Styrningen av integrationspolitiken

Fru talman! Först och främst vill jag yrka bifall till den gemensamma alliansreservationen nr 1 och till den moderata reservationen nr 2. Kvällens debatt i kammaren kring detta betänkande handlar om styrningen av den svenska integrationspolitiken. När jag tittade efter sist var det många socialdemokrater uppsatta på talarlistan. Jag ser inte så många här, men de lär behövas i avsaknad av den ansvariga ministern själv. Jag tycker att det är lite svagt av Jens Orback att inte ta sig tid att komma till kammaren när vi debatterar hans område, i synnerhet ett valår. Fru talman! Detta politikområde kan utan omsvep betecknas som ett misskött sådant. På punkt efter punkt ser vi hur sysselsättningsgraden för utrikesfödda är lägre i Sverige än för infödda, något som skiljer oss från övriga Europa och världen. Orsakerna till detta måste självfallet sökas i vårt land. Det är inte något som enbart kan förklaras med en enkel formel, utan det handlar om den samlade politik som förs av den socialdemokratiska regeringen. Människor som kommer till Sverige ses inte som individer med förmåga att klara sig själva utan betraktas alltför ofta som offer. Med denna mentalitet skapas fiktionen av att människor är svaga, okunniga och oanställbara. Vi håller i dag på att få områden i vårt land där unga människor växer upp utan att ha en enda person i sin omgivning som har en normal lön. Alltför många är i stället beroende av en kombination av socialbidrag och svartarbete. I spåren av arbetslöshet och utanförskap följer ungdomsbrottslighet och gängkriminalitet. För två veckor sedan kom en studie från Lunds universitet som gjorts som intervjuer med ungdomsrånare i åldern 15-17 år. Den visar hur fruktansvärd utvecklingen håller på att bli. Jag citerar ut Sydsvenska Dagbladet från den 21 mars. "En av pojkarna i studien exemplifierar den aggressiva hållningen i förhållande till andra grupper i en mening som har fått ge namn åt själva studien: 'När vi är ute på stan och rånar, så krigar vi, vi krigar mot svenskarna'". Av intervjusvaren framgår att rånen i första hand inte utförs för att komma över pengar. Drivkraften är i stället spänningen och tillfredsställelsen över att få utöva makt. Så här uttrycker en av pojkarna det: "Makt för mig är att svenskarna ska se på mig och lägga sig ner på marken och pussa mina fötter". Så ser det ut i Malmö, i Sverige, i dag den 5 april 2006. Så ser resultatet av tolv års socialdemokratisk integrationspolitik ut. Fru talman! Konsekvenserna av regeringens politik är som allvarligast i storstadsområdena där arbetslöshet och uppgivenhet breder ut sig, till och med nu i den högkonjunktur som Sverige faktiskt befinner sig i. När vi söker orsakerna finns det ingen enskild fråga som är viktigare än den olycka som ligger i att den svenska välfärdsmodellen bidrar till extra höga marginaleffekter för just de grupper som har svag förankring på arbetsmarknaden, exempelvis invandrare. Dessa grupper får i högre grad inkomststöd via socialbidrag som trappas av krona för krona vid stigande inkomster och som därför ger hundraprocentiga marginaleffekter. Vi överväger från moderat håll att föreslå att en statlig etableringspeng införs för nyanlända flyktingar och anhöriginvandrare. Etableringspengen skulle utgå en viss period efter det att uppehållstillstånd har beviljats och inte avräknas mot en eventuell arbetsinkomst. Vi föreslår också att arbetsgivare som anställer en nyanländ flykting eller anhöriginvandrare som deltar i undervisning i svenska för invandrare på minst halvfart under arbetstiden får en lönesubvention med 75 % av lönen så länge undervisningen pågår, dock högst tre år. Lönen bör utgå i enlighet med gällande kollektivavtal. Allianspartierna har i sina budgetar för hösten lagt förslag om att arbetsgivaravgiften ska slopas för privata arbetsgivare som anställer personer som befunnit sig långt från arbetsmarknaden under en längre tid. Den föreslagna rättigheten har fått namnet nystartsjobb. Den har tidigare omfattat människor som har varit långvarigt borta, långvarigt socialbidragsberoende utan arbete samt flyktingar och anhöriginvandrare som beviljats uppehållstillstånd. Vi moderater föreslår nu tillsammans med alliansen att nystartsjobben även ska omfatta nyanlända flyktingar som lyckas få ett arbete under asylprocessen innan uppehållstillstånd har beviljats. Vi ifrågasatte syftet med inrättandet av ett integrationsverk. Vi har inte haft anledning att ompröva vår åsikt. Det är vår uppfattning att Integrationsverket successivt bör avvecklas. Vi föreslår i stället att Migrationsverket får ta över Integrationsverkets ansvar för att distribuera kommunersättningar vid flyktingmottagande. Fru talman! Den vårbudget som tydligen blev klar i dag i uppgörelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern innehåller följande om integration som jag har hämtat från regeringens hemsida. Jag ska penetrera förslagen och titta lite på vad de innebär. 100 skolor, 1 000 resurspersoner. För att förbättra elevernas resultat i skolan ska 1 000 resurspersoner med utländsk bakgrund anställas på skolor i segregerade områden. De ska fungera som stöd i undervisningen och bidra till att fler ungdomar kan gå ut skolan med fullständiga betyg. Detta är precis samma sak som har sagts av regeringen i mer än tio års tid. I lite mindre format kommer jag ihåg det från debatter i Malmö kommunfullmäktige så långt tillbaka som 1998. Vad Sverige i stället behöver är fortbildade lärare, flera alternativa skolor i förorterna, en skola som satsar på kunskaper för de här eleverna. På det satsar inte den nuvarande regeringen. Snabb etablering av nyanlända invandrare. Arbetsförmedlingen får ett sammanhållet ansvar för att nyanlända invandrare snabbt kommer i arbete. Försöksverksamheten startar den 1 juli 2006 som ett geografiskt avgränsat försök under två år. Det är självklarheter - ånyo självklarheter. Vem tycker inte att en arbetsförmedlings uppgift är att förmedla arbete? Problemet är att dessa myndigheter är utomordentligt dåliga på att göra det på ett effektivt sätt. Det har flera undersökningar konstaterat. Hade regeringen velat vara offensiv hade man i stället sökt en samordning av de många myndigheter som i dag strävar i olika riktningar och skapat en politik som ställer krav och ger möjligheter till dem som kommer till Sverige att delta i en meningsfull introduktion i näringslivet. Det gör man som sagt inte. Ökade bidrag till antidiskrimineringsbyråer. Det borde knappast beröras. Sedan när bidrog en antidiskrimineringsbyrå med något konstruktivt? Antidiskrimineringsbyrån i Malmö gjorde förra året en uppföljare till Centrum mot rasisms ökända attack mot glassen Nogger black genom att anklaga glassbolaget GB för att glassen 88 i själva verket är en hemlig kod för Heil Hitler, svarande mot åttonde bokstaven i alfabetet. Denna organisation ska nu få ännu mer av skattebetalarnas pengar. Tack, men nej tack. På regeringens hemsida läser vi slutligen: Ökat stöd till kommunerna. Kommuner som tar emot dem som fått permanent uppehållstillstånd med den nya asyllagen får ökat stöd. Totalt anslås ca 600 miljoner kronor 2006 till en kommunstimulans för att öka antalet kommunplatser. Dessutom ökas schablonersättningen från 2007. Här kommer vi till den riktigt intressanta frågan - kvällens clou, skulle man kanske kunna säga. Under i stort sett hela 90-talet har frågan om flyktingmottagandet varit ett stridsäpple mellan staten och landets kommuner. Konflikten har främst handlat om utformningen av ersättningen per flykting, det vill säga regeringens metod med schabloner. De svenska kommunerna är fed-up med regeringens attityd till problemet. Det är inte att undra på. I min hand har jag det brev som i förra veckan skrevs från en enig kommunstyrelse i min hemstad och valkrets Malmö till regeringen med uppmaning att lösa ett antal problem som den tillfälliga lagen genererar och att hantera problemet i stor. Det är inte mycket stöd för den politik som regeringen och stödpartierna för. Tvärtom kräver Malmö exakt det som vi moderater kräver, nämligen att staten ska ta över hela ansvaret för finansieringen av flyktingmottagandet och sluta med en schablonisering som är otillräcklig. Nu kommer regeringens gottepåse på 600 miljoner, lagom till valet naturligtvis. Med ca 25 000 kr per person - det är ungefär vad det blir - ska alltså den nedåtgående trend vändas som vi sett exempel på under tio års tid. Det är inte seriöst, särskilt inte när Integrationsverket har slagit fast att 90 % av anslaget till introduktion går direkt till försörjningsstöd, alltså till socialbidrag. Regeringen skulle såvitt jag och mitt parti kan bedöma kunna fyrdubbla summan från 600 miljoner till 2,4 miljarder, från 25 000 till 100 000, och det skulle ändå inte ändra en enda bokstav i den problematik som vi har framför oss. Regeringen ägnar sig i stället åt krypskytte mot de av landets borgerliga kommuner som inte anses göra sin plikt och ta emot de flyktingar som strömmar fram ur den tillfälliga asyllagstiftningen. Uppenbarligen har bara 48 av de 250 kommuner som tillfrågats sagt ja. Majoriteten av landets kommuner är socialdemokratiskt och inte borgerligt styrda. Vad borde slutsatsen bli? Möjligheten att erbjuda både bostad och arbete är hyfsat begränsad i rätt många kommuner. Många människor är redan utan arbete i vissa kommuner, i andra finns inte bostäder. Mängden pendlare i Sverige har ökat dramatiskt. Att pendla kostar pengar. Det finns det lite av i den schablon som staten i dag ger. Linjen är tydligen att de borgerliga kommunerna är ensamma ansvariga för att regeringens politik havererar. Man behöver bara titta på uttalandet i Aktuellt i politiken från slutet av februari. Där svarar statsrådet Jens Orback att Danderyd ska höja skatten med 25 öre och bygga hyresrätter. Det är lite goddag yxskaft över den argumentationen. Har Jens Orback hört talas om finansieringsprincipen, det vill säga att staten ska finansiera de åtaganden som man ger kommunerna? Hur löser ett eventuellt bostadsbyggande i kommunerna problemet med framtida socialbidragsberoende som ytterst beror på en socialdemokratisk politik som ger färre och inte fler nya jobb? Vi moderater har full förståelse för de socialdemokratiska och borgerliga kommunalråd som tvekar och som säger nej till att skriva avtal med Integrationsverket om att ta emot flyktingar. Det saknas helt enkelt en långsiktig finansiering av flyktingpolitiken på det sätt som Malmö talar om i sitt brev. Det är definitivt inte något Columbi ägg att bara fixa kommunplaceringarna. De som flyttar ut i landet återfinns ju ändå i storstadskommunerna inom något år - i Gällivare i går i Helsingborg i dag. Vad tänker regeringen och stödpartierna göra åt den saken? Det skulle vara mycket intressant att få höra här i kväll. Slutsatsen är alltså knappast att bara satsa på att fler kommuner ska ta emot. Kombineras inte det med åtgärder som gör det mer attraktivt kommer inte problemet att lösas. Den grupp vi talar om är ju den som redan har fått uppehållstillstånd. De upphör att vara människor som kan placeras ut enligt en uppgjord mall. De har full frihet att röra sig över ytan. Det är också uppenbart att Socialdemokraterna i regeringen, trots alla försök att skylla över saken på andra, har försatt sig själva i den röra som nu råder. Moderaterna har inte efterfrågat den nya asyllagen. Vi har tvärtom med kraft argumenterat emot den, och som enda parti i kammaren röstat emot den. Att den genomfördes var beklagligt eftersom det som nu händer gick att förutse. I sin iver att behålla makten valde Socialdemokraterna en annan väg. Vänsterpartiet och Miljöpartiet krävde, som bekant, lagen för att låta Göran Persson stanna kvar som statsminister. Jag tycker därför att Socialdemokraterna här i kammaren är skyldiga Malmös kommunpolitiker, och andra som undrar över regeringens linje ett svar på frågan: Hur ska introduktionsersättningen hanteras i framtiden? En tanke vore att det skulle utgå bonus till den kommun som åstadkommer något och lyckas få folk i arbete. Vi pratar då om nya jobb, inte bara sysselsättningsåtgärder. Malmö skulle inte under socialdemokratiskt styre bli särskilt kompenserat i så fall. Det har vi sett flera exempel på. Är det något av Malmös förslag som Socialdemokraterna över huvud taget är beredda att pröva? Det är en lång lista. Herr talman! Valet i september får visa om väljarna vill ha mer av den misslyckade integrationspolitik som bedrivs eller om man vill ha något fungerande. Jag är ganska övertygad om att debatten i dag kommer att visa precis var skiljelinjerna går inför den 17 september.

Herr talman! Det här betänkandet handlar om styrningen av integrationspolitiken. Utgångspunkten är Riksrevisionens skarpa kritik mot regeringens styrning och uppföljning på det här området. Kritiken är berättigad, för i själva verket handlar det om en avsaknad av styrning och uppföljning. Myndighetsstyrningen är otydlig och präglas av punktinsatser, säger Riksrevisionen. Uppföljningen är bristfällig, och det saknas kunskap om de eventuella effekterna av de insatser som man gjort. Målet är naturligtvis ett samhälle med lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla - detta oavsett vilken bakgrund man har. Styrningen av integrationspolitiken har i själva verket varit så svag att skillnaderna har ökat snarare än minskat på det här området. Jag skulle kunna rada upp en mängd statistik som belyser detta förhållande, som visar på det stora utanförskapet på arbetsmarknaden i form av bostadssegregation och på område efter område i samhället. Jag ska inte trötta kammaren med statistik och siffror, men bilderna är tydliga - ja, alltför tydliga - i vårt land. Under de senaste 50 åren har hundratusentals människor flyttat till Sverige - nya invånare som har berikat vårt land. De allra flesta av dem är människor som har kommit hit med drömmar, med livsprojekt och med kraft att bygga ett nytt liv i ett nytt land. Dessvärre kan vi konstatera att drömmarna och kraften i alltför många fall har fått sig allvarliga törnar i det nya landet. Jag kan föreställa mig att dessa hundratusentals nysvenskar som befinner sig i ett utanförskap har lite svårt att ta till sig statsministerns budskap om att alla ska med. Det kan närmast uppfattas som ett hån mot dessa människor, för de är verkligen inte med. Om de nu enligt statsministerns vision ska med är det ändå så att ett gigantiskt misslyckande ligger bakom. Var femte person som i dag bor i Sverige har utländsk bakgrund. Här finns en mångfald som vi kristdemokrater tycker att det är viktigt att bejaka. Det gör vi utifrån vår människosyn men också därför att vi tror att mångfald skapar dynamik och ekonomisk utveckling i ett samhälle. Vi har naturligtvis ingen naiv tro på att det här uppstår av sig självt. Här krävs det en aktiv och målinriktad politik. Det är just den politiken som nu saknas enligt Riksrevisionens granskning och enligt den verklighet som vi ser runtomkring oss. Vi skulle önska ett annat utfall av politiken för de många nya svenskarnas skull men också för hela vårt samhälles skull - för samhällsklimatets skull. Herr talman! Vi kristdemokrater har en rad invändningar mot dagens bristfälliga politik och en rad förslag till förbättringar. Det har vi uttryckt i ett antal reservationer. Jag återkommer till några av dem. Men i grunden handlar det väldigt mycket om hur vi vill bygga mångfaldens samhälle. Jag vill förmedla en bild till kammaren. Visionen om en lyckad integrationspolitik kan liknas vid ett träd. Trädet har rötter åt olika håll. På samma sätt har det svenska samhället och människor som bor här rötter i olika kulturer. Några av rötterna har betytt mer än andra för att ge vårt svenska samhälle ett stabilt fäste. I grundskolans läroplan kallas den här värdegrunden för västerländsk humanism och kristen tradition. Det är egentligen samma sak som uttrycks i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna: Alla människor i ett gott samhälle måste göras medvetna om de gemensamma kulturella och demokratiska arven. Rötterna förenas i en stam. Trädstammen uttrycker det som vi alla behöver vara överens om för att samhället ska fungera. Man skulle kunna kalla det för ett etiskt minimum. Med starka och förgrenade rötter och med en stabil stam kan kronan växa fritt och breda ut sig åt alla håll. Kronan visar den skapande kraften, friheten och mångfalden av människor. Mångfaldens Sverige är alltså inte en vildvuxen buske utan rötter. Individens frihet och rätten för alla att forma sina egna liv fordrar respekt för grundläggande värden. Rötterna och stammen måste vara stabila för att trädet ska kunna slå ut i blom. Den här bilden kan beskriva visionen om ett samhälle där vi bejakar mångfalden och där alla får vara med, där ingen hålls tillbaka och där ingen lämnas efter, som vår partiledare brukar uttrycka det. Herr talman! I skuggan av den tillfälliga asyllagstiftningen har debatten om kommunernas ansvar blossat upp igen. För en tid sedan var till och med två socialdemokratiska statsråd ute och ondgjorde sig över borgerligt styrda kommuner - dessa skulle vara mer ovilliga att ta ansvar än socialdemokratiskt styrda. Var man har hämtat underlaget för det påståendet är svårt att förstå. Jag tror egentligen inte att kommunerna generellt är ovilliga att ta ansvar för nyanlända flyktingar. Frågan är bara vilka förutsättningar den förda politiken ger kommunpolitikerna. Det krävs naturligtvis en ambitiös nationell politik för fler jobb, och det kärvs en rad reformer av integrationspolitiken. För allt detta är det ytterst regeringen som har ansvaret och inte kommunpolitikerna i första hand. Då är det ganska magstarkt att skuldbelägga enskilda kommuner för påstådd ovilja att ta ansvar. Vi kristdemokrater vill avskaffa systemet med förhandlingar och avtal med kommunerna om placering av flyktingar. Den nuvarande ordningen skapar politiska motsättningar, det kan vi se mycket tydligt just nu. Den missgynnar dessutom de människor det handlar om. Vi vill i stället att stödet till nyanlända fritt ska följa individen i form av det som vi kallar för en utvecklingspeng. Den skulle kunna ge resurser till försörjning under en begränsad tid och vidare till svenskundervisning och arbetspraktik, allt efter personens eget val. Herr talman! Varje kommun bör med regelbundenhet ordna introduktionsmöten med nyanlända personer. Där ska man få information om kommunen, om jobb och företag, om svenskundervisning med mera. Man ska få veta om sina rättigheter och möjligheter men också om skyldigheter och de förväntningar som samhället har på oss alla. För en god introduktion räcker det naturligtvis inte med ensidiga kontakter mellan nyanlända och myndigheter. Det så kallade civila samhället behöver engageras ännu bättre än i dag. Här finns nämligen stora resurser att ta till vara. Varje nyinflyttad skulle kunna erbjudas en kontaktfamilj, och rekryteringen kan ske just genom föreningar och organisationer. Det finns en rad exempel på detta som utskottet har studerat i Kanada och på andra håll. Ett lyckat exempel på nära håll är försöket i Stockholm med personliga flyktingguider. Herr talman! Alla arbetsgivare ska enligt lag bedriva ett aktivt arbete mot diskriminering. Staten har ett särskilt ansvar att vara ett föredöme på detta område. Fem år efter det att man fått i uppdrag att upprätta handlingsplaner för etnisk mångfald bland de anställda har fortfarande en tredjedel av myndigheterna inte gjort det. Statskontoret har visat att mångfaldsarbetet inte ses som en naturlig del av myndigheternas verksamhet. De handlingsplaner som ändå har tagits fram har inte haft någon större effekt. Det är regeringen som bär ansvaret och som måste se till att arbetet påskyndas och sker effektivt. De handlingsplaner som trots allt tas fram måste också få avsedd verkan. Det får de inte om målen är så diffusa som de är i dag. Ett första steg bör vara att minst en femtedel av de anställda i staten, kommunerna och landstingen har ett annat ursprung än det traditionellt svenska. Herr talman! Även vi kristdemokrater vill avveckla Integrationsverket, inte för att Integrationsverkets tjänstemän gör ett dåligt arbete. Det finns en rad oerhört engagerade, duktiga och kunniga medarbetare. Men vi tror att det i grunden är feltänkt att ha en särskild statlig myndighet för integration. Vi har inget jämställdhetsverk eller tillgänglighetsverk. Jämställdhet och tillgänglighet ska genomsyra verksamheten, och det ska också mångfalden och integrationen göra och inte låsas in i en särskild myndighet. Herr talman! Det är viktigt att betona medborgarskapets rättigheter och skyldigheter. En form för detta kan vara ett ge alla nya medarbetare, medborgare, en medborgarbok. Där ska medborgarskapets innebörd göras tydlig och samhällets grundvärderingar beskrivas. Den här boken skulle också kunna ges till varje svensk medborgare som fyller 18 år. Medborgarboken bör förmedla den värdegrund som beskrivs i skolplanen om människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet och alla människors lika värde. Överlämnandet av boken bör kunna ske i samband med en ceremoni i hemkommunen där man välkomnar och uppmärksammar de nya svenskarna och dem som blivit myndiga. Jag tror inte att man ska underskatta betydelsen av att då och då manifestera de värden som vi bekänner oss till. Herr talman! Jag står självfallet bakom alla de reservationer vi kristdemokrater har själva och tillsammans med andra partier. Här yrkar jag dock bifall endast till reservationerna 1 och 8.

Herr talman! Att se ut över Sverige i dag är att se ut över ett land med stora klyftor mellan dem som är födda i arbetarklassen och dem som är födda med guldsked i munnen, mellan män och kvinnor, mellan infödda och invandrare. Vi lever i ett samhälle som präglas av orättvisor men också av människor som organiserar sig och kräver förändring av dessa orättvisor. Javisst, här i kammaren är välrepresenterade också de som försöker upprätthålla de grundläggande orättvisorna. Vi ska återkomma till det i debatten. För vår del är det ändå viktigt att kunna se att många människor agerar - jag ska återkomma till det - för att förändra och åstadkomma en varaktig förändring av de djupa klyftor som vi ser. På frågan om integrationspolitiken har misslyckats är svaret: Visst har den det, delvis därför att integrationspolitik aldrig kan lyckas om det är enstaka resurser riktade bara till människor med utländsk bakgrund, delvis därför att det varit otillräckliga insatser i kampen mot diskriminering. Både generella insatser, mycket kraftfullare än de vi hittills har sett, och kamp mot diskriminering mer riktad och fokuserad än den vi hittills har sett är absolut nödvändiga. Vad har vi hittills hört av debatt från riksdagens talarstol denna sena kväll? Jo, vi har av Tobias Billström från Moderaterna fått höra att man motsatte sig den tillfälliga asyllagen. Det är ingen nyhet, men det är värt att påpeka igen för den flyktingfamilj som med stöd av den tillfälliga lagen nu har fått chansen att bygga en framtid i Sverige att hade Tobias Billströms parti fått bestämma hade de inte fått stanna, därför att de då ansetts tynga det svenska systemet för mycket. Det är värt att notera synen på vad som är problem och inte i den beskrivningen. För oss är det välkommet att 12 000-13 000 människor redan har fått chansen att bygga en framtid i det här landet med stöd av den lagen. Mauricio Rojas valde att rabbla rapporter, låtsas om som han inte förstår begreppet institutionell rasism alls, som om det vore samma sak som att man påstod att folk i allmänhet i Sverige var rasister. Det är att ställa sig själv vid sidan av den debatt som förs i dag. Var lite försiktig, Mauricio Rojas, med att ta ut valsegern i förskott. Visserligen är vi många som ser att tolv år av socialdemokratiskt styre inte har varit tillräckligt, men vi är också tillräckligt många i det här landet som inte är beredda att ge dig och ditt parti ens tolv sekunder. Så får vi av Sven Brus lågmält, hederligt anfört, sin vana trogen alltså, höra att medborgare kanske skulle heta medarbetare. Det var en felsägning, tror jag, men det var inte så illa tänkt. Kanske är det perspektivet vi ska försöka ha lite oftare. Men den västerländska humanismen och den kristna traditionen likställs med de mänskliga rättigheterna, och därom finns det en hel del att tvista. Många är nog väl medvetna om att också andra stora religioner och också andra delar av världen har bidragit till att skapa de mänskliga rättigheterna, och de är gemensamma för vårt arbete både här och i andra delar av landet. Herr talman! Det är inte lätt att komma överens med socialdemokratin i förhandlingar. Det har det inte varit i de här budgetförhandlingarna heller. Jag tar upp frågan därför att det vi nu diskuterar, integrationspolitiken och dess styrning och framförande, har budgetpropositionen trots allt bäring på. Jens Orback, som dessvärre inte är här i dag - och jag beklagar det - presenterade i DN Debatt den 27 mars några av sina förslag inför dessa förhandlingar. Generellt sett var det ett obefintligt könsperspektiv på de förslag han lade fram, och det var en himla massa nya projekt. Den som så småningom kan läsa den vårproposition som vi kommer att anta här i kammaren med bred majoritet kommer att kunna se att det är mycket mindre projekt. Det är dessutom ett tydligare könsperspektiv i propositionen nu. Man får då förstås fundera över varifrån de förslagen till förbättringar har kommit. Jag vet svaret. Men det är ändå en genomgång nu, och det kan man konstatera av ett antal insatser som inte alls ska förringas. Det är lätt att kasta i väg dem och säga: Det här hjälper ingenting. Men då läser man illa eller är illa insatt. Det vi nu gör är att vi satsar på 1 000 nya jobb i förskolor och skolor i förortsområden. För vår del är det viktigt att det är utbildad personal och att anställningarna sedan kan permanentas, inte fler tillfälliga satsningar utan permanenta anställningar i offentlig sektor. Se där en inledning på något som kan bli större. Vi utvecklar och permanentar satsningen på arbetsplatsintroduktion för invandrade. Vi gör flera satsningar för att skapa jämlika förutsättningar för företagande. Den som tror att vi motsätter oss företagande har dålig koll på verkligheten. Läs om de satsningar som nu kommer att genomföras! Vi aviserar försök med avidentifierade ansökningshandlingar i offentlig sektor för att detta sedan också ska kunna prövas i den privata sektorn. Det kommer mer pengar till arbetet mot diskriminering, för validering och kompletterande utbildning och för lärlingsutbildning. Vi kommer också att uppmuntra asylsökande att arbeta under väntetiden. När det gäller insatsen mot diskriminering, låt mig säga det, låter det på Tobias Billström som om de lokala antidiskrimineringsbyråerna bara bedriver kampanjer mot glass. Men de gör ju mycket mer än så, ett mycket mer värdefullt arbete. De samlar nämligen ihop människors upplevelser av diskriminering och för dessa vidare, många gånger också till prövning. Det finns ett antal exempel där prövningen har lett till fällanden. Men det är klart att om man inte tycker att diskriminering är något problem i allmänhet, då är antidiskrimineringsbyråerna ett problem. Visst, detta är icke tillräckligt. Det finns en mängd andra insatser, mer omfattande och mer strukturella, som behöver genomföras. Rätten till arbete - 1 000 jobb är för lite. Varför inte 200 000 offentliga nya jobb? Det är fullt möjligt och realistiskt att genomföra. Den satsningen kommer. Rätt till bostad handlar om bostadsanvisningslag, obligatoriska bostadsförmedlingar, byggandet av nya hyreslägenheter, insatser för att spränga sönder segregationen i de mest etniskt rena områdena, i våra innerstäder och i våra förortsområden där villaboendet dominerar. Rätt till utbildning handlar om resurser. Det handlar också om att skapa mötesplatser på skolorna, att säga nej till utvecklingen där den som har en viss bakgrund väljer en viss skola oberoende av om bakgrunden är en viss klasstillhörighet, en viss etnisk tillhörighet eller en viss religion. Skolan ska vara en mötesplats för olika värderingar, för olika erfarenheter. Skolan ska inte vara en plats där vi speglar oss i våra likar, för då möter vi icke utmaning, då möter vi inte förändring. Det som väl är kvällens clou är kommunersättningen. Den som så småningom tar del av vårpropositionen kommer att kunna se att visst är det så att det avsätts pengar för att man nu tillfälligt tar emot fler personer som kommer att behöva kommunplaceras. Avsaknaden av en sådan satsning skulle ju innebära att man skulle kommunplacera en mängd människor utan att ge kommunerna de bidrag som behövs för att kommunerna ska få möjligheterna. Men det är inte det enda som görs. Det avsätts faktiskt också ersättningar under flera kommande år, just eftersom vi bland annat har sagt att kommunersättningen under lång tid har varit underfinansierad. För vår del - det är också en del av det här betänkandet - tycker vi att detta borde följas upp av att man också tydliggör kommunernas skyldighet och ansvar, för det är inte Malmö kommun som har undertecknat Genèvekonventionen. Det är faktiskt inte heller Södertälje som har sagt att man har rätt att stanna och åtnjuta skydd undan förföljelse i Sverige. Det är vi gemensamt, och då bör vi också gemensamt se till att människor får chansen till en värdig tillvaro i det här landet. Nu är det dags för det tredje steget i integrationspolitikens utveckling. Vi har sett två tidigare steg. Steg 1: Låt oss hjälpa invandrade. Låt oss stötta dem så att de kan få chansen att bli bättre, komma in, passa in. Det är otillräckligt och flera gånger felaktigt. Steg 2: Börja se och inse diskriminering och de hinder som finns för människor att delta och försöka att bryta ned dem. Det är bra och nödvändigt men otillräckligt. Nu är det dags för ytterligare ett skifte. Det är dags att rikta blicken mot de människor som finns innanför, de som finns inne i maktens centrum, de som innehar beslutsfattarpositionerna i politiken och i näringslivet. Det är dags att rikta sökarljuset mot dem som har de finaste lägenheterna och husen och fråga: Hur uppstod denna segregation? Hur kom det sig att vissa plötsligt hade en tiorummare på Strandvägen medan några andra, de vi brukar tala om, lever tio stycken i en tvårumslägenhet i Rinkeby eller i Kista. Det här paradigmskiftet, det här skiftet av perspektiv tror jag är helt nödvändigt, och det börjar komma i debatten. Det är inte alla som vill se det än, men det är alldeles uppenbart att det är den vägen som integrationspolitiken måste ta, att man ser klass, att man ser de ojämlikheter och orättvisor som finns. I det sammanhanget, herr talman, vill jag passa på att yrka bifall till reservation 26 under punkt 3. Det är nödvändigt med förändring, men låt oss inse att förändringen måste komma inte bara i förortsområden utan också i de områden i vårt land där segregationen är som tydligast och som mest uppenbar.

Herr talman! Kalle Larsson, jag blev väldigt nyfiken på ett påstående. Du nämnde 200 000 nya offentliga jobb och sade mycket säkert att den satsningen kommer. Då förutsätter jag att ni har kommit överens med Socialdemokraterna om detta. Annars vore det ju ganska konstigt att ett parti som kanske får 5-6 % av rösterna kan säga så säkert här i kammaren att den satsningen kommer. Har jag tolkat dig fel, eller vad har du för förklaring till detta?

Herr talman! När Mauricio Rojas begär replik förväntar man sig att det ska komma en replik som man åtminstone ska behöva bemöta. Nu kommer det en fråga om hur vi har tänkt genomföra våra förslag, och den ska jag förstås besvara. Den satsningen kommer säger jag därför att jag dels har historisk insikt, dels en viss framtidstro. Historisk insikt har jag därför att vi tidigare har haft avsevärt fler personer än så anställda i offentlig sektor. Det var ju först när den borgerliga regimen fick chansen i början av 90-talet som de riktiga välfärdsneddragningarna började. Dessförinnan fanns det många människor som arbetade i offentlig sektor, en offentlig sektor som för övrigt - låt mig säga det som en bisats - behöver förändras, demokratiseras, effektiviseras så att människor får göra ett vettigt arbete. Men det fanns anställda. Framtidstro har jag därför att jag är helt övertygad om att det inte duger att säga: Det mesta går rätt bra, kuggarna tar i. Vi får se hur det blir sedan. Det duger inte heller att säga: Vi kan inte se att kuggarna tar i. Låt oss alltså inte använda maskineriet över huvud taget, utan låt människor klara sig bäst de kan - vilket verkar vara den linje som Mauricio Rojas parti vanligtvis företräder. Och sköter de sig inte, låt oss tredubbla antalet poliser så löser vi nog de ordningsproblem som uppstår.

Herr talman! Kontentan blir att ditt löfte bygger på din insikt om hur det var och din tro på hur det kan komma att bli. Kalle Larsson är inte seriös. Du har egentligen ingenting att säga, och därför kan du kasta fram en sådan sak. Alla vet kanske inte att det är så tomt som det är, och därför har jag ställt frågan. Du vet att du inte har något annan bakom den politiken än ditt parti, dina förhoppningar och din tro.

Herr talman! Det fanns en tid när det var vanligt att människor trodde att jorden var platt. Sedan kom det människor som sade att det nog inte var så. De bemöttes med ungefär samma attityd som den som Mauricio Rojas nu använder för att bemöta mig: Det där är bara något som du tror. Det är bara något som du fått för dig kommer att genomföras. Men så blir det inte. Ni är alldeles för få som tycker på det viset. Nej, jag ska inte säga att jag är en drömmare. Det är mycket möjligt att vi inte får 200 000 jobb. Det kanske bara blir 150 000 eller 180 000 jobb. Men den politiska poängen med det resonemanget är, Mauricio Rojas, att det är möjligt att genom politisk förändring skapa arbetstillfällen och se till att den offentliga sektorn blir en motor för hela den samlade ekonomin. Det skapar förutsättningar också för integration, eftersom fler människor behövs, och för en välfärd som kan komma fler till del. Dessutom skapar det försättningar för en mängd arbeten i den privata sektorn. Vi kan väl mötas om 50 år, Mauricio Rojas och jag, eller låt oss vara lite mer optimistiska och säga om 30 år, och se vem av oss som hade rätt, om det gjordes några anställningar eller inte, om man kunde påverka eller inte. Jag vet vilket av dessa alternativ jag tänker försöka åstadkomma.

Herr talman! Jag börjar mitt anförande med att yrka bifall till reservation nr 1. Jag står givetvis bakom alla mina reservationer, men för att spara kammarens tid yrkar jag bifall endast till reservation nr 1. När vi nu ska diskutera Riksrevisionens styrelses skrivelse om styrning av integrationspolitiken instämmer jag i den kritik som framförs om den förda politiken inom detta område. Den svenska integrationspolitiken är ett av de senaste decenniernas stora politiska misslyckanden. Trots att en femtedel av den svenska befolkningen har utländsk bakgrund, och trots att miljarder kronor satsats på integration, är integrationen i Sverige ändå sämst bland alla OECD-länder. Stora grupper invandrare befinner sig i ett utanförskap vad gäller arbetsmarknaden, socialförsäkringssystemen, utbildningen och bostadsområdena. Orsakerna till invandrares svårighet att etablera sig finns bland annat i dåligt företagsklimat, diskriminering, passivisering och brist på motivation till följd av bidragsberoende. Herr talman! Kritiken är riktad mot regeringens styrning av myndigheter, som varit otydlig och ofta har präglats av punktinsatser. Uppföljningen har varit bristfällig, och kunskap saknas ifall de genomförda insatserna medverkat till de förbättringar som var avsedda. Bristerna i styrningen har på ett allvarligt sätt medverkat till den svaga utvecklingen mot lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett bakgrund. Vi kan tyvärr konstatera att de förbättringar som vi hoppades på inom integrationsområdet, när förändringarna gjordes 1997, lyst med sin frånvaro, och skillnaderna har snarare ökat än minskat. De insatser som regeringen redovisat efter Riksrevisionens granskning anser jag inte på ett tillfredsställande sätt svarar mot kritiken. Riksdagen måste därför begära att regeringen förtydligar de integrationspolitiska målen i enlighet med förslaget från Riksrevisionens styrelse. Regeringen måste också förbättra återrapporteringen till riksdagen av resultaten av integrationspolitiken och i högre grad redogöra för resultat, måluppfyllelse och utfall av de insatser som gjorts. Herr talman! En fungerande integration skapas inte genom specialinsatser från välvilliga byråkrater utan genom att hinder rivs och genom människors eget samarbete i vardagen. Vi i Centerpartiet vill förändra integrationspolitiken så att människorna själva får mer makt och inte fastnar i inlåsande system. Vi vill ha en politik som präglas av öppenhet och som ger goda förutsättningar att påverka ens eget liv, oavsett från vilket land man kommer. Vi behöver ett bättre klimat för arbete och företagande så att alla människor kan leva på lönen av sitt eget arbete. I likhet med jämställdhetspolitiken måste integrationspolitiken genomsyra alla politiska områden. Om vi ser tillbaka kan vi konstatera att de människor som kommit till vårt land lämnat värdefulla bidrag till samhällets sociala, ekonomiska och kulturella dynamik. Det går inte att vrida klockan tillbaka och tro att vi kan upprepa det som skett, men vi kan lära av historien och ta till vara det som då gjordes bra. Givetvis finns det goda exempel på att integration kan lyckas och fungera på ett bra sätt också i dag. Jag kan nämna ett par orter där man lyckats väl med integrationen av våra nya svenskar, nämligen Ragunda i Jämtland och Värnamo i Småland. Det är två kommuner där man på ett föredömligt sätt arbetat aktivt med att ordna utbildning, bostäder och arbete åt nya svenskar. Det är viktigt att visa på exempel där man lyckats. Att man lyckats beror inte på styrning uppifrån, utan det beror mer på att förslag vuxit fram underifrån. Herr talman! Centerpartiet anser att vi måste arbeta målmedvetet för att bryta det utanförskap som är alltför vanligt bland de flyktingar och andra invandrare som kommit hit. Ett sätt som vi tycker är värt att pröva är att alla som kommer till Sverige ska erbjudas en värdperson eller värdfamilj som kan lotsa in de nya svenskarna i vårt samhälle. Jag tror att studieförbunden skulle kunna spela en viktig roll i att utbilda och förmedla kontakter mellan svenskar och flyktingar och övriga invandrare. Jag är övertygad om att denna introduktionsinsats för nyanlända personer skulle bygga broar mellan svenskar och de nyanlända i stället för de djupa klyftor vi ofta upplever i dag. Herr talman! En annan fråga som vi i Centerpartiet lyft fram tidigare finns med i detta betänkande, nämligen att delaktigheten behöver öka i utsatta bostadsområden. Alltför ofta bor människor med invandrarbakgrund och infödda svenskar var för sig. Det beror inte alltid på att personer med invandrarbakgrund väljer att bosätta sig i invandrartäta områden. Ofta beror det på att de har svårt att få bostad i andra områden. Vi behöver bostadsområden med olika boendeformer för att förhindra den segregation som vi upplever i dag. Det är viktigt att det finns billigare bostäder, billigare boenden, varvat med mer påkostade boenden, att lägenheter varvas med villor och hyresrätter blandas med bostadsrätter. Om det blir större variation i bostadsområdena ökar det möjligheten för människor med olika bakgrund att träffas. För att motverka bostadssegregation krävs många olika insatser. Det behövs öppna arenor för delaktighet och kollektivt beslutsfattande, organisering och egenmakt. Detta kan ske genom ökad egenförvaltning av bostadsområden, skola, barnomsorg och äldreomsorg. Herr talman! Jag har lyft fram några frågor och områden där det behövs förändringar. Det finns dock ytterligare ett område som jag vill lyfta fram, nämligen den diskriminering som sker i vårt samhälle. Med en ökande mångfald i det svenska samhället krävs riktade utbildningsinsatser för personer som arbetar inom skola och omsorg, polis och domstolsväsende - detta för att snabbt kunna hjälpa människor till rätta i det svenska samhället och ge det stöd som de nya svenskarna kan behöva. Anledningen till att många invandrare är dåligt etablerade på den svenska arbetsmarknaden tror jag många gånger beror på diskriminering. Det finns flera undersökningar som visar att det förekommer diskriminering inom svenskt arbetsliv. Utrikes födda, personer med "icke-svenskt" utseende, andra- och tredjegenerationens nya svenskar har svårare att komma in på arbetsmarknaden än etniska svenskar, trots att många av dessa personer med utländsk bakgrund har den kompetens och utbildning som efterfrågas på den svenska arbetsmarknaden. I dag finns det inte någon utarbetad strategi för hur vi ska få bukt med diskrimineringen av invandrare, och behovet av en omfattande kartläggning och ett synliggörande av diskrimineringen på den svenska arbetsmarknaden är stort. Om vi får en ökad kunskap om detta kan olika åtgärder som förhindrar och förebygger diskriminering sättas in. Men det är en fråga som måste behandlas med stor skyndsamhet. Det som känns extra sorgligt är att den offentliga sektorn - staten, landstingen, regionerna och kommunerna - är mycket dålig på att ge jobb åt invandrare. Detta är ju områden som vi som politiker i större utsträckning kan påverka än den privata sektorn. Allra sist vill jag också nämna hur viktigt det är att vi tar till vara den resurs som de nya svenskarna är. Jag tror att jag har sagt det här i alla debatter där de här frågorna har tagits upp. Det handlar om att vi från början ser till att människor som kommer hit får ett mottagande, får en hälsokontroll och att de parallellt med att de börjar lära sig det svenska språket också får delta i arbetsplatspraktik. Att de får möjligheten att validera sin utbildning och börja läsa svenska där de står skulle innebära att alltfler av de nya svenskarna skulle komma i arbete mycket fortare än vad de gör. Tänk om vi kunde ha en vision, att Sverige skulle kunna bli vad Amerika var på 1800-talet för hundratusentals svenska emigranter! Det var löftets land, landet där man kunde skapa sig en framtid för sig och sin familj genom sitt eget arbete. Den drömmen kan vi bära med oss, att Sverige ska få vara så här för andra.

Herr talman! År 1997 beslutades målen för integrationspolitiken av riksdagen och har därefter kompletterats vid två tillfällen. Målen är lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund samt en samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig respekt för olikheter inom de gränser som följer av samhällets grundläggande demokratiska värderingar och som alla oavsett bakgrund ska vara delaktiga i och medansvariga för. De här målen är sektorsövergripande och gäller för hela samhället och hela befolkningen. Integrationspolitiken riktar sig alltså inte bara till invandrade utan till hela befolkningen och hela samhället. Jag ska berätta om ett besök i Rinkeby i fredags där jag mötte helt andra värderingar än dem som de flesta av oss vill mötas av. Det jag fick höra och se är i klass med det som avslöjades i samband med listningen av människor på det kommunala bostadsbolaget i Malmö för några år sedan. I det här fallet var det inte ett kommunalt bostadsbolag. Byrån för lika rättigheter i Rinkeby hade uppmärksammat att allt inte stod rätt till när en moské i Rinkeby fått uppsägning av sitt hyreskontrakt. Jag ville bilda mig en egen uppfattning om vad som pågick och åkte dit. Under 14 års tid har människor haft en moské i en källarlokal. I lokalen har man också bedrivit socialt arbete i form av olika aktiviteter. Det har varit verksamheter för mammor och barn, och Föräldrar på stan har haft sin träffpunkt där. Bara att tvingas ha en moské i en källarlokal säger kanske något om hur man från samhällets sida ser på islam. Under åren har man inte varit utsatt för något som skulle kunna liknas vid bråk med hyresvärden. För några år sedan fick man en ny privat hyresvärd, och då började helt plötsligt saker hända. Man har nu fått lokalen uppsagd, och i fredags var det sista dagen innan man skulle vräkas. Flera andra hyresgäster har också fått meddelande om uppsägning av sina lägenhetskontrakt. Dessa hyresgäster har senare fått rätt i domstol. Jag fick också tillfälle att höra på bandade upptagningar av telefonsamtal mellan hyresvärden och moskéns föreståndare. Tanken från föreståndaren var att man skulle diskutera hyreskontraktet och komma fram till en gemensam lösning. Det jag hörde gjorde mig verkligen beklämd. Hyresvärden kallade somalierna för smutsiga. Han menade att flera av hyresgästerna skulle skickas tillbaka till sina ursprungsländer med Migrationsverkets hjälp. Han pratade också om enskilda namngivna personer med ord som jag här inte vill ta i min mun. Herr talman! Diskrimineringen i Sverige är stor, och den strukturella diskrimineringen är ännu större. Miljöpartiet vill att man tar diskriminering, på vilken grund det än må vara, på allvar. När ska vi sluta tro att vi är så jättebra på att inte diskriminera i vardagen, öppna ögonen och göra något åt saken? Diskrimineringen i Sverige kostar årligen flera miljarder, för att inte tala om det lidande som de som drabbas utsätts för, oavsett om det är på grund av etnicitet, religion, kön, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Jag anser att man måste tydliggöra utanförskapet. Det kan göras genom forskningsuppdrag som har regionalt fokus på just utanförskap. Det kan göras genom att man upprättar samhällskontrakt med samhällets alla aktörer - fastighetsägare, fack, arbetsgivare, stat, kommun med flera - där det bland annat bör garanteras att individen inte utsätts för diskriminering. Kontraktet bör innehålla förebyggande arbete, mekanismer för uppföljning och rapportering samt en strategi för ökad medvetenhet hos statliga, regionala och kommunala aktörer. Vi måste se över hur anställda i myndigheter och inom den offentliga sektorn likaväl som inom den privata bemöter människor i vardagen. Det kan också handla om hur man gör bedömningar på Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen eller inom sjukvården. Det har visat sig att kvinnor bedöms annorlunda än män, och det gäller förmodligen i dubbel bemärkelse för de kvinnor som har sitt ursprung i annat land. I regeringens skrivelse En nationell handlingsplan mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering , som kom 2001, redovisade regeringen det pågående och kommande arbetet på området. Handlingsplanen har ännu inte fått någon samordnad uppföljning eller utvärdering. Flertalet av åtgärderna, som redovisades i den, har genomförts, men vissa insatser återstår att genomföra. För närvarande kan inte heller en helhetsbedömning göras av vilka åtgärder som återstår och vilka åtgärder som redan är genomförda. Jag anser därför att det behövs en uppföljning av planen. Jag anser också att de lokala frivilligorganisationernas kunskaper och erfarenheter måste tas till vara och spridas. Det förutsätter avtal mellan kommuner och organisationer om hur arbetet ska utföras. Jag anser att staten också ska föregå med gott exempel och verka för att de lokala och regionala organisationer som får statliga bidrag, som exempelvis antidiskrimineringsbyråerna, ska få en officiell status som antidiskrimineringsutvärderare och att deras åsikter ska vägas in i beslut som fattas. Det borde också införas regionala diskrimineringsombudsmän som får ett offentligt uppdrag att tillvarata diskriminerades intressen. Herr talman! Jag stöder givetvis alla reservationer som Miljöpartiet har i betänkandet, men för tids vinnande yrkar jag bara bifall till reservation 15, under punkt 5.

Herr talman! Anledningen till den här debatten i dag är dels en framställning från Riksrevisionens styrelse angående styrningen av integrationspolitiken, dels motioner väckta under den allmänna motionstiden 2004 och 2005 som berör kommunalt flyktingmottagande, insatser mot rasism, främlingsfientlighet och diskriminering samt arbete mot utanförskap och segregation i storstäderna. Dessutom behandlas motioner om svenskt medborgarskap. Riksrevisionens styrelse har kritiserat när det gäller svårigheten att följa upp de övergripande målen för integrationspolitiken och vill se att regeringen återkommer med förslag om mer precisa mål som är lättare att följa upp. Utskottet gör samma bedömning men noterar att regeringen redan har utvecklat sitt system för uppföljning av integrationspolitiken i budgeten för 2006. Systemet består bland annat av 24 konkreta mål inom olika områden. Dessutom redovisas 69 indikatorer, som ska visa hur de olika politikområdena utvecklas. Berörda myndigheter, 55 stycken, har fått i uppdrag att följa utvecklingen, och Integrationsverket ska göra en samlad analys. Även andra institutioner som länsstyrelser och kulturinstitutioner har fått integrationspolitiska uppdrag. Utskottet kan alltså konstatera att regeringen har förstärkt sin styrning av myndigheterna och på ett tillfredsställande sätt redan tillgodosett förslagen från Riksrevisionens styrelse. Herr talman! Låt mig gå över till att kommentera reservationerna. Den första reflexionen jag gör är att de fyra borgerliga partierna inte kunnat enas om en reservation på punkten Integrationspolitikens inriktning med mera. Den andra är att som alltid när vi diskuterar de här frågorna ger man gärna en bild av eländes elände. Vad säger då alliansen? Jo, överraskande nog en hel del som vi kan vara eniga om, och det är bra. Det gäller vikten av att snabbt komma in på arbetsmarknaden, samordning av myndigheter och åtgärder för att bryta de diskriminerade strukturerna. Hur vi ska komma dit har vi dock fortfarande olika uppfattning om. Folkpartiet tycks tro att om vi bara konkurrensutsätter skola, vård och omsorg får fler med invandrarbakgrund jobb. Kristdemokraterna beskriver satsningar på utbildning, språkförskolor och en starkare diskrimineringslagstiftning som något som kväver den enskildes kraft och initiativförmåga och kallar det till och med för integrationsindustri. Kristdemokraternas slutsatser och begrepp verkar mer vara utformade för att väcka uppseende i medierna än att visa på alternativa förslag. Flera motioner och reservationer berör kommunernas flyktingmottagande. Det är en fråga som är mycket aktuell med anledning av att fler personer har fått uppehållstillstånd men fortfarande bor kvar i Migrationsverkets boende. Svensk migrationspolitik bygger på att våra nya medborgare får möjlighet att bosätta sig i några av våra kommuner. Det är en angelägenhet för hela samhället. När vi i fjol i den här salen beslutade om en tillfällig lagstiftning för att möjliggöra att framför allt gömda barnfamiljer skulle få en ny prövning visste vi att det skulle innebära att fler invandrade skulle få uppehållstillstånd. Tyvärr ser vi nu att den nästan fulla enighet som fanns i beslutet inte delas med partiföreträdare i kommunerna. Att kommuner har olika förutsättningar är självklart. Men jag tycker att det är särskilt anmärkningsvärt att vissa kommuner med god lokal arbetsmarknad, bra möjlighet att erbjuda boende och utomordentliga förutsättningar att ordna goda introduktionsinsatser ändå väljer att inte delta i mottagandet. Resultatet blir att det försämrar möjligheten för en snabb etablering av alla nyanlända. Det innebär i förlängningen ökade ekonomiska och humanitära kostnader för hela samhället. Jag själv bor i en välmående kommun, Lomma, där vi bygger så det knakar. Men den så kallade alliansens företrädare har sagt nej till Integrationsverket. Ett av flera dåliga argument var att de invandrade inte hade stått i bostadskö. Vi har alla ett ansvar för att fler kommuner medverkar till att ta emot dem som nu har fått uppehållstillstånd. Regeringen har som sagts tidigare aviserat att man i vårpropositionen kommer att höja ersättningen till kommunerna. I några reservationer kritiserar man introduktionsinsatser för nyanlända. Som jag sade tidigare har regeringen fastställt nya mål. Ett av dessa är att nyanlända vuxna invandrades möjligheter till en snabb etablering ska öka. Åtgärder som då krävs är bland annat höjning av kvaliteten i svenskutbildning för invandrade, möjligheter att kombinera utbildning, arbete och praktik och snabb validering. Ams har därför fått ett tydligare ansvar. I några motioner talar man om att staten måste vara en förebild och inte diskriminera. Utskottet delar den uppfattningen och ser därför positivt på att regeringen nu har gett flera myndigheter uppdrag som syftar till att utveckla ett strategiskt arbete mot diskriminering och för likabehandling. Ett prioriterat område inom integrationspolitik är arbetet med att förebygga och motverka främlingsfientlighet, rasism och diskriminering. Låt mig därför redogöra för en del av de insatser som sker inom olika politikområden de kommande åren. På det sättet svarar jag även på flera av era reservationer. Vi ser vardagsrasism dagligen. Killen som är mörk blir nekad att komma in på krogen. Tjejen med ett utländskt namn blir inte kallad till anställningsintervju. Har du ett annorlunda namn får du ingen bostad. Vi fick för någon månad sedan ett bra bevis på att vårt förhållningssätt till det nya och lite okända löses bäst genom samtal och dialog. Jag tänker på debatten som uppstod i samband med Muhammedbilderna i dansk press. Snabbt tog ministern kontakt med företrädarna för islamiska församlingar för att visa respekt för olikheter och diskutera hur man skulle möta människors upplevelse av kränkning. På det sättet undvek vi uttryck som vi kunde se i andra länder. Nytt från den 1 april är att vi nu har ett förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling i de verksamheter som omfattas av skollagen. Ytterligare insatser som stärker skolor och förskolor är de 225 miljoner kronor i budgeten för år 2006 och 2007 som riktas till de utsatta stadsdelarna. Här kan jag inte låta bli att kommentera en artikel som var i Aftonbladet i måndags. Den får stå som förebild för allt det goda som sker med hjälp av myndigheter, organisationer och enskilda i vardagen. Rubriken var: "Skolsuccé, Botkyrka klarar betygen med bravur." Antalet elever som klarar kunskapsmålen har ökat från 26 % till 85 % på två år på Borgskolan. Nio av tio elever har invandrarbakgrund, och många har ett annat modersmål än svenska. Genom ett systematiskt arbete tillsammans med lärare, elever och föräldrar har skolan lyckats. Artikeln avslutas med att en elev som är 14 år säger: Just nu finns det inget som kan bli så mycket bättre. Det är roligt att gå i skolan, och lärarna och undervisningen är riktigt bra. Alla de goda exempel som finns måste på ett bra sätt komma andra till del. Regeringen bereder nu förutsättningar för att inrätta ett urbant kunskapsinstitut för att samla och sprida erfarenheter. De 20 miljarder kronor som satsats inom arbetsmarknadspolitiken ger goda möjligheter att öka sysselsättningen i de stadsdelar där behoven är störst. Socialdemokraterna presenterade i dagarna ett tiopunktsprogram. Vi har redan hört en del av de punkterna. Jag blir väldigt konfunderad när Tobias Billström inte kan se att 100 skolor som ska anställa 1 000 resurspersoner just handlar om att skapa kunskap. Elever som har kommit när de kanske är 12, 13 år till Sverige får möjlighet att på sitt eget språk lära sig det som handlar om matematik eller kanske inom några andra områden. Det är en mycket bra insats i tiopunktsprogrammet. De andra punkterna vi har hört om handlar bland annat om stöd till lärlingsutbildning och att försöka få en snabbare etablering av nyanlända invandrare. Miljardsatsningen är viktig och behövs för att Sverige ska bli ett föregångsland på integrationsområdet. Det är alltför sällan som vi hör något om allt det positiva som sker, om alla de företag som startas av invandrare och att alltfler ungdomar med invandrarbakgrund läser vidare på högskolan. Man ska vara aktsam med retoriken och inte spela på den rädsla och okunskap som segregationen skapar. Samtidigt som man talar om egenmakt och individens roll målar man upp en bild av invandrare som bidragsberoende och oförmögna att ta egna initiativ. Analysen går helt enkelt inte ihop. Det som kan tilläggas är att i vanlig ordning har dessa analyser en tendens att vara alltför ensidiga. Man lägger för mycket fokus och skuld på individen och ser därmed inte helheten. Vi kan ibland i vår debattlust om regler och lagar och tävling om vem som vet och kan bäst lätt glömma vad integrationen egentligen handlar om. Det är vår gemensamma uppgift att se till att ingen hamnar utanför och att ingen blir diskriminerad. Vi har alla ett ansvar, du och jag, våra vänner, beslutsfattare, svenskar och invandrade, myndigheter, kommuner och arbetsgivare. Alla människor med olika bakgrund, kunskaper och erfarenheter som bor i vårt land är en tillgång och en förutsättning för vårt välstånd. Den kraften måste tas till vara. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. I detta anförande instämde Luciano Astudillo, Mona Berglund Nilsson, Lennart Klockare, Kurt Kvarnström och Mariann Ytterberg (alla s).

Herr talman! Anita Jönsson nämnde mycket snabbt Riksrevisionens kritik i sin inledning. Det var nästan så att hon var lite orolig för att gå djupare in i det, tyckte jag. Men varför hoppade du över delen med den allvarliga kritiken som har riktats från Riksrevisionen mot de insatser som har gjorts för att få människor snabbt i arbete, Anita? Den satsning som nu läggs fram från regeringens sida om att arbetsförmedlingarna ska ha ett sammanhållet ansvar är någonting som Riksrevisionen redan har kritiserat i sin framställning. Den har pekat på att man inte klarar av att leverera och uppfylla de målsättningar som har funnits och som har åvilat arbetsförmedlingen. Hur ska mer av samma vara kunna lösa problemet? Sedan har vi frågan om den tillfälliga lagstiftningen. Den genomfördes ju på ett oförnuftigt sätt, som vi har kritiserat. Därför ställer vi oss inte heller bakom den här i kammaren. Den leder till problem därför att kommunernas misstänksamhet har ökat. Jag har en fråga till dig. Nu görs det en tillfällig höjning av schablonersättningen. Det framförs kritik från ett mycket stort antal kommuner mot att ersättningsnivån inte är sådan att man klarar av de löpande kostnaderna, till exempel i form av socialbidragen. Vad avser ni att göra när pengarna är slut och människor fortfarande befinner sig utanför arbetsmarknaden?

Herr talman! En av de viktigaste åtgärderna som den socialdemokratiska regeringen vidtar är att se till att vi har en god ekonomi i det här landet. Välståndet ökar. Vi ser att tillväxten nästa år troligtvis kommer att bli ännu högre än beräknat, nämligen 3,7 %. Det innebär också att det skapas arbetstillfällen. Det är genom arbete som människor får möjlighet att känna tillhörighet med det samhälle som de lever i. Detta är en viktig åtgärd. När det gäller kommunernas möjlighet att ta emot nya medborgare tycker jag trots allt att det har blivit en diskussion som jag inte riktigt känner igen. Det är som om kommunerna skulle stå vid sidan om vad vi gör i riksdagen. Det är naturligtvis så att om man får uppehållstillstånd så förutsätter det att man bor någonstans i våra kommuner. Även om vi nu i vårpropositionen kommer att anslå ytterligare medel så handlar det framför allt om hur vi ser på de människor som vi genom internationella överenskommelser har sagt ska få en fristad i Sverige. Jag noterade när Tobias Billström höll sitt anförande att han började med att tala om att vi måste se på de här människorna som starka personer som har någonting med sig som handlar om att de vill bli sedda och att de vill ha ett arbete. Men senare i anförandet talade Tobias Billström om att det är besvärligt för kommunerna därför att det här bara kommer att generera socialbidrag. Jag får inte det resonemanget att gå ihop.

Herr talman! Då ska jag reda ut begreppen för Anita Jönsson. Först och främst fick jag inget svar på frågan om Riksrevisionens kritik, som du gled över i början. Men du har ju en replik till, och möjligheten att komma tillbaka. Så sent som i går var jag på ett seminarium som handlade om jobless growth , det vill säga det faktum att vi har en hög tillväxt i Sverige och befinner oss i en högkonjunktur men att det ändå inte kommer några nya jobb i den omfattning som det borde göra. Det kommer framför allt inga jobb till de grupper som står en bra bit från arbetsmarknaden. Jag tycker att Anita Jönsson ska ta och fundera på det. Vi har faktiskt ett grundlagsstadgat kommunalt självstyre. Det måste man ta hänsyn till när man stiftar lagar här i riksdagen. Jag nämnde finansieringsprincipen i mitt anförande, och jag tycker att Anita Jönsson borde svara på frågan om schablonersättningarna. Vi har ett gemensamt förslag från alliansen som går ut på att göra flyktingmottagandet till en nationell angelägenhet och lyfta bort ansvaret och säga: Vi tar kostnaderna! På det viset kan vi sluta att ställa kommun mot kommun på det sätt som nu sker i den socialdemokratiska retoriken. På det viset kan vi också förenkla. Vad som nu växer fram är misstänksamhet, där man misstror människor. Man tror att de kommer att bli socialbidragstagare, och därför säger man nej. Naturligtvis ska detta kombineras med andra åtgärder. Jag har läst upp en lång lista med skatteförenklingar och annat som också är alliansens gemensamma förslag. Men jag noterar, Anita Jönsson, att från dig kom det inga nya förslag på åtgärder för att förenkla företagande eller få människor in på arbetsmarknaden. Det tycker jag är beklagligt.

Herr talman! Det tiopunktsprogram som kommer att presenteras i vårpropositionen och som innebär 1 miljard kronor för integrationsinsatser kan jämföras med de noll kronor som Moderaterna satsar på integrationsinsatser. Jag kan konstatera att det som Tobias Billström talar om - och det som jag ser om jag tittar på era motioner - handlar om att arbetskraften ska bli billigare och flexiblare, att skatterna ska bli lägre och att den offentliga sektorn ska privatiseras. Vi ser hellre att vi genom olika gemensamma insatser på utbildning, validering och lärlingsutbildning skapar nätverk. Vi vet att ett av de starkaste incitamenten för att komma in på arbetsmarknaden är att man har en kontakt någonstans. Därför tror vi att vi med dessa åtgärder också fortsättningsvis kommer att se det som vi ser i dag om vi går in på Ams hemsida, nämligen att arbetslösheten sjunker och att alltfler håller på att få ett arbete.

Herr talman! Jag har först ett par kommentarer till Anita Jönssons anförande. Anita Jönsson ondgör sig över att vi kristdemokrater får viss uppmärksamhet i medierna för en del av våra förslag. Jag kan möjligen förstå att det kan kännas besvärande för en företrädare för regeringspartiet. Men är det inte bra, Anita Jönsson, att det skapas debatt om de här frågorna och att de lyfts fram och får uppmärksamhet? Den uppmärksamheten tycker jag är ett kvitto på att det är bra förslag som vi kommer med. Anita Jönsson gör samma sak som statsråden Jens Orback och Barbro Holmberg gjorde för ett tag sedan; de lyfter som exempel fram borgerliga kommuner som har sagt nej till att ta emot flyktingar. Men så enkel är inte bilden, Anita Jönsson. Det här är mycket mer komplext än så. Kommuner av skiftande politisk kulör har reagerat på samma sätt. Jag skulle vilja ställa en fråga om kommunplacering. Vi kristdemokrater har föreslagit att man ska avskaffa den här formen av kommunplacering och ge en utvecklingspeng till varje individ. Vi tror att det skulle skapa förutsättningar för att individen själv kan göra egna val. Det visar på en tilltro till individen. Det nuvarande systemet ger egentligen fel signaler till individerna. Kommunplacering är ett förfärligt ord i sig, tycker jag, och det skapar även de motsättningar som vi i dag ser mellan stat och kommun och mellan kommuner. Det är helt fel signaler både för individen och för samhället. Jag skulle vilja be Anita Jönsson att här kommentera den reform som vi föreslår. Vi vill ge tilltro till individen och ge en utvecklingspeng som skulle kunna leda till arbete, till utbildning och till ett eget val för varje individ.

Herr talman! Jag har väldigt svårt att hålla med om att det system vi har i dag är ett bra system. Den verklighet vi ser ger ju en helt annan bild. Den ger en bild av stora motsättningar mellan stat och kommun. Det är stora problem för de enskilda människorna. Visst finns det behov av att reformera det här systemet. Jag tycker att det känns väldigt konstigt att kalla det för bra. I anslutning till det tidigare skulle jag också vilja säga att den här pengen självfallet inte bara ska sättas i handen på människor, utan den ska naturligtvis följas av vägledning om hur man ska kunna gå till väga. Vi kommer in på Integrationsverkets roll. Vi kristdemokrater tycker att vi borde avskaffa den myndigheten, inte därför att den gör ett dåligt jobb utan därför att den ger fel signal. Vi har faktiskt ingen statlig myndighet för jämställdhetsarbete. Vi tycker att det ska genomsyra alla myndigheter och all verksamhet. Vi har ingen särskild statlig myndighet för tillgänglighetsfrågor. Det ska också genomsyra all verksamhet. Men för mångfald och integration har vi helt plötsligt en myndighet. Vad ger det för signal till övriga myndigheter och till det övriga samhället? Som jag sade i mitt huvudanförande ser vi att förverkligandet av mångfaldstankar har släpat efter på en rad områden enligt Riksrevisionens kritik. Ger inte det fel signaler att vi har stängt in det här i en myndighet? Borde inte detta genomsyra all verksamhet, både offentlig och privat?

Herr talman! Först har jag en kommentar med anledning av hur ersättningssystemet till kommunerna ser ut. Jag är naturligtvis öppen för att fundera på om det kan göras bättre än vad det är i dag. Det pågår ju diskussioner om detta, inte minst i den utredning som nu ser över integrationspolitiken i ett lite större perspektiv. Den har också möjlighet att fundera på om man skulle kunna göra på ett annat sätt för att det ska bli bättre. Sedan har vi Integrationsverkets vara eller inte vara. Jag tycker tvärtemot Sven Brus. Genom att man har talat om att man ska ha en speciell myndighet för integration tycker jag att man visar att det här har så stor betydelse på samhällets alla politikområden att vi vill samla all den kunskap och erfarenhet som finns inom integrationspolitiken på ett och samma ställe. Den 19 april kommer vi att få en ny integrationsrapport. Jag har fått lite förhandsinformation om detta. Jag tycker att man gör ett väldigt gott arbete genom att titta på strukturer, genom att göra jämförelser med andra länder och genom att skapa kontaktnät mellan myndigheter och organisationer som gör att Integrationsverket verkligen har en roll att spela på det här politikområdet.

Herr talman! I mitt anförande nämnde jag flera rapporter från Rädda Barnen och Socialstyrelsen som visar en viktig sak, nämligen att klyftorna växer i socialdemokratins Sverige. Jag skulle vilja veta om Anita Jönsson vet några andra rapporter som säger motsatsen. Det skulle vara mycket intressant att veta om det över huvud taget finns någon seriös rapport som säger att klyftorna inte ökar i socialdemokratins Sverige. Är det inte besvärande att efter tolv år vid makten få se den här verkligheten att klyftorna växer? Om det nu är besvärande, har ni gjort något fel eller finns det några andra omständigheter, något som inte ingår i ert ansvar, som bär skulden för detta? Kan du nämna ett exempel på någonting som ni inte har gjort rätt?

Herr talman! En anledning till att vi har vårt politiska uppdrag är väl att vi ser att ett samhälle aldrig blir färdigt och att det ständigt behöver göras förändringar utifrån att världen inte ser likadan ut från den ena dagen till den andra. Låt mig konstatera att en av de viktigaste frågorna för socialdemokratin är rätten till arbete. Det möjliggör också en frihet för den enskilde och för familjen. Det ger de här barnen en större möjlighet till en god ekonomi. Låt oss se på vad den socialdemokratiska regeringen har åstadkommit under de här åren. Under de här tolv åren har vi ständigt haft en reallöneökning. Det har alltså blivit mer pengar i börsen varje år. Med tanke på att Mauricio Rojas pratade om att ni kanske skulle ta makten, tycker jag att det är viktigt att svenska folket vet att de där tre åren då Folkpartiet hade möjlighet att bedriva en ekonomisk politik blev det till och med minus i statens kassa så det blev minus även i barnfamiljernas plånböcker. Den viktigaste frågan som vi har arbetat med är människornas möjlighet till arbete.

Herr talman! Jag kan konstatera att Anita Jönsson inte kan namnge en enda rapport som säger att klyftorna inte växer i socialdemokratins Sverige. Sedan verkar du inte tycka att det är så besvärande att detta händer efter tolv år vid makten. Jag frågade om ni har gjort något fel. Det borde finnas lite självkritik när Rädda Barnen, Socialstyrelsen och så många andra säger att detta inte går så bra. Den enda du har att säga är att reallönerna har ökat. Du går tillbaka till tre år av borgerligt styre efter en katastrof som Socialdemokraterna skapade i slutet av 80-talet. Tolv år av makt kräver lite mer ansvar. Har ni gjort något fel? Finns det någon som förnekar att klyftorna ökar i ert Sverige?

Herr talman! Det beror naturligtvis på vad man jämför med, Mauricio Rojas. Vi kan jämföra med andra länder inom OECD och Europa. Då ser vi att Sverige är ett av de länder som har högst sysselsättningsgrad bland kvinnor och män. Vi har en föräldraförsäkring som gör att länder kommer till Sverige för att de är så imponerade och gärna vill ta över den modell för familjepolitik som Sverige har. Vi har byggt ut barnomsorgen under de här åren. Fyra- och femåringar har i dag möjlighet att få plats inom barnomsorgen. Jag skulle kunna göra den här listan ännu längre bara för att visa vad som sker genom politiska insatser utifrån en medveten politik som handlar om att göra människor fria genom arbete och en bra familjepolitik. I internationella jämförelser ser vi också att alltfler människor med utländsk bakgrund har arbete i Sverige i dag. Låt oss titta på vem som får uppehållstillstånd i Sverige och jämföra det med de sydeuropeiska länderna. I Sydeuropa är det framför allt arbetskraftsinvandring medan det i Sverige är flyktinginvandring. Trots det klarar Sverige sig bättre när det gäller att ge människor arbete.

Herr talman! Jag fortsätter lite efter förra replikskiftet även om det inte var därför jag begärde ordet. Rapporten visar att Sverige är sämst på integration av alla OECD-länder. Jag tycker därför inte att det finns något att berömma sig av för Anita Jönsson, att man skulle vara så bra när det gäller att ha människor i arbete. Vi har oerhört många nya svenskar som inte får en chans att komma in på arbetsmarknaden. Jag tog upp det när vi hade den offentliga utfrågningen med utskottet, just hur vi passiviserar människor som kommer hit. De väntar väldigt många gånger flera år innan de över huvud taget får någonting meningsfullt att göra, möjligtvis några få timmars svenskundervisning per dag. Det gör att de här människorna som inte får en chans att komma ut på en arbetsplats har väldigt svårt att ta sig ett arbete när de väl har lärt sig så pass mycket svenska att de klarar av det. Jag tog upp det då, och jag har gjort det i många andra sammanhang. Jag kan förstå att en del behöver få viss hjälp med att komma i kapp som människor, kan behöva hälsoundersökning och sådant, men när man väl har landat i Sverige parallellt med att man då lär sig svenska språket skulle man få arbetsplatspraktik. Det sade vi när vi pratade om integration när Integrationsverket startade, och vi har pratat om det många gånger tidigare också. Därför är jag förvånad att inte Socialdemokraterna lägger större kraft på det. Om man menar att alla människor ska ha rätt till arbete, som Anita Jönsson sade tidigare, tycker jag att man verkligen ska jobba på att de nya svenskarna fick en chans att ta sig in på arbetsmarknaden parallellt med att de lär sig svenska språket. Jag kommer från en kommun som har haft väldigt stor arbetskraftsinvandring på 60- och 70-talet. De människorna - jag har träffat många av dem - kom direkt från Jugoslavien bland annat och många länder nere i Europa. De kom ena veckan. Nästa vecka började de arbeta och läste svenska parallellt med det. De kom in i det svenska samhället på ett mycket positivt sätt. Varför jobbar man inte på samma sätt i dag?

Herr talman! Då ska jag börja med en helt annan fråga. I början på sitt anförande sade Anita Jönsson att vi spretar åt olika håll. Om Anita Jönsson verkligen läser våra reservationer på många punkter kan man se att vi var väldigt snarlika. Jag beklagar att vi inte klarade av att ta den tid som krävdes för att skriva ihop oss bättre. Även om man tycker att vi har tagit god tid på oss med det här betänkandet så var det ändå knappt om tid när vi skulle skriva ihop oss med reservationerna. Den ambitionen hade vi fast vi aldrig hann med det. Jag vill också lyfta fram det som handlar om kommuner. Jag kommer själv från en borgerligt styrd kommun. Vi fördubblar vårt mottagande jämfört med vad vi har tagit emot tidigare, så det är inte alla kommuner som inte ställer upp på det här. Det som kan vara problem i en del kommuner är att man inte alltid har så mycket tomma bostäder så man direkt kan ta emot så många. Det tar ju tid att få fram bostäder. Det finns en hel del saker där vi är överens. Men när det gäller att fler måste komma i arbete snabbare tycker jag att Anita Jönsson måste kunna erkänna att man inte har lyckats med det i Sverige, oavsett vad man jämför med. Jag kan hålla med om att svenska språket kanske inte är lika lätt att lära, men arbeta kan du göra många gånger ändå. Många av de här människorna behärskar ju också engelska, och det har du nytta av på en svensk arbetsmarknad. Jag kan inte vara nöjd med det sätt som människor får vänta många år innan de kommer ut i arbete i Sverige.

Herr talman! Om det finns ett betänkande och fyra olika reservationer från alliansparterna måste ju slutsatsen bli att man inte har kunnat ena sig om integrationspolitikens inriktning. För om ni är så samstämmiga måste ni på den tiden faktiskt ha kunnat skriva ihop en gemensam reservation. När det gäller utanförskapet på arbetsmarknaden är ett stort problem diskrimineringen, vilket vi har berört väldigt lite i dag i vår debatt. Det handlar om den strukturella diskrimineringen, att människor stängs ute för att de har annorlunda namn. Man har ett förfaringssätt som gör att man stänger ute människor med utländsk bakgrund på arbetsmarknaden. En tidigare rapport som Integrationsverket har lämnat visar just på det. Om man var kvinna, mörkhyad och kom från Afrika hade man allra svårast att komma in på arbetsmarknaden, även om man tog bort allting som handlade om utbildning och klass och det enda som var kvar var att man var född i ett annat land. Jag ser verkligen fram emot att vi på olika sätt arbetar för att i våra egna organisationer ge människor möjligheter, att människor med annan etnisk bakgrund får möjlighet inte minst att få ett politiskt uppdrag i den här kammaren, nämligen riksdagen. Där kan vi se att vissa partier lyckas bättre, och andra lyckas inte alls.

Herr talman! I den här sena timmen tänkte jag än en gång påpeka det som min partikollega Mauricio Rojas sade, att det allra viktigaste för att integrationen ska fungera är att ta bort bristen på arbete så att fler människor kan få ett riktigt arbete och komma in på arbetsmarknaden. Genom att man kommer ut på arbetsmarknaden får man också lättare att lära sig svenska språket. Men för att fler människor ska komma ut på arbetsmarknaden behövs det åtgärder för att förbättra företagsklimatet, till exempel göra det lättare att anställa. Där har Folkpartiet och alliansen en rad förslag som även Tobias Billström tog upp tidigare. Det är viktigt att det är fler människor som ska ha arbete, som ska komma in på arbetsmarknaden. Det räcker inte med att de som redan är inne på arbetsmarknaden får mer i plånboken. Det är inte någon bra integration. Herr talman! Det behövs många fler åtgärder. Jag roade mig med att titta på Folkpartiets huvudmotion som handlar om integration. Jag kunde konstatera att de yrkanden som vi har lagt ska behandlas eller har behandlats inom en rad olika utskott. Det är arbetsmarknadsutskottet, näringsutskottet, skatteutskottet, socialutskottet och nu socialförsäkringsutskottet. Integration är alltså något som genomsyrar alla områden, precis som både Sven Brus och Birgitta Carlsson har sagt tidigare. Herr talman! Jag tänker hålla mig till att prata om kvinnors situation när det gäller integration. Kvinnor har i många fall ännu längre till delaktighet i samhället än män, mycket på grund av att det i många kulturer inte är vanligt att kvinnor arbetar utanför hemmet. Det allra bästa sättet att komma in i samhället är, som har sagts tidigare, att ha ett arbete. Den rapport som Mauricio Rojas pratade om tidigare som Folkpartiet har tagit fram om utanförskapsområden visar att kvinnor i utanförskapsområdena har en mycket låg sysselsättningsnivå. Den är i snitt mellan 45 och 50 %. Total sysselsättningsnivå för alla kvinnor i hela landet är 75 %. Herr talman! Det behövs således många olika insatser för att förbättra kvinnornas möjlighet att komma in i samhället. Även för kvinnor är det arbete och språk som är det viktigaste. Språk är också viktigt för att kvinnorna, och även männen, ska kunna kommunicera med sina barns lärare. I dag saknar tyvärr många kvinnor kunskaper i svenska språket över huvud taget. Dessa kvinnor måste få särskilt stöd. Jag vill nämna några projekt som vi har genomfört eller håller på att genomföra i Borås. Borås är en borgerligt ledd kommun. Borås kommun tar emot nästan dubbelt så många flyktingar som tidigare. Nu tar man emot 282; tidigare har man tagit emot 150. Det finns alltså borgerliga kommuner som tar emot flyktingar. Det projekt som jag vill berätta om rör kvinnor som bor i ett av de utsatta områdena. De har haft svårt att lära sig språket av olika skäl. De har inte fått möjlighet. Man har nu gjort så att kvinnorna får vara kvar i sitt bostadsområde. Där är också kvinnornas barn på dagis. De lär sig svenska och samhällskunskap och får dessutom praktisera inom någon kommundel där de bor. Detta har tidigare varit ett projekt, men det har varit så lyckat att det numera är permanent inom kommunen. Det har alltså kunnat etableras. Ett annat exempel är ett projekt där i huvudsak somaliska kvinnor, men även män, lär sig svenska tillsammans med svenska lärare och med sina egna landsmän. De får undervisning på svenska på förmiddagen och läxhjälp med somaliska lärare på kvällen. Jag har besökt dem och träffat dem. Jag har insett att de har en vilja att komma ut och jobba. De vill lära sig språket. Det finns mycket vilja även hos kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden. Problemet är bristen på arbete, men även diskriminering. Invandrarna är ju de som är längst från arbetsmarknaden. När det saknas jobb är det de som är längst från arbetsmarknaden som gallras undan först. Herr talman! Det behövs en mer utbredd arbetsmarknad för kvinnor. Jag vet att jag tar en risk när jag nämner subvention av hushållsnära tjänster i det här sammanhanget. Jag tar ändå den risken. Vare sig vi vill kännas vid det eller inte utför i dag många invandrarkvinnor hushållstjänster på en svart marknad. Med en skattereduktion så att fler människor har råd att betala vitt för hushållstjänster tror jag att många fler kvinnor, i synnerhet invandrarkvinnor, skulle kunna få ett riktigt arbete med vit lön. Ett vitt arbete innebär pensionspoäng och att man är försäkrad när man jobbar. Några av oss var i Skövde och träffade några invandrarkvinnor som var på utbildning för att lära sig städa. Vi som var där - jag, Birgitta och Sven - vet att det är ett kvalificerat arbete, vare sig man städar i en skola eller i ett hem. Kvinnorna hade många kemikalier att lära sig och olika typer av golv och material att hålla reda på. Herr talman! Det behövs naturligtvis ett mycket mer företagsvänligt klimat för att fler arbeten ska skapas till gagn för både kvinnor och män, men det skulle ta hela natten att berätta om alla förslag som Folkpartiet och övriga allianspartier vill genomföra. I den förra valrörelsen förde Folkpartiet fram krav på att de som vill bli svenska medborgare - inte för att arbeta och vistas i Sverige - ska ha vissa språkkunskaper. Debattens vågor gick höga. Jag kände själv ett visst motstånd till att börja med. Det tog slut när jag var på torget i ett av våra invandrartäta områden. Jag frågade några kvinnor om de tänkte rösta i valet. Jag fick knappt något svar, bara en nickning mot mannen som stod bredvid. Det slog mig att om vårt förslag gick igenom skulle dessa kvinnor ha större möjlighet att tala för sig själva. Språkkrav för svenskt medborgarskap - inte för att arbeta - skulle kunna gynna integrationen för kvinnor i hög grad. Jag vill säga att kvinnor är mer utsatta än män på en hel del andra sätt. Det gäller även om man är född svensk, men invandrarkvinnor är många gånger mer utsatta än svenskfödda. Okunskap och sedvänjor bidrar till det. Herr talman! Ingen i Sverige ska få utsättas för könsstympning, barnäktenskap eller hedersvåld. Där kräver Folkpartiet skärpt lagstiftning. För att undvika det är det viktigt att alla nyanlända till Sverige, oavsett om man kommer som asylsökande eller som make/maka till någon som redan är svensk medborgare, får en introduktion till det svenska samhället och den värdegrund som genomsyrar samhället med jämställdhet och respekt för alla människors lika värde. Herr talman! Folkpartiet anser att vid en sådan introduktion måste frågor som handlar om just förtryck mot kvinnor på olika sätt tas upp. Informationsmaterial ska tas fram på de vanligaste språken så att ingen kan säga att man inte visste. I ett liberalt Sverige är det alldeles klart att kvinnor och män har lika rätt att leva sina liv som de själva önskar. I detta anförande instämde Mauricio Rojas (fp).

Herr talman! Jag ska prata om min motion Sf 220 och ur den peka på det som jag ser som den största utmaning som Sverige och därmed socialdemokratin står inför i det som vi kallar integrationspolitik. Motionen är kort och till synes enkel. Den handlar om medborgarskapet. Den går i korta drag ut på att alla barn, födda i Sverige, ska ha rätt att bli svenska medborgare oavsett föräldrarnas bakgrund och medborgarskap. Jag menar att synen på medborgarskap intimt hänger samman med hur vi ska klara de utmaningar vi står inför. I dag baseras den svenska medborgarskapslagstiftningen på den så kallade härstamningsprincipen. Det betyder att ett barns medborgarskap bestäms av föräldrarnas medborgarskap, till skillnad från den territoriella principen som anger att barnet får medborgarskap i det land där det föds. Utskottet skriver att införandet av denna ordning "skulle förutsätta betydande principiella och praktiska överväganden". Jag håller med utskottet om att frågan är principiellt viktig. Jag tycker däremot att ett genomförande av denna reform på sikt är nödvändig. Herr talman! I dag har mer än 16 % av Sveriges befolkning utländsk bakgrund. År 2010 kommer vart tredje barn som föds i Sverige ha en eller båda föräldrarna som är födda i ett annat land. I min hemstad, Malmö, har redan 40 % så kallad utländsk bakgrund, och hela 52 % av ungdomarna som är 18 år och yngre har en eller båda föräldrarna som är födda i ett annat land. Sverige och svenskheten förändras. Politiska ambitioner för att klara av anpassningen till dessa förändringar kallar vi till vardags för integrationspolitik. Men jag vill hävda att den förändring som Sverige går igenom kan bli lika omvälvande som när Sverige gick från jordbrukssamhälle till industrisamhälle. Ja, herr talman, förändringen i befolkningssammansättning som Sverige genomgår kan vara en lika stor utmaning och lika omvälvande för oss som steget in i industrisamhället var för demokratins pionjärer. För oss socialdemokrater är utmaningen dubbel. Det var vi socialdemokrater som byggde bron mellan det gamla bondesamhället och det moderna industrisamhället och som möjliggjorde det moderna framgångsrika välfärdssamhälle som Sverige är i dag med en välfärd som gör livet drägligt för det stora folkflertalet, en skola för alla, en likvärdig vård och omsorg samt trygghetssystem. Det var vi socialdemokrater som tog Sverige ur fattigdom och underutveckling till att bli ett rikt välfärdssamhälle som än i dag hävdar sig väl i den globala konkurrensen. Nu utmanas 100 år av facklig och politisk kamp, och på ett sätt som för oss kanske är oväntat. Larmsignalerna är flera och återkommande. Nyligen skrev Socialstyrelsen i rapporten Social Rapport 2006 att "den etniska segregationen har ökat i de tre storstadsregionerna. Den ekonomiska segregationen är däremot oförändrad. Det har också skett en polarisering när det gäller den sociala omgivningen som infödda svenskar respektive de 'synliga' invandrargrupperna, dvs. de vars utseende och/eller utseende uppfattas som främmande av majoritetsbefolkningen, lever i." Hur underlättar vi övergången från industrisamhället till det samtida Sverige som vi lever i i dag? Hur bryter vi utanförskapet och segregationen? Går det över huvud taget? Herr talman! När Sverige gick från jordbrukssamhälle till industrisamhälle gick socialdemokratin som sagt i bräschen för denna förändring. Precis som den unga socialdemokratin bejakade industrialismen, måste vi nu bejaka den nya värld som redan föds. Vi gjorde det genom att hävda jämlikheten och rättvisan. Vi gjorde det genom att bejaka moderniseringen. Vi höll aldrig fast vid föråldrad teknik och gamla produktionssätt när ny teknik visade sig vara överlägsen eller effektivare. Jämlikheten och rättvisan hävdar vi än i dag: arbete åt alla, en välfärd som ger oss trygghet i förändringen. Herr talman! Ja, absolut. Vi socialdemokrater känner redan till en del av verktygen. Vi står inför samma utmaningar nu som då. Det handlar om hur vi möjliggör social rättvisa, jämlikhet och generell välfärd. Det är grundläggande socialdemokratiska värden och klassisk jämlikhetspolitik. Därför var storstadssatsningen viktig, och därför är tiopunktsprogrammet som integrationsminister Jens Orback presenterade i förra veckan riktigt. För att bryta segregationen krävs det nämligen resurser och att de omfördelas och ges till områden där arbetslösheten är hög och den sociala utslagningen stor. För att bryta segregationen behöver resurser gå till att stödja personer att erövra språket, komplettera eller validera utbildningar och yrkeserfarenheter. För att bryta segregationen krävs mer resurser för att motverka diskrimineringen och riva de diskriminerande strukturer som vårt samhälle tyvärr fortfarande vilar på. Marknadens osynliga hand löser inte det. Vår politik är rätt. Det kommer att krävas både en hårdare och en tuffare kamp mot orättvisor och klassklyftor framöver för att bryta utanförskapet. Men, herr talman, jag tror att Sverige står inför större utmaningar än så. Inte bara bilden av Sverige behöver ändras, utan även bilden av vilka som befolkar Sverige behöver ändras. Det finns nämligen ingen återvändo. För vem är svensk eller invandrare i Sverige där snart var femte person har rötter i ett annat land? Vem är svensk eller invandrare i Malmö där redan i dag mer än 50 % av ungdomarna har en eller båda föräldrarna som är födda i ett annat land. Att bryta segregationen och utanförskapet är en av Sveriges viktigaste uppgifter. Men hur vi tar oss an uppgiften är minst lika viktigt. Vi är inte ensamma. Hela Europa brottas med samma utmaning. I land efter land ställs frågan: Hur ska vi bryta utanförskapet och segregationen? Och går det över huvud taget? Sverige, precis som många andra europeiska länder, befinner sig vid ett viktigt vägskäl. Ska vi bejaka den etniska, språkliga och kulturella mångfalden som finns i Sverige och göra den till en självklar del av vårt land, eller ska vi hålla fast vid en svenskhet som bygger på en gammalmodig syn, där den som uppfattas som annorlunda, där den som inte har ett namn som klingar svenskt, och där den som har ett utseende som inte stämmer överens med schablonbilden förblir avvikande och osvensk? I Frankrike har först debatten om rätten att bära huvudduk i skolan och senare höstens upplopp skakat om hela landets grundvalar. I bland annat Holland och Danmark hårdnar tonläget i invandrarfrågan för var dag som går. I vårt grannland Norge är numera Framstegspartiet enligt de senaste opinionsundersökningarna det största partiet. Också i Sverige har en del förförts att använda en tillspetsad retorik om så kallade invandrare. Inte minst har den forna socialliberala kraften i svensk politik, Folkpartiet och deras talesman Rojas, som tyvärr har lämnat kammaren, gjort detta till en folkpartistisk huvudgren. Men Frankrikes, Hollands och Danmarks sätt att hittills hantera den så kallade invandrarfrågan leder bara ut på ett sluttande plan där segregering och diskriminering ökar, inte minskar. Frankrike, Holland och Danmark för en politik som förstärker uppdelningen mellan "vi" och "dom" och inte suddar ut den. Vår stora utmaning, Sveriges stora utmaning, ligger i att försöka forma en alternativ politik, en politik som bygger på ett nytt "vi", ett mer inkluderande "vi", ett "vi" där alla oavsett bakgrund får plats - jag, du och alla vi. Ett viktigt sätt att göra det på är genom att reformera medborgarskapet. Synen på medborgarskapet måste på sikt förändras så att alla barn födda i Sverige får rätten att bli svenska medborgare. Medborgarskapet är nämligen intimt förknippat med de rättigheter, möjligheter och skyldigheter som samhället ger oss alla. Det är alltså en viktig symbol för tillhörighet. Tyvärr är medborgarskapet i dag knutet till förlegade principer om härstamning och därmed också starkt förbundet till etnicitet och ursprung. Herr talman! Världen har kommit till oss, och vi har blivit en del av världen. Vi har ömsat skinn. Vi svenskar kan numera tala och göra oss förstådda på mer än 150 olika språk. I dag startas vart femte företag av någon född i ett annat land. Hälften av dem som tar ut läkarlegitimation har en utländsk utbildning, och 25 % av alla doktorerade har utländsk bakgrund. Också i politiken, i näringslivet och i akademin slår sig det nya Sverige in och blir en självklar del av Sverige precis lika självklar som Zlatan Ibrahimovic är i idrotten och operasångaren Tito Beltran är i kulturen. Vilken tillgång och vilka möjligheter det ger oss i den värld av globalisering och internationalisering som vi lever i. Världen har kommit till oss, och vi har blivit en del av världen. Sverige har förändrats. Svenskheten har förändrats. Vi måste ta till oss detta med både hjärnan och hjärtat. Först då hävdar vi socialdemokrater fullt ut vårt historiska arv och våra historiska värderingar om jämlikhet, rättvisa och modernisering.