Krisåtgärder för sjukvården

Herr talman! Karin Rågsjö har frågat mig om jag och regeringen avser att sammankalla riksdagspartierna till ett krismöte för överläggningar om vårdkrisen och föreslå en extra ändringsbudget för att möta vårdkrisen. Karin Rågsjö har även frågat mig om jag avser att vidta åtgärder för att förbättra vårdpersonalens arbetsmiljö.

Regeringen och jag själv är medvetna om den nuvarande ekonomiska situationen i kommunsektorn. I budgetpropositionen för 2024 har regeringen aviserat extra tillskott till regionerna de kommande åren för att stärka hälso- och sjukvården. Anslagen inom hälso- och sjukvårdspolitiken för 2024 uppgår sammantaget till cirka 67 miljarder kronor inklusive läkemedelsförmånen. Dessutom tillkommer regionernas andel av det generella statsbidraget.

Jag har i flera tidigare debatter konstaterat att det är sjukvårdshuvudmännen, med direktvalda politiker på kommun- och regionnivå med beskattningsrätt, som ansvarar för hälso- och sjukvården och att verksamheten finansieras till stor del av just skatter. Staten kan inte fullt ut kompensera för de kostnadsökningar som kommunsektorn har. Politiker på alla nivåer behöver arbeta med att prioritera kärnverksamheter. Regeringen följer samtidigt frågan noga och är beredd att vid behov vidta ytterligare åtgärder.

Jag håller riksdagen underrättad om läget i vården genom de relativt frekventa besöken i socialutskottet och avser i nuläget att även fortsättningsvis följa den ordinarie strukturen för utskottsarbetet.

Med det vill jag tacka Karin Rågsjö för frågorna och ser fram emot debatten.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaren, även om de är väldigt svävande! Ibland tänker jag på pandemin och på vårdens ganska heroiska insatser som vi alla hyllade. Jag tänker också på att den förra regeringen var väldigt snabb med att se var resurserna skulle sättas in. Men den nuvarande regeringen och SD har, tycker jag, glömt bort hela processen i pandemin och vad den handlade om. Om vi skulle få in en ny pandemi i Sverige - Gud förbjude! - eller om vi bli anfallna av en främmande makt är sjukvården i nuläget inte beredd.

Ministern föreslår en ökad beskattning. Det är ju inte något som KD brukar vurma för. Hur mycket kan regioner och kommuner höja skatten i en lågkonjunktur? Det undrar man. Annars är ni ju väldigt beredda på att så att säga sänka skatten för de rika.

Vi talar nu om statsbidragen till vården, om det som händer nu och om de uppsägningar som är på gång. Vi befinner oss uppenbart i en ekonomisk kris, en kris som regeringen och SD visar sig väldigt handfallna inför. Det är byggkris, och det är hög arbetslöshet som tickar på. Det är ekonomisk kris och välfärdskris. Jag anser att vi har en nationell sjukvårdskris.

För drygt två veckor sedan kom statsminister Ulf Kristersson med ett löfte om att regeringen och SD skulle gå in med stöd som innebär att man inte ska behöva säga upp anställda. Nu verkar det löftet inte vara vatten värt, men det lät väldigt fint i tv.

Vänsterpartiet har föreslagit en extra ändringsbudget på 15 miljarder för att rädda sjukvården, just för att man skulle slippa att säga upp ur människor. Nu har vi ersatt det med ett nytt initiativ i finansutskottet, som Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet står bakom, där vi kräver att regeringen och SD ska lägga fram en budget som garanterar bemanning, det vill säga att det inte ska bli några uppsägningar. Då skulle också Kristerssons löfte infrias.

Vi ser nu att stora personalneddragningar är på gång, bland annat på de större universitetssjukhusen. Vi anser att det har varit otillräckliga statsbidrag från regeringen och SD, och det har varit enorma kostnadsökningar i regionerna på grund av inflationen. Pensionerna rusar på, befolkningen blir äldre och så vidare.

Uppsägningar kan ju ske i närtid. Är ni beredda att agera i närtid, frågar jag fortfarande. I svaret på interpellationen står det att man ska följa frågan. Det låter väldigt passivt, tycker jag. Får personalen till slut villkor som gör att de vill jobba kvar? Det stora problemet har ju varit att så många har lämnat sjukvården på grund av undermåliga arbetsvillkor, helt enkelt.

Sveriges Kommuner och Regioner har tydliggjort att det fattas ungefär 24 miljarder kronor. Det kommer att bli underskottet. Då skulle man vilja se åtminstone en ändringsbudget som skulle täcka de eventuella uppsägningarna, för sjukvården klarar inte uppsägningar.

Det är 19 av 21 regioner som går minst sagt dåligt, och det pratas om att 5 000-6 000 vårdarbetare kan komma att sägas upp. Det handlar om de stora universitetssjukhusen: Sahlgrenska, Akademiska i Uppsala och Skånes universitetssjukhus. Fem av sju universitetssjukhus har strypt fortbildningen för personal redan i höstas. Vilken personal ska orka med en sådan arbetsmiljö? Avser statsrådet att, som jag frågade i interpellationen, vidta åtgärder för att förbättra vårdpersonalens arbetsmiljö?

Herr talman! Tack, ledamoten, för de väldigt viktiga och angelägna frågorna! Ledamoten lyfter ju många frågor som berör sjukvården.

Låt mig börja med det sista som ledamoten tog upp, nämligen medarbetarnas arbetsmiljö. Den brister i dag. Ansvaret för detta ligger förstås hos arbetsgivaren, men regeringen försöker stödja och stötta i det uppdrag vi har gett till Nationella vårdkompetensrådet, som just handlar om att vi behöver konkreta åtgärder så att fler orkar arbeta heltid och att fler ska orka stanna kvar.

Många lämnar yrket eller går ned i tjänst för att jobbet är för tungt. Det fulla arbetsmiljöansvaret har ju arbetsgivaren, men regeringen kommer att återkomma med förslag.

Just nu ligger 27 eller 28, tror jag, förslag från vårdkompetensrådet på bordet. Dem ska man arbeta med i vår, och de kommer framemot juni månad. De kommer att vara viktiga för hela sektorn att arbeta med framöver.

Har regeringen då agerat när regionerna har berättat att de har problem med att hantera inflationens konsekvenser med det pensionsavtal som de har? Ja, vi kom med ett sektorsbidrag i höstas som går direkt till att betala pensionerna. Det har ingen koppling till någon annan del i sjukvården, utan det var ett stöd för att hantera de ökade kostnaderna för pensioner till följd av det avtal man hade ingått.

Det är klart att inflationen har medfört att kostnaderna förra året ökade med över 8 procent - sådan var ju inflationen det tidigare halvåret - satte man under sommaren en siffra, och det är den man har fått betala hela det kommande året. I somras satte man siffran 9,14 procent. Det var höjningen, och den får regionerna betala hela 2024. Även om vi nu alla märker att inflationen långsamt går ned kommer regionerna att få bära kostnaden hela detta år. Det påverkar ju ekonomin, och regeringen kommer därför att återkomma så snart som det är möjligt.

Men det är inte lämpligt att bara säga att man ska komma med pengar. Jag noterar att Vänsterpartiet inte har fått stöd för de 15 miljarder som man föreslog. Det var uppenbarligen inget annat parti som stöttade det, utan man återkom med nya initiativ.

Regeringens uppfattning är att det behövs stöd på många olika sätt. Det finns en del regioner som behöver låna för att klara driften samtidigt som det finns tre fyra stycken som inte behöver göra en enda besparing. De andra ligger däremellan, många av dem med underliggande ekonomiska problem. Man har, enkelt uttryckt, haft fler anställda än man har haft budget för. Det innebär att allt tippar över ända när inflationen kommer och påverkar pensionsavtalet.

Hur ska vi då stödja och stötta på bästa sätt, så att vi inte om ett halvår eller ett år är tillbaka i samma situation? Vi måste nu mer långsiktigt förändra regionernas situation. Då behövs med all säkerhet någon form av pengatillskott men också andra åtgärder, liksom förstås att de som är ansvariga politiker och har valts av sina invånare regionalt också gör sin del av arbetet, för merparten av alla pengar kommer ju från den skatt som man betalar regionalt. Den styr varje regionfullmäktige över.

Men staten behöver bistå. Det är därför som vi har gett stöd, och vi kommer att återkomma. Vad vore vi om vi inte hade en välfärd och en sjukvård som fungerar? Det är nödvändigt att vi ger stöd och stöttning, och vi kommer att återkomma så snart som det är möjligt.

Herr talman! Jag tackar för svar. Jag tänker så här: Nej, vi lämnade de 15 miljarderna, och så gick vi ut tillsammans. Det är alltid bättre om man gör saker tillsammans. Vi begär att regeringen kommer tillbaka med en budget där man kan svara på Ulf Kristerssons löfte, som nu svävar långt upp i skyn, om man säger så. Det är borta.

Jag är på riktigt väldigt orolig. Jag blir orolig när jag tittar på hur det är med cancerbehandlingen. När det gäller att få den i tid enligt det standardiserade vårdförloppet var det i januari nere på 26 procent. Det kan man fundera på. För helåret 2023 startade cancerbehandlingen i tid för 40 procent. Det är historiskt lågt och inte i närheten av målet på 80 procent. Det är illa. Det är på riktigt.

Ministern säger i sitt svar att regionerna ska prioritera kärnverksamheten. Jag har rest runt ganska mycket i regionerna. Jag måste säga att det är kärnverksamheten man hela tiden pratar om när det gäller nedskärningar. Det handlar om vårdpersonal som inte kan jobba kvar på grund av en sviktande ekonomi, exempelvis. Jag tycker att staten har ett ansvar.

I exempelvis Region Sörmland, som är en ganska liten region, har de sagt att de ska varsla 700 medarbetare - 500 inom vården. Det är en katastrof för lilla Sörmland; det kan man förstå. Jag hoppas att det inte blir av.

Värmland har det också väldigt svårt. Där ska man eventuellt dra ned med 750 anställda. Värmland är inte heller gigantiskt, och där kommer man inte heller att kunna göra något som förbättrar primärvården. Det är katastrof för primärvården just nu. Det är inget snack om det. Allt det vi ville med primärvården rinner ut.

Jag är oerhört orolig när det gäller all den kompetens som har byggts upp av dem som jobbar inom sjukvården. Den kommer att splittras när människor försvinner på ett eller annat sätt. Vi har frågat om inte regeringen borde sammankalla riksdagspartierna för att just överlägga om vårdkrisen, för vi tycker att den är viktig för hela landet. Oavsett vilket parti man tillhör måste man tycka att detta är viktigt.

Herr talman! Kort sagt frågar jag fortfarande: När kommer pengarna? Veckorna går. Löftet från Kristersson består i alla fall inte. Det kan man väl säga.

Region Östergötland har också en extremt dålig ekonomi. 900 anställda berörs. Vi pratar i dag om en 90-procentig beläggning av vårdplatserna. Det finns inga marginaler. Kommer det en pandemi är vi ganska lost i detta.

Patienterna märker att det saknas resurser. Personalen vet det. Det planeras för stora nedskärningar. Då tycker jag att staten borde träda in, beroende på att man har haft extrema kostnader just för inflationen. Jag anser att det är en regerings uppgift att värna just välfärden, och gör man inte det kommer liksom misstanken: Välfärden kanske inte är så viktig för regeringen och Sverigedemokraterna. Det kändes i alla fall så när ni lade 10 miljarder extra i form av generella statsbidrag när det behövdes 24 miljarder. Det är en viss diskrepans.

Det finns en väldig oro i regionerna. Det finns en väldig oro bland patienter. Man känner detta när man står i olika vårdköer. Det blir inte bättre. Det blir sämre.

Jag väntar fortfarande på svaret från statsrådet Acko Ankarberg Johansson, som i valrörelsen drev sjukvården som prio ett. Jag kan inte se att sjukvården är prio ett längre.

Herr talman! I den budget som regeringen lade fram i höstas var det 40 miljarder totalt. 40 procent av resurserna gick till välfärden. 40 procent gick till hushållen för att de skulle klara inflationen. Det som blev över gick till alla de andra delarna av statens budget. Det var en tydlig prioritering från regeringen: Det är välfärden som måste prioriteras. Sjukvården var den del som fick mest pengar av helheten.

Vi gav också generella statsbidrag. Då handlar det om hur man förvaltar dem lokalt. Jag vill säga: Allt som en region gör är inte kärnverksamhet. Vi kan tala om sjukvården, just det som är sjukvårdspersonalens uppgifter och allt det som undersköterskor, medicinska sekreterare, sjuksköterskor, läkare, logopeder, fysioterapeuter och alla andra gör. Det är vårdpersonalen, de som möter patienter. Men vi har också väldigt mycket annat.

Tidningen Vårdfokus, som är Vårdförbundets egen tidning, har flera år i rad visat att antalet personer som jobbar långt från vården har ökat mer än antalet personer som jobbar vårdnära. Det innebär enligt min uppfattning att man inte har prioriterat kärnverksamheten, och då måste vi kunna göra någon förändring. När man hamnar i besparingstider är det där man ska börja.

Man kan fortfarande göra ett fantastiskt gott jobb, men frågan är om det är detta som är nödvändigt när man behöver prioritera. Sedan ska vi komma ihåg att ganska många administrativa saker är politikdrivna. Vi vill ha nya underlag och nya jämförelser. Det brukar sippra ned till att vårdpersonalen, som jobbar närmast patienterna, ska fylla i en ny enkät och gå på nya möten. Det blir en administrativ börda för medarbetarna. När det gäller politikdriven administration har vi en hel del att göra så att vi inte belastar vården med det som i stället borde vara pengar som går direkt till vårdpersonalen. Jag tycker att vi ska vara självkritiska på alla nivåer och börja arbetet med att göra besparingar där.

Ta som exempel Karolinska Universitetssjukhuset! En period hade de fler chefer än vårdplatser. Jag är glad att de har ändrat det så att de nu har fler vårdplatser än chefer. Det är ett exempel på att man behöver göra förändringar och granska sin egen verksamhet.

Har regeringen låtit bli att göra något? Nej, verkligen inte. Som sagt: Redan i höstas gjorde vi detta. Vi kommer att återkomma, men det handlar också om hur man ger stöd.

Under pandemin gavs pengar generellt. Det var också det som ledde fram till rekordöverskott för regionerna och kommunsektorn 2020, 2021 och delvis 2022. Man har alltså gått från en situation med rekordöverskott - pengarna kunde inte användas, för de var tillfälliga - till en situation med jättestora underskott. Det är klart att det är en stor förändring. Men man måste också fråga sig: Varför användes inte alla de miljarder som vi gemensamt var överens om under 2020, 2021 och 2022? Hur tog man ansvar för dem?

Detta gör att det har varit stora svängningar i sektorn. Jag tror att det vi behöver nu är en långsiktighet. Det handlar om att försöka hitta en form där varje region hittar en bättre balans framåt, så att man vet att när man anställer medarbetare kan det vara uthålligt. Det handlar också om att se till att man förbättrar arbetsmiljön.

Just nu söks det många sjuksköterskor i hela landet. Det finns många lediga tjänster i Platsbanken men inte så många som väljer att söka dem. Det innebär att de frågor som ledamoten lyfter i första inlägget, arbetsmiljöfrågorna, är angelägna. Vi kommer inte att klara kompetensförsörjningen om vi inte förbättrar arbetsmiljön. Det kommer att vara avgörande för sjukvården framöver att man klarar kompetensförsörjningen, och staten kommer genom regeringens stöd att återkomma med bidrag på olika sätt i detta.

Herr talman! När det gäller Stockholm kan vi prata om en extrem administration innan det nya styret - Socialdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet och vänstern - kom. Där har man verkligen använt sig av administration för att fixa alla privata vårdavtal, som man lät växa upp som svampar.

Det finns i dag fortfarande starka krav från höger och från näringslivet om en bantad offentlig vård och ökad privat drift. Bantningen av hela välfärden går ju superbra. Jag känner en oro. Försäkringssystem, som typ i USA, är en våt dröm för många klippare inom välfärdsmarknaden som ni i regeringen och SD har en väldigt bra kontakt med. Privatiseringsvurmen börjar nu lyftas igen: Titta vad dåligt det går i regionerna! Låt oss göra detta till ett försäkringsland i stället! Jag blir jätteoroad av detta.

De siffror som Sveriges Kommuner och Regioner plockade fram var ganska chockartade. De säger att det saknas 24 miljarder i regionerna. De går back med det. Detta borde ha föranlett att man gjorde någonting aktivt.

Det låter ibland på regeringen och på statsrådet som att detta inte är på riktigt. Jag pratar med Vårdförbundet, med Läkarförbundet och med Kommunal. Det är en otroligt ansträngd situation nu. Då förväntar jag mig att en regering med ansvar och som har lyft vården så pass mycket som denna regering - och exempelvis Kristdemokraterna - har gjort gör något. Lösningen är inte att sätta sig bakom plan och hoppas att det går jättebra. Själva grejen måste vara att man gör något på riktigt. Det saknar jag från regeringen: att man gör något på riktigt.

(Applåder)

Herr talman! Tack, ledamoten, för kompletterande inlägg!

Jag håller helt med om behovet av stöd. Det var därför regeringen gjorde rätt tidigt, redan i höstas, och kommer att återkomma.

Att förändra vårt generella välfärdssystem till ett försäkringssystem har aldrig varit på bordet. Det finns inte en sådan diskussion - ja, möjligtvis i Vänsterpartiet. Och jag kan notera, herr talman, att det enda initiativ som just nu tas för att bevara ett privat initiativ i Region Stockholm är med Vänsterpartiets hjälp. Man måste kanske titta på när det är rätt och när det är fel, och jag är glad att Vänsterpartiet är med och möjliggör att behålla ett privat initiativ därför att det är bra för patienterna. Det måste ju vara det som är vårt fokus, inte driftsformen utan om det är en verksamhet som uppfyller de kvalitetskrav vi har. Har vi själva beslutat om ett ersättningssystem som vi tycker är rimligt och om att följa upp det ska vi förstås använda oss av det och se till att patienterna får den vård som de behöver, antingen i egen regi eller av en privat eller idéburen utförare.

Det som har setts senast för att bevara ett privat alternativ är alltså med Vänsterpartiets hjälp. Tack för diskussionen!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.