E-handelsdirektivet och BBS-lagen

Motion 2001/02:L343 av Christel Anderberg m.fl. (m)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att svenska regler inte skall vara mer omfattande eller strängare än i övriga medlemsländer.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om implementeringen av e-handelsdirektivet och dess konsekvenser för ansvarsbegränsning för otillåtet material.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om procedurer för s.k. ”Notice and Takedown”.

2 Bakgrund

Sverige är en av de ledande nationerna inom informationsteknologin och har den högsta andelen Internetuppkopplade hushåll i världen. Sverige har därför stora möjligheter att behålla sin tätposition och leda resten av världen in i informationssamhället.

För att den potential som finns i e-handeln skall kunna tillvaratas behöver Sverige ett regelverk som ger god förutsebarhet och rättssäkerhet på marknaden. Det är dock av stor vikt att de regler som införs i Sverige inte är mer omfattande eller strängare än i övriga medlemsländer eftersom detta skulle inverka menligt på konkurrensen.

Det grundläggande ändamålet med direktiv 2000/31/EG är harmonisering, fri rörlighet för informationssamhällets tjänster och ökad rättssäkerhet. Politiska kompromisser vid direktivets tillkomst ger förvisso utrymme för viss tolkning i implementeringsarbetet, men direktivets syfte är tydligt vad gäller framför allt införande av klargörande begränsningar i mellanhänders ansvar. Harmonisering och ökad rättssäkerhet är mål som måste genomsyra implementeringsarbetet. Dessa syften måste även genomsyra arbetet med implementeringen av direktivet inom svensk rätt. Den promemoria som framställts av Näringsdepartementet (Ds 2001:13) visar att man från regeringens håll inte tagit till sig direktivets andemening. I det följande framför vi våra synpunkter på den föreslagna lagtexten.

3 Ansvar för olagligt innehåll

Det finns allvarliga farhågor om bristen på tydlighet angående ansvarsbegränsningen för företag som tillhandahåller nättjänster när det gäller kriminella handlingar företagna av användare. Företagen arbetar kontinuerligt med problematiken kring olagligt material som kan göras tillgängligt genom dess tjänster. Man hjälper också polis och åklagarmyndigheter i kampen mot till exempel barnpornografi på nätet. Ett stort problem är dock den enorma mängd information som erbjuds genom företagens tjänster, samt att informationen kan förändras på någon sekunds varsel. Därför finns det ingen rimlig möjlighet att garantera att tjänsterna är helt fria från olagligt material. Av den anledningen är det av största vikt att lagreglering på området fråntar mellanhänder ansvaret för eventuellt olagligt material som användare kan framställa.

I promemorian konstateras inledningsvis att direktivets ansvarsbegränsningar (artiklarna 12–15) för mellanhänder, exempelvis Internetleverantörer, avser alla typer av ansvar inom alla rättsområden. Härefter bedöms dock, med hänvisning till svensk praxis och allmänna straffrättsliga principer, att det inte finns något behov av lagstiftning om ansvarsfrihet på straffrättens område. Vi ifrågasätter denna slutsats.

Till följd av underlåtenheten att införa straffrättsliga ansvarsbegränsningar i den föreslagna lagtexten finns det en påtaglig risk att en mellanhand kan åläggas ansvar även i fall där han eller hon hade åtnjutit ansvarsfrihet i andra medlemsstater. Svenska mellanhänder riskerar därmed att missgynnas i förhållande till mellanhänder etablerade på andra håll i Europa.

4 Konsekvenserna för den svenska BBS-lagen

Ett exempel är det ansvar som följer av lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor – ofta benämnd BBS-lagen, från engelskans ”Bulletin Board System”. Lagen har fått ett brett tillämpningsområde för att omfatta en rad olika Internettjänster. Enligt lagen skall den som tillhandahåller en sådan anslagstavla till en viss grad kontrollera om det finns något otillåtet innehåll på anslagstavlan. Tillhandahållaren skall ta bort eller blockera tillgången till sådant innehåll.

Då lagen infördes anförde Moderata samlingspartiet bland annat att lagen kan tolkas som en plikt att ta bort otillåtet material på anmodan liksom att självmant undersöka förekomsten av och avlägsna visst, i lagen definierat, material. En sådan tolkning har också stöd i förarbetena. Problemet är dock att tillhandahållarens faktiska ansvar är oklart på grund av obefintlig praxis, vilket leder till att tillhandahållare i allmänhet, på oklara rättsliga grunder, tar ned material även då det är oklart huruvida materialet faller inom ramen för ansvaret. Detta har naturligtvis yttrandefrihetsrättsliga aspekter. Rädslan för att drabbas av ansvar kan leda till att yttrandefriheten för användare beskärs utan egentliga skäl. Sådana konsekvenser är oacceptabla. Yttrandefriheten är en av hörnstenarna i ett demokratiskt samhälle och skall värnas i största möjliga utsträckning.

Dessutom kan man resa principiella invändningar mot att mellanhänder hålls ansvariga för material som andra lägger ut via deras tjänster. Vid BBS-lagens tillkomst anförde vi att Internet bör ses som vilket medium som helst. Det är lika orimligt att ålägga en tillhandahållare av en elektronisk anslagstavla ett straffrättsligt ansvar för vad som där sägs som det vore att ålägga en kaféägare ansvar för vad som sägs inne på hans kafé.

Vi finner nu att direktivets krav på ”kännedom” hos den som tillhandahåller tjänsten, samt ”medveten(het) om fakta eller omständigheter som gjort förekomsten av den olagliga verksamheten eller den olagliga informationen uppenbar” verkar sakna motsvarighet i BBS-lagen. Tvärtom stipulerar lagen att en tillhandahållare kan hållas ansvarig inte bara då han medvetet underlåter att ta bort otillåtet material som han har kännedom om men också när han saknar sådan kännedom på grund av grov oaktsamhet.

En sådan regel kan måhända verka rimlig vid första ögonkastet, men omfattningen av kontrollansvaret och för vilka tjänster sådant ansvar föreligger är inte särskilt tydligt definierat. Det framgår helt enkelt inte i vilken utsträckning en mellanhand är skyldig att självständigt bevaka tjänsten och ta ned material utan anmodan. Detta är i synnerhet problematiskt för den tillhandahållare som trott sig kunna uppfylla sin kontrollskyldighet genom att användare kan upplysa honom om otillåtet material via en så kallad klagomur men som möjligen drar sig ansvar på grund av att han i själva verket även borde ha varit självständigt aktiv. I förarbetena till BBS-lagen sägs att tillhandahållaren kan bli ansvarig i de fall då han har åsidosatt sin kontrollskyldighet och därför inte tagit bort otillåtet material. Kontrollskyldigheten ökar om otillåtet material funnits på anslagstavlan vid tidigare tillfällen. Ingen annan ledning angående kontrollskyldighetens omfattning gives.

Prima facie kan BBS-lagen anses ålägga tillhandahållaren mer långtgående skyldigheter än vad som framgår av artiklarna 13–15 i e-handelsdirektivet. Även för det fall departementspromemorians tveksamma hållning att BBS-lagen överensstämmer med direktivets artiklar 13–15 accepteras, strider bristen på tydlig ansvarsbegränsning för mellanhänder med övriga ansvarsbegränsningar i direktivet.

Det är lätt att föreställa sig situationer då en tillhandahållare enligt BBS-lagen åläggs ansvar för otillåtet material på ett sätt som strider mot direktivet. Samma risk föreligger avseende andra situationer då vårdslöshet är nog för att utlösa straffansvar. Det finns således en reell risk att tillhandahållare som etablerar sig i Sverige åläggs ett betydligt mer vidsträckt ansvar för material som framläggs av användare än i något annat EU-land.

5 Notice and Takedown

Så kallade Notice and Takedown-procedurer är ett användbart medel för mellanhänder, tillhandahållare av information och andra intressenter. Systemet skyddar yttrandefriheten samtidigt som det skapar rättssäkerhet för användare och tillhandahållare av Internettjänster. Detta sker genom tydliga definitioner av vem som har rätt att begära att visst material skall tas ned samt möjlighet för den som publicerat materialet att få det återpublicerat om han eller hon anser sig ha rätten på sin sida. Mellanhanden har därmed fullgjort sina rättsliga skyldigheter avseende materialet medan frågan om materialets laglighet får avgöras i domstol. Proceduren utgör därmed ett effektivt medel för att ta bort otillåtet material från Internet. Även i våra nordiska grannländer diskuteras införseln av sådana regler. Åtminstone i Norge har Notice and Takedown-procedurer redan föreslagits i ett utkast till lag om elektronisk handel. Sverige bör allvarligt överväga fördelarna med ett sådant system.

Systemet bör administreras inom ramen för rättsapparaten eller av en särskilt betrodd tredje part. Giltiga avsändare av Notice and Takedown-order bör noga specificeras. Exempel på sådana kan vara Rädda Barnen och Pressombudsmannen. På så sätt läggs ansvaret att bedöma företeelser på Internet på de instanser som besitter kompetens att göra dessa bedömningar. Mellanhänder skall inte åläggas ansvar att bedöma huruvida ett visst innehåll är lagligt eller ej.

Stockholm den 15 november 2001
Christel Anderberg (m)
Henrik S Järrel (m)	Elizabeth Nyström (m)
Berit Adolfsson (m)	Anne-Katrine Dunker (m)
Anders Sjölund (m)	Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
Tomas Högström (m)	Stig Rindborg (m)