Rasism och diskriminering inom offentlig verksamhet

Fru talman! Momodou Malcolm Jallow har frågat mig om jag avser att ta några initiativ för att bekämpa förekomsten av institutionell rasism och diskriminering inom offentlig verksamhet och om jag avser att ta några initiativ för att tillsätta en kriskommission mot diskriminering.

Låt mig allra först vara glasklar. Rasismen har ingen plats i Sverige. Den ska bekämpas med samhällets fulla kraft och inom alla samhällsområden. Ingen ska behöva utsättas för rasism eller diskriminering.

Rasism och diskriminering är skadliga både för de enskilda som utsätts och för samhället som helhet. Det leder till att människor förvägras jämlika livschanser men riskerar också att urholka demokratin genom att människor tystnar eller förlorar tilliten till exempelvis myndigheter.

Vikten av att synliggöra och arbeta mot strukturell rasism framgår av regeringens nationella plan mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott. Forum för levande historia arbetar med att utbilda offentliganställda om hur man genom arbete mot rasism kan kvalitetssäkra offentliga verksamheters bemötande av allmänheten. I slutet av förra året fick myndigheten även i uppdrag att genomföra en kartläggning av kunskap om människors erfarenheter av rasism i kontakter med svenska myndigheter och andra offentliga verksamheter på nationell, regional och lokal nivå. Det finns i dag ingen samlad bild av vilken kunskap som finns om människors erfarenheter av rasism i kontakter med svenska myndigheter och andra offentliga verksamheter. Det nämnda uppdraget blir därför ett viktigt första steg i ett fortsatt arbete för att stödja myndigheter att säkerställa ett likvärdigt och rättssäkert bemötande av enskilda och att förhindra att människors tillgång till välfärd påverkas av faktorer såsom etnisk tillhörighet.

En effektiv och heltäckande diskrimineringslag med en effektiv tillsyn i de fall lagstiftningen inte följs är en viktig förutsättning för ett samhälle där människor behandlas jämlikt och har tillgång till samma livschanser.

Skyddet mot diskriminering i offentlig verksamhet ser i dag olika ut. Vid vissa myndigheter, däribland rättsvårdande myndigheter, finns ett svagare diskrimineringsskydd för enskilda än vid andra myndigheter. Regeringen har därför gett utredningen om vissa frågor i diskrimineringslagen i uppdrag att ta ställning till hur diskrimineringsskyddet i viss offentlig verksamhet kan ändras för att skyddet mot diskriminering ska bli så heltäckande som möjligt. Utredningen ska lämna sitt betänkande den 1 oktober 2021.

Alla arbetsgivare ska arbeta främjande och förebyggande mot diskriminering och på annat sätt verka för lika rättigheter och möjligheter oavsett bland annat etnisk tillhörighet. Diskrimineringsombudsmannen har tillsyn över att lagen följs. I ombudsmannens uppdrag ingår till exempel att följa forskning och utvecklingsarbete, hos regeringen föreslå författningsändringar eller andra åtgärder som kan motverka diskriminering och ta initiativ till andra lämpliga åtgärder.

Regeringen är alltid beredd att överväga om det krävs fler insatser och nya angreppsätt för att motverka rasism och diskriminering men har i nuläget inga planer på att tillsätta en kriskommission mot diskriminering.

Fru talman! Låt mig börja med att tacka statsrådet Märta Stenevi för svaret och för de satsningar och åtgärder som ministern nämnde i sitt svar. Men det är många med mig som kan vittna om att dessa är långt ifrån tillräckliga för att motverka den strukturella och institutionella rasism som drabbar människor i Sverige i dag. Den drabbar afrosvenskar, muslimer och andra rasifierade grupper i Sverige i dag. Rasismen skördar liv. Människor dör på grund av rasismen i Sverige.

Låt mig också konstatera att vi bor i samma land men på olika villkor. Det spelar roll vad man heter. Det spelar roll om man heter Momodou, som jag heter, om man heter Fatima, är muslim och har slöja, eller om man heter Märta Stenevi. Det spelar roll vilken hudfärg man har, och det spelar roll vilken trosuppfattning man har och hur man väljer att bära den.

Tillåt mig att ge några konkreta exempel. Det kan inte ha undgått någon att läsa om 16-årige Kwakus tragiska bortgång till följd av att han nekades akut ambulansvård. När han blev sjuk ringde föräldrarna. Ambulansen kom, och ambulanspersonalen tittade på honom och bedömde att han inte var så sjuk som han "låtsades" vara. De lämnade honom där, och han dog. Han var bara 16 år gammal. Kwaku beredde sig på att börja gymnasiet; han hade sitt liv framför sig, men han dog. Man kan undra om föräldrarna hade förlorat Kwaku om han inte hade varit en svart pojke på 16 år i Sverige. Det är den fråga man måste ställa sig.

Låt mig också ge ett annat exempel. Förstagångsföderskan Asha, 23 år gammal, skulle föda barn. I samband med förlossningen förlorade hon nästan sitt liv på grund av den allvarliga smärta hon fick. Asha påpekade gång på gång att hon upplevde hemska smärtor, men i stället för att bli undersökt och få vård fick hon höra nedsättande kommentarer kopplade till hennes etnicitet. Asha hamnade i septisk chock. Det är ett livshotande tillstånd, och alla organ sviktade. Asha fick en infektion i livmodern. Nio påsar blod gick åt, och Asha drabbades av hjärtstopp inte en gång utan två gånger.

En afrosvensk muslimsk man, som vi har läst om den senaste tiden, som själv var läkare, hade under en fotbollsmatch krockat och skadat sig. Nästa dag ringde man efter ambulans. När ambulansen som skickades ut med högsta prioritet anlände till bostaden var mannen medvetslös. Ambulanssjuksköterskan bedömde att mannen spelade medvetslös och att det var en "kulturell" svimning, varför tillståndet prioriterades ned. Senare avled mannen till följd av hjärnblödning.

Exemplen är många och tyvärr ofta osynliggjorda, men det är dags att vi talar högt om dem i dag. Det är inte heller fråga om enskilda fall och undantag, utan de vittnar om ett strukturellt problem. Det är kollektiva erfarenheter av människor som är rasifierade i det här landet. Det går inte att blunda för att rasism och diskriminering på såväl individuell som strukturell nivå präglar det svenska samhället: i skolan, på bostadsmarknaden, i vården, inom polisen och även i arbetslivet. De kan inte heller reduceras till eller definieras som enskilda isolerade incidenter och erfarenheter. De är på riktigt, och de påverkar människor.

Därför vill jag gärna veta vad den ansvariga ministern tänker göra, inte bara med ord utan i handling, för att motverka denna tragedi, denna pandemi, som påverkar så många människor i det här landet.

Fru talman! Det blåser rasistiska vindar, och det som förr stoppades till viss del av en välbyggd samhällsgrund blåser igenom de krackelerande väggarna. Sprickorna fanns där tidigare, men de har vuxit så pass att vinden känns överallt - till och med i den här kammaren.

Statsrådet hänvisar till att man har gett Forum för levande historia uppdraget att kartlägga människors erfarenheter av rasism. Vi menar att det är långt ifrån tillräckligt. Det finns otaliga rapporter som pekar på strukturell rasism som rasifierade får utstå.

Jag tror att man skulle kunna använda dessa rapporter som underlag, och då skulle man redan nu kunna göra förändringar för att bryta ned strukturerna. De skulle kunna vara en del av kriskommissionens underlag.

I det avseendet skulle jag vilja lyfta småföretagarnas situation. Det handlar bland annat om att själva företagandet är en väg som många väljer när man möts av osäkra anställningar, outnyttjande av kompetens och i vissa fall arbetslöshet, det vill säga om man inte hade mötts av den rasistiska strukturen på arbetsmarknaden kanske man hade valt en annan väg än att vara småföretagare.

Där har man i politiken snarare än att åtgärda de rasistiska strukturerna hänskjutit ansvaret till individen. Regeringarna har ofta pekat på att man ska öka företagandet bland utrikes födda så att man minskar arbetslösheten. Man pekar på att rasifierade företagare kommer att anställa fler rasifierade. Företagandet blir en vinn-vinnsituation i statistiken.

Men som rasifierad företagare möter man hinder, precis som i andra delar av samhället. Det är sedan länge känt att många rasifierade företagare möter hinder i form av nekande av banklån i högre grad. Det finns skillnader i hur banklånet beviljas när det gäller krav och ränta.

Det är i och för sig sant att rasifierade företagare i högre grad anställer rasifierade. Men det visar att det behövs en ordentlig satsning inom näringslivet på hur man anställer och vilka man anställer om vi inte vill försöka fortsätta att öka på vi-och-dom-samhället.

Ansvaret måste läggas på majoritetssamhället, men vi behöver vara mycket tydligare med vad det innebär att diskriminera och vilka konsekvenser det ger. Vi kan inte lägga ansvaret på individen när det gäller att konfrontera den strukturella rasismen.

En annan fråga jag vill passa på att lyfta är det diskriminerande pensionssystemet. Vi är många barn till utrikes födda pensionärer som ser hur våra föräldrar lever i fattigdom på grund av pensionssystemet. Det blir ett genomgående systematiskt fel. Dels hinner några inte arbeta till sig en värdig pension, dels möts man av diskriminering på arbetsmarknaden. Det tas inte hänsyn till yrke och kompetens, och det avspeglar sig såklart i pensionen.

Precis som i andra delar av samhället är det både den strukturella rasismen och den patriarkala strukturen som är högst närvarande i de orättvisa pensionerna. Det är vår roll som politiker att ställa det här till rätta. Hur många generationer ska behöva leva som fattigpensionärer?

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Jag tycker att det är positivt att statsrådet är beredd att överväga om det krävs fler insatser för att motverka rasism och diskriminering. Vi är övertygade om att det behövs fler.

Men jag måste säga att det är beklagligt att statsrådet avslutar med att säga att hon inte har några planer på att tillsätta en kriskommission mot diskriminering. Å ena sidan hör vi statsrådet säga att ingen ska behöva utsättas för rasism och diskriminering, å andra sidan säger hon att det inte behövs en kriskommission. Men vi vet ju hur utbredd rasismen i Sverige är; det har varenda rapport, mycket forskning och flera tusen vittnesmål gång på gång slagit fast! Vi hörde det också nyss här i inledningen.

Det är därför vi står här och kräver en kriskommission. Rasismen är en nationell kris. Sverige och resten av Europa präglas av strukturell och institutionell rasism, och det krävs tydliga, konkreta och riktade åtgärder. Vi bor i samma land men lever under olika villkor, och dessa är livsavgörande. En antirasistisk politik måste se detta och vilja göra något åt det på alla nivåer.

Jag vill också säga att det här inte handlar om enskilda personer som kan kallas rasister eller inte, utan det handlar om ett helt system med rasistiska föreställningar som lever kvar sedan kolonialismens uppkomst. Därför måste rasismen sättas i sin historiska kontext. Det handlar om västvärldens ekonomiska och sociala exploatering och hur den yttrar sig i dag. Det handlar om makt och strukturer som gör att personer konsekvent, medvetet eller omedvetet, missgynnas på grund av sin hudfärg eller etnicitet inom arbetslivet, på bostadsmarknaden, i skolan och så vidare.

Att den här debatten inte förs på bredare front är ett bevis i sig för hos vem makten ligger. När det kommer till just makten handlar det också om vem som tillhör de övre klasspositionerna och som kan exploatera och påverka klassvillkoren, som är utmärkande för rasismen.

Detta får mig också att tänka på maktbalansen mellan arbetsgivare och anställda, som den här regeringen mycket tydligt vill tippa över till arbetsgivarens håll genom att vilja slå sönder anställningsskyddet - det anställningsskydd som vi i årtionden både fackligt och politiskt har kämpat för.

Det kommer att leda till otrygga och tysta arbetsplatser. Det leder till splittring och ökade klasskillnader. För när ojämlikheten ökar gror och reproduceras också rasistiska föreställningar om icke-vita - just för att exploatera, just för att ge sämre villkor och löner och för att bryta ut och sortera ut människor på arbetsmarknaden.

Historiskt sett har våra framgångar grundat sig på att aldrig låta löntagarkollektivet splittras. Vi har mött förtrycket med solidaritet, genom att ta kampen för allas rätt till trygghet på arbetsplatserna och med den gemenskap som arbetare behöver på arbetsplatserna. När tryggheten slås sönder riskerar också splittringen att öka och orättvisorna att cementeras på arbetsmarknaden.

Hur går det här ihop med statsrådets ord om att ingen ska behöva utsättas för rasism och diskriminering? På vilket sätt vill regeringen skydda arbetare när ni i praktiken vill slå sönder den här tryggheten för löntagarkollektivet? Detta ökar endast polariseringen på arbetsmarknaden.

Fru talman! Jag vill tacka ministern för svaret. I den här debatten kan det framstå som att vi är förbannade, att vi är trötta och att vi är frustrerade. Och det är precis det som är meningen, för vi är förbannade, vi är trötta på det här och vi är väldigt frustrerade.

Oftast när vi pratar om rasismen i Sverige tenderar diskussionen att hamna i Sverigedemokraterna. Det är en kamp som vi fyra som är med i debatten i dag, och jag vet även Märta Stenevi, är med i. Vi tar tydlig ställning mot det rasistiska parti som vi har i Sveriges riksdag. Men problematiken med rasism är betydligt större än så. Den har funnits betydligt längre än så, och den kommer tyvärr - om vi inte gör någonting politiskt - att finnas under mycket lång tid framöver.

När vi pratar om historien glömmer vi ibland Sveriges del i den transatlantiska slavhandeln. Vi glömmer hur Sverige har behandlat, och faktiskt än i dag behandlar, den samiska urbefolkningen. Rasismen och föraktet mot samer har förekommit i Sverige under väldigt lång tid. Senast i december fick Sverige kritik för att man helt enkelt inte respekterar urbefolkningens rättigheter i vårt land. FN:s rasdiskrimineringskommitté har gång på gång riktat skarp kritik som handlar om att Sverige på olika sätt bryter mot urfolkens rättigheter.

Hatet mot samerna ökar, och diskrimineringen av dem ökar. De får sämre villkor för sin rennäring och fiskenäring. De får sämre skolgång. Det här är frågor som vi har tagit upp gång på gång, men ingenting händer.

När jag ändå är inne på frågan om skolgång vill jag prata om skolan i ett större perspektiv. När stiftelsen Friends släppte sin senaste rapport konstaterade man att den vanligaste förekomsten av trakasserier i skolan var av rasistisk karaktär. Det handlade om etnicitet, och det handlade om hudfärg.

Än i dag har regeringen ingen arbetsplan för hur vi ska tackla den strukturella rasism som förekommer i vår skola. Föräldrar till afrosvenska barn har genom föreningen Forum för föräldrar till afrosvenska barn tagit initiativ till att samla in tiotusentals namn landet över för att visa på att nog är nog. Man sa: Det räcker nu, våra barn ska inte ska bli behandlade rasistiskt i skolan! Regeringen valde att göra exakt ingenting.

Vi ser också hur marknadslogiken och hela affärssystemet kring svensk skola leder till fruktansvärda uppdelningar bland elever. Vi ser till och med hur detta har lett till en uppdelning där föräldrar går ut och samlar namnunderskrifter för att deras barn inte ska gå i samma skola som barn med utländsk bakgrund. Vad är detta om inte rasifiering? Och vad är detta om inte en katastrof för en demokrati som Sverige?

När vi pratar om detta kan man ju tänka att Sveriges regering har tagit ställning mot rasism och att Sveriges regering uttalar att den står emot ett fascistiskt parti i Sveriges riksdag, men vad händer med den strukturella rasismen inom alla dessa områden?

Det finns fler områden. Vi kan ta polisen, eller rättsväsendet, som ett exempel. När ungdomar i förorten blir tvångsvisiterade och utkörda till skogen flera mil hemifrån och tvingas att promenera tillbaka, vem ställer vi till svars då? Ingen - hittills är det inte en enda polis som har behövt åka dit för de här sakerna.

Regeringen har ett ansvar, och det är ett ansvar som ni inte har tagit ännu. Vi kräver helt enkelt en politisk förändring i dessa frågor.

Fru talman! Det var många frågor - jag ska försöka att få något slags struktur på mitt svar.

Först vill jag säga att jag delar den bild som interpellanten och frågeställarna målar upp av den strukturella rasismen och av den diskriminering som sker, så vi är inte oense när det gäller problembeskrivningen. Jag skulle också vilja säga att vi har mycket kvar att göra och att jag välkomnar denna diskussion. Jag tycker att den är viktig och tror att vi behöver ha den, både för att synliggöra och ta diskussionen om de problem som uppstår och för att ha en bra debatt och diskussion om vad som behöver göras.

Vi arbetar utifrån den strategi som finns inom fem olika områden med att motverka rasismen. Vi arbetar strukturerat med kunskap, utbildning och forskning för att lägga ut uppdrag. Vi har tidigare lagt ut uppdrag om antisemitism till Brottsförebyggande rådet. Vi har precis fått tillbaka rapporten om islamofobi, och vi har lagt ut uppdraget om afrofobi. Vi kommer att behöva fortsätta att bena ut detta. Det är viktigt att se både likheterna och skillnaderna i hur rasism i Sverige tar sig uttryck, för det har betydelse för vad vi kan göra och hur vi kan komma åt problemen.

Vi arbetar med förbättrad samordning och uppföljning för att få myndigheterna att arbeta tillsammans, för att få fler myndigheter att kroka arm och för att kunna ge fler uppdrag och ta vara på den kunskap som kommer fram. Inte minst handlar det om att till exempel Polismyndigheten behöver arbeta ytterligare - och ska arbeta ytterligare - med den utbildning och det medvetandegörande som behövs för att vi ska komma åt de missförhållanden som dyker upp där.

Vi var inne på ökat företagande som ett sätt att komma bort från diskriminering på arbetsplatsen. Jag skulle säga att jag ser positivt på ett ökat företagande bland utrikes födda men inte som svar på diskrimineringen på arbetsplatserna.

Betänkandet i samband med utredningen gällande Diskrimineringsombudsmannen är just nu ute på remiss. Ett av förslagen är att ge fackförbunden rätt att väcka frågan om vite direkt i nämnden. Jag tror att detta är ett bra förslag och hoppas att vi ska kunna gå vidare med det, just för att stärka möjligheten att inte bara ha en lagstiftning mot diskriminering och om aktiva åtgärder utan också lägga tryck bakom så att de förebyggande insatser som varje arbetsgivare i Sverige är skyldig att arbeta med också får tryck bakom sig.

Jag vill också nämna Barnombudsmannens uppdrag när det gäller att kartlägga, undersöka och samla in vad barn och unga i dag upplever i form av rasism. Vi vet att den ser ut på väldigt olika sätt. I Malmö har vi situationer där offer och förövare möter varandra i ombytta roller.

Det är otroligt viktigt att vi hela tiden möter och aldrig väjer för den rasism som sker i våra skolor om våra barn ska ha möjlighet att få en likvärdig utbildning, för precis som flera av frågeställarna har lyft fram har vi inte jämlika villkor i dag. Makten är inte jämnt fördelad i Sverige i dag - hur mycket skit högertrollen än kastar på mig på Twitter för det uttalandet är det fortfarande så att makten inte är jämnt fördelad. Ska vi komma till rätta med detta behöver vi kunskap om hur det ser ut, och vi behöver sedan också förstå vad vi behöver göra åt det.

Fru talman! Tack så mycket, ministern, för svaret!

Alla dessa satsningar är väldigt välkomna. Jag tycker att det är väldigt viktigt att man gör de här satsningarna och ger alla de uppdrag som nämndes. Jag hade en väldigt bra dialog med ministerns föregångare Åsa Lindhagen, och jag hoppas att vi kommer att fortsätta ha den typen av dialog i just dessa frågor.

Det som gör att vi står här i dag är, precis som min kollega Daniel nämnde tidigare, att vi är frustrerade. Vi är arga och helt desperata, för vi ser att människor dör. Det handlar om liv och död nu. Vi kan inte säga att vi måste ha en lång utredning och vänta på att det ska beredas. Vi måste agera nu, för det är kris.

Det är därför Vänsterpartiet föreslår en kriskommission som ska sätta sig ned och samordnat titta på offentlig verksamhet. Vi ska inte ha små uppdrag här och där, och vi ska inte ha det så att vi inte vet hur länge det kommer att ta innan uppdragen kommer och så att det hela sedan ska beredas. Dessa olika processer kan ta väldigt lång tid.

Det här är en verklighet för många människor, och därför måste vi agera. Precis som nämndes handlar det inte om isolerade incidenter utan om kollektiv erfarenhet. Det är många människor i det här landet som varje dag vaknar, går till jobbet och utsätts för detta.

Låt mig komma med några exempel. När det gäller rasismen inom vården, som jag nämnde, gav jag ett enskilt exempel. I ett nytt upprop kräver över 1 000 läkare och läkarstudenter att vi ska agera och vidta åtgärder mot rasism inom vården. Vittnesmålen om rasismen inom svensk sjukvård är många och väldokumenterade; det vet vi. Patienterna far illa, och de dör på grund av sin hudfärg. Läkare utsätts för rasism av både patienter och kollegor. Patienterna väljer bort läkare på grund av deras namn eller utseende. Detta står i uppropet, som publicerades på Expressens debattsida. Det spelar ingen roll om det handlar om patienter eller läkare.

Man utbildar sig. Man får höra att invandrare inte utbildar sig och att invandrare är lata, så man går och utbildar sig och blir läkare. Men inte ens då får man möjlighet att jobba som läkare utan att bli diskriminerad.

Patienter behöver vård, och det pratas om jämlik vård. Men inte ens då får man vård, utan man riskerar att dö - inte på grund av komplikationer till följd av sjukdomen utan på grund av människors fördomar mot en på grund av ens hudfärg.

Detta kan inte vara acceptabelt i ett demokratiskt samhälle. Vi kan inte vänta; vi måste agera nu. Vi måste ta till riktiga, verkliga åtgärder och handlingar - inte snygga ord och retorik som alla kan hålla med om. Vi kan alla säga att alla människor är lika mycket värda, och vi kan alla säga att vi är antirasister. Men det är inte det som gör skillnad, utan det som gör skillnad är vad vi faktiskt gör.

Det är därför vi står här och frågar den ansvariga ministern: Vad tänker den ansvariga ministern göra? Om hon inte vet vad hon ska göra har vi ett förslag om en kriskommission - inte bara en kommission utan en kriskommission - som ska arbeta snabbt och ta reda på omfattningen och förekomsten av institutionell rasism i offentlig verksamhet. Kriskommissionen ska också ta fram förslag på åtgärder för att människor som lever i det här landet ska leva här på lika villkor, oavsett hur man ser ut, oavsett om man är man eller kvinna, oavsett om man är muslim eller icke-muslim och oavsett om man är svart eller vit.

Det är detta man begär, och det tycker jag är rimligt att begära i ett demokratiskt samhälle som Sverige.

Vad avser ministern att göra för att bekämpa förekomsten av institutionell rasism i offentlig verksamhet? Avser ministern att ta det förslag som vi har lagt fram och se till att det finns en kommission som ska titta på inte bara sjukvården utan även polisen och rasprofilering inom skolan och på arbetsmarknaden? Det är väldigt viktigt att man gör detta samordnat, så att man vet hur det ser ut och lägger fram konkreta åtgärder.

Fru talman! Vi är generationer som har fått leva med detta. Mina föräldrar stod ut i förhoppning om att jag och mina systrar inte skulle få uppleva det. I dag är det våra barn som får leva under de rasistiska strukturerna.

Fler och fler städer segregeras utifrån vi och de. Det är vi som kallas för de etniska svenskarna, och det är de som är de rasifierade, sådana som jag och mina kamrater.

Segregationen dras som en knivskarp linje genom stadens gränser. Den går från en tunnelbanestation till en annan.

När det pratas om det här pratas det oftast inte om de strukturella hinder som finns i samhället. Det har blivit rätt lätt att peka på ansvaret för segregeringen, och det ansvaret ska bäras av oss som bor ute i orterna. Det är vi som inte tar ansvar för vår ekonomiska utveckling, det är vi som inte tar ansvar för att välja rätt skola till våra barn, det är vi som inte tar ansvar för vår hälsa och det är vi som inte tar ansvar för språket, säger rasisterna.

Få gånger pratas det om avsaknaden av bostadspolitik, ett bra skolsystem som mina kamrater pekar på, de osäkra anställningarna som erbjuds eller varför det är skillnad på vården som vi får, för det är skillnad. Det är skillnad på tillgängligheten, på vilka diagnoser som ställs, om det skrivs in i journalen att man har kulturell svimning eller inte och om patienten får fullvärdig information eller inte.

Rasistiska strukturer påverkar människors materiella villkor, trygghet, delaktighet, inflytande, mänskliga rättigheter och tillgång till makt.

Så kan vi inte ha det, så låt oss syna den rasistiska strukturen och riva upp den. Kriskommission nu, tack!

Fru talman! Det är skickligt av statsrådet att inte svara på frågan om hon vill slå sönder anställningsskyddet, för det är ju en ytterst politisk fråga hur den här regeringen vill försämra för landets löntagarkollektiv och därmed skapa splittring mellan oss. Det är ju i den splittringen som rasismen ökar i Sverige. Det är i den ojämlikheten rasismen ökar. I stället får vi svar som att synliggöra rasism, att myndigheter ska kroka arm och så vidare. Men vill man göra politik av detta och ta fram åtgärder? Gör då antirasismen till ett självklart politikområde!

Detta har varit till hälften ett sidouppdrag. Det är provocerande att när ni vill förstöra anställningsskyddet, vilket exempelvis polariserar människor, skapar splittring och skapar ännu mer rasism, får vi höra om fler sidouppdrag i stället för riktade åtgärder.

Vi tror på en stark och robust välfärdsstat, och det är det som vi i Vänsterpartiet eftersträvar. Där måste garanteras allas lika rätt till utbildning, till vård, till trygghet och till arbete. Då behövs en aktiv politik som skapar jämlikhet, inte som drar isär människor. Men det vi i stället ser är de djupa orättvisorna - ekonomiska, sociala och kraftfullt på arbetsmarknaden - som ni går fram med. Slutligen handlar det om uteblivna livschanser, och det kan vi inte acceptera.

Vi ser en splittring. Rasismen gör att människor marginaliseras, ställs utanför, exkluderas, får försämrad välfärd och inskränkta rättigheter och används som billig arbetskraft. Men inte ett enda svar kring detta fick vi här.

Fru talman! Vi kan titta på medellivslängden. Precis som min kollega Lorena Delgado Varas berättade kan den alltså skilja sig flera år bara några tunnelbanestationer längre bort. Beroende på om man bor i Vårby gård eller om man bor i Danderyd kan det skilja sig uppemot tio år i levnadslängd. Vad har det att göra med? Vad kan vi dra för slutsatser av att vi inom alla olika områden i vårt samhälle, såväl inom det offentliga som inom det privata, får sämre livsmöjligheter? Vad kan vi koppla det till att vi aldrig någonsin har hört talas om att en polis har blivit fälld för att ha behandlat ungdomar rasistiskt? Vad kan vi dra för slutsatser när tusentals människor skickar in anmälningar till såväl Diskrimineringsombudsmannen som Barnombudsmannen och andra institutioner i vårt samhälle, men det ändå inte händer någonting i praktiken? Då räcker det inte med sidouppdragen. Då räcker det inte att vi har en minister som står här och säger: Ja, det finns ett problem.

Vi har inte samma situation och villkor, och det har vi vetat under hela vårt liv i det här landet. Vad krävs det då för förändring? Varför vill regeringen inte gå med på att ha jämlikhetsdata för att visa på vilka diskrimineringar som sker mest i vårt samhälle? Varför vill inte regeringen gå med på det som Momodou Malcolm Jallow föreslår i interpellationen?

Regeringen kan inte bara prata om att man står upp mot rasismen. Den strukturella rasismen bär regeringen själv också ett ansvar för.

Fru talman! Det har varit intressant att läsa den motion som interpellanten pekar på, inte minst det som man beskriver att kriskommissionen skulle göra: bland annat att ta vara på den omfattande akademiska kunskapen om diskrimineringsfrågor och arbetsmiljöfrågor, att lämna förslag på konkret och framsynt politik och att ha ett särskilt fokus på de sektorer som är ett direkt offentligt ansvar. Man vill också se över diskrimineringsärendena. Men det som föreslås i motionen är sådant som redan pågår. Jag är inte övertygad om att det blir färre utredningar eller färre dragningar i långbänk för att vi inrättar en struktur för detta.

Jag tycker att vi ska komma vidare med de uppdrag som är påbörjade. Jag menar att vi ska komma vidare med det uppdrag till Diskrimineringsombudsmannen som kan stärka möjligheten att förebygga och motverka diskriminering på arbetsplatser.

En sak som vi behöver ha klart för oss är att diskriminering inte är lagligt i Sverige i dag. Det vi behöver få till stånd är ett tryck bakom den lagstiftning som finns. Det är inte lagligt med etnisk profilering av ungdomar, så då måste vi komma åt varför lagen inte följs. Det är inte lagligt att neka någon vård på grund av etnisk tillhörighet, eller av någon annan diskrimineringsgrund för den delen, och det behöver vi komma vidare med.

Jag vill också samla den kunskap som finns. Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi kommer vidare med diskrimineringsåtgärderna. Däremot är jag inte övertygad om att en kommission i den form som Vänsterpartiet föreslår skulle göra att arbetet går snabbare framåt.

Fru talman! Det är inte lagligt att diskriminera i Sverige, och det vet vi alla. Men diskriminerar man folk i Sverige? Ja, det vet vi alla.

Om vi har en lagstiftning som säger att man inte får diskrimineras men folk systematiskt missgynnas, vilket leder till att människor dör, då är det någonting som inte stämmer. Då är det någonting i lagstiftningen som inte räcker, som vi måste titta på och ändra. Det är ingenting som vi måste vänta på. När folk dör måste vi agera snabbt, för då är det akut. Det är därför vi står här, och det är därför vi inte vill vänta till efter valet. Vi vill inte vänta tio år, för vi vet inte hur många människor som riskerar livet när vi står här i dag på grund av att de ser ut som jag. Det är en verklighet. Precis som nämndes här har vi sett den här problematiken inom vården, inom polisen, inom skolan och på arbetsmarknaden.

Uppsala universitet tog fram en rapport på uppdrag av Länsstyrelsen Stockholm. Den visar att afrosvenskar har lägre lön än övrig svensk befolkning med samma utbildning. Dessutom är det nära tio gånger så vanligt att personer ur den övriga befolkningen uppnår chefspositioner än att afrosvenskar gör det. Studien visar också på stora skillnader mellan afrosvenskar och övrig befolkning inom alla undersökta områden: arbetslöshet, bruttolön, disponibel inkomst, tillgång till låg- och högstatusyrken och möjlighet att göra karriär. Det här är en verklighet för många människor.

Det handlar om grundläggande mänskliga rättigheter, värderingar och principer som borde vara självklara i all offentlig verksamhet. Tyvärr är det inte så. I Sverige möts detta ofta av tystnadskultur, förnekelse och färgblindhet. Det måste vi ändra på.

År 2020 skrev flera medarbetare inom Sveriges Radio under ett protestupprop, vilket de straffades för. Detta måste ändras.

Fru talman! Ja, Sverige ska vara fritt från rasism och hatbrott. Nej, den lagstiftning vi har i dag räcker inte. Vi har inte kommit i mål.

Det finns en tudelad utveckling i dagens Sverige. Å ena sidan visar undersökningar att stöd för öppenhet och inkludering har ökat över tid. Samtidigt vittnar så många om ett mer hätskt samhällsklimat där rasismen visar sig allt tydligare. Under det senaste året med coronapandemin har näthatet ökat lavinartat. Antisemitiska troper som vi inte har sett brett i samhället sedan andra världskriget sprider sig in i de rum som påstår sig vara icke-rasistiska.

Vi ser hur antisemitismen, antiziganismen, afrofobin, islamofobin och rasismen mot samer ökar. Vi ser en kraftigt ökad rasism mot asiater, framför allt östasiater, i dagens Sverige, Europa och världen.

Dessa socialt konstruerade föreställningar om olika gruppers inneboende egenskaper har ingen plats i vårt samhälle. Vi måste därför komma i mål, och vartenda ett av de uppdrag som är lagda till varenda myndighet måste hållas i, komma fram och omsättas i praktiken.

Om vi behöver ett paraply över dem när vi har kommit i mål återkommer jag gärna och diskuterar det. Men först vill jag ha det här på plats, för jag delar bilden av att det är bråttom, att människor dör och att vi behöver få detta snabbt i mål.

Rasism är ett gift i samhällskroppen, och regeringen kommer att fortsätta att arbeta mot rasism hela vägen.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.