med anledning av prop. 2001/02:81 Vissa arbetskadefrågor m.m.

Motion 2001/02:Sf19 av Margit Gennser m.fl. (m)

Sammanfattning

Arbetsskadeförsäkringen infördes 1901 som den första byggstenen i socialförsäkringssystemet för att trygga arbetstagares inkomstbortfall vid olycksfall. Då fyllde arbetsskadeförsäkringen en viktig roll. Men i takt med att den allmänna pensionen och sjukförsäkringen infördes minskade behovet av en renodlad arbetsskadeförsäkring.

I dag bör arbetstagare omfattas av ett behovsinriktat försäkringsskydd i stället för arbetsskadeförsäkringen som är orsaksinriktad.

En obligatorisk ansvarsförsäkring med differentierad premiesättning kommer medföra att arbetsgivare där det finns en stor risk att skadas får en drivkraft att investera i en säkrare arbetsmiljö.

I dag differentieras ersättningen för sjukdom beroende på om den är arbetsrelaterad eller ej. Vi anser att inkomstbortfallsprincipen skall vara lika för medborgarna oavsett orsak till sjukfrånvaron. Vi vill att arbetsrelaterad sjukfrånvaro skall ersättas på samma sätt som övrig sjukfrånvaro och föreslår därför att denna del av arbetsskadeförsäkringen överförs till sjukförsäkringen.

Arbetsgivare har inte någon möjlighet att påverka eller förhindra arbetsskador till och från arbetsplatsen, och därför föreslår vi att färdolycksfallsdelen i arbetsskadeförsäkringen överförs till den obligatoriska trafikförsäkringen.

1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 18

2 Förslag till riksdagsbeslut 19

3 Regeringens förslag i korthet 20

4 Undantaget lagrum i motionen 20

5 Lagrådets kritik 20

5.1 Ingen analys av rättspraxis 20

5.2 Arbetsskadebegreppet 21

5.3 Ikraftträdandet 21

6 Arbetsskadeförsäkringen växer fram 22

7 Utformning av nuvarande arbetsskadeförsäkring 24

7.1 Sverige har en renodlad offentlig arbetsskadeförsäkring 24

7.2 Nuvarande lagstiftning 24

8 Utvecklingen av arbetsskadeförsäkringen 25

9 Olika lösningar för tre typer av arbetsskador 26

9.1 Allmänna utgångspunkter 26

9.2 Arbetsolycksfall 27

9.2.1 Drivkrafter för att minska arbetsskador 27

9.2.2 Samordning av information 27

9.2.3 Vems ansvar? 28

9.2.4 Premie 28

9.2.5 Vad blir resultatet av en obligatorisk ansvarsförsäkring för arbetsolyckor? 28

9.2.6 Nackdelar 29

9.2.7 Offentligtâprivat 29

9.3 Arbetssjukdom 30

9.4 Färdolycksfall 30

9.5 Övergångsproblem 30

10 Vid avslag av våra yrkanden 31

10.1 Andrahandsyrkanden 31

10.2 SGI eller PGI? 31

10.3 Personkrets 4:10 31

10.4 Indexering 32

10.5 Karensdagarna 33

10.6 Ikraftträdandet 33

11 Reducerad arbetsrelaterad ohälsa 33

11.1 Kvinnor och förbättrad arbetshälsa 33

11.2 Motverka arbetsskador genom utökad företagshälsovård 34

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen beslutar att en försäkringsmässig1 ansvarsförsäkring för arbetsolycksfall införs som ett obligatorium för arbetsgivare.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen utreder hur en övergångslösning från en arbetsolycksfallsförsäkring i den offentliga arbetsskadeförsäkringen till en obligatorisk ansvarsförsäkring vid arbetsolycksfall skall vara utformad.

3. Riksdagen beslutar att arbetsskadesjukdomar skall regleras inom sjukpenningförsäkringen2.

4. Riksdagen beslutar att regeringen skall återkomma till riksdagen med förslag om en utformning av en övergångslösning vid en överföring av arbetssjukdomsfallen till den allmänna sjukpenningförsäkringen.

5. Riksdagen beslutar att färdolycksfall till och från arbetet lyfts ur arbetsskadeförsäkringen för att i stället regleras via trafikförsäkringen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att fokus i förändringen av arbetsskadeförsäkringen bör inriktas på att reducera det totala antalet arbetsskadade och inte på grupper av arbetsskadade.

Under förutsättning att riksdagen avslÃ¥r yrkandena 1â5:

1. Riksdagen beslutar att bevisreglerna i arbetsskadeförsäkringen skall kvarstå oförändrade enligt 1993 års lag om arbetsskadeförsäkring.

2. Riksdagen beslutar att livräntan skall baseras på samma inkomstunderlag som den sjukpenninggrundande inkomsten.

3. Riksdagen beslutar att kompensation för karensdag under sjuklöneperioden ej skall utgå.

4. Riksdagen beslutar att begreppet yrkesutbildning i 4 kap. 10 § arbetsskadeförsäkringslagen förtydligas.

3 Regeringens förslag i korthet

På begäran av bland annat LO föreslår regeringen i propositionen att bevisreglerna för att få en arbetsskada godkänd skall mjukas upp. Enligt regeringens uppfattning är det allt för svårt att få arbetsskador godkända i och med den tvåstegsprövning som infördes 1993. Därför vill regeringen frångå den nuvarande uppdelningen av arbetsskador i två led, skadlighetsprövning och sambandsprövning, till en helhetsprövning i ett led där skada eller sjukdomar har uppkommit genom olycksfall eller annan skadlig inverkan om övervägande skäl talar för detta.

Regeringen vill också att arbetstagare som får arbetsskador godkända skall kompenseras för det inkomstbortfall som karensdagen i sjukpenningförsäkringen medför.

Att regeringen valt att föreslå en ändring av bevisreglerna för godkännande av arbetsskada beror till stor del på att regeringen anser att allt för få kvinnor får sina skador godkända i förhållande till män.

4 Undantaget lagrum i motionen

De förslag som vi framför i motionen syftar till att reglera försäkringsskyddet för anställda, och ej personer som â_pÃ¥ grund av tjänsteplikt eller dom eller beslut under viss tid stÃ¥r till myndighets förfogande eller befinner sig i förvar hos myndighetâ_ Vi har därför ej för avsikt att föreslÃ¥ ändringar av lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada m.m. Skyddet för den personkrets som avses i de tvÃ¥ lagarna skall vara oförändrad.

5 Lagrådets kritik

5.1 Ingen analys av rättspraxis

Ett av regeringens främsta skäl till att ändra bevisreglerna i arbetsskadeförsäkringen är att de 1993 införda reglerna medförde en alltför restriktiv praxis, och dÃ¥ i synnerhet med avseende pÃ¥ kvinnors möjlighet att fÃ¥ arbetsskador godkända. LagrÃ¥det kritiserar denna utgÃ¥ngspunkt för de av regeringen föreslagna ändringarna mot bakgrund av att â_nÃ¥gon djupare analys av rättsutvecklingen under den period som följt pÃ¥ reformen inte företagitsâ_. â_Inte heller i den promemoria som pÃ¥ relativt kort tid tagits fram inom Socialdepartementet och efter remissbehandling lagts till grund för förevarande förslag redovisas nÃ¥gon grundligare utredning om rättstillämpningenâ_ konstaterar LagrÃ¥det och drar slutsatsen att â_det som nu sagts om ofullständighet i underlaget har ocksÃ¥ avseende pÃ¥ argumentet om att försäkringen fÃ¥tt en sÃ¥dan utformning och tillämpning att kvinnor drabbats specielltâ_.

Vi ansluter oss till Lagrådets ståndpunkt och anser därmed att det mot bakgrund av den ofullständiga utredningen av rättsläget inte går att motivera ändringen av bevisreglerna i arbetsskadelagstiftningen med hänvisning till det rådande rättsläget.

5.2 Arbetsskadebegreppet

En samlad prövning av arbetsskador i ett led skall enligt regeringen leda till ökade ersättningsmöjligheter för den försäkrade i och med att arbetsmiljöfaktorers skadlighet bedöms generösare än vad som är fallet för närvarande. En sÃ¥dan förhoppning tangerar gränsen för huruvida ansprÃ¥k pÃ¥ arbetsskadeförsäkringen kan fÃ¥ stöd i vedertagen vetenskaplig och medicinsk praxis. LagrÃ¥det understryker â_att lagtillämpningen, om den inte skall riskera att präglas av alltför stor skönsmässighet, genomgÃ¥ende bör bygga pÃ¥ i vad mÃ¥n vetenskapligt väl grundade kunskaper förekommer pÃ¥ det omrÃ¥de som berörs.â_

Vi är förvÃ¥nade över att regeringen inte tagit intryck av LagrÃ¥dets kritik och frÃ¥gar oss om principen om rättstrygghet skall kunna upprätthÃ¥llas av handläggande personal pÃ¥ försäkringskassan när, enligt LagrÃ¥det, â_skadlighet skall kunna anses föreligga hos en arbetsmiljöfaktor även om den medicinska vetenskapen inte ger entydig vägledningâ_. Vem skall bedöma om en arbetsskada, enligt regeringens förslag, â_pÃ¥ goda medicinska grunder kan antas ha sitt ursprung i faktorer i arbetsmiljönâ_? Hur skall försäkringskassepersonal kunna göra en konsekvent och likformig bedömning av en arbetsskada baserad pÃ¥ â_en väl utbredd uppfattning bland läkare som har relevanta specialistkunskaper, /.../ även om det inte finns fullständig enighet inom läkarkÃ¥renâ_? Vi ansluter oss till LagrÃ¥dets ampra kritik och anser att en bättre definition bör utformas av hur arbetsskador skall kunna bedömas i enlighet med beprövad medicinsk erfarenhet.

Vi har i motion 2001/02:Sf403 redovisat hur en förbättrad medicinsk utbildning leder till en bättre bedömning i ersättningsärenden, vilket i sig innebär att arbetstagaren i mindre utsträckning riskerar få sitt ärende skönsmässigt behandlat. I stället för att ändra på bevisreglerna vid bedömning av arbetsskador, och därmed riskera en praxis som strider mot medicinskt och vetenskapligt bruk, bör läkares erfarenheter vid arbetsrelaterad ohälsa tas till vara och förstärkas.

5.3 Ikraftträdandet

Den av regeringen föreslagna lagändringen av arbetsskadeförsäkringen avses träda i kraft den 1 juli 2002. I samma proposition föreslår regeringen att en utredare skall tillsättas för att ge förslag på utformningen av en mer koncentrerad organisation för att handlägga arbetsskadehandläggningen samt uppbyggnaden av en kunskapsbank.

Regeringen konstaterar att en ändring av arbetsskadeförsäkringslagstiftningen inte kräver en ny organisation, men konstaterar ändock att i syfte att uppnå en likformighet av handläggningen av arbetsskadeärenden bör organisationen förändras. Riksförsäkringsverket har föreslagit att en central enhet för samtliga arbetsskadeärenden skall bildas, och att denna enhet organisatoriskt bör tillhöra en kassa. Enligt Riksförsäkringsverket finns både effektivitetsvinster och arbetstidsbesparingar att göra när handläggningen utförs av specialiserade och erfarna arbetsskadehandläggare. Regeringen har inte valt modell, utan vill i stället att en utredare tillsätts som skall förbereda en koncentrerad handläggning av arbetsskadeärenden.

LagrÃ¥det â_anser sig med hänsyn till det angivna syftet med dem (de administrativa Ã¥tgärderna) kunna förutsätta att de kommer att fÃ¥ Ã¥terverkningar pÃ¥ hur de grundläggande regler som lagstiftningsärendet gäller tillämpasâ_. Detta faktum samt regeringens konsekvensanalys där de ändrade reglerna kommer att leda till en ärendetillströmning kommer enligt LagrÃ¥det särskilt pÃ¥verka möjligheterna att uppnÃ¥ en â_godtagbar enhetlighet och konsekvens i tillämpningen av nya lagreglerâ_. LagrÃ¥det konstaterar att det vore â_till klar fördel om ikraftträdandet samordnades tidsmässigt väl med genomförandet av planerade administrativa förändringarâ_, vilket enligt vÃ¥rt förmenande är en mycket giltig invändning.

6 Arbetsskadeförsäkringen växer fram

Föregångaren till den nuvarande arbetsskadeförsäkringen var en olycksfallsförsäkring för arbetare i industrin och vissa andra näringsgrenar som infördes 1901. Ersättningen var en krona per dag. 1916 utvidgades lagstiftningen till att gälla för hela arbetsmarknaden. Den första lagen för vissa yrkessjukdomar infördes 1929. För att kunna särskilja arbetsrelaterade sjukdomar uppställdes en lista. I ett första skede omfattade lagstiftningen endast sjukdomar som orsakats av arsenik, bly, kvicksilver, fosfor, strålning av värme, ljus, röntgen radium och mjältbrand. För att sjukdomen skulle godkännas som yrkessjukdom skulle den till uteslutande del framkallats av de listade ämnena. 1944 infördes ytterligare ämnen samt olika muskuloskeletala besvär efter ensidigt eller repetitivt arbete samt vibrationsskador i försäkringen.

1954 infördes lagen om yrkesskadeförsäkring som gällde till 1977. Yrkesskadeförsäkringen gav ersättning för inkomstbortfall. Med yrkesskada avsågs framför allt kroppsskada till följd av olycksfall i arbetet eller vid färd till eller från arbetet. Till yrkesskada räknades även vissa sjukdomar som fanns förtecknade i en särskild kungörelse.

1974 enades SAF, LO och PTK om att införa en sÃ¥ kallad trygghetsförsäkring för hela den gemensamma arbetsmarknaden. Trygghetsförsäkringen ger kompensation för â_lyte och menâ_ enligt skadestÃ¥ndsrättsliga regler, i den mÃ¥n sÃ¥dan ersättning inte uppbärs pÃ¥ annat sätt.

Den 1 juli 1977 trädde lagen om arbetsskadeförsäkring i kraft och ersatte därmed yrkesskadeförsäkringen. Med arbetsskada avsågs skada till följd av både olycksfall och annan skadlig inverkan i arbetet. Som bevisregel gällde att arbetsskada skulle anses föreligga om inte betydligt starkare skäl talade emot. Den särskilda listan på arbetsskador hade därmed ersatts av en generell regel vilken innebar att alla sjukdomar kunde godkännas som arbetsskada. Förutsättningen var att den försäkrade varit utsatt för skadlig inverkan i arbetet. Fördelarna med den nya försäkringen ansågs vara att lagen var flexibel inför arbetslivets utveckling och nya vetenskapliga rön. Lagen förändrades också till att arbetstagaren var försäkrad i befintligt skick, vilket innebar att hänsyn skulle tas till individuella svagheter och känslighet för olika exponeringar. Efter samordningstiden på 180, vilken från och med 1993 sänktes till 90 dagar för att minska tillflödet av ärenden, ersatte arbetsskadeförsäkringen 100 procent av inkomstbortfallet på lönedelar upp till 7,5 prisbasbelopp.

I Riksdagens revisorers rapport 1988/89:5 Arbetsskadeförsäkringen konstaterade man att den nya försäkringen innebar nackdelar genom att den för individen fördelaktiga ekonomiska ersättningen inte stimulerade till rehabilitering och återinträde på arbetsmarknaden. Det generella arbetsskadebegreppet var då, och är fortfarande, unikt. Inom såväl Europeiska unionen som i övriga världen finns det listor över sjukdomar som kan godkännas som arbetsskador.

Under mitten av 1980-talet skedde en praxisförskjutning i Försäkringsöverdomstolen. Denna ledde till att en större del av de anmälda ärendena godkändes som arbetsskada. Detta i sin tur ledde till en ökande ärendetillströmning och därmed kraftigt ökade kostnader. Antalet anmälda arbetssjukdomar ökade frÃ¥n 20 000 till 90 000 per Ã¥r under perioden 1980â1990. Arbetsskadefondens utgifter var Ã¥r 1980 1,1 miljard kronor och 1992 närmare 12 miljarder kronor. Kostnaderna för försäkringen kom därmed att överstiga inkomsterna till arbetsskadefonden. Arbetsskadefonden bestod av medel frÃ¥n arbetsgivaravgiften, det vill säga att det var ett avstÃ¥tt löneutrymme där samtliga löntagare bidrog men där uttaget skilde sig starkt mellan olika branscher och arbetsgivare.

När den borgerliga regeringen tillträdde 1991 tillsatte den en utredning som skulle se över arbetsskadeförsäkringen, med direktiven att i ett första delbetänkande föreslå en uppstramning av arbetsskadebegreppet och i ett andra delbetänkande utreda förutsättningarna för att privatisera arbetsskadeförsäkringen. De nya bevisreglerna för arbetsskador trädde i kraft den 1 januari 1993 och beräknades leda till att antalet godkända arbetssjukdomsfall halverades. Utredningsarbetet om förutsättningarna för att privatisera arbetsskadeförsäkringen avbröts dock i och med krisförhandlingarna i september 1992.

Den socialdemokratiska regeringen tillsatte en ny utredning för att se över arbetsskadeförsäkringen 1997. Utredningen föreslog att försäkringskassorna skulle besluta i arbetsskadeärenden så fort som möjligt utan att iaktta någon samordningstid. En omställningsersättning skulle även utgå när den försäkrade genomgår behandling eller rehabilitering. Dessutom skulle en särskild arbetsskadeersättning utgå under karensdagarna för att uppfylla vissa åtaganden i ILO-konventionen.

Arbetsskadeförsäkringen fyllde ursprungligen ett syfte för arbetstagare som pÃ¥ grund av skada drabbats av en inkomstförlust. Men inkomstbortfallsskyddet byggdes efter hand ut genom införandet av den allmänna pensionsförsäkringen 1913 som inkluderade arbetstagare som drabbats av arbetsoförmÃ¥ga, och de offentliga sjukpenningen som infördes 1955. Sverige har ocksÃ¥ en lÃ¥ng historia av avtalsförsäkringar. I takt med utvecklingen av de offentliga inkomstbortfallsförsäkringarna har arbetsskadeförsäkringen givits en särbehandling med bland annat högre ersättningsnivÃ¥er och förmÃ¥nligare inkomstunderlagsberäkningar. Den historiska utvecklingen har lett till att sjukfrÃ¥nvaro som är arbetsrelaterad och sÃ¥dan som inte är det behandlas olika. Ãr denna olikbehandling rättvis och effektiv? Om svaret pÃ¥ frÃ¥gan är nej bör Ã¥tminstone arbetsskadesjukdomar och färdolycksfallen inordnads under redan befintliga försäkringar. PÃ¥ sÃ¥ sätt skapas ett enhetligare och mer överskÃ¥dligt socialförsäkringssystem med en förenklad administration. Arbetsolyckorna bör däremot fÃ¥ ett eget försäkringsmässigt system. Se avsnitt 7.2.

7 Utformning av nuvarande arbetsskadeförsäkring

7.1 Sverige har en renodlad offentlig arbetsskadeförsäkring

En särskild arbetsskadeförsäkring tillhör de vanligaste inslagen inom socialförsäkringarna. Utformningen av arbetsskadeförsäkringen skiljer sig dock på väsentliga punkter mellan de länder som har en offentlig arbetsskadeförsäkring. Detta gäller också kulturellt närstående länder som Sverige, Norge, Danmark och Finland. I Sverige är arbetsskadeförsäkringen offentlig, i de övriga nordiska länderna är den delvis administrerad av privata försäkringsbolag.

7.2 Nuvarande lagstiftning

Ersättning för arbetsskador regleras i Sverige i tvÃ¥ lagar â i lagen om arbetsskadeförsäkring (LAF) och lagen om statligt personskadeskydd, som avser skador som inträffar under värnpliktstjänstgöring, vid vistelser pÃ¥ fÃ¥ngvÃ¥rdsanstalter etc. LAF reglerar olyckor och skador som sker i samband med förvärvsarbete inklusive färdolycksfall till och frÃ¥n arbetet samt sjukdomar som har samband med förvärvsarbetet.

För att få en arbetsskada godkänd, som tidigare berörts, krävs att sambandet mellan skadan och arbetet kan styrkas. Beviskravet i 1976 års lag var både förmånligt och generellt vilket medförde att antalet godkända arbetsskador och kostnaderna för dessa ökade mycket snabbt. Detta ledde 1992 till en skärpning av lagstiftningen.

Enligt nuvarande regler görs först en bedömning om det finns en arbetsmiljöfaktor som med hög grad av sannolikhet kan resultera i en arbetsskada, vilket kallas skadlighetsbedömning. Denna första generella prövning kan ses som ett alternativ till ett förfarande där den försäkrade kan söka ersättning på grundval av en lista av arbetsskador. I ett andra steg undersöks om det finns övervägande skäl som talar för att det finns ett samband mellan sjukdomen som den försäkrade söker ersättning för och den skadliga arbetsmiljöfaktorn. Denna andra, individuella, prövning om den aktuella skadan eller sjukdomen har orsakats av arbetsmiljöfaktorer på den försäkrades arbete i det enskilda fallet, kallas sambandsprövning. För att en arbetsskada skall godkännas i den generella prövningen enligt 1993 års lag krävs att en hög grad av sannolikhet skall tala för att en faktor i arbetet kan åstadkomma en viss skada, och i den individuella prövningen att övervägande skäl också talar för detta.

Enligt 1976 och 1993 års lagstiftningar utges ersättning både för arbetsolycksfall och arbetssjukdomar. Ersättning utgick enligt 1976 års lagstiftning dels som arbetsskadesjukpenning (vilket sedan 1993 ges i vissa undantagsfall), dels som arbets- och yrkesskadelivräntor (den senare formen av livränta enligt äldre lagstiftning från 1954 för skador som inträffat innan LAF infördes 1976). I vissa fall utgår också ersättning för sjukvård utom riket, tandvård och särskilda hjälpmedel.

Livräntans storlek bestäms i princip av skillnaden mellan vad den försäkrade skulle haft som inkomst om skadan inte inträffat och den inkomst personen bedöms få efter skadefallet.

Ersättning för sveda och värk, lyte och men, och olägenheter i övrigt ersätts ej av försäkringen utan utges genom avtalsförsäkringar. Arbetsmarknadsförsäkringarna administreras av AFA och utges som trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA).

Inhemsk sjukvård och rehabilitering vid arbetsskada utges ur den allmänna sjukvårdsbudgeten.

8 Utvecklingen av arbetsskadeförsäkringen

Enligt Riksförsäkringsverket var närmare 430 000 personer förtidspensionerade år 2000, vilket är en ökning sedan 1990 med cirka 100 000 personer. Antalet bifallna arbetsskadeärenden har minskat från cirka 78 000 år 1989 till drygt 11 000 år 1999, vilket innebär att arbetsskadeförsäkringen utgör en mindre och minskande del av socialförsäkringssystemet.

Lagändringen 1992 angående beviskraven har påverkat utvecklingen inom arbetsskadeförsäkringen och minskat kraven på försäkringen. Andra transfereringssystem som sjukpenningförsäkring och förtidspension kan i viss utsträckning ha fått överta ansvaret för försörjningen av personer som tidigare skulle fått arbetsskadelivränta.

Antalet godkända arbetsolycksfall, färdolycksfall och arbetssjukdomsfall har utvecklats på följande sätt mellan 1994 och 2000:

	1994	2000
Arbetsolycksfall	38994	35 870
Arbetssjukdomar	17 475	23 516
Färdolycksfall	11 586	9 323

Av de 110 000 inkomna arbetsskadeanmälningar som kom in år 2000 var fördelningen 51 procent män och 49 procent kvinnor. Av arbetsolycksfallen var den manliga dominansen 63 procent. Av arbetssjukdomarna utgjorde anmälningar från kvinnor 56 procent. Kvinnor verkar också råka ut för mer olyckor på väg till eller från arbetet i och med att de står för 67 procent av färdolycksfallen.

Antalet olycksfall utgör den dominerande posten inom försäkringen av arbetsskador. Den har under lÃ¥ng tid varit minskande. Det gäller bÃ¥de olycksfall i arbete och andra olycksfall. Ãven arbetssjukdomarna har minskat, men här kan minskningen delvis härledas frÃ¥n strängare beviskrav.

9 Olika lösningar för tre typer av arbetsskador

9.1 Allmänna utgångspunkter

Regeringen anser att förvärvsarbetande som skadas i sitt arbete bör ha ett starkare skydd än de som skadar sig utanför arbetet. Denna uppfattning baserades ursprungligen dels på att de som förvärvsarbetade ofta löpte större risk än andra att skadas, dels på kvardröjande traditioner (se kapitel fyra). Under industrialismens barndom var arbetsplatserna oftast oerhört hälsovådliga. Utvecklingen av arbetsplatsmiljöerna har dock lett till att arbetsplatserna i dag är en relativt skyddad sektor. I dag löper dock såväl arbetstagare som övriga medborgare större risk att skadas vid sidan av arbetslivet.

Vid förekomst av arbetsrelaterade skador skall arbetsskadeförsäkringen sålunda täcka arbetsrelaterade skador, och inte några andra skador. Drabbas arbetstagaren av annan skada än arbetsrelaterad gäller i stället sjukpenningförsäkringen och eventuellt förtidspension (aktivitetsgaranti och sjukersättning från och med 2003).

Principiellt kan invändas att ur ett löntagarperspektiv torde det vara ointressant huruvida ersättning för inkomstbortfall differentieras beroende på om orsaken är arbetsrelaterad eller ej. Ett grundläggande problem med dagens arbetsskadeförsäkring är att den är orsaksinriktad i stället för behovsinriktad. Med det menas att ersättningen för inkomstbortfall borde vara tillfredsställande oavsett om skadan är arbetsrelaterad eller ej. Gränsdragningen mellan arbetsrelaterade skador leder också till betydande administrativa problem i och med att försäkringskassorna skall hantera ytterligare en försäkring för sjukfrånvarande vid sidan av sjukpenningförsäkringen och förtidspensionen (aktivitetsgaranti och sjukersättning från och med 2003).

9.2 Arbetsolycksfall

9.2.1 Drivkrafter för att minska arbetsskador

Arbetsskadeförsäkringen bör utformas så att den befrämjar förebyggande åtgärder och rehabilitering för att på så sätt reducera riskerna för arbetsskador till ett minimum. Dock bör inte kostnaderna för prevention och rehabilitering överskrida intäkterna av att eliminera eventuella arbetsskador. Insatserna för att eliminera arbetsskador bör således dimensioneras så att varje investerad krona på förebyggande åtgärder och rehabilitering skall ge ett mervärde genom minskande antal skador och minskande antal olägenheter som är betingade av skadorna.

Det går sannolikt inte att helt eliminera risken för att arbetstagare skadas i arbetet, men de kan genom förebyggande åtgärder minskas. Både mänskliga och samhällsekonomiska kostnader som uppkommer på grund av arbetsskador kan begränsas genom en väl genomförd rehabilitering.

9.2.2 Samordning av information

En tillfredsställande grad av korrekt information krävs både för en korrekt premiesättning samt för att kunna göra en återkoppling och minska risken för arbetsskador. Görs detta på arbetsplatsen och inte centraliserat ökar möjligheten att skapa drivkrafter för att förbättra arbetsmiljön. Att samla information för att försäkra arbetstagare kan ske på två sätt, antingen genom en mångfald av aktörer på en marknad eller via offentliga institutioner.

Ett exempel på hur det offentliga försöker motverka bristen på information är det elvapunktsprogram mot ohälsa i arbetslivet som regeringen presenterat i budgetpropositionen för år 2002. Ett annat tydligt exempel är den planmässiga informationsskyldighet som regeringens utredare vill ålägga arbetsgivarna i SOU 2002:5 Handlingsplan för ökad hälsa i arbetslivet.

Eftersom information om risker och problem i arbetsmiljön är utspridd bland miljontals arbetsgivare och arbetstagare vet vi erfarenhetsmässigt (bland annat från sammanbrotten för de planekonomiska länderna) att denna typ av åtgärder har dålig effektivitet och att den information som myndigheterna måste erhålla och agera efter är ofullständig. I de flesta fall är arbetsgivaren bättre informerad om hur stor risken är att arbetstagaren råkar ut för en olycka eller sjukdom på grund av arbetsplatsrelaterade faktorer än vad Arbetsmiljöverket är. Dock har även marknadsekonomiska lösningar brister och kräver därför institutionella ramar om bland annat ansvar och sanktioner vid eventuella kontraktsbrott. Eftersom parterna på den enskilda arbetsplatsen har den bästa överblicken av information om arbetsmiljön är det effektivast att utforma arbetsskadelagstiftningen ur ett arbetsplatsperspektiv.

9.2.3 Vems ansvar?

Eftersom arbetsgivaren har störst möjlighet att påverka arbetsmiljön genom val av produktionsteknik och arbetsmetoder är det rimligt att arbetsgivaren har ansvar för att reducera risken för arbetsskador genom bland annat en arbetsolycksfallsförsäkring.

För att skydda arbetstagaren bör det finnas en tredje part som är kunnig på riskbedömning, dvs. ett försäkringsbolag. Enligt lag måste arbetsgivaren åläggas att teckna en fullständig försäkring gällande arbetsskada med aktuarisk premie. Obligatoriet motiveras av att ingen skall kunna undandra sig försäkringen och agera som fripassagerare.

9.2.4 Premie

Premien skall sättas efter de risker och skadefall arbetsgivaren genererar. En farlig arbetsmiljö är dyrbar. Höga försäkringspremier skapar drivkrafter att minska riskerna genom tekniska insatser, utbildning, det vill säga i vid bemärkelse genom ett aktivt och konstruktivt säkerhetstänkande.

Försäkringsbolagen är den kunniga parten som agerar för att minska riskerna både för arbetstagare och arbetsgivare.

Försäkringar kan leda till beteenden som är skadliga. Ett flygbolag kan nonchalera vissa piloters alkoholmissbruk och en sjukförsäkrad kan sjukskriva sig för minsta åkomma. Ett sådant beteende kallas moral hazard och åtgärder bör vidtagas för att minska sådana yttringar så långt möjligt. Den vanligaste metoden är självrisk. En annan väg är att kräva aktiv rehabilitering från den skadade för att minska inkomstbortfallets varaktighet.

9.2.5 Vad blir resultatet av en obligatorisk ansvarsförsäkring för arbetsolyckor?

Arbetsgivare i skilda branscher uppvisar mycket olika risker för olycksfall i arbetet. Följderna av arbetsolyckor varierar också kraftigt mellan olika näringsgrenar. Inom jordbruk är antalet sjukdagar per olycksfall betydligt lägre än till exempel inom vård samtidigt som antalet arbetsolyckor inom vårdsektorn är betydligt färre. Om de nu nämnda faktorerna vägs samman har verksamheter inom hantering av icke miljöfarligt avfall, slakt och sågverk, brand- och räddningsverksamhet samt charkuteri- och annan köttillverkning betydligt högre skadefrekvens än inom handel, viss tillverkningsindustri och banker och försäkringsbolag. Vid samma årsinkomst skulle försäkringspremien för sjukpenningen inom arbetsskadeförsäkringen för de mest skadeutsatta näringarna (insamling av icke miljöfarligt avfall) vara ungefär 50 gånger så höga som för banker och försäkringsbolag. Skillnaderna i extremfallen kan vara från några hundra kronor till upp emot 10 000 kronor. I nuvarande arbetsskadeförsäkring betalar alla arbetsgivare samma avgifter trots mycket olika risker. Detta innebär att säkra arbetsplatser subventionerar farliga.

Premien för att täcka livräntor vid arbetsolyckor är generellt betydligt högre än för sjukpenningen och spännvidden mellan de farligaste näringsverksamheterna kan kräva premier som är 20â30 gÃ¥nger högre. Sannolikt har ocksÃ¥ de farligaste branscherna högre kostnader för andra ersättningar enligt arbetsskadelagen, bland annat för sjukvÃ¥rd och tandvÃ¥rd samt för sveda och värk. Om det är sÃ¥, växer premieskillnaderna ytterligare.

Det finns också vissa kostnadsskillnader mellan kvinnor och män. Premierna för kvinnor blir i genomsnitt cirka 1/3 lägre för arbetsskador.

Om kostnaderna hade gjorts synliga för arbetsgivaren, hade säkerligen arbetet med att minska riskerna intensifierats. Investeringar i säkerhet hade blivit utomordentligt lönsamma i de mer riskfyllda verksamheterna. â_Belöningenâ_ hade blivit sänkta försäkringspremier. Att höga premier leder till ansträngningar att förbättra säkerheten kan vi iaktta pÃ¥ andra försäkringsomrÃ¥den t.ex. när det gäller brandförsäkringar. Kravet pÃ¥ en säker arbetsmiljö skulle pÃ¥verka en rad beslut hos arbetsgivaren, inte minst investeringsbeslut gällande maskiner och annan teknisk utrustning. En sÃ¥dan medvetenhet vad gäller kostnaderna för en riskfylld arbetsmiljö skulle samtidigt öka intresset för att skapa optimala arbetsförhÃ¥llanden inom produktionen för att exempelvis minska belastningsskador och liknande, detta trots att arbetssjukdomar inte ingÃ¥r i försäkringen.

En aktuarisk försäkring med tydliga och rättvisande kostnader för skaderisker skulle sannolikt på sikt minska kostnaderna med 30 till 50 procent. Detta är en betydande samhällsekonomisk vinst och i hög grad en framgång för att minska svåra varaktiga skador.

9.2.6 Nackdelar

Invändningar kan resas mot den nu skisserade försäkringslösningen. Den mest framträdande är de ökade administrativa kostnaderna. Det är dyrare att administrera en aktiv, premiedifferentierad försäkringsverksamhet för arbetsskador. All erfarenhet talar dock för att minskande antal skador och mindre allvarliga skadefall ger högre besparingar än merkostnaderna för administrationen. Till detta kommer att kostnaderna inom den statliga förvaltningen för arbetsmiljöfrågor och socialförsäkringen kan göras effektivare till lägre kostnader.

9.2.7 Offentligtâprivat

En aktuarisk försäkring gällande olycksfall kan antingen skötas av ett offentligt monopol eller av konkurrerande privata försäkringsbolag. All erfarenhet talar för att konkurrens är väsentlig för att driva fram den typ av dynamiska effekter som beskrivits ovan. Statens uppgift är att ge ramar för försäkringen och försäkringsbolagen. Bland annat måste det finnas en lagstiftning av samma slag som gäller för trafikförsäkringen. Alla arbetsgivare med anställda (och även egenföretagaren) måste ha tecknat en försäkring. Att lagen följs skall i sista hand staten kontrollera precis som i dag sker vad gäller trafikförsäkringen.

9.3 Arbetssjukdom

En aktuarisk försäkring är effektiv när det gäller arbetsolyckor, men går i det flesta fall inte att tillämpa när det gäller arbetssjukdomar. Orsaken till detta är att sambanden mellan en sjukdom och dess uppkomst samt arbetsmiljön är komplicerade och oklara. Kunskaperna på detta område är helt enkelt mycket bristfälliga. Därför bör andra lösningar väljas.

Problemen med en aktuarisk försäkring som även gäller arbetssjukdomar syns väl i de danska och norska arbetsskadeförsäkringarna. För arbetssjukdomar går det inte att sätta korrekta premier, bland annat därför att sjukdomarna ofta först uppträder efter lång fördröjning. Därför har staten fått subventionera ersättningen vad gäller arbetssjukdomar. Detta gäller det danska systemet som handhas av privata försäkringsgivare och som omfattar både olycksfall och arbetssjukdomar. Vi föreslår därför att enbart arbetsolycksfallsdelen i arbetsskadeförsäkringen görs aktuarisk. (Ur löntagarperspektiv torde det vara ointressant huruvida inkomstbortfall på grund av sjukfrånvaro är arbetsrelaterad eller ej, och därför bör arbetsskadesjukdomarna överföras till sjukpenningförsäkringen.)

9.4 Färdolycksfall

I detta sammanhang bör färdolycksfallens plats inom försäkringen för arbetsskador ifrågasättas. Arbetsgivare har inga möjligheter att påverka och förhindra denna typ av olyckor. Därför föreslår vi att färdolycksfallen inom arbetsskadeförsäkringen överförs till trafikförsäkringen som också skall utge ersättning för personskador.

9.5 Övergångsproblem

Arbetsskadeförsäkringen har betydande årliga kostnader många år framöver för gamla skador i form av livräntor. De totala utgifterna för livräntor inklusive det ändrade och mindre stränga skaderekvisitet budgeteras till cirka 5 790 miljoner kronor år 2002 av regeringen. Finansiering sker via avgifter.

När arbetsgivaren börjar betala försäkringspremier för arbetsolycksfallen bör arbetsskadeavgiften successivt kunna reduceras. Övergången från nuvarande finansiering till en renodlad försäkringsfinansiering för arbetsolyckorna måste få ta tid, dels på grund av skulderna på gamla livräntor, dels på grund av den stora spännvidden för premierna mellan arbetsgivare med mycket små risker och arbetsgivare med mycket stora. De riskfyllda arbetsgivarna måste hinna med att investera i nyare och säkrare teknik samt satsa på preventiva insatser. Övergångstiden kräver en ganska hög grad av solidarisk finansiering. Arbetsgivare med riskfylld verksamhet och höga försäkringspremier bör under en övergångstid få viss del av sina premier betalade ur en särkskild fond. Ett sätt att finansiera denna är att göra nedtrappningen av arbetsskadeavgiften långsammare än vad som teoretiskt skulle vara möjligt. Detta innebär att en något långsammare minskning av arbetsskadeavgifterna får ses som en investering i en säkrare arbetsmiljö med betydligt färre framtida arbetsolycksfall.

10 Vid avslag av våra yrkanden

10.1 Andrahandsyrkanden

I föregående kapitel har vi presenterat ett förslag till hur den nuvarande arbetsskadeförsäkringen kan uppgå i andra försäkringslösningar, och därmed skapa ett mer tidsenligt och ändamålsenligt försäkringssystem för arbetstagare.

Om våra krav icke tillgodoses har vi ändock synpunkter på både den befintliga arbetsskadeförsäkringslagstiftningen och regeringens förslag till ändringar av denna.

10.2 SGI eller PGI?

Vid sjukfrånvaro kan en arbetstagare beroende på omständigheterna få inkomstbortfallsersättning från sjukpenningförsäkringen, arbetsskadeförsäkringen eller genom förtidspension (sjukersättning och aktivitetsgaranti från och med 2003). Ersättningarna från de tre försäkringarna grundas på tre olika beräkningsgrunder. Ersättning från sjukpenningförsäkringen fastställs genom den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI), vari icke ingår semesterlön, naturaförmåner eller kostnadsersättningar. Arbetsskadeförsäkringen baseras på gamla regler för att fastställa SGI. Det innebär att andra skattepliktiga förmåner än pengar, kostnadsersättningar samt semesterlön och semesterersättning skall ingå förutom den inkomst som gäller i nuvarande SGI. För dem som får sjukersättning eller aktivitetsgaranti beräknas ersättningen baserat på de regler som gäller för att fastställa den pensionsgrundande inkomsten (PGI). En förtidspensionerad arbetstagare (aktivitetsgaranti och sjukersättning från och med 2003) kommer efter 2003 få inräkna lön och skattepliktiga förmåner.

Ersättning för sjukfrånvaro oavsett om den är arbetsrelaterad eller ej bör beräknas enligt reglerna för fastställande av SGI. Rent principiellt finns anledning att ifrågasätta varför inkomstunderlaget skall skilja sig åt för den som får inkomstbortfallsersättning från sjukpenningförsäkringen och den som får det från arbetsskadeförsäkringen.

10.3 Personkrets 4:10

Av 3 kap. 4 § socialförsäkringslagen framgÃ¥r att personer som arbetar i Sverige omfattas av arbetsskadeförsäkringen. UtgÃ¥ngspunkten för att fÃ¥ ta del av de arbetsbaserade försäkringarna är att den försäkrade har en inkomst som härrör frÃ¥n förvärvsarbete. Det finns dock speciella försäkringssituationer som medger undantag frÃ¥n denna princip, vilket anges i 3 kap. 12â15 § socal- försäkringslagen. Det är 3 kap. 15 § socialförsäkringslagen som medÂger undantag frÃ¥n kravet pÃ¥ förvärvsarbete om en person â_genomgÃ¥r utbildning som är förenad med särskild risk för arbetsskada. /.../ Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om dettaâ_.

Av 1993 års arbetsskadeförsäkringslag framgår att en person som genomgår yrkesutbildning när arbetsskadan uppkommer är försäkrad.

I den av regeringen föreslagna ändringen av arbetsskadeförsäkringslagens 4 kap. 10 § ingår utöver den äldre regeln om att personer som genomgår yrkesutbildning omfattas av lagen även socialförsäkringslagens 3 kap. 15 §, av vilken framgår att personer som genomgår utbildning som är förenad med risk för arbetsskada omfattas. Trots att socialförsäkringslagens paragraf lagts till kvarstår den äldre skrivningen om att personer som genomgår yrkesutbildning skall omfattas av arbetsskadeförsäkringen i 4 kap. 10 §.

En närmare precisering av vad yrkesutbildning är ges i SOU 1998:37 Den framtida arbetsskadeförsäkringen s. 69 där det framgår:

Försäkringen omfattar även vissa studerandegrupper. Närmare bestämmelser om dessa grupper finns i förordningen 1977:284 om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd (FASP). Bland annat omfattas den som deltar i arbetsmarknadsutbildning, är inskriven vid AMI eller arbetstränar. Vidare omfattas den som deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering enligt lagen om allmän försäkring. Vissa andra studerandegrupper omfattas bara när det i hans eller hennes yrkesutbildning eller förberedande till sådan utbildning ingår arbetsmoment som stämmer överens med eller till sin art liknar sådant som vanligen utförs vid förvärvsarbete.

Den av regeringen föreslagna uppräkningen av personkretsen i 4 kap. 10 § i arbetsskadeförsäkringslagen med hänvisning till både socialförsäkringslagens 3 kap. 15 § och äldre lagstiftning från 1977 om att person som genomgår yrkesutbildning omfattas framstår som otidsenlig och oklar, och bör därför moderniseras och förtydligas. I samband med en sådan utredning bör även studenters försäkringssituation belysas.

10.4 Indexering

Vi har i ett flertal tidigare motioner föreslagit att det s.k. taket i sjukpenningförsäkringen skall inkomstindexeras. Samma bör gälla för arbetsskadeförsäkringen.

Eftersom våra tidigare krav om ett inkomstindexerat tak i sjukförsäkringen har avslagits, väljer vi att nu inte presentera motsvarande förslag i arbetsskadeförsäkringen. En förändring av indexeringen av det s.k. taket bör göras samtidigt i sjuk- och arbetsskadeförsäkringen.

10.5 Karensdagarna

Vi har tidigare beskrivit hur vi vill att arbetsskadeförsäkringen delas upp och omvandlas till en obligatorisk ansvarsförsäkring för arbetsgivare att teckna vad avser arbetsolycksdelen, att arbetssjukdomarna överförs till sjukpenningförsäkringen samt att färdolycksfallen överförs till trafikförsäkringen. Vid en sådan lösning bortfaller behov av att ersätta karensdagarna i enlighet med regeringens förslag.

I den mån våra krav ej bifalls kvarstår frågan om arbetsrelaterade skador och sjukdomar skall behandlas annorlunda än icke arbetsrelaterade sådana. Vi anser att oavsett sjukskrivningsorsak bör karensdagarna omfatta samtliga försäkrade, och därför motsätter vi oss regeringens förslag om en kompensation för karensdagarna vid godkänd arbetsskada.

10.6 Ikraftträdandet

I avsnitt 3.3 framgår att Lagrådet är mycket kritiskt till regeringens avsikt att implementera ändringen av arbetsskadeförsäkringen innan den av regeringen föreslagna utredningen av en koncentrering av handläggningen av arbetsskadeförsäkringen har tillsatts.

Eftersom vi till fullo instämmer i Lagrådets kritik anser vi att i det fall regeringens förslag till ändring av arbetsskadeförsäkringslagstiftningen vinner bifall bör ikraftträdandet av de nya reglerna samordnas med implementeringen av en ny organisation.

11 Reducerad arbetsrelaterad ohälsa

11.1 Kvinnor och förbättrad arbetshälsa

Regeringen är oroad över att kvinnor i mindre utsträckning än män får sina skador klassade som arbetsrelaterade, vilket förklaras med att kvinnors sjukdomstillstånd är mer svårbedömda.

Vår åsikt är att i stället för att ha som ambition att lika många män som kvinnor skall få ersättning från arbetsskadeförsäkringen borde snarare utformningen av både sjukpenningförsäkring och arbetsskadeförsäkring skapa incitament för att reducera ohälsa hos både män och kvinnor.

Att motverka det faktum att offentliga arbetsgivare inte arbetar med skade- och sjukdomsförebyggande åtgärder skall lösas genom att ändra bevisreglerna i arbetsskadeförsäkringen för att på så sätt öka andelen kvinnor som får godkända arbetsskador framstår som en direkt hälsovådlig väg att gå. Snarare borde väl källan till ohälsa, med vidhängande ansökningar om ersättning för arbetsskador, åtgärdas?

För att vända på denna trend är det viktigt att i arbetsskadeförsäkringen uppmärksamma de friskgivande faktorerna i arbetet och att syftet är att minska den arbetsrelaterade ohälsan. En mycket stark drivkraft för arbetsgivare i det förebyggande arbetet är därför att en aktuariskt framräknad olycksfallsförsäkring införs som ett obligatorium.

11.2 Motverka arbetsskador genom utökad företagshälsovård

Företagshälsovården startade från början i de större privata företagen. De första moderna riktlinjerna för företagshälsovården utarbetades 1954 av Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF) och LO. Det var också SAF som var initiativtagare till vidareutbildning av företagssjuksköterskor, skyddsingenjörer och sjukgymnaster.

Svensk företagshälsovård består i dag av cirka 670 verksamheter vilka drivs av ungefär 300 olika huvudmän i varierande juridiska former. Verksamheten är geografiskt spridd över landet. Inom branschen är cirka 5 100 personer verksamma varav 56 procent är medicinsk personal (läkare, sjukgymnaster och sjuksköterskor) samt 22 procent med teknisk och beteendevetenskaplig kompetens och 22 procent administrativ personal, allt enligt Statskontorets rapport 2001:29. Andelen anställda som har tillgång till företagshälsovård är cirka 75 procent av samtliga anställda. Företagsläkaren och övriga medarbetare inom företagshälsovården känner till den anställdes arbetsförhållanden och har därför en god bild av situationen på arbetsplatsen. Det är ofta genom uppkommen sjukdom som arbetsplatsens hälsoproblem identifieras. Dessutom är tillgången till hälso- och sjukvård en efterfrågad tjänst av många anställda. I syfte att motverka arbetsrelaterade sjukskrivningar och därmed minska behovet av ersättning från arbetsskadeförsäkringen, bör företagshälsovården prioriteras i högre grad än vad som är fallet i dag.

På dagens arbetsmarknad håller det på att ske en hälsosegregering i och med att arbetsgivare inom den privata sektorn i större utsträckning än offentliga arbetsgivare har uppmärksammat fördelarna med företagshälsovård. Privata arbetsgivare är känsligare för kostnader förknippade med arbetsrelaterade sjukdomar på ett annat sätt än offentliga arbetsgivare. Detta tillsammans med det faktum att ohälsa i arbetslivet samvarierar med storlek på arbetsplatsen, vilket regeringens utredare konstaterat, gör att stora offentliga arbetsgivare är överrepresenterade med avseende på arbetsrelaterade skador och sjukdomar.

För att ytterligare utveckla företagshälsovården anser vi det angeläget att denna får möjlighet att även arbeta med annan hälso- och sjukvård. De tjänster företagshälsovården erbjuder skall styras av utbud och efterfrågan, det vill säga behovsstyrd vård, och inte som i dag med en företagshälsovård som inte får samma ekonomiska förutsättningar att ägna sig åt traditionell hälso- och sjukvård. Det är högst rimligt att arbetstagare fullt ut får utnyttja den medicinska kunskap som finns närmast till hands, vilket i de flesta fall är företagshälsovården. Företagshälsovården skulle då kunna utgöra ytterligare en verksamhetsform för hälso- och sjukvårdstjänster och på så sätt avlasta vårdcentraler och andra mottagningar. Mot bakgrund av det ovan anförda framstår det därför som rimligt att företagshälsovården skall få ägna sig åt sjukvårdande behandling på samma villkor som den övriga hälso- och sjukvården.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 18 januari 2002
Margit Gennser (m)
Gustaf von Essen (m)	Göran Lindblad (m)
Cecilia Magnusson (m)	Margareta Cederfelt (m)
Björn Leivik (m)	Cristina Husmark Pehrsson (m)
Carl G Nilsson (m)	Leif Carlson (m)

[1]	Termen försäkringsmässig skall i sammanhanget uttydas som att försäkringspremien baseras på statistik över skadeutfallet i en given population, vilket i försäkringsteoretisk litteratur kan benämnas aktuarisk.
[2]	Vi använder framgent i texten begreppet sjukpenningförsäkring för att skilja inkomstbortfallsförsäkringen från den sjukförsäkring som träder in vid behov av vård.