med anledning av prop. 2001/02:135 Sveriges antagande av rambeslut om bekämpande av terrorism

Motion 2001/02:Ju13 av Alice Åström m.fl. (v)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen avslår proposition 2001/02:135 Sveriges antagande av rambeslut om bekämpande av terrorism.

Motivering

Att bekämpa internationell brottslighet och terrorism är en mycket angelägen uppgift som givetvis måste ha högsta prioritet. Den grundläggande uppgiften när det gäller att bekämpa terrorism är att försvara demokrati och frihet.

Föreliggande förslag till beslut avseende rambeslut om bekämpande av terrorism lider dock, som många andra internationella konventioner rörande terrorism, av stora definitions- och gränsdragningsproblem. Själva definitionen är central i diskussioner om den enskildes rättssäkerhet då det är hur begreppet definieras som avgör vilka beteenden, motiv och handlingar som man härmed väljer att straffbelägga. I en rättsstat är legalitetsprincipen och förutsägbarheten grundläggande rättsprinciper. Gärningar som inte är kriminaliserade får heller inte bestraffas. En lag som straffbelägger en handling måste därför vara tydlig, klar och möjlig för den enskilde att förstå. Förutsägbarheten är inte mindre viktig vid så allvarliga gärningar som terrorism. Då brottet kan ge mycket långa frihetsberövande straff torde behovet av klarhet snarare vara större. Rambeslutet i fråga har allvarliga brister kring kravet på förutsägbarhet och kan därmed inte anses uppfylla kraven på rättssäkerhet för den enskilde.

En uppenbar brist i det föreliggande förslaget är de skrivningar som gör gällande att beslutet de facto redan respekterar de mänskliga rättigheterna och att inget i rambeslutet kan tolkas som om syftet vore att begränsa eller hindra de grundläggande mänskliga rättigheterna eller friheterna. Självklart bör istället slås fast att rambeslutet i sin tillämpning skall respektera de mänskliga rättigheterna och att inget i rambeslutet får kränka de mänskliga rättigheterna. Att rådet dessutom finner det nödvändigt att tolka rambeslutet genom ett uttalande tyder på att det inte råder enighet inom unionen huruvida beslutet verkligen respekterar mänskliga rättigheter eller inte. Det är mycket anmärkningsvärt att det till rambeslutet fogats en förklaring att motståndet under andra världskriget inte ska betraktas som terroristhandlingar. I och med denna skrivning tillstår rådet uppenbarligen att motståndsrörelsens kamp mot naziregimen kan inkluderas i den föreslagna definitionen. Det är således inte agerandet i sig som är det klandervärda, utan syftet med agerandet. Rådets uttalande har givits innebörden av ett förtydligande men vilken juridisk betydelse ett dylikt uttalande har är mycket oklart.

Att så är fallet visar sig också genom de dokument som framtagits av arbetsgruppen mot terrorism. I det senaste utkastet till förslag till beslut om införande av ett standardformulär för informationsutbyte om terrorister (5712/2/02 ENFOPOL 18 rev 2) beskrivs en utvidgning av terroristbegreppet som måste anses oacceptabel. I dokumentet fastslås att arbetsgruppen har i sin verksamhet kunnat notera en successiv ökning av våldshandlingar i samband med EU:s toppmöten som framkallats av okontrollerbara element bland vilka man har upptäckt personer som tillhör terroristorganisationer och vilka beger sig till sådana evenemang från andra länder, vilket tydligt har åstadkommit stor oro i samhället. Därför har Europeiska unionen reagerat genom att ta med dessa handlingar i artikel 1 i rambeslutet om bekämpande av terrorism, där de rubriceras som brott. Att det är möjligt att tolka in terroristbegreppet i de händelser som utspelat sig runt EU:s toppmöten, hur förkastligt våldet än är i dessa och alla andra sammanhang, visar att respekten för såväl mänskliga rättigheter som begreppet terrorism är i fara.

Enligt svensk grundlag skall föreskrifter om förhållandet mellan det allmänna och enskilda regleras i lag (RF 8:3). När det gäller den konkreta lagstiftningen som kommer att krävas vid ett antagande av föreliggande rambeslut gör regeringen bedömningen att de flesta brott som kan komma i fråga enligt rambeslutet redan är straffbelagda i Sverige. Dock konstateras det att såväl nya brottsrubriceringar som nya straffskalor kommer att bli nödvändiga. Enligt den svenska grundlagen är det riksdagen som besitter lagstiftningskompetensen (RF 1:4). Regeringen kan vid den här typen av reglering som rör kriminalisering av handlingar där straffet kan bli svårare än böter aldrig anses ha lagstiftningskompetens. Detta till trots ber regeringen genom den föreliggande propositionen om ”fribrev” när det gäller den följdlagstiftning som skall genomföras. Detta är inte godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Den lagstiftning som kan komma i fråga är dessutom av så allvarlig och ingripande karaktär att det torde vara omöjligt för riksdagen att ge upp sin lagstiftningskompetens. Vänsterpartiet anser att den lagstiftning som kan bli aktuell måste presenteras i sin helhet för att en bedömning av rambeslutet som sådant ska kunna genomföras.

Vid en normal lagstiftningsprocess genomförs, då ett förslag tagits fram, en remissrunda och därefter en lagrådsremiss. När det gäller rambeslut sker inga av dessa kontrollstationer. Detta innebär att många sakkunniga lämnas utanför processen och att allmänheten inte får ta del av och ingå i debatten. Vänsterpartiet har, för att avhjälpa denna brist, inbjudit till en inofficiell remissrunda baserad på de utkast till rambeslut som beslutades vid toppmötet i Laeken vintern 2001. De remissvar som inkommit har översänts till de övriga partierna och till regeringen. De synpunkter som framkommit har inte på något sätt beaktats i den proposition som nu ligger på riksdagens bord. De kritiska röster som höjts har inte bemötts och vår oro för de konsekvenser som beslutet kan komma att få har således inte minskat. Med anledning av dessa invändningar anser Vänsterpartiet att riksdagen inte kan bifalla regeringens proposition om ett antagande av rambeslutet om bekämpande av terrorism.

Stockholm den 2 april 2002
Alice Åström (v)
Ingrid Burman (v)	Ulla Hoffmann (v)
Lena Olsson (v)	Rolf Olsson (v)
Yvonne Oscarsson (v)	Sven-Erik Sjöstrand (v)
Claes Stockhaus (v)	Carlinge Wisberg (v)