med anledning av prop. 1996/97:124 Ändring i socialtjänstlagen

Motion 1996/97:So46 av Roland Larsson m.fl. (c)

Allmänna utgångspunkter
och förslaget om en
utredning

Socialtjänsten är en grundläggande del av välfärden. Den är
både samhällets yttersta skyddsnät och en central del i vårt
välfärdssystem. Synen på socialtjänsten, dess innehåll,
funktion och arbetssätt är en spegel av samhällets allmänna
uppfattning om människans förmåga. Därför har synen på
socialbidragen och dess föregångare varierat över tiden. Från
fattigvårdens skam och skuld till kravlöshet och
"glorifiering", dock fortfarande förenat med en känsla av
förnedring när man tvingats utnyttja den.

Allmänhetens attityd till socialtjänsten förändras i takt med att alltfler
människor kommer i kontakt med den. Och i dag är situationen den att
biståndsgivningen inom socialtjänsten alltmer får tjäna som en allmän
inkomstgarant för många människor. Fler människor än tidigare kommer i
kontakt med socialtjänsten, vilket förändrar den avvaktande och negativa
attityd många känt till socialbidrag, samtidigt som det för individen är
förenat med skamkänslor och känslan av personligt misslyckande.

Socialtjänsten som samhällets spegel vill vi ta fasta på. Vi ser det som
symtomatiskt att regeringen i propositionen föreslår en ny utredning som ska
ta fasta på de förändringar som skett i välfärdssystemen under de senaste
åren och som gjort att många människor fallit utanför de s.k. generella
välfärdssystemen. Socialtjänstkommitténs betänkande som presenterades
1994 kunde inte i alla delar förutse de stora förändringar som samhället och
välfärdssystemen skulle genomgå under en kort period. Centerpartiet ställer
sig positiv till en ny utredning. Vi anser att en översyn är nödvändig och att
utredningen bör få ett ännu vidare uppdrag än det som föreslås i
propositionen.

Socialtjänsten får ta över när övriga delar av välfärden brister eller när
människor faller mellan de ekonomiska och sociala skyddsnäten. Det är en
av socialtjänstens huvudsakliga uppgifter, och under 1990-talet har den
alltmer dominerande uppgiften blivit den ekonomiska biståndsgivningen.
Detta är en spegel av att de ekonomiska välfärdssystemen inte är heltäckande
och att många människor står utanför den generella tryggheten.

Det är främst unga människor som drabbas när inte välfärdssystemen är
generella och heltäckande. Regeringen konstaterar i propositionen att drygt
40 procent av registerledaren (den medlem i hushållet som biståndsansökan
registrerats på) är under 30 år. Om man dessutom räknar in de som är under
40 år blir andelen närmare 70 procent. Antalet bidragshushåll var 1995
närmare 390 000 stycken.

Under hela 1990-talet har socialförsäkringarna stramats åt och vissa delar
har helt avskaffats. Det har varit nödvändigt av ekonomiska orsaker men
också av att vissa försäkringar har tillkommit i en annan tidsepok än vår och
kunnat avvecklas när medborgarnas levnadsvillkor förändrats. Riksdagen har
sedan 1990 ändrat reglerna i socialförsäkringarna mer än 115 gånger. I ett
system som liknar ett lapptäcke av olika försäkringar och trots att det verkat
heltäckande har människor ändå alltid hamnat utanför försäkringarna. I tider
av hög arbetslöshet blir detta extra tydligt. Människor som aldrig varit
etablerade på arbetsmarknaden drabbas extra hårt.

Kommunerna har genom socialtjänsten fått ta ett allt större ansvar för
medborgarnas ekonomiska trygghet. Detta är inte en rimlig utveckling. De
s.k. generella trygghetssystemen är inte generella utan enbart trygga för dem
som har rätten att omfattas av dem. Många människor är i stället hänvisade
till individprövat bistånd och därmed har tryggheten blivit alltmer selektiv.

Centerpartiet vill istället ha en generell välfärdspolitik som bygger på
grundtrygghetsprincipen och som omfattar alla samhällsmedborgare. Vi har i
en motion till riksdagen presenterat ett förslag om en allmän
arbetslivsförsäkring som utgår från grundtrygghetstanken istället för system
där man enbart kvalificerar sig genom gjorda prestationer. Vårt förslag om
en allmän arbetslivsförsäkring skulle lösa många av de problem som
människor möter idag när de inte har någon möjlighet att kvalificera sig till
socialförsäkringarna och därmed inte omfattas av den ekonomiska
tryggheten. Det innebär att betydande grupper av människor, som idag
uppbär behovsprövade socialbidrag, istället skulle omfattas av en allmän
arbetslivsförsäkring.

Centerpartiets förslag om en arbetslivsförsäkring kommer inte att ersätta
socialtjänstens uppgift att ge förutsättningar för rimliga levnadsförhållanden
och att ge bistånd till enskilda personer. Men det innebär att socialtjänsten
kan ägna mer tid åt dess grundläggande uppgift - att vara ett samhällets
yttersta sociala skyddsnät för människor med svåra sociala problem.

Centerpartiet anser att regeringens förslag om en utredning är välkommet.
I regeringens direktiv till utredning bör, förutom de uppdrag som föreslås i
propositionen, ligga att göra en bedömning av vilka övergripande
förändringar som bör göras för att skapa ett enklare och mer överskådligt
transfereringssystem som bygger på principen om grundtrygghet. Detta bör
ges regeringen till känna.

Rätten till bistånd

Socialbidragens utformning

Regeringen föreslår i propositionen att rätten till bistånd även
fortsättningsvis ska regleras i 6 § i SoL. De tidigare
bestämmelserna kompletteras med tilläggsbestämmelser som
preciserar dels rätten till försörjningsstöd, dels rätten till
annat bistånd.

Försörjningsstödet ska utformas dels som en riksnorm, dels som skäliga
kostnader vid behov. Riksnormen ska fastställas av regeringen på grundval
av officiella prisundersökningar. Riksdagen ska i lag precisera innehållet i
normen.

Centerpartiet riktar starkt kritik mot den av regeringen föreslagna
riksnormen. Våra utgångspunkter för kritiken är både av principiell och av
praktisk karaktär.

Regeringens förslag innebär att riksnormen blir ett tak istället för ett golv.
Socialbidragsnivån kommer, med den utformning som den har i regeringens
lagförslag, att sänkas i flera kommuner. Det är bara "om det i ett enskilt fall
finns särskilda skäl" som socialnämnden kan beräkna innehållet i schablonen
till en högre nivå. Förslagets utformning kommer att leda till att normen i
vissa delar av landet blir oskäligt låg om levnadsomkostnaderna är höga.
Kommunerna kommer inte att ha möjlighet att ha en högre nivå av normen i
dessa fall. Vissa kommuner har idag valt att tillämpa två normer. Den lägre
normen, den s.k. korttidsnormen, tillämpas för dem som bedöms behöva
bidrag under en kortare period och långtidsnormen tillämpas i de fall
biståndsbehovet är av långvarig karaktär. Regeringens förslag till innehåll i
normen har samma omfattning som den i många kommuner tillämpade
korttidsnormen och det kommer inte att vara möjligt för kommunerna att
tillämpa en långtidsnorm.

Förslaget kommer att leda till en ökad arbetsbelastning för socialtjänsten.
Socialbidragen ska prövas i varje enskilt fall. Med en lägre norm, såsom den
är utformad i regeringens förslag, kommer prövningen att ställa ytterligare
krav. Endast om särskilda skäl föreligger kan socialnämnden bevilja ett
högre eller lägre bistånd. Om socialnämnden istället tillåts ha en generellt
högre norm skulle arbetsinsatserna kunna användas för andra angelägna
insatser.

Den nuvarande socialtjänstlagens begrepp om "skälig levnadsnivå" har
tolkats i domstol och det har i praktiken varit länsrätten som avgjort nivån
för socialbidragen i förhållande till den nivå som Socialstyrelsen
rekommenderat. De demokratiskt valda har inte haft någon möjlighet att göra
avvägningar i förhållande till kostnadsnivån i övrigt. Det är inte rimligt att
fortsätta som hittills, men förslaget i propositionen innebär att det inte blir
möjligt att överklaga normen alls. Regeringen ska fastställa nivån på normen
och regeringsbeslut är inte möjliga att överklaga. Vi anser inte detta vara en
rimlig ordning.

Regeringens förslag är allvarligt eftersom det undergräver principen om att
det politiska ansvaret ska ligga på olika nivåer. Om regeringen ska bestämma
bidragsnivåerna är det enligt vår uppfattning ganska självklart att det är
staten som ska stå för hela eller i varje fall delar av kostnaderna för det
ekonomiska biståndet. Regeringens förslag strider mot den vedertagna regeln
att den som står för besluten även ska stå för kostnaden.

Vi kan inte ställa oss bakom regeringens förslag till riksnorm. Vi anser att
kommunerna ska ges stor frihet att bestämma normer för socialbidragen. I
grunden är det en fråga om tilltron till det kommunala självstyret. Ett av
motiven till att kommunerna ska ha rätten att fastställa normnivån är bland
annat att såväl kostnadsnivån som lönenivån för breda löntagargrupper
skiljer mellan olika delar av landet. Den nivå på biståndet som ska utbetalas
för de i lagen angivna biståndsområdena bör vara i överensstämmelse med
vad man i den enskilda kommunen finner rimligt. Detta är grundläggande för
den kommunala demokratin. Centerpartiet yrkar därför avslag på regeringens
förslag om en riksnorm.

Socialbidragen -
Centerpartiets alternativ

Den sociala omsorgen bör ha sin utgångspunkt i människors
behov av små, naturliga gemenskaper. Det är därmed centralt
för socialpolitiken att se de sociala frågorna utifrån ett
närhetsperspektiv enligt subsidiaritetsprincipen.
Socialtjänstens individ- och familjeomsorg ska utgå från en
helhetssyn och inriktas på att utveckla människors egna
resurser.

I motivuttalande till socialtjänstlagen har kommunernas bestämmanderätt
vad gäller socialbidragsnivån starkt betonats. I socialtjänstpropositionen
(1979/80:1) framgår bland annat att man överlåter åt kommunerna att
fastställa de levnadsnivåer som ska anses skäliga. Vidare sägs att
kommunerna ska ha möjlighet att anpassa insatserna efter de lokala
önskemålen och behoven, en uppfattning som även delades av socialutskottet
vid behandlingen av propositionen.

Centerpartiet vidhåller uppfattningen att det är kommunernas politiker som
ska ha ansvaret för bedömningarna utifrån de förutsättningar som finns och
de åtgärder som krävs, baserade på de lokala förutsättningarna. Vi vill också
understryka att socialtjänsten ska ses utifrån helhetsbedömningar och att
avsikten med socialtjänstlagen vid dess tillkomst var att den enskildes behov
skulle ses utifrån en samlad bedömning, där frågan om det ekonomiska
biståndet skulle utgöra en viktig del.

I direktiven för översynen av socialtjänstlagen angavs en klar målsättning
vad gäller socialbidragen:

Det finns ingen anledning att överge den princip, enligt vilken kommunerna
har stor frihet att med vissa begränsningar själva bestämma normer för
socialbidragen. Det är däremot angeläget att åstadkomma större enhetlighet
vad gäller normernas konstruktion och innehåll.

Centerpartiet anser att det är angeläget att socialbidragens
konstruktion når en större enhetlighet i dess innehåll och inte
bara i dess yttre struktur. Den av regeringen konstruerade
riksnormen kommer inte att ge den rättvisa som bör
eftersträvas. Eftersom den i princip är utformad i kronor och
ören kommer den att leda till att biståndet i vissa delar av
landet är otillräckligt medan det i andra delar kan upplevas
som allt för generöst. Därför anser vi det vara bättre att i
lagtexten ange socialbidragens konstruktion och innehåll,
och att kommunerna fastställer beloppets storlek med
utgångspunkt från kostnadsnivån i kommunen. Med en sådan
konstruktion, där normens innehåll regleras i lag, uppnås
bättre enhetlighet i landet och en bättre anpassning till de
rådande levnadsförhållandena. Med vårt förslag blir det
också möjligt att överklaga nivån som fullmäktige fastställer,
vilket inte är fallet med regeringens konstruktion.

I strävan att nå denna enhetlighet har det för oss varit viktigt att få en
uppdelning av 6 § i dels en paragraf som anger preciseringar vad gäller
försörjningsstödet, dels en paragraf som reder ut det som avses med
"livsföring i övrigt", nu kallat annat bistånd.

Ett begrepp som fått betydelse i tolkningen av nuvarande socialtjänstlag är
"skälig levnadsnivå". Enligt vår tolkning innebär detta en socialtjänst som
garanterar alla en social grundtrygghet. Därför vore det naturligt att också i
lagen använda begrepp som uttrycker att den enskilde ska genom biståndet
tillförsäkras en "social grundtrygghet". Ingen i vårt land ska behöva sakna
bostad, kläder, livsmedel, etc.

När andra skyddsnät inte klarar uppgiften att ge människor inkomster som
kan täcka dessa dagliga vardagsutgifter ska vi i välfärdssamhället ha en
socialtjänst som garanterar de medel som behövs för att nå en social
grundtrygghet. Att slå vakt om detta sociala skyddsnät som en medborgerlig
rättighet är viktigt för att behålla kvaliteten i välfärdssamhället. Men denna
grundinställning får inte förskjuta det faktum att hela socialtjänstens
försörjningsstöd bygger på att förvärvsinkomster och övriga social-
försäkringssystem i normala situationer ska klara de utgifter som en enskild
eller familj har för sin försörjning. Socialtjänstens försörjningsstöd ska inte
ta över andra trygghetssystem inom socialpolitiken. Syftet med socialtjänsten
var, och bör fortfarande vara, att bidra till att fler människor blir oberoende
av ekonomiskt bistånd och inte tvärtom.

Vi anser att i regeringens förslag i 6 a §, om att biståndet ska utformas så
att det stärker biståndstagarens resurser att leva ett självständigt liv, saknar
en viktig aspekt. För att kunna leva ett självständigt liv krävs också att man
har möjlighet att ta eget ansvar. Ett passivt utbetalande av socialbidrag kan i
vissa fall vara destruktivt för den enskilde. Socialtjänstens uppgift i sådana
situationer måste vara att genom planmässiga insatser försöka motivera den
enskilde till åtgärder som förbättrar dennes förmåga att själv svara för den
egna försörjningen och ta ansvar. Det gör det möjligt att leva ett självständigt
liv. Centerpartiets utgångspunkt är att begreppen "ansvar" och "själv-
ständighet" är starkt förknippade.

Vi anser att det, utifrån synen på den enskildes ansvar, finns skäl att
markera detta direkt i lagtexten. Det torde också ligga i linje med många
människors uppfattning och syn på socialtjänsten.

Förslag till ny 6 §:

Den enskilde har rätt till bistånd av socialnämnden för sin
försörjning (försörjningsstöd) och sin livsföring i övrigt
(annat bistånd), om hans eller hennes behov inte kan
tillgodoses på annat sätt.

Närmare föreskrifter om försörjningsstödet meddelas i 6 b och 6 c §§ samt
om annat bistånd i 6 f §.

Grunderna för biståndets nivå fastställs av kommunfullmäktige.

6 a §

Den enskilde ska genom biståndet tillförsäkras social grundtrygghet.
Biståndet ska utformas så att det stärker hans eller hennes resurser att ta
ansvar och leva ett självständigt liv.

6 b §

Försörjningsstödet lämnas för skäliga kostnader för

1. livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror, hälsa och
hygien samt dagstidning, telefon och TV-avgift,

2. boende, hushållsel, arbetsresor, hemförsäkring, läkarvård, akut tandvård,
glasögon samt medlemskap i arbetslöshetskassa.

Aktiva åtgärder

I det nuvarande läget på arbetsmarknaden, med extra stora
svårigheter för ungdomar att etablera sig på
arbetsmarknaden, är det viktigt att förhindra att
försörjningsstödet är passivt. Det finns en risk att människor
passiviseras om det inte finns något alternativ att försörja sig
och att socialbidraget då blir ett långsiktigt
försörjningsalternativ. Därför är regeringens förslag om att
ungdomar under 25 år, som uppbär försörjningsstöd, skall
delta i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet bra.

Socialtjänsten får med förslaget en aktivare roll i arbetsmarknadspolitiken
genom att kunna ställa krav på praktik och kompetenshöjande verksamhet.
Detta förutsätter att kommunerna får ett större ansvar för arbetsmarknads-
politiken och att samarbete över sektorsgränserna möjliggörs.

Regeringens lagförslag 6 c § SoL punkt 3 innebär att studenter som uppbär
studiemedel och enbart behöver socialbidrag under ferierna, ska delta i
praktik eller viss kompetenshöjande verksamhet. Centerpartiet delar
uppfattningen att det är rimligt att även studenter omfattas av 6 c §. Vi vill
påpeka att kompetenshöjande verksamhet kan ha ett annat innehåll än för
övriga grupper. Detta kan vara skäligt då socialtjänsten är hårt belastad vid
universitet- och högskoleorterna under sommarmånaderna. Det kommer
också att vara svårt att med nuvarande arbetsmarknadssituation uppfylla de
krav som lagen ställer.

Centerpartiet vill uppmärksamma det omfattande problem som studenter
ställs inför under nuvarande arbetsmarknadssituation. Studenter har ofta
ingen möjlighet att få ett arbete under ferierna, och eftersom studiemedel inte
utgår under sommarmånaderna är de hänvisade till föräldrar och anhöriga
och i sista hand till socialtjänsten. Köerna är långa vid socialkontoren i
universitetsstäderna under ferierna.

Vid terminsstarten har studenter inte rätt till socialbidrag eftersom de
uppbär studiemedel och inte står till arbetsmarknadens förfogande. Samtidigt
tar det uppemot en månad innan studiemedel betalas ut. Detta är ganska
omfattande problem för många studenter. Problemet torde kunna lösas
genom att studiemedel förskotteras i de fall som studenter uppburit
socialbidrag under sommaren.

Barns bästa vid
familjehemsplaceringar

Socialtjänsten har fått stark kritik från olika håll för att inte
vara tillräckligt lyhörd för möjligheterna att placera barn hos
släktingar. Ändå visar både internationell och svensk
forskning att sådana placeringar kan vara att föredra om man
ser placeringen ur ett livsperspektiv. Regeringen väljer ändå
inte att föreskriva i lagförslaget att släktingar, mor- och
farföräldrar inbegripna, bör ha ett försteg. De skriver istället
att principerna i socialtjänstlagstiftningen,
kontinuitetsprincipen, bör tolkas så att nämnden inte förbiser
möjligheten att hitta en placering i barnets närmiljö.

Centerpartiets utgångspunkt är att barnets bästa ska sättas i första hand.
Det innebär kontinuitet och trygghet. Barn som måste omhändertas för
placering får inte ryckas upp från den eventuella trygghet som finns. Därför
är det ofta bäst för många barn att bli placerade hos släktingar eller hos andra
närstående. Detta bör ges regeringen till känna.

Föreskrifter om enskild
verksamhet

Socialtjänstkommittén har gjort en omfattande genomgång
av de förändringar som krävs på grund av att den kommunala
verksamheten har förändrats sedan socialtjänstlagen tillkom.
Det gäller bland annat förändringarna kring den enskilda
verksamheten. I vissa fall har det uppkommit oklarheter
kring ansvaret och om huruvida tillstånd för verksamheten
krävs. Centerpartiet anser att regeringens förslag, som i
huvudsak följer kommitténs förslag, är bra. Det är bra att
kraven för tillstånd preciseras. I förslaget till 69 § om
tillståndsgivning föreslår regeringen att även "hem eller
öppen verksamhet för vård under en begränsad del av
dygnet" ska kräva tillstånd från länsstyrelsen. Detta kan
innebära vissa avgränsningsproblem, som också kommittén
redovisat. Även om inte tillstånd krävs ska det utföras tillsyn.
Detta bör vara tillräckligt för verksamhet som bedrivs under
en begränsad del av dygnet. Detta bör ges regeringen till
känna.

Valfrihet inom
äldreomsorgen

Regeringen skriver i propositionen att socialnämnden skall
verka för att äldre människor får möjlighet att leva och bo
självständigt under trygga förhållanden och med respekt för
deras självbestämmande och integritet. Det saknas ett viktigt
moment i regeringens förslag för att målformuleringen skall
kunna uppfyllas. Det gäller rätten att välja var och hur man
vill bo.

Centerpartiet anser att de äldre ska ges samma lagstadgade rätt till valfrihet
för hemtjänst, dagverksamhet och särskilda boendeformer som finns inom
barnomsorgen. Socialtjänstens företrädare måste, inom ramen för sin
myndighetsutövning, bedöma huruvida den sökande är berättigad till
serviceinsatser utifrån de bestämmelser som gäller inom respektive kommun
eller enligt socialtjänstlagens biståndsbestämmelser. När behovet
dokumenterats ska den enskilde själv enligt vårt förslag ha lagstadgad rätt
att, inom ramen för tilldelade resurser, få välja vårdgivare på samma sätt som
nu sker inom barnomsorgen. Den kommunala ekonomiska ersättningen kan
grundas på liknande principer. Vi är medvetna om att förutsättningarna för
valfriheten är att det finns alternativ att tillgå, men vi anser att
alternativen
kommer att öka om rätten att välja lagregleras. Rätten till valfrihet inom
äldreomsorgen bör ges regeringen till känna.

Övriga synpunkter

Centerpartiet vill avslutningsvis poängtera några frågor som
regeringen föreslagit i propositionen och som vi anser vara
klara förbättringar i förhållande till nuvarande lagstiftning.

Barns rättigheter stärks i förslaget till lagstiftning. Centerpartiet har
tidigare i en motion till riksdagen påpekat behovet av att barns rättigheter
stärks i lagstiftningen. Förstärkningen av barns rätt görs bland annat genom
att portalparagrafen kompletteras med en ny bestämmelse som syftar till att
stärka barnens ställning inom socialtjänsten. Det är också positivt att en
bestämmelse införs som ger barnet rätt att komma till tals beträffande
åtgärder som berör barnet. Det föreslås också en lagstiftning som innebär att
var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden
behöver ingripa till en underårings skydd bör anmäla detta till nämnden.
Dessutom utvidgas anmälningsplikten. I detta sammanhang är det viktigt att
understryka att det behövs utbildning om barns rättigheter och om den
förstärkta anmälningsplikten.

I regeringens proposition föreslås ett sammanhållet vårdansvar för den
kommun som fattar beslut om vistelse i familjehem, hem för vård eller
boende eller särskild boendeform i annan kommun. Förslaget är i enlighet
med vad socialtjänstkommittén föreslog. Det har varit ett problem att
ansvarsförhållandet varit oklart, men med förslaget till ny lagstiftning
kommer ansvarsfrågan att klargöras.

Regeringen föreslår inga förändringar i 11 § SoL som behandlar åtgärder
mot missbruk. Centerpartiet anser inte heller det vara nödvändigt att göra
några förändringar och vill, liksom regeringen, poängtera vikten av att
socialtjänsten ägnar dessa frågor ökad uppmärksamhet. I det sammanhanget
vill vi också understryka vikten av innebörden i förslaget till ny regel, en
regel som säger att om en utredning, som avser vård av missbrukare, har
inletts ska den avslutas även om den enskilde byter vistelsekommun. Inom
missbrukarvården är det också av betydelse att kommunen har en möjlighet
att avgöra angående rätten till vård- och behandlingsinsatser i
missbrukarvården. Förslaget om att "bistånd i andra fall" inte kan överklagas
genom förvaltningsbesvär innebär att kommunerna har bättre möjligheter att
avgöra behovet av insatser.

Regeringen föreslår i propositionen att det i anslutning till 6 § Sol införs
en ny bestämmelse som innebär att en person, trots ålderdom,
funktionshinder eller allvarlig sjukdom och ett varaktigt behov av
omfattande vård- och omsorgsinsatser, ges rätt att flytta till en annan
kommun. Kommunerna har, trots en överenskommelse, inte uppfyllt den
rättighet som alla medborgare anser som självklar. Vissa kommuner har inte
tagit emot eller har fördröjt mottagandet. Centerpartiet har tidigare i en
motion till riksdagen uttalat kravet om en lagstiftning för att åtgärda
problemet. Det är bra att regeringen föreslår att rätten att flytta skrivs in i
lagen.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en ny utredning,

2. att riksdagen yrkar avslag på regeringens förslag om en riksnorm,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utformningen av 6 § SoL vad gäller den enskildes rätt till bistånd
och grunderna för hur biståndets nivå skall fastställas,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om 6 a § SoL om att den enskilde skall tillförsäkras social
grundtrygghet och att biståndet skall utformas så att det stärker hans eller
hennes resurser att ta ansvar,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om 6 b § SoL om försörjningsstödets innehåll,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om aktiva åtgärder,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om barns bästa vid familjehemsplaceringar,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om föreskrifter vid enskild verksamhet,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om valfrihet inom äldreomsorgen.

Stockholm den 2 april 1997

Roland Larsson (c)

Ingrid Skeppstedt (c)

Kerstin Warnerbring (c)

Karin Israelsson (c)

Rolf Kenneryd (c)

Andreas Carlgren (c)