Bostadsersättning för asylsökande

Anf. 163 Mauricio Rojas (Fp)

Fru talman! Jag ställer mig givetvis bakom Folkpartiets reservation nr 4 men vill yrka bifall bara till reservation nr 1. Fru talman! Folkpartiet kommer att rösta emot Socialdemokraternas och Moderaternas förslag om att nu och som en isolerad åtgärd slopa bidraget till eget boende, det så kallade EBO-bidraget. Det är hela asylprocessen och systemet för mottagande av asylsökande som måste göras om, inte bara det som gäller boendeformerna. Vi trodde att Moderaterna var överens med oss om detta, särskilt efter Riksrevisionens svidande kritik av Migrationsverket, men vi hade fel. Tack vare Moderaterna har nu regeringen fått en möjlighet att inte bara splittra i asylfrågan på ett oacceptabelt sätt utan också splittra den kompakta opposition som i riksdagen har funnits mot socialdemokratins så förkastliga flyktingpolitik. På det viset kommer regeringen att kunna skörda sin första flyktingpolitiska framgång på länge. Synd! Moderaterna vill få oss att tro att de har vunnit en seger i EBO-frågan och fått Socialdemokraterna att anamma de moderata förslagen. Det stämmer inte. Sanningen är att Moderaterna valde att lägga fram ett förslag som ligger så nära regeringens som möjligt. Vi kan kanske kalla det för en blåkopia av regeringens förslag, men med ett dekorativt undantag att några få flyktingar som väljer eget boende, de som får ett jobb, ska kunna behålla bidraget. På detta sätt har Moderaterna blivit socialdemokratins fikonlöv i EBO-frågan. Fru talman! Folkpartiets nej till det socialdemokratisk-moderata förslaget grundar sig inte minst på de stora brister som präglar själva förslaget. Vad den socialdemokratisk-moderata alliansen föreslår löser inte ens de problem som man säger sig vilja åtgärda, det vill säga de negativa effekterna av en stor inflyttning av asylsökande till kommuner och bostadsområden som redan präglas av stora segregationsproblem. Enligt regeringens beräkningar kommer inte mer än 10 % av de asylsökande som har valt eget boende att flytta till anläggningsboende om bidraget dras in. I propositionen erkänner regeringen att "förslaget får en marginell effekt på andelen asylsökande i eget boende". Så är det. Situationen kommer inte att nämnvärt förändras i utanförskapets Sverige genom slopandet av EBO-bidraget. Det kommer inte att hjälpa Malmö, Göteborg, Botkyrka eller Södertälje, utan bara göra några redan fattiga och utsatta människor ännu fattigare och mer utsatta. Det är kontentan av Socialdemokraternas förslag. Det är så solidaritet stavas i dag av socialdemokratin. Fru talman! Regeringens förslag var med andra ord från första början ett slag i luften, en renodlad populistisk bluff som i praktiken inte leder till någon förbättring av dagens integrationsproblem utan enbart förvärrar situationen för redan utsatta människor. Det är denna grymma bluff som Moderaterna har valt att legitimera och göra lite mer klädsam. Folkpartiets nej till det socialdemokratisk-moderata förslaget innebär inte att vi vill behålla EBO-bidraget. Bidraget för eget boende var rätt tänkt, men i en verklighet som för många flyktingar och andra nyinvandrade personer alltmer kommit att präglas av segregation och utanförskap blev det fel. En misslyckad integrationspolitik har lett till en ohållbar situation på många håll i Sverige. Detta har vi i Folkpartiet nyligen kartlagt i vår rapport Utanförskapets karta . I det sammanhanget har systemet med eget boende bidragit till att förvärra en svårhanterlig segregationsproblematik, men vi vill betona att huvudorsaken till de stora integrationsproblem som Sverige brottas med inte är några tusentals EBO-flyktingar. I den offentliga debatten finns det, inte minst från socialdemokratiskt håll, en obehaglig tendens att göra dessa redan utsatta människor till syndabockar för den katastrofalt misslyckade integrationspolitiken som socialdemokratin bär skulden för. Fru talman! En förändring av de asylsökandes boendeformer behövs, men inte som en isolerad åtgärd och ännu mindre som ett slag i luften. I samband med en övergripande förändring av asylprocessen och mottagningssystemet ser Folkpartiet gärna att villkoren för de asylsökandes boendeformer reformeras och att dagens EBO-bidrag avskaffas. Vi vill ersätta EBO-bidraget med ett system som ger starka incitament att arbeta och kopplar ihop rätten till eget boende med förmågan att försörja sig genom eget arbete. Därför har vi lagt fram följande förslag för ett reformerat asylmottagande: 1. Handläggningstiderna måste kortas under rättssäkra former. Folkpartiet stöder både den nya instansordning som regeringens stödpartier har tvingat fram och förslaget att begränsa möjligheten att lämna in nya ansökningar om uppehållstillstånd, men kräver att förändringarna träder i kraft samtidigt. Samma sak ska gälla slopandet av EBO-bidraget. 2. Det bör bli tillåtet att börja arbeta omedelbart för alla asylsökande vars ärenden bedöms kräva en grundligare utredning. Därför bör alla hinder för asylsökande att söka och få arbete tas bort. 3. Asylsökande som hittar arbete bör ha oinskränkt rätt att bosätta sig varsomhelst. Detta ska givetvis också gälla för den asylsökandes familj. 4. För att uppmuntra till eget arbete bör en del av den dagpenning som asylsökande kan få även utgå till personer som har ett heltidsarbete om arbetsinkomsterna ligger under socialbidragsnormen, vilket exempelvis kan vara fallet om den ena föräldern i en flerbarnsfamilj får arbete. 5. För att ytterligare stimulera till eget arbete bör möjligheten att stanna i landet som arbetskraftsinvandrare ges till asylsökande som arbetat i tre år. 6. De personer som i väntan på beslut i sitt asylärende inte hittar arbete bör i första hand bosätta sig i det boende som Migrationsverket hänvisar till inom ramen för ett reformerat mottagningssystem. 7. Naturligtvis ska det, om det finns särskilda skäl, också i fortsättningen vara möjligt för en arbetslös asylsökande att ordna eget boende. Detta ska till exempel gälla för ensamstående barn, sjuka och äldre personer som vill bosätta sig hos släktingar. Dessa personer ska ha fortsatt rätt till EBO-bidrag. 8. En grundlig översyn av Migrationsverket bör genomföras i samband med dessa reformer. Fru talman! Det är så vi liberaler vill förändra asylmottagandet och boendeformerna för de asylsökande. Vi går inte med på delreformer av ett ruttet system och ännu mindre på en populistisk bluff av den typ som alliansen mellan socialdemokrater och moderater i morgon kommer att driva igenom i Sveriges riksdag.

Sven Brus (Kd)

Anf. 164 Sven Brus (Kd)

Fru talman! Jag står självfallet bakom alla våra reservationer men yrkar bifall bara till reservation 1. Kristdemokraterna avvisar regeringens förslag om att slopa bostadsersättningen för eget boende för asylsökande. Vi är inte heller beredda att stödja det modifierade förslag som har tagits fram genom att tillmötesgå några moderata motionskrav. Genom den här eftergiften till Moderaterna har regeringen undvikit ännu ett i raden av nederlag här i kammaren på detta politikområde. Den principiella invändningen till förslaget från vår sida är att rätten att välja sitt boende inskränks. Förslaget präglas dessutom av det typiska omhändertagandeperspektiv där individen helst ska bo på en anläggning som anvisas av myndigheterna. Vi anser att möjligheten till eget boende för asylsökande är viktig, principiellt och i praktiken, detta bland annat för att den enskilde ska kunna få socialt stöd, kontakt och hjälp av släkt, vänner och landsmän under den första svåra tiden i Sverige. Det är ett behov som faktiskt är högst mänskligt. Att hälften av alla asylsökande också väljer det egna boendet talar sitt tydliga språk. En utredning kallad Etablering i Sverige - möjligheter och ansvar för individ och samhälle genomförde i samarbete med Migrationsverket en enkätundersökning bland personer med eget boende. Där visade det sig att de flesta är nöjda med den boendeformen. De positiva omdömena dominerar, detta trots en ofta påtaglig trångboddhet. I ett forskningsprojekt kallat Hälsofrämjande introduktion sägs att en av de faktorer som främjar hälsa och välbefinnande är att man kan påverka sin livssituation. Här ingår bland annat att kunna välja sitt boende. Därför ska valet av eget boende inte bestraffas på det sätt som blir effekten av regeringens förslag. Enligt den utredning som jag har relaterat till överväger alltså fördelarna med eget boende de nackdelar som förvisso finns. Problemen finns kanske särskilt i vissa storstadsområden. Integrationsverket instämmer i omdömet och menar att merparten av de nackdelar som finns i det egna boendet också finns på flyktingförläggningarna. Även om flera kommuner har riktat stark kritik mot systemet med eget boende har man, enligt Integrationsverkets undersökning bland storstadskommunerna, inte kunnat styrka det påståendet med vare sig statistik, undersökningar eller annat material. Det finns inget som visar att de problem som kommunerna beskriver kan härledas direkt till det egna boendet för asylsökande. Inte heller den nämnda utredningen finner belägg för den problembeskrivning av eget boende som vissa kommuner tar upp utan säger: "Utredningen tvingas emellertid konstatera att varken brevförfrågan till kommunerna eller enkätundersökningen har givit något underlag för att dra slutsatsen att problemen är av stor eller alarmerande omfattning." Utskottet har uppvaktats av Malmö stad med en beskrivning av de problem som man ser där av det egna boendet. Låt mig få säga att jag har stor respekt för Malmös problembeskrivning men menar ändå att den inte kan läggas till grund för ett ställningstagande som gäller hela landet. Regeringen menar att man genom förslaget vill värna de människor som i dag väljer eget boende. Det gör man alltså genom att öka incitamenten för dem att bo på flyktingförläggning. En sådan målsättning ter sig högst tveksam när man kan se att många av de problem som man förknippar med eget boende återfinns i anläggningsboendet. Segregation och trångboddhet är knappast frågor som man löser genom att försvåra situationen och begränsa möjligheterna för en grupp individer. Det grundläggande problemet till social segregation och utsatthet bland flyktingar är givetvis de alltför långa handläggningstiderna, den generellt svåra bostadssituationen och stelbenta och krångliga regler för arbete. Här har den socialdemokratiska integrationspolitiken misslyckats. Lösningen på dagens problem är kortare handläggningstider, fler bostäder med olika bebyggelse- och upplåtelseformer och utrensning av byråkratiska och stelbenta regler och hinder för att snabbt få tillgång till arbetsmarknaden. Vem vill bli "kommunplacerad"? Den svenska flyktingpolitiken har i dag ett drag av planekonomi som leder till oönskade konsekvenser. Flyttströmmar av svenskar inom landet till storstadsområdena är för närvarande större än invandringen av asylsökande. Kommunerna i exempelvis Stockholmsområdet har ingen möjlighet att tacka nej till norrlänningar som får jobb i området. Lyckas de hitta en bostad får de förstås bosätta sig var de önskar. Varför ska inte samma grundregel gälla för en flykting? Om man i längden ska kunna upprätthålla en solidarisk flyktingpolitik kan inte andra regler få gälla för flyktingar än för till exempel norrlänningar som flyttar till Stockholm. Flyktingmottagningen måste därför bli regional i stället för kommunal. När en asylsökande får uppehållstillstånd borde han eller hon få ett eget huvudansvar för att hitta ett jobb och en bostad som är tillräckligt stor för familjen. Givetvis krävs hjälp av någon myndighet med grundlig information om var i regionen som det finns jobb och var det finns bostäder. Det är dock den nyanlända som själv bestämmer var han eller hon slutligen vill bosätta sig. Det finns tre forskningsrapporter om invandrare i Sverige som har visat att den nuvarande placeringspolitiken har varit negativ för dem som utsatts för den. De som placerats i en kommun fick lägre inkomster och blev mer socialbidragsberoende än de annars skulle ha blivit. Forskarna beräknar att inkomsterna för dessa människor var 25 % lägre och beroendet av socialbidrag var 40 % högre än det skulle ha varit utan denna styrande politik. Kristdemokraterna anser att varje kommun med jämna mellanrum ska ordna introduktionsmöten för alla nyinflyttade, såväl svenskar som nyanlända invandrare. Där ska man kunna få information om kommunen, företagandet, föreningarna, svenskundervisningen med mera. Vi måste förbättra mötet med Sverige. I stället för dagens ensidiga kontakt med myndigheter behöver vi ha fler som engagerar sig frivilligt för att på olika sätt hjälpa nyanlända invandrare in i det svenska samhället. Detta är positivt för båda parter. Varje nyinflyttad bör erbjudas en kontaktfamilj på orten. Kommunerna bör ta hjälp av föreningar och organisationer för att aktivt rekrytera kontaktfamiljer. Kommunerna bör arbeta även med andra former av frivilliginsatser. Ett lyckat exempel är försöken i Stockholm med personliga guider som hjälper flyktingar in i det svenska samhället, så kallade flyktingguider. Det förslaget har fallit väl ut, och många har visat intresse för att hjälpa till. Med dessa exempel har jag velat peka på ett annat förhållningssätt än det som regeringen anlägger när man lägger fram detta förslag om att begränsa möjligheterna till EBO. Integrationspolitiken måste gå från omhändertagande till att visa tilltro till individens förmåga. Det gäller att stödja i stället för att styra. Och detta gäller naturligtvis också boendet. Jag yrkar bifall till reservation 1.

Kalle Larsson (V)

Anf. 165 Kalle Larsson (V)

Fru talman! Som några har noterat har klimatet i svensk flyktingpolitik hårdnat alltmer, och i samma takt har också rättssäkerheten för asylsökande försämrats. Det vi i dag diskuterar - förslaget att begränsa möjligheterna till eget boende för asylsökande - är bara ett ytterligare i raden av restriktiva och repressiva förslag som regeringen har släpat till riksdagen under de senaste åren. Det ligger helt i linje med förslag som utökat transportörsansvar och sänkt dagersättning till asylsökande och är en del av regeringens alltmer hårdhänta tag mot flyktingar. I budgeten för 2005 påstår regeringen sig spara 65 miljoner kronor genom att avskaffa asylsökandes bostadsersättning vid eget boende. Den här påstådda besparingen bygger på ett antagande om att bara en liten del av dem som bor i eget boende skulle flytta tillbaka till anläggningar. Om det skulle visa sig vara felaktigt skulle det kosta mer än vad det gör i dag. Men det är inte det avgörande. Vi vill ha en situation för dem som kommer till vårt land och söker asyl som är människovärdig, som är värdig för människor. Det är dessvärre inte vad det här förslaget handlar om. Vi avvisar, och det har vi klargjort med all önskvärd tydlighet, den skrivning som finns i budgetpropositionen, eftersom den skrevs in efter det att förhandlingarna mellan våra partier var avslutade. Man fortsatte att skriva efter det att man hade tagit i hand på en budgetöverenskommelse. Fru talman! I dag diskuterar vi själva innehållet i förslaget. Vi ser ett exempel på hur Moderaterna återigen gör återfall till en inhuman politik genom det som Mauricio Rojas träffande kallade för en blå kopia. Dessutom kryddar man det lite extra genom att sprida fördomar om att asylsökande inte har någon lust att arbeta. Låt mig ta den diskussionen vid tillfälle, också med Mauricio Rojas. Låt oss komma ihåg någonting om historien. Lagen om eget boende infördes 1994 för att stimulera boende utanför Migrationsverkets anläggningsboende. Det var avsevärt billigare för staten. Det innebar också att människor fick en möjlighet att bo hos släktingar eller i delar av landet där det inte fanns anläggningar. En del människor har på det sättet haft möjlighet att komma in i samhället på ett annat sätt än vad de annars hade haft. Låt oss också minnas de människorna i den diskussion om problem som hela tiden återkommer så fort man talar om människor från andra länder. Fru talman! Sociala problem löser man inte genom att man lyfter ut en grupp från ett bostadsområde. Att försöka begränsa möjligheten till eget boende löser inga problem vare sig med segregation eller trångboddhet. Det är dessutom en slutsats som vi i Vänsterpartiet delar förutom med partier här också med Diskrimineringsombudsmannen, Barnombudsmannen och Svenska ESF-rådet. Vi vet nämligen att asylsökande inte generellt sett skulle få en bättre social situation om de bodde på en flyktingförläggning. Man ska komma ihåg att det finns skrämmande exempel på trångboddhet just på anläggningsboendena. Jag har själv besökt anläggningar där det bor två familjer med runt tio personer i en mycket liten tvårumslägenhet. Det är också trångboddhet. Fru talman! Förslaget om att ta bort ersättningen för den som väljer eget boende är en fråga om öppen etnisk diskriminering eftersom det riktar sig enbart mot människor med annat etniskt ursprung än i majoritetssamhället. Åtgärder som handlar om att uppmuntra människor att välja alternativa bostadsorter och därigenom minska pressen på storstäderna ska riktas mot alla. I det avseendet är jag överens med Sven Brus, det han här tidigare anförde. Bostadsbristen i storstäderna, som har skapat trångboddhet inte bara för asylsökande, har förvärrats av att det har byggt för lite under ett antal år och av en del politikers nedskärnings- och privatiseringspolitik. För att komma till rätta med de missförhållandena krävs en offensiv bostadspolitik och en utbyggd och förbättrad generell välfärd. Vi menar att inga inskränkningar får göras vad gäller asylsökandes möjligheter till eget boende. Regeringens förslag syftar inte till att råda bot på bostadssituationen för asylsökande. Regeringens förslag gör fattiga människor ännu fattigare. Det är kontentan av det vi i dag diskuterar. Fru talman! Man löser alltså inte det problem man påstår sig vilja lösa och gör i stället fattiga människor fattigare. Kan det vara så enkelt? Det kan finnas andra anledningar till att man lägger fram förslaget. En orsak skulle kunna vara att man vill åstadkomma en skarpare kontroll av asylsökande. Den hänvisning som görs i propositionen till utredningen om verkställighet och kontroll i utlänningsärenden från 1997 tyder på att det skulle kunna vara fallet. Utredningen anförde att eget boende medför vissa svårigheter för den inre utlänningskontrollen, som det heter, och verkställighetsarbetet. Det skulle ur strikt kontrollsynpunkt vara bättre om eget boende inte kunde komma i fråga när det fanns verkställighetsproblem. Genom att asylsökande tvingas in på anläggningsboende förväntas alltså kontrollen öka, vilket i sin tur förväntas medföra en effektivare asylprocess. Det är resonemang som går att härleda också i andra skrivningar som man hänvisar till i propositionen. Fru talman! Det skulle alltså kunna handla om kontroll. Men det kan också handla om att sända så kallade signaler. Det är signaler om att det inte är så kul att komma till Sverige som man påstår att många tror att det är. Med förslaget om att slopa bostadsersättningen vid eget boende och i stället i allt väsentligt hänvisa asylsökande till de bostäder staten erbjuder går migrationsministern, regeringen och nu Moderaterna de kommunalpolitiker till mötes som vill stänga sina kommuner för flyktingar. Det var säkert ingen tillfällighet att den här idén presenterades just i Reepalus Malmö. Men vi kan nu se i den debatt som har hunnit inträffa mellan utskottets beslut och kammardebatten att de inte är nöjda i Malmö. De vill ha ett direkt förbud för flyktingar att bo nära sina familjer. Låt mig citera från det ursprungliga förslaget daterat den 28 januari i år som kallas Välfärd för alla , initierat av Ilmar Reepalu, socialdemokrat i Malmö: "Begränsning av invandringen till Malmö. Malmö ska ha en femårig paus då det gäller att ta emot nya invandrare. De invandrare som detta ska gälla är nyanlända flyktingar i behov av introduktion med undantag för make, maka och barn." I nästkommande stycke står: "Stopp för EBO i Malmö. Under motsvarande period ska asylsökande inte ha möjlighet att välja eget boende - EBO - i Malmö med undantag för make, maka och barn." Här talas det klarspråk. Notera att det i det första citatet jag läste upp handlar om nyanlända flyktingar i behov av introduktion, alltså människor som har beviljats uppehållstillstånd. De ska förbjudas att flytta till Malmö. Om man tror att man med detta löser några problem har man en verklighetssyn som i varje fall är långt ifrån min. I det senare citatet är det inte lite halvdana förändringar och begränsningar i ersättningsrätten det handlar om. Det är ett stopp för EBO som man föreslår. Nu ska jag vara ärlig nog att säga att förslaget ändrades efterhand. Bland annat en del partikamrater i den socialdemokratiska arbetarkommunen i Malmö ska ha tack för hjälpen med detta. Men att ett sådant förslag läggs fram av en framträdande socialdemokrat säger samtidigt en del om i vilken riktning regeringspartiet kan vara på väg. Det vi ser är en rå och öppen diskriminering. I dag placerar sig regeringen och Moderaterna inte lika långt ned men ytterligare ett steg ned på det sluttande plan som många av oss gör allt för att förhindra Socialdemokraterna och Moderaterna att ens beträda. Den fråga som nu kvarstår, måhända som en strid inom socialdemokratin, som en ständig vilja att få över Moderaterna till en någorlunda human och värdig politik och som fortsatt diskussion, debatt och samtal i denna kammare och andra församlingar, är: Hur långt kommer man att glida? Planet sluttar, och man har beträtt det en gång för mycket. Fru talman! Från Vänsterpartiets sida kommer vi att bekämpa alla diskriminerande förslag, vem som än lägger fram dem. Jag yrkar bifall till reservation 1 under punkt 1.

Birgitta Carlsson (C)

Anf. 166 Birgitta Carlsson (C)

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna nr 1 och 2. Centerpartiet vill ha en politik som inriktas på arbete och företagande, där varje individ ses som en resurs. Detta gäller även för asylpolitiken. Asylsökande är inte ett hjälplöst kollektiv där vi politiker ska tala om vad som är bäst för dem. Asylsökande är ofta modiga människor som har lämnat hus och hem och sitt land för att söka sig en bättre framtid någon annanstans. Men många av dem söker också skydd för sitt liv. Andra kommer från fattiga regioner och vill helt enkelt bara söka sig ett bättre liv med hopp om att kunna försörja sig genom arbete - något som Socialdemokraterna motverkar. Centerpartiet vill däremot öka möjligheterna för arbetskraftsinvandring så att asylsystemet slipper belastas så hårt som det gör i dag. Intrycket av regeringens asylpolitik är dessvärre att regeringen ser asylsökande som en stor börda. De asylsökandes svåra situation i Sverige är till stor del resultatet av bristen på förnuftiga politiska lösningar. I stället för att skuldbelägga asylsökande genom att insinuera att det är deras eget fel att de bor trångt eller att bidraget till eget boende är en orsak till segregation är det nödvändigt att vi finner lösningar på de problem som finns. Dessa lösningar står inte att finna i ett indraget EBO-bidrag, och det vet regeringen om. Ändå väljer den en dellösning i stället för att ta ett nytt helhetsgrepp på hela migrations- och integrationspolitiken som skulle kunna förbättra situationen för såväl gamla som nya svenskar i Sverige. Visst är det problematiskt att människor bor i olika grupperingar. Visst är det problematiskt med bostadssegregation där invandrare och asylsökande bor för sig och svenskar bor för sig. Visst är det ett problem, men ett indraget EBO-bidrag löser inte det. Därför avstyrker Centerpartiet regeringens förslag. Fru talman! För Centerpartiet är individens valmöjlighet central, även när det gäller asylsökandes val av bostad. Centerpartiet vill inte hindra människor från att forma sina egna liv, utan snarare uppmuntra till egna aktiva val. Men då måste också förutsättningar finnas. I dag brister informationen till asylsökande om var det finns bostäder och arbete. Samtidigt slussas många asylsökande in i ett passivt bidragsberoende. Framför allt försvårar dagens system för människor när det gäller att få arbeta och därigenom skapa sig ett bra liv. Att begränsa nyinvandringen till endast vissa delar av landet minskar individens rätt att själv välja boendeform eller bostadsort. Lokala s-politiker som har talat sig varma för att begränsa individens, eller rättare sagt de asylsökandes, rätt att bosätta sig var man vill ser regeringens förslag om att slopa EBO-bidraget som ett första steg. Det andra steget är att helt ta bort rätten till eget boende för asylsökande. Den utvecklingen vill Centerpartiet absolut inte se. Risken är då stor att vi skulle få regler där man gör skillnad på asylsökande och svenskar, och det är en risk som jag ser mycket allvarligt på. Vill vi ha ett land där svenskar får välja att flytta som de vill medan asylsökande bara får bo på vissa ställen? Jag är rädd att regeringens förslag är ett steg i den riktningen, och jag är rädd att detta förslag är ännu ett led i ett förslag som regeringen under åren har lagt fram och som drar åt snaran ytterligare för de asylsökande. Regeringen prioriterar kontroll framför humanitet. Fru talman! Centerpartiet kan inte ställa upp på dellösningar där vi inte har sett resten av regeringens förslag gällande flyktingmottagandet. De problem som regeringen har beskrivit och som är kopplade till eget boende löses varken med indraget EBO-bidrag eller med begränsningar av inflyttning till vissa kommuner. Delar av våra förslag till ett nytt helhetsgrepp på asylpolitiken och lösningar på de problem som regeringen beskriver i sin proposition om EBO-bidrag är till exempel informationsinsatser om var det finns möjligheter till arbete och bostad för nyanlända. Samtidigt måste det underlättas för asylsökande att söka arbete. Det finns undersökningar som visat att många invandrare skulle ha valt en annan bostad om de hade fått bättre information om var man kan få arbete och var det finns bostäder. Detta är en positiv signal som visar att många nya svenskar är beredda att ta ett större ansvar om de får chansen. Breda informationsinsatser bör därför sättas in till nyanlända asylsökande gällande vilka orter och kommuner som har goda möjligheter till arbete och bostäder. Informationsinsatserna bör ske på olika språk och av människor som själva har varit eller är asylsökande och som lyckats få arbete och egen bostad. En annan viktig faktor för att undvika segregation är att decentralisera flyktingmottagandet jämnt över landet. Detta har Centerpartiet länge förespråkat. Vi är övertygade om att ett decentraliserat flyktingmottagande i kombination med drivkrafter som bidrar till att asylsökande bosätter sig där det finns arbete och bostad delvis kan medverka till att segregation och trångboddhet kan undvikas. Decentraliserat mottagande samt uppmuntrande till eget arbete och egen försörjning är viktiga komponenter för att hantera den problematik vi ser i dag. Centerpartiet anser att förändringar i asylprocessen och flyktingmottagandet måste ske i ett helhetsperspektiv. Regeringen är som sagt väl medveten om att förslaget om att dra in EBO-bidraget inte ensamt bidrar till att få bukt med de olika problem som existerar. Vi håller med. Regeringens förslag kommer inte att leda till minskad trångboddhet eller minskad segregation med mera. Ändå väljer regeringen att lägga fram förslaget som en dellösning, där övriga lösningar som hänger ihop med den ovannämnda problematiken saknas. Visst kan slopat EBO-bidrag innebära minskade kostnader för stat och kommun, och visst kan kontrollen öka om fler asylsökande bor på flyktingförläggningar - men vill vi hellre att asylsökande ska bo trångt på flyktingförläggningar där vi kan ha kontroll över dem än att de bor trångt hos släktingar som de har valt att bo hos? Anser regeringen att segregationen minskar om färre bor i eget boende och i stället bor på en förläggning, avskärmade från det svenska samhället? Anser regeringen att barn får mer studiero på en förläggning? Tror regeringen att skadorna och förslitningarna blir mindre på förläggningar än i de lägenheter där man tränger ihop sig? Skulle de asylsökandes sociala situation bli bättre om de bodde på en förläggning? Förmodligen inte. Många av de asylsökande som har eget boende är nöjda med att bo trångt med släktingar - något som inte får glömmas bort i diskussionen. Jag är helt emot att vi svenskar går in och petar i hur människor ska bo, med hur många och med vem. Vi kan inte bestämma vad som är bra respektive dåligt boende. Däremot behöver vi fler bostäder i Sverige. Samtidigt ska inte de problem som finns med exempelvis trångboddhet marginaliseras. Vi efterlyser en undersökning av till exempel Migrationsverket, som bör titta på hur de asylsökande själva ser på sin situation under tiden då de söker asyl i Sverige både vad gäller boende och själva asylprocessen. Det bör man göra för att de asylsökandes perspektiv ska finnas med som underlag för politiska beslut som rör dem. Vi pratar alltför ofta om de asylsökande med ett ovanifrånperspektiv, som om vi vet vad som är bäst för dem. Vi måste låta deras röster höras i frågor som rör dem själva. Jag kan känna besvikelse över Moderaterna, som gör upp med Socialdemokraterna i denna fråga. Vi vill också ha ett arbetsperspektiv, men ett helt nytt helhetsgrepp. Varför skulle ett bidrag göra någon skillnad om man ändå kan få ett jobb? Jag har svårt att tänka mig att det lilla bidrag som EBO-bidraget faktiskt är ger några incitament för människor att flytta till ställen där det finns jobb. Vi vill ha drivkrafter så att människor flyttar dit där det finns jobb. Men att göra upp med s i detta och tro att EBO-bidraget skulle bidra till det har jag mycket svårt att förstå. Fru talman! Centerpartiets lösning med ett decentraliserat flyktingmottagande, mer rättssäkra individuella asylprövningar, breda informationsinsatser om orter med tillgång på jobb och goda bostadsmöjligheter samt stora förbättringar vad gäller asylsökandes möjlighet att arbeta under asylväntetiden skulle bidra betydligt bättre till att lösa den problembild regeringen presenterar i sin proposition. Vi måste se asylområdet ur ett helhetsperspektiv. Vi får inte glömma att det handlar om människor som du och jag, fast med en bakgrund där de oftast tvingats lämna sitt land. Vi måste ge dessa människor en rättssäker asylprocess där det ges utrymme för egna fria val och att påverka sitt eget liv. I detta anförande instämde Annika Qarlsson (c).

Anf. 167 Gustav Fridolin (Mp)

Fru talman! Låt mig börja med något som Barbro Holmberg och kammarens ledamöter möjligen tror att jag är oförmögen till. Låt mig börja med att anslå en försonande ton. Låt oss börja med att prata lite om integration. Det finns stora problem med segregationen i dag. Folkpartiet har i en rapport visat hur det i en del områden finns en utsatthet och maktlöshet. Det finns områden i landet med en homogent väldigt låg ekonomisk nivå och utbredd arbetslöshet. Jag fortsätter gärna det arbetet med att också kartlägga de områden i landet som har en annan och kanske ännu tydligare homogenitet vad gäller etnicitet eller ekonomi. På det sättet tillhör de kanske de främsta segregerade områdena i landet. Jag tänker på områden som Östermalm här i Stockholms innerstad, kanske snart hela Stockholms innerstad med den bostadspolitik som bedrivs här, Askim, Limhamn och några till i landet. Det är områden där segregationen verkligen finns, men maktlösheten är kanske inte det stora problemet här. Segregationen är ett stort problem, fru talman. Vi brukar prata om den. Ibland önskar man att det fanns fler åtgärder på det här området. Då blir man på något vis ändå hoppfull när man hör att regeringen ska lägga en proposition till riksdagen med förslag som ska mota segregationen. På något sätt hoppas man, även om man hört och sett - och det måste man nog vara blind och döv för att inte göra - en underton när regeringen pratat om segregationsproblemen som skrämmer, att nu kommer det verkligen ett bra förslag. Med vad var det som kom? Det kom inget förslag om att återuppbygga välfärden för dem som verkligen blivit otrygga under nedskärningspolitiken på 90-talet. Det kom inget förslag om en bättre bostadspolitik med ökad självförvaltning och fler möjligheter till billiga bostäder också i de områden som i dag verkligen är segregerade med en hög inkomstnivå och en nästan enhetlig etnicitet. Det kom tyvärr inga förslag om att mota diskrimineringen. De förslag som presenteras av regeringen är sådant vi, och ibland Vänsterpartiet, har tvingat igenom i samarbetet om lokala diskrimineringsbyråer eller antidiskrimineringsklausuler i upphandlingsavtal. Det kom inga förslag om en bättre flyktingpolitik som skulle kunna lösa mycket av det som man beskriver som segregationsproblem genom att människor skulle få ett bättre mottagande när de kommer till Sverige. Det kom ingenting om att införa en bortre gräns i asylsystemet där den som väntat för länge automatiskt skulle få stanna. Det fanns ingenting om att man ska ha ett bättre mottagande, att den första man möter i Sverige inte är någon som misstror en på varje punkt utan någon som säger att här i Sverige garanterar vi att du inte blir diskriminerad. Och blir du det är det hit du ska vända dig. Vad var det som kom från regeringen när man började prata om segregationen i Sverige? Det kom ett förslag om att avskaffa bidraget till eget boende för asylsökande. Så ska vi lösa segregationsproblemen i Sverige. Ursäkta mig, fru talman, men jag tvivlar. Det här är inget förslag som ger makt över den egna situationen till de maktlösa, frihet till de ofria eller trygghet till de otrygga. Det här är ett förslag som innebär att vi går tillbaka till en förläggningspolitik som man drev till mitten av 90-talet och som misslyckades. Den var misslyckad då, och den är misslyckad nu. Vi ser stora problem på de flyktingförläggningar vi har. Det är trångboddhet, ökad utsatthet, dålig studiemotivation bland de unga och människor som känner sig kränkta. Man har ett von oben -perspektiv. Maten är inte bra. Det går helt enkelt inte att motivera människor att börja om sitt liv och starta om från de trauman man ofta bär på när man kommer till Sverige som asylsökande. Man går tillbaka till ett perspektiv där den asylsökande betraktas som en intagen, en som ska omhändertas och där hjälplösheten inte botas utan snarare förstärks. Man går tillbaka till en idé där vi ska ha så mycket kontroll som möjligt över de asylsökande. Vi ska i varje läge veta vad de gör. De ska inte betraktas som fria människor som, när de nu kommer till Sverige, ska ha möjlighet att starta ett eget liv, söka jobb eller studera. De ska kontrolleras. En sådan politik är möjligen bra för den som tycker att de flesta asylsökande ändå snart ska kastas ut ur landet. Men en sådan politik är inte bra för den som vill lösa segregationsproblemen. Är då förslaget om att avskaffa bidraget till eget boende verkningsfullt när det gäller vad regeringen vill uppnå? Nej, enligt de egna beräkningarna kommer bara 10 % av dem som i dag uppbär bidraget till eget boende att flytta till förläggningarna. Vad innebär det? Det innebär att man tar bort ett bidrag från några av de mest utsatta och mest fattiga vi har i Sverige. Där skär man. Hur motiverar man det? Jo, delvis genom att vi ska göra en besparing. Jag måste säga att det var den konstigaste besparing jag har sett. Ska vi spara 65 miljoner på de allra mest fattiga och utsatta? Bidraget till eget boende är faktiskt ett av de få instrument i integrationspolitiken som handlar om att ge makt till maktlösa och göra människor till herrar eller damer över sin egen situation. Vi tror att det är där nyckeln till en lyckad integrationspolitik finns. Vi borde göra fler insatser som handlar om att stärka människors möjlighet att göra något själv, bo själv, studera själv eller arbeta själv. Att avskaffa den kanske enda insats vi har gjort av det slaget är helt fel väg att gå. Fru talman! Problemen med segregationen finns, men det beslut riksdagen väntas fatta i morgon kommer att förstärka dem. Därför yrkar jag bifall till reservation 1. Fru talman! Regeringens proposition tog ju en vända i riksdagen nu innan beslut ska fattas, som sig bör. Då sprack den humanistiska allians sex av riksdagens partier brukar upprätthålla mot regeringens flyktingpolitiska förslag. Väl medvetna om vad som har hänt när man försökt gå socialdemokratin och regeringen till mötes tidigare, i frågan om övergångsregler från Moderaternas och Folkpartiets sida och i frågan om att avskaffa ny ansökan från Folkpartiets sida, valde Moderaterna att väcka en motion som låg så nära regeringens förslag att det var omöjligt för regeringen att inte helt ta över den politiken och helt gå på, som man säger, det moderata förslaget. Det var i praktiken samma förslag. Det är klart att det är bättre att några får behålla bidraget till eget boende. Men om man tar på sig de politiskt logiska glasögonen är möjligen det riksdagen ska införa i morgon ännu vansinnigare. Vilka är det nu man ska avskaffa bidraget till eget boende för? Jo, det är de som inte hittar ett jobb och en egen försörjning. De som hittar ett jobb ska kunna få bidraget, men de som inte gör det ska inte få bidraget. Vi tar den här gruppen av fattiga och utsatta, och så väljer vi att ta bort bidraget för de allra mest fattiga och utsatta. Ursäkta mig, Moderaterna, men jag förstår inte den tanken. Fru talman! Det här förslaget har, och det kanske hörs även om jag började med att försöka anslå en försonande ton, väckt ilska i de gröna leden. Det har inte bara gjort det för att vi inte politiskt delar den åsikt som regeringen har - det händer ju - utan därför att det här är en budgetfråga. Miljöpartiet förutsätter att har man ett budgetsamarbete med regeringen omfattar det också Utrikesdepartementet. Låt mig tala klarspråk. Miljöpartiet de gröna, Socialdemokratiska arbetarepartiet och Vänsterpartiet gjorde upp om en budget. Vi tog i hand om en budget. Efteråt kom det en text som inte hade funnits med i de papper vi hade sett, de papper vi hade tagit i hand om, om att bidraget till eget boende skulle avskaffas. Sedan kom den här propositionen. Förhandlingar har pågått om att få regeringen att dra tillbaka den, men det har varit stört omöjligt. Det här innebär att det är helt öppet för de i och för sig fortfarande samverkande partierna att också söka uppgörelser med andra partier i budgetfrågor. Miljöpartiet kommer hädanefter att se om det finns möjlighet att göra upp med de fyra borgerliga partierna i budgetfrågor. Socialdemokraterna har öppnat för att det är så vårt samarbete fortsättningsvis ska vara. Jag tycker att det är konstigt. I en tid när våra partier kanske skulle markera ökad enighet och där stora delar av Socialdemokraterna välkomnat ett närmande mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna väljer man i den här frågan att öppna för att göra budgetuppgörelser med andra partier som man inte har budgetsamarbete med. Jag vet inte riktigt om regeringen är medveten om vad den gör, även om vi förklarat det för dem flera gånger. Fru talman! I utskottets betänkande finns det också ett antal reservationer under punkt 2 och 3. Då förhandlingar pågick om att försöka stoppa det här förslaget - som är ett tydligt brott, som sagt, mot den budgetuppgörelse våra tre partier har - in i sista stund kunde vi inte i utskottet fullt ut vara delaktiga i behandlingen av punkt 2 och 3. Vi kommer därför att välja att lägga ned våra röster när reservationerna under punkt 2 och 3 behandlas. Vi koncentrerade oss på att försöka att få bort regeringens förslag om avskaffande av eget boende. Vi misslyckades. Regeringen öppnade för att göra budgetuppgörelser med andra partier. Jag beklagar detta. Det innebär också att vi när det gäller punkt 2 och 3 kommer att lägga ned våra röster.

Anf. 168 Göte Wahlström (S)

Fru talman! Vi behandlar i detta ärende socialförsäkringsutskottets betänkande 2004/05:SfU7 över regeringens proposition Bostadsersättning för asylsökande . Jag vill inledningsvis yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. I samband med införandet av bostadsersättning, EBO, år 1994 anförde socialförsäkringsutskottet följande: Det är dock viktigt att regeringen noga följer utvecklingen och effekterna det egna boendet får i olika avseenden, inte minst vad gäller handläggningstiderna. Om ett utökat eget boende visar sig få negativa konsekvenser bör regeringen föreslå åtgärder. Sedan bostadsersättningen infördes har antalet personer i eget boende ökat markant. I dag är fler än 50 % av dem som finns inskrivna i Migrationsverkets mottagningssystem i eget boende. Detta är en markant högre siffra än vad som förväntades vid införandet av EBO. Det uppkomna förhållandet innebär också att många flyttar inom ramen för eget boende, vilket även innebär ökade svårigheter att hålla kontakten mellan asylsökande och Migrationsverket respektive Utlänningsnämnden. Situationen har tagits upp i flera utredningar där de negativa effekterna av EBO lyfts fram och synts överstiga de positiva effekter som eftersträvades vid införandet. I SOU 1996:55 Sverige, framtiden och mångfalden föreslogs en rad åtgärder för att minimera de många gånger negativa effekter som uppstod i form av koncentrerade boendeförhållanden och motverkande av en offensiv integrationspolitik. Regeringen bedömde trots påtalanden från utredningen att det ej förelåg behov av att vidta åtgärder för att inskränka asylsökandes möjligheter att välja bosättningsort. Under senare år har en rad rapporter kommit till som ytterligare förstärker signalerna om bostadsersättningens negativa effekter. Från och med den 1 juni 2003 sänktes bostadsersättningen som ett steg i uppföljningen av framtagna utredningar. Från såväl ett antal av landets större kommuner som några småkommuner har påtalats behoven av en radikal förändring för att kunna leva upp till en mer offensiv integrationspolitik. Kommunföreträdare med en bred politisk förankring har påtalat att dagens system med bland annat bostadsersättning för EBO är kontraproduktivt i så måtto att en ökad trångboddhet uppstår liksom stora svårigheter för kommunerna att planera integrationsinsatser. Utskottet uppvaktades av Malmö stad där företrädare för s, kd och m gav en bild av situationen i Malmö och av konsekvenser i boendet inom flera kommundelar. Informationen gav en bild av en kommun med svåra problem vad gäller planering för att kunna skapa integration och utveckling för boende i dessa kommundelar. Från Göteborgs stad och från kommundelen Rosengård i Malmö har också kommit skrivelser som beskriver liknande situationer. Inte minst barnen far illa i den uppkomna trångboddhet som skapas, vilket också påtalats av Barnombudsmannen. I en utredning som gjorts inom Södertälje kommun, Kartläggning av asylsökandes boendesituation , ger man en bild av ett samhälle där 39 % av barnen och så många som 61 % av de vuxna som bor inom ramen för EBO upplever en situation med psykisk ohälsa kopplad till trångboddhet och ovisshet under väntetiden i mottagningssystemet. I utredningen pekas också på barnens svårigheter att klara skolarbetet då man på grund av trångboddheten måste flytta runt bland släkt och landsmän i kommunen. Situationen att hamna i en kommun som Södertälje med många landsmän innebär också att man har svårt att tänka sig boende i annan kommun. Vid utskottets sammanträde under föregående vecka påtalade även regeringens tillsatta samordnare i barnfrågor, Marie Hessle, de mycket negativa effekter som uppstår i barns hälsa på grund av den stora trångboddhet som är en följd av EBO i många av de större kommunerna. Det är ett förhållande som även åberopats av forskare inom det område som berör asylsökande barn. Utskottet konstaterar i likhet med regeringens tidigare uppfattning att EBO kan innebära positiva effekter vad gäller kontakter med arbetsmarknaden, kontakter som också är av värde för en snabbare integration i samhället. Utskottsmajoriteten föreslår därför en förändring i förhållande till regeringens proposition som innebär att bostadsersättning ska kunna utges i särskilda fall och att regeringen bör meddela närmare föreskrifter för hur ett sådant system ska utformas. I de reservationer som finns till utskottets förslag i betänkandet åberopas att dagens anläggningsboenden som Migrationsverket erbjuder innebär trångboddhet. Dagens anläggningsboenden består ofta av insprängda lägenheter i traditionell boendemiljö. Visserligen kan trångboddhet upplevas men inte i den utsträckning som kommunföreträdare åberopar i samband med EBO i många kommuner. Migrationsverkets anslagstilldelning och behovet av flexiblare hantering har varit föremål för utskottets bedömning vid flera tillfällen. Ett tillkännagivande har gjorts liksom en egen utredning för utskottets vidare hantering. I såväl Statskontorets som Riksrevisionens utvärdering av Migrationsverkets arbete har framhållits behovet av en mer flexibel lösning för att mer offensivt kunna hantera asylprövningen. Frågan bereds nu inom Regeringskansliet, och något ytterligare tillkännagivande anses därför inte nödvändigt. I utredningen SOU 2003:75 Etablering i Sverige talas om hur väntetiden i asylsystemet ska utnyttjas så att individen ges en bra grund vid såväl eventuellt återvändande som en etablering i det svenska samhället. Härvid ska tidigare utbildning och yrkeserfarenheter kartläggas av Migrationsverkets handläggare liksom god information ges vad gäller arbetsmarknaden med mera. Utredningen har remissbehandlats, och regeringen förväntas lägga fram en proposition under 2005. Fru talman! Utskottets betänkande över regeringens proposition Bostadsersättning för asylsökande har varit föremål för flera skrivelser från landets kommuner. Utskottet har, som jag tidigare åberopat, uppvaktats av Malmö stad. Det kommunala ansvaret i integrationsarbetet är stort och viktigt. Det är därför av största vikt att riksdagen i sina beslut är lyhörd för de signaler som kommer från de kommunala politikerna. I frågan om EBO är signalerna starka och entydiga. Jag yrkar därför bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. Regeringen bör agera på sätt som utskottet signalerade redan vid införandet av EBO, föreslå åtgärder om det visar sig att negativa konsekvenser uppstår. Jag vill än en gång yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på reservationerna. I detta anförande instämde Kurt Kvarnström och Lennart Klockare (båda s).

Kalle Larsson (V)

Anf. 169 Kalle Larsson (V)

Fru talman! Det finns starka och entydiga signaler från kommunpolitikerna, säger Göte Wahlström. Det beror på om man bara lyssnar på de kommunpolitiker som säger samma sak som man önskar höra. I exempelvis Malmö, som ju nu diskuteras en del, finns det också andra röster att lyssna på. Vänsterpartiet och andra partier har en helt annan uppfattning. De anser, precis som vi här i riksdagen, inte att det här är en åtgärd som gynnar integration. Regeringen har tidigare redogjort för hur man anser att fördelningen skulle bli. 10 % skulle flytta till anläggning, och 90 % skulle bo kvar i eget boende, även om man inte hade någon ersättning för det egna boendet. Vad är noteringen i dagsläget? Hur många tror ni i den nya version som ni nu föreslår tillsammans med Moderaterna kommer att använda möjligheten att flytta till anläggningarna eller tvingas att göra det? Vad är ert besked till dem som kommer att ha möjlighet att bo kvar? Är det att de får sin ersättning indragen helt enkelt för att de ska utsättas för pressen att ändra sitt boende på det sätt som passar er bäst?

Anf. 170 Göte Wahlström (S)

Fru talman! Jag konstaterar initialt att Kalle Larsson egentligen inte speciellt har markerat över den förändring som skedde under 2003, och som jag redogjorde för, vad gäller justeringen av bostadsersättningen. Det är märkligt därför att Kalle Larsson inte yrkar på att det skulle vara en högre ersättning än vad som i dag finns i systemet. När det gäller situationen i Malmö har jag tagit del av den diskussion som Vänsterpartiet har fört fram. Jag konstaterar likväl att det finns en majoritet som klart markerar och som tar ansvar för situationen i Malmö på ett sätt som kanske inte andra partier är beredda att göra. Dagsnotering tycker jag är ett märkligt begrepp. Min bedömning är att vi inte har skäl att förvänta oss någon större förändring utifrån de beräkningar som har varit underlag för propositionen. Det ligger någonstans kring att 10 % är beredda att hitta en annan lösning där anläggningsboende kan vara en mer offensiv roll. Jag konstaterar av utredningen från Södertälje att när man tillfrågade en del av de värdfamiljer som ställer upp och tar emot boende i sina hem uppger de att det finns ett värde i att utnyttja anläggningsboende. Det ger möjlighet att få ett värdigare boende för dem som nu utgör värdfamiljer i systemet. Jag tror att vi kan hitta lösningar. Jag ser det som en offensiv handling för det fortsatta arbetet.

Kalle Larsson (V)

Anf. 171 Kalle Larsson (V)

Fru talman! När dagens kammardebatt är över ska jag till Göte Wahlström skicka de pressmeddelanden och de underlag som vårt parti har lämnat in till budgetförhandlingar med Göte Wahlströms parti och Miljöpartiet för att höja ersättningen för eget boende. Den sänkte man ju 2003 med regeringens beslut, utan att fråga riksdagen. Hys ingen tvekan. Vi är konsekventa försvarare av rätten till eget boende och det bidrag man får. Vi vill att det ska finnas kvar, och vi vill att det ska höjas till den nivå som fanns tidigare. Göte Wahlström har ju något korrigerat sig. Han säger att han har lyssnat på andra röster. Det var mest de starka och entydiga signaler som han hade fått av kommunpolitikerna som jag lät lura mig lite av. Det lät som om han inte hade hört några andra röster än dem som talade till hans egen fördel. Nu förstår jag att en och annan liten röst har nått fram till Göte Wahlström Jag vill avslutningsvis ge Göte Wahlström chans att välja sida. Det vi i dag diskuterar är en sak. Det ursprungliga förslaget som förelåg från Ilmar Reepalu till kommunstyrelsen var ett förslag om en femårig paus när det gäller att ta emot nya invandrare, alltså även de som har erhållit uppehållstillstånd. Det stoppades av en opinionsbildning av framför allt Vänsterpartiet och andra, men med stöd också av den socialdemokratiska arbetarkommunen. Jag vill veta vad Göte Wahlström skulle tycka om det förslaget skulle komma igen, så att vi får en bild av var majoriteten här är beredd att sätta ned foten. Kan man acceptera det förslaget om ett, två, tre eller fyra år?

Anf. 172 Göte Wahlström (S)

Fru talman! Först blir jag imponerad av att Vänsterpartiet tror sig kunna vara inne och styra i de socialdemokratiska grundorganisationerna. Så är inte fallet. Det förslag som Kalle Larsson åberopade tidigare var ett utkast som var framarbetat i en process och som sedan avslogs i en diskussion där det fick en politisk bedömning. Det förekommer säkert också inom Kalle Larssons parti att det förs diskussioner som utmynnar i något. Jag hade glädjen att lyssna på en diskussion i SVT 24 i lördags. Den var inte speciellt imponerande, men det var en process som säkert också kommer att leda någonstans när det gäller Vänsterpartiet, Kalle Larssons parti. Kalle Larsson åberopade tidigare den stora trångboddhet som skulle gälla inom anläggningsboenden. Hans partivän Ulla Hoffmann åberopade i utskottet två anläggningsboenden, varav ett var Hultsfred. Jag tog mig friheten att omedelbart gå till mitt rum och ringa till Hultsfred och efterhöra den situation som hade åberopats i utskottssammanhang. Man sade med bestämdhet, från ansvarigas sida, att så inte var fallet. Där fanns inte tio personer inskrivna i en tvårumslägenhet. Det kan förekomma i den mån de boende har besökande hos sig. Ord står mot ord. Jag har inget skäl att misstänka de människor som är satta att förvalta vår verksamhet i kommunerna och på de anläggningsboenden som finns. Låt oss jobba vidare med frågan och titta på det. Jag har, som sagt, ingen anledning att ifrågasätta och misstro de tjänstemän som riksdagen och regeringen har satt att jobba med frågorna.

Anf. 173 Mauricio Rojas (Fp)

Fru talman! Göte Wahlström talar om behovet av en radikal förändring i asylpolitik och integrationspolitik. Vi är helt överens. Det jag inte förstår är hur du kan kalla det här förslaget för en radikal förändring. Det står att läsa att förslaget får en marginell effekt på andelen asylsökande i eget boende. Att vara radikal är att gå till roten. Det gör ni inte. Det ni gör är faktiskt en bluff. Ni vet att ert förslag inte löser problemen, inte hjälper Malmö, inte hjälper Göteborg. Varför gör ni detta? Det enda ni kommer att åstadkomma är att göra fattiga människor fattigare. Varför gör ni detta? Hur har ni hamnat där? Det vill jag gärna veta.

Anf. 174 Göte Wahlström (S)

Fru talman! Mauricio Rojas säger att det är marginella effekter. De marginella effekterna är väl egentligen de ekonomiska effekter som åberopas i diskussionen. I de diskussioner vi har fört med kommunala företrädare som är väl insatta i situationen och som är ansvariga i de kommuner där Mauricio Rojas säger sig ha undersökt bostadsområdena, där man vill ta ansvar för den politiska verksamheten och utvecklingen av kommunerna, ger man signaler som säger att det är viktigt att vi klarar ut den här situationen. EBO får så negativa effekter för boendesituationen, för barnens utbildning och för möjligheten att integreras i samhället. De tar ansvar för situationen, Mauricio Rojas. Det är inte slagord. Det är ett försök att ta ansvar i en allvarlig situation. Jag upplever att Mauricio Rojas försöker göra detta till en allvarlig situation och en allvarlig fråga men att det sätt han försöker driva frågan på är plakatpolitik och inte ett försök att riktigt verkställa de egna tankarna. Jag konstaterade att de tio förslag som Mauricio Rojas lade fram är ett försök att slå in öppna dörrar. Många av de här processerna är redan i gång. Det fanns signaler som det finns skäl att lyssna in och ta del av. I stor utsträckning var detta att slå in öppna dörrar. Låt oss fortsätta processen och diskutera vidare. Jag vet att det är ett värde i det för hela samhället, för våra partier och för integrationen totalt sett.

Anf. 175 Mauricio Rojas (Fp)

Fru talman! Göte, det är inte jag som säger att det får marginell effekt. Det är inte Mauricio Rojas som påstår detta. Det är regeringen - din regering. Det är mot dem du ska polemisera om du inte håller med. Och det är med dessa kommunala röster som du hör så ofta du ska diskutera: Är det sant vad regeringen säger? Har vi hittat på den här siffran? Ljuger vi? Har ni rätt eller har vi rätt? Om ni tror på vad ni har skrivit är detta förslag en bluff, ingenting annat. Du ringde till något anläggningsboende som hade nämnts. Jag skulle vilja veta hur många anläggningsboenden du har besökt. Jag har besökt en hel del, och jag kan intyga att det vi erbjuder människor på många ställen inte är värdigt. Om du tror något annat kan vi tillsammans åka till Hallstahammar och många andra ställen och se verkligheten där. Och hur ska vi acceptera att Migrationsverket, ett verk i fullt kaos, ska få mer ansvar när man inte ens kan hantera budgeten? Hur kan ni föreslå detta? Med vilken trovärdighet gör ni det?

Anf. 176 Göte Wahlström (S)

Fru talman! Först är jag mycket ifrågasättande när det gäller Mauricio Rojas uttalande om att vi har ett Migrationsverk i fullt kaos. Det är anmärkningsvärt att Mauricio Rojas uttrycker sig på det viset, inte minst utifrån att vi har ett gemensamt ansvar. Också Folkpartiet, Mauricio Rojas eget parti, har företrädare i styrelsen för Migrationsverket. Jag hör inte alls de signalerna från ansvariga i styrelsearbetet. Men det må vara så att Mauricio Rojas har den här uppfattningen. Jag får väl efterhöra om det är en allmän folkpartiuppfattning som Mauricio Rojas framför. När det gäller Hultsfred var det så att Ulla Hoffmann i diskussionen i utskottet, som Mauricio Rojas kanske inte deltog i och lyssnade av, åberopade två anläggningsboenden, Gimo och Hultsfred. Eftersom jag känner att jag har en nära koppling till Hultsfred kontrollerade jag med Hultsfred och fick då helt andra svar än vad Ulla Hoffmann hade framfört i utskottet, vilket jag tycker är allvarligt. Vad man sade var att det kan förekomma att tio personer finns i en lägenhet i den mån de som är inskrivna i lägenheten har gäster hos sig. Men tio personer ska inte vara inskrivna i en tvårumslägenhet. Det har vi andra regler för.

Anf. 177 Barbro Holmberg (S)

Fru talman! Debatten i dag handlar om hur vi kan förbättra mottagandet av de människor som söker asyl i vårt land. Jag vill för tydlighets skull börja med att säga vad regeringens förslag inte innehåller. Förslaget innebär inte att rätten att ordna sitt eget boende tas bort. Däremot föreslås att det särskilda bidraget till människor som väljer att ordna sitt boende på egen hand tas bort. Det egna boendet, EBO, är egentligen ett väldigt missvisande namn. Eget boende innebär i dag att asylsökande är inneboende hos någon - någon landsman, en släkting eller någon annan som hyr ut ett rum eller en del av ett rum, ofta i någon av storstädernas förorter. Flera talare har talat om historia här. Möjligheten att ordna sitt boende själv infördes för tio år sedan, 1994. Syftet var då att främja integrationen. Man menade att om människor redan under väntetiden bor hos släktingar och vänner i stället för på förläggningar är det lättare att integreras i samhället därför att man då redan är ute i samhället. Därför infördes en särskild bostadsersättning för att stimulera människor att välja just det här alternativet. Man uppskattade då att ungefär 10 % skulle flytta från förläggningar. Väldigt snabbt visade det sig dock att det var ungefär 50 % som flyttade till så kallat eget boende. Egentligen skulle jag kunna sluta mitt tal där. Bara det faktum att så många väljer ett eget boende är egentligen tillräckligt, tycker jag, för att motivera det förslag som regeringen lägger fram, nämligen att ta bort den stimulans som finns för att få asylsökande att välja eget boende därför att den stimulansen inte längre behövs. Som väldigt många andra också har varit inne på finns det dock ytterligare skäl för att samhället inte längre aktivt ska stimulera asylsökande att välja inneboende. Vi har nu tio års erfarenhet av det egna boendet. En del erfarenheter är goda, men de negativa erfarenheterna överväger. Jag ska nämna några sådana. För det första, vilket också är allvarligast, har det egna boendet lett till extrem trångboddhet och sociala problem. Det är ett ovärdigt mottagande av asylsökande. Ofta bor det väldigt många människor i samma lägenhet. Det kan vara två eller tre familjer som bor i en liten lägenhet. Detta leder till att människor flyttar. Man står inte ut, så man flyttar från den ena adressen till den andra, ofta många gånger. Detta inverkar naturligtvis på barnens skolgång, med ideliga skolbyten eller att man får väldigt lång väg till skolan. Vi vet också att människor i eget boende har mycket svårare att delta i Migrationsverkets organiserade verksamhet. Det leder till en väldigt svår isolering för många människor. Detta är någonting som läkare, psykologer och psykiatrer har påpekat som en mycket allvarlig riskfaktor: I stället för att det egna boendet hjälper en att komma in i samhället leder det till att man blir oerhört isolerad under väntetiden. Ytterligare ett problem med det egna boendet är att det finns risk för att integrationen både för värdfamiljen och för de asylsökande som eventuellt får uppehållstillstånd försenas. Värdfamiljen kanske bara har bott i Sverige under en kortare tid och själva är inne i en integrationsprocess. Sedan kommer det flera landsmän som bor tillsammans med dem. Vad som då händer är att själva asylproblematiken, vänteproblematiken och provisoriet kommer tillbaka till familjen, vilket gör att integrationen i samhället försvåras. För det andra har det egna boendet lett till att kommunerna, som står för flyktingmottagandet, har mycket svårt att planera mottagande av asylsökande och även mottagande av nyanlända invandrare. Kommunerna står helt oförberedda och har ingen möjlighet att planera. Man har svårt att nå människor med hälsoundersökningar. Man vet helt enkelt inte var människor finns. Man vet inte hur många asylsökande som finns i kommunen. Det här drabbar också barnens skolgång. Plötsligt och utan förvarning kan en väldigt stor grupp barn komma att behöva skolgång. Det kan handla om en klass eller två klasser som behöver skolgång. Det är ofta klasser med barn som behöver särskilt stöd. Detta är naturligtvis en verksamhet som en kommun inte bygger upp från en dag till en annan. Till detta ska också läggas den mer långsiktiga effekt som framför allt storstadskommunerna pekar på, nämligen att inneboendet kan ha bidragit till den bostadssegregation som vi faktiskt ser i dag. Fru talman! Jag har rest mycket ute i landet det senaste året. Jag har besökt kommuner. Jag har träffat representanter för organisationer. Jag har träffat handläggare inom socialtjänsten. Jag har träffat läkare, psykologer och psykiatrer. Jag har träffat människor som arbetar inom skolan, fritidsvården och så vidare. Jag har mött ett mycket entydigt och mycket starkt stöd för det förslag som regeringen nu lägger fram. Birgitta Carlsson efterlyste en undersökning som tar sin utgångspunkt i de asylsökande själva. Det är också gjort. Det har gjorts en studie med asylsökande som också bekräftar den problembild som jag just har beskrivit, trångboddhet, upprepade byten av adresser, sociala spänningar mellan värdfamilj och inneboende. Dessutom visar den undersökningen att många betalar väldigt mycket pengar för detta boende, upp till tio gånger mer än den ersättning som faktiskt utgår. Ingen talar om trångboddhet i anläggningsboende. Förslaget att ta bort ersättningen, som i dag utgår till dem som väljer eget boende, kommer inte, vilket jag är fullständigt medveten om, att lösa alla problem. Men jag menar att det är orimligt att samhället ska fortsätta att stimulera ett system som leder till så stora problem som vi faktiskt ser att det egna boendet gör. Jag är helt övertygad om att vi måste göra ytterligare insatser, som också flera av er har tagit upp både i anföranden och i motioner. Det handlar till exempel om, som Birgitta Carlsson tog upp, att faktiskt också bättre informera asylsökande om olika boendealternativ, vilka fördelar som finns och vilka möjligheter som finns på olika orter. Den undersökning som jag nyss nämnde med asylsökande som bor i eget boende visar till exempel att väldigt många som bor i eget boende inte riktigt visste att det faktiskt fanns ett gratis alternativ. Det visade det sig att särskilt många barnfamiljer var intresserade av. Det handlar naturligtvis också om, som många av er har varit inne på, att korta handläggningstiderna, att korta väntan på besked. Detta gäller naturligtvis oavsett bostadsform. Men även här vet vi att eget boende många gånger bidrar till att faktiskt förlänga handläggningstiden, men också till att förlänga en verkställighet av ett avvisningsbeslut. Fru talman! Till sist vill jag säga någonting också om Migrationsverkets bostäder för asylsökande. Vad är det för alternativ som finns för asylsökande? Jag måste faktiskt säga att det är väldigt mycket som har hänt de senaste tio åren. Asylsökande i dag bor i vanliga lägenheter som Migrationsverket hyr, vilket innebär att familjer rår sig själva. Anläggningsboendet, om man nu ska kalla det för det, är ett eget boende. Man ansvarar själv för mathållning och så vidare. I de allra flesta fall, 90 %, ligger de här lägenheterna utspridda så att asylsökande och ortens innevånare blandas. Det är vad vi talar om för alternativ. Det är det som i dag är anläggningsboende, vilket alltså är ett betydligt mer eget boende än vad ett så kallat eget boende är.

Sven Brus (Kd)

Anf. 178 Sven Brus (Kd)

Fru talman! Statsrådet säger att det inte är rätten till eget boende som tas bort utan det ekonomiska stödet. Men jag undrar om inte statsrådet ändå ser ett samband mellan rätt och möjligheter. Så är det på de flesta områden, även på det här. Det här förslaget är ännu ett exempel på en lappa-och-laga-politik som regeringen för på det här området. Den här gången räddades regeringen undan ännu ett förödmjukande nederlag i elfte timmen genom att göra upp med Moderaterna. Jag har tidigare uttryckt förvåning över bristen på fingertoppskänsla på det här området och jag gör det ännu en gång. Statsrådet hämtar ju väldigt mycket av sin argumentation från Malmöperspektivet. Vi känner igen det från den föredragning vi fick i utskottet. Jag säger att jag har respekt för Malmös problem, men varför har man valt att lyssna på Malmö och ett antal andra sådana kommuner i stället för att lyssna på vad utredningen Etablering i Sverige tar upp med stöd av Integrationsverkets yttrande, som ju faktiskt ger en annan bild av den här situationen? Varför så ensidigt fokusera just på en beskrivning när det faktiskt finns andra bilder?

Anf. 179 Barbro Holmberg (S)

Fru talman! Först vill jag ta upp helheten och delarna. Många talare har talat väldigt mycket om och väldigt varmt för helhetsperspektivet och kritiserat mig och regeringen för att lägga fram delförslag. Jag måste säga att jag vid ett flertal tillfällen här i kammaren har redovisat hela det reformarbete som är på gång inom asyl- och migrationspolitiken. Det handlar om att utvidga flyktingbegreppet. Det handlar om att ge lagstöd till uppehållstillstånd för människor som vittnar i internationella tribunaler. Det handlar om att förbättra mottagandet för ensamkommande barn. Det handlar också om att införliva mottagandedirektivet i lagstiftningen, men också om problem som vi ser. Det är en rad olika åtgärder som naturligtvis alla hänger samman. Men min fråga till Sven Brus är om det är någonting annat som Sven Brus tycker att vi ska vänta med för att få helhetsperspektivet. Uppenbarligen är det detta förslag som vi borde ha väntat med. Uppenbarligen är det också ny ansökan som vi borde ha väntat med. Men bör vi vänta med till exempel att utvidga flyktingbegreppet för människor som förföljs för kön och sexuell läggning tills vi har hela skyddsgrundsdirektivet? Eller bör vi vänta med att förbättra mottagandet för ensamkommande barn tills vi har hela mottagandet? Självklart är det så att vi ser en rad problem. Naturligtvis kan man vänta i evighet tills man får alla lösningar på en gång. Men jag tror inte riktigt att det är så inom den här politiken och inte inom andra områden heller. Man måste se till vad man kan göra och vad som är akut att göra. Och jag menar att detta är akut.

Sven Brus (Kd)

Anf. 180 Sven Brus (Kd)

Fru talman! Jag känner igen alla de frågor som statsrådet räknar upp. Jag menar att vi måste sätta in dem i ett sammanhang och ta dem i rätt ordning. Mitt svar på frågan om ny ansökan är att den definitivt kom i fel ordning. Där skulle vi naturligtvis lösa frågan om den nya instansordningen först innan vi fattar ett sådant beslut. Barbro Holmberg svarade inte på min fråga angående vilka bilder som har legat till grund för det här förslaget. Den utredning som vi hänvisat till flera gånger, Etablering i Sverige , säger faktiskt så här på ett ställe: Utredningen tvingas emellertid konstatera att varken brevförfrågan till kommunerna eller enkätundersökning har givit något underlag för att dra slutsatsen att problemen är av stor eller alarmerande omfattning. Det man syftar på när man talar om problemen är precis det som statsrådet har beskrivit, trångboddheten och utsattheten i områdena. Min fråga, som jag upprepar igen, är: Varför har Barbro Holmberg och regeringen valt att ta in de bilder som ligger till grund för förslaget och inte de bilder som utredningen pekar på?

Anf. 181 Barbro Holmberg (S)

Fru talman! Jag ska svara på frågan om Malmö, men först måste jag få säga att jag inte heller fick svar på frågan om vi ska vänta med att förbättra mottagandet för ensamkommande barn tills vi har helheten för hela mottagandet. Den frågan hänger fortfarande för mig i luften när det gäller helhetsperspektivet. Det är inte alls så att regeringen enbart har tittat på Malmö. Det här är inget Malmöproblem utan det här är ett problem som finns i väldigt många kommuner. Det regeringen har gjort är en enkät till samtliga landsting, till samtliga mottagningsenheter som Migrationsverket har. Vi har gjort ett urval av 30 kommuner. Vi har haft dialogsamtal med storstadskommunerna, och vi har haft möten med ett 15-tal medelstora kommuner. Samtliga ger samma bild. Detta är väldigt viktigt att åtgärda. Det här är inget värdigt mottagande. Människor lever på ett mycket ovärdigt sätt. Då menar jag att inte staten, samhället, kan ha ett stimulansbidrag för att stimulera människor att gå rakt in i utanförskap och arbetslöshet.

Anf. 182 Mauricio Rojas (Fp)

Fru talman! Varje gång jag lyssnar till ministern lär jag mig att orden betyder något annat än vad jag trodde. Ministern började med att säga att det här handlar om att förbättra för de asylsökande - det ni lyckats försämra för dem. Dessa människor kommer, som ni säger, att fortsätta att flytta till Malmö och Göteborg och bli bara fattigare. Jag vet inte hur ni kan kalla detta en förbättring. Det måste vara en mycket surrealistisk tolkning av ordet förbättring. Om ministern tror på den beskrivning hon gör - och jag tror att det måste vara så - varför föreslår ni en åtgärd som ni själva säger får en marginell effekt? Varför gör ni någonting som inte kommer att påverka verkligheten på riktigt? Varför en bluff, om du tror att det är som du säger? Till sist det värdiga mottagandet: Här menar du att det finns människor som väljer fel, som är dumma, som flyttar till trångboddhet och till jättestora problem - de väljer bort det fina anläggningsboende som Migrationsverket erbjuder. Jag har varit på besök, inte för tio år sedan utan detta år, och inte på en utan på många förläggningar. Hallstahammar är en av de äldsta och största. Du kanske också har varit där? Där levde de asylsökande i en total segregation. Till och med tvättstugorna var segregerade. Skolan som barnen gick i var bara för asylsökandes barn. Den läkarmottagning de besökte var också segregerad. Det fanns inte en enda verksamhet där dessa människor fick bli en del av det svenska samhället. Det här är vad Migrationsverket organiserar.

Anf. 183 Barbro Holmberg (S)

Fru talman! När det gäller en marginell effekt tycker jag att Göte Wahlström svarade väldigt bra. Det ger förmodligen en marginell kostnadseffekt när det gäller bedömningen av vilka konsekvenser detta har för budgeten. Men det kommer att ge en mycket stor effekt i verkligheten. Detta är inte ett värdigt boende. Jag menar att den bild som ges av anläggningsboende är gravt missvisande. Som jag sade är 90 % - jag vill upprepa det - av anläggningsboendet lägenheter som är utspridda i ett större område, det vill säga blandade lägenheter, där människor blandas med ortens befolkning. I några kommuner hyr Migrationsverket lägenheter, där man hyr flera hus som ligger intill varandra, till exempel i Laxå, Hultsfred och Karlskoga. Detta är verkligheten. Jag vill rekommendera er att åka ut till ett så kallat anläggningsboende för att verkligen se hur det ser ut. Detta är vanliga lägenheter. Jag skulle ändå vilja ställa en fråga till Mauricio Rojas. Folkpartiet talar väldigt mycket om integration och talar om utanförskap i storstädernas förorter. Folkpartiet talar också väldigt mycket om vikten av att bryta bidragsberoendet. Ändå säger man nej till förslaget att ta bort ett bidrag som stimulerar till en utveckling som vi i dag vet leder just till utanförskap. Det är någonting som inte riktigt går ihop. Varför stöder inte Folkpartiet regeringens förslag?

Anf. 184 Mauricio Rojas (Fp)

Herr talman! Ministern slutar alltid med en fråga, för att slippa svara på de frågor hon får. Det är en känd teknik. När du säger att det är en marginell effekt i budgeten vet du att det inte är sant. Du pratar inte sanning. Det gäller en uppskattning att maximalt 10 % av de människor som i dag väljer eget boende inte ska göra det med denna förändring. Det är det som är den marginella effekten. Det är inte budgeteffekten. Budgeteffekten är bara en följd av detta. Jag har till och med anmält förläggningen i Hallstahammar till Diskrimineringsombudsmannen för de villkor som fanns där, och som inte är unika. De var absolut ovärdiga. Hur kan du stå här och tala om 90 %? Ja, det är lägenheter, men i den totala segregationen. Jag säger det en gång till: Till och med tvättstugorna var segregerade. Barnen gick i speciella klasser. Dessa människor, flera hundratals människor, fick aldrig någon kontakt med det svenska samhället. Är det ett värdigt boende? Vi kan i morgon ta en bil och åka dit och kolla om detta är sant eller inte.

Anf. 185 Barbro Holmberg (S)

Herr talman! Jag vidhåller att anläggningsboendet, som det kallas, är till 90 % vanliga lägenheter som Migrationsverket hyr. Däremot vet vi att det egna boendet ibland är undermåligt, där flera människor bor i samma rum. Det finns kommuner som ordnar särskilda aktiviteter för människor som bor i eget boende. Det visar sig att många inte ens får vistas i sina lägenheter under dagtid. De får en madrass och en säng att sova i. Det kallar jag ett ovärdigt mottagande. Det kallar jag ett ovärdigt boende.

Anf. 186 Gustav Fridolin (Mp)

Herr talman! Jag fortsätter att konstatera att vi har olika uppfattning i sak. Jag tror inte att barnen blir mer studiemotiverade för att de hamnar på förläggningar i stället för att ha möjlighet till eget boende. Jag förstår inte riktigt ministerns argumentation utifrån att man själv beräknar att bara 10 % av dem som i dag uppbär ersättning för eget boende kommer att flytta till de här så underbara förläggningarna. Vad innebär det för övriga 90 %? Jo, det innebär bara att de blir ännu fattigare, ännu mer utsatta och hamnar i en ännu svårare situation. Vi kan lägga det åt sidan en stund, och jag vill ställa tre kontrollfrågor till statsrådet Barbro Holmberg. Den första frågan är: Har det parti som Barbro Holmberg är minister för, Socialdemokraterna, ett budgetsamarbete med några andra partier i riksdagen? Den andra frågan är: Vilka partier är det i så fall? Är det med Tobias Billströms moderater? Är det med Miljöpartiet? Är det kanske med Ilmar Reepalu, om han nu skulle ha ett eget parti? Den tredje frågan är: Vad innebär detta budgetsamarbete? Vilka regler gäller för detta budgetsamarbete? Alltså: Har Socialdemokraterna ett budgetsamarbete med andra partier? Vilka partier är det? Vad innebär det budgetsamarbetet?

Anf. 187 Barbro Holmberg (S)

Herr talman! Regeringen har varit väldigt tydlig i sin ambition att lägga det förslag som vi nu har debatterat. Det har inte varit någon hemlighet att regeringen avser att lägga ett förslag om att ta bort bostadsersättningen för människor som väljer ett eget boende. Lagrådsremissen lades också före budgetdiskussionerna. Miljöpartiet har vid ett flertal tillfällen markerat att man inte står bakom budgetöverenskommelsen i denna del. Det framgår också väldigt tydligt av utskottets betänkande. Jag kan se att det finns en väldig ilska över detta. Jag skulle ändå vilja påminna Gustav Fridolin om att Miljöpartiet i morse röstade med de borgerliga partierna, i en uppgörelse som gick emot regeringens förslag att ta bort nya ansökningar. Jag kan lova Gustav Fridolin att den knapptryckningen också hade en prislapp.

Anf. 188 Gustav Fridolin (Mp)

Herr talman! Nu ska vi inte blanda ihop formerna. Visst gör man uppgörelser mellan partierna här i riksdagen. Det är resultatet av att vi inte har en gemensam regering - tyvärr; statsrådet vet att vi tycker det. Det handlar om att göra ett tillkännagivande, i det här fallet ett avslag på en proposition som regeringen hade lagt, alltså att man behandlar regeringens förslag i nästa steg. Det regeringen gör nu är att lägga ett eget förslag, som man driver igenom med andra partier, vilket har budgetpåverkan. Formen bakom detta var att vi hade en budgetprocess. Jag tror att riksdagens alla partier kan föreställa sig hur en sådan budgetprocess går till. Det cirkulerar papper, och man ska gå och prata. I papperen i den här budgetuppgörelsen fanns aldrig de där raderna med om att man skulle avskaffa bidraget till eget boende för asylsökande. Till sist kom vi fram till en budget som vi var överens om. Vi tog i hand på det. Sedan kom papperen till oss här i riksdagen, och då var de papper som vi hade varit överens om ändrade. Då fanns det meningar om att avskaffa bidraget till eget boende för asylsökande. Så kan man faktiskt inte driva ett budgetsamarbete. Man ska inte driva ett budgetsamarbete på ett sådant sätt att vi måste börja diskutera formerna för det här i riksdagens kammare. Har man ett budgetsamarbete med den socialdemokratiska regeringen förutsätter jag att det också innefattar Utrikesdepartementet. Är det rätt förutsättning? Kommer den att gälla i framtiden? Kommer det ni kommer att driva igenom i budgeten också att stå i de papper vi förhandlar om?

Anf. 189 Barbro Holmberg (S)

Herr talman! Det har varit tydligt vilken ambition regeringen har haft när det gäller detta. Lagrådsremissen lades fram innan budgetdiskussionerna över huvud taget kom i gång. Det är inte någon hemlighet. Regeringen har inte lurat Miljöpartiet vad gäller denna fråga. Det har varit öppet.

Birgitta Carlsson (C)

Anf. 190 Birgitta Carlsson (C)

Herr talman! Nu kommer samma frågor igen. 10 % av människorna som i dag finns i eget boende beräknas flytta till anläggningsboende i stället. Man ser det som en budgeteffekt. Man tror att man tjänar pengar på det. EBO-bidraget dras in för 100 % men för bara 10 % kommer det att innebära boendekostnader för eget boende. Att försämra ekonomin för människor som redan har knapp ekonomi känns inte bra. Jag har varit på olika förläggningar bland annat insprängda i hyresfastigheter i mitt eget område i landet. Visst är det skillnad på det boendet och den förläggning jag var på för ett tag sedan. Där bodde fyra ensamkommande män i samma rum. De kom från olika länder. Möjligen kunde två göra sig förstådda med varandra. Tänk att placeras på det sättet! Det tycker jag inte är värdigt. Det kan hända att det har ändrats sedan dess. Det är, som sagt, ett tag sedan jag var där. Men att placera fyra personer från olika länder, med olika bakgrund och olika kulturella erfarenheter tillsammans känns definitivt inte bra. Hur kommer det att bli i framtiden? Vilken beredskap har Migrationsverket att ta emot de 10 % som man tror kommer att söka sig till dessa boenden? Var finns de?

Anf. 191 Barbro Holmberg (S)

Herr talman! Jag kan försäkra Birgitta Carlsson att det här inte är billigare. Det här gör inte regeringen för att spara pengar. Vi erbjuder asylsökande ett gratis boende som är mer värdigt än att bo trångt. Barnfamiljer får alltid en egen lägenhet. Har man två barn får man en tvåa eller en trea. Det är vanliga lägenheter som människor får. Det kan hända att ensamstående asylsökande får dela rum tillsammans med någon. Men det är aldrig mer än två i samma rum. Så ser det ut. Det är det som är verkligheten. Den verkligheten måste vi ställa mot den andra verkligheten som vi vet finns. Människor luras in i ett eget boende som inte är särskilt bra. Återigen: Det har visat sig att många barnfamiljer inte har vetat att det har funnits ett gratis alternativ. De har kanske haft kontakt med en landsman som kom hit för tio år sedan när mottagandet faktiskt kunde vara ett tält. Det var så för tio år sedan. Eller så användes ett gammalt nedlagt sjukhus som flyktingmottagning. Det var så för tio år sedan. Den bilden kanske de hade när de valde att bo i eget boende. De visste inte vad alternativet var. Detta är mycket anmärkningsvärt. Vi måste se till att människor får god information om vad det finns för alternativ och definitivt när det gäller barnfamiljer. Barnfamiljer ska inte hamna i situationen att de trängs ihop, kanske två tre familjer, i en liten lägenhet.

Birgitta Carlsson (C)

Anf. 192 Birgitta Carlsson (C)

Herr talman! Jag är mycket förvånad över att familjen inte vet om detta. Det är en familj som har sökt asyl, och Migrationsverkets personal måste ha skyldighet att informera om alternativen för människorna som kommer hit. Även om det finns bara två personer som kommer hit från olika länder och olika kulturell bakgrund kan man nästan önska sig att de skulle kunna få ha ett eget litet rum någonstans hellre än att de skulle behöva bo ihop med en person de aldrig någonsin tidigare har träffat. De som väljer ett EBO-boende väljer ändå att bo tillsammans med personer de känner sedan tidigare. Ofta är det släktingar. De är ofta vana att bo nära varandra i de länder de kommer från. Jag tycker att man svartmålar detta för mycket. Att mottagandet skulle förbättras genom att begränsa valfriheten kan inte vi i Centerpartiet se. Det känns som en försämring.

Anf. 193 Barbro Holmberg (S)

Herr talman! Att de är vana att bo trångt från det land de kommer från . Jag menar nog att vi ska ha ett mottagande i Sverige som håller svensk standard. Svensk standard är att barnfamiljer ändå får en lägenhet där barnen har ett utrymme. Ensamstående vuxna människor kan dela rum. Anläggningsboende är, Birgitta Carlsson, ett betydligt mer värdigt boende än de alternativ vi ser när det gäller eget boende. Det leder också till - det är det viktiga i sammanhanget - att människor hamnar i utanförskap. De får ingen förankring på bostadsmarknaden när de sedan väl får uppehållstillstånd. Därmed får de mycket svårt att också få en förankring på arbetsmarknaden. Det här är ett sätt att förbättra mottagandet för asylsökande som kommer att leda till att människor lättare och snabbare kommer in i samhället.

Anf. 194 Tobias Billström (M)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till den moderata reservationen nr 3. Vad ligger egentligen i ordet "integration"? Vissa säger att definitionen av begreppet är att sammansmälta olikartade delar till en helhet. Det är ordbokens något snäva sätt att beskriva saken. Men när ordet flyttas ut på det politiska fältet blir "integration" till något mer. Det blir ett sätt att försöka beskriva en samlad politisk vision som är större och mer omfattande. Integration är nämligen motsatsen till segregation, det fenomen som i dag utgör grunden till i stort sett alla de problem som våra större städer i Sverige i dag brottas med. Från moderat sida har vi under en lång följd av år kritiserat den samlade asyl- och integrationspolitik som det här landets regeringen bedriver och har bedrivit under tio års tid. Vi har på punkt efter punkt fått besked om, nu senast genom Riksrevisionens avlämnade rapport om asylprövningstiderna, att bristerna är stora och omfattande. Människor slits ned i byråkratins kvarnar och misshandlas bokstavligt talat av ett omänskligt system. Vi kan i dag, när riksdagen står i begrepp att avgöra frågan om den särskilda bostadsersättningen för asylsökande, inte bortse från den utveckling som ägt rum i Sverige under de senaste tio åren då vi haft detta system. Under denna period har problemen i områden som Rosengård, Bergsjön, Fittja och Botkyrka, för att nu nämna bara några av dem, ökat explosionsartat. Det går självfallet inte att identifiera en enskild fråga som avgörande i detta sammanhang. Det finns ingen ad hoc -förklaring till varför just Rosengård i Malmö, i min valkrets och födelsestad, är mer drabbat än andra områden i Malmö eller för den delen i Sverige av utanförskap, otrygghet och kriminalitet. Det går inte att peka på en uppsättning av frågor och säga att "just här finns problemet". Vad som däremot går att göra är att visa på specifika problem som utgör knutpunkter. Ett sådant är EBO, den särskilda bostadsersättningen för asylsökande. Herr talman! EBO:s grundtankar kan väl sammanfattas i meningen: "Så rätt du tänkte, så fel det blev." Det som från början var tänkt att vara ett sätt att underlätta integrationen blev under den tioårsperiod som nu ligger bakom oss och som bidraget har existerat till sin raka motsats. I stället för att styra bort från otryggheten har vi fått en motsats. I september 2004 hade ca 1 700 personer i Malmö särskild bostadsersättning för asylsökande. 80 % av dessa var ensamstående män. Och nästan alla bodde, och bor vad jag vet, i två stadsdelar, nämligen Rosengård och Fosie. Men det är inte bara 1 700 personer som vi diskuterar utan det handlar också om dem som är beroende av dessa 1 700 personer som bidragstagare, som föräldrar och som släktingar. Ett faktum som många partier här i kammaren tycks bortse ifrån är att många EBO-bidragstagare stannar kvar hos redan trångbodda familjer när de fått uppehållstillstånd. Detta innebär att en från början dålig situation cementeras, eftersom det inte finns några andra bostäder för dem att tillgå. Men det finns inte heller några jobb. Jag besökte under min valkampanj 2002 flera lägenheter i Rosengård. Jag besökte en lägenhet ursprungligen byggd för fyra personer där det i dag bor tio. Man kan inte med bästa vilja i världen säga att det är en human och acceptabel situation. Och det är de barn som lever i de här lägenheterna som betalar det högsta priset med dålig hälsa både psykiskt och fysiskt och med sämre möjligheter att klara sig i skolan. Jag som huvudsakligen sysselsätter mig med utbildningsfrågor i riksdagen brukar inte stå i talarstolen när det här utskottets frågor debatteras, men jag gör det i dag. Jag ser detta extra tydligt. När inflödet av nya elever till skolor i dessa områden dessutom sker stötvis och i stora grupper blir det i praktiken omöjligt att upprätthålla en pedagogisk verksamhet av hög kvalitet. Lägg därtill att skolorna i dessa områden har specifika problem eftersom en hög andel av eleverna redan har språksvårigheter, kaotisk bakgrund, olika familjeproblem med arbetslösheten som den största grunden och ibland också en dålig självkänsla. Att skapa en ordning som stöder verksamheten i dessa skolor måste vara en prioriterad uppgift för den här kammaren. Herr talman! Från moderat sida är vi stolta över den uppgörelse som träffats i socialförsäkringsutskottet, men vi är inte nöjda. Jag är som riksdagsledamot från Malmö extra glad över utfallet i utskottet. Vi moderater är stolta över att det har gått att skapa en majoritet i denna kammare för en konsensuslösning. De tre hemställanspunkter där regeringen biträder våra förslag innebär att vi nu får till stånd en behövlig systemförändring. De här systemen kan inte längre tillåtas att sabotera en positiv utveckling för dem som bor i dessa områden. Utskottet slår i sitt betänkande fast att staten bara ska bevilja särskild bostadsersättning för asylsökande som väljer att bo i eget boende för det fall att detta skulle möjliggöra för en enskild asylsökande att anta ett erbjudande om anställning. För oss är detta en helt avgörande punkt - det handlar om att uppmuntra till arbete, inte till utanförskap. Men det räcker inte med detta. Vi vill också att Migrationsverket ska kunna sätta ned den särskilda bostadsersättningen, helt eller delvis, för att skapa ytterligare incitament för den enskilde att ordna försörjning på egen hand. Det kan till exempel handla om en avtrappning baserad på olika tidsnivåer. Detta är viktigt för att ge fler asylsökande människor morötter att flytta till orter där chanserna för att få ett arbete är större. Det kommer förhoppningsvis att leda till att orter som Malmö, Göteborg och Stockholm kan avlastas och att västra Skåne med Landskrona och Helsingborg kan få ett andrum. Det kommer att bli lättare att, just i enlighet med vad jag sade inledningsvis, uppnå visionen om en integration och en integrationspolitik som faktiskt fungerar, om de möjligheter som finns på andra och mindre orter i vårt land kan tillvaratas. För vi vet - det visar oss erfarenheten - att integrationen i sådana områden varit mer lyckad än vad den varit på andra håll. Det är mycket lättare att bli integrerad i Gnosjö än i Rosengård. Men som jag sade är vi inte nöjda. Det finns naturligtvis anledning att kritisera utskottsmajoriteten som trots allt ändå inte kunde fatta mod att tillstyrka våra hemställlanspunkter i övrigt om att minska ledtiderna i asylprocesserna och att tillåta undantag från förbudet om att arbeta under asyltiden, vilket är en väldigt viktig fråga. Jag måste säga att jag tänker gå utskottsminoriteten till mötes i detta avseende och instämma i kritiken mot majoriteten. Detta är åtgärder som är av avgörande betydelse för att skapa ett asylprövningssystem med trovärdighet. Det är, som har konstaterats i åtskilliga debatter och diskussioner i den här kammaren, just i dessa delar av asylprocessen och i förbudet mot arbete som de riktigt brutala bristerna ligger, och det är dessa som måste omprövas och rättas till. Dessa förslag borde Socialdemokraterna och dess stödpartier ha haft mod nog att acceptera. Jag slutar därför mitt anförande med en uppmaning till utskottets majoritet om att tänka om på dessa punkter.

Anf. 195 Mauricio Rojas (Fp)

Herr talman! Om du verkligen tror på den beskrivning som du gjorde och som jag vet att vi är överens om - inte bara en beskrivning utan också en redogörelse för orsakerna, och vi vet att det är socialdemokratins misslyckade integrationspolitik som ligger bakom - varför går du då med på ett förslag som det står skrivet bara marginellt kan förändra detta? Är inte det här att låta socialdemokratin få igenom en bluff med er hjälp? Om man tror på vad man säger ska man föreslå riktiga åtgärder, som verkligen förändrar. Det här har ingenting med det att göra, och jag fattar inte varför du är så stolt i dag.

Anf. 196 Tobias Billström (M)

Herr talman! Så sent som i går stod Per Westerberg här i talarstolen som representant för Moderaterna i socialförsäkringsutskottet och var väldigt tydlig i sin kritik av det faktum att regeringen fortfarande, trots att riksdagen med en mycket stor enighet för fem år sedan kom överens om att ändra asylprocesserna, inte har klarat att leverera ett förslag i den här kammaren. Den kritiken tycker jag är väldigt viktig att komma ihåg när man funderar över debatten här i dag. Jag undrar om Mauricio Rojas häromdagen på TV såg den iranska tjej vars mor aldrig hade varit utanför Rosengård på åtta års tid och inte pratade ett enda ord svenska. Ett sådant utanförskap och en sådan anonymitet hade inte varit en möjlighet i en miljö på en mindre ort, där arbetslinjen och öppenheten hade varit de verkande krafterna. Det är för den kvinnans skull som vi nu väljer att avskaffa ett felaktigt system. Jag tycker att det är viktigt att framhålla det här, för det framstår i debatten ibland som om det här bara skulle vara en liten enskild detalj av ringa intresse och med enbart skadliga effekter om man tar bort den. Jag delar inte den uppfattningen. Som riksdagsledamot från Malmö, där jag har en bakgrund av mer än tio år som kommunalpolitiker, har jag sett det gradvisa förfallet. Jag har sett hur Rosengård har utvecklats till sitt utanförskap, och jag är väl medveten när jag står här att jag talar för väldigt många personer som anser att systemet med EBO, som inte har fått de effekter som var avsedda från början, måste avskaffas för att vi ska kunna gå vidare. Jag hade dock önskat att regeringen hade visat mer handlingskraft tidigare, och jag instämmer i den kritik som Mauricio Rojas ibland har framfört mot det märkliga att det först är nu efter tio års styre av Malmö stad som Ilmar Reepalu har lyckats samla sig till att närma sig riksdagen med en begäran om att avskaffa EBO. Varför det är på det viset kan man verkligen fundera över.

Anf. 197 Mauricio Rojas (Fp)

Herr talman! En gång till: Det här förslaget kommer inte att förändra verkligheten. Ni och Socialdemokraterna vill att folk ska tro det, men det är inte sant. Det heter populism. Man agiterar, men det håller inte. Det är en bluff. Det är vad ni gör med det här förslaget - tyvärr. Vad ni i praktiken gör är att göra fattiga människor fattigare. Det vet du, och det vet socialdemokratin. Vad hjälper det till? Människorna kommer att fortsätta att komma till Malmö, till Göteborg och till Södertälje bara under lite sämre villkor. Hur kommer det att förändra läget i Rosengård, som både du och jag många gånger har studerat och sett? Jag har ägnat nästan sex månader åt att studera utanförskapet, så jag vet vad det betyder. Därför vill jag inte gå på någon bluff.

Anf. 198 Tobias Billström (M)

Herr talman! Jag respekterar Mauricio Rojas djupa kunskaper på det här området. Det är inte det som vi diskuterar. Vad vi diskuterar är huruvida det i den här frågan är rimligt att prata om helhet kontra delar. Jag delar inte uppfattningen att bara för att man bryter ut och vill gå före med en del i det här förslaget är allt annat oväsentligt och oviktigt. Mitt parti står här i kammaren och utanför den för uppfattningen att vi måste revidera hela synen på asylprocessen. Vi måste reformera den, och jag hade önskat att det hade varit en borgerlig regering som hade utfört det här arbetet. Det hade förmodligen gått fortare och blivit betydligt bättre, men det ser inte ut på det viset. Vi måste förhålla oss till verkligheten, och verkligheten är den att EBO är ett skadligt system, som har fått oönskade effekter i flera olika städer, framför allt i storstäderna i Sverige, och som bör reformeras. Det kan diskuteras huruvida man ska gå in för den här reformen på det ena eller det andra sättet. Jag menar att vi moderater har gjort det på ett bra vis. Vi har sagt att vi kan tänka oss en ersättning. Vi har sagt att vi vill ha en tydlig inriktning på vid vilka tillfällen som man ska få EBO och vid vilka tillfällen man inte ska få det. Men det finns inget annat parti av dem som nu reserverat sig i utskottet som har samma typ av inställning i frågan. Det finns ingen som har sagt: Vi vill se en justering, en förbättring eller en förändring. Det får mig att börja fundera över - och jag tror inte att jag är ensam om det, för i min hemstad har debatten tydligt pekat i den riktningen - om det i så fall inte finns några andra förslag. Eller handlar det bara om att försöka skapa någon form av konflikt kring delar av helheten när man inte kan få allting på en gång? Det tycker jag i så fall är fel.

Anf. 199 Gustav Fridolin (Mp)

Herr talman! Tobias Billström säger att han är stolt men inte nöjd. I vanliga fall hade jag blivit både förvånad och glad om Billström hade börjat låta som en socialdemokrat, som ett steg i rätt riktning, men i dag är jag bara förvånad. Jag lyssnade på Tobias Billström och det är bara att instämma i mycket av det han säger. Vi har ett jätteproblem med segregationen, och jag tog också upp det i mitt anförande. Problemet är stort i Stockholm, där jag är invald, och i Malmö, som jag tillägnat mycket tid som gammal lundensare. Jag var faktiskt i Fosie i förra veckan hos en familj som jag känner. Problemen med arbetslöshet, utanförskap, segregation och bostadssegregation har vi i och för sig olika lösningar på, men det är helt andra lösningar än de vi diskuterar här i dag. Vi brukar mötas i diskrimineringsdebatter, integrationsdebatter och bolla våra förslag mot varandra. Men jag har inte tidigare hört att den stora moderata lösningen på de här problemen skulle vara att avskaffa bidragen till eget boende. Om det är det är det i så fall en ny linje. Jag skulle vilja höra om Billström nu tror att problemen i Malmö kommer att försvinna. Eller delar han den uppfattning som Göte Wahlström gav uttryck för tidigare, att det ändå bara är 10 % av dem som i dag uppbär bidrag till eget boende som faktiskt får flytta in på en förläggning? Resultatet blir därefter. De som har lite pengar i dag får ännu mindre pengar, en ännu mindre bas att bygga någonting på, och ändå är ingenting vunnet.

Anf. 200 Tobias Billström (M)

Herr talman! Nu ska inte Gustav Fridolin tro att trianguleringen når nya höjder här i kammaren bara för att jag råkade använda ett uttryck som vanligtvis läggs i munnar på ledamöter från andra partier. Det här förslaget är inte det stora förlösande förslaget. På s. 12 i betänkandet finns en reservation nr 3 om reformering av asylprocessen som vi har lagt och som vi inte fick gehör för i kammaren. Jag vill tydligt och klart slå fast att om inte asylprocessen reformeras blir naturligtvis alla andra åtgärder meningslösa. Det har också sagts i debatten i Malmö. Mitt eget parti gjorde så tidigt som i januari i år i debatten kring Välfärd för alla - det stora programmet som har antagits i mycket bred enighet i Malmö - tydligt och klart att vi visst ställer upp på den här tanken och till och med på det kortare moratoriet, inte det längre som Ilmar Reepalu senare har fört in. Men ingenting av detta spelar någon roll om inte asylprocesserna reformeras och om inte de åtgärder vidtas som vi har räknat upp och som jag har nämnt, framför allt att häva förbudet mot att arbeta under asylprocessen. Det tycker jag att man har glömt bort i debatten i kammaren här i kväll, och det tycker jag är tråkigt. Om vi i stället hade kunnat samla oss kring en borgerlig och kanske till och med miljöpartistisk enighet i utskottet kring de här frågorna och en gemensam reservation, då tror jag att vi hade kunnat stå upp mot regeringen i det här avseendet. Jag kan inte se av betänkandet att Miljöpartiet vill gå in för tanken att häva förbudet mot arbete under asyltiden, men det vill ni kanske.

Anf. 201 Gustav Fridolin (Mp)

Herr talman! Jo, vi vill ge möjligheter för människor - det är många som gör det redan i dag - att i ökad utsträckning arbeta under sin tid som asylsökande, absolut. Nu lyssnade jag på Billström och hans svar på min lilla replik. Det jag hörde var att nej, det mesta blir meningslöst. Han kan inte riktigt peka på vad som skulle vara bättre om 10 % av dem som i dag uppbär bidrag för eget boende tvingas in på förläggningar, medan 90 % bara blir fattigare. Han kan inte föra i bevis att det skulle lösa de stora problem som vi är eniga om finns men som vi har olika lösningar på. Är det så att Billström kanske egentligen vill någonting helt annat än det här? Vill Billström och Moderaterna gå ännu längre? Vill man ha stopp för flyktingmottagande totalt i vissa städer och också stopp för flyktingar som har permanent uppehållstillstånd? Vill man stänga in vissa städer totalt? Vill man avskaffa de asylsökandes rätt att få bosätta sig var de vill, att den mänskliga rättigheten inte ska gälla dem som söker asyl i vårt land? Är det detta man vill? Jag förstår inte. Om du själv säger att den här lilla reformen är meningslös, vill du då gå längre åt det här hållet? Vill du någonting annat, eller är det bara ett falskspel?

Anf. 202 Tobias Billström (M)

Herr talman! Jag sade inte att den här reformen är meningslös. Jag sade att den riskerar att bli meningslös. Det är en väldigt stor skillnad. Statsrådet har tyvärr avlägsnat sig, annars skulle jag ha vänt mig till henne. Men jag gör det till Gustav Fridolin som ju är hennes supporter i den här kammaren, om än inte i just den här frågan. Om man inte genomför en reformering av asylprocessen på ett sådant sätt som skisseras i våra reservationer, anser jag att vi står inför en mycket större och allvarligare situation än vi någonsin tidigare har gjort. Då är vi riktigt på väg ut i naturen. Jag tycker att man ska vara ärlig med varför EBO infördes 1994. Det var kaos, det var kris, det var desperation över kriget i Jugoslavien och flyktingströmmarna därifrån. Systemet infördes som ett försök att övervinna problemen med handläggningstiderna. Men systemet har vägts på våg och befunnits vara för lätt. Systemet har dömts ut därför att de negativa effekterna kan inte bortförklaras. Man kan inte säga att det som presenteras i utredningarna och de synpunkter som har framförts från socialförvaltningarna i Malmö och från de lokala kommunpolitikerna där skulle vara varmluft. Det är konkreta ting vi pratar om. Jag vänder mig emot dem som säger att den förändring som kammaren nu kommer att besluta om i morgon, det vill säga om voteringen går som den ska, skulle vara ett dekorativt undantag. Det är någonting mycket, mycket mer än så. Det är kanske det första riktigt viktiga steget på den vandring - jag vill inte säga kanossavandring - som regeringen har att göra till dess att man inser att asylprocesserna måste reformeras. Vi måste få kortare handläggningstider. Vi måste komma ur den brutalisering och den omänsklighet som det innebär för människor att leva i en osäkerhetssituation under så lång tid som har varit fallet under 1990-talet och en bit in på 2000-talet. Det är mitt svar till Gustav Fridolin. Läs reservationen och få ännu mer information!

Luciano Astudillo (S)

Anf. 203 Luciano Astudillo (S)

Herr talman! Jag ska inte förlänga debatten. Det mesta har sagts, framför allt av mina partivänner Göte Wahlström och statsrådet Barbro Holmberg. Jag vill uttrycka min glädje över att regeringen lyssnat på oss som representerar Malmö och andra kommuner som under flera år haft problem med flyktingmottagandet. Det är ett mångfasetterat problem, och det finns ingen enkel lösning på det. Men just slopandet av EBO är ett viktigt steg i rätt riktning. EBO har skapat en rad problem för den enskilde asylsökande men också för kommunerna. Vi har sett flera exempel på trångboddhet och svårigheter i skolan för barn, samtidigt som kommunerna inte mäktat med att ge alla flyktingar som kommer ett värdigt mottagande. Kanske är Bejzat, ansvarig för Islamic Center - moskén i Malmö - den som uttryckt detta på bästa sätt. Han säger: De däruppe - han menar oss i riksdagen - måste en gång för alla lyssna på oss här i Rosengård. Våra barn lever trångt, lider av sömnbrist och misslyckas i skolan. Vi måste hörsamma sådana ledargestalter som Bejzat, som driver moskén i Malmö. EBO, som många här argumenterat för, är inget människovärdigt mottagande. Det är precis tvärtom. Att hamna trångt med boendeförhållanden som vi knappt sett maken till i Sverige på många år är inget människovärdigt mottagande. Vissa här har hävdat att vi skickar negativa, konstiga signaler. Men vad skulle vi skicka för signaler om vi accepterade det här boendet? Vad är det för signaler vi skulle skicka om vi accepterar, och inte bara accepterar utan med ekonomiska incitament uppmuntrar, ett sådant boende? Jag vill konkret visa vilka effekter detta har haft för Malmö när det gäller flyktingmottagandet. En del hävdar ju att Malmö vill bygga en mur runt stan. Men så är det ju inte. Mellan 1998 och 2002 tog Malmö emot 8 % av alla dem som fick uppehållstillstånd i Sverige. Malmö har en befolkning som är 3 % av de boende i Sverige. Där har ni staden som vill ringa in sig och inte vill ta emot flyktingar. Vi har visat solidaritet, trots att vi under hela denna period har haft nollavtal med Migrationsverket. EBO har bidragit negativt till detta. Varför? Jo, därför att det sedan 1994 har funnits i genomsnitt 500 människor i så kallat EBO. Och när de väl har fått uppehållstillstånd har de inte kunnat ta sig därifrån. Ibland tvingas de, precis som Tobias Billström beskrev, bo kvar mycket längre i bostäderna hos de värdfamiljer som tog emot dem när de sökte asyl. Det finns mycket mer som måste göras. Det handlar om information också, att se till att människor får en bra information. Genom avskaffande av EBO-bidraget kanske vi har en bättre möjlighet att möta människor. Det handlar också om att se till att de kommuner som visar solidaritet också får full kompensation för flyktingmottagandet. Här finns rapporter som pekar på att en sådan kompensation inte finns i dag. Herr talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Anf. 204 Mauricio Rojas (Fp)

Herr talman! Luciano Astudillo, du är väldigt glad i dag över att göra fattiga människor fattigare. Tror du på vad ditt parti säger, nämligen att bara 10 % inte kommer att flytta till eget boende? Det här löser inga problem. Det är bara ord, ingenting annat. Du är glad för att den enda verklighet som kommer att förändras är för de 90 % som fortfarande kommer att flytta till Malmö och som ska vara fattigare och ännu mer utsatta. Vad hjälper det? Hur kan du vara glad för att du gör människorna fattigare?

Luciano Astudillo (S)

Anf. 205 Luciano Astudillo (S)

Herr talman! Jag är glad att regeringen hörsammat förslaget om att avskaffa det incitament som finns till att människor hamnar i trånga boendemiljöer där barn drabbas av sömnlöshet och sedan misslyckas i skolan. Konsekvenserna av det här systemet har varit så totalt katastrofala för till exempel stadsdelen Rosengård. Jag är glad för att vi tar bort detta incitament. Jag kan upprepa flera gånger om att det är 10 % som påverkas av att vi tar bort detta incitament. Det är den bedömning som regeringen gör. Det är väl bra? Låt gå. Låt oss med informatonsinsatser göra det möjligt för människor att få reda på att Sverige är större än så och att det finns andra kommuner som kan bereda plats med ett värdigt boende, bra offentlig service med en bra skola och med möjlighet till arbete. Det är också en insats som jag hoppas att vi kan bli bättre på via Migrationsverkets insatser. Men detta är ett exempel. Och det är glädjande att regeringen har lyssnat på oss Malmöpolitiker i den här frågan.