med anledning av prop. 1989/90:114 om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m.

Motion 1989/90:Fi47 av Lars Werner m.fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Fi47

av Lars Werner m.fl. (vpk)

med anledning av prop. 1989/90:114 om vissa
ekonomisk-politiska åtgärder, m.m.

Vpk har till regeringens budgetproposition i motion 1989/90:Fi212 redovisat
partiets bedömmning av den ekonomiska politiken och även lagt partiets förslag
om den ekonomiska politiken. Motionens bedömningar och förslag äger
fortfarande sin giltighet.

Sedan regeringen lagt sin budgetproposition är det viktigt att understryka
att högkonjukturen i en mängd avseenden, både för svenskt vidkommande
och omvärlden, framstår som mindre stark än för några månader sedan.
Detta i kombination med den räntehöjning som följde på regeringskrisen
borde minska intresset för en generell åtstramning.

Överhettningen på arbetsmarknaden och det uppåtriktade trycket på löner
och priser är i stor utsträckning ett regionalt fenomen. Vpk har tidigare
lagt fram förslag om höjning av arbetsgivaravgiften inom den privata tjänstesektorn
i storstadsområdena för att dämpa efterfrågetrycket och därigenom
underlätta rekryteringen av arbetskraft till vård, omsorg och industri. Vi anser
fortfarande att det behövs åtgärder av denna art för att dämpa överhettningstendenserna
på arbetsmarknaden i storstäderna. Däremot är vpk nu
liksom tidigare avvisande till behovet av en mer generell åtstramning.

De problem som regeringen försökt lösa, bl.a. genom Hagaöverläggningar
och strejk- och lönestopp, kan bara åtgärdas om fördelningspolitiken
sätts i centrum på alla områden och om makt- och inflytandefrågorna i arbetslivet
förändras. Vpk lade redan i januari förslag på hur detta skulle gå
till.

Föreliggande proposition 1989/90:114 om ekonomiskt-politiska åtgärder
är ett resultat av regeringskrisen. Politiken är densamma. Tyvärr har inte regeringen
tagit något intryck av reaktionerna inom arbetarrörelsens djupa
led. Fördelningspolitiken, makt- och näringspolitiken liksom socialpolitiken
m.m. fortsätter i 80-talets nyliberala riktning.

Propositionens förslag om skattehöjningar på tobak, spritdrycker, vin,
starköl och öl, godkänner VPK eftersom det i stort överenstämmer med det
förslag vpk lagt till budgetpropositionen.

Vpk tillstyrker att prisregleringslagen får tillämpas från den 8 februari
1990. Samtidigt är vi mycket kritiska till de bestämmelser regeringen utfärdat
i förordningen av pris- och hyresstoppet, vilken har allt för många undantagsregler.
Inom hyresgäströrelsen betecknas hyresstoppet som ett skämt.
Hyresstoppet är inget stopp, frågan är om hyresutvecklingen vad gäller bo

städer alls kommer att påverkas av de aktuella betämmelserna i förord- Mot. 1989/90
ningen. Fi47

Regeringen påpekar själv i propositionen att hyrorna till följd av allmänna
kostnadsstegringar får höjas enligt en schablonregel och att alla skattehöjningar
och räntebidragssänkningar får slå igenom på hyrorna. Dessutom kan
SPK ge tillstånd för hyreshöjningar om fastighetsägare riskerar allvarlig
ekonomisk skada och om underhåll, ombyggnad eller kabel-TV-installation
genomförts. Hyresstoppet gäller inte heller nyproducerade lägenheter.

Vpk hemställer att regeringen snarast utarbetar en ny förordning för ett
hyres- och prisstopp som har ett minimum av undantagsregler för pris- och
hyreshöjningar.

Angående regeringens förslag till nya riktlinjer för den ekonomiska politiken,
vill vi understryka vad som sägs i propositionen, att arbetslöshet inte
skall vara ett medel för att få ned pris- och löneökningar. Vpk anser att arbete
åt alla är en förutsättning för en rättvis fördelningspolitik. Det är också
en förutsättning för en utveckling mot bättre och mer meningsfulla arbeten.

Full sysselsättning innebär att de arbetande har en valmöjlighet. De tråkiga
och slitsamma jobben ratas till förmån för mer intressanta och meningsfulla
uppgifter.

Vpk:s riktlinjer från januarimotionen äger sin giltighet och framstår som
än mer aktuella som utgångspunkt för den ekononmiska politiken. Vpk:s
förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken är:

- Social tillväxt för rättvisa, jämlikhet och trygghet.

- Rättvis fördelningspolitik skall genomsyra alla politikens områden.

- Rätten till ett meningsfullt arbete förverkligas genom demokratiska rättigheter
i arbetslivet.

- Samlade åtgärder mot den ekologiska krisen och en resurs- och miljöbesparande
energipolitik.

- Försvar av den nationella suveräniteten med riktade framtidsinvesteringar.

Den särskilda utredare - riksförlikningsmannen - som regeringen tillsatt har
ingen avundsvärd uppgift. De förutsättningar som behövs för att få en sund
och rättvis löneutveckling och en begränsning av inflationen är bl.a. att skatteomläggningen
omvandlas till en skatteomfördelning där särskilda insatser
för de lågavlönade vidtas och att direkta insatser vidtas för att begränsa prisökningarna.
Vinsterna måste beskattas om prisökningarna är för stora. Vidare
är det viktigt att den sociala välfärden hävdas, bl.a. genom att resurser
förs från vinstrika verksamheter till kommunerna.

Vpk säger ett bestämt nej till kommunalt skattestopp. Vpk är ingen vän av
högre kommunalskatter men kan inte acceptera att kommunernas underskott
ökar. Av regeringens finansplan från januari framgår att kommunerna
kommer att ha ett underskott på ca 14 miljarder för 1990, detta räknat på
befintlig verksamhet. Tecknade löneavtal för 1990 gör att underskotten
springer upp till mellan 20 och 25 miljarder kronor i den samlade kommunsektorn.
I dag motsvarar statens överskott ungefär kommunernas underskott.

Det behövs en broms på kommunalskatterna. Vpk anser att en vettig
broms är att riksdagen anslår ett ekonomiskt stödpaket till kommunsektorn.

Långsiktigt måste kommunerna få ett bättre skatteunderlag. Den av regeringen
aviserade utredningen om kommunal skatteutjämning bör resultera
i att skatteutjämningssystemettillförs nya resurser från vinstrika sektorer i
samhället.Ett av skatteomläggningens resultat är att kommunernas skatteunderlag
ökar och därmed stärks kommunernas ekonomi. Denna förstärkning
är nödvändig och bör ej föranleda några begränsande åtgärder.

Ett kommunalt skattestopp utan nya resurser innebär att krisen inom
vård, omsorg, skola, kultur och nödvändig service förstärks. Det är nödvändigt
att göra offentlig verksamhet effektiv, bl.a. produktivitetsmål som rimmar
med offentliga servicens uppgift, men trots detta kan inte kommunerna
klara sina nödvändiga uppgifter utan resurstillskott. Människors behov av
kommunernas tjänster ökar och därför krävs en ökad volymtillväxt utöver
regeringens målsättning.

Regeringen anmäler i propositionen att det senare kommer att läggas fram
förslag om lagfäst sjuklön och att därmed arbetsgivarna åläggs att betala ut
sjuklön de första 14 dagarna vid varje sjukdomsperiod. Vpk anser det är bra
att arbetsgivarna får betala en större del av ersättningen vid sjukdom. Däremot
kan inte vpk gå med på att kontrollfunktionen flyttas till företagen eller
myndigheten. Vpk anser att kontrollen även fortsättningsvis skall vara kvar
hos Försäkringskassan.

Regeringen räknar med att lagfäst sjuklön innebär ett ökat arbetskraftsutbud
och ökad produktivitet. Åtgärden ger arbetsgivarna starkare incitament
att förbättra arbetsmiljö och arbetsorganisation så att sjukfrånvaron
minskar." Men det innebär också att arbetsgivarnas intresse för kontroll och
utstötning av arbetskraft med hög korttidsfrånvaro kommer att öka. I klartext
innebär detta att arbetsgivarna har att välja mellan piska och morot.
Förslaget får oundvikligen negativa effekter, t.ex. på nyanställningar där
kontrollen kommer att öka. Dessutom finns det en risk att personer med hög
korttidsfrånvaro riskerar bli långtidssjukskrivna. Förslaget gör att företag
och myndigheter på ett helt nytt sätt flyttar in kostnaderna för korttidsfrånvaron
i sin linjeorganisation.

För att vpk skall kunna acceptera ett förslag till sjuklön enligt regeringens
modell, krävs att det lokala fackets rättigheter stärks. Till exempel måste
fackföreningen få tolkningsföreträde och även vetorätt i personalfrågor. Det
är viktigt att dessa rättigheter gäller vid anställningar och vid avsked, omplaceringsfrågor
och hela personalpolitikens uppläggning. Det räcker inte med
MBL:s informations- och förhandlingssystem som slutgiltigt har den avgörande
makten kvar hos företags- eller verksledning.

VPK ställer sig negativt till konjukturanpassningen av semesteruttaget.
Mest reagerar vi mot att det skall bli legalt att samtidigt både arbeta och få
semesterlön. Det kommer i huvudsak att bli de lågavlöande som tvingas ta
denna möjlighet till inkomstförstärkning. Det enda rätta är att införa en
extra månadslön till semestern för de lågavlöande eller förverkliga tanken
på en semesterlönefond för att öka de lågavlönades semesterkassa. Det finns
bättre sätt att öka arbetskraftsutbudet än att tumma på semesterlagens syften
om vila och rekreation. Däremot accepterar vpk tanken på att den som
vill skall ha rätt att arbeta efter 65 års ålder.

Vpk ställer sig avvisande till arbetskraftsinvandring. Det är mycket utma

Mot. 1989/90

Fi47

10

nande med regeringens tanke att utreda möjligheten att "låta unga balter
komma till Sverige och arbeta under en kortare period".

Den avgörande insatsen för att öka arbetskraftsutbudet måste enligt vpk
vara kraftfulla insatser på arbetsmiljöområdet för att minska utslagningen.

Det gäller i första hand att stärka de lokala fackliga organisationernas möjlighet
att förbättra arbetsmiljön. Rehabilitering är bra, men det bästa är att
förebygga utslagning. 1980-talet förskräcker. Antalet förtidspensionerade
och långtidssjukskrivna har under den socialdemokratiska regeringstiden
ökat med ca 150 000 personer.

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
framförts om förändringar av pris- och hyresstoppets undantagsregler,

2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande
del godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
som i motionen förordas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förutsättningarna för att få rättvisa löneavtal och
låg inflation,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nej till kommunaltskattestopp och nya resurser till
kommunsektorn m.m.,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om införande av lagfäst sjuklön och nödvändigheten av
stärkta fackliga rättigheter,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om konsekvenserna för de lågavlönade vid införande
av konjukturanpassat semesteruttag,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetskraftsinvandring,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av kraftfulla åtgärder på arbetsmiljöområdet
för att minska utslagningen från arbetslivet och öka utbudet av
arbetskraft.

Stockholm den 21 mars 1990

Lars Werner (vpk)

Berith Eriksson (vpk) Lars-Ove Hagberg (vpk)

Bo Hammar (vpk) Margo Ingvardsson (vpk)

Ylva Johansson (vpk) Bertil Måbrink (vpk)

11

Mot. 1989/90

Fi47