med anledning av prop. 1997/98:45 Miljöbalk

Motion 1997/98:Jo37 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

En förlorad möjlighet

Inledning

Att försöka samla miljölagar till en miljöbalk är något som
utretts sedan slutet av 1980- talet. Den borgerliga regeringen
lämnade under förra mandatperioden fram ett förslag till
miljöbalk som drogs tillbaka av den socialdemokratiska
regeringen efter maktskiftet 1994. Startskottet för
uppgraderingen av miljölagstiftningen kunde således ha gått
redan för nästan fyra år sedan om den borgerliga regeringens
förslag till miljöbalk hade antagits. Nu kan den nya balken
tidigast träda i kraft den 1 januari 1999.

I väntan på den nya miljöbalken har en död hand lagts över lagstiftnings-
arbetet inom miljöområdet. Det borgerliga förslaget till miljöbalk var
visserligen inte helt perfekt. Men tanken var då, liksom nu, att arbetet med en
ny miljölagstiftning är en process - en stomme att bygga vidare på.

En del ändringar måste ses som förbättringar. Till exempel skärpta krav på
miljökonsekvensbeskrivning. De förändringarna är dock inte tillräckligt
långtgående och det är tveksamt om övriga ändringar uppväger de år av
försening som det nya förslaget förde med sig. Dessutom kvarstår flera
olösta problem. Så här i efterhand är det uppenbart att tidsfördröjningen inte
var värd de få förslag till förändringar som regeringen tillsammans med
Miljöpartiet och Vänsterpartiet nu föreslår.

Vår kraftigaste invändning mot förslaget till miljöbalk är att regeringen
låter möjligheten att skärpa lagstiftningen till skydd av orörda vattendrag gå
förlorad. Överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Centern och
Vänsterpartiet om att lagstifta om stängning av Barsebäcksverket leder
självfallet till att hotet mot nationalälvarna och andra orörda vattendrag
måste betraktas som akut. Det är därför nödvändigt att stärka skyddet genom
förändringar i miljöbalken.

Det yttersta styrmedlet för en hållbar utveckling är miljölagstiftningen. Det
är viktigt att denna är konsekvent och tydlig i sin utformning. När det gäller
regler om tillämpningsområde och kravregler är det särskilt viktigt med
tydlighet och precision för att reglerna inte skall bli tomma skal av mål-
sättningar.

Vi vill påpeka att länsstyrelserna idag inte har tillräckligt med resurser för
sin övervakande och miljövårdande verksamhet. Direkt tillsyn får allt oftare
ersättas av rapportering från markägare, företagare eller allmänheten. Inte
sällan tvingas man lämna lagreglerade uppgifter ogjorda. Vi vill här i
samband med att en ny lagstiftning inom miljöområdet införs kraftigt
understryka vikten av tillsyn och övervakning. Dessa verktyg är egentligen
inga styrmedel, utan mer ett kontrollinstrument för revision av miljötill-
ståndet i Sverige. Det är särskilt viktigt att länsstyrelserna klarar
bevakningen
av olika riksintressen som annars på kommunal nivå lätt kan gå förlorade
p.g.a. bristande tillsyn. Idag försvinner inte sällan skyddsvärda områden
enbart därför att länsstyrelserna inte har resurser att utöva tillräcklig
tillsyn
över miljöförstörande verksamheter.

Vi anser att förslaget till ny miljölagstiftning brister i tydlighet på ett
flertal
punkter vilket gör att förutsägbarheten för den enskilde är starkt begränsad.
Detta är ett stort problem, inte minst vid prövning hos berörda myndigheter.
Regeringens förslag till ny miljöbalk är en förlorad möjlighet att göra en
skarp miljölagstiftning för 2000-talet.

Förstärkt älvskydd

Den absoluta merparten av våra älvar är exploaterade för att
utvinna elektrisk kraft. I dag återstår endast ett fåtal av de
stora älvarna och andra betydande vattendrag i outbyggt
skick. En utbyggd älv med följande miljöskador kan inte
återställas. Det är därför av stor betydelse för naturvården att
de orörda älvarna och andra vattendrag bevaras. De besitter
unika naturvärden och utgör ofta viktiga ekosystem för
hotade djurarter. Vid ett flertal tillfällen under den
innevarande mandatperioden har dock frågan om att bygga
ut vattenkraften förts på tal.

Frågan om skyddet för de s k nationalälvarna, Torne älv, Kalix älv, Pite
älv och Vindelälven, regleras idag i 3 kap naturresurslagen. Dessa regler
inarbetas i miljöbalken oförändrat i 4 kap som har rubriken "Särskilda
bestämmelser för hushållning med mark och vatten för vissa områden i
landet". Endast redaktionella ändringar har gjorts.

Folkpartiet liberalerna har i flera decennier drivit kravet på ett starkt
lagstadgat skydd för Sveriges orörda älvar och vattendrag. Trots framgångar
är det legala skyddet, enligt vår mening, fortfarande för svagt. Då regeringen
nu har för avsikt att tvångsavveckla kärnkraftsreaktorer trots att detta även-
tyrar eltillgången i framtiden är det uppenbart att hotet mot värdefulla vatten-
områden har ökat dramatiskt.

Hotet mot skyddsvärda vattendrag skärps ytterligare av att företrädare för
vattenkraftsindustrin allt oftare hävdar att "miljöanpassad vattenkraftsut-
byggnad" inte ger lika stora skador på miljön som tidigare. Att regeringen
via NUTEK samfinansierar ett utredningsprojekt om sådan vattenkrafts-
utbyggnad är mycket alarmerande.

Begreppet "miljöanpassad vattenkraftsutbyggnad" är oriktigt och inne-
hållslöst. Teknikutveckling och effektivisering av kraftutvinning är
självfallet välkommen, men all vattenkraftsutbyggnad som förutsätter
reglering av vattendrag skadar naturvärden.

Bland annat mot bakgrund av de ökade hoten finns det mycket starka skäl
att skärpa älvskyddet för att göra långsiktigt trovärdigt att vattenkrafts-
utbyggnaden i vårt land är ett avslutat kapitel. Att införliva nuvarande
naturresurslag oförändrad i Miljöbalken som föreslås i propositionen är
därför inte tillräckligt. Enligt Folkpartiet liberalernas uppfattning bör miljö-
balkens älvskydd skärpas på flera sätt.

För det första bör det vara det för ett vattendrag redovisade skyddsbehovet
som skall bedömas och detta oberoende av vilket syfte ett planerat ingrepp
skulle tjäna.

För det andra bör inget generellt undantag från skyddet göras av några
exploateringsskäl. Åtgärder för att utveckla befintliga tätorter, att utveckla
det lokala näringslivet eller att utföra anläggningar som behövs för total-
försvaret bör generellt inte undantas från skyddet.

För det tredje bör kraven på åtgärder som ofta kallas mindre ombyggnader
av sådana vattenområden och älvsträckor som omfattas av älvskyddet
skärpas så att dessa med säkerhet utesluter en faktisk utbyggnad. Införande
av ny och effektivare teknik för kraftutvinning skall självfallet välkomnas,
men denna får aldrig förutsätta tillkommande reglering av skyddade
vattendrag.

För det fjärde bör älvsträckorna Sölvbacka strömmar och Gideälven
uppströms Björna tas in under skyddet enligt 4 kap. 6 § miljöbalken. Det får
ankomma på utskottet att utforma erforderlig lagtext i dessa fyra hänseenden.

Talerätt

I regeringens förslag till ny miljöbalk får miljöorganisationer
talerätt. Folkpartiet välkomnar att miljöorganisationer får
utökad talerätt. Det är dock tveksamt om regeringens metod
är den riktiga. Vi är skeptiska till att enbart medlemskriteriet
skall styra huruvida en organisation har talerätt eller inte.
Regeringens förslag innebär även att en framgångsrik
miljöorganisation som till exempel Miljöcentrum inte får
talerätt eftersom det inte är en förening utan en stiftelse. Vi
anser att det är viktigt att även denna typ av
miljöförespråkare får talerätt.

Vår uppfattning är att man bör söka ett begrepp som vidgar möjligheterna
att få talerätt för andra organisationer som till exempel stiftelsen Miljö-
centrum och intresseorganisationer inom fiskeområdet.

Miljöåklagare

Folkpartiet föreslår att en miljöåklagare (MÅ) inrättas.
Erfarenhet visar att åklagare i allmänhet har bristande
kunskaper och intresse av att ta sig an miljöbrott. För att
förstärka lagtydligheten inom miljöområdet föreslår vi att
Miljöåklagaren - med Justitieombudsmannen som förebild -
ges befogenheter att väcka åtal mot dem som gör sig
skyldiga till brott mot miljöförfattningarna. MÅ skall vara
underställd Riksåklagaren.

MÅ bör ha till uppgift att ta emot och utreda enskilda personers klagomål
över olika förhållanden inom miljöområdet. Men även organisationer bör ha
möjlighet att vända sig till MÅ i sådana frågor. MÅ skall kunna vidare-
befordra klagomål och synpunkter till tillståndsmyndigheter och även till
dem som förorsakar miljöproblemen. MÅ bör även, när så är tillämpligt,
framföra förslag till nya eller ändrade föreskrifter inom miljöområdet.

Miljöåklagaren är en utveckling av Folkpartiets gamla krav på att inrätta
en miljöombudsman. Om MÅ erhåller den ställning och kan tillerkännas de
befogenheter som vi föreslår, kommer han att fylla en viktig roll i skyddet av
miljön.

Miljökonsekvensbeskrivning
ar

Miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) av internationell
standard skall föregå alla beslut med någon betydande
inverkan på miljön. Enligt internationell standard, som bland
annat kommit till uttryck i den s k ESBO-konventionen från
1991, skall en effektiv MKB innehålla minst sex moment.
Dessa är att en miljökonsekvensbeskrivning skall:

? vara ett beslutsunderlag,
?
? ange det eftersträvade resultatet,
?
? redovisa alternativen inklusive det s k noll-alternativet,
?
? redovisa miljöeffekterna,
?
? väga effekterna mot nyttan,
?
? granskas offentligt innan den får sin slutliga utformning.
?
Det har i en rapport från Riksrevisionsverket visats hur
undermåliga miljökonsekvensbeskrivningar som skrivs är i
praktiken. Detta innebär att det ofta fattas beslut på
bristfälliga grunder. Dessutom innebär nuvarande ordning att
Sverige bryter mot det EG-direktiv (85/337/EEG) som
reglerar MKB inom EU. För att komma tillrätta med dessa
brister bör Sverige snarast ytterligare skärpa de nuvarande
kraven på MKB i lagen om hushållning med naturresurser
för att åtminstone nå upp till internationellt vedertagen
standard. Detta bör ges regeringen till känna.

Folkpartiet anser vidare att en särskild prövning av MKB skall införas.
Denna prövning skall se till att lagens krav på MKB uppfylls.

Miljökvalitetsnormer

Införandet av miljökvalitetsnormer på en bredare front
innebär ett viktigt steg i rätt riktning för att få bukt med stora
miljöproblem som till exempel försurningen och
kväveläckage. Då miljökvalitetsnormer skall utgöra den
absoluta miniminivån på livsmiljön måste normerna omfattas
av vissa rättsverkningar om de skulle överskridas. Det
innebär att åtgärdsplanerna måste vara bindande. Annars blir
åtgärdsplanerna ett meningslöst miljörättsligt styrmedel.
Miljökvalitetsnormer utan klara rättsverkningar utgör endast
en symbolpolitik.

Vidare anser vi att biologiska miljökvalitetsnormer bör införas, inte enbart
för vatten som finns med i regeringens förslag, utan även för att skydda den
biologiska mångfalden i skog och mark.

Utsläppsrätter

Ett viktigt medel inom miljöpolitiken är ekonomiska
styrmedel. Miljökvalitetsnormer kombinerat med effektiva
sanktioner är ett sätt att slå fast vad naturen tål. Inom särskilt
belastade områden är utsläppsrätter ett sätt att sätta pris på
miljön. Frågan om överlåtbara utsläppsrätter har diskuterats i
flera år. Men entusiasmen för detta, i Sverige obeprövade,
styrmedel har hittills varit liten. Överlåtbara utsläppsrätter
kan ha stora fördelar i ett väldefinierat område och kan starkt
bidra till kostnadseffektiva utsläppsminskningar. Vi anser att
ett möjligt system för handel med utsläppsrätter för att öka
effektiviteten i miljöskyddsarbetet bör utredas.

Miljösanktionsavgifter

En särskild miljösanktionsavgift införs vid överträdelser av
miljöregler och meddelade villkor. Detta är en form av
"parkeringsbot" för överträdelser av miljöregler och kan
utdömas flera gånger. Regeringen vill fastställa att denna ska
vara mellan 5 000 kronor och 500 000 kronor.

Folkpartiet anser att den högsta nivån bör höjas till det dubbla - det vill
säga en miljon kronor.

Ersättningsbestämmelser

En viktig del av att vårda naturen och att säkra den
biologiska mångfalden måste markägarna ta ansvar för.
Äganderätten är inte oinskränkt, utan lagstiftningen liksom
det allmänna rättsmedvetandet bygger på att markägare
måste ta hänsyn till naturvärden i sin markvård och
markanvändning. Folkpartiets syn på äganderätt och
naturvårdsansvar är att ett betydande ansvar för naturvården
måste bäras av markägarna. Förvaltarskapstanken bygger på
att ägandet måste utövas på ett långsiktigt och ansvarsfullt
sätt.

I samband med att den europeiska konventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna inkorporerades i
svensk rätt genomfördes en precisering av grundlagsbestämmelsen i 2 kap.
18 § regeringsformen om rätt till ersättning vid expropriation och annat
sådant förfogande.

Grundlagsbestämmelsen i sin nya lydelse har lett till en rättsvetenskaplig
diskussion om inte ordalydelsen av grundlagstadgandet innebär att rätten till
ersättning vid rådighetsinskränkningar har utökats jämfört med nuvarande
principer.

I förslaget till miljöbalk har nuvarande principer för ersättning till
fastighetsägare för de fall då rådigheten över marken inskränks genom beslut
från det allmänna behållits. Ersättning skall inte utgå om ingripandet
föranleds av starka miljö- eller hälsoskyddsskäl. Det nu sagda innebär att det
i miljöbalken har inarbetats ersättningsregler som i huvudsak motsvarar
naturvårdslagens och vattenlagens regler om ersättning. Några sådana
ersättningsregler finns alltså inte i de övriga lagar som har inarbetats i
miljöbalken, t.ex. miljöskyddslagen och hälsoskyddslagen.

Frågan om vilka ersättningsregler som måste finnas i miljöbalken är
beroende av vilken tolkning som görs av grundlagsstadgandet i 2 kap. 18 §
RF. Flera remissinstanser har pekat på den rättsvetenskapliga diskussionen
och menar att frågan bör klargöras. När det gäller denna fråga - om
bestämmelsen i 2 kap. 18 § RF medför att vidgade ersättningsbestämmelser
måste införas i miljöbalken - gör vi följande bedömning.

Det förslag till grundlagsändring som den borgerliga regeringen lade fram
1993 bygger på en överenskommelse mellan företrädare för Folkpartiet,
Centerpartiet, Moderaterna och Socialdemokraterna i Fri- och rättighets-
kommittén (Fri- och rättighetsfrågor, SOU 1993:40). Fri- och rättighets-
kommittén var mycket tydlig på den punkten att förslaget till ändring av 2
kap. 18 § RF inte innebar att rättsläget i förhållande till befintlig
lagstiftning
skulle förskjutas och att grundlagsbestämmelsen om rätt till ersättning
utformades i enlighet med de huvudprinciper som gäller i fråga om ersättning
vid rådighetsinskränklningar i svensk rätt (a.a. sid. 99).

Också i propositionen understryks att rätten till ersättning inte utvidgas:

Att rätten till ersättning vid vissa rådighetsinskränkningar nu ges ett
grundlagsskydd innebär således inte att ersättningsrätten utvidgas i
förhållande till nu gällande ersättningsregler. Ersättning utgår sålunda inte
för den förlust som kan bestå i att förväntningar om ändring i markens
användningsområde inte infrias till följd av dispositionsinskränkningar.
Ersättning utgår inte för ingrepp i form av strandskyddsförordnande eller
förordnande om naturvårdsområde. Uteblivet tillstånd till en ny verksamhet,
t.ex. grustäkt eller markavvattning samt vägrad strandskyddsdispens ersätts
inte till följd av denna princip. Inte heller skall ersättning utgå för sådana -
till tid och omfattning - mindre ingripande inskränkningar i rätten att fritt
nyttja sin egendom. Således är avsikten med förslaget inte att andra typer av
rådighetsinskränkningar i mark eller byggnader än för närvarande skall vara
förenade med rätt till ersättning. Däremot innebär förslaget att den nuvarande
rätten till ersättning vid rådighetsinskränkningar blir grundlagsfäst. (prop.
1993/94:117 sid. 17 f.)

Slutligen underströk konstitutionsutskottet vid behandlingen
av regeringens proposition att "det förhållandet att rätten till
ersättning vid rådighetsinskränkningar ges ett
grundlagsskydd i enlighet med förslaget inte innebär att
ersättningsrätten utvidgas i förhållande till vad som redan
gäller." (bet. 1993/94:KU 24 sid. 29 y)

Som framgår ovan stod Folkpartiet bakom den uppgörelse som träffades
mellan företrädare i Fri- och rättighetskommittén. Det råder enligt vår
uppfattning ingen tvekan om att någon utvidgning av rätten till ersättning
inte var avsedd med grundlagsändringen. Vi har i sak inte funnit anledning
att frångå den och vill framhålla det egenvärde som finns i den stabilitet som
är resultatet av bred politisk förankring när det gäller grundlagsfrågor.
Uppenbarligen är grundlagsregeln otydligt formulerad och det råder delade
meningar bland rättsvetenskapsmännen om hur lagrummet skall tolkas. Mot
bakgrund av detta finns det enligt Folkpartiets uppfattning anledning att en
parlamentarisk kommitté får i uppdrag att se över grundlagsbestämmelsen.

I likhet med regeringen gör vi också den bedömningen att det inte är
rimligt att hävda en strikt bokstavstolkning av 2 kap. 18 § RF varför det inte
finns anledning att föra in bestämmelser om vidgad ersättningsrätt i
miljöbalken. Härigenom får man räkna med att markägare kan komma att
väcka talan om ersättning av det allmänna med direkt åberopande av
lagrummet och det kommer då att bli en uppgift för rättstillämpningen att
avgöra hur sådana anspråk skall bedömas. Skulle domstolarna vid en sådan
tillämpning göra en strikt bokstavstolkning av grundlagsstadgandet är vi
beredda att medverka till att miljöskyddet och naturvården får de
budgetanslag som krävs för en ambitiös miljöpolitik.

Tillstånd

All verksamhet som innebär risk för miljöskador måste
omfattas av tillståndsprövning. Tillstånd för pågående
verksamheter måste kunna omprövas i större omfattning.
Tillstånd har inte sällan givits på beslutsunderlag som,
jämfört med dagens kunskaper, är bristfälliga. Tillstånd för
miljöfarlig verksamhet bör i princip alltid begränsas till tio år
i taget. Därefter skall en omprövning kunna ske och
ytterligare försiktighetsåtgärder kunna krävas för ett förnyat
tillstånd.

Vidare måste utrymmet för avvägningar mellan andra allmänna intressen
och miljöskyddet göras mindre. Det gäller t ex i 5 § 2 st miljöskyddslagen:
"Omfattningen av åligganden [...] bedöms med utgångspunkt i vad som är
tekniskt möjligt vid verksamheten av det slag som är i fråga och med
beaktande av såväl allmänna som enskilda intressen." Med hög arbetslöshet
tenderar toleransnivån för miljöskadlig verksamhet att höjas. Det kan inte
accepteras.

Erfarenheterna av nuvarande lagstiftning är att det vid tillståndsprövning
av miljöfarlig verksamhet allt för ofta finns motstående allmänna intressen,
t ex ett visst antal arbetstillfällen. Denna motsättning kommer alltid att
finnas, men en avvägning måste göras på miljömässiga grunder. Miljöns
gränser för vad som är långsiktigt hållbart får inte överskridas.

Det är dock inte rimligt att som regeringen föreslår kunna återta redan
givna tillstånd, innan tiden gått ut, utan ersättning. Låt oss anta att en
företagare söker tillstånd för att utöka sin verksamhet. Tillståndet beviljas
för
en tid av femton år. Investeringar görs och ett flertal personer anställs. Efter
två år framkommer allvarliga miljöpåverkningar från verksamheten. Detta
förutsattes inte när tillståndet gavs. Enligt förslaget till miljöbalk kan
tillståndet omprövas mitt i pågående tillståndsperiod och återkallas. Företaget
kompenseras inte heller enligt propositionen. Investeringarna har gått
förlorade och personal måste sägas upp. För att öka förutsägbarheten är det
bättre att begränsa tillstånden till i princip tio år och sedan ompröva dessa då
tillståndstiden har gått ut. Folkpartiet anser att givna tillstånd skall gälla.

Miljödomstol

Regeringen föreslår att regionala miljödomstolar skall
inrättas och att en miljööverdomstol skall inrättas vid Svea
hovrätt. Vissa mål ska i första hand prövas av miljödomstol
som första instans och Högsta domstolen ska vara
slutinstans. För andra mål som i första instans prövats av
förvaltningsmyndighet eller kommun ska
Miljööverdomstolen vara slutinstans. Vissa mål som t ex rör
naturreservat och strandskyddsområden prövas efter
överklagan av regeringen.

Således kommer det att bli fyra prejudicerande instanser i miljömål, Miljö-
överdomstolen (slutinstans i mål som prövats av kommun m m som första
instans), Högsta domstolen (slutinstans i mål som prövats av miljödomstol
som första instans) och Regeringsrätten (slutinstans i annan parallellt
tillämpad miljölagstiftning) samt regeringen (regeringens exklusiva prövning
i vissa miljöfrågor enl. 18 kap).

Detta leder till bristande enhetlighet i prövningssystemet.

Förvirringen i regelutformningen blir uppenbar när miljödomstolarna och
Miljööverdomstolen, som inte är en förvaltningsdomstol, såsom överklag-
ningsinstans prövar mål som i första instans har prövats av kommun eller
förvaltningsmyndighet, skall tillämpa förvaltningsprocesslagen. Förvalt-
ningsprocesslagen gäller i normala fall den dömande verksamheten inom
förvaltningsdomstolarna. Samma miljödomstolar säger man skall avgöra
vissa mål såsom förstainstans och vid det förfarandet tillämpas rättegångs-
balken. Detta får till följd att miljödomstolarna enligt förslaget kommer att få
handlägga likartade sakfrågor med tillämpning av olika processordningar
beroende på om det är fråga om ett överklagat mål eller ett mål eller ärende
som skall tas upp av miljödomstol som första instans.

En ytterligare omständighet som minskar enhetlighet och ökar splittringen
för domstolsväsendet är att miljöbrott enligt miljöbalken inte skall behandlas
av miljödomstolarna utan av de allmänna domstolarna enligt förfarandet i
brottmål i allmänhet.

Vi anser därför att det finns stor anledning för regeringen att
noga följa hur dessa brister påverkar enhetligheten i
prövningssystemet och redovisa detta för riksdagen.

Allemansrätt

Miljöbalkens förslag utgår från att kommersiellt
organiserade former av friluftsliv på annans mark ingår i
allemansrätten. Detta framstår i förslaget om anmälan för
samråd. Innebörden av detta förslag är att
samrådsmyndigheten och organisatören av en
friluftsverksamhet (som är en annan än markägaren) över
markägarens huvud kan bestämma hur dennes mark ska
användas för det tilltänkta friluftsändamålet.

Det är viktigt att värna allemansrätten. För att kunna göra det är det
avgörande att den inte missbrukas. Kommersiellt organiserad form av fri-
luftsliv på annans mark är därför något som bör ligga utanför vad allemans-
rätten tillåter.

Folkpartiet anser att det rättsläge som fastslogs genom Högsta domstolens
dom den 27 september 1996 i mål T 3651/95 - enligt domstolen föreligger
inte hinder mot att allemansrätten utnyttjas kommersiellt - måste ändras.
Denna ändring kan endast åstadkommas genom lagstiftning. Vi föreslår
därför att lagtexten utformas så att ett organiserat anvisande av människor, i
kommersiellt syfte, till områden som är attraktiva för friluftslivet i princip
inte får ske utan markägarens eller dennes rättshavares medgivande.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar om en skärpning av miljöbalkens älvskydd i
enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att göra en översyn av grundlagsbestämmelsen 2 kap.
18 § RF,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att vidga talerätten för miljöorganisationer,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till inrättande av en
miljöåklagare,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om miljökonsekvensbeskrivningar,

6. att riksdagen beslutar om en sådan ändring i miljöbalken att
åtgärdsplaner blir bindande,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att införa biologiska miljökvalitetsnormer,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att utreda ett möjligt system för handel med
utsläppsrätter för att öka effektiviteten i miljöskyddsarbetet,

9. att riksdagen beslutar om en sådan ändring i lagförslaget att
miljösanktionsavgifterna vid överträdelse av miljöregler och meddelade
villkor skall uppgå till lägst 5 000 kr och högst 1 000 000 kr,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om omprövning av tillstånd efter tio år,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppföljning av miljödomstolarna,

12. att riksdagen hos regeringen begär förslag i enlighet med vad som
anförts i motionen om kommersiellt utnyttjande av allemansrätten.

Stockholm den 5 februari 1998

Lars Leijonborg (fp)

Isa Halvarsson (fp)

Bo Könberg (fp)

Eva Eriksson (fp)

Kerstin Heinemann (fp)

Elver Jonsson (fp)

Kenth Skårvik (fp)

Lennart Fremling (fp)

Erling Bager (fp)