diskriminering av hyresgäster

Fru talman! Nina Lundström har frågat vilka åtgärder jag tänker vidta med anledning av vad som uppdagats i MKB i Malmö och om dagens lagstiftning i tillräcklig omfattning ger ett skydd för medborgare som söker hyresbostad eller som i dag bor i hyresrätt samt styrningen av de kommunala bostadsföretagen och deras roll. Inledningsvis vill jag säga att jag delar Nina Lundströms oro och att det som uppdagats om MKB:s registrering av hyresgäster är upprörande och att jag också ställt mig frågan om den omfattande lagstiftning för skydd av människors integritet vi har är tillräcklig. I nuläget kan jag inte gå in på uppgifterna om hur MKB hanterar sin förvaltning och förmedling av bostäder i avvaktan på resultaten från pågående utredningar i ärendet. Däremot kan jag säga att jag tycker att det är fullständigt oacceptabelt att människor registreras utifrån enskilda handläggares personliga uppfattningar och dessutom utan att de drabbade får någon vetskap om detta så som lagen faktiskt föreskriver ska ske. Ett arbete har påbörjats inom Regeringskansliet med att se över hur fler och kanske alla lediga lägenheter kan förmedlas rättvist till bostadssökande. Rättvis förmedling måste ske genom kötid kombinerat med sakligt grundade förutsättningar som till exempel att en viss lägenhet har en hyresnivå som är rimlig i förhållande till den bostadssökandes inkomst. Jag har tidigare i kammaren aviserat att jag vill överväga för- och nackdelar med att återinföra både bostadsanvisningslagen, som tvingar hyresvärdar att lämna lediga lägenheter till kommunal bostadsförmedling, och en tvingande lag för kommuner att inrätta en bostadsförmedling. Jag sade då också att detta måste ske i nära samråd med företrädare för kommunerna. Ett sådant samråd har jag påbörjat med storstadskommunerna Stockholm, Göteborg och Malmö, ett samarbete jag avser att fortsätta. Det arbete som pågår i Regeringskansliet handlar också om hur företagsinterna lägenhetsköer hanteras. Senaste dagars uppgifter om MKB i Malmö accentuerar behovet av att se över förutsättningarna för bostadssökandes behandling och skydd. Vilka förmedlingsprinciper har företagen? Hur många lägenheter förmedlas via företagsinterna köer? Följer företagen diskrimineringslagstiftningens krav? Vilken kunskap har kommunerna, med sitt ansvar för bostadsförsörjningen, om hur lägenheter förmedlas? Frågorna har blivit många. Yttersta ansvaret för vilken uthyrningspolicy ett bostadsföretag har ligger rimligen hos företaget och dess ägare, och det är uppenbart att det finns ett behov av ökad insyn i vilka kriterier bostadsföretagen tillämpar för sin förmedling av lägenheter. Om lagstiftningen ger möjligheter till ökad tillsyn, så att de som söker en hyreslägenhet eller de som redan är hyresgäster inte behandlas felaktigt och kränkande, ska den användas. Om lagstiftningen är otillräcklig kommer den att ses över. Avslutningsvis vill jag kommentera kommunala bostadsföretags styrning och roll. Kommunerna har genom ägandet av sina kommunala bostadsföretag ansvaret att styra deras verksamhet genom att utforma tydliga ägardirektiv. Kommunerna har också ansvaret för att bostadsförsörjningen i kommunen fungerar. Bostadsföretagens roll är att vara kommunens redskap att uppfylla detta ansvar, och detta måste självklart avspeglas i ägardirektiven med en utformning som innebär att skapa förutsättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder. Statens roll är att tillse att kommunerna har de redskap som kommunerna behöver för att ta sitt ansvar för bostadsförsörjningen.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka för svaret. Jag har ställt interpellationen med anledning av det som uppdagats i medierna kring MKB och svarta listor. Inte heller jag vill mer i detalj kommentera det hela. Det jag däremot vill lyfta fram är just hyresgästernas roll och möjligheter på bostadsmarknaden. Jag vill börja med att fastslå att huvudanledningen till att vi är i den situation som vi är i är tillgången på bostäder, oavsett om det handlar om rörlighet inom den befintliga marknaden eller bristen på nya bostäder. Det är, menar jag, grunden till att vi hamnat i den här diskussionen, som nu också accentuerats kring den så kallade kräsenheten. Det man måste göra är naturligtvis att bygga fler bostäder. Men jag menar att det som inträffat också visar på, tydliggör och synliggör, att det även kan finnas annat som påverkar vilka som faktiskt får tillgång till ett kontrakt. Att stå i kö och därmed få möjlighet till ett erbjudande om bostad innebär inte att man blir godkänd som hyresgäst. Där finns det andra faktorer som påverkar. Företagen, oavsett om de är kommunala eller privata, har så kallade uthyrningspolicyer. Jag har stött på ett antal exempel där bostadssökande påtalat att det varit mycket svårt att få tag i en bostad och framför allt att bli godkänd i egenskap av bostadskonsument. Då kan man diskutera fortsatta åtgärder vad gäller fördelningen av bostäder. Statsrådet var inne på att man kunde införa en obligatorisk bostadsanvisningslag och kommunala bostadsförmedlingar. Men jag hävdar att det inte löser frågan om bostadskonsumentens konsumentskydd. Man måste också titta på andra åtgärder eftersom jag inte delar uppfattningen att det är lösningen. Det har prövats tidigare, och det har inte löst problemet. Det man i stället borde fokusera på är att exempelvis se hur sekretesslagstiftningen fungerar vad gäller spridandet av information om dem som bor i beståndet och sådana som sökt bostad. Det är en viktig frågeställning. Det andra är diskrimineringslagstiftningen, som borde ses över för att se hur den fungerar. Där finns nu en kommitté som arbetar. Och det finns ytterligare saker man behöver se över. De problem som här påvisats löser man inte genom att ställa människor i kö där någon sedan hamnar längst fram i kön och får ett erbjudande. Fortfarande ska man ju bli godkänd som hyresgäst. Därför vill jag veta vad statsrådet rent konkret avser att göra för att stärka bostadskonsumenternas ställning. Vilka åtgärder kan man vidta för att se till att bostadskonsumenter får en rimlig möjlighet att få en bostad? Kommer man att se över de brister som jag påvisat? I svaret säger statsrådet, såsom jag uppfattat det, att ett eventuellt förslag från statsrådet är att alla lediga lägenheter ska fördelas efter vissa principer. Då är min följdfråga: Innebär det att hundra procent av de lediga lägenheterna på marknaden ska gå till någon form av obligatoriska bostadsförmedlingar? Är det vad statsrådet i slutändan kommer att landa i? Det är viktigt att även på detta område modernisera för att kunna hitta framtidens lösning. Jag tror att om vi i stället fokuserar på konsumenternas möjligheter, oavsett om de hyr av ett privat eller ett kommunalt bostadsföretag, har mycket vunnits på vägen. Därför skulle jag gärna vilja ha kommentarer och svar från statsrådet vad gäller just dessa två frågor.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka interpellanten. Återigen angriper vi en viktig fråga som rör diskriminering. Denna gång gäller det bostadsmarknaden. Att ha tak över huvudet är en mänsklig rättighet, en grundläggande rättighet. Det gäller oavsett om man är svart, bryter på franska eller arabiska, är misshandlad kvinna, psykiskt sjuk eller släkt med någon som anses vara våldsam. Det jag nu nämner är hämtat från MKB:s hemliga register. Fru talman! Det som gör mig mest upprörd när det gäller MKB:s hemliga register är synen på människor. Man ser på människor som på varor. Varor med defekter sorteras bort och kastas på soptippen. Så känner jag. Människor som är sårbara eller ser ut som jag anses vara annorlunda, defekta och oönskade och behandlas därmed illa eller sorteras bort. Det som gör mig förbannad är att MKB är ett kommunalt bostadsbolag som ska ta ett socialt ansvar och leva upp till det. Det kommunala bostadsbolaget ska vara ett föredöme, säger vi, även om självfallet alla fastighetsägare ska leva upp till kraven på likabehandling. Något annat är förödande för vårt land. Det hör inte heller hemma i min socialdemokratiska vision av ett samhälle för alla, oavsett etnicitet, sexuell läggning, funktionshinder eller vilken gud man ber till.

Fru talman! Jag vill också passa på att tacka interpellanten. Man skulle kunna säga att sent vaknar syndaren. Vi är ett parti som ett antal gånger har försökt lägga fram förslag för att komma till rätta med det här. Det här är ingen nyhet. Det är naturligtvis ännu mer sorgesamt att det sker i min egen kommun, men det är ingen nyhet. Jag har stått ett antal gånger i den här kammaren och redovisat kring de regelverk som vi har stött på, framför allt när jag jobbade i Hemlösekommittén. I orter där det är bostadsöverskott sätter man upp regler för att få flytta in: Tre månaders inkomst ska du kunna redovisa, fast inkomst, fast jobb. Du får inte ha någon betalningsanmärkning. Du får knappast vara ensam. Du får inte vara ensamstående med barn. Då får du ingen bostad. Visst. Vi bygger bort bostadsbristen. Det är alldeles rätt. Men antagligen är en solidarisk och rättvis bostadsförmedling betydligt viktigare i en situation då det är bostadsbrist, när fastighetsägarna har större möjlighet att välja precis som de vill. Tyvärr är det vid de besök jag har gjort runtom i landet ingen större skillnad på privata och kommunala bostadsföretag. Det borde vara det. Det borde vara en självklarhet för fullmäktigeförsamlingar runtom i landet att ta ansvar för sina egna företag och se till att sådant här inte sker. Jag har därför i debattartiklar i alla fall i första läget krävt att man avsätter vd:n för MKB. Jag skulle gärna se att styrelsen såg över sin roll i det här också, även kommunledningen. Vad finns det då att göra? Jag ska ta några exempel på det som vi har lyft fram under åren. Diskrimineringslagstiftningen finns. Om du är diskriminerad på grund av hudfärg eller annat kan du få rätt i fråga om att du är diskriminerad. Men du har ingen möjlighet att överklaga att du inte har fått ett kontrakt. Överklaganderätten finns inte. Vi har motionerat om det ett antal gånger. Hittills har man röstat ned det. Det vore kanske idé att titta på möjligheten att överklaga att man inte fick ett kontrakt. Det finns behov av en kommunal bostadsförmedling, en obligatorisk bostadsförmedling, och en bostadsanvisningslag som också kan ge kommunen rätt att välja ut hyresgästerna över huvudet på fastighetsägaren. Det behövs. Fastighetsägarna kommer uppenbarligen aldrig att ta det ansvar de borde ta. Låt oss se över den lagen! Instifta den igen! Vi har krävt att Boverket ska göra en sammanställning över de olika regelverk som finns runtom i landet för rätten att hyra bostad. Vi har fått avslag varje gång vi har ställt det kravet i den här kammaren. Det kanske är ett förslag som man borde ta upp igen och se till att Boverket får det uppdraget så att vi får en sammanställning. Det jag har sett när jag har rest runt i landet är skrämmande. Bostadsmarknaden är framför allt till för att göda dem som äger fastighetsföretagen, i mindre utsträckning för att tillgodose människors behov av bostäder. Det är ganska hög tid att vi antar de här direkta tydliga regelverken. Att det inte finns bostadsförmedling i Malmö, Göteborg eller Uppsala är en skam. Vi införde tillsammans en bostadsförsörjningslag som gav regeringen rätt att ålägga kommuner som inte tog sitt bostadsförsörjningsansvar att inrätta bostadsförmedlingar. Hur många sådana exempel har vi från regeringen? Hur många kommuner har Lars-Erik Lövdén och nu Mona Sahlin ålagt att inrätta bostadsförmedlingar? Det är noll. Det är lätt att vara upprörd över MKB:s behandling, och det ska man vara. Det MKB har gjort är inte acceptabelt. Det är knappast ens en gång förlåtligt. Nu är det dags att se till att det här inte får fortsätta. När man lägger ut ansvaret längst ut i organisationen, som MKB har gjort, hos de enskilda bovärdarna, gynnar man anställdas barn, släktingars barn, och man ser också till att man inte får in hyresgäster som är besvärliga och sedan kommer att belasta ens arbete.

Fru talman! Det är lätt att instämma i Mariam Osman Sherifays ilska och besvikelse. Det som händer på bostadssektorn är faktiskt ganska trist. Det började med byggkartellen. Det kom så småningom en rapport, Skärpning gubbar! Men det bara fortsätter. Den ena oegentligheten efter den andra dyker upp. Det handlar om svarthandel, lägenhetsaffärer och nu om diskriminering. Jag tror att det väldigt mycket handlar om respekt, ansvar och attityder hos människor. Det är en händelse som ser ut som en tanke att vi har konstitutionsutskottets betänkande KU12 om offentlighet och sekretess samt integritetsfrågor på bordet i riksdagen. Jag tar mig friheten att läsa innantill från betänkandet på s. 24. Det här är alltså frågor som vi ska ta ställning till den här veckan. Det finns två motioner som tar upp förhållandet att uppgifter i handlingar hos allmännyttiga företag om hyresgäster och bostadssökande normalt är offentliga. De som har motionerat är två socialdemokrater. De begär ett stärkt integritetsskydd för de här grupperna. Då frågar man sig om socialdemokraterna inte pratar med varandra. De regler som i dag gäller - 7 kap. 25 § andra stycket sekretesslagen - gäller sekretess i kommunal bostadsuthyrningsverksamhet för uppgift om enskilds personliga förhållanden om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till honom lider men om uppgiften röjs. Här kan man väl verkligen säga att personerna har lidit men. Jag skulle vilja höra lite grann om hur ministern ser på den frågan. Är det dags för en skärpning i sekretesslagstiftningen när det gäller hur man utlämnar människor i de frågor som interpellanten har frågat om?

Fru talman! Narkoman som är patient inom psykiatrin, har en bror som är en riktig bråkstake, samröre med missbrukare på Törnrosen och Johannelund, misstänkt vara bosnisk z, klent begåvad och mycket ensam, svart och bryter på franska. Det är en del av de begrepp som användes om hyresgäster och människor som sökte bostäder i allmännyttan. Fru talman! Det som uppdagas och som Sydsvenskan beskrivit i en rad artiklar om det hemliga register och eventuella listor som funnits över bostadssökande och hyresgäster är ett agerande som är djupt oetiskt och katastrofalt. Oavsett om det är register eller listor eller om det är förenligt med lagar, vilket jag absolut inte kan tänka mig, måste man reagera väldigt tydligt. Vi måste vara glasklara på den här punkten. Det kan inte tolereras att människor behandlas olika på grund av till exempel etnisk, kulturell eller religiös bakgrund. Här borde de kommunala bostadsbolagen vara ett föredöme och inte tvärtom. Det är egentligen tragiskt, för MKB har på många sätt gått i bräschen för en social bostadspolitik. När arbetsförmedlingen i Rosengård lade ned startade MKB en arbetsförmedling där man hjälpte boende i Rosengård att få jobb. Man jobbar nu extremt mycket med att se till att det byggs billiga bostäder. Man har rustat upp områden som har varit väldigt nedgångna. Allt det här bra som har gjorts försvinner ju på en dag på något sätt. Man kan absolut inte legitimera det andra beteendet med de här bra sakerna. Därför tycker jag att det är glädjande att kommunen och många andra varit så resoluta i sitt agerande. Samma dag som detta kom fram skickade kommunen sina jurister, experter på personuppgiftslagen, till MKB för att kontrollera vad som gjorts. MKB:s styrelse har polisanmält sig själv för att kontrollera vad som hänt. I morgon på kommunstyrelsesammanträdet i Malmö kommer MKB att få ta fram allt som har hänt och lägga alla kort på bordet. DO har också valt att gå in och särskilt granska MKB. Det är också bra. Det jag reagerar på, fru talman, är att borgerlighetens reaktion på det här, åtminstone lokalt i Malmö, har varit: Sälj ut allmännyttan! Det är ju tragiskt att reducera hela den här så viktiga frågan till en ägandeform! I själva verket ser jag det så att den bostadsmarknad som vi har har blivit för mycket av en marknad där enskilda människor värderas utifrån betalningsförmåga, ursprung och annat. Det tycker jag är oerhört tragiskt. Ministern har varit tydlig och föreslagit en rad saker som förhoppningsvis kommer att ske snart. Det gäller en bostadsanvisningslag. Förmedlingsverksamheten ska ses över. Det ska bli ökad tillsyn. Vi har redan en stark diskrimineringslag som gäller på bostadsmarknaden. Det här måste ske snabbt för att också vi från statsmaktens sida ska signalera resolut mot MKB:s agerande.

Fru talman! Skandalen inom MKB faller in i ett mönster som blir allt tydligare, där människor utan kontakter och kontanter får det allt svårare på bostadsmarknaden medan politiker, fackpampar och direktörer ordnar det för sig på en genomreglerad marknad. Vi är överens i vår kritik av MKB, och det tycker jag är jättebra. Det vi däremot inte är överens om är hur vi ska lösa detta. När jag lyssnar på många här verkar alla inse att det finns en kö, och att det är ett av de problem som har gjort att det har blivit så här. Lösningen är nu att fundera på hur man ska ordna denna kö och organisera den, hur man ska förmedla den. En sak som är ganska tydlig fick nog Mona Sahlin väldigt klart för sig när hon träffade företrädare för Malmö, Stockholm och Göteborg, alla socialdemokrater, när hon försökte marknadsföra detta med bostadsanvisningslag. Då var alla väldigt tydliga och sade att man inte ville ha detta utan att vad det handlar om är att det byggs mer. Det är kanske detta det handlar om. Nu övergår jag till svaret på den väldigt bra interpellation som Nina Lundström har ställt. Där kommer det igen att man kanske till och med ska förmedla alla lägenheter. De ska förmedlas "rättvist", står det. Det är där jag har en fråga till Mona Sahlin. Vad är det som skiljer dem som får en lägenhet från dem som inte kommer att få en lägenhet i det här rättvisa systemet? Vilka kriterier är det som ska gälla? Är det antal barn, etnicitet, ålder? Det skulle jag väldigt gärna vilja ha ett svar på. När jag sedan läser mig vidare i interpellationssvaret tycker jag att det finns ett enormt cirkelresonemang. Mona Sahlin pratar om att hon funderar på en tvingande lag. Och samtidigt ska hon samråda med företrädare för kommunerna. Jaha. Men om hon först ska säga: "Ni ska göra så här" - vad är det då Mona Sahlin ska samråda om? Det är min andra fråga.

Fru talman! Det är bra att vi är överens om några grunder i det här. Det brukar vi vara när vi diskuterar de här frågorna, och det går inte att uttrycka det bättre än vad Mariam Osman Sherifay gjorde, om upprördheten och konsekvenserna av det som sker, det som har skett i MKB och det som dessvärre - det tror jag både jag och ni andra i debatten är övertygade om - inte bara sker i MKB utan också på betydligt fler håll på bostadsmarknaden. Utgångspunkterna för diskussionen är flera. Det är många som hävdar - nu precis som i alla andra diskussioner vi har haft - att huvudproblemet är bristen på bostäder. Jag vill inte hålla med om att det är huvudproblemet. Jag säger att det är ett stort problem. Jag skulle kunna uttrycka det så här: Även om vi inte hade någon formell brist på bostäder, hur lätt är det för en romsk familj med fem barn att få ett hyreskontrakt hos en kommunal eller en privat hyresvärd? Frågeställningen handlar inte bara om att bygga även om vi är helt överens om att det är en grundförutsättning för väldigt mycket. Vi måste vidga den här diskussionen så att lösningen inte bara är att bygga fler lägenheter. Det är också att erkänna diskrimineringen, att se utbreddheten av den och att hitta åtgärder som handlar om detta vid sidan av det fortsatta arbetet med att bygga fler lägenheter. Därför är det också intressant att diskutera: Hur förmedlas lägenheter? Oavsett om vi har en bostadsförmedlingslag eller inte så förmedlas det lägenheter, eller hur? Och de förmedlas efter vissa kriterier, eller hur? Jag är övertygad om att dessa kriterier gör det svårare för den romska sjubarnfamiljen att få ett kontrakt oavsett om de söker hos en privat eller en offentlig bostadsägare. Av de här skälen vill jag fortsätta. Jag kommer ju att svara på några av de här frågorna i de interpellationer som säkert - tyvärr - kommer upp efter ajourneringen. Vi måste förmedla fler eller alla lägenheter, utryckte jag det i svaret. För att komma fram till hur det ska ske har jag också angett att vi tittar på bland annat bostadsförsörjningslagen, som har diskuterats här. Framför allt Sten Lundström lyfte fram den. Där är en av de frågeställningar som jag har väckt: Om kommunerna ska ta ett ansvar för att veta hur bostadsbehovet ser ut i kommunerna, hur vet man det i dag? Därmed kopplar vi diskussionen om förmedling av lägenheter till den debatten. Jag är mycket väl medveten om att såväl Stockholm som Göteborg och Malmö tyckte att de hade väldigt bra system själva. Jag vet inte om Malmö håller med om det i dag. Också i till exempel Stockholm har man en bostadskö med en frivillig överenskommelse. Också de har ett kösystem, Marietta de Pourbaix-Lundin, som bygger på tid. På din frågeställning låter det som att har man ingen lag finns det inte heller några kriterier att utgå från. Det måste utgå från tid. Precis som jag försökte säga i svaret här: När jag säger rättvisa regler handlar det framför allt, tycker jag, om kötiden och om att man på ett rimligt sätt ska kunna visa att man kan betala sin hyra. Det är inte hur många barn man har eller vilken etnisk utgångspunkt man har som är viktigt. Det gäller att komma bort från diskrimineringen och att ha en större insyn i hur regelverken ser ut i såväl privata som offentliga förmedlingssystem. Det är också att överväga både hur bostadsförsörjningslagen och bostadsförmedlingslagen ser ut och fungerar. Jag kommer snart att säga detta. Under februari månad, alltså väldigt snart, ska jag lämna besked om hur jag ser på hur regeringen ska gå vidare med dessa frågeställningar. Jag är långtifrån övertygad, vare sig av diskussionen om MKB eller av diskussionen om hur det ser ut på övriga delar av bostadsmarknaden, om att det inte vore rimligt att överväga att stärka lagstiftningen för att skapa en större rättvisa också för den romska familjen.

Fru talman! När jag säger "huvudproblemet" hänvisar jag till mängder av de problem som finns på bostadsmarknaden. Vi har ju haft ett antal olika fall som har dykt upp de senaste månaderna, det senaste året, som visar att det finns väldigt mycket att göra. Jag valde också att betona konsumentperspektivet, alltså bostadskonsumenternas skydd och möjligheter på bostadsmarknaden. Det tyckte jag var huvudpoängen i mitt anförande, att påvisa att man måste hitta lösningar för detta. Jag menar att det finns mängder av andra problem som också är en förlängning av detta som vi talar om i dag. Det gäller exempelvis sådana saker som vi inte har varit inne på som jag tänkte ta upp nu. Det är frågan om hur man definierar "störning" och hur länge störningsstämpeln på en person kan följa med. Den gör att man inte får chansen att få ett annat hyreskontrakt. Det gäller också frågan: Vad gör man i en stadsdel där hundra procent av bostäderna ägs av ett kommunalt bostadsföretag? Har man fått nej där är man körd inom det området och kanske i hela kommunen om det är ett bostadsföretag som äger mycket bostäder. Jag tycker att man verkligen bör ta den här diskussionen på allvar. Det handlar om att se över alla lagstiftningar som kan beröra bostadskonsumentens roll. Att diskutera bostadsanvisningslag och kommunala bostadsförmedlingar tycker jag är att ta ett för litet grepp. Jag undrar, precis som en tidigare frågeställare: Om stadsrådet menar att obligatoriska bostadsförmedlingar är lösningen, när avser regeringen att förelägga någon av de här kommunerna att inrätta en sådan? Den möjligheten finns i dag, men jag kan konstatera att varken den tidigare bostadsministern eller den nuvarande samhällsbyggnadsministern har gjort det. Den möjligheten har funnits hela tiden, i enlighet med regeringens eget förslag i en proposition som antagits här. Det är min följdfråga. Det finns också andra exempel. Jag måste verkligen intyga den upprördhet man kan känna när det uppdagas att kvinnor utifrån kvinnofridslagstiftningen kan råka illa ut på grund av att de faller inom begreppet störning. En misshandlad kvinna kan faktiskt nekas att få en bostad på grund av att hon kan dra till sig personer som är störande för omgivningen. Där är hyresvärden tvungen att agera. Om de kringboende anmäler detta måste man som hyresvärd agera. Detta måste man också titta på: Vad är skyddet för de kvinnor som blir utsatta på det här sättet? Det är verkligen ett slags dubbelbestraffning. Jag menar också att det finns andra delar i sekretessproblematiken. Det finns ett antal exempel från kammarrätter i Sverige, inte minst från Göteborg och Jönköping, där man kunnat hämta ut väldigt privata uppgifter från de kommunala bostadsföretagen, för sekretessen gäller inte dem. Journalister har begärt ut uppgifter, forskare har begärt ut uppgifter, andra boende har begärt ut uppgifter - väldigt känsliga uppgifter som på intet sätt kan skyddas. Det tycker jag också är en viktig frågeställning att lösa i detta. Jag vill verkligen betona att detta är en fråga för både kommunala bostadsföretag och privata. Jag kan konstatera att de privata värdarna har etiska riktlinjer som har antagits i deras organisation. De kommunala bostadsföretagen har inga etiska riktlinjer antagna. Det tycker jag också är en viktig frågeställning att lyfta upp här. Jag tycker dock att det är att begränsa diskussionen att säga att en obligatorisk bostadsförmedling löser detta. Jag konstaterar också att Vänsterpartiet styr i en del kommuner, inte minst i den här regionen. Jag kan konstatera att Vänsterpartiet inte har tagit ställning för och infört obligatorisk bostadsförmedling i de kommunerna. Jag tycker ändå att man av respekt för de bostadskonsumenter som finns där ute, den romska familjen och många andra, måste se på konsumentskyddet och hur man kan stärka det. Alla måste också dra åt samma håll. Ytterst handlar det om människors möjlighet att få en bostad, och då måste man föra en vid debatt.

Fru talman! Jag kan bara instämma i vad ministern här har sagt om kommunernas ansvar vad gäller styrning av sina kommunala bostadsföretag. Men jag tycker också att det är väldigt viktigt att man ser över lagen för den som diskrimineras. Den som diskrimineras orkar faktiskt inte, fru talman, först bli kränkt och sedan själv göra något åt det. Det är att kränkas om och om igen.

Fru talman! Jag försökte peka på också ett par andra lösningar som samhällsbyggnadsministern inte tog upp, nämligen att ge Boverket i uppdrag att på allvar se över de olika regelverk som finns samt att fundera på rätten att överklaga ett kontrakt. Det är ett effektivt sätt som skulle få många av hyresvärdarna att bli försiktiga. Det skulle innebära att man måste bevisa att man inte har diskriminerat. Den möjligheten finns inte i dag. Man kan gå till Diskrimineringsombudsmannen och få konstaterat att man har diskriminerats, men man får ingen bostad. Det är det som är problemet. Och vem går in och anmäler en fastighetsägare för diskriminering när man står utan bostad? Då är man körd nästa gång också. I alla fall i Malmö gör det informella nätverk som finns mellan det privata och det kommunala att man i så fall är avstängd från bostadsmarknaden i Malmö. Sedan vill jag svara Nina Lundström. I Malmö har Vänsterpartiet vid ett antal tillfällen, ända sedan jag kom in i fullmäktige, motionerat om återskapande av en bostadsförmedling. I Stockholm finns en bostadsförmedling. Stockholm kan inte införa en bostadsanvisningslag; det kan vi göra här i kammaren. Tyvärr har dock socialdemokratin i Malmö än så länge röstat nej varenda gång vi haft förslaget om bostadsförmedling uppe. När vi har motionerat här om obligatorisk bostadsförmedling har Folkpartiet, precis som i Malmö, alltid röstat emot detta - vid varje tillfälle. Det gäller även rätten att överklaga och Boverkets uppgift att se över de regelverk som finns. Vid varje tillfälle har Folkpartiet tillsammans med moderater, centerpartister och socialdemokrater röstat emot de förslagen - varje gång. Lite nyfiken är jag på vad Nina Lundström har för idéer. Nina Lundström har väldigt många frågor men ganska få idéer. Jag måste säga att i de debatter vi fört hitintills har inte Folkpartiet fört den här frågan framåt på något sätt. Det gäller att komma fram till handling, inte bara vara upprörd. Jag tycker att man ska vara upprörd, men upprördheten måste någonstans mynna ut i konkreta förslag. Där är det helt tomt.

Fru talman! Jag håller faktiskt med om att det i just denna fråga inte i första hand handlar om att vi ska bygga mer. Det handlar inte heller om en bostadsförsörjningslag. Det handlar faktiskt om att människor har blivit diskriminerade. Det handlar faktiskt om att bolag har gjort saker som redan i dag är olagliga. Man får inte bete sig på det sättet. Det är bara att stryka under att det är fruktansvärt trist. Jag tycker också att Sten Lundström ställer en berättigad fråga: Vad ska vi göra? När jag fick höra talas om detta tog jag direktkontakt med Datainspektionen. Jag sitter i den styrelsen och kände mig lite skyldig för att vi inte hade uppmärksammat detta, för att inte Datainspektionen som myndighet har ett sådant tillsynsansvar att man kunnat ligga lite grann i startgroparna. Jag fick ett glädjande svar, nämligen att man faktiskt gjorde det och att man nu är inne på att ha en tillsyn. Både Nina och jag sitter också med som ersättare i styrelsen för Sabo, Sveriges allmännyttiga bostadsorganisation, där de flesta av de här kommunala bolagen är medlemmar, och jag vet att vi också där kommer att ta upp den här frågan. Vi måste naturligtvis se över om vi ska ha ett etiskt program för dem så att vi får upp de här frågorna. När sekretessen för uppgifter om hyresgäster i kommunala bostadsföretag skulle införas på 90-talet diskuterades om den sekretessen borde göras lika stark som sekretessen hos socialtjänsten. Då tyckte inte regeringen det, och det tyckte inte heller riksdagen. Tydligen tycker man inte det nu heller. Jag vill återigen påpeka att vi nu har betänkandet Offentlighet och sekretess samt integritetsfrågor på bordet, så det finns alltså möjlighet att backa när det ska behandlas. Jag skulle önska att vi kunde vara eniga om att skicka tillbaka det till konstitutionsutskottet och titta över detta.

Fru talman! Först och främst vill jag tacka ministern för beskedet att det redan i februari ska läggas fram förslag kring eventuella förändringar i bostadsförsörjningslagen och bostadsförmedlingslagen. Jag tror att det är bra att det sker i samråd med kommunerna så att det faktiskt får effekt. Jag vill ändå peka på det system som MKB har använt i Malmö. Man har alltså valt fem sökande utifrån vissa kriterier som får komma och se lägenheten, och sedan har man bland dessa fem valt ut den man tycker passar. Sådana system öppnar ju för godtycke. Här krävs en större öppenhet kring processen. Det här systemet kanske är bra, men låt det vara öppet. Jag tror i så fall att vi i Malmö kan lära av Stockholm, där man ändå lyckas ha en kö som är transparent och där tid är ett kriterium. Det systemet tycker jag är bättre än det vi har valt i det kommunala bostadsbolaget i Malmö. Det jag reagerar på här är att både Nina Lundström och Marietta gör detta till en fråga om ägandeform, både direkt och indirekt. Nina Lundström påpekade att de privata bolagen har etiska riktlinjer och det har inte de kommunala och de allmännyttiga. Lokalt i Malmö var det första pressmeddelandet från det moderata kansliet och oppositionsrådet: Sälj ut! Sälj ut! Jag tycker att det är tragiskt att reducera den här viktiga frågan till en fråga om upplåtelseform, vem som äger, när vi i själva verket vet att det är fråga om mer än så. Vi vet att framför allt de kommunala bostadsbolagen, var de än finns, varit de som tagit det sociala ansvaret för människor.

Fru talman! Jag har inte pratat om vem som äger bolagen. Jag förstod att du förmodligen menade att jag hade sagt det. Men jag skulle faktiskt kunna ställa frågan: Vad ska vi med kommunala bostadsbolag till? Jag gör inte det, men du har faktiskt provocerat fram den frågan. I Stockholm står 100 000 människor i kö. Vi hade en hearing i bostadsutskottet i höstas där vi fick en beskrivning av att de privata hyresvärdarna lämnar in ganska många lägenheter. Det är nästan fifty-fifty. Det bekräftas också av socialdemokraten Py Börjesson som sysslar med de här frågorna i Stockholm. Hon säger att fler och fler lämnas. Då kan man igen ställa frågan: Varför behövs det ännu fler lagar än de som redan finns, när problemet förmodligen ligger någon annanstans? När jag frågade vilka kriterier som ska gälla fick jag svaret av Mona Sahlin att det är kötid och att man kan betala hyran. Det är det som ska gälla. Det betyder att det Mona Sahlin är ute efter är att vi här i riksdagen i princip ska stifta en lag där det är två kriterier som gäller när alla ska förmedla bostäder. Det är kötid och att man kan betala hyran, ingenting annat. Jag förstår att Mona Sahlin reagerar nu, men jag frågade därför att jag tycker att det här är en väldigt viktig fråga. Vad är det för kriterier som ska gälla och vad är det som skiljer de människor som får en bostad från dem som inte får en bostad? Man måste ha en uppfattning om det. Då är det de här två kriterierna alltså. Jag blev väldigt förvånad över att vi här i riksdagen ska stifta en lag som ska gälla rakt över hela landet. Det kan inte vara möjligt. Det är min förhoppning att det inte kommer något förslag i februari. Som slutord skulle jag säga att det väl är bättre att vi svartlistar kommunala bolag än att vi svartlistar enskilda människor, som de kommunala bolagen har gjort.

Fru talman! Låt mig bara göra en korrigering. Som de kommunala bostadsbolagen har gjort, avslutade Marietta de Pourbaix-Lundin sitt inlägg. Har det här skett i alla kommunala bolag i hela landet? Eller är det hos MKB, som vi vet, och så är vi alla upprörda och oroliga över att det kanske finns diskriminerande faktorer inom många delar av bostadsmarknaden, privat som offentlig. Och vad ska vi göra åt det? Det har de flesta av oss här försökt att diskutera. Jag vill bara säga att när vi träffade företrädare för storstadskommunerna, Stockholm, Göteborg och Malmö, kunde vi konstatera att, och jag har sagt det flera gånger förut, Stockholm har ett relativt väl fungerande system. Men Malmö har i princip inget, och Göteborg har ett som fungerar på ett annat sätt och som man kan diskutera om det fungerar eller inte fungerar. Men frågeställningen nu var ju hur vi ska få fler lägenheter som förmedlas i Sverige, inte bara efter kontakter och pengar utan också efter så enkla faktorer som hur länge man har köat för en bostad och att man förstås kan betala för sig. De frågeställningar som vi inte hinner gå in på djupet på här - och Rigmor Stenmark har ju en annan interpellation som vi får diskutera sedan - går ut på att bygga mer och att förmedla fler. Där fortsätter jag att titta på i vilken mån lagstiftningen kan vara ett av redskapen för att göra detta mer öppet och få mer rimliga villkor i större delar av landet än det är i dag. Men vi har också diskuterat hur man ska få större insyn i reglerna för förmedling hos privata såväl som offentliga fastighetsägare. Sten Lundström frågade återigen om inte Boverket kunde få det uppdraget. Jag är inte säker på att Boverket kan få alla de uppgifterna av privata fastighetsägare. Jag bortser inte från att Boverket kan få uppdraget om det är det rimliga, men vi tittar snarare på hur man kan kräva en större insyn i vilka kriterier som finns för att också kunna få en offentlig diskussion som den Nina Lundström erbjudit med den här frågeställningen i dag. Det måste vi göra utåt på ett helt annat sätt också. Är det rimligt att man inte får ett kontrakt för att man slarvade med mobiltelefonräkningen och hamnade hos kronofogden när man var 17 år? Är det rimligt att man inte får ett kontrakt därför att man har timanställning, när så oerhört många av dem som jobbar i vård och omsorg har just timanställning? Det är den debatten vi måste ha också. Någon väg som inte jag kan redogöra för i dag måste vi gå för att få större insyn i vilka regelverk som gäller. Sedan är sekretessen viktig att titta närmare på. Jag erkänner det mer än väl. Men den rättsliga prövning som just nu sker av det som har hänt i MKB ger oss något slags vägledning när det gäller i vilken mån och på vilket sätt som sekretessen i så fall behöver stärkas. Jag ber att få återkomma till den frågeställningen när vi ser vad som faktiskt har skett och inte har skett innanför MKB:s murar. Jag vill också påminna om regeringens uppdrag till Statens bostadskreditnämnd, SBN, att fram till april titta på om staten kan medverka för att i första hand unga människor, men också människor med dålig ekonomi, lättare ska kunna komma in på bostadsmarknaden. Den debatten har också sin plats här, apropå åtgärder. Kan staten gå in och till exempel vara hyresgarant? Kan vi ha särskilda former av förmånliga lån som riktar sig till de här grupperna? Vi vidgar aspekterna mer än man hinner göra på tolv sekunder. Jag ska också träffa ombudsmännen för att med dem diskutera hur de ser på diskrimineringslagen och möjligheten att agera i de här fallen. Här har vi också den aspekt som Sten Lundström tog upp, att vi förstås måste hitta ett system som gör att man inte drabbas ännu mer just för att man har vågat anmäla diskriminering. Den aspekten får vi återkomma till.

Fru talman! Det är Sten Lundström och Sten Lundströms parti, Vänsterpartiet, som faktiskt samarbetar med regeringen. Där kan vi konstatera att ni inte har fått genomslag för era idéer. Jag kan också konstatera att Sten Lundström och hans parti sagt nej till alla våra förslag och våra reservationer i bostadsutskottet. Så är det med det. Men vad gäller de konkreta åtgärderna handlar det faktiskt återigen om att se till att människor får ett bättre konsumentskydd. Jag kan också säga till Rigmor Stenmark att Bo Brännström, som är folkpartist och ordinarie ledamot i Sabos styrelse, för någon vecka sedan tog initiativ till att påkalla uppmärksamhet därför att det inte finns etiska riktlinjer. Jag utgår från att den styrelsen kommer att behandla detta på sitt kommande sammanträde. Nu låter det som om jag banaliserar debatten, men jag menar på fullt allvar att själva utbudet av bostäder har en väldigt stor roll att spela. Jag har i tidigare debatter med statsrådet talat om Anders som var förtidspensionär och som faktiskt själv påkallade uppmärksamhet när det gällde att ringa till fem olika kommunala bostadsföretag, varav inget välkomnade honom. Hans ord var: De har råd att vara kräsna. Den allmänna bristen på bostäder och det dåliga utbudet gör att man har råd att bli mer kräsen. Det måste man jobba med. Sedan handlar det om konsumentskyddet, inte minst för de misshandlade och hotade kvinnorna, om de är romer eller andra och handlar om ren etnicitet. Detta duger ej. Jag tror också att det finns väldigt mycket gott. Jag tycker att Stockholm visar på att det går att hitta en bra väg framåt också med frivilliga krafter. De exemplen måste sprida sig, för går man in med stenhårda regler här, som om statsrådet föreslår hundra procent till bostadsförmedling, är jag också övertygad om att det i sig kan bli ett hot mot hyresrätten som upplåtelseform.