Terrorhotet och återvändande terroriststridande

Herr talman! Anti Avsan har frågat mig om terrorhotet och återvändande terroriststridande och efterfrågat min syn på det faktum att många kommuner saknar handlingsplaner för att arbeta med återvändande terroriststridande. Jag har också fått frågan vilka initiativ regeringen tänker ta för att samtliga kommuner ska ha handlingsplaner och riktlinjer för arbetet med återvändande terroriststridande samt vilka initiativ regeringen kommer att ta för att återvändande terroriststridande ska följas upp av individuella handlingsplaner för avradikalisering.

Låt mig börja med att understryka att arbetet mot våldsbejakande extremism och terrorism är mycket högt prioriterat av regeringen. Efter det fruktansvärda attentatet den 7 april i centrala Stockholm fortsätter nu arbetet med full kraft. Vi är många som är djupt berörda av hur många människor som slöt upp till stöd för det öppna och demokratiska samhället och hur våra myndigheter och centrala samhällsfunktioner agerade i samband med attentatet. Vi måste fortsatt göra allt vi kan för att det inte ska ske igen. Det förebyggande arbetet är långsiktigt och måste ständigt utvecklas. Arbetet mot våldsbejakande extremism utgår från den överenskommelse regeringen har med Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna.

Den självklara utgångspunkten är att den person som begått terroristbrottslighet ska åtalas och straffas. Förundersökning om brott ska inledas när det finns skäl att misstänka brott. Det är rättsväsendet och Säkerhetspolisen som har ansvar för att hantera personer som utgör hot mot Sverige och som är brottsmisstänkta. Regeringen har tagit initiativ för att skärpa lagstiftningen och kraftigt stärka rättsväsendets kapacitet i dessa frågor.

Gör Säkerhetspolisen och Polismyndigheten bedömningen att det inte finns anledning att misstänka att en återvändare gjort sig skyldig till brott innebär det inte att samhället ska kliva tillbaka. Kommunerna har olika förutsättningar att hantera denna typ av situationer. När kommunala verksamheter, genom Säkerhetspolisen eller Polismyndigheten, får information om återvändare är det viktigt att det finns stöd och expertis för att guida de kommunala verksamheterna rätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Flertalet kommuner har utvecklat riktlinjer och handlingsplaner samt en beredskap för att hantera dessa frågor. Det konstaterar de aktörer som har att stödja kommunerna i detta arbete. I flertalet kommuner och stadsdelar behöver dock arbetet kontinuerligt uppdateras och bli bättre. Som Polismyndighetens rapport om utsatta områden visar har flera av de områden som haft problem med rekrytering till strider i utlandet också andra mycket allvarliga problem. Kontinuerlig kunskapsutveckling och uppföljning krävs för att arbetet mot extremism ska prioriteras i kommunerna. Den nationella samordnaren kommer under 2017 att tillsammans med länsstyrelserna möta samtliga kommuner. Inom kort kommer även samordnaren att ge ut en vägledning för hur kommuner kan ta fram lägesbilder samt revidera vägledningen för handlingsplaner. I juli kommer samordnaren att publicera lägesbilder över den våldsbejakande extremismen i Sverige och vad som görs på kommunnivå för att motverka sådan extremism.

För att tydliggöra ansvarskedjan och respektive myndighets och kommuns ansvar avser regeringen att ge Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram en nationell vägledning i samverkan med berörda myndigheter, såsom Säkerhetspolisen och Polismyndigheten. Vägledningen ska bland annat klargöra ansvarsfördelning och samverkansformer för återvändare från strider i utlandet. Regeringen avser också att tillsätta en utredning som tittar på sekretesslagstiftningen vad gäller informationsutbyte mellan samverkande myndigheter i det förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism och terrorism. När den nationella samordnarens verksamhet görs permanent i början av 2018, vid en existerande myndighet, är även avsikten att arbetet gentemot kommunerna ska bli mer operativt.

Regeringen prioriterar det förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism och terrorism. Vi kan inte skydda oss mot allt, men vi ska göra allt vi kan för att skydda oss.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Inledningsvis vill jag säga att ofta när man talar om hur saker och ting förhåller sig berättar man hur det borde vara och inte hur det verkligen är. Jag har inte någon annan uppfattning i stora delar av det som kultur- och demokratiministern säger i sitt svar. Men jag tycker nog inte att jag har fått svar på min första fråga.

Min första fråga gällde att det nog är ett känt faktum att många kommuner saknar handlingsplaner för att arbeta med återvändande terroriststridande. Det har kultur- och demokratiministern inte heller invänt mot. Men det finns inte någon uttalad uppfattning om det förhållandet. Själv tycker jag att det är sorgligt, ledsamt och tråkigt med tanke på att det här är brister i den offentliga hanteringen av det problem som är väldigt mångfasetterat.

I min interpellation nämner jag en del om utgångspunkterna för detta. Skälet till att jag talar om lagföring är att jag nog tycker att en rimlig återanpassning i samhället av personer som har varit iväg och kanske begått brott måste börja med lagföring. Det är inte meningen att man ska kunna komma undan med allvarlig brottslighet och sedan fortsätta precis som om ingenting har hänt när man har kommit tillbaka till Sverige.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Nu är också det förebyggande arbetet mer mångfasetterat än att det bara handlar om återvändande terroriststridande. Återvändande terroriststridande är personer som förmodligen har radikaliserats, eftersom det är skälet till att de har åkt iväg och kommit tillbaka.

Vi vet från internationell forskning att ungefär 15 procent av dem som har åkt iväg från ungefär 120 av världens alla länder i dag är beredda att utföra terroristattentat på hemmaplan i sina egna länder eller i andra länder som de har åkt till efter att ha deltagit i olika aktiviteter med terroristorganisationer.

Även om de själva inte är beredda att göra attentat eller medverka i dem medverkar de kanske i radikalisering av andra. De sprider då den våldsideologi som får så fatala effekter för andra människor inte bara i Sverige utan i väldigt många av världens länder.

Den här interpellationen är inte en interpellation med anledning av det fruktansvärda som hände på Drottninggatan i Stockholm. Den ställde jag därför att jag har varit bekymrad över de här frågorna sedan tidigare. Vi vet att många kommuner saknar handlingsplaner. Också den nationella samordnaren efterlyser egentligen det jag frågar om, nämligen kommunala handlingsplaner och riktlinjer för arbetet med återvändande terroriststridande.

Vi har också haft en kritik mot regeringen för att den har en strategi mot terrorism men inte några konkreta handlingsplaner. Det som jag lite glädjande kan konstatera här är att det som finns i svaret från kultur- och demokratiministern är i praktiken en nationell handlingsplan. Det hjälper inte att bara arbeta med enskilda kommuner eller försöka samordna kommuner. Man måste samordna all verksamhet som har bäring på det problem som vi försöker lösa. Det handlar om polisen, Säkerhetspolisen, andra statliga myndigheter och kommuner. Återkom gärna med svar på fråga ett!

Herr talman! Jag kan inte annat än skriva under på det som riksdagsledamot Avsan säger. Det krävs en samordning och en mycket bredare och större samordning än vad som har varit.

Under de två och ett halvt år som jag har varit statsråd och haft den nationella samordnarens kansli under mig har vi kraftigt förstärkt deras arbete. Redan i juni förra året gav jag dem i uppdrag att komma med förslag på hur vi gör verksamheten nationell, permanent och mer operativ. Det var tydligt att det är vad som behövs. De har arbetat fram ett förslag. Det har varit ute på remiss. Inom kort kommer vi att återkomma om hur verksamheten ska utvecklas och hur man ska arbeta vidare vid en permanent befintlig verksamhetsstruktur från och med årsskiftet.

Vad gäller återvändargruppen som Säpo, säkerhetspolisen, ansvarar för har vi haft samtal med Säpochefen om den. Liksom avhoppargruppen är det en heterogen grupp. Det gör utmaningen med dessa grupper stor. Här finns, precis som riksdagsledamoten beskriver, individer som sannolikt eller i varje fall potentiellt kan göra stor skada i samhället.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Just eftersom det är en heterogen grupp behövs många olika insatser riktas mot dessa individer för att vara effektiva. De behöver nästan vara skräddarsydda i vissa fall. Man behöver ha många olika kompetenser för att verkligen nå och arbeta med dessa individer.

Samordnaren har ett tydligt uppdrag att stödja arbetet mot dessa individer. Regeringen har avsatt medel till detta arbete. Men mer kommer att behövas. Säpo beskriver själv hur de arbetar med dessa grupper och med individer i grupperna.

Det tål att påminnas om att både återvändarna och avhopparna enligt Säpo är identifierade. Det som säkerhetspolisen beskriver som ett stort hot är de som radikaliseras på egen hand, kanske bakom sin dator, som vi har svårt att finna och som vi därför behöver arbeta väldigt brett och målmedvetet kring för att i så tidiga skeden som möjligt identifiera och sätta in insatser mot.

Där ser jag att vi behöver förstärka resurserna ytterligare. Därför är det oerhört positivt att vi har den överenskommelse som finns mellan våra partier och att det pågår samtal i detta nu efter terrorattacken som hände i Stockholm. Det kommer förhoppningsvis att ytterligare förstärka inte bara insatserna utan också den gemensamma synen på att detta är stora hot mot allas vårt väl och ve i hela vårt samhälle. De hoten behöver bekämpas kraftfullt.

Herr talman! Jag kan instämma i det som sas om individuella handlingsplaner för avradikalisering eftersom det inte är en homogen grupp. Människor har naturligtvis olika bevekelsegrunder för varför de beger sig iväg för att strida för en terroristorganisation eller medverka i dess verksamhet på något annat sätt. Det är också det jag har frågat om.

Med tanke på det som statsrådet sa om att människor radikaliseras på egen hand vid datorn visar internationell forskning att det trots allt inte är så vanligt. Utgångspunkten är någon form av personlig kontakt. Sedan är det som finns på sociala medier och internet i övrigt ett säljstöd för det budskap de har fått till sig på något sätt.

Det är möjligen också så att man kanske inte känner till alla personer som har radikaliserats eller varit på väg att radikaliseras. Den kontrollen av människor kan man rimligtvis inte ha.

Vad som är lite intressant med dagens diskussion är att i Svenska Dagbladet på Brännpunkt skriver i dag statsrådets partikamrat Gustav Fridolin om just det här temat. Det som påpekas i artikeln är att människor för att kunna ha tillit till den öppna samhälle som vi alla vill behålla ska vara trygga med att de som innehar den politiska makten gör det som går för att förebygga och förhindra dåd. I detta inbegrips lagstiftningsinsatser för att säkerställa att vi kan identifiera och ta itu med våldsgrupperingarna innan de når sitt mål.

Jag har ingen avvikande uppfattning mot detta. Men min frågeställning, alldeles oavsett vad som har hänt i Sverige tidigare, är: Gör ni verkligen det? Gör regeringen det som krävs? Vi har känt till bristerna under en viss tid, och att det har blivit mer aktuellt att diskutera dem får inte vara beroende av att enskilda människor har råkat väldigt illa ut på grund av det fruktansvärda som hände på Drottninggatan. Detta hot finns hela tiden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Tycker kultur- och demokratiministern att regeringen har gjort tillräckligt? Eller kan man kanske just i denna stund säga att vi behöver nog ändå göra lite mer och växla upp? Moderaterna har en ganska omfattande motion om kraftfulla åtgärder mot terrorism. Där pekar vi på behovet av en konkret handlingsplan som samordnar alla myndigheter och alla verksamheter som arbetar med detta. Det är egentligen det som bekräftas i svaret från kultur- och demokratiministern.

Men det finns också en mängd andra saker som vi pekar på som oerhört viktiga. Det gäller också kommunernas ansvar. Räcker det att föra samtal med kommunerna? Vad gör man med de kommuner som inte tar itu med problemen? Anser kultur- och demokratiministern att det finns skäl att överväga lagstiftning? Hur ska man annars tvinga kommuner att göra olika saker - eller kanske snarare förmå kommuner att göra olika saker? Det mesta kommunerna gör i dag är statlig verksamhet som de bedriver för att riksdagen har fattat beslut om lagstiftning om vad kommunerna är skyldiga att göra. Är inte detta någonting som är så angeläget att man måste överväga att gå fortare fram och lagstifta om det?

Herr talman! Det korta svaret är att vi självklart måste göra mer - ständigt. Det har jag upprepat i snart två och ett halvt år. Vi har också ökat resurserna när det gäller det förebyggande arbetet och när det gäller arbetet mot terrorism. Vi har ändrat lagstiftningen på en rad områden.

Vad gäller detaljerna kring lagstiftningen - det som har skett och det som pågår - får jag hänvisa till ansvarigt statsråd justitieminister Morgan Johansson. När det gäller terrorismarbetet och detaljerna i det får jag hänvisa till inrikesminister Anders Ygeman.

Jag ska tala om arbetet med att värna demokratin mot våldsbejakande extremism, alltså det arbete som måste ske i tidiga skeden och där vi behöver mer samverkan. För att verkligen svara på riksdagsledamotens fråga: Där har det blivit tydligt att kommunerna behöver mycket mer stöd och påtryckningar. Vi behöver ett operativt arbete.

Låt mig upprepa att det var därför jag redan i juni förra året gav samordnaren just detta uppdrag. Vi behöver nu säkerställa att verksamheten kommer på plats med de resurser som krävs och med en definition av hur man ska arbeta. Jag välkomnar oerhört mycket att vi har en gemensam syn på vikten av detta arbete så att vi säkerställer att de resurser som krävs också finns.

Låt mig exemplifiera vad som har gjorts fram tills nu. Samordnaren kommer om några månader att lämna en beskrivning av detta. Men vi har också gett såväl Statens institutionsstyrelse som Kriminalvården och Socialstyrelsen uppdrag som inte fanns där från början. Det beror på att vi har sett exempel både från vårt land och från många andra länder i Europa och världen på hur människor har radikaliserats i våra fängelser. Detta är några viktiga uppdrag.

Vi behöver säkerställa att sekretesslagstiftningen i möjligaste mån - det pågår samtal om detta nu och bereds underlag till en utredning - verkar för att man ska kunna dela den nödvändiga information som krävs för att socialtjänsten och den lokala polisen ska kunna genomföra sitt viktiga arbete i samverkan med Säkerhetspolisen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag tycker nog att det jag frågade om när det gäller kommunernas ansvar är någonting som också är kultur- och demokratiministerns ansvar. Det ligger helt i linje med det som beskrivs i den nationella strategin mot våldsbejakande extremism som kommer från den nationella samordnaren. Det här måste ändå vara det som ligger inom kultur- och demokratiministerns ansvar.

När man ser på de åtgärder som vidtas frapperas man lite grann av vad det handlar om. Att förhindra på denna nivå handlar om två saker: stöd till avhoppare och en verksamhet som delvis har varit ganska kritiserad, nämligen en stödtelefon. Jag tycker nog att det är ganska torftigt, herr talman. Det borde finnas någonting mer.

Visst är det bra med stöd till avhoppare. Det är bra om man bygger ut avhopparverksamheter. Men det här är i så fall definitionsmässigt personer som själva har bestämt sig för att de ska lämna denna miljö. Hur gör vi med alla dessa människor som har radikaliserats men som själva inte har påverkats av andra att göra nya och bättre livsval än dem de har växlat in på? Här handlar det om att identifiera denna typ av personer och att försöka uppsöka dem och förmå dem att ändra sig. Nu vet vi att säkerhetspolisen har vissa samtal, men här kan man göra mycket mer.

Jag tycker nog att kultur- och demokratiministern i den mån hon kan, i enlighet med vad hon själv har sagt under denna debatt, ska förmå sitt fögderi och den nationella samordnaren att lägga till lite mer för att förhindra. Lösningen kan inte bara vara stöd till avhoppare och en stödtelefon.

Herr talman! Nej, precis - lösningen kan inte enbart vara detta. Det identifierade jag redan i juni förra året. Därför kommer verksamheten gentemot kommunerna att bli mer operativ, och det kommer att bli en permanent verksamhet. Den kommer inte längre att bedrivas i kommittéform. Det här är ett arbete som vi inte ser något slut på. Här behöver insatserna tvärtom öka, och vi behöver bli operativa. Vi behöver stötta de kommuner som ännu inte har utvecklat arbetet, och vi behöver från en nationell myndighet se till att arbetet bedrivs.

Jag vill än en gång poängtera att de som har begått brott ska ställas inför rätta. Det är helt centralt i den rättsstat vi lever i, och säkerhetspolisen behöver därför också de resurser som krävs för att kunna bedriva sitt viktiga arbete och ta sitt ansvar. Vi behöver säkerställa att den information som finns och som behöver komma socialtjänsten, alltså kommunerna, till del också kommer till socialtjänsten. Det är ett stort behov som jag har identifierat och som vi därför just nu arbetar med.

Överläggningen var härmed avslutad.