Informationsdelning mellan myndigheter

Herr talman! Ingela Nylund Watz har ställt frågor till mig med anledning av betänkandet Ökat informationsflöde till brottsbekämpningen - En ny huvudregel (SOU 2023:69). Hon har frågat om jag avser att lämna en proposition till riksdagen i juni i år och när ny lagstiftning i sådana fall kan vara på plats.

Frågan om förbättrade möjligheter för myndigheter och andra aktörer att dela information är mycket angelägen. Brottsutvecklingen i Sverige är utomordentligt allvarlig med höga nivåer när det gäller antalet skjutningar och sprängningar, samtidigt som säkerhetsläget i Sverige allvarligt har försämrats. Till detta kommer de stora utmaningarna med den ekonomiska brottsligheten. Den kriminella ekonomin bidrar till att den organiserade brottsligheten kan verka och växa.

Brottsutvecklingen medför också att många unga löper risk att involveras i kriminalitet eller utnyttjas i kriminella sammanhang. En väl fungerande samverkan mellan myndigheter krävs för att trycka tillbaka brottsligheten, och en sådan samverkan förutsätter att det finns ett regelverk som gör det möjligt att utbyta information på ett effektivt sätt.

Som Ingela Nylund Watz anför är frågorna om samverkan och informationsutbyte komplexa. Det krävs noggranna avvägningar kring hur lagstiftningen om informationsutbyte ska utformas för att både bidra till en mer effektiv brottsbekämpning och samtidigt upprätthålla ett skydd för enskildas personliga integritet.

I det nämnda betänkandet föreslås bland annat att vissa statliga myndigheter, kommuner och regioner samt skolor ska vara skyldiga att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna. Betänkandet har remitterats, och förslagen bereds nu inom Regeringskansliet. Ambitionen är att en proposition ska lämnas till riksdagen i juni i år för att lagstiftning ska kunna vara på plats före årets slut.

Herr talman! Tack, justitieministern, för svaret! Jag vill börja med att säga att jag inte betvivlar att justitieministern är minst lika angelägen som jag om att få till lagstiftning som möjliggör ett effektivare informationsutbyte mellan myndigheter och andra relevanta aktörer så att vi får en mer effektiv brottsbekämpning. Vi är helt eniga om detta.

Men det finns ett litet ord i statsrådets svar som bekymrar mig och som han nämnde alldeles mot slutet. Det är ordet ambition. Det kan användas som en stark viljeyttring med en given målbild, men det är också ett ord som kan användas för att spela ned förväntningarna lite grann. Jag tänkte att den här debatten kanske skulle kunna klargöra åt vilket håll det lutar för statsrådets del.

Huvudförslaget i utredningen är att det ska införas en ny huvudregel som innebär att vissa myndigheter, kommuner och vissa enskilda verksamheter ska bli skyldiga att på begäran lämna ut information också om enskildas förhållanden. Men det finns också ett förslag som innebär att både vissa myndigheter, kommuner och skolor, genom rektorerna, utan någon begäran från en brottsbekämpande myndighet ska lämna ut information när man antar eller misstänker att det föreligger skäl för rättsvårdande myndigheter att agera på sådan information.

Det här är väldigt komplicerad materia, som jag säger i min interpellation. När man tittar på remissvaren framgår det med all önskvärd tydlighet vilket komplext arbete det är som sannolikt pågår på Regeringskansliet. Det är väldigt svåra avvägningar.

Låt mig nämna några exempel på hur remissinstanserna har resonerat. Flera remissinstanser avstyrker eller har allvarliga invändningar mot just faktumet att man föreslår en informationsskyldighet utan en begäran från en brottsbekämpande myndighet.

Många remissinstanser redovisar att man kan känna oro för tjänstepersoners trygghet och säkerhet. En del remissinstanser tar upp frågeställningen om hanteringen - hur man ska klara av att det sannolikt skulle kunna dyka upp en massa överskottsinformation som kan bli svårhanterlig.

En del remissinstanser, som ligger nära socialtjänstens tjänstepersoner och skolans personal, pekar på riskerna för att en sådan här informationsplikt utan att det kommer en begäran från en brottsbekämpande myndighet skulle kunna leda till ökad misstro mot exempelvis socialtjänsten och skolan. Det skulle i sin tur kunna leda till att människor, även om de har behov av kontakter med socialtjänst eller problem i skolan, inte vågar adressera dem av rädsla för att de personliga konsekvenserna ska bli för stora.

Det finns alltså många svåra avvägningar som måste göras. Inte minst är frågan om avvägningen mellan den personliga integriteten och behovet av information väldigt svår. Jag tror att det är ett gediget arbete för Regeringskansliet och ministern att hitta balanspunkten mellan de båda olika storheterna - integritet kontra behov av information.

Utredningen fortsätter till det som är den riktigt stora fråga som många efterlyser, nämligen behovet av att dela information mellan myndigheter. Det ska utredas till i början av 2025, så dessa förslag får vi vänta på ett bra tag till.

Min fråga i dag är: Vad döljer sig bakom statsrådets lilla ord ambition? Är det en tydlig färdriktning, eller ser statsrådet svårigheter att klara hanteringen av remissinstanserna?

Herr talman! Jag vill tacka justitieminister Gunnar Strömmer för svaret och naturligtvis också tacka Ingela Nylund Watz som har ställt interpellationen.

Jag tänkte ta mig friheten att delta i debatten eftersom det här är en fråga som jag brinner för och som jag tidigare har debatterat med statsrådet. Jag vill bara understryka behovet av att se över sekretesslagstiftningen och varför det är så viktigt med möjligheter till ett informationsutbyte.

Jag har under många år, som jag har tagit upp i debatter, arbetat som socialarbetare i olika roller, som både socialsekreterare, skolkurator och fältare. Jag har alltid sett att vi verkligen har behövt en möjlighet till informationsutbyte. Det handlar om att förebygga att ungdomar och barn hamnar i kriminalitet eller annan utsatthet.

Vi behöver varandra när vi ska hjälpa och stötta barn och ungdomar. Det gäller förstås också andra, men det är mest barn och ungdomar jag har ägnat mitt liv åt. När man till exempel ser att ett barn är på väg in i kriminalitet behöver man hjälpas åt. Det räcker inte att bara ha en bra elevhälsa, utan man måste också kunna samarbeta med polis eller andra myndigheter. Det är därför det är så otroligt viktigt att översynen av att möjliggöra informationsutbyte verkligen görs och att detta kommer på plats.

Jag har sett det som att det alltid ska handla om barnets bästa, och barnets bästa är att vi förhindrar att det hamnar i kriminalitet eller andra utsatta situationer. Det kan vi göra om vi kan hjälpas åt.

Problemet har blivit extra tydligt eftersom brottsligheten och kriminaliteten har ökat de senaste åren. Även om det varit en liten paus har ökningen nu tagit fart igen. Detta är inte över, utan vi behöver fortsätta jobba väldigt hårt för att bekämpa den brottslighet och den kriminalitet som inte bara hotar enskilda personer utan hela samhället. Då har det också blivit tydligt att vi verkligen behöver detta samarbete. Kriminella har ingen sekretess, men myndigheter har det. Det innebär helt enkelt att kriminella har ett försprång.

Under pandemin blev det också tydligt att det finns sekretess även inom myndigheter. Till exempel blev vi tvungna att fatta ett beslut så att man skulle kunna prata med varandra inom Skatteverket.

Det finns alltså ett stort antal bekymmer med den lagstiftning som vi har i dag. Det är tydligt att vi behöver komma till rätta med detta och möjliggöra delning av information.

Ett annat exempel är arbetslivskriminalitet och sådant. Där behöver vi verkligen kunna dela information.

Jag betvivlar inte statsrådets vilja, särskilt inte med tanke på det svar han gav mig senast när jag ställde frågan. Detta handlar inte om att sätta åt, utan det är ett allvarligt försök till diskussion och debatt om hur vi ska komma framåt. Vi kan ju ändå se att det finns en möjlighet att komma till rätta med detta och göra förändringar.

Det Ingela Nylund Watz lyfter i debatten är dock viktigt: När vi väl kommer förbi detta med att vi behöver göra någonting, hur ska det då göras? Därför är jag väldigt intresserad av hur statsrådet och regeringen anser att man ska ta till vara det som har kommit in från remissinstanserna och även vilken tidsplan vi har att hantera när det gäller den här frågan.

Herr talman! Jag tackar både interpellanten och meddebattören för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor i kväll.

Låt mig börja med ordet ambition, som ni har belyst. Det är väl bokstavligt talat vad det är: Vi har en tidsplan som bygger på att vi ska kunna lägga fram en proposition i sommar för att detta sedan ska kunna vara på plats till hösten. Den är inte förändrad. Sedan ligger det väl i sakens natur att det är lite show, don't tell: Det är när man väl kommer till riksdagen med propositionen som det är riktigt på allvar. Detta är dock den tidsplan vi arbetar efter, och den tycker jag är realistisk.

Det betyder dock inte att de övervägningar och avvägningar som nu görs på något sätt är enkla. Precis som tas upp av interpellanten finns det ett omfattande remissmaterial att arbeta sig igenom, och det gör vi på ett mycket seriöst sätt. De synpunkter som kommer fram i remissvaren är kanske inte överraskande, men de belyser mycket väl precis de avvägningar som utredaren har ägnat sig åt under utredningstiden.

Det finns ett starkt intresse av att kunna dela information på ett annat sätt än i dag. Om jag ska peka på en väldigt stark efterfrågan från fältet som jag tycker har hörts högre än nästan all annan efterfrågan under den tid som jag har kunnat överblicka i den här rollen, inte minst när det gäller möjligheten att vidta åtgärder och göra insatser för att förhindra att barn och unga dras in i kriminella nätverk, handlar det just om informationsdelning - att skola, socialtjänst och polis ska kunna sätta sig runt ett och samma bord och dela information, prata med varandra och mobilisera gemensamma krafter för att kunna bryta exempelvis en destruktiv utveckling i ett konkret fall.

Den utredning som vi nu diskuterar tar väldigt många viktiga steg i den riktningen, även om det - vilket också har belysts här - framför allt är fråga om en skyldighet för myndigheter, kommuner och regioner i olika kapaciteter att dela information med brottsbekämpningen. Detta ska förstås vägas mot intresset av personlig integritet. Den tillitsfråga som lyftes i diskussionen är förstås också betydelsefull. Givet Eva Lindhs professionella bakgrund är hon förstås också medveten om det starka intresse som finns i socialtjänsten av att kunna ha och upprätthålla förtroendefulla relationer med både barn och unga och familjer som vänder sig dit.

Jag uppfattar att utredaren på ett mycket seriöst sätt har gjort den avvägningen och hittat en modell som är balanserad. Det är dock klart att det är en målkonflikt, och om vi vill flytta fram positionerna när det gäller möjligheten att dela information kommer det naturligtvis att innebära att andra intressen får ge vika en del. Detta menar jag dock är nödvändigt. Det är också utredarens bedömning, och det är också den riktning vi nu har i vårt arbete innan vi kommer med lagförslaget till riksdagen.

Låt mig sedan bara bredda perspektivet något. Utredningen tar som sagt sikte på flera viktiga aspekter av informationsdelning men täcker inte alls alla relevanta aspekter, som mycket riktigt tas om hand i andra lagstiftningsprocesser. Jag återkommer gärna i mitt nästa inlägg till vilka dessa är och hur jag ser framför mig att helheten ska se ut när olika lagstiftningsprodukter har gått i mål, så att säga, och vi har en hel lagstiftning.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för förtydligandet att det är en plan som Regeringskansliet arbetar med och hoppas kunna verkställa. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Jag vill kommentera detta med det starka önskemålet från skolan om informationsdelning för att motverka att elever lockas in i kriminella nätverk. Jag är väl medveten om detta, men remissinstanserna som har beröringspunkter med skolan - skolledare och de som arbetar i skolans värld - är oerhört kritiska, liksom kommunerna. Många remissinstanser menar att detta är väldigt långtgående och att det inte stämmer överens med skolans kärnuppdrag. Det ska bli väldigt spännande att se hur statsrådet i sin proposition formulerar denna avvägning och möter den kritiken och den oron.

Låt mig också ta upp en annan aspekt. I utredningen föreslår utredaren också att vissa finansiella företag ska bli skyldiga att lämna information, inte minst för att bidra till att bekämpa den ekonomiska brottslighet som statsrådet nämner i sitt svar. Detta är en alltmer bekymmersam och tung del av den organiserade brottsligheten, och vi vet att uppfinningsrikedomen är väldigt stor när det kommer till olika brottsupplägg genom företag, föreningar och stiftelser.

Jag tror att statsrådet är väl medveten om att man i den senaste gemensamma lägesbilden från de brottsbekämpande myndigheterna för 2023 lyfte upp just problemet med hur den organiserade brottsligheten genom olika typer av bolagsupplägg och koncernbildningar, ibland med säte i utlandet, blåser upp sina företags årsredovisningar, till exempel, för att ge sken av god kreditvärdighet. Man skapar sig pengar för att se till att de pengar man en gång har skaffat på olaglig väg kommer in i den vita ekonomin. Det skapar ett gråzonssamhälle som är väldigt obehagligt.

Jag tycker att det är ett väldigt intressant förslag som utredningen kommer med, det vill säga att vissa finansiella företag ska få en tydligare skyldighet att informera några av de myndigheter som här ligger närmast till - Ekobrottsmyndigheten, Säkerhetspolisen och några till. Jag tycker att det är ett väldigt bra förslag.

Det som är lite tråkigt i sammanhanget är att när man tittar på hur remissinstanserna svarar kan man, kanske som av en händelse, notera att flera av de remissinstanser som ligger den finansiella sektorns företag väldigt nära, till exempel Bankföreningen och Fondbolagens förening, är oerhört kritiska mot detta. De tycker att det i princip är oansvariga förslag från utredaren som innebär att man går utöver banksekretessen och försvårar möjligheten att upprätthålla goda relationer med kunderna. Här finns det alltså en väldigt stark intressekonflikt.

Jag skulle därför vilja höra hur statsrådet ser på detta. Jag tror att vi är eniga om att det som polisen säger om att behovet av att skärpa arbetet mot den ekonomiska brottsligheten är otroligt viktigt. Och vi måste kunna gå efter pengarna. Det tror jag att vi är helt eniga om.

Här finns nu ett förslag som skulle kunna bidra till att vi kommer lite närmare och får ett bra verktyg för detta. Dessvärre möter det väldigt stark kritik. Hur ser statsrådet på detta?

Herr talman! Jag ska vara kortfattad och understryka det som Ingela Nylund Watz var inne på, alltså detta med välfärdsbrottsligheten. Vi vet att det verkligen är någonting som vi behöver ta tag i. Det finns flera delar i det. Vi kan inte ha system som underlättar för välfärdsbrottslighet. Men sekretessen och det som gör att det inte är möjligt att dela information är viktigt för att komma till rätta med detta.

Under alla år som jag har jobbat har en av de vanligaste frågorna som jag får av barn och ungdomar, även när de har blivit vuxna och återkommer, varit: Varför gjorde ni ingenting när ni såg detta?

Den största anledningen är kanske att vi inte kan samarbeta. När möjligheterna till stöd tar slut på det ena stället och man kanske behöver samarbeta - det är då som det faller, och det är då som många barn och ungdomar dras in i kriminalitet och annat. Det finns en paragraf om att man kan bryta sekretessen om det finns risk för att någon ska gå in i kriminalitet. Jag tror inte att den används så mycket som vi tror och hoppas.

Detta handlar naturligtvis om att förhindra välfärdsbrottslighet och arbetslivskriminalitet men också om att vi ska göra allt vad vi kan för att varenda unge i Sverige faktiskt ska få det stöd som de behöver och har rätt till. Då är detta en viktig del.

Sedan är det självklart så - det är där som den avvägning kommer in som också Ingela Nylund Watz tydligt poängterade och som även statsrådet har tagit upp - att vi ska klara av integriteten och klara av detta med att man ska känna tillit till att saker inte kommer ut på byn. Det som vi pratar om är att detta ska delas mellan dem som berörs, så att de kan hjälpa och stötta på bästa sätt. Men det är en klurig fråga.

Herr talman! Jag ska först säga någonting om avvägningarna när det gäller just skola och socialtjänst i relation till polisen och de synpunkter som kommer fram i en del av remissvaren. Jag tycker att de återspeglar den genuina målkonflikt som egentligen finns redan med dagens regler. Det handlar bara om var man ska lägga balanspunkten mellan dessa olika intressen. Det finns redan i dag en avvägning mellan å ena sidan intresset av att dela information och å andra sidan intresset av att skydda information, skydda den personliga integriteten och värna så att säga tilliten mellan exempelvis socialtjänst och barn och unga eller deras föräldrar.

Det som dessa förslag är ett uttryck för är att samhällsutvecklingen ger oss anledning att se över denna balanspunkt, där just intresset av att kunna dela information mellan olika aktörer i samhället har vuxit sig så mycket starkare eftersom det sociala priset och det mänskliga priset för att inte kunna göra det har blivit outhärdligt högt i väldigt många fall.

Den organiserade brottsligheten måste angripas från flera olika håll samtidigt, och vi har lyft fram flera av dessa vinklar i denna diskussion. Naturligtvis kan inget anständigt samhälle över tid leva med en situation där vi i Sverige har nio gånger fler dödliga skjutningar på årlig basis än vad de nordiska grannländerna har tillsammans, eller sprängdåd av det slag som vi har sett under senare år. Att slå mot det grova våldet är naturligtvis en helt central del av en sådan strategi. Men att strypa den kriminella ekonomin och att bryta nyrekryteringen av barn och unga in i de kriminella nätverken är också en central del, men inget av detta låter sig göras - i alla fall inte med den effektivitet som är nödvändig - om vi inte är beredda att ompröva dagens regelverk när det gäller informationsdelning. Denna utredning är ett uttryck för det.

Jag tycker att man ska ta alla remissynpunkter som handlar om att värna dessa grundläggande integritets- och tillitsintressen på mycket stort allvar, för det är reella och viktiga intressen. Dessa intressen kommer vi så att säga inte runt. Det vore också falskt att låtsas som att vi både kan öka utrymmet för informationsdelning och göra det på ett sådant sätt att det över huvud taget inte drabbar integritetsintresset. Det är klart att det kommer att göra det.

Det handlar dock om att göra denna avvägning på ett seriöst sätt och sedan utforma regler som ändå tar hand om dessa intressen på ett så bra sätt som möjligt. Det menar jag att denna utredning i grund och botten gör. Men jag har respekt för att vi i vår process på Justitiedepartementet nu naturligtvis noggrant måste analysera de synpunkter som har kommit för att se om det finns anledning att göra några förändringar i ljuset av dessa synpunkter. Detta arbete pågår just nu.

När det gäller just att strypa den kriminella ekonomin finns det samma behov. Det finns ett behov av att kunna ta del av information från olika privata aktörer, exempelvis finansiella institut, i relation till brottsbekämpningen. Även där tycker jag att man ska ta kritiska synpunkter på allvar. Banksekretess är någonting oerhört viktigt och inte någonting som bara skyddar människor med väldigt mycket pengar. Det är någonting som skyddar oss alla mot otillbörligt integritetsintrång. Men likafullt tror jag att den riktning som anges i utredningen är viktig även när det kommer till informationsdelning för att kunna strypa den kriminella ekonomin.

Sammantaget menar jag att utredningen är väl avvägd. Vi analyserar förstås de remissynpunkter som har kommit in. Jag är också övertygad om att vi enligt den plan som vi har lagt fram kommer att kunna återkomma med en mycket väl avvägd proposition under våren.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för ytterligare synpunkter.

Jag skulle vilja avsluta den här diskussionen med att understryka att vi naturligtvis är oerhört medvetna om att vi måste få till ny lagstiftning på detta område och angelägna om att det sker. Vi ser verkligen fram emot de avvägningar som ska göras i Regeringskansliet och den proposition som ska komma.

Jag ska också ta upp några farhågor som jag hoppas inte besannas. Men innan jag kommer till det skulle jag vilja säga att det pågår väldigt många utredningar på detta område. Den förra regeringen påbörjade i ärlighetens namn ett sådant arbete med olika utredningar. Den nya regeringen har tagit vid och i några fall gett tilläggsdirektiv och i några fall lagt ned utredningar och tillsatt nya, ungefär likartade, utredningar. Det handlar till exempel om en utredning om bolag och brott som är oerhört spännande och intressant.

Det handlar också om fortsättningen på den utredning som vi nu diskuterar och som handlar om informationsutbytet mellan myndigheter, vilket är någonting som inte minst många kommuner efterfrågar. De känner att de vill vara en tydligare del i detta och vill ha tydligare lagstöd för att kunna vara en verklig del i informationsutbytet med myndigheter.

Jag som har min bakgrund i Södertälje har levt med detta krav under lång tid eftersom vi av olika skäl har drabbats på väldigt speciella sätt. Det återstår alltså mycket arbete, och en del kommer tyvärr lite sent under mandatperioden. Det gäller till exempel den stora utredningen om samverkan mellan myndigheter.

Jag ska avsluta med att säga att jag kommer att vara väldigt noggrann när propositionen kommer. Till exempel kampen mot den ekonomiska brottsligheten och de förslag som finns och som ställer krav på den finansiella sektorn att lämna information på ett tydligare sätt är minst lika viktigt som det faktum att man ska förhindra att ungdomar dras in i brott. Jag hoppas att statsrådet också tycker att båda sakerna är lika viktiga. Det får vi se i propositionen. Jag kommer att bevaka detta stenhårt.

Herr talman! Jag ser mycket fram emot den hårda granskningen från kammaren.

Jag känner mig förvissad om att vi kommer att tillgodose den mycket berättigade efterfrågan som finns på ny lagstiftning som på ett helt annat sätt än i dag möjliggör informationsdelning. Det gäller både för att komma åt det grova våldet, strypa den kriminella ekonomin och bryta nyrekryteringen inom de kriminella nätverken av barn och unga.

Precis som Ingela Nylund Watz säger i sitt avslutande inlägg pågår flera lagstiftningsprocesser parallellt. Det som vi har talat om i kväll rör framför allt skyldigheten för olika aktörer att dela information med brottsbekämparna, alltså polisen. Om jag inte är helt ute och cyklar tog riksdagen häromdagen ställning till en proposition från regeringen när det gäller utvecklade möjligheter att dela information för att förhindra felaktiga utbetalningar och arbetslivskriminalitet, vilket är utomordentligt viktigt.

Sedan har vi den bredare uppföljningen när det gäller just möjligheten att dela information mellan myndigheter. Vår analys har varit att det som ligger på bordet inte räcker hela vägen utan att vi också behöver säkerställa möjligheten att byta information mellan myndigheter på ett annat sätt än i dag. Det är inte minst betydelsefullt när det gäller att effektivt kunna bekämpa den ekonomiska kriminaliteten. Det finns dessutom en skolsäkerhetsutredning som också ser på vissa aspekter av detta.

Min sammanfattande poäng är att allt detta är väl avvägda direktiv som adresserar viktiga och verkliga samhällsproblem. Det tas om hand på ett mycket seriöst sätt enligt en mycket svensk, traditionell utredningsmodell. Det gör att jag är övertygad om att vi kommer att hitta en väl avvägd balans, även om den kan vara en annan än i dag, mellan å ena sidan utökade möjligheter att dela information och å andra sidan regelverk som också respekterar den personliga integriteten och värnar tilliten i viktiga verksamheter.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.