framtiden för Härjedalens Miljöbränsle AB

Herr talman! Håkan Larsson har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att Vattenfall AB ska ta sitt regionalpolitiska och energipolitiska ansvar, vad jag tänker göra för att underlätta fortsatt drift av Härjedalens Miljöbränsle AB, HMAB, och, om fortsatt drift inte kommer till stånd, vilka åtgärder jag avser att vidta för att medverka till att ersättningsjobb skapas i Härjedalen. Jag vill till att börja med säga att jag är väl medveten om vilka konsekvenser en nedläggning av Härjedalens Miljöbränsle AB skulle ha för Sveg och för Härjedalens kommun. Frågan har varit aktuell i snart två år, och jag är angelägen om att Vattenfall ska göra sitt yttersta för att hitta en långsiktig lösning för verksamheten. Vattenfall anser det inte möjligt att driva nuvarande verksamhet vidare med rimliga krav på lönsamhet. HMAB har sedan 1996 gjort en sammanlagd förlust på drygt 180 miljoner kronor. HMAB:s pellets är ca 70 % dyrare än de som importeras från exempelvis Estland. De som är kunder till fjärrvärmeverket i Uppsala - det är alltså där som de pellets som HMAB producerar används - har inte varit beredda att stå för den merkostnaden. Dessutom är torven en ändlig resurs. Med nuvarande brytningstakt och tillstånd räcker torven i fem till sex år. Vattenfall har varit berett att konvertera fabriken till att använda träfiberbaserat bränsle. Det kräver en stor volym träfiberråvara. Beklagligt nog har det inte funnits tillräckligt med intressenter i regionen för att garantera en sådan volym. Vattenfall har gjort försök att sälja verksamheten och fört ett flertal förhandlingar med framför allt en aktör. Men de har inte lett till några resultat. Bolaget gör dock neddragningen i långsam takt och är fortsatt öppet för att hitta en lösning. Det finns alltså ett rådrum för nya intressenter. Vattenfall har tydliga ambitioner när det gäller att utveckla näringslivet i de regioner bolaget verkar i. Vattenfall har nyligen lanserat projektet Inlandskraft, som innebär att bolaget ställer upp med 100 miljoner kronor i garantier för att finansiera sunda affärsidéer i Norrlands inland, vilket också inbegriper Härjedalen. Vad gäller ersättningsjobb vill jag hänvisa till åtgärder inom den regionala utvecklingspolitiken. Under 2004 har exempelvis Länsstyrelsen i Jämtlands län 124 miljoner kronor till förfogande för allmänna regionalpolitiska åtgärder i länet, bland annat i Härjedalens kommun. Kommunen ingår också sedan länge i nationellt stödområde A, det högst prioriterade området för direkt företagsinriktade insatser. Det innebär att både befintliga företag och företag som etablerar sig i kommunen kan erhålla högsta bidrag för investeringar och sysselsättningsökning. Regeringen har också tillsatt en särskild delegation för norra Sveriges inland. Dess uppgift är att medverka till att långsiktigt stärka utvecklingen i regionen. Enligt vad jag har erfarit arbetar delegationen aktivt tillsammans med Härjedalens kommun för att stärka näringslivet.

Herr talman! Först vill jag tacka näringsminister Pagrotsky för svaret på min interpellation. Tyvärr måste jag konstatera att det konkreta innehållet är ganska magert. För Härjedalens kommun med 11 000 invånare har HMAB en mycket stor betydelse. Ett sjuttiotal personer är anställda i företaget, och tillsammans med de nio underentreprenörerna och transportföretaget berörs 139 personer direkt om verksamheten vid fabriken i Sveg skulle upphöra. Indirekt handlar det om ännu fler arbetstillfällen. Kommunen beräknar att det totalt sett handlar om ungefär 200 personers jobb. Omräknat till Stockholm skulle detta motsvara över 30 000 personer. De samhällsekonomiska konsekvenserna av en nedläggning av HMAB skulle bli mycket omfattande. När jag förra veckan besökte HMAB i Sveg förklarade kommunalrådet Lennart Olsson, som är partikamrat till näringsministern, att en nedläggning av torvfabriken skulle innebära en katastrof för Härjedalens kommun, och det är tyvärr knappast överord. I en glesbygdskommun i norra Sveriges inland gäller det att försvara de arbetstillfällen som finns. Det handlar om en region som annars sedan århundraden har varit utsatt för koloniala strukturer, en region som förväntas leverera råvaror och arbetskraft till centralmakten. Men vi behöver också egna arbetstillfällen. Visst har HMAB lönsamhetsproblem, som näringsministern konstaterade. Men det är kanske inte så enkelt att nå lönsamhet när Vattenfall äger såväl det företag som producerar briketterna - det rör sig alltså om briketter och inte om pellets - som det företag som köper dem. Det skulle därför vara bra med en annan seriös ägare med ambitionen att utveckla en lönsam verksamhet vid fabriken, och såvitt jag vet har det funnits och finns intressenter som är intresserade. Är näringsministern beredd att medverka till en sådan lösning? Sammanlagt beräknas det att över 700 miljoner kronor har investerats i en anläggning som i dag fungerar mycket väl. Nog vore det en gigantisk kapitalförstöring att montera ned och skrota fabriken. Vid Vattenfalls bolagsstämma nyligen förklarade styrelseordförande Dag Klackenberg att företaget bidrar till att trygga Sveriges energiförsörjning, men också till att trygga jobben för våra egna anställda och många, många entreprenörer. Tillsammans rör det sig om tiotusentals personer i de över 140 svenska kommuner där Vattenfall bedriver verksamhet. Det är utmärkt om bolagets höga vinster innebär att Vattenfall kommer att fungera som en tillväxtmotor för både ökad tillväxt och en hållbar utveckling, som styrelseordföranden också uttryckte saken vid stämman. Men då gäller det att leva som man lär. I Härjedalens kommun är i dag tvivlen på Vattenfalls ansvarstagande starka från såväl HMAB:s anställdas som kommunens sida. De som direkt eller indirekt är beroende av HMAB för sin utkomst upplever inte sina jobb som trygga i dag, tvärtom. Jag hoppas förstås fortfarande att tvivlen ska skingras och att det ska visa sig att Vattenfall tar sitt ansvar och medverkar till en bra och långsiktig lösning. Såvitt jag förstår pågår det ansträngningar i den riktningen. Därför är det bra att näringsministern i dag så tydligt understryker angelägenheten om att Vattenfall ska göra sitt yttersta för att hitta en långsiktig lösning för verksamheten. Det är bara att hoppas att dessa ministerord också får genomslag i bolagsledningen. Till sist vill jag fråga näringsministern: Anser näringsministern verkligen att Vattenfall tar sitt regionalpolitiska och energipolitiska ansvar om man fullföljer planerna på att skrota Härjedalens Miljöbränsle AB i Sveg? Det är tyvärr det intryck jag får när jag läser svaret.

Herr talman! Som vi hörde av föregående talare Håkan Larsson är detta viktiga arbeten för Härjedalen och Sveg. Det skulle påverka denna ort mycket negativt om man skulle verkställa avvecklingsplanerna för företaget. Tycker näringsministern som jag att Vattenfall som är ett helägt statligt bolag - vilket jag också hoppas att det kommer att förbli - till skillnad från andra företag har ett särskilt ansvar för arbetstillfällen på en sådan ort som Sveg? Anser ministern att Vattenfall har samma ansvar som till exempel försvaret har vid försvarsnedläggningar? Jag anser att man har det. Försvaret och staten genomförde ett omställningsprogram i samband med försvarsnedläggningarna i Sollefteå, i Kramfors, på Gotland och i andra kommuner. Anser ministern att det är läge för att involvera Vattenfall i ett sådant omställningsprogram för att hjälpa orten och för att få framtidsplanerna att fungera för de människor som bor där? Ministern hänvisar i sitt svar till den regionala utvecklingspolitiken och de pengar som finns till Jämtlands län, men det är generella pengar som tillfaller alla län. Dessa pengar ska tillfalla även Ragunda, Bräcke och andra kommuner i länet. Det här är ett väldigt avbräck för länet, så man skulle behöva ett extra stöd för att hela Jämtland och Härjedalen ska fungera. Inlandsdelegationen, som arbetar nu, är en tillfällig delegation som kommer att avslutas nästa år, så de kommer inte att kunna involveras i sådant här arbete. Hur ser ministern på att man skulle kunna involvera till exempel Vattenfall, länsstyrelsen och arbetsmarknadsmyndigheterna i att göra något särskilt för att se till att den här verksamheten fortsätter i en modern regi?

Herr talman! Jag vill ta fasta på två saker som näringsministern skriver i sitt svar, som jag tycker är en bra utgångspunkt. Det ena som vi är överens om är konsekvenserna som en nedläggning skulle få i lilla Sveg. Vi har tidigare varit inne på att hundratalet jobb kommer att försvinna. Kommunledningen beskriver det som en katastrof, och det är ett reellt ord att använda i det här sammanhanget. Det andra som vi är överens om är att Vattenfall bör göra sitt yttersta för att hitta en långsiktig lösning. Man kan se på den här frågan utifrån lite olika perspektiv. Jag har besökt Sveg och träffat företrädare för Vattenfall som ger lite olika bilder. Men om man som svegbo, härjedaling, tittar på det här ser man ett storbolag som verkar i Sveg, ett storbolag som inte har någon förankring på orten och som inte har varit intresserat av att skaffa sig någon förankring, ett storbolag som bara är intresserat av att Sveg ska leverera energi till Uppsala Energi. Man ser inte att det behövs någon långsiktighet och har inte under årens lopp vidtagit åtgärder och insatser för att säkra en fortsättning, även om inte Vattenfall skulle stå som ägare. Till exempel har Vattenfall missat att säkra råvarutillgången. När man sedan pratar med Vattenfall så visst blir det en modifierad bild, men jag måste säga att jag delar svegbornas uppfattning om och bild av hur HMAB har hanterats. Från Vattenfalls sida säger man tre saker. Det ena är att det här inte är deras business. Man jobbar inte med bränsle. Man producerar el och värme. Man säger att det här inte är deras region, att det är Sydkrafts region. Det är så man uttrycker sig. Sedan hänvisar man till att man har ett ansvar för verksamheten och inte för orten. Det är i och för sig korrekt och säkert inget formellt fel, men slutsatsen är ändå att de extra möjligheter som finns via ett statligt ägande inte alls har kommit den här verksamheten till godo. Mycket av det här är historia. Här och nu handlar det ändå om att försöka se vad vi kan göra, inte minst från politiskt håll, för att det här ska bli något bra i slutändan. Det är en fungerande processindustri som kan tillverka biobränsle med hög kvalitet. Man har en kunnig och mycket engagerad personal. Man kan tillverka både briketter och pellets. Man kan använda spån, trä och torv i olika kombinationer; det finns en flexibilitet. Och mycket talar för att Vattenfall nog inte är rätt ägare. Här skulle jag vilja ha ett besked från näringsministern, som får många frågor att svara på eftersom vi är många som deltar i debatten. Är näringsministern tillsammans med departementet och Vattenfall beredd att säga till svegborna att man är beredd att seriöst undersöka de möjligheter som finns till fortsatt verksamhet, att man är beredd att diskutera mer insatser - det är utlovat 90 miljoner som Vattenfall räknar som avställningskostnad - och skjuta till mer medel under ett antal år för att verksamheten ska få en möjlig fortsättning? Pengar behöver satsas, och då menar vi att det är bättre att satsa pengar på att säkra befintlig verksamhet än att kompensera för arbetslöshet.

Herr talman! Som det har sagts tidigare får en nedläggning av HMAB förödande konsekvenser för den här bygden. Det är en rad jobb som kommer att försvinna, vilket drabbar väldigt hårt. För den enskilde är det också en tragedi på många sätt, inte bara att jobbet försvinner. Att uppföra ett hus i den här delen av Sverige kostar 1,2-1,3 miljoner kronor, men ska du sälja det på grund av att du kanske mister ditt arbete får du i bästa fall ut 250 000-350 000 kr för ditt hus som du har låtit uppföra. Det innebär att du blir väldigt fjättrad vid orten. Det är omöjligt att få en ökad rörlighet i regionen på grund av just de här förhållandena. Det här är en fråga om både regionalpolitik och energipolitik men naturligtvis också om företagets sundhet. När det gäller just regionalpolitiken brukar näringsministern hävda att det statliga ägandet är väldigt bra, just mot bakgrund av att man kan ta andra hänsyn än de rent företagsekonomiska hänsynen. Då menar jag att om man skryter om just den möjlighet man har som statlig ägare, är det ett skäl att verkligen agera i linje med vad man säger. I miljöpolitiken och energipolitiken sägs det att torven inte räcker. Detta är ju helt galet. Det finns en väldigt bra brytningsbar torv alldeles inpå stugknuten, nämligen i Tönningsfloarna. Men regeringen har tidigare sagt nej till brytning där på grund av naturvårdshänsyn. Om man hävdar den principen menar jag att det är helt felaktigt att Härjedalen ska betala hela landets miljöhänsyn. Där finns det torv, och den är brytningsbar och ligger också logistiskt väl till. Torv är förnybart, ja. Det är väl lite halvtokigt, för visst växer torven, om än lite långsamt. Sedan ska man komma ihåg att nu omfattas även torven av elcertifikaten. Man har ju höjt upp dess status, men man har inte sagt att den är ett biobränsle. Rimligtvis borde man då se till att det blir samma skattebefrielse för torven som för andra biobränslen. Visst visar bolagets siffror på en ackumulerad förlust på 180 miljoner kronor för de här åren. Men det är en sanning med modifikation, för om jag äger bolaget och äger kunden är det upp till mig att bestämma var vinsterna ska ligga. Att då glasklart hävda att det är 180 miljoner i ackumulerad förlust är ju fel. Mitt önskemål är - för det finns två intressenter, varav den ena tydligen har lite mer preferenser än den andra - att bolaget säljs. Om det finns en köpare, se då till att göra det möjligt. Och för att göra det möjligt finns det bara en sak att göra, som jag ser det, och det är att Vattenfall finns med och rekonstruerar det här bolaget innan det tas över av den nye köparen. I Veckans Affärer förra veckan sade näringsministern att staten ska fungera som vilken finansfamilj som helst och ska agera som vilken Wallenbergare som helst. Men se då till att agera på ett ansvarsfullt sätt! Se till att den köpare som finns får köpa bolaget och att Vattenfall fullföljer sitt regionalpolitiska ansvar, som regeringen alltid framför som det främsta argumentet för statligt ägande.

Herr talman! När man kommer på slutet så här är det mycket som redan är sagt, och jag ska försöka att inte upprepa så mycket. När jag läste näringsministerns svar på Håkan Larssons interpellation och samtidigt tänkte mig 20-25 år tillbaka i tiden fick jag ett facit som visar att det inte alltid blir som man tror att det ska bli. Jag var med i politiken redan då, när vi bestämde oss för att göra oss mer oberoende av energiimport. Vi skulle satsa på inhemska bränslen och göra oss mindre beroende av exempelvis oljeimport. Det var ett av skälen till att den där fabriken byggdes upp och att vi står här i dag och diskuterar vad vi ska göra med den. Vi satsade på inhemsk energi. Staten satsade stora pengar i fabriken i Sveg. Nu används importen som ett argument för att lägga ned eller sälja fabriken. Vi accepterar att Vattenfall avslutar sitt engagemang i Sveg. Det har aldrig varit särskilt hett. Det var ju så att när man köpte Uppsala Energi fick man den här fabriken lite grann på köpet. Jag träffar ju folket däruppe ofta, eftersom jag själv bor i kommunen, och har genom de här åren fått höra att den där fabriken inte är särskilt mycket att hålla på med. Då är det klart att man kan hamna i den här situationen, som man också har gjort. Men vi har svårt att tänka oss att verksamheten inte ska drivas vidare med tanke på att det finns intressenter som har kunskap, kompetens och också resurser för att göra det. Det här handlar ju om en stor och omfattande energiframställning. Den är modern. Den är rationell. Det är en väl fungerande fabrik. Råvarutillgången finns även om Vattenfall säger att den inte finns. Det går att producera 1,3 terawattimmar fastbränsle per år under lång tid framåt. Enligt uppgift går det också att få tillräckligt mycket betalt för att produktionen ska kunna finansieras. Det företag som är intresserat av att köpa fabriken är ju berett att satsa på det här. Jag vill inte gå vidare i polemik med interpellationssvarets innehåll eftersom det svaret inte innehåller framtiden för fabriken i Sveg. Det svaret argumenterar ju för en nedläggning. Jag såg för ett par dagar sedan ett citat av Ivar Lo Johansson: Människan är inte där hennes skor står. Hon är där hennes drömmar är. Vi ser inte en nedläggning som ett alternativ. Det är inte våra drömmar. Det är Vattenfall som har den drömmen, men det har inte vi. Vi ser framför oss en utveckling av verksamheten med en konvertering av fabriken i Sveg till större träbränsleanvändning. Vi vill att näringsministern ska medverka till att Vattenfall överlåter verksamheten till den intressent som finns när vi nu kan konstatera att Vattenfall inte längre vill driva verksamheten utan har andra planer för energiförsörjningen.

Herr talman! Flera av kommentarerna har gällt min inställning till vad Vattenfall ska göra nu, hur de ska förhålla sig till de alternativ som finns eller kan komma att finnas till den nuvarande torvbrytningen. Min åsikt är att Vattenfall ska pröva alla möjligheter till fortsatt produktion var de än dyker upp, från vem de än dyker upp, och att de ska förtjäna en noggrann, ordentlig genomgång. Det inkluderar, som Rune Berglund påpekar, en konvertering till att använda andra bränslen. I den frågan hoppas jag på er hjälp med att bilda opinion för den lösningen. Andra intressenter i regionen har ju varit avvisande när Vattenfall självt har velat pröva den vägen framåt. Jag hoppas att det ska bli möjligt att utnyttja den tid som Vattenfall har angivit. Man har ju valt en väldigt långsam övergång. Låt mig säga en sak till som gäller torven. Jag tycker att torven är en bra råvara. Regeringen har använt betydande energi - om jag får kosta på mig det uttrycket - för att underlätta för torven. Vattenfall har satsat på torven. HMAB har satsat på torven tidigare. Vi har genom elcertifikatssystemet premierat bland annat torvanvändning i energisystemet. Vi hade från regeringens sida gärna sett att torven hade varit undantagen från elcertifikatssystemet. Det förvånar mig lite att se två representanter för Vänsterpartiet prata väl om en torvanläggning samtidigt som regeringen inte lyckades förhandla med samarbetspartierna om att låta torven slippa vara med i elcertifikatssystemet. Det hade kanske kunnat vara ett litet bidrag till att underlätta marknaden för HMAB:s produkter. Till sist: Nu står vi här och diskuterar krav på Vattenfall. Jag skulle vilja ställa en fråga till er som representerar Centerpartiet och Moderaterna, ni som vill privatisera Vattenfall. Hur tror ni det påverkar den här typen av diskussioner? Skulle ett Vattenfall ägt av ett försäkringsbolag från Singapore ge så lång respit? Skulle de ha investerat 700 miljoner kronor, 10 miljoner kronor per jobb, i Sveg? Skulle de ha låtit företaget gå med 2 ½ miljon kronor i förlust per person, per anställd, under åtta år utan att ha lagt ned mycket snabbare, mycket tidigare, med mindre hänsyn till vad som ska komma efter? Hade de givit lika lång respit för att hitta andra köpare, som kan hitta annan användning än de själva har lyckats med? Tänk på det en smula och ge oss andra ett bra svar. Är det inte nu vi ser fördelen med att Vattenfall faktiskt är i hela folkets ägo? Nu hoppas vi kunna göra något bra av den förändring som måste ske, antingen att Vattenfall säljer till någon annan eller att man hittar annan produktion att bedriva på orten.

Herr talman! Först vill jag berätta för Leif Pagrotsky att Centerpartiet inte vill privatisera Vattenfall - inte för närvarande i alla fall. Men det är klart att om Vattenfall inte tar sitt ansvar för jobben ökar ju trycket, då man inte ser någon anledning till att låta det vara kvar i statlig ägo. För min del ser jag det som viktigt att Vattenfall är i statlig ägo, i svensk ägo, eftersom det annars skulle hamna i en stor internationell koncern, som vi skulle ha ännu mindre möjligheter att påverka. Men när vi har de här möjligheterna tycker jag att de ska tas. Sedan beklagar jag också att man inte har kunnat undanta torven från detta med utsläppsrätterna - är det väl ministern menar? Ja, just det. Jag tänkte också ta upp detta med det energipolitiska ansvaret. Jag tror att Leif Pagrotsky och jag är överens om att det nu är viktigt med en omställning till långsiktigt hållbara, miljövänliga energikällor och att Vattenfall ska spela en roll i den omställningen. Det har ju sagts ett antal gånger. Ur det perspektivet vore det inte någon särskilt bra signal om det statliga energibolaget nu skulle skrota Sveriges största fabrik för produktion av torv- och träbriketter samtidigt som man offensivt satsar på kol, brunkol och kärnkraftsproducerad energi på kontinenten. Det måste finnas någon linje här. Det måste finnas en samstämmighet mellan den energipolitik vi för i Sverige och det agerande som ett statligt ägt företag i energibranschen har. Det tycker jag. Sedan har jag ett par andra synpunkter på näringsministerns svar. För det första är fabriken redan konverterad så att den kan användas till träfiberbaserad produktion till 100 %. En mycket bra variant, har man ju märkt i många kraftvärmeverk, är en blandning av trä och torv. I så fall kommer det att finnas torv för mycket längre tid än de fem sex år som det talas om. Dessutom håller jag med Ola Sundell om att det ju finns resurser nära till hands om man vill utveckla det här i Härjedalen, nämligen i Tönningsfloarna. Jag ifrågasätter om det verkligen inte finns underlag för råvara i landets skogrikaste län om man vill producera träfiberbaserad energi i Sveg. Jag har pratat med företrädare för bioenergibranschen, och de kan inte förstå annat än att det finns ett underlag för en sådan produktion. Här står alltså åsikt emot åsikt, uppenbarligen. Men jag tror att det finns! En punkt som förvånar mig lite i svaret är att Leif Pagrotsky hävdar att Härjedalen ska få del av projektet Inlandskraft som Vattenfall har på gång med garantier för olika sunda affärsprojekt. Det vore ju jättebra, men är det verkligen så? Den information som tidigare kommit från Vattenfalls sida har sagt att det enbart gäller inland norr om Indalsälven, och mig veterligen ligger Härjedalen bra långt söder om Indalsälven. Det är bra om ministern har rätt på den punkten, men jag skulle vilja ha det bekräftat i så fall. Till slut hoppas jag med Rune Berglund här att fabriken ska finnas kvar. Det är en modern fabrik som kan användas till en viktig del i den svenska energipolitiken. Då gäller det att se till att det kommer in en aktör som seriöst kan driva detta långsiktigt, skapa jobb och sysselsättning och delta i energiomställningen i Sverige.

Herr talman! Näringsminister Leif Pagrotsky, Vattenfall ska vara i hela folkets ägo - javisst, och jag hoppas att det så får förbli, liksom Posten och SJ. Men det måste skötas bra och öppet, och det måste skötas så att hela folket tycker att det har sin välförtjänta plats i det svenska ägandet. Det finns många saker i historien som gör att facket, svegborna och kommunen inte litar på att Vattenfall har gjort sitt yttersta för att få den här verksamheten att bli en framtidsverksamhet utan att den är en verksamhet som man har fått på köpet och en verksamhet som man, på ett ganska lamt sätt, har försökt avyttra. Vi tycker att Vattenfall måste vara mer offensivt här. Jag är helt övertygad om att Vattenfall har gjort det Vattenfall ensamt kan göra och menar att i det här läget måste Vattenfall tillsammans med kommunen, länsstyrelsen, Näringsdepartementet och andra myndigheter göra sitt yttersta för att det här ska bli ett framtidsföretag och inte ett nedläggningsföretag. Har man till exempel funderat på den verksamhet som finns i Örnsköldsvik, det vill säga etanolframställning, som är en forskningsverksamhet som staten helt riktigt ger pengar till för att utveckla etanoltillverkningen? Har man funderat på att ha ett samarbete med denna verksamhet och kanske utveckla etanoltillverkningen? Det är ju som tidigare talare sade: Det inhemska bränslet ska vara framtiden. Det finns också fortfarande en tro hos oss när det gäller inhemskt bränsle såtillvida att man ska växla över från någonting till någonting annat. Det är ju skogen som är resurs när det gäller flis, spån och alla möjliga saker i skogen som man försöker utveckla för att använda för att skapa både energi och olika produkter. Kan näringsministern se en framtid, där också Vattenfall är delaktigt, i att aktivt skapa en ny eller modern verksamhet där en del av det här finns kvar och kanske annan verksamhet tillkommer?

Herr talman! Vi är flera stycken här som deltar i en interpellationsdebatt därför att vi känner ett äkta engagemang för HMAB i Sveg, och så möts vi av en näringsminister som kontrar med att angripa oss i andra politiska frågor i stället för att vi koncentrerar oss på den debatt vi ska ha. HMAB har redan konverterat. Man kan tillverka både pellets och briketter och kan tillverka i rent trä och flis, men också i torv och i kombinationer. Vad gäller fördelarna av statlig ägo tror jag att ingen behöver misstro min idé med att vi har verksamhet i statlig ägo, men fördelarna med statligt ägande måste ju också synas i praktiken. Det är rätt intressant: Vi som har varit uppe i den här debatten har inte diskuterat ihop oss före debatten om vad vi ska säga, men samfällt hörs det från representanter från de norra länen att man uppfattar och beskriver detta som en form av kolonisation. Det är rätt intressant att vi har det perspektivet, och jag tycker inte att man bara ska negligera det. Det är en uppfattning som också i sak kan beskrivas och bekräftas på olika sätt. Som jag sade i mitt första inlägg är det mycket som vi är överens om. En sak är att Vattenfall självklart har krav på sig att seriöst pröva långsiktiga lösningar med olika intressenter. Det jag menade i mitt inlägg är att det också kan vara så att det till detta behöver kopplas andra resurser än vad Vattenfall självt kan sätta in, därför att det också handlar om att ta ett samhällsekonomiskt grepp. Det gäller vad som händer i Sveg om inte Vattenfall finns kvar där. Det är det som jag hoppas att näringsministern har med sig när den här interpellationsdebatten avslutas. Sedan möter jag gärna Pagrotsky i andra sammanhang, där vi kan buffla runt även andra politiska spörsmål.

Herr talman! Gå från ord till handling, herr minister! Det skulle jag vilja uppriktigt säga till herr näringsministern. Här talar man om det statliga ägandet, om den regionalpolitiska hänsynen med mera. Om man nu har vunnit valet och regerar just med utgångspunkt från de här resonemangen så är det väl verkligen skäl, i det här fallet beträffande Sveg och svegborna, att se en substans i de här orden och i det uttryckssätt som regeringen har. Näringsministern säger vidare: Jag gillar torv, jag gillar Sveg, jag gillar HMAB och det är jättebra att Vattenfall drar ut på processen. Men det räcker inte. Det är alltså framför allt två saker som regeringen och ministern borde ta tag i. Den ena delen är brytningen på Tönningsfloarna. Den har betydelse för den här verksamheten. Det är inte så att det är antingen eller, när man tillverkar de här briketterna. Man har i dag en inblandning av trä, och det är också det som åtminstone representanter för fabriken tycker är den lämpligaste formen. Men det behövs både torv och sågspån, alltså träråvara. Den andra delen gäller intressenten. Det finns en intressent som är seriös - det har Vattenfall sagt - och även intressenter för fabriken i Sveg. Se till att det följer med pengar i rekonstruktionen, för annars blir det meningslöst. Man har ju tömt det här företaget på pengar just genom att det har varit ett dotterbolag. Man har lagt vinsten någon annanstans. Då finns det skäl, i den här rekonstruktionen med regionalpolitisk inriktning, att man skickar med pengar. Om man nu säger så mycket gott om det statliga ägandet vore det ju genant om det skulle ske just på de premisser som ministern nämnde i Veckans Affärer förra veckan, nämligen att vi är som vilken annan finansfamilj som helst. Det vore väl genant? Åk till Sveg! Ta på ort och ställe del av materialet, och sedan: Agera!

Herr talman! Om jag ser på Vattenfall i dag och jämför det med bilden för en månad eller en och en halv månad sedan så blir jag faktiskt mer optimistisk än vad jag var för några veckor sedan. Skälet är helt enkelt att jag tror att Vattenfalls ledning börjar att tänka på vilka mått och steg man måste vidta här. Det är ju också så att när man hör siffror på vad det skulle kosta att avveckla den här fabriken så blir man ju förskräckt. Jag kan ju ingenting om det här, men när man hör att det skulle kosta kanske 90-100 miljoner kronor inser man att ansträngningarna borde läggas på att försöka driva verksamheten vidare när det är möjligt, även om Vattenfall inte vill göra det. Det har vi egentligen inga synpunkter på. Det finns en sak som jag tror är viktig. Det är tidsfaktorn. Råvaruflödet när det gäller träbränsle består av stora volymer av sågspån, grot och allt möjligt. Det är ett flöde som gör att det inte får bli för långa avbrott. Om det blir det kan man hamna i den situationen att man får råvaruproblem och leveransproblem. Det är viktigt att näringsministern nu hjälper till och försöker att få i gång förhandlingar. Det handlar framför allt om att försöka skapa förutsättningar för att förhandlingar ska kunna ske. Om båda parter är överens - en vill sälja, och en annan vill köpa - handlar det väldigt mycket om tillvägagångssättet, hur man förhandlar och vad man förhandlar om. Där är jag säker på att näringsministern och hans departement har väldigt mycket att ge just i det sammanhanget.

Herr talman! Jag vill gärna upprepa vad jag sade förut. Det är väldigt viktigt att alla de förslag och idéer till lösning för HMAB som kommer upp behandlas seriöst och med stort allvar och att man utnyttjar den tid som står till förfogande för att söka och finna andra lösningar. Det är också min uppfattning att man i det sammanhanget ska beakta vidare samhällsekonomiska aspekter och regionalpolitiska aspekter. Det ska göras tillsammans med dem som har ansvar för de regionalpolitiska bedömningarna så att det gemensamt och tillsammans kan skapas vidare och starkare möjligheter att få ett bra resultat. Till detta räknar jag också Inlandskraft. Jag kan i detta sammanhang som svar på den konkreta fråga som ställdes bekräfta att Inlandskraft i sitt arbetsområde också ska omfatta Härjedalen. Om det har rått något tvivel om det tidigare vill jag för min del försöka att undanröja det nu. Det är vad som berättats för mig att Vattenfall har sagt i sin beskrivning av hur det tänker använda de medel som man sätter av. Samtidigt vill jag säga att Ola Sundell ställer väldigt stora krav på mig när det gäller vad jag ska gripa in internt i bolagets förhållanden och ställa till med. Även några andra av debattörerna har haft sådana önskemål om etanolproduktion och sådant. Låt mig bara påminna om att riksdagen har bestämt att Vattenfall inte ska vara ett affärsverk utan ett självständigt aktiebolag. Regeringen måste då naturligtvis beakta vad som ligger i aktiebolagslagen och vad som är risken för att jag som minister lägger min näsa i blöt i sådant som konstitutionsutskottet skulle beskriva som ministerstyre. Jag nöjer mig därför med att här i riksdagens talarstol tydligt ange min position och min åsikt. Jag är övertygad om att också Vattenfall noga lyssnar på debatten och funderar vad det ska kunna göra för att leva upp till det ansvar som Vattenfall har och som jag menar att Vattenfall än så länge har skött ganska väl. Några av er var inne på att det var så oerhört stora vinster som Vattenfall har gjort genom att exploatera torven i Härjedalen men att de har försvunnit någon annanstans. Om det vore sant vore det ju korkat av Vattenfall att sluta att ta ut de kopiösa vinstmedlen. Jag tror inte att det är riktigt på det viset. Jag är orolig att det faktiskt är så att verksamheten har varit förlustbringande. Vattenfall har bedrivit regionalpolitik genom att satsa 10 miljoner kronor per jobb och 2 ½ miljoner kronor per anställd i förluster. Det första är investeringar, och det andra är löpande bidrag till verksamheten från andra delar av Vattenfalls verksamhet. Det tycker jag är bra. Det vittnar om att man har känt ett ansvar. Men förändringar behövs. Jag tror att vi ska vara inriktade på att Vattenfall i de förändringarna ska vara konstruktivt och besjälat av en god vilja att lösa det för orten och för de anställda.

Herr talman! Först tycker jag att det var ett bra besked att Inlandskrafts arbetsområde gäller även ned till Härjedalen. Det är bra om de tidigare uppgifterna på den punkten har dementerats. Sedan hoppas jag att debatten som många har deltagit i visar det starka stöd som det finns i Jämtlands län för att det ska finnas en verksamhet vid HMAB även i framtiden. Jag hoppas även, som ministern sade, att den högsta ledningen i Vattenfall har fått det klart för sig vid det här laget. Det är viktigt att ta ansvar för den verksamhet man bedriver även i en glesbygdskommun i Härjedalen. Jag tror samtidigt att både näringsministern och Näringsdepartementet ändå kan medverka till att skapa förutsättningar för att det ska bli en fortsättning, kanske med en annan och mer långsiktigt inriktad ägare, som jag tror vore det bästa. Leif Pagrotsky säger att man ska väga in samhällsekonomiska och regionalpolitiska bedömningar. Jag vill gärna lägga till energipolitiska också. Jag tror att det finns mycket som talar för att det ska fortsätta att vara en produktion vid HMAB i Sveg och att det kommer att vara en biobränsleproduktion, en blandning av trä- och torvproduktion, där framöver. Jag hoppas att slutresultatet av den här debatten blir att frågan lyfts upp på bordet på allvar och att vi får en positiv lösning.

Herr talman! Jag känner mig tvungen att ta samtliga repliker. Låt mig avslutningsvis konstatera att jag är väldigt besviken på att jag inte fick någon kommentar till frågan om utsläppsrättshandeln. Jag beklagar att jag i förvirringen förväxlade begreppen och använde ordet elcertifikat. Men mitt budskap var rimligen väl uppfattat i alla fall. Det belastar torven ytterligare. Det ser lite konstigt ut att gå ut och tala sig så oerhört varm för torvens eminenta förmåga och alla dess effekter som välsignelsebringande effekter samtidigt som den inte hjälper oss att undanta torven från den börda som utsläppsrättshandeln faktiskt innebär i det här sammanhanget vad gäller konkurrenskraft på energimarknaden. Vi har talat mycket om vad vi tycker att Vattenfall bör göra och det ansvar Vattenfall bör känna för verksamheten. Jag skulle avslutningsvis inte vilja polemisera till er utan vädja till er att hjälpa till att öka engagemanget i regionen för att möjliggöra en konvertering. Mina uppgifter är att det behövs en fortsatt konvertering och nya investeringar för att gå över till träfiberbaserat bränsle. Men intresset på orten och i regionen bland dem som i dag har tillgång till sådana råvaror har varit för litet för att det ska vara möjligt. Det är en mycket attraktiv möjlighet att fortsätta driften så att den kan fortsätta att bidra till svensk energiförsörjning och till jobben i Sveg. Men då krävs det ett bredare engagemang inte bara från Vattenfall utan också från andra intressenter i regionen. Hjälp till med det, alla ni viktiga opinionsbildare i Härjedalen!