Anf. 70 Jessika Vilhelmsson (M)
Herr talman! I betänkandet behandlas ett sjuttiotal motionsyrkanden på konsumentområdet, som är ett stort område. Jag tänker tala om bluffakturor, betalningstider i näringslivet och telefonförsäljning och på slutet även något om snabblån.
Ett mycket uppmärksammat brott har under de senaste åren varit just bluffakturor. De orsakar stora kostnader och besvär för de som drabbas. För små företag och privatpersoner med begränsade ekonomiska och juridiska resurser kan konsekvenserna bli särskilt allvarliga.
Under 2012 polisanmäldes över 16 000 så kallade bluffakturor utskickade till främst små och medelstora företag. Brå släppte nyligen brottsstatistiken för 2013 som visar att antalet bluffakturor hade minskade med 20 procent jämfört med året innan. Det är förstås mycket positivt, men problemet är inte löst.
Eftersom bluffakturor i allmänhet handlar om brott, är det naturligt att samhällets fokus i första hand ligger på det straffrättsliga området. Regeringens satsning på ökat antal poliser har varit nödvändig. Myndigheternas och näringslivets samverkan mot fakturabedrägerierna har också gjort det svårare för bluffbolagen. Den som sänder en bluffaktura gör sig normalt sett skyldig till ett brott. Den gällande lagstiftningen tar tydligt avstånd från den typen av verksamhet. Nyligen presenterades Egendomsskyddsutredningen som bland annat föreslår straffskärpningar och ett nytt brott som ska heta grovt fordringsbedrägeri. Det görs för att stärka skyddet mot bluffakturor. Utredningen är nu ute på remiss.
Vidare har regeringen givit en utredare i uppdrag att föreslå åtgärder mot fakturabedrägerier. Utredningsuppdraget omfattar många saker, men enkelt uttryckt täcker den in stora delar av det som Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna efterfrågar i sina reservationer. Utredaren ska bland annat kartlägga problemen med bluffakturor, se om det finns behov av förändringar inom framför allt civilrättens område, se över behovet av ökade informationsinsatser, samarbetet mellan myndigheter, kreditupplysning och avtalslagens ogiltighetsregler.
Herr talman! Det har framkommit att det finns en stor okunskap inom området. Många fakturabedrägerier polisanmäls inte. Vi ska också vara medvetna om att i de flesta fall har något avtal över huvud taget inte ingåtts. Det är därför viktigt att de som drabbas av bluffakturor får tillräckligt med information och stöd. Här har branschen och myndigheterna gjort mycket. Bland annat har Svensk Handel och Företagarna webbplatser där de på ett bra sätt informerar om hur man ska göra om man blivit drabbad, och Konsumentverket och Kronofogdemyndigheten lämnar på sina webbplatser bra information om bestridande av bluffakturor. Flera av myndigheterna använder även sociala medier, exempelvis polisen och Konsumentverket. De både twittrar och "facebookar" och informerar därigenom om företag som bluffar. Polisen länkar dessutom till Svensk Handels varningslista. I uppdraget ingår som sagt också att överväga om det behövs ökade informationsinsatser. Mycket görs, och mycket har de senaste åren blivit bättre.
Regeringen har tagit och tar fakturabedrägerier på stort allvar. Det ligger i allas vårt intresse att komma åt bedragarna, men på det stora hela tycker jag att vi i dag är överens. Därför frågar jag mig vad det är man egentligen reserverar sig mot.
Herr talman! Nu går jag över till betalningstider i näringslivet. Här råder det delade meningar om hur man ska göra och vad som är det bästa för företagen. Det är väl det som debatten borde handla om, alltså vad som är bäst för näringslivet, inte vad som låter bäst inom politiken. Den frågan har vi debatterat i kammaren ett antal gånger, och vid den senaste interpellationsdebatten uppfattade jag det så att det hos Socialdemokraterna fanns en viss förståelse för att det finns en komplexitet i frågan. Det är därför beklagligt att vi trots det nu ser ett förslag om tillkännagivande om tvingande lagstiftning vad gäller betalningstider i näringslivet. Jag återkommer strax till det.
Vi kan som i fråga om bluffakturor säkert vara överens om problembilden, till viss del i vart fall. Inom vissa branscher finns avarter vad gäller betalningstider. Det är såklart något jag inte tycker är bra. Men man ska ha klart för sig att när det gäller betalningstider är det generellt sett inte ett problem i Sverige. I genomsnitt är den avtalade betalningstiden i Sverige 28 dagar. I Italien är den 96 dagar.
Med anledning av det tillkännagivande som riksdagen beslutade om förra året utarbetade Justitiedepartementet förra våren promemorian
Tvingande regler om betalningstider i näringslivet
. I promemorian behandlas frågan om hur små och medelstora företags ställning kan stärkas. Det föreslogs då, i enlighet med tillkännagivandet, att en fordran ska betalas senast 30 dagar efter det att kravet har framställts. Den föreslagna regleringen skulle vara tvingande.
Promemorian har remissbehandlats, och utifrån utfallet av remissvaren kan konstateras att de flesta var negativa och att frågan är komplex, vilket också justitieministern har konstaterat vid två interpellationsdebatter.
I fredags, alltså den 28 mars, bjöd Internationella handelskammaren tillsammans med Justitiedepartementet och Näringsdepartementet in flera näringslivsorganisationer för att diskutera långa betalningstider. Jag vill poängtera att med på mötet var såväl köpare som leverantörer. Ja, även leverantörer för fordonsindustrin var med på mötet.
Vid mötet blev det klart att näringslivets betalningstider och betalningsmodeller är väldigt olika. Olika branscher har olika lösningar, och ju mer man tittar på frågan desto mer uppenbart blir det att det inte finns någon enkel eller generell lösning, vilket för mig inte är någon överraskning. Det stärker det som kom fram i remissvaren, nämligen att det är en komplex fråga. Ju mer man tittar på frågan desto mer tydligt blir det, tycker jag, att en tvingande regel inte löser problemen utan kanske till och med försvårar för vissa branscher.
Vid det aktuella mötet, som såväl utskottsmajoriteten som vi reservanter hänvisar till, inrättades en grupp som ska arbeta fram en betalningspraxis. Det är min övertygelse att det är rätt väg att gå - självreglering. Då träffar man rätt vad gäller problemen och orsakar inte skada för andra. För mig är det obegripligt och beklagligt att Socialdemokraterna och övriga reservanter vill hasta fram en tvingande lagstiftning.
Herr talman! Jag vill även säga några ord om telefonförsäljning. Det är en fråga som vi många gånger diskuterat i kammaren, och den diskuteras också i samhällsdebatten i stort. I februari i år höll jag tillsammans med Carina Ohlsson från Socialdemokraterna ett seminarium om just oseriös telefonförsäljning. Vi hade med oss deltagare från branschen och från Konsumentverket. Intresset var stort liksom deltagandet.
Vi var alla överens om att oseriös telefonförsäljning finns och att det är ett problem. Det betyder inte att telefonförsäljningen i sig är ett problem, utan de oseriösa telefonförsäljarna som är ute efter att lura människor. Förmodligen känner alla här någon som har blivit lurad, och det är inte ovanligt att det just är äldre personer eller personer som har svårt att förstå språket som blir lurade. Det gör mig förstås arg och ledsen, men det visar också att det är de oseriösa aktörerna vi ska bekämpa.
När det gäller konsumentskyddet vid telefonförsäljning gav regeringen i oktober förra året en utredare i uppdrag att överväga och bedöma konsumentskyddet i samband med telefonförsäljning. Utredaren ska bland annat överväga om det bör införas ett krav på skriftlig bekräftelse eller motsvarande från konsumenten för att ett avtal ska vara bindande. Jag tycker faktiskt att det är rimligt att invänta utredarens förslag på åtgärder som ska redovisas nästa år.
Slutligen, herr talman, vill jag säga något om sms-lånen eller snabblånen - snabba pengar. Kreditgivare skor sig på desperation och okunskap, så låter det i debatten ibland. Det kanske delvis är sant, och det är ett stort problem att många har hamnat i en överskuldsättning. Men att låna pengar och ta krediter är ingenting nytt, och möjligheterna till det är här för att stanna. Det vi ska diskutera är spelreglerna, hur vi ska göra för att människor inte ska hamna i skuldfällan. Självklart krävs det ordning och reda även på den marknaden.
Som vi i civilutskottet vet har riksdagen fattat ett viktigt beslut i år och kommer att fatta ytterligare ett inom kort. I februari i år beslutade riksdagen om vissa ändringar i konsumentkreditlagen. Syftet med ändringarna var att stärka konsumentskyddet vid kreditgivning och därigenom minska överskuldsättningen bland konsumenter. Konsumentverket har från och med nu möjlighet att ta ut en sanktionsavgift på upp till 10 miljoner kronor av näringsidkare som lånar ut pengar utan att tillräckligt noggrant göra en kreditprövning.
Vidare har regeringen lagt fram en proposition som för närvarande behandlas av riksdagen och som innebär att det kommer att krävas tillstånd av Finansinspektionen för att få bedriva företag som lämnar konsumentkrediter. Med införandet av tillstånd och sanktionsavgifter blir det tuffare för den som vill bedriva den typen av verksamhet. Förhoppningsvis ska det få bort de oseriösa företagen i branschen. Det är ett led i att stärka konsumentskyddet och minska överskuldsättningen bland konsumenterna. Mycket har alltså gjorts och mer är på gång.
Sammanfattningsvis, och det får sägas gälla hela betänkandet, har mycket skett och mycket är på gång. Därför yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet utom under punkt 13. Jag står bakom reservation 18 men yrkar inte bifall till den.
(Applåder)