med anledning av prop. 1988/89:150 med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1989/90, m. m. (kompletteringspropositionen)

Motion 1988/89:Ub38 av Lars Leijonborg m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1988/89: Ub38

av Lars Leijonborg m. fl. (fp)

med anledning av prop. 1988/89:150 med förslag
till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret
1989/90, m. m. (kompletteringspropositionen)

Inledning

Kompletteringspropositionen aktualiserar än en gång och starkare än någonsin
frågan: Har regeringen någon skolpolitik?

I finansplanen i januari utlovade regeringen att kompletteringspropositionen
skulle innehålla en ”strategi för strukturomvandlingen i offentlig
sektor”. När innehållet i en sådan kommande strategi skulle antydas
hämtades exemplen bl. a. från skolområdet. Och resonemangen lät lovande.

Det skulle bli större möjligheter att välja skola. Det sades att det är
angeläget att ”kvaliteten i den grundläggande utbildningen i skolan hävdas”.
Det talades t.o. m. om ett inslag av konkurrens mellan skolor. Mot
denna bakgrund — och eftersom regeringen uppenbarligen är oroad över
kostnadsutvecklingen på skolområdet — hade man väntat sig att kompletteringspropositionen
i ett avsnitt om skolan skulle innehålla t. ex. följande:

— Konkreta förslag om långtgående decentraliseringar för att ge de
lokalt verksamma — lärare, elever och föräldrar — större beslutsrätt över
skolverksamheten.

— Ett nytt statsbidragssystem.

— Ett personalpolitiskt program med bl. a. avsevärt vidgade möjligheter
till fortbildning för lärare.

— Ett program för att sänka skolans kostnader, t. ex. genom mindre
byråkrati, genom generellt krav på anbudsförfarande vid beslut om ”kringtjänster”
som städning, fastighetsskötsel, skolmat etc., men också — som
LO-chefen Stig Malm föreslog i en intervju i Dagens Industri den 2 maj —
genom att stimulera skolorna att köpa tjänster av lokala utbildningsföretag.

Av detta återfinns — ingenting.

Det är inte första gången. Socialdemokratisk skolpolitik präglas numera
av mycket ord men lite handling. Regeringspartiet saknar en genomtänkt
skolpolitik. Man snurrar som en kompassnål på nordpolen.

Några exempel:

— Nu säger man att en ”kommunalisering” av lärarna ska utredas. Med
det skedde för bara ett år sedan! Stymingsberedningen var ju tillsatt bl. a.
för att utreda den frågan. Beredningen sade enhälligt nej till en kommunalisering.
Ordförande var skolministerns statssekreterare. Han har nu förflyttats.

— Utbildningsminister Lennart Bodström ville härom året sänka skolpliktsåldern
till sex år. Partiet sade nej. Han har nu förflyttats.

— När skolminister Bengt Göransson skulle skriva proposition på styrningsberedningens
förslag krävde finansdepartementet — enligt uppgift i
bl. a. Aftonbladet — att den skulle innehålla förslag om ett elevrelaterat
statsbidrag och skolstart vid sex års ålder. Göransson sade nej. Han har nu
förflyttats.

— Statsminister Ingvar Carlsson lovade på den socialdemokratiska partikongressen
1987 satsningar på skolan. I budgetpropositionen i år föreslog
finansminister Feldt en besparing på 167 milj. kr. Varken statsministern
eller finansministern har förflyttats.

— Under 80-talet har skett en förskjutning av skolans finansiering från
staten till kommunerna. Finansdepartementet vill forcera den utvecklingen
och vill därför att kommunerna ska ta över ansvaret också för lärarna.
För att finansdepartementet inte längre ska möta motstånd har till skolminister
utsetts ett kommunalråd och denne har försetts med en statssekreterare
från — finansdepartementet!

— I kompletteringspropositionen talas om en ny utredning av den s. k.
skolbarnsomsorgen. Men den frågan är också grundligt utredd ganska
nyligen.

— Skolministern — den sedemera förflyttade — föreslog att elever som
väljer allmän kurs inte skulle kunna få betygen 4 och 5. Partivännerna i
riksdagen är kallsinniga. Förslaget behandlades inte med de övriga i vintras
och har nu skjutits till hösten.

— Finansplanen i januari talade om rätt att ”välja skola, sjukhus och
vårdcentral i högre grad än i dag”, men skolministern - den nyutnämnde
- avfärdar i intervjuer tanken på att vidga möjligheterna att välja skola.

Det är i dag mycket oklart vem som företräder socialdemokratisk skolpolitik
och vad den innebär.

Propositionens avsnitt om skolans utveckling

I propositionen behandlar de föredragande statsråden — Kjell-Olof Feldt
och Göran Persson — framtiden för det svenska skolväsendet. Enligt
ministrarna är ”den hittillsvarande styrmetoden nu tömd på sin kraft”. Nu
ska makten över skolan decentraliseras och det lokala ansvarstagandet
öka.

En fråga inställer sig redan här: Hur mycket låter sig skolans folk numera
imponeras av formuleringar av det slaget?

Redan på SIA-reformens tid talades det om att makten över skolan
skulle decentraliseras. Vaije ny ”reform” har sedan presenterats med den
etiketten. Men verkligheten är en annan. Nästan alla lärare i den svenska
skolan tycker att deras arbete försvåras av direktiv och bestämmelser som
kommer uppifrån. De noterar att deras egen arbetsbörda växer, men att
det framför allt är de administrativa funktionerna som förstärks. Skolminister
Persson har själv målande beskrivit de vidlyftiga bokhyllorna på
rektorsexpeditionerna fyllda med pärmar med centrala direktiv, som illustration
till vilken orimlig situation vi hamnat i.

Mot. 1988/89

Ub38

11

I folkpartiets partimotion om skolan i januari i år liknades regeringens
uppträdande på skolområdet vid en elefants i en porslinsbutik. Vi syftade
bl. a. på den okänslighet som präglade besparingsfbrslaget i budgetpropositionen
i relation till givna löften från valrörelsen och SAP-kongressen. Det
finns anledning att i skolpolitiken prioritera personalpolitiken. Man bör
helst genomfora åtgärder som ökar lärarnas arbetsglädje och motivation
och i vaije fall undvika åtgärder med motsatta effekter. Regeringen har
gång på gång vidtagit åtgärder som skapat besvikelse och irritation i den
svenska skolan i allmänhet och lärarkåren i synnerhet.

Självfallet måste politikerna ibland vara beredda till strid också mot
lärarnas fackliga organisationer. Folkpartiet har inte tvekat att göra det när
vi ansett att andra intressen måst vägra tyngre än lärarnas fackliga krav. Vi
har t. ex. ansett att lärarnas fortbildning i huvudsak ska äga rum på ickelektionstid.
Men det är olyckligt om politikerna genom sitt agerande spär
på en redan utbredd känsla hos lärarnas att deras insatser ses med misstro.
Minnen av gamla uttalanden från s-håll, t. ex. det om att skolan kan bli bra
först när vi fått en ny lärargeneration, blandas med nyare, t. ex. sådana om
att lärarnas arbetstider måste regleras eftersom många inte arbetar tillräckligt.
Domen i Högsta domstolen mot en lärare som ingrep för att avstyra en
misshandel har också förvånat många. Resultatet av allt detta blir att
känslan av misstro från det omgivande samhället förstärks.

Regeringens förslag att kommunalisera lärartjänsterna kommer inte att
öka arbetsglädjen bland lärarna.

Vår grundinställning till frågan om kommunalisering framgår av följande
avsnitt ur den rapport, Skola 2000, som låg till grund för beslutet om
folkpartiets skolprogram:

”Det diskuteras för närvarande om 'makten’ över skolan skolan bör
ligga hos staten eller kommunerna. Vår inställning i den frågan är att
jämfört med dagens läge bör makt och beslutsrätt flyttas från både statliga
och kommunala politiker och administratörer till vaije skola, och där till
de tre kategorier som är närmast berörda, alltså lärare och andra anställda,
elever samt elevernas föräldrar.”

Folkpartiets ledamot i stymingsberedningen biträdde beredningens slutsats
att lärartjänsterna inte borde kommunaliseras.

Socialdemokraternas syn präglas mycket av att det är inom politikeroch
administratörskollektivet som makten ska flyttas. Förslaget om kommunala
skolplaner handlar om det, liksom kommunaliseringstanken. Nu
är tiden inne för att låta konsumenterna, dvs. elever och föräldrar, i högre
grad forma skolans inriktning och utveckling tillsammans med de pedagogiska
experterna, lärarna och skolledarna.

Folkpartiets syn i dessa frågor delas av bl. a. Hem och Skola-rörelsen.
Tidningen Skolvärlden, organ för Lärarnas riksförbund, skrev i en ledare
den 7 april följande: (Det borde) ”nu vara dags att på allvar diskutera,
inte kommunalisering av skolan, men väl frågan om en decentralisering av
beslutanderätten över skolan direkt ut från statsmakten till den enskilda
skolans personal, föräldrar och elever. Kanske är tiden mogen för lärama
och deras organisationer att byta tankar när det gäller den hittillsvarande
inställningen till, inte så mycket en kommunaliserad skola, men väl en till

Mot. 1988/89

Ub38

12

de enskilda skolorna decentraliserad beslutanderätt över ekonomi, organisation,
lokaler, läromedel, skolmat och skolskjutsar.”

I försöken att få Sveriges lärare att nappa på kroken om kommunalt
huvudmannaskap för lärarna agnar skolministern med fett bete. Vid en
presskonferens samma dag som förslaget offentliggjordes antydde Göran
Persson att om lärarfacken bara gick med på kommunalisering skulle nog
både frågan om undervisningsskyldigheten och fortbildningen kunna lösas.

Även här inställer sig frågor om uttalandets trovärdighet: Vem tror på
att kommunerna, som redan sitter med personalkriser upp över öronen,
skulle bli några mönsterarbetsgivare på skolområdet? Varför skulle det
finnas pengar till kortare arbetstid och mer fortbildning här, när det inte
finns det för personalen inom barn- och äldreomsorgen? Och om det är
mer statliga pengar som ska till, varför föreslog man en neddragning av
skolanslaget så sent som i januari? Och vem tror att en eventuell generositet
i ett avtal som okar på statsbidraget till lärarlöner inte omedelbart
kompenseras genom indragning av något annat statsbidrag, t. ex. det till
skolledning?

Oturligt nog för Göran Persson uttalade sig kommunförbundets ordförande
i Dagens eko om sin syn på skolan och dess kostnader några dagar
innan propositionen lades fram. Lars-Eric Ericsson (s) — ännu en partitalesman
i skolfrågor — hade sin uppfattning klar: nu har den svenska skolan
blivit så dyr att klasserna måste bli större!

Det uttalandet går helt emot vad en massiv lärår- och elevopinion
önskar. Klasserna på mellan- och högstadiet bör bli mindre, inte större.

Tittar man närmare på skolministerns sätt att argumentera präglas det
av en grundläggande motsättning. För att få igenom förslaget utlovas
förändringar som skulle göra det meningslöst. Det är därför egentligen
mycket oklart vad kommunaliseringsförslaget innebär i praktiken.

Det officiella motivet är att ”åstadkomma en klarare fördelning av
ansvaret för skolan”. Den enda rimliga tolkningen av den formuleringen i
propositionen är att det kommunala ansvaret ska öka och det statliga
minska. Det sannolika underliggande motivet är — som vi tidigare sagt —
att finansdepartementet på sikt vill minska statens ekonomiska engagemang
i skolan.

Men för att lugna lärama agnas som sagt fett. Förutom ett bra avtal som
avskedspresent lockar ministern med skrivningar om att ”det är viktigt att
skapa klarhet i hur de nationella målen om kvalitet och likvärdig utbildning
kan garanteras vid ett eventuellt kommunalt huvudmannaskap för
lärarna”. Det ska ske genom ”läroplanen, lärutbildningen, regler för behörighet
till läraryrket, fortbildningen, utvärderingen och ett specialdestinerat
statsbidrag”.

Än en gång: Hur trovärdiga är regeringens uttalanden? Ta detta med ”ett
specialdestinerat statsbidrag”. Det räcker med att läsa ett av finansministerns
mera övergripande resonemang i kompletteringspropositionen för
att få en helt annan bild av den frågan. Om specialdestinerade statsbidrag
skriver finansministern i ett av sina avsnitt: ”Mot denna bakgrund (att
inte begränsa kommuners möjligheter att välja de lämpligaste sätten att

Mot.

Ub38

uppnå önskade resultat) bör inriktningen vara att för kommuner och
landsting reducera inslaget av specialdestinerade statsbidrag med omfattande
regleringar och bestämmelser”.

Alltså, det lärarförbunden kan tänkas vilja ha för att acceptera en förändring
är precis det som finansdepartementet vill undvika, nämligen mer
pengar och fortsatt statligt engagemang i skolans styrning.

För att sammanfatta är folkpartiets inställning till regeringens förslag
om kommunalisering denna:

1. Frågan behöver inte utredas för den har utretts nyligen.

2. Lärarnas inställning bör tillmätas en avgörande betydelse vid frågans
avgörande.

3. Kommunalisering är inte en deccntraliseringsreform av det slag skolan
egentligen skulle behöva.

4. De antydningar om förhållandena efter en kommunalisering som
skolministern gjort är dåligt underbyggda, eftersom han dels lovar ut
pengar han knappast förfogar över, och dels lovar en grad av statlig
detaljkontroll som skulle göra hela förändringen meningslös.

Utbildning av förskollärare

I propositionen föreslås att särskilda utbildningsinsatser skall riktas till
bamomsorgspersonal som varit borta en tid från yrket. Detta är mycket
bra. Men det är otillräckligt.

I samband med att riksdagen fattade principbeslutet om full behovstäckning
inom barnomsorgen gjorde socialstyrelsen en beräkning av hur utbildningen
av förskollärare måste byggas ut. Regeringen har tidigare inte
varit beredd att acceptera den och har heller inte föreslagit en tillräcklig
dimensionering av utbildningen av förskollärare. Vi vill i det här sammanhanget
aktualisera ett yrkande som vi framförde under den allmänna
motionstiden i år, nämligen att öka dimensioneringen av förskollärarutbildningen
med 300 utbildningsplatser.

Riksdagen avslog detta krav helt nyligen, men alla uppgifter som framkommit
under våren tyder på att kravet i vår motion var väl underbyggt.
Ett glädjande faktum är att antalet sökande ökat på vissa orter.

Personalproblemen inom barnomsorgen är akuta i många kommuner.
Värst är situationen i storstäderna och från flera håll har kommit kritik
mot regeringen för att den sviker sitt ansvar för bamomsorgsutbyggnaden
genom den otillräckliga personalutbildningen. Vi instämmer i det. Riksdagen
får istället ta det ansvaret på sig och utnyttja detta tillfälle till att
korrigera ett olyckligt beslut om förskollärarutbildningens dimensionering.

Hemställan

Mot bakgrund av vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en kommunalisering av lärartjänster och alternativa,
verkliga, decentraliseringsreformer på skolområdet,

Mot. 1988/89

Ub38

14

2. att riksdagen under anslaget Utbildning för undervisningsyrken,
utöver vad riksdagen tidigare beslutat och utöver vad som
föreslås i prop 1988/89:150 anvisar ytterligare 7 milj. kr. till en
utökad utbildning av förskollärare med 300 platser.

Stockholm den 10 maj 1989

Lars Leijonborg (fp)

Carl-Johan Wilson (fp) Isa Halvarsson (fp)

Barbro Westerholm (fp) Karl-Göran Biörsmark (fp)

Mot. 1988/89

Ub38

15