avLarsWernerm.fi. Regionalpolitiken

Motion 1988/89:A462

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89 :A462

avLarsWernerm.fi.
Regionalpolitiken

Mot.

1988/89

A462-464

Samhällsutvecklingen i de kapitalistiska länderna präglas alltmer av världskapitalismens
ändrade villkor. Kapitalets transnationalisering skapar maktcentra
som är oberoende av nationsgränser och den ekonomiska politiken
handlar alltmer om privata jätteimperiers behov av nya marknader och större
profiter. Denna utveckling sker även i Sverige.

Under den starkt exportinriktade tredje vägens politik har såväl storfinansens
resurser och samhällets infrastrukturella satsningar i hög grad inriktats
mot att främja EG-anpassningen. Detta har medfört att stora delar av vårt
eget land har blivit över. Koncentration av kapital och produktion pågår i
stor skala. Transnationella företag utan nationell hemvist etablerar sig där
förbrukning av råvaror och utsugning av människor är mest lönsam. Teorin
om imperialismen som kapitalismens högsta stadium börjar även i lilla
neutrala Sverige att få ett högst konkret innehåll.

Här har under en följd av år pågått en koncentration av resurser inom
företag, statsapparat, kultur, undervisning, trafiksystem etc främst till
Storstockholmsregionen. Denna koncentration har inneburit överhettning i
ekonomin, spekulation i mark och bostäder, bostadsbrist och köer för vård
och omsorg. Den ständigt ökande biltrafiken har skapat en dålig stadsmiljö
och farlig livsmiljö. Fler och fler människor tvingas framleva sitt liv i
överetablerade storstadsregioner där den sociala servicen befinner sig i djup
kris. Det är brist på allting utom arbetstillfällen. Samtidigt finns det fortfarande
stora delar av Sverige som har helt motsatt problem även om det också
har tillkommit vissa positiva inslag de senaste åren.

Vissa s k framtidsforskare och debattörer hävdar att denna utveckling
kommer att fortsätta, och det tycks ibland som om man anser att växande
regionala obalanser är en naturnödvändighet. Man hävdar att Sverige går
mot en utveckling där ett fåtal s k K-regioner (kunskap-kreativitet-kultur) i
storstäder och högskoleorter kommer att växa medan hela övriga Sverige
riskerar att hamna i en ekonomisk-social-kulturell gråzon.

Regeringens finansplan tar upp en hel del av dessa problem men pekar
också på de utvecklingsmöjligheter som finns. Vpk ställer sig bakom både att
regionalpolitiken ska aktiveras liksom att utslagningen från arbetslivet måste
minskas. Vi stödjer också en utbyggnad av infrastrukturen och en ansvarsfull
hushållning med naturresurserna.

Men var finns de konkreta förslagen och anslagen? Det räcker inte med
ord och välformulerade vallöften!!

Det finns ökande regionala problem i hela landet. De är dock fortfarande 1

1 Riksdagen 1988189. 3sami. NrA462-464

särskilt märkbara i Norrlands inland och Bergslagen.

Ett av de allvarligaste problemen är att det är kvinnorna och ungdomarna
som flyttar först. Den hittills förda regionalpolitiken har inte skapat förutsättningar
för kvinnor att stanna kvar i hembygden.

Historik

I ett historiskt perspektiv är utvecklingen i Bergslagen och Norrlands inland
olikformig. Bergslagen industrialiserades på ett tidigt stadium. Gruvdrift,
kolframställning, järnhantering var stommen i en aktiv region. Krisen i
regionen kom egentligen först efter det att strukturomvandlingen i stålindustrin
drabbat de svenska enheterna med väldig styrka.

Bergslagen

Sedan urminnes tider har människan utnyttjat Bergslagens tillgångar. Jorden
var mager. Skogen, malmen och vattnet blev de främsta tillgångarna. Flera
hundra år f. Kr. samlades myrmalm som omvandlades till järn i enkla
gropar. Senare, vid 1100-1200-talet lärde man sig bryta malm ur berget och
bergshanteringen kom igång i större skala.

När man efter hand kunde tämja allt större vattendrag och utnyttja
vattenkraften anlades smedjor och järnet kunde förädlas i stället för att
exporteras obearbetat. Sveriges industrialisering var igång.

Bergslagen - industrins hjärta - bar upp en industriell och ekonomisk
utveckling som samtidigt gjorde Sverige till en betydande ekonomisk
makt. Strukturrationaliseringar har alltid funnits. Större och större produktionsenheter
har skapats. Gammal teknik har ersatts med ny. Kriser och
konjunkturer har kommit och gått.

Efter hand som makt och ägande koncentrerats och stordriften med
påföljande specialiseringar har fortgått har Bergslagens bygder blivit mer och
mer beroende av det enskilda företagets utveckling. Detta har blivit särskilt
tydligt i och med 70-talets internationella stålkris.

Bruksarbetare som tidigare litat till det egna företaget har kastats ut i
arbetslöshet. Den gamla "bruksandan" där, trots hårt arbete och utsugning
av arbetskraften, ett lokalt patriotiskt tänkande fanns bland brukens ägare
eller disponenter har ersatts med kallhamrad nedläggningspolitik utan socialt
ansvar. Det har till och med gått så långt att framträdande företagsledare
anser att konsekvenserna av nedläggningar inte är deras ansvar, utan det
skall skötas via den beskattning som företagen utsätts för.

Detta visar att här behövs en konkret och handfast politik för att nå resultat
i form av nya arbetstillfällen i Bergslagen. Regeringspolitiken har hittills visat
sig otillräcklig och alla tillgängliga fakta talar för att Bergslagsregionen
kommer att utsättas för en fortsatt nedläggnings- och utflyttningsvåg om
inget görs för att motverka densamma.

Skall insatser för att bygga upp en ny struktur i Bergslagen som kan bli ett
komplement till de resterande basnäringarna kunna ske, så krävs insatser
NU. Annars kommer nya generationer ungdomar och yrkesarbetare att
lämna regionen och restaureringsarbetet" försvåras. Statsmakten måste här
utnyttjas för en positiv utveckling. Det behövs både akuta insatser och mer
långsiktiga.

Mot. 1988/89

A462

Norrlands inland Mot- 1988/89

A462

Jämfört med Bergslagen är kolonisationen av Norrlands mlandsomraden,
sett i ett historiskt perspektiv, relativt ung. Grävningar har visat att det
funnits människor i området sedan mycket länge. Men den kolonisation som
den svenska staten initierade och stöttade genom friskrivning från militärtjänst
och skattefrihetsperioder har inte många hundra år bakom sig.

De nybyggare som efterhand slog sig ner främst i älvdalarna klarade sina
foderbehov till husdjuren från myrängar, fräkensjöar, lövtäkter och lavinsamling.
Efterhand minskade behovet av naturslåtter, när det enorma
arbetet att mest för hand uppodla tillräckliga arealer mark resulterade i fält
för potatis-, korn- och vallodlingar. Under ungefär samma tidsperiod sökte
man också och fann vissa malmtillgångar av vilka en del ledde fram till mer
eller mindre korta brytningar.

Jakt, fiske och lantbruk var inledningsvis de arbeten som försörjde
familjerna. En växande sågverksindustri uppbyggd företrädesvis vid älvmynningarna
i Bottniska viken ledde snabbt fram till att de stora, hittills i stort
sett orörda skogarna blev ekonomiskt intressanta för denna industri. Flottning,
vägbyggen och skogsarbete blev kompletterande arbeten till den
tidigare dominerande naturahushållningen. Byggande av järnvägarna, liksom
exploateringen av de väldiga järnmalmsförekomsterna i Kiruna och
Gällivare var ytterligare etapper, där vad som tidigare varit tillskottsarbeten
till naturahushållning blev årsarbeten och uppkomst av arbetar- och servicesamhällen.
Ur den ursprungliga pionjärtidens bondesamhälle hade produktionsförhållandena
ändrats så att det växt fram en arbetarklass.

Inom skogskommunerna innebar skogsavverkningarna inte bara att det
skapades nya arbeten. Träkapitalisterna och deras lokalombud byggde ofta
upp en total härskarposition kring sin verksamhet. Virkesköp och detaljhandelsverksamhet
drevs ofta som kombinerad verksamhet. Låga löner och
krediter i den detaljhandel som drevs av skogsbolagens ombud, tvingade ofta
fram försäljningar av de fastigheter som flera generationer av nybyggarpionjärer
odlat och byggt upp. Den kommunala organisation som växte fram var
också den under bolagens kontroll. Deras makt över jobben, krediterna och
politiken var total.

Tekniken att producera elkraft ur älvarnas flöden sammanföll delvis med
bilismens genombrott och den enorma satsning på nya vägar som kom efter
andra världskriget. I inlandet rådde då en sjudande verksamhet. Produktion
av träkol, vägbyggen, sjöregleringar och kraftverk samt en blomstrande
gruvnäring gav jobb. Byggande av vatten och avloppsledningar, elektrifiering,
utvecklande av samhällelig och kommersiell service skapade optimism
och framtidstro.

Marknaden för träkolet försvann. Vägbyggena innebar kortare skogstransporter
från stubbe till avlägg. Mekaniseringen av skogsbruket inleddes.

Kraftbolagens intresse av att inte släppa förbi vatten under sommaren och
skogsbolagens intresse av att få råvaran till fabrik omedelbart efter avverkning,
ledde till att flottningen upphörde. Jordbruket minskade både totalt
och genom sin ökade mekaniseringsgrad i betydelse för att skapa arbete. Fisket
försämrades drastiskt i de reglerade älvarna.

Kvinnornas situation Mot. 1988/89

A462

Kvinnor har alltid levt i en maktstruktur där mannen är överordnad kvinnan.

Under naturahushållningens tid var dock arbetarkvinnans situation mer
jämbördig mannens, mot de förhållanden som kom att utvecklas under
industrialismen och kapitalismen. Under naturahushållningens tid var man
och kvinna ömsesidigt beroende av varandras arbete för att överleva och de
arbetade sida vid sida om än med olika arbetsuppgifter. Kvinnorna hade
också då liksom nu, ansvaret för barnen, hemmet, de gamla och sjuka. Med
andra ord, kvinnans ansvar för reproduktion, vård och omsorg är urgammalt.

Under brukssamhällenas framväxt förändrades kvinnornas situation,
naturahushållningen övergick till penninghushållning och kvinnorna började
arbeta utanför hemmet vid sidan av arbetet med barnuppfostran, vård och
omsorg. Ofta bestod detta arbete i att vara piga, tvätterska, städerska och
liknande åt de högre klassernas kvinnor.

Under industrialismen och kapitalismen skedde en uppdelning i lönearbete
och oavlönat arbete. Människovärdet började mätas i pengar. Eftersom
kvinnans uppgift fortfarande var att ha huvudansvar för reproduktion, vård
och omsorg, förstärktes hennes underordnade ställning. När industrialismens
utveckling krävde arbetare, fick kvinnan rollen som arbetskraftsreserv.

Under denna period började också barnomsorgen byggas ut. När den sociala
välfärden började byggas upp blev det naturligt att kvinnorna fortsatte med
sina traditionella arbetsuppgifter inom den offentliga sektorn.

Den offentliga sektorns uppbyggnad i Norrlands inland blev för många
kvinnor deras möjlighet att komma ut på den öppna arbetsmarknaden och
deras möjlighet att få en mer självständig ställning i arbetslivet.

Nuläget

Det inland och den glesbygd vi skall värna om idag ser helt annorlunda ut än
för bara ett par decennier sedan.

Genom olika beslut och åtgärder har utrymmet för de areella näringarna
och den traditionella råvaruproduktionen som dominerat dessa områden
förändrats. Naturresurslagens undantag omfattar mycket stora landområden.
Fem stora älvar i detta område har undantagits från vattenkraftsproduktion.
Mycket stora skogsområden har undantagits från skogsbruk eller
belagts med restriktioner. Ytterligare områden föreslås totalfredas eller
beläggas med restriktioner. Kapitalistisk rovdrift, en skattepolitik när det
gällt kraftverksvinster, som plundrat inlandsområdena och berikat statskassan,
samt ett nationellt behov att skapa stora, i princip orörda områden för att
säkra unika naturtyper, hotade djur och växter samt för rekreation och
friluftsliv är en realitet som regionalpolitiken i norr nu har att utgå ifrån.

En annan realitet är att sulfidmalmsgruvorna är inne i en omfattande
nedläggnings- och neddragningsperiod och att de inlandsbaserade sågverken
har problem med råvara, soliditet och otillräcklig förädling.

Ytterligare andra realiteter är den indragning av statsbidrag och allmänna
nedskärning av den offentliga sektorn, som skett de senaste åren. Vård,
omsorg och samhällelig service urholkas, personalen far illa av att ständigt

vara underbemannad och ifrågasatt. Indragning av postkontor, buss- och Mot. 1988/89
tåghållplatser, minskat antal buss- eller tågturer, försämrat vägunderhåll, A462
sämre vägar (beroende på bl a ökningen av den tunga trafiken), är exempel
på försämringar inom den offentliga sektorn som kan komma att få
förödande konsekvenser för glesbygdens möjligheter att överleva.

Vänsterpartiet kommunisternas krav på en bra regionalpolitik

Sverige är ett land med stora regionala skillnader. De institutionella och
infrastrukturella skillnaderna kan inte utjämnas eller minskas bara genom en
koncentration av regionalpolitiken till företagsstimulanser eller glesbygdshjälp.
Vänsterpartiet kommunisterna anser att det nu är dags att på allvar ta
itu med de regionalpolitiska frågorna.

För att lyckas med det krävs bl.a. följande:

- omfattande satsningar på infrastruktur, dvs.

kommunikationer

transporter

tele

post

skola, vård och omsorg

- styrning av investeringarna

- decentraliserade samhällsfinansierade högskolor

- forskning och utveckling

- satsningar på jobb för kvinnor och ungdomar

- satsning på kulturen

- vuxenutbildning

Allt pä temat: flytta kapital, kunskap, information och arbetsplatser istället för
människor.

Ett första område där man bör initiera en omfattande samhällsinsats är att
minska den lokala och nationella sårbarheten.

Kring behoven av lokala energiproduktions- och energihushållslösningar
kan olika försöks-, utvecklings- och experimentprojekt genomföras. Norrland
har unika förutsättningar att bygga upp en lokal produktion av
livsmedel, främst grönsaker, rotfrukter och bär av hög kvalitet, utan onödigt
användande av gödnings- eller bekämpningsmedel.

Vissa inlandsområden kan göras till försöks- och demonstrationsområden
för lokal livsmedelsproduktion för att visa hur man kan minimera transporter
och minska sårbarheten.Hela Sverige skall leva-kampanjen måste stimuleras
och få en fortsättning samt följas av en konkret politik. Vi anser att de
arbetsgrupper som utarbetat projekt för fler arbeten, kulturaktiviteter och
för en framtid i den egna bygden, bör få ekonomiska anslag som ger
möjlighet att driva dessa projekt framåt. Andra områden som kan och måste
utvecklas är jordbruket, fiskevården, turismen, skogsvården och skogsbruket,
gruvnäringen, vattenbruket, rennäringen och sist men inte minst
satsningar på kunskapsuppbyggnad.

För att styra investeringarna samt öka omfattningen så att de får en verklig
effekt på glesbygdens utveckling föreslår vi att 1 miljard kronor av företa

gens likviditet dras in till en räntebärande fond i Riksbanken. Företagen Mot. 1988/89

disponerar sina insatta medel jämte ränta under en treårsperiod. Har inte A462

medlen investerats inom stödområdet under denna period tillfaller de staten,

som själv har att besluta om vilka satsningar man skall göra. Vid nyttjande av

fondmedlen skall särskild vikt läggas vid jämställdhetsaspekten så att

kvinnosysselsättningen blir lika stor som för män. Löntagarfonderna spelar

idag ingen regionalpolitisk roll. Tvärt emot alla de förhoppningar som

Bergslagens arbetare hade på fonderna, används fonderna för att spekulera

på börsen, och inte till nyinvesteringar i de branscher eller regioner som är

nödvändiga.

Statsföretag och fonder i ny roll

Även Statsföretag skulle - genom ett ökat ansvarstagande för samhällsekonomin
- kunna få betydelse för utsatta regioner. Samhällets företag,
löntagarfonder etc. bör ges möjligheter att på ett mera långsiktigt och
samhällsekonomiskt riktigt sätt medverka i den regionalpolitiska utvecklingen.

Hemställan

Med hänvisning till det i motionen anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om regionalpolitiken,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att inrätta en
regional investeringsfond genom avsättningar av företagens likviditetsöverskott
enligt vad som i motionen anförs,

3. att riksdagen beslutar anslå 1 000 miljoner kronor till infrastrukturella
satsningar inom stödområdet,

4. att riksdagen beslutar anslå 100 miljoner kronor utöver regeringens
förslag, regionala utvecklingsinsatser, prop 100, bilaga 12, D4, för
att finansiera projekt som tagits fram inom kampanjen Hela Sverige
skall leva,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om Statsföretags betydelse för utsatta regioner1].

Stockholm den 23 januari 1989
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk)
Lars-Ove Hagberg (vpk)
Margo Ingvardsson (vpk)
Paul Lestander (vpk)

Berith Eriksson (vpk)
Bo Hammar (vpk)

Hans Petersson (vpk)
Maggi Mikaelsson (vpk)

T 988/89 :N330