med anledning av prop. 2000/01:76 Från anstalt till frihet

Motion 2000/01:Ju8 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag så att
försöksverksamheten med utökad intensivövervakning även omfattar
intensivövervakning med elektronisk kontroll i samband med
permissioner.
Från anstalt till frihet -
regeringens förslag

Regeringen lägger i proposition 2000/01:76 Från anstalt till
frihet fram förslag som ska leda till en förbättrad
frigivningssituation. Arbetet med att förbereda frigivningen
ska intensifieras och struktureras. Den intagne ska under
vissa förutsättningar kunna avtjäna sista tiden av straffet
med intesivövervakning med elektronisk fotboja.
Försöksverksamheten föreslås pågå i tre år.

Undersökningar med fokus på internernas bakgrund och sociala
förhållanden visar inte helt oväntat att de intagna oftast har en omfattande
problematisk bakgrund, utöver den rent brottsliga. Många är
återfallsförbrytare. Av de tillfrågade internerna avtjänade bara var tredje sitt
första straff, de övriga hade tidigare fängelsestraff eller erfarenhet av
frivård
bakom sig. Bland de nyintagna i fängelse åren 1990-1996 hade cirka 45
procent avtjänat fängelsestraff någon gång tidigare inom en tidsperiod på fem
år före aktuell verkställighets början. År 1997 var andelen 55 procent.

Kristdemokraterna välkomnar regeringens intentioner att vidta åtgärder
för att förhindra återfall i brott. En förbättrad frigivningssituation är
central i
detta arbete men övergången till ett normalt liv i frihet är en lång process som
ska påbörjas tidigt och omfatta flera åtgärder, varav elektronisk fotboja endast
är en. Vi menar att andra åtgärder som måste vidtas för att förhindra återfall i
brott är förbättrade individuella handlingsplaner, narkotikafria anstalter, en
fortsatt utveckling av innehållet i programverksamheten, ökade resurser till
anstalterna så att sociologer, terapeuter och psykologer kan nyanställas, en
förbättrad möjlighet till kontakt med familj och anhöriga, stöd till
frivilligorganisationernas arbete på anstalterna och under frigivningen samt
möjligheter att genom utslussningsboende uppmuntra självständighet och
ansvarstagande. Alla dessa åtgärder kräver utökade resurser. Rubriken "Från
anstalt till frihet" ger inte en fullständig bild av situationen och de behov
som
finns. Det vore bättre att beteckna arbetet med att förbereda de intagna för
frigivningen "Under tiden på anstalt till ett fungerande liv i frihet".

Under tiden på
anstalt...

Behov av individuella
handlingsplaner

Enligt 6 § KvaF, förordning om kriminalvård i anstalt, ska
en behandlingsplan upprättas för varje intagen. Planen ska
vara inriktad på åtgärder som ska främja den intagnes
anpassning i samhället och förbereda den intagne för livet
utanför anstalten. Vid besök ute på anstalterna visar det sig
dock att det är ytterst få som får en individuell
handlingsplan. Om en sådan upptecknas är det endast vid få
tillfällen som planen följs upp.

Handlingsplanen bör utarbetas i samarbete mellan internen och utbildad
och kvalificerad personal. Där ska konkreta, realistiska deletapper och mål
nedtecknas för att på så sätt successivt nås av individen. Vi tror att detta kan
ge resultat i form av ökad självkänsla och bättre anpassningsförmåga till
samhället utanför.

Att vistas på anstalt innebär ett rutinmässigt liv med små möjligheter att ta
personligt ansvar samt begränsade kontakter med omvärlden. Ett konkret
problem som många interner själva identifierat och ser som en brist är den
passivitet som lätt infinner sig då det omhändertagande som den intagne
möter omfattar allt från väckning till matlagning och tvätt. Vi menar att de
intagna behöver ta ett ökat personligt ansvar för livet innanför murarna om en
förberedelse för livet utanför murarna ska kunna ske. Speciellt för de
långtidsdömda fångarna kan annars acklimatiseringen till ett självständigt liv
vara mycket svår efter många år på anstalt.

Påverkansprogram

En fortsatt utveckling av innehållet i programverksamheten
vid häkten, anstalter och inom frivården är ytterst viktig.
Hög kvalitet på brotts- och missbruksrelaterad
programverksamhet samt rehabiliterande insatser i
kombination med drogfria anstalter ska prioriteras. Dessa
förslag kräver dock utökade finansiella resurser.
Regeringens tidigare anslag till kriminalvården visar att det
inte finns någon djupare viljeinriktning att i verkligheten
genomföra de uttalade ambitionerna. Nu föreslår regeringen
att kriminalvårdens insatser för att förbättra
frigivningssituationen ska lagstadgas. Mot bakgrund av detta
förslag till beslut finner vi det anmärkningsvärt att
regeringen inte i propositionen anger vilka resurser
kriminalvården ska använda för att genomföra dessa
åtgärder.

Nedskärningar inom programverksamhet och motivationsavdelningar har
satt sina spår. Dessa är idag de mest utsatta områdena inom kriminalvården.
Flera undersökningar visar att personalnedskärningar påverkar verksamheten
negativt. För lite resurser till verksamheten och för få anställda leder till
att
man inte har tid att ägna åt de intagna. Därmed förloras också möjligheten att
upprätthålla kontroll. Från olika anstalter kommer rapporter om att man på
grund av nedskärningarna blivit tvungen att sänka ambitionen vad gäller
motivationsavdelningar, meningsfulla fritidsaktiviteter samt grundskole- och
gymnasieutbildning.

Det är viktigt att man satsar mer tid och resurser så att internerna under
och efter sin fängelsetid erbjuds, och i vissa fall åläggs, meningsfull och för
dem relevant sysselsättning. Ett bra exempel på åtgärder är de så kallade
påverkansprogrammen. Dessa påverkansprogram fokuserar på attityder,
beteenden och omständigheter som upprätthåller ett brottsligt beteende.
Internen får lära sig problemlösning, att skapa sociala relationer och utveckla
de sidor och färdigheter som det finns förutsättningar för.

Kriminalvårdsstyrelsen framhåller att den brotts- och missbruksrelaterade
programverksamheten är resurskrävande och att det behövs
kompetensutveckling och handledning för personal som leder dessa program
samt att externa resurspersoner behöver anlitas för mer kvalificerade program
på behandlingsnivå. Vi menar att resurser måste frigöras och personal som
kan arbeta med påverkansprogrammen stödjas. Vi vill också göra det möjligt
för anstalterna att ta in experter där så behövs. Utan en fungerande brotts- och
missbruksrelaterad programverksamhet är det svårt att minska antalet återfall
i brott.

Drogfria anstalter

Narkotika på våra anstalter är fortfarande ett problem. Den
hittills högsta rapporterade siffran under en tioårsperiod
redovisades för 1998 där 5 000 av
9 500 interner missbrukade narkotika. Det vill säga över 50
procent av dem som sitter på anstalt missbrukar narkotika,
och antalet missbrukare bara ökar.

Vi anser att alla anstalter ska vara drogfria och att personalen måste ges
resurser och möjligheter att kontrollera att drogfriheten efterlevs på ett
effektivt sätt. Narkotikamissbruk kan vara en av orsakerna till att klimatet
blivit allt mer hotfullt på anstalterna.

Meningsfull sysselsättning för
interner

Bristande resurser inom kriminalvården gör det idag
omöjligt att erbjuda de intagna meningsfull sysselsättning,
såsom utbildning, undervisning, arbetsträning och social
färdighetsträning. Om de intagnas kompetens förbättras ökar
också förutsättningarna för ett laglydigt liv i frihet.

Familjeförhållanden

Anhöriga påverkas i hög grad av fängelsestraffet eftersom de
naturliga kontakterna med den intagne blir mycket
begränsade. Till viss del har förhållandet förbättrats genom
att kriminalvården numera kan ordna lämpliga
besökslokaler, så kallade "övernattningslägenheter". Det är
främst under förberedelserna inför frigivning som en djupare
kontakt med familj och anhöriga kan återskapas. Där barn
finns med i bilden kan dock ett sådant upplägg skapa både
förvirring och anpassningssvårigheter eftersom barnen under
lång tid inte har haft en naturlig relation till mamma eller
pappa.

Kontakterna med det privata nätverket, familj och arbetsgivare, har
mycket stor betydelse under fängelsevistelsen. Vi menar att stora förändringar
och förbättringar måste ske på detta område. Vi tror att en utökad möjlighet
för frivilligorganisationer att närvara på anstalterna är positivt för den
intagne.
Organisationerna utgör en kontakt med samhället utanför murarna; någon
som lyssnar och tar sig tid. Dessutom ges omvärlden en förbättrad möjlighet
till inblick i anstaltens verksamhet. Vid frigivningen har
frivilligorganisationerna också en viktig uppgift när det gäller att ge hjälp
och
stöd till ett fungerande liv.

Barn och förälder på anstalt

Mer än hälften av dem som sitter på anstalt är föräldrar.
Deras barn har precis som alla andra barn behov av sin
mamma och pappa. Mycket måste göras för att förbättra
situationen. Bland annat menar vi att anstalterna i högre
utsträckning måste anpassas efter barns och föräldrars behov
av umgänge. Rent konkret åsyftar vi fler
övernattningslägenheter, exempelvis öppna lekrum där
föräldrar och barn kan umgås tillsammans, samt
grönområden och lekparker i anslutning till de anstalter där
barn vistas under längre besök. Socialstyrelsen och
Kriminalvårdsstyrelsens rapport, Barn med frihetsberövade
föräldrar presenterade ett flertal förslag till åtgärder för att
underlätta kontakterna mellan intagna och barn. Där
föreslogs bland annat att särskild personal ska utses för att
ansvara för barns besök i anstalt och häkte. Det tycker vi är
bra men det borde även finnas tillgång till barnpsykologisk
expertis så att barn och föräldrar kan ges hjälp att förbereda
en så normal gemensam livssituation som möjligt. Hjälp ska
också ges efter frigivandet och ses som en del av
påverkansprogrammet.

Permissioner

Permissionen är det första steget ut i frihet. Tyvärr är det
också det vanligaste sättet att rymma från ett fängelsestraff.
Enligt uppgift är var 25:e fånge på rymmen. Av dessa har
hälften varit borta mer än 6 månader. Endast ett fåtal interner
genomför en direkt flykt från anstalt.

Det är oacceptabelt att rymningar ska kunna genomföras vid permissioner.
Permissioner är ett nödvändigt steg i en frigivningsprocess, men mycket kan
göras för att förhindra en avvikelse. Tillgång till pass ska kunna begränsas.
Idag beslagtas endast pass för utländska medborgare dömda till långvariga
fängelsestraff och därefter till utvisning. Vi menar att pass ska kunna
beslagtas vid alla permissioner. Det ska heller inte vara möjligt att kvittera
ut
sitt pass före permission. Kristdemokraterna vill att elektronisk fotboja ska
kunna användas vid obevakade permissioner.

...till ett fungerande liv i
frihet

Utökad intensivövervakning

Regeringen föreslår i propositionen att den som avtjänar
fängelse i lägst två år efter ansökan och individuell prövning
ska kunna medges att avtjäna högst fyra månader av straffet,
omedelbart före villkorlig frigivning, genom
intensivövervakning med elektronisk kontroll.
Målsättningen, enligt regeringen, är att på sikt alla intagna
som har behov av det ska kunna få någon form av
strukturerad, successiv övergång från anstaltsliv till ett liv i
frihet. Kristdemokraterna har under flera år efterfrågat en
bättre frigivningsprocess med exempelvis utökad
intensivövervakning och välkomnar därför regeringens
förslag.

Den 1 januari 1999 permanentades intensivövervakning med s k
elektronisk fotboja som påföljd i stället för kortare fängelsestraff efter att
sedan 1994 ha bedrivits som försöksverksamhet. Samtidigt som
intensivövervakning med elektronisk kontroll är en betydligt mindre kostsam
påföljdsform än fängelse så fyller den också viktiga funktioner av humanitär
karaktär. Bland annat ges de som är dömda till denna påföljd en helt annan
möjlighet att upprätthålla social samt familje- och arbetsmässig kontinuitet,
vilket är oerhört betydelsefullt för deras fortsatta liv och för deras familjer.
I
Straffsystemutredningens betänkande "Ett reformerat straffsystem", SOU
1995:91, diskuterades möjligheten att även dömda till längre fängelsestraff
som en övergång inför villkorlig frigivning skulle kunna få en kortare tid av
fängelsestraffet omvandlat till intensivövervakning med elektronik.
Fördelarna med ett sådant förfarande är flera. Ett skäl är att den dömde på så
sätt får en stegvis övergång till full frihet, vilket skulle ge bättre
möjligheter
till social och annan anpassning till livet utanför fängelset. Ett annat skäl är
att
samhällets kostnader även vid sådan tillämpning skulle minska. I utredningen
diskuterades vidare möjligheten att verkställighet utanför anstalt vid
fängelsestraff på sex månader skulle kunna ske efter tre månader fram till
villkorlig frigivning efter fyra månader. Vid längre fängelsestraff skulle
verkställighet utanför anstalt öka fram till dess att skillnaden mellan halvtid
och tvåtredjedelstid är sex månader, dvs. vid fängelsestraff på tre år. För ännu
längre fängelsestraff skulle gälla att verkställighet utanför anstalt alltid
skulle
vara sex månader. Straffsystemkommittén ansåg det angeläget att i Sverige
införa denna typ av intensivövervakning med elektronisk kontroll i slutet av
ett fängelsestraff, benämnd "back door"-modell, men avstod från att i
betänkandet lägga något konkret förslag. Efter flera år med påföljden
elektronisk fotboja som korttidspåföljd är det en angelägen åtgärd som
regeringen nu vidtar att utöka intensivövervakningen med elektronisk fotboja
till att även användas omedelbart före villkorlig frigivning för den som
avtjänar fängelse i lägst två år.

Bristen på övervakare

I den aktuella propositionen framgår att Riksförbundet
frivilliga samhällsarbetare har pekat på
lekmannaövervakarens möjligheter att hjälpa till med att
bygga upp och/eller utveckla ett positivt socialt nätverk runt
den dömde. Förbundet menar att en övervakare kan utses på
ett tidigt stadium, innan verkställigheten utanför anstalten
påbörjas. Ju tidigare en lekmannaövervakare får kontakt med
den intagne desto lättare kan ett positivt nätverk byggas.
Denna synpunkt delas av regeringen. Kristdemokraterna vill
med anledning av detta resonemang påminna om att det
inom frivården idag råder stor brist på lekmannaövervakare.
Ineffektiva administrativa system och en alltför låg
ersättning anses vara några av orsakerna bakom detta
problem. Den ersättning som betalas ut till en
lekmannaövervakare ökas visserligen något med anledning
av Kriminalvårdsstyrelsens beslut den 9 januari 2001 men är
fortfarande uppseendeväckande låg.

Lekmannaövervakare har en viktig uppgift i samhället. De ska både delta i
den sociala gemenskapen och utöva kontroll. Deras uppgift är att fungera som
ett stöd för den dömde att skapa en normal livssituation, en förutsättning för
ett liv utan kriminalitet. Lekmannaövervakaren är en positiv förebild som
finns tillgänglig dygnet runt. Denna insats måste tas till vara och statusen på
uppgiften höjas. Det låga arvodet ger en signal om att uppdraget inte anses
vara viktigt. Nu måste utvecklingen vändas innan det är för sent.

Problemet med för få lekmannaövervakare har diskuterats i frågeform
mellan den tidigare justitieministern och olika frågeställare under våren 2000.
Den förra justitieministern Laila Freivalds har svarat att hon "är övertygad om
att det även i fortsättningen måste vara så att den som tar på sig uppdrag som
lekmannaövervakare gör det på grund av sitt sociala engagemang och intresse
för andra människor".

Av frivårdens cirka 8 000 klienter får knappt hälften en
lekmannaövervakare. I ett frågesvar skriver den förra justitieministern Laila
Freivalds att Kriminalvårdens mål är att öka antalet lekmannaövervakare.
Men hur ska detta bli möjligt utan att ersättningsnivån höjs ytterligare? Vi
anser att detta är en kortsiktig politik som varken ligger i linje med
intentionerna i den aktuella propositionen eller stöder kriminalvårdens uppgift
att förebygga återfall i brott. Kriminalvårdens arbete måste vara inriktat på
att
stödja och hjälpa den dömde och främja anpassningen i samhället. Vi anser
därför att ersättningen behöver ses över och höjas ytterligare så att summan
upplevs som en rimlig ersättning för uppdraget.

Ett fungerande liv

Brottsförebyggande rådet har på regeringens uppdrag gjort
en kartläggning av frigivningssituationen "Frigivning från
fängelse" 1998:6 BRÅ. Enligt rapporten är nästan hälften av
de frigivna utan egen bostad och arbete. Att sådana
förhållanden är direkt riskfyllda för den frigivne, med tanke
på tidigare bakgrund och kontaktnät, är inte svårt att förstå.

Det är av yttersta vikt att den frigivne får hjälp att skaffa bostad, arbete
och en meningsfull fritidssysselsättning. BRÅ har genomfört en kartläggning
där man pekar ut en rad faktorer som utgör hinder för bästa möjliga
förberedelse inför frigivning. Bland annat påvisas att de intagna på anstalt har
allvarligare sociala problem än de som dömts till frivårdspåföljd.
Kartläggningen bekräftar att de intagnas frigivningssituation är mycket svår.
Bland annat anser de att det är viktigt att de myndigheter med verksamhet
som berör fängelsedömda bör inta en gemensam grundsyn på
frigivningsförberedelsernas syfte och brottsförebyggande verkan. Det måste
ske ett förtydligande av ansvarsfördelningen och kriminalvårdens roll i
förhållande till andra och lokala myndigheter.

Det är viktigt att de dömda i alla avseenden förbereds och tränas inför sin
kommande frigivning. De påverkansprogram som påbörjats på anstalt bör
fortsätta och avslutas först då den enskilde individen, i samråd med sina
kontaktpersoner, anses ha funnit sig tillrätta i sin nya miljö. Vi välkomnar
regeringens intentioner på det här området och utgår ifrån att målsättningen är
att konkret hjälpa den intagne till ett fungerande liv i frihet, inte enbart att
utreda och dokumentera rådande förhållanden.

KRIS

Frivilligorganisationerna utgör som tidigare nämnts en viktig
kontakt med samhället utanför anstalten. Idag finns en
organisation som hjälper dem som står ensamma efter
frigivningen. KRIS (Kriminellas Revansch I Samhället).
Föreningen arbetar uppsökande på anstalter och erbjuder
dem som vill bryta med sitt gamla liv och bli medlemmar i
KRIS direkt hämtning vid frigivningen. Vi menar att arbetet,
grundat på ideella insatser, är lovvärt och måste uppmuntras
och stödjas. I Kristdemokraternas budget avsätts ytterligare
resurser till frivilligorganisationernas viktiga arbete.

Ekonomiska
konsekvenser

Regeringen menar i sin proposition att den föreslagna
försöksverksamheten inte kommer att innebära några
beaktansvärda kostnadsökningar för kriminalvården eller
berörda myndigheter i övrigt. Samtidigt säger man att när
det ekonomiska tillskottet som tillförs kriminalvården de
närmaste åren fördelas ska bland annat det intensifierade
arbetssättet med frigivningsförberedelser prioriteras. Detta
kommer, enligt regeringen, att innebära att eventuella
kostnadsökningar tillgodoses inom ramen för
kriminalvårdens interna budgetarbete. Kristdemokraterna är
skeptiska till regeringens uppfattning vad gäller behovet av
ekonomiska resurser till kriminalvården.

Kriminalvården har den senaste tiden inte varit ett prioriterat och
uppmärksammat område. Tvärtom har det under åren genomförts besparingar
som motsvarar åtskilliga 100 miljoner kronor. Samfällda rapporter från
anställda och intagna på olika anstalter i Sverige pekar på en bekymmersam
situation. Påverkansprogrammen har försämrats, ansökningar om att få starta
motivationsavdelningar har avslagits och personalresurser har skurits ner.
Dessa försämringar leder inte till ett bättre rehabiliteringsresultat på våra
anstalter. Det är en kortsiktig politik som enbart får till följd att antalet
återfallsförbrytare ökar. Regeringen har gång på gång i sina
budgetpropositioner lovat att "de ytterligare rationaliseringar som behöver
göras ska genomföras utan att verksamheten drabbas". Detta säger oss att
regeringen har bristande insikt i hur verkligheten ser ut ute på anstalterna
idag.

Regeringen skriver i propositionen att kriminalvårdens arbete ska, under
hela verkställigheten, vara inriktat på att stödja och hjälpa den dömde och
främja anpassningen i samhället. Detta ställer Kristdemokraterna sig helt
bakom, men tyvärr saknas resurser ute på anstalterna att leva upp till dessa
visioner. Om målet att minska antalet återfall i brott ska kunna uppnås och
intentionerna, vad gäller frigivningsförberedelserna, ska kunna förverkligas
måste kriminalvården tillföras betydande resurser. Att förbereda den intagne
för ett liv i frihet är en lång resurskrävande process som ska påbörjas tidigt
och omfattar flera åtgärder, inte enbart en utökad intensivövervakning.

Stockholm den 14 mars 2001

Ragnwi Marcelind (kd)

Ingemar Vänerlöv (kd)

Ingvar Svensson (kd)

Björn von der Esch (kd)

Rolf Åbjörnsson (kd)

Kjell Eldensjö (kd)

Amanda Agestav (kd)

Dan Kihlström (kd)

Magda Ayoub (kd)

Maria Larsson (kd)

Inger Strömbom (kd)