med anledning av prop. 1991/92:146 Bemyndigande att avskaffa vissa sanktioner mot Sydafrika, m.m.

Motion 1991/92:U10 av Pierre Schori m.fl. (s)

Inledning

I Sveriges långvariga och djupa engagemang för
Sydafrikas sak har sanktionerna endast varit en del av vår
Sydafrikapolitik. Även om utvecklingen att avskaffa
apartheid går i sådan riktning att den förhoppningsvis kan
betecknas som oåterkallelig, kan processen bli långdragen
och mycket smärtsam. I ljuset av den nya utvecklingen i
landet bör en ny och aktiv Sydafrikapolitik formuleras. En
politik som syftar till att med olika medel stödja de
demokratiska krafterna och motverka det politiska våldet
och de krafter som vill fördröja och försvåra processen mot
ett ickerasistiskt och demokratiskt Sydafrika.

Sanktionerna

Den svenska regeringen har tidigare åtagit sig att behålla
sanktionerna till dess att utvecklingen att avskaffa apartheid
är ''oåterkallelig och grundläggande''. Propositionen från
regeringen kopplar den tidpunkten till avtal om och
upprättandet av en övergångsregering inom CODESA:s
ram. Denna hållning ligger i linje med vad
antiapartheidrörelsen i Sydafrika, ANC,
fackföreningsfederationen COSATU (Congress of South
African Trade Unions) och det sydafrikanska kyrkorådet
SACC (South African Council of Churches) har önskat.

Propositionens förslag om att koppla upphävanden med
processen att upprätta en övergångsregering är en rimlig
hållning. Sverige var tidigt ute som västland att införa
sanktioner mot Sydafrika. Den svenska offentliga politiken
mot Sydafrika är inte bara viktig som exempel för andra
länder utan även som en politisk markering gentemot
apartheidregeringen. Hur Sverige agerar i sanktionsfrågan
uppmärksammas noga av den sydafrikanska regeringen och
till denna närstående media.

Det är därför viktigt att den svenska regeringen inte
genast urholkar sina egna förslag med den politiska
betydelse de har genom att godkänna olika dispenser om
handel och investeringar som ansöks om innan
avvecklingen av lagstiftningen verkligen trätt i kraft.

Våldet

Det främsta hindret som hotar utvecklingen är det
utbredda våldet. Sedan premiärminister FW de Klerk
kommit till makten har till dags dato över 7 000
människor mist livet på grund av politiskt våld. De
politiska krafter som motsätter sig ett demokratiskt och
ickerasistiskt Sydafrika är fortfarande starka. Det är därför
viktigt att Sverige fortsätter att engagera sig för att
processen blir så framgångsrik och smärtfri som möjligt.

Internationella Juristkommissionen, ICJ, konstaterar
efter ett besök i Sydafrika i mars 1992 att fria och
demokratiska val enligt principen en person -- en röst inte
kan hållas i de områden kommissionens representanter
besökte, nämligen olika områden i provinsen Natal och
förstäderna kring Johannesburg. Orsaken är det politiska
våldet.

Kommissionen kritiserar regeringen FW de Klerk för att
i lag tillåtit bärande av livsfarliga s.k. traditionella vapen,
som tidigare varit förbjudna. Kommissionen säger också att
Inkathaledaren Gatsha Buthelezi bär ett stort ansvar för
våldet och att Kwa Zulus poliskår, vilken leds av Gatsha
Buthelezi, måste överföras till den sydafrikanska polisens
kontroll.

Kommissionen påpekar att ANC:s ansvar för våldet har
ökat, men att detta beror på ''avsaknaden av ett
rättsväsende och därför kanske kan betecknas som
oundvikligt''.

Även Amnesty International lägger i en rapport till FN:s
kommitté för mänskliga rättigheter från januari 1992
huvudansvaret för våldet på nationalistregeringens axlar.

Det finns nu överväldigande bevis om
säkerhetsstyrkornas politik att agera partiskt tillsammans
med Inkatha mot ANC och dess allierade organisationer.
Resultatet av denna politik leder till mord och andra brott
mot de mänskliga rättigheterna. -- -- -- Om regeringen inte,
eller fram till dess att regeringen tar, beslutsamma steg att
offenligt och otvetydigt agera mot de medlemmar av
säkerhetsstyrkorna som direkt eller indirekt deltar i tortyr,
olagliga avrättningar och andra brott mot mänskliga
rättigheter och ställer dem inför rätta, kommer det
nuvarande klimatet av rädsla, frustration och höga dödstal
att fortsätta.

Frank Chikane, generalsekreterare i det Sydafrikanska
kyrkorådet SACC med 12 miljoner medlemmar, menar att
våldet i Sydafrika har följande syfte:

De samlade bevisen (om våldet) pekar nu på slutsatsen
att nationalistregeringen under FW de Klerk medvetet
använder sig av statsapparaten i hemliga operationer som
syftar till att försvaga sina politiska rivaler och samtidigt
stärka sina egna allierade. Syftet för regeringen är att
bevara så mycket som möjligt av de vitas privilegier.

Fortsatt stöd för upprättande av ett demokratiskt och
ickerasistiskt Sydafrika

För att Sverige skall kunna bidra till en smärtfri och
snabb övergång till en ickerasistisk demokrati är det viktigt
att analysera vilka grupper och partier som verkligen står
för de demokratiska ideal som vi värderar så högt och var
fredsprocessen har sin grund.

I slutet av 1988 skrev Nelson Mandela ett brev från
Pollsomorfängelset i Sydafrika. Brevet blev upptakten till
ett intensivt diplomatiskt arbete från ANC:s sida som lett
fram till den förhandlingsprocess om en ny och demokratisk
konstitution som nyligen inletts i Sydafrika. Mandelas brev
användes som underlag för diskussioner inom Sydafrika,
vid fackföreningsfederationen COSATU:s kongresser,
inom den då bannlysta Förenade Demokratiska Fronten,
UDF, liksom inom ANC.

De grundläggande tankarna i Mandelas fredsplan antogs
i augusti 1989 av den Afrikanska Enhetsorganisationen,
OAU, i den s.k. Hararedeklarationen. Principerna i
deklarationen antogs i december 1989 av en enhällig
generalförsamling i FN. I detta diplomatiska arbete spelade
ANC en central roll.

När FW de Klerk den 2 februari hävde förbudet mot
ANC och lovade att frige Nelson Mandela var en viktig
orsak att nationalistregeringen inte hade något val. De
fredliga protesterna mot apartheid fortsatte trots förbud
mot organisationer att verka, massarresteringar och
undantagstillstånd.

Samtidigt ökade de internationella sanktionerna. I slutet
på 1980-talet hade Sydafrika en valutareserv som
motsvarade sju veckors import. Till och med den
sydafrikanska regeringen har medgett sanktionernas
avgörande betydelse. ''De internationella sanktionerna
tvingade nationalistpartiet och regeringen att överge sin
apartheidpolitik mot maktdelning och förhandlingar'', sade
justitieminister Kobie Coetsee vid nationalistpartiets
kongress i september 1991.

Vid samma kongress fastlade nationalistpartiet hur man
önskade att det nya Sydafrika skall styras. Det förslag till ny
konstitution, som då presenterades, har av FW de Klerk
den 10 mars 1992 bekräftats vara nationalistpartiets förslag.
Förslaget går ut på att landets tre största partier får
konstitutionens direktiv att utse var sin president. De tre
presidenterna skall turas om att vara i ämbete. De tre
presidenterna skall gemensamt utse en regering som skall
arbeta på consensusbasis. Detta är en modell som inte kan
betecknas som fullt demokratisk.

Förslaget innebär också att mycket makt skall läggas i
kommunerna, rösterna till kommunalvalen skall vara olika
mycket värda. Det står uttryckligen att människor med
egendom skall få röster som är mer värda än för vanliga
människor. Hälften av kandidaterna skall väljas enligt en
separat lista. På listan kan enbart människor med
''egendom'' bli kandidater.

ANC:s förslag till nytt styrelseskick och ny konstitution
innebär majoritetsstyre. Både nationalistpartiet och ANC
föreslår ett proportionellt valsystem. ANC föreslår dock att
det endast skall finnas en president.

För att bl.a. skydda individer från övergrepp från
statsapparatens sida föreslås en väl utvecklad
rättighetsförklaring (Bill of Rights) och ett separat
domstolsväsende, inte som nationalistpartiets förslag,
separata platser för s.k. minoriteter i ett överhus som kan
blockera det demokratiskt valda underhusets förslag.

Fackföreningsrörelsen och kyrkorna i Sydafrika liksom
ANC har skarpt kritiserat nationalistpartiets
konstitutionsförslag. Man menar att förslaget leder till en
handlingsförlamad regering, som inte kommer att ha
förmåga att lösa alla de problem som apartheid skapat
under årtionden. De orättvisor som apartheid skapar
kommer på detta sätt att kunna leva vidare.

ANC är i grunden en folklig befrielserörelse, som utan
tvekan är den viktigaste kraften i utvecklingen för
demokrati och ett avskaffande av apartheid.

ANC kan inför val till en konstituerande församling
tvingas att registrera sig som politiskt parti. Fram till dess att
en demokratisk konstitution utarbetats betecknar sig dock
ANC som befrielserörelse.

De breda folkrörelserna vid sidan av ANC spelar också
en mycket viktig roll. Det är fackförbunden, civicrörelsen
och kyrkorna som i ickevåldsprotester vägrade att låta sig
kuvas trots förbud, massarresteringar och
undantagstillstånd. De förmådde tillsammans med ANC
regeringen att retirera.

Den fackliga centralorganisationen COSATU har 1,3
miljoner medlemmar. Det sydafrikanska kyrkorådet SACC
har medlemskyrkor med 12 miljoner medlemmar.
Kyrkorådet spelade en avgörande roll i medlingsarbetet
som lade grunden för det nationella fredsfördrag som
undertecknades i september 1991. I februari bildades
SANCA (South African National Civic Association). En
nationell struktur för s.k. civics har växt fram i Sydafrika
sedan mitten på 1980-talet. Det är en unik folkrörelse som
verkar som ett mellanting mellan hyresgäst- och
medborgarrättsrörelse. Civicrörelsen har över en miljon
medlemmar.

I CODESA-verksamheten har huvuddelen av aktörerna
möjligheter att använda resurser från statskassan.
Hemlandsregeringarna, som fått sin makt av
Pretoriaregeringen, kan finansiera sin verksamhet genom
skatteuttag i hemländerna och subventioner från Pretoria.
Nationalistpartiet kan bl.a. använda miljontals kronor från
justitiedepartementets budget i CODESA-arbetet.
Experter, utredningar och seminarier för
nationalistregeringens arbete inom CODESA finansieras
av skattemedel.

ANC har inte på långa vägar tillgång till liknande
resurser. Även om ANC ingår i en övergångsregering är det
inte troligt att ANC på samma sätt som nationalistpartiet
kan finansiera olika delar av CODESA-arbetet genom
finansiering från statsapparaten.

Nationalistpartiet har i processen i det längsta hållit fast
vid en position om att en övergångsregering inte är
nödvändig. Regeringen har tidigare också motsatt sig
tanken på att den nya kommande konstitutionen skall
utformas av en vald församling. Regeringen har föreslagit
att den nya grundlagen skall utarbetas av experter kring ett
förhandlingsbord, som huvudsakligen skall bestå av
delegater från hemländerna, regeringen och
trekammarparlamentet.

CODESA tillsatte i december 1991 fem olika
arbetsgrupper. I början av mars 1992 offentliggjordes att en
arbetsgrupp inom CODESA kommit överens om
principerna om en övergångsregering. Pressuttalandet från
CODESA:s arbetsgrupp sade att ''övergångsregeringens
beslut är bindande för parlamentet''.

Vid ett flertal tillfällen i slutet av 1991 sade FW de Klerk
att alla skulle få rösta i folkomröstningen, inte enbart vita.
Men i slutet av februari 1992 uttalade de Klerk att det var
fråga om en folkomröstning enbart för vita. I
folkomröstningens valkampanj reste de Klerk runt i
Sydafrika och utlovade en ''konstitution av stål'' som skall
skydda de vitas intressen. Den 24 februari uteslöt de Klerk
inte ett ytterligare helvitt val. Det var ett uttalande som av
ANC tolkades som ett utpressningshot inför de kommande
förhandlingarna.

Folkomröstningens resultat i mars 1992 har också
använts av FW de Klerk på ett negativt sätt. På flera
punkter backade nu de Klerk från överenskommelser och
löften som redan gjorts i förhandlingsprocessen.FW de
Klerk uttalade att övergångsregeringen skulle enbart få en
rådgivande makt över det nuvarande
trekammarparlamentet och den vita minoritetsregeringen.
de Klerk försökte nu hävda att hemländerna och
trekammarparlamentet skulle, enligt regeringens förslag, få
en avgörande position i övergångsarrangemangen.I ett
nytt förslag i slutet på april föreslår de Klerk att
övergångsregeringen skall väljas i ett val. På samma
odemokratiska sätt som i konstitutionsförslaget skall
övergångsregeringen styras av de tre till fem största
partierna. Ett förslag som ANC avvisat och betecknat som
en förhalning.Nationalistpartiet återupptog tanken på en
speciell roll för hemländerna. CODESA-mötets
avsiktsförklaring i december 1991 talade om ett enhetligt
och ofragmenterat Sydafrika. Den 10 mars 1992 tog
nationalistpartiet åter upp sitt gamla konstitutionsförslag
där de s.k. hemländerna skall spela en speciell roll i landets
nya styrelseskick.FW de Klerk har brutit en
överenskommelse med ANC om att ANC:s väpnade
organisation skall fortsätta existera fram till dess att den kan
integreras i landets nationella armé. de Klerk krävde istället
att ANC:s väpnade gren skall upplösas.FW de Klerk har
också backat från tidigare löften att förhandla om viktiga
frågor med den breda antiapartheidrörelsen redan innan en
övergångsregering kommer på plats. Det gäller bl.a.
deltagande i ett ekonomiskt förhandlingsforum som bl.a.
fackföreningsfederationen COSATU krävt och ett
utbildnignsforum som bl.a. antiapartheidrörelsens
gemensamma utbildningsorgan NECC krävt.

Vissa apartheideffekter kvar även om lagarna slopas

När apartheidlagar avskaffas är allvarliga effekter av
apartheid fortfarande kvar. Apartheidlagstiftningen har
berövat miljontals människor deras möjlighet att bedriva
jordbruk, då deras mark beslagtagits med hjälp av den s.k.
marklagen (Land Act från 1913). Över 3,5 miljoner
människor beräknas ha drabbats av den avskydda
tvångsförflyttningspolitiken. Genom apartheid saknar över
7 miljoner människor bostad. Utbildningssituationen för de
svarta är i det närmaste under kollaps.

Slutsatser

Även om processen att avveckla apartheid inom en
snar framtid kan betecknas som oåterkallelig kan processen
bli lång och mycket smärtsam. Som en konsekvens av
Sveriges långa engagemang mot apartheid bör Sverige även
i fortsättningen stödja de krafter och organisationer som
står för demokratiska ideal. Stödet till ANC och andra delar
av antiapartheidrörelsen bör därför fortsätta. Stödet bör
främst ges till de breda folkliga organisationerna och i
relation till deras betydelse och storlek. Stödet till ANC bör
också ges med tanke på att de, till skillnad från andra parter
inom CODESA, inte har tillgång till statskassan för att
finansiera sin verksamhet.

Svenska regeringen bör även i fortsättningen
vidmakthålla den restriktiva hållning till dispenser från
handels- och investeringsförbudet som tidigare beslutats
om. Det är viktigt för att inte urholka de politiska
effekterna av att behålla sanktionerna fram till dess att
processen att avveckla apartheid verkligen kan betecknas
som ''oåterkallelig och grundläggande''.I fråga om våldet
bör den svenska regeringen noga följa den sydafrikanska
situationen och verka för att våldet upphör. Omvärlden har
ett ansvar för en fredlig övergång till en ickerasistisk
demokrati. Sverige kan i detta sammanhang även verka
inom olika internationella organ. Om våldet inte kan kuvas
riskeras hela fredsprocessen. Arbetet för en fredlig
övergång kan också ske genom att ge stöd till olika initiativ
och projekt inom Sydafrika som t.ex. görs av
Kommissionen för mänskliga rättigheter, Legal Resources
Centre, Independent Board of Inquiry into Informal
Repression och inom kyrkorna.Sverige bör också i
framtiden stödja en utveckling som möjliggör att apartheids
sår kan läkas. Det främsta sättet är att verka för att
Sydafrika verkligen får en regering som återspeglar
befolkningsmajoritetens vilja men också genom att stödja
den folkliga gräsrotsdemokratin såsom den s.k.
civicrörelsen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fortsatt stöd till ANC och andra
delar av den demokratiska antiapartheidrörelsen, bl.a. den
s.k. civicrörelsen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vidmakthållande av en restriktiv
hållning till dispenser från handels- och
investeringsförbudet som tidigare beslutats,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till olika initiativ och projekt
inom Sydafrika i syfte att säkra en fredlig och demokratisk
ickerasistisk utveckling.

Stockholm den 27 april 1992

Pierre Schori (s)

Mats Hellström (s)

Maj Britt Theorin (s)

Karl-Erik Svartberg (s)

Nils T Svensson (s)

Viola Furubjelke (s)

Kristina Svensson (s)

Berndt Ekholm (s)

Bengt Silverstrand (s)

Ulla-Britt Åbark (s)

Hans Göran Franck (s)

Lena Boström (s)

Sonia Karlsson (s)

Stig Alemyr (s)

Sture Ericson (s)

Lena Hjelm-Wallén (s)