med anledning av prop. 2002/03:72 Digitala TV-sändningar

Motion 2002/03:K8 av Helena Bargholtz m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen avslår regeringens förslag om nedsläckning av det analoga TV-nätet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att frågan om vilken digitaliseringsteknik som skall användas skall avgöras av marknaden.

3. Riksdagen avslår regeringens förslag om att staten skall bygga ut digitala sändarnät.

4. Riksdagen avslår regeringens förslag om att 98–99 % av befolkningen måste nås av digitala sändningar via statligt ägda marksändare.

5. Riksdagen avslår regeringens förslag om att ett statligt operatörsföretag självständigt skall få välja ut vilka programföretag som skall ingå i ett sändarnät.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anges om vikten av en fri konkurrens på TV-marknaden.

Digital-TV kan bli mycket billigare

Digitala TV- och radiosändningar har mycket att erbjuda konsumenten. Ljud- och bildkvaliteten kan bli bättre, och till programmen kan kopplas tjänster där tittaren eller lyssnaren kan vara interaktiv. Digital-TV-tekniken erbjuder också större möjligheter för funktionshindrade att följa sändningarna. Folkpartiet bejakar den nya tekniken, men oroas över att regeringen låst sig för vissa tekniska lösningar, som dessutom kostar onödigt stora summor och därmed urholkar kvaliteten i dagens sändningar i Sveriges Television och Sveriges Radio.

Regeringen envisas med att digital-TV måste vara markbunden, när den i vissa områden mycket billigare kan sändas via kabel eller satellit. Det är inte alls så att marksänd TV är det enda sättet att nå hela befolkningen. Satellit- eller Internetdistribuerade TV-kanaler har samma täckning. Det är något annat som ligger bakom regeringens beslut om marksänd ditigal-TV till varje pris: regeringen vill kontrollera TV:n genom lagstiftning, och den möjligheten finns bara för marksänd TV. Regeringen vill kontrollera innehållet, till exempel hur mycket reklam som sänds, och det kan den inte i kabel- eller satellitburen TV. Folkpartiet anser att det bör drivas igenom en ny, sammanhållen lagstiftning för elektroniska medier som tillåter större frihet. Tittarna har själva makten över hur mycket reklam som sänds – blir det för mycket, så väljer de ju bort den kanalen. Telelagen ska vara utgångspunkten. Att rent brottsliga inslag inte sänds – t ex barnpornografi – regleras redan i andra lagar. Inom EU förekommer ett arbete för en mer restriktiv hållning till reklam riktad mot barn. Den nya tekniken gör det ju också lättare för föräldrar att utestänga reklam eller våldsamma inslag.

Folkpartiet anser att digitaliseringen av TV inte är en fråga för svenska staten utan för konsumenter och producenter av TV. Dessa kan på en fri marknad själva avgöra vilken distributionsform som är mest attraktiv och billig.

Statliga digitalsatsningar urholkar SVT

Kvaliteten i SVT blir lidande av det stora utflödet av pengar till de digitala satsningarna. Oberoende filmares förbund har i ett brev till ansvariga på SVT skrivit att budgeten hotar kvaliteten. Förbundet har räknat ut att 20 miljoner kr skärs bort från samhällsbevakningen, att den svenska naturfilmen får sina medel halverade och att sändningarna av dokumentärer på bra tider minskar med 40 %. De skriver att när regeringen ”ålägger företaget att starta två nya digitala kanaler och SVT-ledningen väljer att starta en ny barn- och ungdomskanal samt dessutom en nyhets- och sportkanal är det svårt att se att det inte snarare är kvantitet som går före kvalitet”.

SVT ska i Folkpartiets tycke inte konkurrera med reklamkanaler genom att sända enkla underhållningsprogram bara för att hålla tittarsiffror uppe. Det är inget självändamål att ha höga tittarsiffror i en reklamfri kanal. Om digitalsatsningarna bromsas, kan SVT satsa mer på kvalitet. Framför allt måste en upprustning göras av nyhetsbevakningen och samhällsprogrammen. Resultatet av regeringens politik har också blivit att statliga distributionsbolaget Teracom har förts till konkursens rand. För något år sedan drev regeringen igenom en statlig kreditgaranti. Nu har regeringen återkommit med en proposition där man begär att Teracom får 500 miljoner kr ”som skall återbetalas vid den tidpunkt som de finansiella målen för företaget uppnåtts”. Den tidpunkten lär dröja, med tanke på regeringens politik på digital-TV-området. Folkpartiet anser att staten inte behöver äga distributionsnätet. Statens andel i Teracom kan säljas ut. Vi återkommer till detta i vår motion om kapitaltillskottet till Teracom.

Släck inte svenska folkets TV-apparater

Någon släckning av det analoga marknätet, d v s den TV som de flesta av oss fortfarande använder oss av, är inte nödvändig. Marknaden kan själv bestämma hur teknikskiftet kan genomföras, som den gjorde vid övergången från LP-skivor till CD. I regeringens proposition föreslås dock att det analoga nätet släcks redan 2007. Det är skamligt att regeringen i tider av ekonomiska åtstramningar ämnar tvinga svenska folket till dyra investeringar i digitalboxar för att kunna se något annat än en svart TV-skärm. Regeringen vill släcka ned successivt, vilket innebär att några regioner i Sverige måste släckas ned ganska snart för att regeringen ska hinna släcka hela det digitala marknätet före oktober 2007.

Nedsläckningen är inte nödvändig. SVT:s problem med höga kostnader för parallella sändningar, både analogt och digitalt i marknätet, är inte ett tekniskt problem – utan ett politiskt. Om tvånget för SVT att nå alla hushåll just via marknätet upphörde och ersattes med ett teknikneutralt åliggande att nå hushållen, skulle företaget kunna välja en kombination av olika distributionstekniker som sammantaget skulle bli långt billigare. Idag får SVT t ex betalt för att distribueras per satellit till hela landet. Med ett sådant teknikneutralt regelverk som Folkpartiet förordar är det inte självklart att det är ekonomiskt fördelaktigt för vare sig SVT eller hushållen att släcka det analoga marknätet under överskådlig tid.

Myndigheter kritiska till regeringens förfarande

När Digital-TV-kommittén kom med sina förslag, som regeringen i stort sett har anammat, riktades hård kritik mot dem från tunga instanser.

Riksrevisionsverket (RRV) menar att det faktum att svenska folket kan få tillgång till public service i digital TV även om inte marknätet byggs, mörkas av utredningen. ’’Sammanfattningsvis anser RRV att betänkandet inte ger underlag för ett ställningstagande till en fortsatt utbyggnad av marksänd digital TV.”

Konsumentverket menar att olägenheter och kostnader för konsumenterna med en släckning av den analoga TV-distributionen inte har tillmätts tillräckligt stor betydelse i betänkandet.

Statskontoret ifrågasätter om det över huvud taget bör vara en statlig uppgift att driva ett digitalt TV-nät. Det finns alternativa privata nät, och distributionen av public service kan upphandlas. Kommittémajoriteten har inte gjort någon bedömning av alternativa distributionsformer utan förespråkar endast en fortsatt utbyggnad av marksänd digital TV, menar Statskontoret och drar slutsatsen att utredningen inte kan ligga till grund för att förorda en fortsatt utbyggnad av marknätet. Myndigheten ifrågasätter också om kommitténs beräknade kostnad för hushållen vid en släckning av det analoga marknätet – 58 miljarder kronor – kan motiveras.

Det är mycket anmärkningsvärt att regeringen inte lyssnar på remissinstanserna. Särskilt när det gäller radio- och TV-politik är det viktigt att hela svenska folkets intressen tillvaratas.

Regeringen riskerar att sätta konkurrensen ur spel

Regeringen skriver i sin proposition att det bör bli lättare att ta emot kostnadsfria TV-program och att övergången från analog till digital mottagning bör innebära att allmänheten får tillgång till flera kostnadsfria TV-kanaler. Regeringen verkar tänka sig att ett operatörsföretag självständigt ska avgöra vilka TV-tjänster som ska sändas ut, men låter en utredning titta närmare på den lösningen. Tills vidare ska regeringen meddela vilka som får tillstånd att sända i det digitala marknätet.

Det verkar som om vissa kommersiella företag kommer att erbjudas något av en gräddfil. De kommer att kunna sända ut sina program till hela svenska folket. I stället för intäkter genom att tittarna betalar avgifter, kommer intäkterna genom reklam – en reklam som blir mycket lukrativ eftersom en så stor del av befolkningen nås. Detta kommer att innebära att ett statligt sändningstillstånd blir en mycket stor konkurrensfördel jämfört med situationen för de programföretag som ställs utanför av regeringen. Regeringen kan självsvåldigt fatta beslut om vilka företag som ska gynnas och vilka som ska drivas mot konkursens rand.

Folkpartiet liberalerna anser att det är utomordentligt viktigt att massmedieföretag står fria från beroende till regeringen och att den fria konkurrensen värnas. Därför är Folkpartiet djupt oroat av regeringens förslag. Det väcker också frågor om de företag som gynnas av regeringen ger den något i gengäld. Det ryktas i branschen att Stenbecksägda MTG-koncernen får sända TV som blir gratis i marknätet och samtidigt kan ta över en del av det finansiella ansvaret i statliga Boxer. Detta har väckt stor oro bland MTG:s konkurrenter – t ex statliga Com hem.

Folkpartiet är motståndare till att politiska beslut ska fattas om innehållet i det digitala marknätet. Det har ju också visat sig att de beslut som hittills fattats inte varit särskilt kloka. Samtidigt som Utbildningsradion är oroad för att den inte verkar få en egen digitalkanal, har regeringen valt att ge tillstånd till exempelvis Canal + och TV 1000. Är det porr i stället för bildning som är regeringens motto? Noteras kan också att Dagen-gruppens ansökan om sändningstillstånd för en kristen TV-kanal kallad TV-Inter har nekats av regeringen.

Regeringen måste visa vilka författningsändringar som krävs

Regeringens förslag om hur tillstånd ska ges för att sända i det digitala marknätet innebär inskränkningar i regeringsformens fri- och rättighetskatalog. Men propositionen är inte formulerad som lagförslag. Istället är förslagen till riksdagsbeslut att riksdagen ska godkänna vad regeringen föreslår i fem punkter. Folkpartiet anser att det är fel att kräva att riksdagen ska godkänna förslagen utan att visa vilka författningsändringar som krävs. En så genomgripande förändring av svensk mediepolitik borde kodifieras i lag. Regeringen skriver själv på sidan 17 i sin proposition att Radio- och TV-lagsutredningen har fått i uppdrag att överväga vilka författningsförändringar som behövs. Självfallet måste man vänta på denna utredning innan riksdagen har underlag att fatta beslut. Istället kräver regeringen att tillstånd till digitala marksändningar ska meddelas.

Det är anmärkningsvärt att inga juridiska instanser har tittat på propositionen. Folkpartiet vill mot denna bakgrund att propositionen remitteras till Lagrådet för behandling.

Dags för en ny public service-politik

Dagens finansiering av public service är gammaldags. Att betala för att man äger en TV-apparat är inte relevant längre, eftersom det går att se på TV via datorn eller till och med mobiltelefonen. Dessutom är inte det mest effektiva stödet till public service att samla det i kanaler som satsar både på kvalitetsprogram och på lekprogram som lika gärna hade kunnat bekostas av privata medel. Begreppet kanal kommer också att urholkas, i takt med att alltfler konsumenter i den digitala miljön komponerar sin egen TV- eller radiotablå.

Att finansiera public service-program via skatten eller reklam är inte heller önskvärt, eftersom public service måste vara opartisk och därmed oberoende av såväl stat som kommersiella krafter. Därför vill Folkpartiet i stället skapa fonder som finansierar public service-program. Vår konstruktion av ett sådant system har inspirerats av utredningen om en fristående TV-fond, ”Bidrag till fri svensk TV-produktion” (SOU 1997:172). Vilka slags bolag som helst ska kunna ansöka om medel från fonderna – även kommersiella aktörer. Medel anslås till de projekt som innehållsmässigt bedöms hålla hög kvalitet och som kommer att kunna nå publiken. Även filmstödet skulle kunna inordnas i detta system.

För att kunna genomföra de kvalitetssatsningar vi beskriver ovan, ska fonderna ha större årliga resurser än vad som idag används för public service. Fonderna ska finansiera kvalitetsprogram i olika kategorier. De ska styras av stiftelser, som på sikt görs självständiga. Dessa kan sluta avtal på kort sikt för att stödja t ex en dramaproduktion. Stiftelserna ska också träffa långsiktiga avtal, vilket behövs för att en redaktion ska kunna bygga upp ett förtroende och köpa ett fast utrymme, t ex i en TV-kanal för nyhetssändningar.

Stiftelserna ska i sitt arbete se till att hela landet får en bevakning och att olika grupper i samhället känner sig berörda av innehållet i public service. Programutbudet som ges public service-stöd ska präglas av bredd och mångfald, kultur-, samhälls- och minoritetsansvar, opartiskhet, saklighet och publicistiskt oberoende. Att tillgängligheten för funktionshindrade förbättras bör vara en viktig utgångspunkt i de avtal som träffas.

Stockholm den 1 april 2003
Helena Bargholtz (fp)
Tobias Krantz (fp)	Liselott Hagberg (fp)
Martin Andreasson (fp)	Mauricio Rojas (fp)
Tina Acketoft (fp)	Lennart Kollmats (fp)
Cecilia Wikström (fp)	Hans Backman (fp)
Torkild Strandberg (fp)	Axel Darvik (fp)