med anledning av prop. 1997/98:43 Tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområden - barnpornografifrågan m.m.

Motion 1997/98:K21 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

Sammanfattning och inledning

Övergrepp på barn kan inte accepteras. Det är den självklara utgångspunkten för Folkpartiet liberalerna. Vi har därför vid flera tillfällen väckt förslag om insatser som vi menar – vid sidan av en kriminalisering av innehav av barnpornografi – skulle vara önskvärda, effektiva medel i kampen mot sexuella övergrepp på barn. Dessvärre har dock debatten under många år huvudsakligen fokuserats enbart till frågan om den tekniska lösningen av hur en kriminalisering av innehav av barnpornografi kan ske.

I proposition föreslår regeringen att i princip all befattning med barnpornografiska bilder skall vara kriminaliserad genom grundlagsändringar som innebär att barnpornografi utdefinieras från tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområden. Regeringen har därmed valt att lansera en ny teknisk lösning och inte följa Barnpornografiutredningens förslag. Enligt vår uppfattning talar mycket för att den juridisk-tekniska lösning som majoriteten av Barnpornografiutredningen har föreslagit hade varit att föredra. Den utsattes emellertid för en hel del kritik från remissinstanserna och att anta den lösningen får mot bakgrund av detta anses otillräckligt.

Folkpartiet liberalerna är därför berett – med en viktig invändning, nämligen att det s.k. försvarlighetsrekvisitet utformas på ett sätt som inte hämmar seriöst inhämtande av kunskaper om och opinionsbildningen mot barnpornografin – att acceptera det föreliggande förslaget. En ny utredning bör tillsättas med uppgift att gå igenom frågan på nytt för att om möjligt hitta en lösning som på en gång ger starkast möjliga skydd mot spridning av barnpornografi och minimerar de s.k. smittoriskerna. Målet bör självfallet – som i all grundlagstiftning – vara att finna en så brett förankrad lösning som möjligt.

Vi har, som nämnts, en viktig invändning mot regeringens förslag. Det gäller det s.k. försvarlighetsrekvisitet. Enligt vår uppfattning spelar opinionsbildningen – exempelvis tidningar och ideella organisationer – en mycket viktig roll i kampen mot sexuella övergrepp på barn. För att inte i praktiken omöjliggöra för dessa att bedriva ett opinionsarbete måste det s.k. försvarlighetsrekvisitet utformas på ett sätt som inte hämmar seriöst inhämtande av kunskaper om och opinionsbildningen mot barnpornografin.

Folkpartiet liberalernas aktionsprogram mot sexuella övergrepp på barn

Övergrepp på barn tar sig olika uttryck – både fysiska och psykiska. Sexuella övergrepp i alla former är maktutövning av grövsta slag. Folkpartiet liberalerna anser att samhället tydligt måste visa avståndstagande mot dessa övergrepp. Vi har därför i motioner till riksdagen föreslagit en rad effektiva åtgärder för att skydda barn mot misshandel och sexuella övergrepp i alla former som i punktform bl.a. utgjorde:

• Övergrepp på barn skall polisanmälas. Myndigheter som kommer i kontakt med barn som utsatts för sexuella övergrepp skall vara skyldiga att polisanmäla övergreppen.

• Skolhälsovården måste stärkas och skolöverläkaren vid Skolverket återinföras. En väl fungerande skolhälsovård är viktig för att tidigt upptäcka och hjälpa barn som far illa.

• Inrätta ett pedofilkommando vid rikskriminalen. Det spelar stor roll vilken personal som utreder och handlägger misstänkta sexualbrott mot barn.

• En europeisk antipedofil-polis behöver inrättas. Gemensamma utrednings- och insatsstyrkor för sexualbrott mot barn bör upprättas inom Europol, det europeiska polissamarbetet. De internationellt förgrenade pedofilnätverken måste kunna bekämpas med kraft.

• Domstolarna måste kritiskt utvärdera kompetensen hos sakkunniga. Rättssäkerheten i processerna måste säkerställas.

• De seriösa föreningar som arbetar med att stödja offer för sexuella och andra övergrepp bör ges ekonomiskt stöd.

• Kommunal- och landstingspolitiska handlingsprogram för vård av övergreppsoffer behöver upprättas. Psykologhjälp till offren måste göras lättare tillgänglig.

• Fängelse räcker inte för förövarna. Skall förövare hindras från att begå nya brott måste de komma till insikt om sig själva och den skada övergreppen orsakar. Därför bör fler förövare erbjudas vård både i form av psykoterapi och/eller farmakologisk behandling i samband med frihetsberövande.

• Svenskar som ägnar sig åt sex med barn i andra länder måste kunna straffas enligt svensk lag.

För en utförligare redovisning av Folkpartiet liberalernas åtgärdsprogram hänvisas till vår partimotion 1997/98:So674.

Ny utredning om innehavsförbud av barnpornografi

Enligt Folkpartiet liberalernas uppfattning har frågan om barnpornografi hanterats olyckligt på flera sätt och av flera regeringar. Bland annat har den ensidiga inriktningen på grundlagsändringar gjort att de mest verkningsfulla insatserna – polisarbete, åklagarresurser, internationellt samarbete, dvs liknande dem som vi föreslagit ovan – eftersatts.

Barnpornografifrågan har i ett grundlagsperspektiv varit aktuell i riksdagen under flera år. Efter det att Lagrådet våren 1994 avrådde regeringen från att lägga fram ett förslag om grundlagsändring fattade riksdagen beslut om en vilande grundlagsändring som innebar att innehav av barnpornografi skulle vara straffbart fr.o.m. den 1 januari 1999. Bland annat Folkpartiet motsatte sig den gången i konstitutionsutskottet att undantagsbestämmelsen (det s.k. snabbspåret) från niomånadersregeln i 8 kap. 15 § regeringsformen (dvs. att riksdagen inte får fatta beslut om grundlagsändringar i ärenden som väckts kortare tid än nio månader före valet) skulle tillämpas. Skälet till att Folkpartiets ledamot i konstitutionsutskottet inte medverkade till att snabbspåret fick utnyttjas var att den följande mandatperioden skulle utnyttjas till att åstadkomma ett väl genomarbetat och brett förankrat förslag. I efterhand instämmer alla i att det förslag som var aktuellt våren 1994 hade en olycklig utformning.

I den nu aktuella propositionen behandlas inte frågan om vilka effektiva medel som stat och kommun kan sätta in i kampen mot sexuella övergrepp på barn utan endast sådana som påverkar bestämmelserna i grundlagarna. I proposition föreslår således regeringen att i princip all befattning med barnpornografiska bilder skall vara kriminaliserad genom grundlagsändringar som innebär att barnpornografi utdefinieras från tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområden.

Nu står vi med en ny improvisation, av allt att döma utan bred förankring. Vi ser klara nackdelar med den juridiska lösningen. Mycket talar för att den juridisk-tekniska lösning som majoriteten av Barnpornografiutredningen föreslagit, eventuellt kompletterad med den s.k. presumtionsregeln, hade varit att föredra framför den nu aktuella.

Att nu anta utredningens majoritetsförslag är emellertid ingen lösning eftersom det av många uppfattas som otillräckligt. Remissinstanserna var till stor del kritiska.

Vi är därför – med en viktig invändning, nämligen att det s.k. försvarlighetsrekvisitet utformas på ett sätt som inte hämmar seriöst inhämtande av kunskaper om och opinionsbildningen mot barnpornografin – beredda att acceptera det föreliggande förslaget. Det skulle väcka mycket starka reaktioner om riksdagen på nytt valde att skjuta upp grundlagsändringen. Men vi anser att en utredning bör tillsättas med uppgift att gå igenom frågan på nytt för att om möjligt hitta en lösning som på en gång ger starkast möjliga skydd mot spridning av barnpornografi och minimerar de s.k. smittoriskerna. Det är inte omöjligt att någon helt ny lösning än de som har diskuterats kan finnas. Målet bör självfallet – som i all grundlagstiftning – vara att finna en så brett förankrad lösning som möjligt.

Undantag från det annars straffbara området – ett vidgat s.k. försvarlighetsrekvisit

I brottsbalkens straffstadgande om barnpornografibrott (16 kap. 10 a § brottsbalken) föreslår regeringen i propositionen att en gärning inte skall utgöra brott om särskilda omständigheter gör att gärningen måste anses uppenbart befogad (femte stycket). Detta s.k. försvarlighetsrekvisit är avsevärt snävare än det Barnpornografiutredningen föreslog.

I likhet med Barnpornografiutredningen och tunga juridiska remissinstanser som Svea hovrätt och Kammarrätten i Stockholm men också Röda korset, Barnombudsmannen och ECPAT Sverige menar vi att försvarlighetsrekvisitet måste utformas på ett sätt som inte hämmar seriöst inhämtande av kunskaper om och opinionsbildningen mot barnpornografin.

Befattning med barnpornografi kan vara försvarlig om den sker i syfte att väcka opinion mot barnpornografi. Regeringens skäl till att välja uttrycket uppenbart befogad som undantagsregel från det straffbara området – ett uttryck som f.ö. i annan lagstiftning har visat sig vara en närmast oöverstiglig tröskel (jämför exempelvis uppenbarhetsrekvisitet i regeringsformens lagprövningsregel) – synes vara föreställningen att det endast är myndigheternas uppgift att agera mot barnpornografi och att lagstiftningen med ett ordinärt försvarlighetsrekvisit riskerar att ge dubbla signaler och därmed undergräva respekten för straffbudet.

Enligt vår uppfattning är det tvärtom angeläget att det inte enbart är myndigheter som utgör aktörer i kampen mot sexuella övergrepp på barn. Nyhetsförmedlingen, forskningen och opinionsbildningen får inte hämmas i alltför hög grad av ett innehavsförbud av barnpornografi. Erfarenheterna från bl.a. pedofilhärvorna i Belgien talar entydigt för att det är farligt att avsvära sig möjligheten för opinionsbildning och publicitet kring allvarliga samhällsproblem. Därför måste medier och opinionsbildare kunna befatta sig med barnpornografi utan att därmed riskera straff.

Det får ankomma på utskottet att utforma erforderlig lagtext.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en utredning bör tillsättas med uppgift att gå igenom frågan på nytt för att om möjligt hitta en lösning som på en gång ger starkast möjliga skydd mot spridning av barnpornografi och minimerar de s.k. smittoriskerna,

2. att riksdagen beslutar om en sådan ändring i enlighet med vad som i motionen har anförts av det s.k. försvarlighetsrekvisitet i den av regeringen förslagna lydelsen av 16 kap. 10 a § brottsbalken.

Stockholm den 5 februari 1998
Lars Leijonborg (fp)
Isa Halvarsson (fp)	Eva Eriksson (fp)
Elver Jonsson (fp)	Kenth Skårvik (fp)
Ann-Kristin Føsker (fp)