Försvarets fortsatta modernisering

Motion 1996/97:Fö501 av Arne Andersson m.fl. (m)

Motionen delad mellan flera utskott

Frågan om försvarets fortsatta modernisering och därmed
också dess tekniska förnyelse tillhör det som står allra högst
på dagordningen vid höstens försvarsbeslut. Försvarsbeslutet
1992 innebar en kraftig ambitionshöjning på detta område.
Idag uppgår den andel av Försvarsmaktens budget som
anslås till materielanskaffning till närmare 40 procent. Enligt
moderat uppfattning får inte denna andel minska. Det är
dessutom angeläget att tillse att de pengar som avsätts till
materielanskaffning i ännu högre grad bidrar till den
materiella förnyelsen. Av den totala anskaffningen till
Försvarsmakten utgör olja, drivmedel, ammunition och
reservdelar tillsammans med renovering, reparationer och
anskaffningskostnader - en stor del. En del av detta är i
egentlig bemärkelse driftskostnader och bidrar inte till
förnyelsen av försvaret.

Materielförnyelsen fortgår ännu en tid, främst som resultat av de initiativ
och beslut som togs under den borgerliga regeringsperioden 1991-94. Det
gäller JAS-projektet, stridsvagnsanskaffningen, nya ubåtar och ytstridsfartyg
som anskaffas samtidigt som enklare splitterskyddade fordon, nytt luftvärn
med medellång räckvidd (Rb 23 BAMSE) andningsskydd och nya uniformer
tillförs försvaret.

Det allvarligaste i materielhänseende är att denna förnyelse inte följs av
nya projekt. Efter det att 1992 års förnyelse fullföljts står försvarsindustrin
i
stort sett utan nya projekt och förnyelsen av försvaret riskerar att avstanna.
Viktiga behov som identifierats redan idag men som skjutits på framtiden
kommer inte att täckas. Detta gäller såväl nya stridsfordon, artilleri och
attackhelikoptrar som ytstridsfartyg och ubåtar. I vissa fall - t.ex. vad gäller
anskaffningen av ytterligare stridsvagnar av typen 122 LEOPARD - har
regeringen dessutom valt att inte fullfölja den förnyelseinriktning som fanns i
1992 års beslut.

Svensk försvarsindustri har under lång tid haft en unik bredd. Sveriges
alliansfria politik har inneburit ett behov av självständig förmåga till
anskaffning av i det närmaste samtliga i det svenska försvaret förekommande
system. Detta har också inneburit att en, för ett litet land unik,
systemkompetens kunnat upprätthållas. I 1992 års försvarsbeslut gavs
Försvarsmakten en organisation som medgav såväl särskilda tekniksatsningar
som en acceptabel nivå på den volym försvarsmateriel som behövde tillföras.
Viss industriell kompetens gick emellertid förlorad också som en indirekt
följd av detta beslut.

Regeringens förslag till ny krigsorganisation och de ytterst begränsade
medel som avsätts till materiell förnyelse ökar problemen. Åtskilliga av våra
mest framstående försvarsindustrier står utan utvecklingsprojekt och med
tomma orderböcker när 1992 års modernisering är genomförd.

Regeringen försöker i sitt förslag till inriktning av försvarsindustri - och
försvarsmaterielförsörjning - i någon mån motverka detta genom särskilda
tekniksatsningar bl.a. på ubåtsområdet. Man lägger också i storleksordningen
en tredjedel av 500 miljoner kronor per år på åtgärder särskilt avsedda att
säkra anpassningsförmågan hos försvaret och försvarsindustrin. Det handlar
inte om stora summor per projekt. Enligt regeringen rör det sig sammantaget
om en volym på 550 miljoner kronor årligen. Försvarets materielverk har
föreslagit att 800 miljoner kronor avsätts för särskilda tekniksatsningar och
angivit 700 miljoner kronor som en undre gräns för vad som behövs för att
upprätthålla en rimlig kapacitet för framtiden.

Med vår politik blir krigsorganisationen något större och avsevärt vassare.
Av de ytterligare medel som vi föreslår anslås till Försvarsmakten kommer
cirka hälften att användas till en större krigsorganisation under det att den
andra hälften helt syftar till att uppnå en acceptabel materiell förnyelse som
vi menar är en absolut förutsättning för den inbyggda anpassningsförmåga
regeringen helt bygger sin försvarspolitik på. Men oavsett vårt förslag till
försvarspolitisk inriktning, som skulle innebära att fler försvarsindustrier kan
leva på de beställningar Försvarsmakten ges möjlighet att göra, behövs
särskilda satsningar på materielområdet. I stället för 550 miljoner kronor
årligen bör 750 miljoner kronor avsättas för detta ändamål.

Materielprocessen

Den svenska modellen för upphandling av försvarsmateriel
är framgångsrik. Det nära samarbetet mellan Försvarets
materielverk och försvarsindustrin samt mellan industrin och
användarna är omistliga fördelar. Samtidigt har
anskaffningsmodellen visat sig ge vapensystem och annan
utrustning av hög kvalitet och till mycket konkurrenskraftiga
priser.

Anskaffningen som under lång tid pendlat mellan 15 och 20 miljarder
kronor årligen kan emellertid effektiviseras ytterligare. Flera studier visar
att
en politisk process med mer styrfart och en mer konsekvent
materielplanering möjliggör lägre kostnader. De återkommande politiska
ambitionerna att kortsiktigt spara genom att dra ut på "betalningslinjaler" och
sänka leveranstakter är inte bra. De senaste årens exempel är den av
likviditetsskäl genomförda flyttningen av 2 miljarder kronor från 1998 till
2000/2001 och förra höstens långbänk kring anskaffningen av YSS 2000
som resulterade i 2 beställda fartyg, trots att flottans behov var sådant att
samtliga fyra fartyg utan olägenheter kunde ha beställts.

Genom en bättre politisk framförhållning och ett fasthållande vid
planerade inköp skulle en bättre ekonomi uppnås. På så sätt skulle
skattebetalarna få avsevärt mer försvarsmateriel för pengarna. Siffran 1
miljard kronor årligen har figurerat i debatten. Det finns anledning att
uppmärksamma regeringen på olägenheterna med dagens arbetsmetodik. En
övergång till mer accepterande av civil standard skulle kunna öka andelen
civila komponenter även i avancerade system. Med dagens teknikutveckling
är det inte bara en önskvärd utan också nödvändig utveckling. Det förbättrar
såväl prestanda som förhållandet pris/prestanda.

Omvärlden

Efter Sovjetunionens kollaps och Warszawapaktens
upplösning har stora förändringar skett på den internationella
marknaden för försvarsmateriel. Marknaden har som helhet
stagnerat sedan mitten av 1980-talet under det att främst
USA kraftigt förstärkt sin position som ledande exportland.

Europeisk försvarsindustri har ännu inte till fullo genomfört samma
nödvändiga men smärtsamma omstrukturering som genomförts i USA.
Mycket återstår innan europeisk försvarsindustri som helhet blir fullt
konkurrenskraftig. Bland annat utgör de nationellt fragmenterade
marknaderna en nackdel.

På en vikande marknad med generellt avsevärt lägre volymer och en
kommersiellt osäker framtid ökar betydelsen av internationellt samarbete på
det industriella området. Genom samarbete med andra länders
försvarsindustri kan samtliga länders industrier stärka sin konkurrenskraft
förutsatt att förändringar kan ske vad gäller upphandling.

Samarbete innebär också att höga utvecklingskostnader kan delas på flera
deltagande länder och industrier samt att synergieffekter kan uppnås. Längre
serier innebär självfallet också att utvecklingskostnaderna kan bäras av fler
enheter. Styckpriset blir sammantaget lägre. De uppenbara nackdelar som
ibland belastar stora internationella samarbetsprojekt är att svårigheter att
komma överens ofta leder till förseningar som i sin tur är kostnadsdrivande.
Olika uppfattningar om var olika delar av projekten skall utvecklas
respektive tillverkas kan vara hämmande på det naturliga samarbete som
skulle bli följden av en något mindre reglerad samverkan.

I riksdagens beslut i december 1995 angav regeringen att det
internationella samarbetet skulle ske på initiativ av företagen. Att man nu
ändrat sig är klokt. Försvarsmateriel har till skillnad från vanliga varor och
tjänster mycket få kunder. De nationer som upphandlar materiel har en så
stark ställning att samverkan dem emellan normalt bör inleda samarbete på
olika områden. Det handlar om såväl projektinventering som beslut om att
påbörja ett utvecklingsarbete och starta serieleveranser. Eftersom kunden
avgör vilka projekt som skall förverkligas kommer samverkan mellan stater
på detta område att resultera i mål och ramar för de företag som önskar
ifrågakomma i en upphandling. Självklart måste dylika initiativ stå i
samklang med försvarsindustrins egna möjligheter. Syftet med internationellt
samarbete är att uppnå en "vinna-vinna"-situation där flera länder och deras
försvarsindustrier gynnas mer av samarbetet än av en situation utan
samarbete.

Regeringen angav förra året att konkurrensupphandling i större
utsträckning skulle tillämpas inom landet. Också här har eftertanken lett till
slutsatsen att detta är en klok politik om andra länder gör detsamma. En
ensidig tillämpning av principen att "köpa från hyllan" utan att tänka på den
svenska industri som är basen i anpassningsfilosofin är naturligtvis orimligt.
Ett långsiktigt bevarande av industriell kompetens kräver att hänsyn tas
också på kort sikt.

Frågan om konkurrensupphandling har också aktualiserats på europeisk
nivå. EU-kommissionen har bl.a. fört en diskussion kring denna fråga och
menar att den är en nyckel till lägre kostnader (8-16 procent enligt en studie
som EU-kommissionen genomfört) och stärkt konkurrenskraft för europeisk
försvarsindustri som helhet. Problem med att tillämpa samma regler för
offentlig upphandling på detta område är att kunderna är få samt de
långsiktiga säkerhetspolitiska hänsyn som länderna, vid sidan av
arbetsmarknads- och regionalpolitiska skäl, tar och måste ta vid beställningar
av försvarsmateriel. Sålunda finns anledning att varna för möjligheterna till
en strikt tillämpning av upphandling av försvarsmateriel i konkurrens. En
gemensam marknad också för försvarsmateriel är ett långsiktigt mål med en
del inneboende problem. Konsekvenserna för svensk försvarsindustri är inte
heller belysta.

Intimt förknippad med frågan om internationellt samarbete
försvarsindustriföretag emellan är frågan om exportregler och exportkontroll.
På detta område skiljer sig samtliga aktuella länder åt såväl vad gäller
regelverk som tillämpning. För de flesta med Sverige jämförbara länder (de
nordiska länderna Storbritannien, Nederländerna och USA) är emellertid
restriktiviteten ett genomgående drag. Snarare än att vissa länder är hårdare
än andra så skiljer sig tillämpningarna och prioriteringarna åt. Att
åstadkomma en harmonisering av i första hand tillämpningen och i andra
hand regelverket för de länder som är aktuella för samarbete med svensk
försvarsindustri är svårt men viktigt.

Export - en förutsättning

Exportberoendet är i delar av försvarsindustrin redan idag
mycket högt. Detta beroende kommer att öka ytterligare
eftersom de svenska beställningarna med regeringens politik
kraftigt minskar.

Lagen om krigsmaterielexport var modern vid tillkomsten 1992.
Huvuddelen av den harmonisering som är önskvärd går, i ett kortare
tidsperspektiv, enligt vår mening att genomföra inom ramen för dagens
lagstiftning.

Sedan lagen antogs har emellertid utvecklingen fortsatt. En kraftig ökning
av samarbetet med utländska företag ställer liksom medlemskapet i EU vårt
regelverk i en delvis annan dagen. Samtidigt har konkurrensen på
exportmarknaderna ytterligare skärpts varför de förhållanden som rådde 1992
inte längre gäller.

Sverige skall även fortsättningsvis ha en restriktiv politik vad gäller export
av krigsmateriel. De principiella avvägningar som nu gäller bör även
fortsättningsvis vara gällande. Till de förändringar som kan komma att
aktualiseras hör frågan om industrins rätt att producera enbart för export som
enligt vår mening bör införas. På något längre sikt kan hela lagen behöva
omarbetas om gemensamma europeiska handelsregler för krigsmateriel
förhandlas fram.

Motiven för en ökad export från Sverige är många. Ett sällan använt motiv
är nödvändigheten att öka den svenska försvarsindustrins serier. Det leder
inte bara till lägre kostnader för Sverige utan också till att basen för den
industri som skall vidmakthålla systemen i Sverige avsevärt ökas. Genom att
efterfrågan på underhåll, renovering, modifiering och hotbildsanpassning kan
grundas på flera länders intresse skapas en större marknad för att upprätthålla
och bibehålla kompetensen.

Till exportfrågorna hör hur dessa skall hanteras av statsmakter och
myndigheter. Enligt vår uppfattning bör försvarsindustrin få allt det stöd som
behövs för att kunna göra affärer med de länder som regeringen godkänner
försäljning till.

Regeringen bör inrätta en organisation för exportstöd där personal på
"fältet" och ansvariga i Sverige ingår. Uppgiften bör vara att samordna
exportansträngningarna inklusive det referensstöd som Försvarsmakten och
andra myndigheter ger. Till exportstöd hör också politiskt stöd genom till
exempel besök på regeringsnivå. Så länge en svensk försvarsindustri har så
framgångsrika och kompetenta leverantörer som är fallet bör självfallet allt
stöd ges i form av deltagande i mässor m.m. Försvarsministern bör också,
oavsett den formella departementsindelningen, ge ett kontinuerligt stöd för
försvarsindustrin och dess exportansträngningar.

Anpassning

I det föregående har anpassningsfrågan berörts i flera
sammanhang. Att starta en anpassning med officerare utan
teknisk kompetens och erfarenhet av vad ett modernt krig
innebär i tekniskt hänseende och utan en försvarsindustri
som kontinuerligt upprätthållit kompetens på nyckelområden
är enligt vår uppfattning omöjligt. Regeringens redovisning
till riksdagen av vad anpassningsdoktrinen innehåller är
bristfälllig. Detta gäller särskilt de försvarsindustriella
förutsättningarna som behövs för att bedöma om det är
möjligt att i detta avseende fortsätta på den inslagna vägen.
Därför bör regeringen snarast till riksdagen återkomma med
en redovisning av dessa förhållanden och förslag till
ytterligare åtgärder.

Utred försvarsindustrins
förutsättningar och villkor

Regeringens överväganden kring försvarsindustriella frågor
på grundval av försvarsberedningens rapport, är översiktliga.
I flera avseenden saknas såväl inriktning som medel att
förverkliga det regeringen säger sig vilja värna av industriell
kapacitet. En naturlig slutsats av de stora förändringar som
skett under de senaste åren och bristerna i underlaget vore att
regeringen snarast tillkallar en parlamentarisk utredning -
alternativt ger försvarsberedningen i uppgift - att göra en
genomgripande översyn av förutsättningarna för den svenska
försvarsindustrin och dess betydelse särskilt i
anpassningsperspektivet.

Inför riksdagens försvarsbeslut saknas ännu ett tillräckligt underlag
gällande försvarsindustrin. Det är inte ansvarsfullt att ta ett försvarsbeslut i
höst, utan att de kort- och långsiktiga förutsättningarna för försvarsindustrins
överlevnad och utveckling utreds. Men beslut om försvarsindustrins
förutsättningar och villkor skulle kunna tas redan under vårriksdagen om den
utredning vi föreslår tillsätts snarast.

Vi menar att en utredning om försvarsindustrins förutsättningar och villkor
bör:

Göra ytterligare översyn av prioriteringarna om försvarsindustrins
kompetens och struktur

Närmare utreda förutsättningarna för internationellt samarbete med andra
länders försvarsindustrier

Granska hur exportmöjligheterna kan förbättras genom förändrad
tillämpning av gällande lag, samt genom en eventuell översyn av
nuvarande lagstiftning

Analysera möjligheterna att skapa gemensamma exportregler för
försvarsmaterielföretag inom hela den europeiska unionen

Granska för- och nackdelar med en inre marknad för försvarsmateriel

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utredning av försvarsindustrins villkor,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om internationellt samarbete på försvarsmaterielområdet,1

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillämpning av lagen om krigsmaterielexport,1

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om eventuell översyn av lagen om krigsmaterielexport,1

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en fast organisation för exportstöd,1

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om betydelsen av teknisk förnyelse för försvarets
anpassningsförmåga,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om redovisning av behovet av anpassningsåtgärder vad gäller
försvarsindustriell kompetens,

8. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om försvarsindustrins
förutsättningar och villkor i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 7 oktober 1996

Arne Andersson (m)

Henrik Landerholm (m)

My Persson (m)

Olle Lindström (m)

Rolf Gunnarsson (m)

Göthe Knutson (m)

Carl Fredrik Graf (m)

Stig Grauers (m)

Anders Björck (m)

Ingvar Eriksson (m)

Ola Karlsson (m)

Inga Berggren (m)

Henrik S Järrel (m)

1Yrkandena 2-5 hänvisade till UU.