Polisväsendet

Motion 1992/93:Ju220 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd)

Bakgrund

En tydlig skillnad mellan 1970-talet och dagens
polisverksamhet är att det normalt inte längre finns
fotpatrullerande poliser ute i städerna. Under den senaste
femårsperioden har fotpatrulleringen minskat med 43 %
och kvarterspolisverksamheten med 22 % till förmån för
den resurskrävande utryckningsverksamheten.

Genom polislagen från 1984 har vissa oklarheter
uppkommit om vad som är polisens uppgifter och allmänna
principer för polisingripanden enligt 8 § i polislagen, med
tillgodoseende av behovs-, proportionalitets- och
legalitetsprinciperna.

I Kungl. Maj:ts polisinstruktion fanns inledande
bestämmelser i 1 §.

Allmänna bestämmelser om polisens uppgifter angav i 2
§. Polisen skall upprätthålla allmän ordning och
säkerhet. Därvid åligger det polisen särskilt att förebygga
brott samt hindra att den allmänna ordningen
och säkerheten störes genom brott eller på annat sätt,

uppdaga brott, som hör under allmänt åtal, samt vidtaga
åtgärder som behövs, när den allmänna ordningen och
säkerheten kränkts på annat sätt än genom brott,

i övrigt lämna allmänheten skydd, upplysningar och
annan hjälp.

Polisen skall dessutom fullgöra den verksamhet som
ankommer på polisen enligt särskilda bestämmelser.

Allmänna bestämmelser enligt Polislagen (1984:387)

I inledande 1 §, -- -- -- ''skall polisens uppgifter syfta till
att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt i övrigt
tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp''.

Sedan anges polisens uppgifter.

2 §. ''Till polisens uppgifter hör att'' osv. Sedan kommer
en uppräkning i 5 punkter med i huvudsak samma innehåll
som den tidigare polisinstruktionen.

Enligt Ny Demokratis åsikt bör en förändring införas i
Polislagen 2 § som anger att

''Polisen skall upprätthålla allmän ordning och
säkerhet. Det åligger polisen särskilt att 1.
förebygga brott'' ... osv. i enlighet med nuvarande
lydelse i Polislagen.

Syftet med denna förändring i polislagen är att i lag klart
ange vad som är målet med polisens uppgifter, nämligen att
främja rättvisa och trygghet och tillförsäkra allmänheten
skydd och annan hjälp, när den enskilde individen kränkts
genom brottslig handling eller annat. En ändring i
lagstiftningen i denna riktning är ägnad att påverka
tolkningen av de övriga bestämmelserna i Polislagen:
Reglerna för polisens befogenhet skall med andra ord läsas
mot polisens ingripandeskyldighet. Dessutom skulle
utformningen uttryckligen sätta den brottsförebyggande
verksamheten främst.

Kvarterspolisverksamhet

Ny Demokratis åsikt är att kvarterspolisverksamhet skall
vara grunden för all polisverksamhet. Därför bör
kvarterspolisverksamhet finnas i alla polisdistrikt.
Förutsättningen för detta är givetvis att ekonomiska
förutsättningar ges så att kvarterspolisverksamheten kan
byggas ut enligt den målsättning som Rikspolisstyrelsen har
angett i sin anslagsframställning. Där anges att
kvarterspolisverksamheten kan komma att byggas ut med
mellan 200 och 300 poliser under 1993/94 och mellan 300
och 400 under budgetåret 1994/95.

Fördelen med kvarterspolisverksamheten är främst att
kvarterspolisen har lokal- och personkännedom och genom
samverkan med olika lokala organ kan bidra till förbättrade
förhållanden inom respektive ansvarsområde. Dessutom
kan man uppnå en utökad service och smidighet i kontakten
med allmänheten. En ökad synlighet av polis är också något
som allmänheten har efterfrågat.

Många gånger kan kvarterspolisen exempelvis lösa
lokala trafikproblem genom rapporteftergift och
upplysning. Denna arbetsmetod är vida överlägsen
repressiva åtgärder mot medborgarna. Det är hög tid att
ersätta de s k lapplisorna med kvarterspoliser.

Kvarterspolisen kan också medverka till att kartlägga
och förebygga tendenser till ungdomsbrottslighet,
organiserad rasism, främlingsfientlighet samt ökade
drogproblem. Polisen bör ha en viktig roll när det gäller att
upprätthålla demokratin och det demokratiska systemet.

Kvarterpolisverksamheten är i sig ingen nyhet utan har
funnits inom olika polisdistrikt sedan början av 1970-talet.
Under årens lopp har många enskilda kvarterspoliser på
egna initiativ, med mycket knappa resurser och stöd
oförtrutet arbetat vidare. Många gånger har de heller inte
fått förståelse och uppskattning för sina viktiga
brottsförebyggande insatser. Det finns dock undantag. De
fina arbetsinsatser som gjorts har rönt välförtjänt
uppmärksamhet av lokala politiker inom polisstyrelserna på
en del håll bland annat sedan man infört analys och
planeringsfunktioner inom polismyndigheterna. Detta har
medfört att verksamheten fått en vidare uppföljning och att
man på många orter har byggt ut
kvarterspolisverksamheten.

Men dagens verklighet kräver att kvarterspoliserna är
mer flexibla i sin tjänsteutövning än tidigare. Genom att
brottsligheten ökar, totalt sett, samt att kriminaliteten bland
barn och ungdomar går ner i åldrarna, är det viktigt att de
polisiära insatserna förändras, så att de kan förhindra en
negativ utveckling och vända utvecklingen rätt.

Utan att förringa olika orter som Linköping, Kalmar
samt andra som framgångsrikt arbetat med flexibel
verksamhet är Örebro ett exempel.

I Örebro har det vuxit fram en kvarterspolisorganisation
som är väl värd att bygga vidare på, bl a med
kompletteringar från andra modeller och som bör kunna
läggas till grund för en diskussion om hur
kvarterpolisverksamheten kan organiseras.

Sedan 1 januari 1992 omfattar verksamheten i Örebro 20
polismän varav två i arbetsledande funktioner. Inriktningen
är både preventiv och repressiv. Man har en mycket bred
verksamhet men arbetar utifrån den allmänna policy som
traditionell kvarterspolisverksamhet bygger på. Därutöver
är man mycket problemorienterad och arbetar repressivt
med allehanda kriminell verksamhet. Det kan nämnas att
man under den senaste tiden stått för 50 % av distriktets
samtliga omhändertaganden och gripanden. Det är ett gott
betyg.

Konfliktlösning -- krismedvetande

Även om förslagen i fråga om kvarterspolisen i grunden
innebär ökade möjligheter att bedriva ett mer flexibelt och
mjukare polisarbete, får man inte glömma bort att det finns
situationer där våld är nödvändigt för att lösa uppgiften och
att våldet och förekomsten av vapen i samhället har trappats
upp under de senaste åren. Rättsläget är tämligen klart om
och hur polisen får använda våld. Däremot varierar det
mellan stora och små polismyndigheter när det gäller
möjligheterna till att träna självskydd. En
självskyddsträning bör syfta till att mentalt förbereda sig för
konfliktlösningar i olika krissituationer både fysiskt och
psykiskt och därmed vara ''bättre rustad'' inför
våldssituationer. I Föreskrifter och Anvisningar för
Polisväsendet (FAP) anges att polispersonal i regel skall ha
1 timmes instruktörsledd fysisk träning. Det är speciellt
viktigt att polispersonal i yttre tjänst ges den möjligheten.
Dock är det under förutsättning att tjänstgöringen medger
detta. I mindre polisdistrikt är det ofta svårt att uppnå
denna målsättning p g a tjänstgöringsförhållanden där de
personella resurserna gör det svårt att ha en samlad fysisk
träning. I de fall där dessa svårigheter finns bör man på
regional nivå utarbeta förslag som syftar till att varje
polismyndighet genomför en samlad fortbildning minst 2
gånger per år för polispersonalen. Det bör framgå i FAP att
polispersonal skall beredas sådan fortbildning, lokalt eller
regionalt, för att vidmakthålla hög kunskapsnivå där det är
nödvändigt med praktiskt tillämpade övningar.
Nödvändigheten av denna fortbildning är lika stor som att
träna insatsövningar vid allvarliga händelser där desperata
människor förutsätts hota omgivningen.

En annorlunda syn på våldssituationer innefattande
fysisk och psykisk medvetenhet kan komma att ge den
enskilde polismannen en bättre mental förberedelse att
klara av konflikt- och krissituationer i den enskilda
tjänsteutövningen. Det är särskilt viktigt att i rekryteringen
till polisutbildning samt under grundutbildningen på
Polishögskolan ges en nyanserad inriktning av
krismedvetandeträning och mental förberedelse för att
klara av fysiskt våld, dels det man blir utsatt för, dels vad
man utsätter den för som är föremål för polisingripande.

Nationell polis

Regeringen uppdrog den 25 juni 1992 till
Rikspolisstyrelsen att se över den centrala
polisorganisationen. I avvaktan på att på att
Rikspolisstyrelsen redovisar uppdraget samt Riksdagens
revisorers rapport om kriminalpolisverksamheten som
offentliggörs den 11 februari 1993 i samband med en
hearing redovisas härmed Ny Demokratis principiella
inställning till nationell polis.

I samband med förstatligandet av polisverksamheten
1965 tillskapades en nationell polis till skillnad från
exempelvis England. Fördelen eller målsättningen med
denna organisation var och är att man skapar likvärdiga
förhållanden för hela landets behov av polis.

Vi är ett litet land och bör vara rädda om en
sammanhållen nationell polis. Svensk polis är och bör vara
en decentraliserad polisorganisation. Besluten bör fattas på
den nivå där problemen uppstår, om så är möjligt. I en
decentraliserad organisation är det av största betydelse att
man har en stark central ledning. Har man inte det finns en
uppenbar risk att de olika lokala och
länspolismyndigheterna med sin stora
självbestämmanderätt går åt olika håll och en nationell polis
möjlighet till samordningsfördelar går förlorade.

Med utgångspunkt från samhällsnyttan bör man
bestämma sig för på vilken nivå verksamheten skall
bedrivas.

Regeringen har vissa planer när det gäller
kriminalpolisverksamheten och dess inriktning som ger
anledning till viss oro. Behovet inom svensk polis är att den
måste ha olika specialiteter, ex. personspaning,
underrättelsetjänst, ekobrotts- och svåra mordutredningar.
Antalet av denna dignitet är i Sverige inte så stort att man
kan vidmakthålla kompetensen hos allt för många poliser.
Skall man bli effektiv i t.ex. svåra personspaningsärenden
måste personalen kontinuerligt få möjligheter att arbeta
med dessa arbetsuppgifter.

Dessa tankar leder till slutsatsen att i Sverige bör man ha
en centralt uppbyggd kriminalpolisorganisation som i
princip inte bör ha egna ärenden, med undantag för
ekobrotten. Anledningen till detta är erfarenheterna från
t.ex. Stockholm där specialisterna fastnar i balansfrågorna
och inte i tillräcklig grad kan ge sig i kast med den allra
grövsta, många gånger organiserade brottsligheten.

Den grova brottsligheten har alltför länge fått leva i fred
för polisiära åtgärder. Orsakerna till detta är naturligtvis
många men svårigheterna att organisera sig i tillfälliga
kommissioner, bristen på teknikstöd, lagstöd och
framförallt prestigetänkande mellan lokal, regional och
central nivå är några av orsakerna till att polisen får allt
svårare att klara av den organiserade brottsligheten.

Man bör alltså ta vara på att Sverige har en nationell
polis och skapa förutsättningar för att tillvarata svensk polis
samlade kompetens. Svensk polis bör verka på både
nationell, regional och lokal nivå, givetvis med tonvikten på
lokal nivå med utgångspunkt från kvarterspolisverksamhet.

Den från regeringen föreslagna regionkriminalpolisen är
inte realistisk så vida man inte skall gå tillbaka i
utvecklingen genom att förstöra den kompetens som en
central rikskriminalpolis har uppnått. Givetvis kan man
göra förändringar i den organisationen men att ersätta den
med en regional motsvarighet gagnar inte den kvalificerade
brottsutredande verksamheten.

Legitimerad och icke legitimerad polis

Inom polisväsendet förekommer det tyvärr att
polispersonal blir föremål för disciplinära åtgärder på grund
av övertramp i tjänsteutövningen. Ibland innefattar det
även brottsutredning mot den enskilde polismannen.
Utgången beror på omständigheter i de enskilda fallen.
Arbetsgivaren och den fackliga organisationen blir många
gånger inblandade i avgöranden inför Arbetsdomstolen.

I en del fall resulterar detta i avskedanden från
polismanstjänsten vars sociala situation blir en katastrof för
såväl den enskilde polismannen som dennes familj.

Ett sätt att eliminera övertramp i tjänsteutövningen som
därför kan komma att ha en preventiv effekt är att som
disciplinär åtgärd ta ifrån den enskilde polismannen dennes
polislegitimation under den tid som bestäms av påföljden.
Polismannen skulle kunna omplaceras inom
polismyndigheten och utöva tjänstgöring där man kan ta
tillvara dennes kompetens för administrativa uppgifter med
möjlighet att senare återfå sin tjänstelegitimation när den
tid förflutit som omfattar påföljdens längd. Vi är övertygade
att en sådan åtgärd har stora fördelar och bör utredas av
Rikspolisstyrelsen och Svenska Polisförbundet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar ändra 2 § i polislagen (1984:387)
enligt följande:

Polisen skall upprätthålla allmän ordning och säkerhet.
Det åligger polisen särskilt att

1. förebygga brott och andra störningar av den allmänna
ordningen eller säkerheten,

2. övervaka den allmänna ordningen och säkerheten,
hindra störningar därav samt ingripa när sådana har
inträffat,

3. bedriva spaning och utredning i fråga om brott som
hör under allmänt åtal,

4. lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan
hjälp, när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen,

5. fullgöra den verksamhet som ankommer på polisen
enligt särskilda bestämmelser.

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att kvarterspolisverksamheten bör läggas till grund för all
polisverksamhet; den modell som man nu arbetar efter i
t.ex. Örebro bör kunna användas även i andra distrikt,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utbildning i konfliktlösande,
krismedvetande och självskyddsträning som mental
förberedelse inför våldssituationer i polistjänstgöringen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nationell polis med bibehållande
av central rikskriminalpolisorganisation,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om legitimerad och icke legitimerad
polis.

Stockholm den 20 januari 1993

Karl Gustaf Sjödin (nyd)

Ulf Eriksson (nyd)

Richard Ulfvengren (nyd)

John Bouvin (nyd)

Harriet Colliander (nyd)

Arne Jansson (nyd)