systemet.

Dessa medel bör tillföras statsbidraget till skolan under
en treårsperiod med en ökning av statsbidraget med 250
miljoner kr. per år i tre år.

Vänsterpartiet föreslår att riksdagen för budgetåret
1991/92 anvisar 250 miljoner kr utöver regeringens förslag.

En reformerad gymnasieskola

Behovet av att reformera gymnasieskolan har länge varit
känt. Dagens gymnasieskola är till sin struktur tjugo år
gammal. Både arbetslivets nya krav och det faktum att så
gott som alla ungdomar idag går i gymnasiet motiverar en
grundläggande reformering.

En sektorsindelad gymnasieskola

Vänsterpartiet anser att en sektorsindelad
gymnasieskola bör ersätta den tudelning mellan
yrkesutbildning och allmänna, studieförberedande linjer
som idag gäller. Utbildningarna bör ha en gemensam kärna
av allmänna ämnen som krävs för ett aktivt deltagande i
demokratiska processer och samhällslivet i stort. Varje
sektor skall ha sina karaktärsämnen som är gemensamma
för alla studerande inom sektorn. Därutöver skall det vara
möjligt för eleverna att göra individuella val. Eleverna skall
ha möjlighet till successiv specialisering. Samtliga
utbildningar bör vara treåriga och anknyta till arbetslivet.
De bör innehålla en betydande del av praktik eller
arbetsplatsförlagd utbildning.

Regeringen har aviserat en proposition om den framtida
gymnasieskolan och vuxenutbildningen till februari i år.
Vänsterpartiet kommer att närmare redovisa våra förslag i
det sammanhanget.

Nej till nedskärningar

Regeringen föreslår att sektorsbidraget till det
kommunala skolväsendet minskas med 55 miljoner med
hänvisning till att det ''inom vuxenutbildningen kan göras
en mindre besparing genom effektivitetsvinster bl.a. inom
grundvux''. Vänsterpartiet finner det orimligt att göra
nedskärningar inom vuxenutbildningen. Ett av flera skäl är
att den aviserade propositionen om vuxenutbildningen
snart ger riksdagen anledning att behandla den framtida
vuxenutbildningen i ett sammanhang.

Vi vill också påpeka att principerna för det nya
statsbidragssystem som riksdagen beslutade om i december
förra året knappast är förenligt med att staten gör
nedskärningar med flummiga hänvisningar till att
effektivisering är möjligt.

Vänsterpartiet avvisar den föreslagna nedskärningen
och föreslår att riksdagen för budgetåret 1991/92 anvisar 55
miljoner kr utöver regeringens förslag.

Beräkning av sektorsbidraget

I samband med att riksdagen i december 1989 beslutade
om ett samlat kommunalt huvudmannaskap för lärarna
uttalade riksdagen att det nya statsbidragssystemet till
skolan skulle utformas så att någon kostnadsövervältring
från staten på kommunerna inte skulle ske. Detta var också
utgångspunkten för det statsbidragssystem som regeringen
föreslog hösten 1990 och som riksdagen beslutade om i
december 1990.

I årets budgetproposition har regeringen bl.a. minskat
statsbidraget med hänvisning till att kostnaderna för vissa
tjänstledigheter och andra förmåner enligt kommunala
avtal är annorlunda än enligt statliga. Dessa kostnader
bortfaller fr.o.m. 1.1.1991. Regeringen har beräknat att
kommunernas kostnader av denna anledning minskar med
500 miljoner kr jämfört med innevarande budgetår.

Det finns anledning att ifrågasätta om dessa skillnader i
fråga om bl.a. sjukförmåner och förmån vid ledighet
verkligen motsvarar så mycket som 500 miljoner kr för
kommunerna. Eftersom regeringen i budgetpropositionen
inte redovisar hur denna summa har beräknats är det
mycket svårt att ta ställning till den föreslagna minskningen
av statsbidraget.

Vänsterpartiet anser att regeringen snarast bör
återkomma till riksdagen med en redovisning av de
beräkningar och antaganden som ligger till grund för denna
minskning av sektorsbidraget till skolan. Om minskningen
av bidraget innebär att riksdagens tidigare uttalanden, om
att någon kostnadsövervältring från staten på kommunerna
inte skall ske, frångås förutsätter vänsterpartiet att
regeringen i samband med att beräkningarna och
antagandena redovisas anslår det tilläggsanslag som krävs
för att rättställa kostnadsrelationerna mellan stat och
kommun.

En förbättrad arbetsmiljö

I samband med att riksdagen behandlade propositionen
om kommunalt huvudmannaskap för lärare m.fl. bifölls
vänsterpartiets krav på en satsning på skolornas
arbetsmiljö. Riksdagen beslutade om ett stimulansbidrag
till kommunernas förfogande om 300 miljoner kr per år
under en tioårsperiod.

Utbildningsutskottet angav i betänkandet
1989/90:UbU9 det statliga ansvaret för en likvärdig skola i
alla delar av landet som grundläggande skäl för detta nya
stimulansbidrag. Utskottet sade också: ''Den fysiska miljö i
vilken skolarbetet utförs är av varierande standard. På
många håll, speciellt i vissa av storstadsregionernas
kommuner, är lokalerna mycket dåliga. Belägg för detta
finns bl.a. i rapporter från yrkesinspektioner och i
allergiutredningens betänkande.''

Regeringen tar i årets budgetproposition fasta på
utskottets uttalanden och föreslår att en förhållandevis
större andel av stimulansbidraget under en femårsperiod
fördelas till kommunerna i storstadslänen. I övrigt föreslås
bidraget fördelas på länsnivå i förhållande till antalet elever
i respektive län.

Vänsterpartiet anser att det är viktigt att staten är
flexibel i sin bedömning av var behoven av upprustning är
störst. Mot den bakgrunden kan det bli aktuellt att ompröva
fördelningen av bidraget med betydligt kortare intervall än
fem år. I övrigt har vi inget att invända mot regeringens
riktlinjer för fördelning av stimulansbidraget.

Vi vill i sammanhanget betona att stimulansbidraget har
tillkommit som ett uttryck för statens ansvar för en likvärdig
skola och därför inte bör användas för att ''bestraffa'' eller
''belöna'' kommuner utifrån hur de har skött sitt ansvar för
skolans lokaler och utrustning. För att en förbättring av de
sämsta skollokalerna snabbt skall komma eleverna till godo
krävs att medlen fördelas efter behov.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ansvaret för barnomsorgen
bör föras från socialtjänstlagen till skollagen,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att barnomsorgen bör tillhöra det
nya skolverkets ansvarsområde,1]

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om flexibel skolstart,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en framtida verksamhet för
sexåringar inom den obligatoriska grundskolan,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av fortbildning för
förskollärare och grundskolelärare/lågstadielärare,

4. att riksdagen till Fortbildning m.m., B

6, för budgetåret 1991/92 anvisar 20

000

000 kr. utöver vad regeringen föreslagit,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hemspråksundervisningen,

6. att riksdagen till Bidrag till driften av det kommunala
offentliga skolväsendet, B

8, för budgetåret 1991/92 anvisar 300

000

000 kr. utöver vad regeringen har föreslagit till
hemspråksundervisning,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om elevinflytande i undervisningen,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan
ändring i skollagen att elevernas rätt till inflytande klart
framgår,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om grundskolans uppdelning i
stadier,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om allmän och särskild kurs i
grundskolan,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetsformerna i grundskolan
och gymnasieskolan,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att tillföra statsbidraget till
skolan ytterligare medel för att ge kommunerna ett
finansiellt stöd för att genomföra en minskning av
klasstorlekarna,

13. att riksdagen till Bidrag till driften av det kommunala
offentliga skolväsendet, B

8, för budgetåret 1991/92 anvisar 250

000

000 kr. utöver vad regeringen har föreslagit till finansiellt
stöd för att möjliggöra mindre klasser i grundskolan,

14. att riksdagen till Bidrag till driften av det kommunala
offentliga skolväsendet, B

8, för budgetåret 1991/92 anvisar 55

000

000 kr. utöver vad regeringen har föreslagit till
kommunal vuxenutbildning,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om beräkningen av sektorsbidraget
och kostnadsrelationerna mellan staten och kommunerna,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om riktlinjerna för
stimulansbidraget till förbättringar av den fysiska miljön i
skolorna.

Stockholm den 22 januari 1991

Lars Werner (v)

Berith Eriksson (v)

Lars-Ove Hagberg (v)

Bo Hammar (v)

Margó Ingvardsson (v)

Ylva Johansson (v)

Bertil Måbrink (v)

Björn Samuelson (v)

1 1990/91:So633