Den kommunala ekonomin

Motion 1989/90:Fi306 av Lars Tobisson m.fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Fi306

av Lars Tobisson m.fl. (m)
Den kommunala ekonomin

Huvudproblemet med den offentliga sektorn är att den är alltför stor. Enbart
den kommunala sektorn är större än hela den offentliga sektorn i samtliga
OECD-länder utom Danmark. Storleken och otympligheten gör det svårare
att ge en tillfredsställande service till medborgarna. Valmöjligheterna blir
ofta begränsade, och personalen upplever sin situation som otillfredsställande.

Kommuner och landsting har en mycket stor betydelse för den totala samhällsekonomin.
Deras utgifter kommer 1990 enligt den preliminära nationalbudgeten
att uppgå till ca 335 miljarder kronor, vilket motsvarar drygt 25
procent av BNP. Kommunsektorn svarar för nästan tre fjärdedelar av den
offentliga verksamheten (konsumtion och investeringar). Över en fjärdedel,
uppemot 80 miljarder kronor, av kommunernas inkomster kommer i form
av bidrag från staten och socialförsäkringssystemet. De specialdestinerade
statsbidragen uppgår till ca 50 miljarder kronor.

Den kommunala konsumtionen har under åtskilliga år ökat betydligt mer
än vad som är förenligt med en balanserad utveckling av samhällsekonomin.
Detta påpekas också år efter år i finansplanen. I den preliminära nationalbudgeten
beräknas den kommunala konsumtionen ha ökat med 1,5 procent
1989. Den underliggande ökningstakten var dock högre, eftersom omfattningen
av beredskapsarbeten och ungdomslag har minskat. I år förutses ökningen
bli 1,6 procent. Den faktiska volymökningen brukar emellertid överträffa
prognoserna. Vi befarar därför att den kommunala utgiftsexpansionen
blir större än 2 procent, om inga särskilda åtgärder vidtas. Vi har tidigare år
uttalat denna farhåga och, dessvärre, fått rätt. Enligt kommunförbundets
s.k. KEA-kalkyler beräknas ökningstakten bli närmare 3 procent i år. Genom
den höga volymtillväxten ökar den kommunala sektorns andel av BNP
kraftigt.

Trots att kostnadsökningen utgör ett stort problem kan konstateras att
kommuner och landsting kommit att disponera över utomordentligt stora resurser.
Genom en god förvaltning och omprioriteringar skulle en ökad kommunal
service kunna ges inom en oförändrad totalram realt sett. Med tanke
på den tidigare så snabba expansionstakten finns det goda möjligheter till en
betydande effektivisering av verksamheten.

Om de kommunala monopolen bryts kan privata alternativ och entrepre

nader införas, varigenom konkurrens och välfärd ökar och effektivitetsvinster
kan göras.

Kommunerna styrs i dag i hög grad av statliga regleringar och bidragsbestämmelser.
Detta är en medveten del av en socialdemokratisk politik, som
går ut på att detaljstyra kommunernas verksamhet och servicen till medborgarna.
De försök med frikommuner och den begränsade avreglering som
skett har endast marginellt ökat kommunernas handlingsfrihet att finna lösningar
på sina problem. Skall det bli möjligt att få en god kommunal verksamhet
måste den statliga styrningen av verksamheten minska markant. Endast
därigenom är det möjligt att uppnå en verklig decentralisering av besluten
och därmed en anpassning till lokala förhållanden.

Kommunernas och landstingens verksamhet skall styras av kommuninvånarnas
olika intressen och behov. Det kräver en flexibel organisation och
ett regelsystem format utifrån varje invånares krav på trygghet och rätt till
självbestämmande. Grundläggande service såsom vård och omsorg skall garanteras
utan att dess utformning för den skull skall föreskrivas uppifrån.
Kommunalt stöd skall ges på lika villkor oavsett om kommunen själv eller
någon annan bedriver verksamheten. Friheten för kommunalt anställd personal
att utöva sitt yrke även utanför offentlig regi skall vara en självklarhet,
inte ett undantag.

Dålig produktivitet

Kommuner och landsting ansvarar i mycket stor utsträckning för hälso- och
sjukvård, service till äldre och handikappade, barnomsorg, utbildning och
trafik. På många områden är den kommunala dominansen så stor att det är
berättigat att tala om monopol. En utveckling bort från monopolsituationen
har dock inletts framför allt i borgerligt styrda kommuner. Denna utveckling
bromsas och t.o.m. blockeras tyvärr i många fall av statliga regler, t.ex. lex
Pysslingen och lex Malmö.

I debatten jämställs ofta ökade anslag till offentlig verksamhet med bättre
service. I verkligheten finns inte det sambandet. Högre anslag kan t.o.m. ge
mindre verksamhet, beroende på ökad ineffektivitet. I de mätningar som
görs av produktiviteten inom skilda samhällssektorer visar kommunal verksamhet
genomgående en mycket långsam eller t.o.m. negativ utveckling.

Kommuner och landsting svarar för nästan 75 procent av all offentlig verksamhet.
Den kommunala produktivitetsutvecklingen är följaktligen av stor
betydelse för hela den offentliga ekonomin och därmed också för samhällsekonomin.
I den kommunala verksamheten do.iinerar tre sektorer: hälsooch
sjukvård, utbildning och social verksamhet. Tillsammans svarar de för
över 80 procent av den kommunala sektorns utgifter, och närmare 90 procent
av de kommunalt anställda är verksamma inom dessa sektorer.

Produktivitetsutvecklingen har i Sverige under en lång följd av år varit negativ
inom dessa områden. Trots mycket stora satsningar redovisar den
svenska hälso- och sjukvården jämfört med flera andra länder betydligt
sämre effektivitet. Människor får inte den service de har rätt att kräva. Oacceptabelt
långa vårdköer gör att människor i onödan invalidiseras eller
t.o.m. avlider i väntan på behandling. Inom undervisningsområdet är trots

Mot. 1989/90

Fi306

17

mycket stora offentliga satsningar - störst i Europa - kvaliteten inte påfallande
hög.

Standarden på hälso- och sjukvården, socialvården och undervisningen
har alltså kommit att drabbas av att en så stor andel av verksamheten inom
dessa viktiga områden har varit hänvisad till den offentliga sektorn. De offentliga
monopolen har inneburit att förändringar och kvalitetsförbättringar
inte genomförts i den takt som eljest skulle ha varit möjlig och naturlig. Utbudet
av och valfriheten inom sjukvård, socialvård och utbildning står helt
enkelt inte i rimlig proportion till de stora kostnader som läggs ner på dessa
områden. Härtill kommer att människor fått sin valfrihet starkt beskuren,
och det gäller både den som söker vård och den som söker arbete. Ofta är
svensken hänvisad till en enda utväg när det gäller sjukvård, social service
och utbildning. Endast för hushåll med höga inkomster föreligger det i dagens
läge någon valfrihet.

Enligt vad riksdagen angivit bör den kommunala konsumtionen öka med
högst 1 procent per år. Ändå redovisas i den preliminära nationalbudgeten
att den väntas öka långt därutöver. Men denna alltför stora volymökning förmår
i dag inte mer än att ungefär kompensera den produktivitetsförlust som
samtidigt sker. Detta stämmer också med erfarenheten från många viktiga
områden. Inom sjukvården ökar köerna. Skolan har svåra problem, trots att
antalet elever nu är lägre än tidigare.

Om produktivitetsminskningen upphörde och vändes till en ökning skulle
inom ramen för oförändrade kommunala utgifter bättre service kunna erbjudas
än den som nu kräver en real kostnadsökning med ca 2 procent och trots
detta leder till oförändrade resultat. Den av oss förordade nolltillväxten,
d.v.s. att de sammanlagda kommunala utgifterna skall vara oförändrade i
fast penningvärde, låter sig alltså väl förena med höga ambitioner för sådan
verksamhet som i dag främst ombesörjs av kommunerna - förutsatt att
bättre förutsättningar för effektivisering skapas och tas till vara.

En politik för bättre service och valfrihet

En politik för förändring av den offentliga verksamheten är därför mycket
angelägen. Skatten måste sänkas. De kommunala monopolen måste brytas
och nya former av enskild verksamhet släppas fram. Det måste bli naturligt
för den offentliga sektorn att samarbeta med enskild verksamhet. Även om
finansieringen sker kollektivt via kommunalskatt eller socialförsäkringsavgifter
och ansvar och kontroll åvilar offentlig myndighet kan med fördel produktionen
av många viktiga tjänster utföras privat. En sådan politik skulle
förbättra den kommunala verksamheten. Erfarenheten visar att offentlig
verksamhet stimuleras och förbättras av konkurrens.

Graden av kommunal service i förhållande till kommunalskatten måste i
första hand vara en fråga mellan kommuninvånarna och politikerna i den
enskilda kommunen, inte mellan kommunen och staten. Detta innebär att
det är angeläget att inte endast begränsa eller ta bort detaljregleringar av
olika kommunala verksamheter. Det gäller även att undvika nya generella
åtaganden som kan leda till att kommunen, exempelvis efter överklaganden,
blir skyldig att tillhandahålla viss service och därmed förlorar väsentliga kontrollmöjligheter
över kostnader och prioriteringar.

Mot. 1989/90

Fi306

18

För den kommunala verksamheten är det av särskild vikt att de statliga
bestämmelser som försvårar och förhindrar ökad konkurrens tas bort. Ofta
är sådana bestämmelser knutna till statsbidrag i olika former. Genom sin utformning
har statsbidragen ofta en kostnadsdrivande effekt. Kommuner stimuleras
till ineffektiva verksamhetsformer, t.ex. genom bidrag som avsiktligt
gynnar visssa verksamheter men ej andra. De statliga bidragen måste
därför framgent gynna strävan att sänka skatten och hålla produktiviteten
hög.

Kommunalskatterna

De tidigare statliga budgetunderskotten har förbytts i ett överskott som för
innevarande budgetår enligt finansplanen beräknas till 18,5 miljarder kronor.
Även för budgetåret 1990/91 kan förutses ett betydande överskott, oaktat
att budgeten enligt budgetpropositionen beräknas bli i stort sett balanserad.

Samtidigt som statsfinanserna förbättrats har den kommunala sektorns
ekonomiska ställning successivt försvagats. De senaste åren har den kommunala
sektorn uppvisat ett underskott i det finansiella sparandet. Detta behöver
i sig inte vara något negativt, men det finns mycket som tyder på att underskotten
okar väsentligt såväl innevarande budgetår som nästa budgetår.
För kalenderåret 1990 blir det finansiella underskottet enligt finansplanen ca
14 miljarder kronor. I viss mån kan det alltså vara befogat att tala om ombytta
roller i statens och kommunsektorns finansiella situation nu jämfört
med de tidigare åren på 1980-talet.

Samtidigt bör framhållas att den kommunala konsumtionstillväxten fortfarande
ligger på en nivå som gör det motiverat med kraftfulla åtgärder från
statsmakternas sida för att åstadkomma en dämpning. Den kommunala konsumtionstillväxten
måste helt upphöra. Mot denna bakgrund är det nödvändigt
att riksdagen beslutar att under ett övergångsskede införa ett kommunalt
skattestopp fr.o.m. år 1991. Samtidigt bör utredas den lämpliga konstruktionen
av ett skattetak, som kan avlösa skattestoppet.

Skattestoppet måste utformas så att det inte hindrar skatteväxlingar som
ett resultat av förändringar av uppgiftsfördelningen mellan kommuner och
landsting, vilket kan bli fallet vid en förändring av huvudmannaskapet för
äldreomsorgen.

Vi har under en följd av år hävdat att den viktigaste åtgärden på skatteområdet
är att nedbringa de höga marginalskatterna, vilka är direkt skadliga för
svensk ekonomi, eftersom de bl.a. motverkar extra arbetsinsatser, nyföretagande
och sparande. De bidrar också till ett omfattande skatteundandragande.

Marginalskattesänkningen måste genomföras på ett sådant sätt att det totala
skattetrycket samtidigt sänks. Våra förslag till årets riksmöte är utformade
med denna inriktning, vilket bl.a. innebär en sänkning av skattetrycket
med ca 3 procent av BNP.

När den av oss föreslagna marginalskattesänkningen är genomförd, måste
tyngdpunkten vad gäller fortsatta sänkningar av inkomstskatten läggas på
kommunalskatterna. Åtgärder måste vidtas som stimulerar de enskilda
kommunerna och landstingen att sänka sina skatter.

Mot. 1989/90

Fi306

19

Kommunernas i särklass största utgiftspost utgörs av lönekostnaderna.
Regeringen räknar i den preliminära nationalbudgeten med att dessa under

1990 kommer att stiga med 9,3 procent. För 1991 finns två alternativ angivna
på 4,5 respektive 7,5 procent. Finansplanen utgår i sina beräkningar från
ökade timlöner på 4,0 procent för 1991. Med tanke på att den av regeringen
aviserade skatteomläggningen för 1991 avses finansieras med andra skattehöjningar
och således genomföras inom ramen för ett oförändrat skattetryck
är den i finansplanen angivna timlöneökningen, enligt vår mening, orealistisk.
Även den i den preliminära nationalbudgeten angivna högre alternativsiffran
förefaller då att vara tilltagen i underkant.

Moderata samlingspartiets förslag till skattereform innebär, som tidigare
nämnts, också en betydande sänkning av skattetrycket. Det blir därmed
också möjligt för arbetsmarknadens parter att ta hänsyn till detta i kommande
löneförhandlingar, vilket innebär att de nominella löneökningarna
kan hållas nere och löntagarnas disponibla inkomster ändå samtidigt öka.

De lägre nominella löneökningar som blir följden av Moderata Samlingspartiets
förslag leder till att kommunernas lönekostnader samtidigt kan begränsas.
Om lönekostnadsökningarna skulle begränsas med tre procentenheter
i förhållande till vad som blir följden av regeringens politik, vilket förefaller
rimligt, minskas samtidigt kommunernas utgifter med ca sex miljarder
kronor.

Förutsatt att Moderata Samlingspartiets förslag till skattereform vinner
riksdagens bifall föreslår vi därför att statens transfereringar till kommunsektorn
samtidigt minskas med fyra miljarder kronor för år 1991. Detta bör
ske genom en minskning av det av oss i det följande föreslagna klumpbidraget
till kommunerna.

På detta sätt skapas då också ett ytterligare utrymme för de enskilda kommunerna
och landstingen att sänka sina skatter. Med de av oss gjorda antagandena
ökas utrymmet med ca 2 miljarder kronor. Om kommunalskatterna
sänks, begränsas också den kommunala konsumtionens andel av BNP och
givetvis den volymtillväxt som annars skulle blivit följden. Det bör understrykas
att en sänkning av kommunalskattenivån, med därav följande utrymme
för privat konsumtionsökning, inte leder till ökad konsumtion under
förutsättning att den kommunala konsumtionen i motsvarande mån begränsas.

I detta perspektiv är det givetvis djupt olyckligt att den kommunala utdebiteringen
för 1990 höjs mer än någon gång sedan 1983. I genomsnitt höjs
den kommunala beskattningen med 36 öre och uppgår 1990 till 31,16 kr. per
skattekrona. Denna kraftiga ökning riskerar att följas av fortsatta höjningar

1991 och 1992. Den kombinerade effekten av att nya arbetsuppgifter ständigt
åläggs kommunerna, det ökade antalet äldre och behovet att ta igen eftersatt
underhåll, såväl materiellt som immateriellt, inom exempelvis skolans
värld, riskerar att driva på denna utveckling. Det faktum att många
kommunalpolitiker uppfattar sänkningen av marginalskatterna som en möjlighet
att höja kommunalskatten riskerar givetvis att ytterligare förstärka
denna tendens och än mer höja tempot i skattehöjningarna inom den kommunala
sektorn.

Gjorda undersökningar visar att den kommunala sektorns reala tillgångs

Mot. 1989/90

Fi306

20

massa ökat kraftigt i värde under det senaste decenniet. I själva verket återspeglar
detta den låga sparkvoten, på senare år t.o.m. negativ, för hushållen.
Vad vi upplever i Sverige är således att kommuner och landsting genom en
hög beskattning försvårar enskilda hushålls möjligheter att skapa utrymme
för ett eget sparande, samtidigt som den offentliga sektorn blir allt rikare.

Även den starka ökning av skatteintäkterna som förutspås för 1991 leder
till att det finns ett utrymme i den kommunala sektorn för ett sänkt skatteuttag.
Hur stort utrymmet är varierar självfallet från kommun till kommun.
Målsättningen bör dock i princip vara att det ekonomiska resultatet i kommuner
och landsting, med de nya redovisningsprinciper som generellt sett
nu tillämpas, skall vara noll efter finansnetto och planenliga avskrivningar.
Med denna utgångspunkt skulle ett utrymme finnas tillgängligt för sänkt
skatteuttag i ett betydande antal kommuner och landsting.

Vår sammantagna bedömning är att en dämpning av den kommunala beskattningen
blir ett av de högst prioriterade skattepolitiska och ekonomiskpolitiska
målen, när den statliga inkomstskatten har minskats i enlighet med
vårt förslag. Det är därför angeläget att statsmakterna vidtar åtgärder för att
både kort- och långsiktigt främja en sådan utveckling.

Generella bidrag i stället för specialdestinerade

Den statliga styrningen av kommuner och landsting måste avvecklas. Statliga
föreskrifter och bidragsbestämmelser skall tas bort. Kommuner och
landsting bedömer bäst själva hur begränsade medel skall användas. Många
specialdestinerade statsbidrag har en snedvridande effekt och motverkar
dessutom effekten av skatteutjämningsbidragen. Kommuner lockas av bidragsbestämmelser
att välja för dem genom bidragen gynnsammare men
samhällsekonomiskt dyrare verksamhetsformer. Exempelvis leder de högre
statsbidragen till att många kommuner satsar mer på utbyggnad av daghem

i stället för familjedaghem. De senare är för samhället totalt sett en billigare
och smidigare verksamhetsform.

Med tillfredsställelse noterar vi att regeringen nu förefaller att acceptera
våra förslag om att slå samman specialdestinerade statsbidrag till ett allmänt
bidrag. Vi välkomnar förslaget om att tillsätta en parlamentarisk utredning
med uppgift att se över statens bidrag till kommunerna. Dock vill vi i detta
sammanhang särskilt framhålla att ett framtida statsbidragssystem bör utformas
så att det underlättar kommunalskattesänkningar. Vidare bör det stimulera
kommunerna att begränsa volymökningen.

Redan nästa år bör flertalet specialdestinerade statsbidrag till kommuner
och landsting omvandlas till ett allmänt kommunalt bidrag, som fördelas
mellan kommunerna på ett med de specialdestinerade statsbidragen ekonomiskt
likvärdigt sätt. Neddragningar av det statliga stödet till kommuner och
landsting kan sedan ske över detta allmänna bidrag. Samtidigt skall bestämmelser
och detaljregleringar kopplade till statsbidragen avvecklas. Kommunerna
kan på så sätt utan hinder av statliga bidragsvillkor bestämma om uppläggning,
inriktning och omfattning av skilda verksamheter, så att dessa blir
utformade på det sätt som bäst passar den enskilda kommunen och dess invånare.

Mot. 1989/90

Fi306

21

När det allmänna bidraget sänks, ställs större krav på ett fungerande skatteutjämningssystem.
De statliga skatteutjämningsbidragen kan därför behöva
öka i omfattning.

Regeringen förutsätts lägga fram sitt förslag i sådan tid att kommunerna
redan 1991 får största möjliga frihet att disponera över de nu specialdestinerade
medlen. Detta ökar kommunernas möjligheter att tillgodose kommuninvånarnas
behov och önskemål. Av budgettekniska skäl föreslår vi för budgetåret
1990/91 ingen minskning av de specialdestinerade statsbidrag som
kan bli aktuella att ingå i det allmänna bidraget, trots att vi nedan föreslår att
såväl skatteutjämningsavgiften som den särskilda skatteutjämningsavgiften
skall avskaffas fr.o.m. 1991, vilket förutses kompenseras genom motsvarande
neddragning av det allmänna bidraget. Regeringen bör i stället - som
en teknisk övergångslösning för detta budgetår - innehålla motsvarande
summa av de andra medel som skall överföras till kommunerna. Detta bör
göras så att för respektive kommun dras i princip av en summa som är proportionell
i förhållande till summan av utgående specialdestinerade statsbidrag.

En minskning av statsbidrag går, genom att den statliga styrningen samtidigt
skall minska, väl att förena med en bättre verksamhet i kommunerna,
om den utformas på det sätt vi föreslår. Den verksamhet som idag får bidrag
förutsätts även i fortsättningen bli utförd i den omfattning som varje kommun
finner bäst motsvara invånarnas önskemål och förväntningar.

Kommunal skatteutjämning

För att ge möjlighet till god kommunal verksamhet över hela landet och ge
alla kommuner rättvisa grundförutsättningar krävs ett väl fungerande kommunalt
skatteutjämningssystem. Detta skall utjämna de yttre förutsättningar
som kommunerna själva inte kan påverka i nämnvärd utsträckning. Det gäller
i första hand kommunens skatteunderlag, befolkningssammansättning
och kostnadsläge men däremot inte kostnadsskillnader orsakade av olika
standardval för verksamheten eller misshushållning.

Den kommunala skattesatsen skall vara ett uttryck för den kommunala
självstyrelsen och spegla den avvägning mellan offentlig och enskild verksamhet
som kommunens befolkning väljer.

Skatteutjämningsavgiften är i dag 0,69 kr. per skattekrona för kommunerna
och 0,46 kr. per skattekrona för landstingen. Regeringen föreslår nu
en höjning med 10 öre för både kommuner och landsting. Om förslaget genomförs,
kommer den att öka till 1,35 kr. per skattekrona sammantaget.
Detta innebär bl.a. att kommunsektorn själv kommer att betala 40 procent
av de totala kostnaderna för skatteutjämningen.

Skatteunderlaget från fysiska personer skall utgöra underlaget för den
skattefinansierade delen av kommunens verksamhet. Rundgång av bidrag
och avgifter mellan stat och kommuner måste undvikas. Därför skall inte
några statliga avgifter på skatteunderlaget förekomma. Ett system där kommunerna
betalar in skattepengar till staten, som sedan i sin tur betalar tillbaka
dem i form av riktade bidrag, är inte bara opraktiskt utan leder också
till fördyringar och urgröpning av den kommunala självstyrelsen. Skatteutjämningsavgiften
bör därför avvecklas i sin helhet.

Mot. 1989/90

Fi306

22

Den särskilda skatteutjämningsavgiften, den s.k. Robin-Hood-skatten,
har utvidgats till att gälla alla kommuner med eget skatteunderlag som överstiger
100 procent av medelskattekraften. I år kommer 45 kommuner att
drabbas av denna skatt. Vi anser att den särskilda skatteutjämningsavgiften
skall avvecklas. Det är inte rimligt att kommuner som hushållar väl med
skattebetalarnas pengar, bedriver en effektiv och mindre kostnadskrävande
verksamhet, vilket sammantaget gör kommunen attraktiv att bo i, skall bestraffas
av staten och tvingas höja skatten.

Det är kommunens invånare och skattebetalare, inte kommunen, som betalar
den särskilda skatteutjämningsavgiften. Invånare med låga inkomster i
kommuner som drabbas av Robin Hood-skatten kan härigenom få bidra till
utgifterna för invånare med höga inkomster i andra kommuner.

Skatteutjämningsavgiften är i praktiken en statlig kommunalskatt, som
fastställs av staten och får betalas av kommunens invånare oavsett ekonomiska
förutsättningar. Därigenom blir det inte kommuninvånarna som bestämmer
den kommunala skattesatsen utan staten, eftersom avgiften måste
betalas med kommunala skattemedel. Fördelningspolitik skall inte bedrivas
genom straffskatter på kommuninvånarnas skattekraft.

Kommuner med särskilt hög utdebitering, över 17 kr., bör redan med nu
gällande system få extra skatteutjämningsbidrag i syfte att stimulera till skattesänkning.
Detta extra skatteutjämningsbidrag skall utbetalas med 50 procent
av skattesänkningen ned till 17 kr. det år skattesänkningen genomförs.
Därigenom ger skatteutjämningen ett incitament för lägre skattesatser och
minskade utdebiteringsskillnader mellan olika kommuner. Detta är särskilt
motiverat av att skatteutjämningssystemet hittills stimulerat höjningar, vilket
pressat upp de kommunala skattesatserna. Såsom tidigare framhållits,
förordar vi ett nytt långsiktigt system som mer generellt gynnar skattesänkningar
och minskad volymtillväxt. Den parlamentariska utredning som skall
se över statsbidragen till kommunerna bör ges i uppdrag att utforma ett system
som gynnar skattesänkningar.

Vi föreslår således att skatteutjämningsavgiften avskaffas, liksom den särskilda
skatteutjämningsavgiften (Robin Hood-skatten). Kommunerna skall,
enligt vår mening, själva få behålla hela sitt skatteunderlag, vilket innebär
ett tillskott med 6,7 miljarder kronor 1991.

Övriga åtgärder

Vi föreslår att kompensationen för avskaffandet av den kommunala företagsbeskattningen
liksom för den kommunala garantibeskattningen avskaffas.
Dessutom minskas kommunernas skatteintäkter till följd av vårt förslag
om grundavdrag för barn. För att parera dessa intäktsminskningar för särskilt
utsatta kommuner bör regeringen bemyndigas att utge kompensation i
form av extra skatteutjämningsbidrag. Samtidigt som vi föreslår ett borttagande
av skatteutjämningsavgifterna föreslår vi en minskning av de specialdestinerade
bidragen med 7,4 miljarder kronor. För det fall Moderata Samlingspartiets
förslag till skattereform inte skulle vinna riksdagens bifall bör
minskningen av de specialdestinerade statsbidragen begränsas till 3,4 miljarder
kronor, eftersom den av regeringen och folkpartiet aviserade skatteom

Mot. 1989/90

Fi306

23

läggningen beräknas leda till väsentligt ökade lönekostnader för kommunerna
och därmed en besvärande ytterligare belastning på den kommunala
ekonomin.

Skatteomläggningen kommer därutöver att få stora finansiella effekter för
kommunsektorn. Nettoeffekten av aktualiserade förändringar i den indirekta
beskattningen kommer enligt finansplanen att bli en förstärkning av
kommunernas ekonomi med inemot 10 miljarder kronor 1991. Vi anser, i
likhet med regeringen, att skattereformen bör vara budgetmässigt neutral
vad gäller förhållandet mellan stat och kommun. Vi kommer senare att ta
ställning till de förslag som regeringen presenterar i detta hänseende.

Våra förslag innebär sammantaget inga försämringar för kommunsektorn.
Tvärtom innebär vår samlade politik en förbättring av kommunsektorns ekonomi
om vår politik genomförs fullt ut. De dynamiska effekterna av sänkta
skatter, brutna kommunala monopol samt rationaliseringsvinster vid en
övergång till ett generellt statsbidragssystem kommer, om förslagen genomförs,
att ha en positiv effekt på kommunernas ekonomiska situation. Därmed
skapas också reella förutsättningar för sänkta kommunalskatter, vilket
enligt vår mening bör prioriteras när den statliga inkomstskatten sänkts i enlighet
med vårt förslag.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den kommunala ekonomin,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utformningen av ett framtida skattebidragssystem,

3. att riksdagen beslutar avskaffa skatteutjämningsavgiften fr.o.m.
1991,

4. att riksdagen beslutar avskaffa den särskilda skatteutjämningsavgiften
(den s.k. Robin Hood-skatten) fr.o.m. 1991,

5. att riksdagen avslår regeringens förslag att till Bidrag till kommunerna
med anledning av avskaffandet av kommunala företagsbeskattningen
för budgetåret 1990/91 anvisa ett förslagsanslag av 879 172 000
kr.,

6. att riksdagen avslår regeringens förslag att till Bidrag till kommunerna
med anledning av avskaffande av kommunala garantibeskattningen
m.m. för budgetåret 1990/91 anvisa ett förslagsanslag av

925 246000 kr.,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att sammanlagt
7 426 000 000 kr. som en teknisk övergångslösning skall innehållas
av de medel som staten överför till kommunerna eller, för det
fall moderata samlingspartiets skatteförslag inte vinner riksdagens bifall,
3 426 000 000 kr. i enlighet med vad som i motionen anförts,

8. att riksdagen bemyndigar regeringen att utge kompensation till
kommuner och landstingskommuner för år 1991 i form av extra
skatteutjämningsbidrag i enlighet med vad som i motionen anförts,

Mot. 1989/90

Fi306

24

Mot. 1989/90

Fi306

Härigenom föreskrivs följande:

1 § Vid fastställande av skattesats för åren 1991 och 1992 får kommun eller
landstingskommun ej överskrida den skattesats som kommunen eller landstingskommunen
har bestämt för år 1990.

2 § Om särskilda förhållanden i kommun eller landstingskommun påkallar
det, får regeringen efter ansökan bevilja undantag från vad som sägs under
1 §. Ansökan inges till länsstyrelse för det år ansökan avser.

3 § Högre skattesats än vad som är medgivet enligt 1 § får ej tillämpas vid
debitering av kommunalskatt eller landstingsskatt för åren 1991 och 1992 enligt
uppbördslagen (1953:272) eller vid utbetalning av sådan skatt för något
av dessa år enligt lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns
eller annan menighets utdebitering av skatt m.m., om ej regeringen
beviljat undantag enligt 2 §.

Stockholm den 25 januari 1990

Lars Tobisson (m)

Rune Rydén (m) Filip Fridolfsson (m)

Ing-Britt Nygren (m) Margareta Gard (m)

Knut Wachtmeister (m)

9. att riksdagen beslutar anta nedanstående
Förslag till

Lag om begränsning i kommuns och landstingskommuns
rätt att ta ut skatt för åren 1991 och 1992 m.m.

25

gotab 99664, Stockholm 1990