med anledning av prop. 2001/02:118 Sveriges antagande av rambeslut om en europeisk arresteringsorder och om överlämnande mellan medlemsstaterna

Motion 2001/02:Ju17 av Alice Åström m.fl. (v)

1 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen avslår proposition 2001/02:118 Sveriges antagande av rambeslut om en europeisk arresteringsorder och om överlämnande mellan medlemsstaterna.

2 Motivering

Det förslag till beslut om en europeisk arresteringsorder som nu ligger på riksdagens bord kommer, om det antas, att ersätta samtliga tidigare instrument för utlämning och betraktas som en hörnsten i det europeiska rättsliga samarbetet. Huvudpoängen med rambeslutets föreslagna åtgärder är att principen om den dubbla straffbarheten upphävs för ett antal uppräknade brott. Regeringen skriver i propositionen:

...rambeslutet bygger till stor del på begrepp och förfaranden som är kända från utlämningsrätten. Samtidigt innehåller den nyheter som i såväl praktiskt som principiellt hänseende kan framstå som problematiska.

Detta till trots förväntas riksdagen, den ytterst lagstiftande makten, ge regeringen ett godkännande att i rådet anta rambeslutet utan att regeringen samtidigt presenterar de ändringar och kompletteringar av svensk lag som kommer att bli nödvändiga. Den redovisning som ändock görs i propositionen är till stora delar gissningar. Regeringen skriver:

Regleringen kräver dock ytterligare överväganden samt inhämtande av synpunkter från berörda instanser. Det kan därför under det fortsatta lagstiftningsarbetet bli nödvändigt att i någon del avvika från den ordning som här presenteras.

Enligt Vänsterpartiet är detta, ur konstitutionellt och demokratiskt perspektiv, en helt oacceptabel lagstiftningsteknik.

Remissförfarande brukar vara en standardåtgärd när det gäller stora lagstiftningsfrågor, men regeringen har när det gäller EU-besluten valt att inte utnyttja detta institut. Vänsterpartiet anser att det är oundgängligen nödvändigt att så viktiga beslut som detta föregås av en ordentlig debatt och att så många som möjligt ges möjlighet att diskutera och analysera förslagen. Därför sände Vänsterpartiet rambesluten på remiss så snart beslutet om arresteringsordern (och rambelutet om terrorism) togs i Laekken i december 2001. Svar har inkommit från instanser såsom Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter, Svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen, Amnesty International, Statstjänstemannaförbundet, Polisförbundet och från personer verksamma vid de juridiska fakulteterna vid Stockholms och Uppsala universitet, kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet samt Handelshögskolan i Göteborg. Remissvaren har i sin helhet överlämnats till såväl regeringen som de övriga riksdagspartierna. De synpunkter som framförts, av vilka många är mycket kritiska, berörs inte i propositionen och vår och många andras oro över innehållet i rambeslutet har därför heller inte stillats.

Den europeiska arresteringsordern är en del av det paket av åtgärder mot terrorism som mycket brådstörtat arbetats fram efter händelserna den 11 september 2001. Frågor som legat i långbänk under årtionden anses plötsligt kunna lösas ”över en natt”. Beslutet innebär i sak att om det godkänns kommer möjligheten att överhuvudtaget kunna ifrågasätta en utlämning att upphöra. Det är också uppenbart att förslaget till rambeslut om en europeisk arresteringsorder måste läsas i samma kontext som rambeslutet om terrorism eftersom de lösliga definitioner som finns i detta regelverk kommer att få direkta återverkningar på utlämningsfrågan. Att detta är mycket allvarligt visar sig inte minst i det förslag till standardformulär för informationsutbyte (Not från ordförandeskapet 5712) som i ett slag vidgat definitionen av terrorism till att omfatta grupper som vi tidigare knappast kunnat tänka oss att räkna in i begreppet terrorism.

De brott som räknas upp i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder är givetvis fler än terroristbrotten. En del av remisskritiken har riktats just mot det stora antalet brott och de mycket oprecisa definitionerna av desamma. Vad är exempelvis IT-brottslighet eller miljöbrott och anser vi verkligen att hjälp till olovlig vistelse skall kunna leda till utlämning? Att gömma flyktingar är inte olagligt i Sverige, men ett godkännande av den europeiska arresteringsordern skulle i ett slag göra en erkänd humanist som Ingrid Segerstedt-Wiberg till en utlämningsbar brottsling.

Några av remissinstanserna pekar på allvarliga brister i rättsäkerheten. I systemet saknas rättigheter för den enskilde att få sin sak prövad. Beslutet sägs vila på rättsstatsprinciper, men för att detta skall kunna tas på allvar borde ett överklagandeinstitut där den enskilde kan få sin sak prövad vara ett minimikrav för att utlämning skall kunna ske. Det finns heller ingen analys av vad som skall hända vid en utvidgning av unionen och vad de mycket tveksamma rättstraditioner som finns i många av dessa länder kommer att innebära när utlämningssituationer blir aktuella.

Innan riksdagen beslutar om den föreslagna propositionen anser Vänsterpartiet att riksdagen åtminstone bör ta del av två citat från de remissvar som inkommit från personer verksamma vid de juridiska fakulteterna vid Uppsala respektive Stockholms universitet:

Det framstår som möjligt för till exempel svenska djurrättsaktivister, stenkastande EU-demonstranter etc, som använder jämförelsevis ”milt” våld mot en annan stats offentliga institutioner, att inrymmas under terrorismdefinitionen. Därmed skulle Sverige vara förpliktat att utlämna dem till annat EU-land där en arresteringsorder utfärdats. Den allmänna opinionen i Sverige skulle, med all rätt, finna något sådant oacceptabelt, men inga rättsliga medel skulle finnas för att förhindra utlämning...

och slutligen:

Sammantaget: Ur ett rättstatsperspektiv är dessa rambeslut och förslag skrämmande. Måtte vi besinna oss och avvakta en utvärdering av vad som för närvarande pågår i världen innan vi rusar in i ett dylikt samarbete.

Stockholm den 5 april 2002
Alice Åström (v)
Yvonne Oscarsson (v)	Ingrid Burman (v)
Lena Olsson (v)	Ulla Hoffmann (v)
Sven-Erik Sjöstrand (v)	Rolf Olsson (v)
Claes Stockhaus (v)	Carlinge Wisberg (v)