med anledning av skr. 2001/02:115 EU:s framtidsfrågor

Motion 2001/02:K85 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att regeringen främst bör inrikta sina ansträngningar i framtidskonventet på frågan om EU:s framtida organisation och uppgiftsfördelning, snarare än på sakpolitiska frågor.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att regeringen bör vara öppen för ett öppnare och mer demokratiskt EU genom bl.a. en förstärkning av Europaparlamentets roll och en tydligare ansvarsfördelning mellan rådet och kommissionen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att regeringen bör verka för att arbetet i EU läggs upp så att de nationella parlamenten får fullständig och tidig information och därmed på ett tidigt stadium kan komma in i processen och påverka respektive regerings ställningstaganden.

2 Inledning

Kristdemokraterna anser att EU behöver förstärkas på flera områden. Samtidigt måste den demokratiska kontrollen skärpas och unionens uppgifter avgränsas tydligare. En konstitutionell reform krävs för att unionen ska fungera efter utvidgningen. I motionerna om Europas framtidsfrågor (2001/02:K426) och om Nicefördraget (2001/02:K3) beskrev Kristdemokraterna sin vision av framtidens EU och gav konkreta förslag på konstitutionella reformer. Vi avstår från att upprepa förslagen i denna motion. Istället ger vi några synpunkter på framtidskonventets arbete.

3 Konventets uppgifter

Den svenska regeringens inställning till konventet verkar präglas av en missuppfattning. När regeringens representant Lena Hjelm-Wallén redogjorde för sina prioriteringar i konventsarbetet i en debattartikel nyligen, var det främst sakpolitiska frågor som togs upp: förändringar av jordbrukspolitiken, förstärkningar av den utrikespolitiska verksamheten etc. I princip alla övriga regeringar är dock överens om att konventet först och främst ska hitta en struktur och organisation för framtidens EU. Det är inte realistiskt att konventet skulle ha tid att behandla både omfattande sakpolitiska förändringar och konstitutionella sådana. Däremot måste man naturligtvis föra en principiell diskussion om kompetensfördelning mellan stat och union.

Därför undrar man om regeringen vill undvika att ta ställning i de konstitutionella frågorna genom att fokusera på olika politikområden i större detalj. Det är i så fall en ohållbar strategi. Runt om i Europa diskuteras just nu det framtida Europasamarbetets form. Regeringsföreträdare från Tyskland, Frankrike, Belgien med flera länder har givit sina visioner av en reformerad union. I den diskussionen måste Sverige finnas med. Vi har ett viktigt perspektiv att bidra med som ett litet land i norra Europa. Det vore oförsvarligt att lämna den konstitutionella debatten åt de stora länderna, åtminstone om vi hoppas på ett EU som respekterar alla medlemsländers inflytande och självstyre, även de små.

Vi anser därför att regeringen har varit alltför försiktig med att presentera sin vision av framtidens EU. När statsministern någon gång har givit ett utkast, har det i praktiken varit en plädering för status quo. Därmed visar regeringen att man inte till fullo förstått att EU:s handlingskraft bara kan bevaras genom reformer, i synnerhet inför utvidgningen, samtidigt som EU får ett större ansvar på fler och fler politikområden. Som Kristdemokraterna beskrivit i ovanstående motioner, anser vi att konstitutionella reformer behövs för att klara denna utmaning.

4 Maktbalansen

Ifråga om maktbalansen mellan EU:s institutioner har regeringen tyvärr inte mycket att säga. Regeringen anser uppenbarligen att dagens system är tillfredsställande. Kristdemokraterna är av en delvis annorlunda åsikt, vilket framgått av de motioner som beskrivits ovan. För det första bör Europaparlamentets inflytande i beslutsprocessen stärkas. Europaparlamentet utgör medborgarnas enda direktkanal in i EU:s beslutsfattande. På de områden där majoritetsbeslut gäller i ministerrådet måste parlamentet på sikt få medbeslutande.

För det andra är det viktigt att slå fast kommissionens viktiga roll som motor i samarbetet och som fördragens väktare. Det är olyckligt att rådet tagit på sig allt fler av kommissionens uppgifter på senare tid, så att uppgiftsfördelningen dem emellan har grumlats. Det måste också påpekas att en stark kommission ofta är de små ländernas bästa vän, och en nödvändig motvikt mot de stora ländernas dominans i ministerrådet och parlamentet.

5 De nationella parlamentens roll

De nationella parlamenten spelar en avgörande roll för att den demokratiska kontrollen i EU ska fungera. Deras roll har dock i många fall försvagats genom EU-samarbetet, medan regeringskanslierna i länderna fått ett informationsmässigt övertag. Kristdemokraterna instämmer i att parlamentens roll stärks bäst genom att de på bästa sätt kan granska regeringarnas agerande i rådet. Sverige kan visa på det goda exemplets makt i den nordiska traditionen utan att för den skull ifrågasätta medlemsstaternas suveränitet på detta område.

Det krävs naturligtvis att arbetet inom EU läggs upp så att nationella parlament får tillräckliga tidsfrister för att agera gentemot sin regering. När det gäller lagstiftningsärenden är det ofta nödvändigt att komma in mycket tidigt i processen, redan innan kommissionen lagt ett förslag. Regeringen bör verka för fortsatta förbättringar härvidlag. Vidare är det viktigt att det svenska språkets ställning värnas och att underlagsdokument inför rådsmötena finns på svenska.

Stockholm den 25 mars 2002
Ingvar Svensson (kd)
Björn von der Esch (kd)	Ragnwi Marcelind (kd)
Ingemar Vänerlöv (kd)	Rolf Åbjörnsson (kd)
Kjell Eldensjö (kd)	Magda Ayoub (kd)
Maria Larsson (kd)	Inger Strömbom (kd)
Dan Kihlström (kd)	Amanda Agestav (kd)