med anledning av prop. 2001/02:170 Vissa frågor om koncessionsavgift på televisionens område

Motion 2001/02:K92 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen beslutar att 4 § första stycket lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions område skall ha den lydelse som framgår av motionen.

Bakgrund

I samband med att frågan om koncessionsavgift i berörd lag behandlades under våren 2001 konstaterade konstitutionsutskottet problemet med skillnaden mellan att sända annonser i analog sändningsteknik och med digital teknik. I enlighet med utskottets förslag gjorde riksdagen ett tillkännagivande om att regeringen skyndsamt bör utreda möjligheten att koncessionsavgift endast skall betalas för sändningar av reklam med analog sändningsteknik.

Kristdemokraterna var det enda parti som reserverade sig mot beslutet och föreslog att lagstiftning med hänsyn till rättsläget omedelbart skulle vidtas. I reservationen föreslogs att detta skulle ske genom att 4 § första stycket lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions område skulle innehålla tillägg enligt följande (kursiverat):

Den rörliga delen av koncessionsavgiften beräknas för ett kalenderhalvår i sänder. Den är beroende av de intäkter som utgör vederlag till programföretaget för att det sänder annonser inom det område som definieras i 1 § och tas ut med...

I argumenteringen för detta förslag anförde vi följande:

Vi anser att det av lagen måste framgå att uttaget av den rörliga koncessionsavgiften inte kan omfatta mer än det område som definieras i det av regeringen föreslagna området i 1 § i lagen.

Idag har tillståndsinnehavaren rätt att sända TV-program i det analoga TV-nätet i hela landet samt har dessutom två tillstånd i det digitala marknätet för TV-program. I huvudsak utnyttjas tillstånden i det digitala marknätet för vidaresändning av samma program som i det analoga nätet. Skulle dock tillståndshavaren inom t.ex. ett av de två tillstånden i det digitala marknätet bestämma sig för att sända ett för detta område unikt material och just för detta ändamål få intäkter för annonser speciellt avsedda för dessa sändningar skulle de med oförändrat innehåll i 4 § ge upphov till koncessionsavgifter för intäkter som inte avsetts då sändningstillståndet utfärdades.

Dessutom skulle sådana koncessionsavgifter innebära att tillståndshavaren skulle bli den enda avgiftsskyldige inom det digitala marknätet. En skatt, vilket koncessionsavgiften kan definieras som, måste vara generell. En skattelag får inte utformas så att endast ett av flera subjekt blir skattskyldigt. Att låta 4 § i berörd del kvarstå oförändrad är som vi ser det i strid med generalitetskravet och blir därmed ett uppenbart fel. Enligt vårt förmenande måste motivet för koncessionsavgiften vara ensamrätten för reklamfinansierad sändning i det analoga marknätet och skattebasen vara de intäkter som denna ensamrätt medför.

Regeringens förslag

Regeringen torgför i propositionen uppfattningen att den rörliga delen av koncessionsavgiften omfattar alla intäkter företaget har haft för att det sänt annonser, oavsett om intäkterna härrör från utsändning som sker med stöd av sändningstillstånd enligt radio- och TV-lagen eller inte och oavsett om den sker med analog eller digital utsändningsteknik.

Regeringen påstår också att konstitutionsutskottet delar denna uppfattning. Regeringen skriver: ”Det får antas att riksdagen haft samma uppfattning som regeringen när den gav regeringen till känna att möjligheten att koncessionsavgiften endast skall betalas på intäkter från analoga sändningar skyndsamt borde utredas. Om avgiftsskyldigheten endast avsett analoga sändningar hade en sådan utredning inte behövts.”

Missuppfattning av regeringen

Denna slutsats är en missuppfattning av regeringen. Sanningen var och är att utskottet delade Kristdemokraternas uppfattning om att en åtskillnad borde framgå av lagtexten men av bl.a. tidsskäl ansåg utskottets majoritet sig förhindrad att omedelbart justera lagtexten.

Hade majoriteten i utskottet i stället följt den kristdemokratiska linjen hade regeringen inte kunnat återkomma med ett felaktigt lagförslag. Det som främst oroade utskottets majoritet var den tekniska lösning som skulle användas för att åtskilja intäkterna. Regeringen väljer nu att negligera ambitionerna i utskottet på den punkten. Det är allvarligt och oacceptabelt.

Regeringen väljer att hävda att det i underlaget för beräkningarna av den rörliga delen av koncessionsavgiften tills vidare även skall ingå intäkter från sändningar i det digitala marknätet som i huvudsak överensstämmer med sändningar i det analoga nätet.

Det finns inte något som helst sakligt skäl att ta ut koncessionsavgift på intäkter av sändningar med digital teknik, eftersom någon ensamrätt inte föreligger, vilket alltså är själva grunden för koncessionsavgiftslagen. Genom att lagstiftningen i den delen endast kommer att gälla en enda tv-kanal men inte någon av de övriga likställda, blir det också uppenbart att lagen i denna del strider mot generalitetsprincipen.

Brottet mot generalitetsprincipen blir så mycket allvarligare eftersom det gäller en skatt. En grundläggande princip för all beskattning är att den skall på något sätt vara generell. Man kan tala om en speciell generalitetsprincip för beskattning, men snarast är det fråga om en speciell och särskilt viktig tillämpning av den allmänna principen. En skatt kan visserligen avgränsas både i tid och rum och med olika avdrag, men oeftergivligt är att det är vissa intäkter som beskattas, inte en särskild – t.o.m. till namnet känd och i ärendet uppgiven – skattskyldig. Det kan alltså vara fråga om olaglig särbeskattning.

Förslaget kan också vara i strid med EG-rätten, t.ex. kan uttalade skillnader i skattebelastningen som gynnar vissa företag ses som ett statsstöd i EG-rättslig mening. Sådant stöd är oförenligt med EG-rätten om det snedvrider konkurrensen.

Lagtexten

Regeringens förslag om sändningar som i huvudsak överensstämmer med de analoga bör enligt vårt förmenande alltså utgå ur lagtexten. Lagtexten i 4 § bör därför ha följande lydelse:

4 §

Den rörliga delen av koncessionsavgiften beräknas för ett kalenderhalvår i sänder. Den är beroende av de intäkter som utgör vederlag till programföretaget för att de sänder annonser i sändningar som sker med stöd av tillstånd enligt 2 kap. 2 § första stycket radio- och TV-lagen att sända televisionsprogram med analog sändningsteknik. Avgiften tas ut med ...

Stockholm den 9 april 2002
Ingvar Svensson (kd)
Björn von der Esch (kd)	Ragnwi Marcelind (kd)
Ingemar Vänerlöv (kd)	Rolf Åbjörnsson (kd)
Kjell Eldensjö (kd)	Magda Ayoub (kd)
Maria Larsson (kd)	Inger Strömbom (kd)
Dan Kihlström (kd)	Amanda Agestav (kd)