Vissa frågor om regional utvecklingspolitik

Fru talman! Vi moderater står givetvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 1. I den regionalpolitiska propositionen skrev reger- ingen att landsbygdsdimensionen minskar i betydelse med den nya regionalpolitiken. I stället är det 81 lokala arbetsmarknadsregioner som kommer att vara funktionella regioner. Inom dessa områden bör tätor- ter, gles- och landsbygd ses som kompletterande områden, enligt regeringen. Eftersom förutsättningar- na starkt skiljer sig åt mellan tätorter respektive gles- och landsbygd, finns det starka skäl att ifrågasätta om den nya inriktningen verkligen gynnar landsbygden. Det är kanske också av den anledningen som många av de motioner som ligger till grund för detta betän- kande handlar om landsbygdens förutsättningar. Fru talman! För ett drygt halvår sedan tillsatte re- geringen en utredning för att granska Glesbygdsver- kets framtida roll. Utredaren har nu kommit med sitt slutbetänkande. Det är en intressant läsning, kanske inte i första hand de förslag som handlar om Gles- bygdsverkets roll men det som handlar om synen på behovet av en särskild landsbygdspolitik. Det är alltså precis stick i stäv mot vad regeringen tyckte i den regionalpolitiska propositionen. Mycket av vad som står i de motioner som behandlas i dagens betänkande har även lyfts fram i utredningen som viktiga att beakta. Men motionerna i dagens betänkande handlar inte enbart om landsbygden utan även om olika regioners förutsättningar att växa och utvecklas. Från olika håll framförs uppfattningen att Stockholm och andra till- växtregioner växer på avfolkningsbygdernas bekost- nad. Så vill emellertid inte vi se det. De regioner där tillväxt sker bidrar positivt till hela landets och där- med även till avfolkningsbygdernas tillväxt. Det allvarliga är att det har förts, och förs, en politik som hämmar tillväxten i hela landet. Att även Stockholm nu visar tecken på att sluta växa är ingenting som är positivt för Sverige. Fru talman! En politik som främjar tillväxt i gles- och landsbygd främjar tillväxten i hela landet. Det är viktigt att ta vara på de drivkrafter som finns för att mobilisera medborgarnas engagemang och arbetsin- satser som har stor betydelse för vardagen, till exem- pel dagis, skola, småskalig äldreomsorg, folkbildning, idrott med mera. Kärnpunkten i det lokala utveck- lingsarbetet är att det bygger på underifrånperspekti- vet. Småföretag på landsbygden är, förutom nyckeln till försörjning, en viktig del av den lokala kulturen. En anda av företagsamhet kan spridas och skapa livskraft i bygden. Regeringens förordande av lokala program för entreprenörskap räcker inte här. Vad som behövs är i första hand en reformering av skatter och regler, vilka i dag är illa anpassade till landsbygdens verksamhetsformer och vardagsverklighet. Samlokalisering av olika verksamheter och små- skaliga alternativa driftsformer ökar servicenivån på landsbygden och är möjliga att genomföra just genom närheten mellan människor och den starka viljan att åstadkomma en livskraftig miljö. Men det krävs att det ges politiska möjligheter att genomföra lösningar som är annorlunda, och det ryms inte inom det system som vi har i dag. Att det finns anledning att särskilt beakta de lo- kala förutsättningarna borde vara en självklarhet. Det är också därför som vi i flera av våra gemensamma reservationer understrukit just underifrånperspektivet. Fru talman! Regeringens politik för glesbygds- och skärgårdsområden är i alltför hög grad inriktad på olika typer av riktade bidrag. Statens uppgift borde i stället vara att skapa förutsättningar i termer av grundläggande service och gott företagsklimat, men också att utforma olika regelverk för att underlätta utveckling och tillväxt även utanför de tätare befol- kade områdena. Därför finns det starka skäl som talar för att man bör utforma en särskild landsbygds- och skärgårdspolitik för att lyfta upp de frågor som är särskilt viktiga för dessa områden. Detta kan inordnas som en del i den regionala utvecklingspolitiken. Fru talman! Jag hoppas att regeringen, med an- ledning av den utredning om Glesbygdsverkets roll som man nu har fått på sitt bord, återkommer till riksdagen med förslag som kan leda till att vi i denna kammare får diskutera en landsbygds- och skärgårds- politik i framtiden.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 2. Av tidsskäl yrkar jag bifall endast till den, men vi står naturligtvis också bakom de övriga reservationerna i betänkandet. Kristdemokraterna vill att Sverige ska bli ett land där man ska kunna bo och försörja sig i alla regioner. Då räcker det inte att skicka spridda skurar av bidrag från Sveriges regering eller från EU. Det är alltid svårt att rikta dessa stöd på ett sätt som inte är kon- kurrensstörande. Vissa kommer dessutom att få stöd utan att kanske fullt ut behöva det. Andra får avslag på sina bidragsansökningar fast det kanske hade varit klokt att ge dem ett stöd. Med andra ord är det alltid mycket svårt för bidragsgivare att göra rätt bedöm- ning av vilka projekt som har de rätta förutsättningar- na för att kunna överleva på sikt. Här kastas det ty- värr bort miljardbelopp varje år på svaga projekt. Vi kristdemokrater vill skapa ett land där alla re- gioner ska ha livskraft. Då måste vi få bättre träffsä- kerhet i vår politik än i dagens s-märkta regionalpoli- tik. Det effektivaste sättet att få fart på hela Sverige inklusive i dag svaga regioner är att förbättra den generella näringslivspolitiken för hela landet. Då blomstrar och växer företagsamheten både i svaga och starka regioner. Även Stockholm behöver, som vi nyligen fått veta och som vi hörde här tidigare, bättre företagspolitik. Flera företag har i dag svårt att få bra lönsamhet. Det är bland annat infrastrukturen, de höga boendekostnaderna och bristen på arbetskraft som skapar problem i Stockholm. När ska Socialdemokraterna göra sig av med sin företagsfientliga inställning och börja lära sig av våra vänner inom EU? Med ett av EU:s sämsta företags- klimat tvingas regeringen i dag gå in med en massa onödiga regionalpolitiska stöd som inte skulle behö- vas med en klok generell näringslivspolitik. Nej, vi har inget företagsfientligt klimat, försöker s inbilla svenska folket. Borgarna kan inte räkna. Vi har flera utredningar på gång som kommer att visa att allt är bra. Skulle utredningarna visa att vi har ett dåligt företagsklimat så är det borgarnas politik för tio år sedan som bär skulden för det. Känner ni igen toner- na? Man låter mer och mer som om man gått i samma propagandaskola som Iraks förre informationsminis- ter. Fakta är, som vi jämför med världens 37 rikaste länder, att hos oss blir bara 4 % av invånarna företa- gare jämfört med 7 % i snitt bland dessa 37 länder. Med detta kommer Sverige på 31:a plats av 37 länder. I Norge bli 8,7 % företagare, i Danmark 6,5 %, i Irland 9 %, i Schweiz 7 % och så vidare. Det sorgliga är att det inte ens finns en tendens att det blir förbätt- ringar i Sverige. Det är snarare tvärtom med tanke på hur regeringen nu tänker finansiera de skenande ohälsotalen. Vi är ett av de länder som nu i lågkon- junkturen minskar företagandet med 2,7 %. Det är en större minskning än vad de flesta av de 37 länderna i denna grupp har. Det är alltså företagsklimatet och reglerna för svenskt näringsliv som måste genomgå en radikal förändring om förutsättningarna för en god, hållbar regional utveckling i hela landet ska kunna förverkli- gas. Även små förändringar i rätt riktning för ett bätt- re företagsklimat kan enligt professor Magnus Hen- rekson på Handelshögskolan i Stockholm ge stora effekter utan att man behöver ge upp tryggheten. Detta är viktigt för oss kristdemokrater, som ofta talar om frihet och trygghet. Det blir inga frihetsexperi- ment eller skattesänkarexperiment på bekostnad av tryggheten om Kristdemokraterna får bestämma. Vad kan regeringen göra? Jag ska ge några exem- pel. Regeringen kan skapa möjligheter för fler företag att startas genom att bland annat lägga ut mer av den offentliga sektorns verksamhet på entreprenad. Lär av s-styrda Norrköping, kära regering! Det skulle kunna betyda mycket för inte minst glesbygd och små orter. Sänk ägarbeskattningen. Ta bort eller sänk arvs- och förmögenhetsskatten som en del tunga s-politiker, bland annat Bengt K. Å. Johansson och P.-O. Edin nu också börjar argumentera för. Om reavinstskatten togs bort på företagsförsälj- ning skulle man kunna förhindra att vissa företagare hänger kvar vid sina gamla företag av skatteskäl, företagare som är bra entreprenörer och nyskapare men dåliga på att förvalta sina gamla företag. De här entreprenörerna ska ges skattemässiga förutsättningar att kunna sälja och i stället satsa pengarna på nya företagsidéer och projekt. Ca 10 000 familjeföretag med sammanlagt närma- re 300 000 anställda kommer de närmaste åren att tvingas hitta nya ägare. Ägarna är 40-talister som börjar gå i pension. Många av de här företagen har sin verksamhet i små orter och betyder mycket för att dessa orter ska fortleva. Risken är nu att de flesta av dem inte kommer att kunna överlåta företagen på nästa generation med tanke på hur arvsskattereglerna nu ser ut, alltså överlåtelse till familjemedlemmar som oftast redan är engagerade i företaget. Man tvingas i stället sälja till kapitalstarka och ofta an- siktslösa ägare som sällan kommer att känna någon större vilja att absolut behålla verksamheten på den lilla orten. Verksamheten riskerar dessutom många gånger att hamna utomlands. Det här är det brådskan- de att åtgärda om man inte vill dra på sig än större kostnader för regionalpolitiken. Det upprör många företagare i dag att det finns fler och fler företagsägare som inte betalar någon skatt i Sverige. Det gäller bland annat utländska ägare och pensionsfonder. Det är nästan bara privatpersoner som betalar ägarskatt. Det gör att mer och mer av våra värden i form av företag i dag hamnar utom- lands. Efter dagens överenskommelse i lagutskottet ser det ut som om Kristdemokraterna nu tillsammans med regeringen kan ändra förmånsreglerna vid före- tagskonkurser. Det är välkommet och kommer att förbättra villkoren för många småföretag, dels genom att göra bankerna mer villiga att gå in och försöka rekonstruera företag som har problem, dels genom att rädda många företag från kundförluster när deras kunder går i konkurs. Ett av de största problemen som jag och många andra småföretagare har och har haft är just problemet när kunder går i konkurs och man inte får betalt för de fordringar som man har. Hur många hundratusentals kronor mitt företag har förlo- rat under mina 30 år som företagare på kunders kon- kurser är svårt att uppskatta, men det har varit tufft många gånger. Jag har flera kolleger som själva har dragits ned i konkurs på grund av alltför stora kund- förluster, medan bankerna oftast har klarat sig utan större skada. Nu borde det bli bättre balans på detta. Det är ett steg i rätt riktning, socialdemokrater. Vi säger tack för det. Men det vore till stor nytta för Sverige om vi kunde förmå regeringen att våga ta fler steg och sluta att gömma sig i utredningar. Men vi vill inte nu när vi talar om regionalpolitik påstå att alla stödprojekt skulle bli onödiga om vi får ett generellt bra företagsklimat. Men det mesta av stöden skulle kunna bli det. Även med ett bättre fö- retagsklimat måste staten ta ett ansvar för att det finns riskkapital till rimliga villkor för mindre företag i glesbygdsregioner, speciellt när man står i begrepp att expandera. De nya reglerna om förmånsrätt kan, som en del kritiker med rätta framfört, riskera att det på vissa håll kan bli svårare att få låna från vanliga ban- ker. Hur många gånger redan i dag sätter inte banker- na stopp för lån och kräver företagsflytt till tätort för att bevilja mer riskkapital. Bankerna är av förståeliga skäl nervösa för att satsa i bygder där befolkningen minskar och värdet på fastigheter urholkas. Staten måste därför gå in här i vetskap om hur mycket detta betyder för att glesbygden ska få nya arbetstillfällen och befolkningsminskningen ska vändas till en ök- ning. De små företagens expansion på små orter be- tyder så oändligt mycket mer där än på större orter. Att staten stöder bildandet av kreditgarantiföre- ningar är också en väg att lösa detta problem. Även ett socialt företagande, det vill säga samverkan mel- lan privat eller ideell sektor och offentlig verksamhet, måste ingå i utvecklingen för att vi ska skapa livskraft i glesbygd. Inför starten av de nya tillväxtprogram- men återstår det också att åtgärda vissa brister. Om tillväxtprogrammen ska bli vad många önskar måste man på ett bättre sätt nå de människor som är bärare av idéer men som saknar resurser för att förverkliga dem. Detta har hittills inte varit framgångsrikt enligt de utvärderingar som har gjorts. Framför allt efterly- ser vi att de små företagen ska bli mer delaktiga. Dessa är nämligen mycket viktiga aktörer för att uppnå de önskade resultaten. Den sociala dimensio- nen får inte bara vara tomma ord i regeringens rikt- linjer. Bland annat måste ambitionerna och arbets- formerna attrahera kvinnorna på ett bättre sätt. Kvinnliga företagare har stor betydelse, speciellt för att skapa arbetstillfällen i glesbygd. Det verkar som om många företagare hittills känt sig främmande inför kulturen och arbetsformerna kring tillväxtavta- len. Kristdemokraterna tror att man skulle lyckas bätt- re om man flyttade ned dessa aktiviteter från stat och länsstyrelser till en lokal kommunal nivå. Kommu- nernas näringslivskontor och deras politiker och Almi, tillsammans med företagarna, vore en mer rätt sammansatt grupp för att fördela dessa pengar. Såda- na lokala grupper känner bättre till de förutsättningar som gäller på orten än vad man gör centralt. En växande turistnäring är också viktig. Jag har försökt ge en del exempel på en klok regi- onalpolitik. Det är viktigt att få se mer av detta i fort- sättningen i Sverige om vi inte ska få betala ut ofant- liga summor på regionalpolitik.

Fru talman! Jag hoppade till rätt ordentligt då Lars Lindén tog upp de nya förmånsrättsregler som har föreslagits vid behandling här i riksdagen. Jag tror att Lars Lindén kommer att bli mycket överraskad då han går ut och möter småföretagarna i sitt eget län om han säger att det beslut som förmodligen kommer att vinna majoritet i riksdagen är en framgång för dem. Jag har själv jobbat mot detta med näbbar och klor. Den del som rör företagshypoteket i detta förslag missgynnar småföretagare i allra högsta grad, framför allt småföretagare i glesbygd. Så det är, tvärtemot vad Lars Lindén säger, ett hot mot småföretagsamheten i glesbygden. Jag skulle vilja att Lars Lindén förklarar för mig hur han har kunnat komma till någon annan ståndpunkt.

Fru talman! Jag behöver inte gå ut för att träffa fö- retagare eftersom jag har levt bland företagare under 30 år. Jag känner inte igen det som Ulla Löfgren säger mer än bitvis. Det är klart att småföretagare i glesbygd har svårt att få krediter redan i dag. Det är nästan omöjligt. Det kan bli något sämre. Men jag tror ändå att fördelarna med detta förslag överväger. Bankerna måste ju också fortsätta. De kan ju inte stänga alla sina kontor. De måste låna ut pengar. Men jag sade i mitt anförande att vi också måste se till att staten går in och kompenserar dessa svårigheter. Det är klart att det inte är lätt för en bank när det inte finns några garantier då värdet på fastigheter och annat är väldigt lågt i glesbygd. Så visst finns det en fara här. Men jag tror att summan av detta förslag blir bättre för småföretagarna.

Fru talman! Där har vi olika uppfattningar. Staten har inte sagt att man ska gå in och kompensera små- företagen för det här. Det finns inga pengar till det. Jag skulle ha kunnat hålla med Lars Lindén om det hade funnits en politik i Sverige som medgav privat kapitalbildning och att det fanns kapital. Men det finns ju inget kapital. Man är tvungen att gå till bankerna. Enbart i Västerbottens län innebär detta att småfö- retagarna måste skaffa säkerheter för 2 miljarder utöver det som man har i dag. Och hur ska de få fram det? Det sitter de själva och grubblar över.

Fru talman! Det är märkligt hur Ulla Löfgren räk- nar. Nu måste bankerna mer aktivt gå in och se till att rekonstruera företag. Vi ska inte ha så mycket kon- kurser, och det ska inte vara lika stora risk i fortsätt- ningen för bankerna att låna ut pengar i och med att de på ett aktivt sätt kommer att medverka. Men det finns frågetecken, det håller jag med om. Om vi till- sammans kan se till att det kommer fram annat risk- kapital borde vi kunna täcka upp dessa nackdelar. Det är viktigt. Det är som Ulla Löfgren säger att det redan i dag är svårt att låna, och det kommer inte att bli bättre i och med detta. Men då måste vi komplettera. Det som blir bättre är att vi slipper en massa kund- förluster och att vi får hjälp med rekonstruktion av många företag.

Fru talman! Jag studsade naturligtvis på precis samma punkt som Ulla Löfgren och har fått en del klarlagt. Jag förstår nu att lagutskottet under förmiddagen har diskuterat och fattat preliminära beslut. Men så- vitt jag vet är detta ännu inte justerat. Jag hoppas i varje fall fortfarande på en förändring. Men det lär det inte bli. Vad jag egentligen vill fråga om gäller det som Lars Lindén sade om att staten ska gå in och klara av det här. Men hur har kd tänkt att det ska gå till?

Fru talman! Nu sitter ju inte vi i regeringen så vi kan inte bestämma det. Men vi får hjälpas åt att driva opinion när detta viktiga beslut har tagits så att det skapas möjligheter i alla avseenden för företagen att jobba vidare. Det är klart att man ibland kan tvivla när man ser Socialdemokraterna jobba. Men det kan ju inte vara bättre att betala mer och mer för regional- politik, utan vi måste se till att dessa resurser nu ska- pas i företagen så att de ska klara sig.

Fru talman! Vi är överens på en punkt, och det är att man ska göra reglerna och villkoren för företagen bättre. Men av det som Lars Lindén sade lät det som om staten skulle gå in med rena ekonomiska stöd, och det är väl inte den linje som den borgerliga sidan i riksdagen har drivit? Jag kanske har missuppfattat detta. Men jag hoppas verkligen att det här inte ska leda till sådana svårigheter som Ulla Löfgren nämnde för till exempel företagen i vårt län. Det finns en mycket stor oro. Jag har också varit företagare, så jag vet hur svårt det är.

Fru talman! Såvitt jag förstår har Företagarnas Riksorganisation varit positiv. Däremot finns det enskilda företagare som ser farorna med detta. Om det här går igenom får vi framöver utvärdera vad som händer, men att någon förändring måste ske är helt klart. Många företag försätts i dag i konkurs då de får alldeles för stora kundförluster när bankerna inte tar det ansvar som de borde. I stället förser de sig själva och går igenom utan skada, medan leverantörerna till dessa företag får ordentligt med stryk. Jag har många kolleger som fått begära sina företag i konkurs på grund av stora kundförluster. Det är heller inte ett särskilt bra företagsklimat.

Fru talman! För Vänsterpartiet är det en självklar- het att alla människor kan välja var de vill bo. Man ska kunna bo och leva i hela landet, och hela landet ska vara tillgängligt för alla. Arbetsmarknadspolitiken och full sysselsättning har tillsammans med vård, skola och omsorg högsta prioritet för Vänsterpartiet. Sysselsättningsmålen måste uppnås. Vi vill bryta ned dem till regional nivå för att kunna styra resurser dit där de behövs, och vi har i alla budgetförhandlingar kämpat för satsningar som stärker kommunernas ekonomi. Staten ska självklart ha ett övergripande ansvar vad gäller regional fördelning, men det är lokalt och regionalt som besluten ska fattas om hur utvecklingen ska ske. Ett grundläggande krav är att de reella beslut som fattas involverar de människor som berörs. Vi behöver väl fungerande arbetsmarknadsregio- ner, kommersiell service, vård, kommunikationer, arbete och näringsliv över hela landet. Detta måste ske i samverkan mellan byautvecklingsgrupper, kommuner, näringsliv och staten. Kvinnor och män måste ges samma förutsättningar att delta i det lokala och regionala utvecklingsarbetet, i annat fall får vi ett demokratiproblem. Tillväxtprogrammen kan vara den arbetsmetod som garanterar mångfald och uthållig tillväxt. Fru talman! De regionala arbetsmarknaderna i Sverige ser mycket olika ut både vad gäller antal arbeten och i vilka sektorer dessa arbeten finns. Om- struktureringen av arbetsmarknaden tenderar att kon- centreras till vissa starka tillväxtregioner. Utveckling- en är mycket svår att styra. Någon patentlösning finns inte. Under 60- och 70-talen genomfördes med fram- gång utlokalisering av statens verksamheter. Dessa lokaliseringar har haft mycket stor betydelse för de orter som kommit i fråga. Glesbygdsverket har pre- senterat en rapport om utvecklingen åren 1993-1996. Under den tidsperioden har det tillkommit 12 000 nya statliga arbetstillfällen. Av dessa arbeten hamnade en tredjedel i Stockholmsområdet och vartannat i Stock- holms stad. Samtidigt tappade till exempel Norrlands inland 3 % av de statliga jobben. Detta blir en form av omvänd lokaliseringspolitik. Om Norrland och hela Sverige ska överleva måste en radikal förändring ske. Såväl nya som gamla verk- samheter kan med fördel bedrivas även utanför stor- stadsregionerna. I första hand bör nya myndigheter och verk placeras i Norrland och i skogslänen. Dess- utom bör man noga pröva vilka verksamheter som kan utlokaliseras. Statens ägarroll är mycket komplex då staten äger bolag aktiva i verksamheter med stor spännvidd - från gruvindustri till opera, från fastigheter till spel. Regeringen har fattat beslut om att det övergripande målet för samtliga företag ska vara att skapa värde och i förekommande fall infria angivna samhällsin- tressen. Det handlar inte endast om att skapa ekono- miska värden utan även regional balans. Också detta ska ses som ett värde. Glesbygdsverkets rapport visade också att det finns regioner som är kraftigt underrepresenterade i fråga om anställda i företag med statligt ägande. Det handlar om fem län i Syd- och Mellansverige, nämli- gen Blekinge, Kronobergs, Södermanlands, Väst- manlands och Gävleborgs län. Fru talman! De mest omfattande omlokalisering- arna av statliga verksamheter genomfördes redan på 70-talet. Det handlade då om inte mindre än ett fem- tiotal olika myndigheter och berörde 11 000 personer. En utvärdering av detta gjordes av Statskontoret 1989. Man kom då fram till att det innebar stora på- frestningar för såväl berörda myndigheter som en- skilda individer. Samtidigt påverkades mottagningsortens befolk- ningsunderlag och skatteunderlag positivt. På längre sikt har mottagningsortens arbetsmarknad breddats. Den nya personalen har medverkat till en vitalisering av de flesta myndigheterna, och personalens arbets- miljö har förbättrats avsevärt. Många av myndighe- terna har också fått markant lägre lokalhyror. Omlokalisering av statlig verksamhet kan vara ett verktyg för att både främja en myndighets utveckling och den regionala utvecklingen i Sverige. Tidigare har statlig verksamhet av tradition och av logistiska skäl placerats i huvudstaden när regional närvaro inte varit nödvändig. Den alltmer avancerade informa- tionstekniken gör emellertid också myndigheter mer lättrörliga. Riksdagen har tidigare uttalat att omlokalisering av statlig verksamhet är ett viktigt inslag i strävande- na att åstadkomma en balanserad regional utveckling i landet. Vänsterpartiet vill understryka vikten av att varje beslut om omlokalisering av befintlig verksam- het eller lokalisering av nya myndigheter föregås av noggranna överväganden. En utgångspunkt ska dock vara att myndigheterna även efter en sådan lokalise- ring kan utföra sina arbetsuppgifter effektivt. De möjligheter som står till buds att åstadkomma en bättre regional balans måste så långt som möjligt tas till vara. Det måste göras kartläggningar, analyser och bedömningar av konsekvenserna för de regioner som förlorar arbetstillfällen, liksom för dem som får nya arbetstillfällen. Det är också viktigt att hänsyn tas till familjen, som måste flytta och därmed byta skola och arbetsplats. Det får inte gå till på samma snabba sätt som var fallet när omlokaliseringsprogrammet för statlig verksamhet i samband med försvarsnedlägg- ningarna genomfördes. Det gick alldeles för fort. Detta måste ske planerat på både kort och långt sikt och omfatta minst en tioårsperiod. Fru talman! För att få fram pengar till regioner har Vänsterpartiet i många år fört fram det förslag som vi kallar "ettöringen". Det är tänkt att vara ett komple- ment till de bygdemedel som finns i dag och ge nya varaktiga arbeten i framtidsbranscher som ekoturism, bioenergiföretag, förädling av lantbruk och skogspro- dukter. Det borde vara möjligt att ta en liten del av vinsten från vattenkraften och avsätta de medlen till utvecklingsfonder. Tidigare utredningar visar att detta borde vara möjligt att genomföra, och vi har också flera gånger diskuterat frågan i kammaren. En återföring av en liten del av kraftföretagens vattenkraftsvinst till de regioner som genomfört stora omstruktureringar skulle kunna ge ett bättre näringsliv och en bättre arbetsmarknad. Fru talman! Jag vill yrka bifall till reservationerna 5 och 7 i näringsutskottets betänkande nr 8, Vissa frågor om regional utvecklingspolitik. Jag har sparat några sekunder av min talartid till att ta upp frågan om förmånsrättsreglerna. Jag ställer mig mycket frågande till Lars Lindén när han redogör för vilka konsekvenser detta skulle kunna få för före- tag i glesbygd. Varifrån ska pengar tas för att kom- pensera det hela? Det har jag mycket svårt att förstå. Är det från staten? I så fall borde de pengarna ha varit budgeterade redan nu.

Fru talman! Gunilla Wahlén! Redan i Regional- politiska utredningen hade vi olika uppfattningar om återföring av vattenkraftsvinster. Jag vill återigen ställa den fråga som jag ställde då. Om man nu ska återföra pengar från just vattenkraften undrar jag vad man gör med andra kraftkällor, resurser som tas från olika delar av vårt land. Jag tycker att detta är lite obalanserat och vill gär- na veta hur ni har tänkt att det ska genomföras.

Fru talman! Det är mycket intressant att jämföra vattenkraftsutbyggnaden med annan energitillförsel eller med skogsbruk, lantbruk och övrig påverkan på naturen. I och med att man byggt ut älvarna kan de inte återställas i ursprungligt skick. Det går inte att förändra vare sig näringslivet eller miljön och få tillbaka det som var en gång i tiden. Om man jämför med kärnkraftsindustri, vindkraftsindustri eller jordbruk kan man återställa och ha en annan verksamhet i området. I stället för att odla potatis kan man sätta skog, och i stället för att ha skog kan man göra någonting annat. När vindkraftverk inte behövs längre kan man montera ned dem och använda ytan till någonting annat. Det är hämmande för älvdalarnas näringsliv att älvarna redan är utbyggda.

Fru talman! Jag kan bara säga att jag inte håller med. Det har när vattenkraftsutbyggnaden en gång skedde givits medel till detta. Enligt min och majori- tetens uppfattning i mitt parti är det tillräckligt.

Fru talman! Det som kom i samband med utbygg- naden var en kompensation för dem som bedrev när- ing och bodde och levde i dessa trakter. Det finns inte samma möjligheter att förändra. Nu är man begränsad till kanske någon form av turism. Fisket har förändrats radikalt. Det finns många saker som man inte kan göra i och med att älvdalarna är utbyggda. Det går inte att med stor vilja och mycket pengar återställa dem och använda älvarna eller kringområ- det till någonting annat. Fåran ligger där. För förnyel- se av näringslivet behövs i dag kapitaltillskott för framtida investeringar.

Fru talman! Först vill jag yrka bifall till reserva- tionerna nummer 5 och 8. Jag står självfallet bakom även de övriga reservationerna från Centerns sida men jag avstår från att yrka bifall till dem nu. Det är dags att omsätta målsättningen i den nya regionalpolitiken att varje region ska ges möjlighet att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar i praktiken. För att skapa livskraft och tillväxt i hela Sverige måste det finnas vissa grundförutsättningar, en väl utbyggd infrastruktur, bra och decentraliserad utbild- ning och nära till vård och annan service. Avgörande är emellertid att man tar tillvara entre- prenörsandan och ger landsbygdens företag möjlig- heter att växa och utvecklas. Här finns mycket att göra för att förbättra företagsklimatet. Jag kan i sam- manhanget säga att också jag är orolig över den upp- görelse som uppenbarligen är på gång om förmåns- rättsreglerna och vad det innebär för landsbygdens småföretag. En stabil och långsiktig tillväxt som ger resurser till den gemensamma välfärden skapas bäst om hela landet får vara med och bidra och alla delar av landet får del av tillväxtens frukter. I detta inlägg ska jag koncentrera mig på två frågor i dagens betänkande, återförande av vattenkraftsmedel och omlokalisering av statlig verksamhet. Varför kan man från socialdemokratisk sida inte gå med på att åtminstone utreda frågan? Vi behöver få tillbaka någonting. Denna besvikna suck kom på självaste första maj från Ragundas socialdemokratis- ka kommunalråd Bernt Källström. Anledningen var att hans eget parti uppenbarligen inte heller nu vill vara med på att ens utreda kravet på att vattenkrafts- kommunerna ska få del av de värden som det ström- mande vattnet skapar. Jag förstår Bernt Källström. Det är svårt att förstå att inte Socialdemokraterna och inte heller Modera- terna och Folkpartiet är beredda att ens utreda hur ett system för återföring av vattenkraftsmedel efter norsk förebild skulle kunna se ut. I vårt västra grannland har Stortinget slagit fast att vattenkraften är en "nationell resurs med stark lokal tillhörighet". Utifrån denna utgångspunkt ser man det över alla partigränser som naturligt att kommunerna får del av den värdeskap- ning som sker lokalt. Ragundas alla forsar är utbyggda. I kommunen finns i dag nio stora vattenkraftverk som producerar 10 % av Sveriges vattenkraft. Det handlar om värde- skapning i flermiljardsklassen. Men så gott som ing- enting av dessa rikedomar stannar kvar i den bygd som bidrar med så stora värden vill vår gemensamma välfärd. Kommunen Ragunda lider av befolkningsminsk- ning och därmed sjunkande skattekraft och har lan- dets högsta kommunalskatt. Det är en närmast absurd situation att ett sådant naturresursrikt område inte i större utsträckning kan få del av den värdeskapning man bidrar till. Drygt 90 % av vattenkraftsproduktionen sker i skogslänen. Vattenkraftskommunernas situation är unik. Vattenkraftsutbyggnaden har lett till stora na- turingrepp, som vi hörde här, som drabbar möjlighe- terna att utveckla näringsgrenar som turism, fiske, skogs- och jordbruk. I dag ger vattenkraften dessutom väldigt liten sysselsättning. Driften är automatiserad och fjärrstyrd. Därmed blir skatteintäkterna också små. Inte heller får kommunerna som under utbygg- nadsperioden på 1950-talet till 1970-talet behålla fastighetsskatten på anläggningarna. Det skulle bety- da oerhört mycket för norra Sverige och vattenkrafts- kommunerna om vi kunde bryta dagens närmast ko- loniala situation där man levererar råvaror men får mycket lite tillbaka om åtminstone en liten del av de stora värden som produceras stannade lokalt. Den som tvivlar på vad det kan innebära kan besöka nå- gon av de norska vattenkraftskommunerna som tack vare detta har en helt annan möjlighet att utvecklas och ge bra service åt sina medborgare. Föreningen Sveriges Vattenkraftskommuner med 45 medlemmar har utarbetat ett förslag till hur en modell för återbäring skulle kunna se ut. Den går ut på att minst 600 miljoner kronor av de över 20 mil- jarder som i dag går i energiskatter till statskassan återförs till vattenkraftskommunerna och regionerna. Kravet i dag är inte detta utan att det ska utredas. Vi vill se en allsidig utredning om vad detta skulle inne- bära. Jag förstår inte varför även de som är skeptiska till detta inte kunde gå med på en sådan utredning. Det kan väl inte vara farligt att utreda en fråga så att man får bättre beslutsunderlag. Den andra frågan jag vill lyfta fram är vikten av att staten slutar med att ensidigt koncentrera den statliga sysselsättningen till Stockholmsregionen. Trots en rad riksdagsuttalanden om att man i första hand bör pröva lokalisering av nya myndigheter utan- för huvudstadsregionen fortsätter denna koncentra- tion. Av de 106 nya myndigheter som bildats sedan 1993 har 82 förlagts till Stockholm eller dess närhet. Det är 77 ½ %. Detta visar inte på någon större vilja till decentralisering och omtanke om hela landets utveckling. Som Gunilla Wahlén tog upp här tidigare omlo- kaliserades under 70-talet ett trettiotal myndigheter från Stockholm till andra delar av landet. Jag tror inte att någon i dag kan hävda att Boverket i Karlskrona, Lantmäteriet i Gävle eller Banverket och Vägverket i Borlänge fungerar sämre än de hade funnits kvar i Stockholm. Även på detta området är Norge ett före- döme. Där förbereder regeringen nu en utflyttning av åtta myndigheter från Oslo till andra delar av landet. Jag tycker att det borde vara dags att inte bara i ord utan också i praktiken börja lokalisera nya myn- digheter utanför Stockholmsregionen och dessutom göra en genomgång av befintliga statliga jobb för att se vad som med fördel kan utlokaliseras. En sådan förändring skulle inte bara vara bra för de delar av landet som får del av sysselsättningen utan också för Stockholm. Exploateringstrycket och trängseln skulle på det sättet minska och arbetsmarknaderna ute i länen breddas och stärkas. Det skapas många nya jobb runt den statliga sysselsättningen i bygderna. Det skulle förbättra arbetskraftssituationen på ett bra sätt. Från Centerpartiets sida menar vi att det är dags för staten att göra en sådan genomsyn av den statliga sysselsättningen. Vi menar att det borde vara möjligt att minst 50 000 statliga jobb kunde utlokaliseras till andra delar av landet under en femårsperiod. För att göra detta krävs det naturligtvis en politisk vilja. Det krävs en medveten decentraliseringspolitik så att vi ger alla delar av Sverige förutsättningar att växa och utvecklas.

Fru talman! Jag står naturligtvis bakom alla Mil- jöpartiets reservationer, men nöjer mig med att yrka bifall till reservation 7 för att spara tid. Jag ska dess- utom försöka fatta mig kort, som talmannen vädjade om. Någonting som är viktigt i sammanhangen runt regionalpolitiken är naturligtvis den kommunala skatteutjämningen. Det är en oerhört viktig bit, som vi inte ska glömma. Den måste fungera. Vad gäller de regionala tillväxtprogrammen kan man inte säga att de än så länge fungerar riktigt som de borde göra i och med att det är många intressenter som inte har möjlighet att delta och inte deltar till- räckligt mycket, till exempel småföretag. Detta är någonting som borde utvecklas. Dessa intressenter borde få möjlighet att på något sätt delta, eftersom det är så viktigt. Jämställdheten i de regionala tillväxt- programmen är ännu inte riktigt vad den borde vara. Även detta måste utvecklas, liksom miljöhänsynen, eftersom det är så oerhört viktigt. Jag studsade precis som några andra här till när jag hörde Lars Lindén prata om förmånsrätten. Jag kände inte till att det eventuellt är på väg att bli en majoritet i lagutskottet för detta. I så fall tycker jag att det är beklämmande. Jag hade inte möjlighet att begä- ra replik eftersom jag kom efter Lars Lindén som talare, men jag vill säga att jag tycker att det är väl- digt tråkigt om detta går igenom. Vi har ju varit över- ens om och diskuterat brett och länge att den största svårigheten för företag, framför allt i glesbygden men också för många andra, i Sverige är att få tag i kapital och pengar att utvecklas för. Vi hittar på olika mo- deller för att förbättra situationen. Det är viktigt att vi gör det, men alla de saker som vi strävar efter att åstadkomma raseras med ett väldigt brak om för- månsrätten genomförs som det nu är föreslaget. Precis som Ulla Löfgren sade så skulle det bara i Västerbotten undandra kreditunderlag för företagen med mellan 1 ½ och 2 miljarder. Jag finner det gans- ka utsiktslöst att det ska kunna kompenseras åtmin- stone på kort sikt. Men på kort sikt kan mycket hända som innebär att företag inte får låna och inte kommer i gång, och även går i konkurs. Risken är att det blir fler konkurser, och inte färre, med förslaget. Jag tycker att det är ytterst allvarligt om detta nu går igenom, när vi är överens om att just penga- och kreditfrågorna är så problematiska. I alla fall håller vi på att utreda statliga kreditga- rantier. Det skulle kunna vara en liten ljusning för företag, men naturligtvis ingenting mot försämringar- na i förmånsrätten. Det som också explosionsartat håller på att hända ute i landet nu är att företagen går samman och tar krediter för varandra i kreditgarantiföreningar. Det är oerhört positivt, inte bara ur den aspekten att de då kan hålla kreditkapital för varandra utan också att ett ökat samarbete mellan företagen naturligtvis är väl- digt bra. Om man nu ska jämföra de här två förslagen - företagens kreditgarantiföreningar och statliga kre- ditgarantier - har det framförts vissa farhågor. Statli- ga kreditgarantier kan vara hindrande för företagens kreditgarantiföreningar. Då tycker jag att företagens kreditgarantiföreningar är viktigast att värna. De är viktigare än statliga kreditgarantier, men jag hoppas att båda kan fungera - för båda behövs. I Finland har man ungefär ett sådant system som Sverige funderar på att införa vad gäller förmånsrät- ten. Men där har de ju Finnvera, som med enormt mycket pengar kompenserar de krediter som de går förlustiga där och som vi kanske går förlustiga. Det är ett helt annat system. Jag vill också beröra vattenkraftsvinsterna lite grann. Jag håller verkligen inte med Gunilla Wahlén om att kärnkraftverk går att bara ta bort lätt och ledigt och att man sedan planterar potatis eller vad man nu vill. Men det finns ändå speciella saker med vatten- kraften. Det är stora områden det handlar om - både dammarna och älvarna - och som blir påverkade. Där kan både livskvaliteten för befolkningen och möjlig- heterna till bra näringar och bra turistföretag försäm- ras. Det som kommer att växa framöver tror jag och många andra är en turism som handlar om att på ett hållbart sätt utnyttja naturens resurser. Ekoturism kommer på olika sätt att bli stort. Det är redan stort i Sverige, men det har potential att växa mycket mer. Just den nischen hindras av den vattenkraftsutbygg- nad som finns. Den har förstört stora delar av den ursprungliga miljön. Så visst finns det skäl att kom- pensera dessa kommuner som ständigt, varje år, hela tiden har en nackdel av det här! Jag tycker inte att det är för mycket begärt att man gör en utredning av hur en sådan kompensation skulle kunna se ut. Det borde man gott kunna ställa upp på. När det gäller utlokalisering av statlig verksamhet så har det pratats och pratats. Men det tycks alltid finnas någonting i vägen när det blir några nya myn- digheter eller när det blir uppdelningar av gamla när någonting nytt händer. Det tycks ändå aldrig riktigt vara läge att flytta dem. Det är det som är så märkligt. Det är självfallet viktigt att en verksamhet fortsätter att fungera bra, och helst bättre än den har gjort, om man flyttar den. Det är självfallet viktigt att ta hänsyn till personalen. Men om man har ett långsiktigt pro- gram, och inte bara bestämmer sig från ett eller ett par år till ett annat utan har fem tio års program så att man både kan förbereda personalen och den ort dit man vill flytta så borde förutsättningarna kunna vara mycket bättre. Det har tveklöst stor betydelse för orter att få en sådan här satsning. Nu ser jag att min talartid är slut, trots det jag hade tänkt mig, så nu ska jag sluta prata.

Fru talman! Ingegerd Saarinen tog upp detta med att återställa efter redan projekterade och vidtagna åtgärder. När jag nämnde kärnkraftverk som exempel me- nade jag exempelvis att när man stänger Barsebäck så går det att använda området till någonting annat. Det står inte fast där i evinnerliga tider som ett gammalt kärnkraftverk. Det är ju inte meningen att kärnkrafts- avfallet ska grävas ned på området, utan det ska för- hoppningsvis ta vägen någon annanstans. Det är ett exempel på att man kan använda marken till något annat. Det går att jämföra med att om man bygger en motorväg mellan Linköping och Norrköping till ex- empel och sedan bestämmer sig för att flytta vägen. Då kan man använda den marken där motorvägen finns i dag till ett annat ändamål - att bygga bostäder på eller bedriva någon annan verksamhet på - på ett sätt som inte går att göra med de dammar som däm- mer upp älvarna. Det är omöjligt att återställa.

Fru talman! Ingegerd Saarinen tog upp detta med att återställa efter redan projekterade och vidtagna åtgärder. När jag nämnde kärnkraftverk som exempel me- nade jag exempelvis att när man stänger Barsebäck så går det att använda området till någonting annat. Det står inte fast där i evinnerliga tider som ett gammalt kärnkraftverk. Det är ju inte meningen att kärnkrafts- avfallet ska grävas ned på området, utan det ska för- hoppningsvis ta vägen någon annanstans. Det är ett exempel på att man kan använda marken till något annat. Det går att jämföra med att om man bygger en motorväg mellan Linköping och Norrköping till ex- empel och sedan bestämmer sig för att flytta vägen. Då kan man använda den marken där motorvägen finns i dag till ett annat ändamål - att bygga bostäder på eller bedriva någon annan verksamhet på - på ett sätt som inte går att göra med de dammar som däm- mer upp älvarna. Det är omöjligt att återställa.

Fru talman! Jag är rädd för att det är svårt att åter- ställa de områden där man har haft kärnkraftverk också, men jag hoppas naturligtvis att Gunilla Wah- lén har rätt. Vi får väl se.

Fru talman! Jag tänker också låta bli att kom- mentera det förslag om förmånsrätter som, såvitt jag förstår av dagens debatt, har behandlats i lagutskottet. Det får vi ta i särskild ordning. Vi har alltid haft den kutymen här i riksdagen att inte föregripa de eventu- ella diskussioner som ska komma utifrån andra be- tänkanden. Fru talman! Jag tittade på det här betänkandet i morse och räknade ut att 126 motioner behandlas i det. Om jag skulle ägna ungefär en minut åt varje motion skulle nog talmansmiddagen bli försenad. Det tänker jag alltså inte göra. Jag konstaterar bara att de regionalpolitiska frågorna väcker ett väldigt stort intresse hos ledamöterna, och det är faktiskt så obero- ende av i vilken del av landet man bor. Den regionalpolitiska utredningen, där tre av oss som deltar i kammardebatten i dag satt med, diskute- rade detta för ett och halvt år sedan. Och många av de tankar som fanns där ligger faktiskt till grund för de motioner som behandlas i det här betänkandet. I den här utredningen och i debatten i samband med propo- sitionen sade vi att vi måste skapa en regional ut- veckling som tar vara på och främjar tillväxtmöjlig- heter i alla delar av landet. Vi måste förstå den inter- nationella, globala utvecklingens roll och möjligheter. Där kan jag faktiskt, fru talman, känna en viss oro för de globala trender vi ser i världen, alltifrån den 11 september till kriget i Irak. Det finns en SARS- epedemi som vi vet väldigt lite om. Detta påverkar den ekonomiska utvecklingen väldigt starkt. Vi har väldigt liten kunskap om hur vi faktiskt ska hantera detta. Men vi vet en sak, och där har Yvonne Ång- ström rätt, nämligen vi måste försöka hantera detta politiskt. Det är det krav som människor kommer att ställa på oss. Det är en uppgift som kommer att bli väldigt svår. Vi sade också att en bra regional tillväxt måste vara grunden för att garantera alla medborgare en grundläggande välfärd och en rimlig tillgång till sam- hällsservice. Vi menade också att vi måste skapa en regional strukturpolitik för en bättre anpassning av infrastrukturen, kommunikationer, utbildning, forsk- ning, vård och omsorg. Allt detta måste både ses och förstås utifrån ett regionalt perspektiv. Slutligen sade vi att vi behöver tillskapa en regio- nal stimulanspolitik med större flexibilitet och mer anpassningsbara möjligheter som ger utrymme för att pröva och utveckla nya metoder. Det har gått ett och ett halvt år sedan vi hade den här debatten. Ingen, varken jag eller någon annan, har förväntat sig att vi ska se några slutliga resultat. Re- gionalpolitiken är en process som vi befinner oss i, och jag ser att processen går åt rätt håll. Låt mig försöka summera vad man uttrycker i de här 136 motionerna. Jag ser ett mönster som tagit fasta på vad vi diskuterade i samband med den här propositionen 2001. Det är en mycket imponerande läsning, fru talman. Det är imponerande vilken om- sorg man visar för sin hembygd och sin trakt och hur man faktiskt vill utveckla densamma oberoende av vilket parti man representerar. Det är också impone- rande att se att det finns en ganska stor samsyn i väl- digt många av de här frågorna. En annan och mycket tydlig markering är storstä- dernas och de större regionernas problematik, som vi också måste lösa. Den betyder på sitt sätt lika mycket i Katrineholm och Kiruna som i Stockholm, Göteborg och Malmö. Fru talman! Det är viktigt att se helheten och inte ställa regioner och delar av landet mot varandra. Jag måste erkänna att jag känner en mycket stor oro för den utveckling jag nu ser i Stockholmsområdet. Den utvecklingen kommer att påverka hela landet. En fortsatt nedgång av verksamheter i Stockholm kom- mer att påverka verksamheter i Karesuando, Soppero, Kiruna eller Höör i Skåne. Det är tragiskt att det får sådana konsekvenser när det går ned starkt i Stock- holm. Tappar vi här kommer det långsiktigt att få de här konsekvenserna. Stockholm konkurrerar inte med Pajala eller Skara. Stockholm konkurrerar med Hel- singfors, Köpenhamn, Hamburg, Milano och många andra starka regioner ute i Europa. Tillväxtförutsättningarna i den här regionen och i stora regioner är alltså lika viktiga som tillväxtförut- sättningarna i mindre regioner och på landsbygden. Det här måste vi förstå. Vi måste se till att det funge- rar bra i de här regionerna när det gäller kommunika- tioner, bostäder, utbildning och mycket annat. Jag kan också konstatera att man i dag jobbar mer målvetet på region- och länsplanenivå för att utveckla de tillväxtprogram som vi fortfarande har många uppfattningar om. Jag har märkt att i den region och det län där jag verkar gör man ett mycket strukturerat arbete för att sätta de här programmen i verket och se till att de skapar en stabilare arbetsmarknad som ger förutsättningar för god samhällsservice. Fru talman! De tio reservationer som finns i be- tänkandet tar upp kända ståndpunkter som vi diskute- rat vid tidigare tillfällen i kammaren. Men också här, i den debatt som vi nu för, präglas mycket av den nya synen på regionalpolitiken, vilket är glädjande. Där- för yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

Fru talman! Jag vill bara förtydliga att vi alla i Folkpartiet, oavsett var vi bor, vill främja utveckling- en i Stockholm. Jag kan tipsa om ett ganska roligt debattinlägg i Dagens Nyheter i går som handlar om fjollträsk kontra landsbygden. Det understryker mycket av det som Reynoldh Furustrand sade. Jag vill alltså betona att vi i vårt parti verkligen är för att stötta även Stockholm.

Fru talman! Vi som har läst Mikael Niemis bok Populärmusik från Vittula hoppas ju också att inte hela landet, inklusive Stockholm, blir något fjollträsk. Det är viktigt.

Fru talman! Jag håller helt med Reynoldh Furu- strand om att vi behöver en politik både för Stock- holm och övriga landet. Vi behöver både en stor- stadspolitik och en landsbygdspolitik och en balans däremellan. Det är endast på så sätt som vi kan ta vara på hela landets möjligheter till utveckling och tillväxt. Men jag kan ändå inte låta bli att ställa en konkret fråga till Reynoldh om återföringen av vattenkrafts- vinsterna. Jag undrar varför vi i Sverige inte ens kan utreda ett system för återföring av vattenkraftsmedel när man i Norge har haft ett sådant system i full poli- tisk enighet i över 20 år. Det fungerar väldigt väl och gör att vattenkraftskommunerna blir delaktiga i vär- deskapandet på ett helt annat sätt. Det blir en helt annan balans i den regionala utvecklingen.

Fru talman! Vi snuddade delvis vid frågan om återföring av vattenkraftsvinsterna i den regionalpoli- tiska utredningen. Vi bedömde då, framför allt i mitt parti, att det skatteutjämningssystem som vi har lan- det fungerar bättre än en återföring av vattenkrafts- vinsterna rakt av. I dag sker en överföring av energi- skatterna på i storleksordningen 600 miljoner till de områden som Håkan Larsson refererar till. Jag ser en risk för att det skulle bli orättvist om man skulle ha ett likadant system finns i Norge. Jag var inte med när näringsutskottet besökte Norge och titta på effekterna av detta, men så mycket vet jag, efter att ha besökt Norge tidigare, att det inte finns någon rättvisa i systemet. Det finns små kom- muner som är oerhört rika beroende på just den sned- fördelning som blir, och det finns andra kommuner som inte alls får del av detta. Vi i utredningen tyckte inte att det skulle genomföras, och jag är glad för att det inte föreslogs i propositionen heller. Vi tycker att vi i stället ska slå vakt om det skatteutjämningssystem som vi har. Jag delar dessutom den uppfattning som framkom tidigare, nämligen att det finns en mycket stor risk att vi kommer att ställa andra näringsregioner mot var- andra, till exempel Västsverige med Volvotillverk- ning och mycket annat. Hur mycket av de vinsterna ska i så fall hamna i den regionen? Det vore en sämre utveckling.

Fru talman! Jag vill understryka att det inte finns någon motsatsställning mellan ett väl fungerande skatteutjämningssystem och återförande av vatten- kraftsmedel. Det kan vi också konstatera enligt den norska modellen där man väger in detta för att det inte ska slå alltför drastiskt i vissa kommuner. Det finns också möjlighet att se till att regionerna får del av det här på ett sätt som gör att de kommuner som inte har så mycket vattenkraft också kan få del i de områdena. Det är för att ta reda på fakta och ha ett bra be- slutsunderlag som vi behöver göra den här utredning- en. Jag förstår inte varför man inte vill det. Det finns en förening över alla politiska gränser i 45 medlemskommuner här i landet med 705 000 invånare som utgör en stor del av Norrlands inland. Det är just de områden som behöver en skjuts för att växa och utvecklas. Jag förstår inte varför man inte ens vågar utreda frågan.

Fru talman! Det beror på att vi tycker att vi har hyggligt med kunskap ändå när det gäller hur vi ska fördela resurserna här i landet. Håkan Larsson kanske inte stämmer in i det, men vår uppfattning är att vi har hyggligt med de kunska- perna. I den regionalpolitiska utredningen var vi ganska överens om att detta inte var något bra system. Jag har också träffat de här kommunernas företrä- dare och haft diskussioner om detta, men jag vet - och det vet Håkan Larsson också - att om vi trycker på den här knappen och ändrar detta, kommer som ett brev på posten krav från andra partier om att skatte- utjämningssystemet ska tas bort. Det kommer att kosta mycket mer för Norrlandskommunerna. Det finns andra åtgärder som måste till och som jag be- dömer är väsentligt viktigare än den här frågan.

Fru talman! Sverige är ett fantastiskt land. Natu- ren skiftar från söder till norr. Vi har landsbygdsregi- oner. Vi har storstadsregioner och små och medelsto- ra samhällen. Oavsett var vi bor vill vi ha kvar denna mångfald i boendet, men då krävs tillgång till service som bra kommunikationer, bra vägar, skolor, affärer, arbete. Uppräkningen skulle kunna fortsätta, men jag väljer att stanna här. Vi märker vad som händer nu. Utarmningen av landsbygden fortsätter. Inflytt- ningen till storstäderna ökar. De som trots allt väljer att stanna kvar går en oviss framtid till mötes. Samhällsservicen minskar. På många orter blir det en svår frågar hur länge man ska orka bo kvar. Hur ska vi kunna motverka detta och öka fram- tidstron? I en motion har jag lyft fram möjligheten att få igång en ny Hela Sverige ska leva-kampanj. Ni minns kanske de sista åren på 1980-talet då många orter engagerade sig i arbetet för en levande landsbygd. Det var studiecirklar, byalag, nätverk, hemvändarda- gar och idéverkstäder. Människor fick inspiration att ta ansvar för byg- dens fortlevnad. Några minns säkert kampanjbilden med samtliga partiledare sittande i en båt. Temat var då: Vi sitter alla i samma båt. Alla goda krafter behövs för en levande lands- bygd. Men finns det samma intresse i vår tids partile- dargeneration? Anser alla partiledare att hela Sverige ska leva? I så fall vore det enkelt att upprepa 1980-talets lyckade kampanj. Kostnaderna behöver inte bli så stora. Vi vet att det finns EU-medel för just den här typen av projekt. Utskottet har avslagit min motion, och jag får väl återkomma i ärendet. Jag vill ändå lyfta fram ett po- sitivt exempel på hur en bygd kan utvecklas och få tillbaka framtidstron. Västra Torup i Skåne är befolkad av äldre männi- skor och några nyinflyttade barnfamiljer. Man hade ingen byagemenskap, föreningsverksamheten tynade och inga nya arbetstillfällen fanns i sikte. Vad händer? Jo, Lunds stift anslår 125 000 kronor för att kyrkan ska engagera sig i bygdens fortlevnad. En projektledare anställs på halvtid under ett år. Mycket verksamheter kommer i gång. Så småningom beviljas EU-medel. Nu, på det tredje året, finns det framtidshopp och alla hus är bebodda av människor som har upptäckt varandra och bygden som en till- gång. De har fått ett nytt nyckelord: Tillsammans kan vi. Sverige står inför många viktiga vägval. Ska vi välja att låta utarmningen av landsbygden få fortsätta eller ska vi säga: Stopp nu räcker det? Fru talman! Vi är folkets valda representanter här i riksdagen. Vi kommer från hela landet, och det är vi som har avgörandet i vår hand. Tillsammans kan vi om vi vill.

Fru talman! Går det att hejda flyttlassen och få det Sverige som finns utanför storstadsområdena att åter öka sin befolkning och växa och utvecklas? Det är kärnan i den här debatten. Naturligtvis går det om bara viljan och förmågan finns. Det är självklart ingen naturlag att människor ska söka sig bort från bygder och län med så många i grunden goda förutsättningar som till exempel norr- landslänen har. En bättre arbetsmarknad med fler företag där människor kan få jobb, fungerande samhällsservice och bra vägar och järnvägar där tågen inte bara går ofta, utan också stannar, är några av de förutsättning- ar som vi som beslutsfattare på olika nivåer måste medverka till. Det är väldigt allvarligt, och får många negativa effekter, om vi får en fortsatt koncentration till ett fåtal större städer och regioner och befolknings- minskning i övrigt i vårt land. Det ger utglesning, försämrad service och lämnar outnyttjade resurser i stora delar av vårt land, precis som Håkan Larsson talat om i sitt tidigare inlägg. Det ger växande köer, miljöproblem och ett starkt tryck på att snabbt bygga upp ny infrastruktur på andra håll i landet. För mig som centerpartist och decentralist är detta en helt oacceptabel utveckling. Det är något av bakgrunden till den motion som jag tillsammans med Kenth Högström, socialdemo- krat, skrev i det här ärendet. Där tar vi fasta på att en modern politik för regional rättvisa inte i första hand handlar om ökat stöd till vissa områden. Det måste i stället främst bygga på rättvisa åt de landsdelar som under många år brandskattats av de centrala delarna av vårt land. Skogslänen i Norrland, Dalarna och Värmland med flera behöver verkligen inte be om ursäkt för sig. Vår skogsindustri i norra Sverige ger ett överskott i ex- port- och importbalansen som är dubbelt så högt som den omhuldade bilindustrin. Skogsverksamheten kan ändå utvecklas ytterligare genom att förädla mer av råvaran på hemmaplan. I vår motion tar vi upp de här frågorna som betän- kandet handlar om. År efter år har det från riksdagen och utskottet talats om att man ska överväga utlokali- sering till andra orter. Vi ser ändå att det finns en lång rad av etableringar som sker i Stockholmsområdet, i storstadsområdena eller i universitetsområdena. I syfte att motverka den obalans som var tydlig redan för 30 år sedan omlokaliserades under 1970- talet ett 30-tal myndigheter med omkring 10 000 anställda från Stockholmsområdet. Det var en engångssatsning som sedan dessa inte har följts av något motsvarande under 1980- och 1990-talen. Detta trots att de utlokaliserade verken - Boverket i Karls- krona, Lantmäteriet i Gävle, Banverket och Vägver- ket i Borlänge och många andra - fungerar väl. Trots alla de här besluten och trots påpekanden om hur statlig verksamhet bör lokaliseras utanför Stockholmsområdet, och att det ska övervägas i varje enskilt fall, synes inte någon förändring ha skett un- der slutet av 1990-talet eller början av 2000-talet enligt uppgifter från riksdagens utredningstjänst, snarare tvärtom. Precis som flera talare tidigare har påpekat går det åt fel håll. Det skulle självklart ha stor betydelse för den re- gionala utvecklingen och livskraften i olika delar av landet om tusentals nya statliga jobb kunde decentra- liseras och tillföra ny kraft till bygder som behöver det så väl. Dessutom finns i dag stora möjligheter att jobba avståndsoberoende via dator med uppkoppling till andra orter och arbetsplatser. Nya kvalificerade högskoleutbildningar finns på ett stort antal platser runt om i Sverige. Snabbtåg och flygförbindelser kan tillgodose de behov som finns av resande till fysiska möten och sammankomster. Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt att inte utskottets majoritet gör mer, säger mer och är beredd att gå de motionärer till mötes som påtalar detta. Man talar i stället om att man ska ha en över- syn, utvärderingar om och om igen. Nu är det dags att gå från ord till handling om vi menar allvar med regi- onal balans och regional rättvisa. Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reservation nr 8 där vår motion tillstyrks.

Fru talman! Många människor i norra Sveriges inland känner stor oro inför framtiden. Den dåliga ekonomin, utflyttning och arbetslöshet tynger kanske mest. Detta är fallet trots att vi har en enorm naturri- kedom i området. Vi har landets mest alpina fjällom- råde, Västeuropas största orörda älvsystem, 31 000 sjöar, ljusa nätter, norrsken och midnattssol. Vi har nationalparker, naturreservat, djurskyddsområden och mycket mer. Norrbotten är unikt, men det räcker inte för att åstadkomma en ökad tillväxt. Vi måste också ha en infrastruktur och lagar och regler som är rätt utforma- de för att stärka kommunernas förmåga att arbeta långsiktigt och strategiskt med näringslivsutveckling, så att man kan ta till vara de enorma naturresurserna. Jag vill därför ta upp två motioner, N380 och N379, som handlar om arbetsmarknaden i Tornedalen och om utlokalisering av statliga bolag och verk. Jag har inget annat yrkande än utskottets, men jag vill på detta sätt synliggöra problematiken. Tornedalen har som sagt stora resurser att utgå från, men för att åstadkomma en högre tillväxt i regi- onen måste staten investera i infrastruktur och bygga ut skolor och universitet. Det krävs också en annor- lunda lagstiftning, så att man kan bo och arbeta i en större region, ett större arbetsmarknadsområde. I det här fallet rör det sig om ett område som går in i två länder. Genom Tornedalen går gränsen mellan Sverige och Finland. Det ger både möjligheter och svårigheter och kräver både särskilda insatser och lagstiftning. Det sker i dag ingen samordning av investeringar i infrastruktur, och såväl den svenska som den finska sidan av Tornedalen lider av utflyttning och minskad befolkning. Vi måste därför bättre ta till vara de möj- ligheter som finns i gränstrakterna mellan Sverige och Finland, på samma sätt som vi gjort i gränstrak- terna mellan Sverige och Danmark. Vi måste vidta åtgärder för att få till stånd en bättre regionförstoring. Den andra motion som jag vill ta upp behandlar utlokalisering av statliga företag. Staten äger ett sjut- tiotal bolag med nästan 200 000 anställda. Majorite- ten av dessa bolag ligger i Stockholmsregionen. Detta har också berörts tidigare i debatten. Vi vet att mark- naden i Stockholm är överhettad, även om också Stockholm behöver tillväxt. Utlokaliseringar, av- knoppningar och nyetableringar bör därför ske ute i landet, både för Stockholms och för det övriga lan- dets bästa. I verksamheter där staten har ett ägarinflytande måste regionalpolitisk hänsyn tas. Som utskottet också säger lade riksdagen 1990 fast principer för lokalisering av statlig verksamhet. I arbetsmarknads- utskottets betänkande AU13 uttalades då bland annat att omlokalisering och framför allt decentralisering är viktiga inslag i strävandena att åstadkomma en balan- serad regional utveckling och att fortlöpande pröv- ning bör ske av förutsättningarna för decentralisering av den här typen av verksamhet. Det är kanske viktigt att man gör en utvärdering av denna process, något som också Reynoldh Furustrand tidigare var inne på.