Massmediefrågor

Fru talman! I konstitutionsutskottets betänkande nr 33 behandlas 43 motioner från de allmänna mo- tionstiderna 2000 och 2001, vilka alla på olika sätt rör massmediefrågor. Inte helt oväntat avstyrker utskot- tets majoritet samtliga 43. Att Socialdemokraterna, ofta med benäget bistånd från Vänstern och Miljöpartiet, förkastar alla icke egna förslag, om jag uttrycker det så, synes snarare vara regel än undantag. Det är något som jag med all tydlighet har hunnit erfara under min korta sejour i den här kammaren. Att det finns skillnader mellan majoritet och op- position i massmediefrågor är nog givet, och att det går en skarp skiljelinje mellan socialdemokrater och moderater i dessa frågor blir mycket tydligt när man blickar bakåt och har facit i hand. Flera av de yrkanden som framförs i de nu be- handlade motionerna avser förslag som har redovisats och lagts fram ett antal gånger under föregående riksmöten. Därmed har de också varit föremål för debatt i denna kammare ett flertal gånger. Varje gång har de avstyrkts, antingen med hänvisning till någon utredning som man säger sig inte vilja föregripa eller med hänvisning till att man tidigare avstyrkt och inte funnit skäl att frångå tidigare bedömning. Fru talman! KU33 är därmed i mångt och mycket en repris, och mycket av det som jag nu kommer att framföra har sagts tidigare, men det tål att upprepas. Den moderata mediepolitiken tål att granskas. Vi tycker att det ska råda stor frihet att ge ut och distribuera medieprodukter utan klåfingrighet från statens sida. Vi tycker att det är en viktig uppgift att se till att det är den enskildes frihet och rätt som präglar den nya informationsteknikens tillämpning i samhället. Strävanden att politiskt kontrollera tekni- ken begränsar, enligt vår uppfattning, möjligheterna till utveckling och måste därför undvikas så långt det är möjligt. Vi anser vidare att det inom ramen för dagens tekniska begränsningar för medier ska vara läsarna, lyssnarna, tittarna och användarna som genom sina val avgör vilka medier som ska ha förutsättningar att distribueras. Det kan och får inte vara politiskt grun- dat godtycke som avgör mediernas framtida utveck- ling. Vi moderater anser att statens ansvar bör vara att slå vakt om yttrande- och etableringsfriheten. Därmed uppnås en mångfald på publikens och samhällets villkor. I statens åtagande på medieområdet bör också ingå att underlätta för nya kanaler att etableras utan att man i onödan lägger sig i deras programverksam- het utöver det som regleras i radio- och TV-lagen. Vägledande ska hela tiden vara ansvaret gentemot publiken. Vi tycker också att koncessioner till radio och TV ska fördelas på samma sätt som enligt den privata lokalradions ursprungliga regelverk, nämligen genom ett auktionsförfarande. Vi anser vidare att det är viktigt att vidga yttran- defriheten och öppna för såväl nya regionala kanaler som fria nationella kanaler. Det finns inga tekniska eller demokratiska skäl att begränsa den fria radions utveckling. Outnyttjade radiofrekvenser och de fre- kvenser som frigörs när Sveriges Radios behov mins- kar ska bjudas ut. En politik för fria medier kommer också att leda till att teknikens utveckling sker utifrån de enskilda medborgarnas behov och intressen. Det innebär att gränserna mellan olika medier luckras upp samtidigt som lagar och regler som är teknikbundna snabbt kommer att bli både otidsenliga och motverka sina egna syften. Det ställer krav på en lagstiftning som ger en frihet för de nya mediernas utveckling, allti- från Internettjänster till television. Vi tycker att Sve- rige ska vara ett land där denna utveckling är naturlig och internationellt ledande. Fru talman! Jag yrkar därmed bifall till reserva- tion 3. Avslutningsvis hade jag tänkt att mycket kort re- dovisa våra yrkanden vad gäller dels det s.k. TV- direktivet, dels den s.k. must carry-regeln, vilka åter- finns i våra reservationer nr 9 respektive nr 11. Vi anser att EU ska arbeta för att utvidga den inre marknaden och få bort offentliga monopol. TV- bolagen bör fritt förfoga över programinnehållet i enlighet med respektive länders tryckfrihetsförord- ningar. Det finns ingen anledning för EU att reglera vilka länder som program ska komma från eller ställa krav på viss andel europeiska program. Vi finner det oacceptabelt att EU ställer krav på viss sammansätt- ning av programmen, och vi upprepar därför vårt tidigare yrkande om att TV-direktivet bör avskaffas. Den s.k. must carry-regeln innebär att kabel-TV- företagen är skyldiga att i kabelnäten distribuera ett antal program som sänds med tillstånd av regeringen utan någon avgift. Det finns enligt vår mening ingen anledning att ålägga kabelägare att kostnadsfritt distribuera kom- mersiella program. Kravet på allmänhetens tillgång till allsidig information måste rimligen anses tillgodo- sett genom att de licensbetalda public service- kanalerna, TV 1 och TV 2, omfattas av must carry- skyldigheten. Som public service-kanaler är det fak- tiskt deras uttryckliga uppdrag att tillhandahålla just allsidig information. Must carry-regeln bör därför enligt vår uppfattning begränsas till enbart de licens- finansierade public service-kanalerna. Fru talman! Jag står självfallet bakom alla de re- servationer som vi moderater ligger bakom men har för tids vinnande nöjt mig med att yrka bifall till reservation nr 3.

Fru talman! Informationsutbyte och dialog är de- mokratins livsluft. När formerna för medierna föränd- ras påverkas givetvis den åsiktsbildning som är grun- den för demokratin. Demokratin och den fria åsikts- bildningen är knutna till kvalitet mer än kanske till kvantitet. Det är också på dessa grundvalar som det i olika delar av världen har uppstått en debatt kring mediernas roll i demokratin. Vi är om inte mitt uppe i så i alla fall med rasande fart på väg in i ett informa- tions- och kunskapssamhälle. Kanske är den relevanta beteckningen "ett mediesamhälle". Den mediala ut- vecklingen har varit enorm under en lång följd av år. Fru talman! I en politisk demokrati har den fria åsiktsbildningen en avgörande betydelse. Den politis- ka kommunikationen och åsiktsbildningen kan ske på olika sätt, t.ex. inom ramen för personliga samtal och genom organisationer och föreningsliv. Det är dock genom massmedierna som skilda åsikter och opinio- ner kan nå ut till den stora allmänheten. Massmedier- na har en sådan genomslagskraft och mångsidighet att de är av central betydelse för demokratin i Sverige. Det yttersta målet för statsmakternas agerande gen- temot massmedierna måste vara att demokratin stärks och fördjupas. Fru talman! Medierna borde rimligtvis alltså förse medborgarna med sådan information att de fritt och självständigt kan ta ställning i frågor som rör sam- hällets angelägenheter. En del i den fria åsiktsbild- ningen är att massmedierna kan fungera som själv- ständiga aktörer och driva egna linjer i samhällsde- batten. Kommentarer kring samhällsutvecklingen, kultur- yttringar, strömningar och maktstrukturer i samhället är också en del av den fria åsiktsbildningen. Tillsam- mans kan medierna genom debatt, nyhetsförmedling och annan information ge underlag för medborgarnas fria och självständiga ställningstaganden. Också den kritiska granskningen i massmedierna är central för den fria åsiktsbildningen och demokra- tin. Massmedierna kan på ett fristående och oberoen- de sätt granska de inflytelserika i samhället. En granskning genomförd av mångfasetterade massme- dier motverkar maktmissbruk. Fru talman! Viktiga strömningar och företeelser i samhällslivet kan alltså avslöjas och belysas genom en sådan granskning. Medborgarnas möjligheter att komma till tals i medierna är en viktig del av medier- nas uppgifter i fråga om den fria åsiktsbildningen, och den bör betraktas som en mer självständig uppgift för massmedierna, jämställd med informationsupp- giften och granskningsuppgiften. Men, fru talman, medieutvecklingen innebär inte bara positiva saker. Den innehåller också risker. Flö- det av information leder till ett uppmärksamhetsun- derskott. Alltfler budskap fladdrar förbi utan att vi kan ta dem till oss. Därmed skärps kravet på drama- turgi för att man ska nå fram till oss som medborgare och mediekonsumenter. På väg hit i dag hörde jag på Ekot en opinionsforskare notera att de senaste dagar- nas larm om akrylamid kanske är borta ur människor- nas medvetande om ett par månader. Det säger en del om informationsflödet och överskottet på informa- tion. Fru talman! Det är denna dramaturgi som innebär risker. Det är inte ovanligt att journalisten eller re- daktören i förarbetet till inslag eller artikel målar upp ett tänkt scenario och en tänkt konfliktyta. Därefter vidtar arbetet med att bekräfta denna bild. Jag har själv flera gånger varit på andra sidan så att säga och registrerat hur syftet många gånger varit att bekräfta den journalistiska vinklingen, inte att beskriva verk- ligheten. Och jag har också sett ilskan sjuda över att man inte lyckas bekräfta vad man föresatt sig att få bekräftat. Jag har tidvis noterat en metod som jag hoppas inte är alltför vanlig men som ibland används. Först börjar journalisten mjukt, vänligt och nästan hem- trevligt för att försätta intervjupersonen i en avslapp- nad stämning. När sedan bandspelare eller kamera går på ökas fränheten successivt och tempot drivs upp. Och om tempot blir väldigt högt blockeras snabbt hjärnans överblick, och det blir svårt att se samman- hangen. Då kan man få intervjupersonen att säga oövertänkta saker. Den som inte är medveten om detta blir lätt ett offer för mediedramaturgin. Som väl är är inte alla journalister av den kali- bern. Väldigt många är seriösa och sakliga. Men i detta snabbt föränderliga mediesamhällle finns det risker, där medborgaren inte ges en relevant bild av fakta eller sammanhang. I går när jag skulle fullfölja min medborgerliga plikt att deklarera hittade jag bland mina verifikat av en tillfällighet en artikel av Olof Peterson från Pres- sens Tidning där han just tar upp denna problematik. Han pekar på att det finns olika faktorer som präglar journalismen, som han kallar det, på den ena sidan, och forskningen och politiken på den andra sidan. Han pekar på att journalismen gärna satsar på till- spetsning, medan forskare och politiker måste syssla med avvägningar mellan vanskliga dilemman. Vi har också motsatser mellan förenkling och komplexitet, polarisering och nyanser, nuet och långsiktiga kon- sekvenser, konkretisering och generella principer samt personifiering i motsats till teorier och program. Fru talman! Politiker har förstås inte så stora möj- ligheter att påverka denna situation med lagstiftning eller andra åtgärder. Men opinionsbildning och med- vetenhet är viktiga för att inse dessa risker i medie- samhället och därmed också riskerna för demokratin. I arbetet med att hävda den enskildes integritet och värdighet, och för den delen även företags och organisationers, borde Granskningsnämnden för Ra- dio och TV ha en viktig uppgift att fylla. Den borde i sitt arbete vara ett värn mot mediesamhällets avigsi- dor. Det har ibland riktats kritik mot Gransknings- nämnden med hänvisning till att nämnden rutinmäs- sigt och utan närmare analys avfärdar en hel del an- mälningar om kränkningar. Det är allvarligt om lag och avtal uppställer krav på opartiskhet, saklighet, allsidighet, granskning och relevans och Gransk- ningsnämnden sedan underlåter att ta hänsyn till så- dana kriterier i sina bedömningar av anmälda pro- gram. Det är alltså viktigt att statliga myndigheter seriöst ägnar sig åt det som de är tillsatta att sköta. Därför har vi en längre tid drivit kravet på att det borde ge- nomföras en allsidig och saklig utvärdering av Granskningsnämndens verksamhet. Det bör alltså ske en granskning av granskarna i detta sammanhang. Några ord om lokalradion också. Den årliga av- giften för att sända lokalradio varierar kraftigt mellan de nya tillstånden och de gamla. I det nya systemet är koncessionsavgiften en enhetstaxa för alla, medan den i det gamla systemet kunde uppgå till 1,4 miljo- ner kronor. Det är ett spann mellan 40 000 kr och 1,4 miljoner kronor. Flertalet av programföretagen med de gamla tillstånden har uppvisat förluster. Mycket talar för att man borde avveckla de genomgående höga koncessionsavgifterna så att de kommer i mer rimlig paritet med varandra. Vi tycker att regeringen borde återkomma till riksdagen med ett förslag till ett sådant avvecklingsschema. Den lagstiftning för lokalradio som ursprungligen fanns ledde till att nätverk bildades, nätverk som i dess helhet inte är rikstäckande men mycket omfat- tande. Många andra länder tolererar fria nationella radiostationer som är kommersiellt finansierade. I Sverige finns inte den möjligheten. Vi anser att man bör pröva en sådan möjlighet. Regeringen borde åter- komma till riksdagen med förslag om detta. Fru talman! Vi står givetvis bakom samtliga våra reservationer, men jag yrkar bifall endast till reserva- tion 12 om avveckling av koncessionsavgifter.

Fru talman! Medier som radio och TV har en mycket stor genomslagskraft som förmedlare av kul- tur- och samhällsliv. Detta gäller inte minst till ung- domar. Därför ser vi i Folkpartiet det som en viktig kulturpolitisk uppgift att säkra att det som kallas för public service präglas av kvalitet och bildning. Vi behöver naturligtvis förströelser, men om det går ut över fördjupning uppstår problem. Med tanke på det enorma utbudet av lättare un- derhållning i de kommersiella kanalerna som vi har i dag anser vi i Folkpartiet att public service bör bli mer fokuserad på kvalitetsproduktion än vad som är fallet i dag. Breda underhållningsprogram och viss sportbevakning kräver inte offentlig finansiering för att produceras och distribueras. Det behövs fler kvali- ficerade kommenterande program, svenska filmer och pjäser, barnprogram av hög kvalitet och två rikstäck- ande fullbemannade nyhetskanaler. Det svenska språket är litet, och i globaliseringens tid är program på engelska så billiga att de lätt tränger ut de svenskspråkiga programmen. I förlängningen riskerar en marginalisering av svenskan att skingra ett svenskt kulturarv. Därför krävs det större satsningar av public service på ett kvalitetsutbud på svenska i nya och gamla medier. Finansiering genom TV-avgifter kommer i läng- den inte att kunna fungera som en inkomstkälla för public service. Ett skäl till detta är att systemet med TV-avgifter inte är teknikneutralt. Att betala för inne- hav av en mottagare, dvs. en TV-apparat, är inte tids- enligt eftersom mottagare numera är ett mycket vida- re begrepp. Det går t.ex. att se på TV genom datorn. Därför menar vi i Folkpartiet att det är dags att söka ett nytt system. Medan vi fortfarande lever kvar i det gamla systemet motsätter sig Folkpartiet höjningar av TV-avgifterna. Ett finansieringssystem som bygger på skatter el- ler reklamintäkter kan riskera mediernas oberoende ställning. I stället vill vi i Folkpartiet bygga upp ett nytt finansieringssystem med hjälp av public service- fonder. Hos dessa fonder ska företag ansöka om me- del för att producera och distribuera kvalitetsprogram. Folkpartiet föreslår att fem fonder bildas för att stödja public service-produktion inom radio, TV och nya medier. Fonderna får dels ett stort eget kapital genom att staten gör en engångsöverföring, dels årliga till- skott. Engångsöverföringen föreslås komma från en försäljning av bl.a. statens återstående aktier i Telia. Det årliga tillskottet ska komma från intäkter från nätavgifter. Att ersätta systemet med TV-avgifter innebär också att man slipper den största delen av dess kostnader för administration och kontroller som för närvarande uppgår till 140 miljoner kronor. De public service-fonder som vi föreslår ska ge stöd till programproduktion och säkra sådana distri- butionskanaler så att public service kan nå ut bland publiken. Även kommersiella radio- och TV-stationer liksom webbplatser ska kunna få stöd från fonderna. Resursnivån till public service ska ligga på 20- 25 % över dagens resurser för att möjliggöra en högre kvalitet. De tillgångar som Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion har bör komma den fortsatta public service-verksamheten till del. Deras arkiv kan exempelvis överföras till Arkivet för ljud och bild. Dessa bolag bör övertas av personalen eller säljas som folkaktier på börsen. I båda fallen kommer naturligtvis den befintliga personalen att få ett bety- dande inflytande på hur verksamheten ska bedrivas i fortsättningen. Folkpartiet motsätter sig de omfattande statliga subventioner för utbyggnaden av det digitala marknätet som nu föreligger. Folkpartiet anser att marknaden kan ta ett större ansvar när det gäller ut- byggnaden av distributionsnät. Distributionen behöver inte vara en tung utgift- spost ens när ett digitalt och ett analogt nät ska an- vändas parallellt. Fru talman! Vi menar att public service- programmen genom sitt innehåll och sin attraktions- kraft är en tillgång för alla distributörer. Med hänvisning till vad jag just har sagt yrkar jag bifall till reservation nr 6.

Fru talman! För att tryck- och yttrandefriheten i praktiken ska kunna fungera krävs det också distribu- tionskanaler så att tidningar och tidskrifter som trycks verkligen kan nå sina läsare. Det är en mycket intressant historia från slutet av 1980-talet och fram till i dag. Den visar hur distribu- tionen av framför allt tidskrifter har misskötts i ett tryck- och yttrandefrihetsperspektiv. Jag ska inte ta upp kammarens tid med en beskrivning av detta, utan jag hänvisar här till motionen. Den stora mängden tidskrifter i dag distribueras till pressbyråer och butiker med distributionsföretaget Tidsam som ägs av Bonniers, Allers, Egmont och Albinsson & Sjöberg. Genom att företaget i princip kan välja vilka tidskrifter det vill distribuera på grund av de villkor som tidskrifterna ska klara är det mycket svårt att komma med i Tidsams distributionsapparat. Exemplet med tidningen ETC visar hur det kan gå till. Några stora ägare kontrollerar den enda distribu- tionskanalen för massmarknadstidskrifter. Det gör att yttrandefriheten och den fria konkurrensen hotas. Under Presams tid, i slutet av 1980-talet, rådde också monopol. Skillnaden är att det då fanns ett tryck att alla skulle behandlas lika - konkurrensen mellan förlag och titlar fungerade faktiskt. Distributionssys- temen har lett till en utarmning av marknaden och gjort att mindre förlag i dag har mycket stora pro- blem. I betänkandets bakgrundstext beskriver utskottet situationen för dagstidningar - inte för tidskrifter, som vår motion handlar om - och diskuterar sam- hällsfrågor och opinionsfrågor, medan vi i motionen pekar på att yttrande- och tryckfriheten även måste omfatta t.ex. kultur- och facktidskrifter. Något distri- butionssystem och stöd motsvarande vad som finns för dagstidningar finns nämligen inte för tidskrifter som vill nå ut till pressbyråer och affärer, utan de är utlämnade till Tidsams goda vilja. Miljöpartiet har tidigare motionerat i frågan. Riksdagen har då avslagit Miljöpartiets förslag med motiveringen att beredningen av Mediekoncentra- tionskommitténs förslag inte borde föregripas samt att effekterna av vidtagna åtgärder först ska utvärderas. Men nu när kommittén faktiskt föreslagit ungefär det som vi har drivit avstyrks motionen med hänvisning till att utskottet "utgår från att regeringen delar upp- fattningen att frågor om mångfald - - -". Kommit- téns förslag blir det tydligen ingenting av. Fru talman! Saken är den att de problem som vi beskriver har funnits i snart två decennier. Mångfal- den har minskat rejält inom tidskriftsområdet. Ett fåtal förlag dominerar helt. Ingenting har blivit bättre. Men det enda utskottet säger är att det "är viktigt att ägna frågan uppmärksamhet". Vi i Miljöpartiet konstaterar att det som i texten kallas för åtgärder på inget sätt har medfört någon förändring av det i praktiken rådande distributions- monopolet för tidskrifter. Konkurrenslagen är i dag underordnad yttrande- friheten. Denna princip är viktig för att inte ge möj- lighet åt en myndighet eller annat organ att hindra tryckning eller utgivning av skriften på grund av dess innehåll. Dock måste den rådande situationen, där lagstiftningen i praktiken medför en begränsning av tryckfriheten, förändras. Miljöpartiet föreslår därför att en utredning görs av distributionskanalerna för tidskrifter och att detta görs ur ett tryck- och yttrande- frihetsperspektiv och med hänsyn till de förslag som Mediekoncentrationskommittén har kommit med. För att det ytterligare ska säkerställas att konkur- renslagen tillämpas med beaktande av mediesektorns särart anser Miljöpartiet att en särskild regel ska tas in i konkurrenslagen om att prövningen i fall som har betydelse för den grundlagsskyddade sektorn ska ske under beaktande av de grundläggande intressena av att säkerställa ett fritt meningsutbyte, en fri och allsi- dig upplysning samt ett fritt och konstnärligt skapan- de. Fru talman! I denna fråga föreslår Miljöpartiet en mediekoncentrationslag för att förhindra situationer där bolag med dominerande ställning hämmar en effektiv konkurrens. Med detta yrkar jag bifall till reservation 1. Det finns ytterligare en reservation från Miljöpar- tiet, och den handlar om pornografi. Statens biograf- byrå sköter ju kontrollen av film och videogram, men kontrollen av videogram är i dag frivillig. Det är endast scener med riktigt grovt våld som klipps bort. Detta innebär att det inte finns något obligatoriskt åldersskydd från samhällets sida när det gäller vad dagens ungdomar kommer att kunna se. För att mins- ka våldsutbudet menar vi i Miljöpartiet att kontrollen ska vara obligatorisk och att den ska utsträckas till att också gälla samtliga videogram. En annan metod för att begränsa medievåldet kan vara att de filmbolag som i dag säljer sitt utbud till- sammans med porrfilmer via det digitala TV- marknätet, satellit eller kabel-TV åläggs att så att säga separera ut porrfilmerna till en egen kanal. De som verkligen vill se pornografisk film får då göra ett aktivt val. Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag till hur en sådan reglering kan se ut. Fru talman! Vidare vill vi att en utredning tillsätts som ser över pornografins utveckling. Bilden av den glada horans tid är för länge sedan förbi. Nu är det ett grymt utnyttjande av flickebarn och unga kvinnor i profitens namn. Den kriminella handeln och verk- samheterna kring den, t.ex. när det gäller droger, ökar också, men samhällets sanktioner släpar helt uppen- bart efter. I dag är det mer lukrativt att sälja barn, unga flickor och kvinnor än att sälja knark. Till sist vill vi att regeringen tar på sig ansvaret för att utveckla ett kontrollprogram för skolor och förskolor så att inte barn och ungdomar som surfar på nätet får se bilder som de inte är psykologiskt mogna att hantera. Många föräldrar står i dag utan kunskap om vad deras barn och ungdomar har sett. Därför kan de heller inte hjälpa sitt barn att bearbeta chockartade upplevelser. Vi i Miljöpartiet vill att ett kontrollpro- gram tas fram för att skydda mot pornografiskt inne- håll på Internet. Fru talman! Av tidsskäl yrkar jag inte bifall till denna reservation, men givetvis står jag bakom den.

Fru talman! Som flera av debattörerna här har nämnt är det inte första gången vi debatterar massme- diefrågor. Det är väl ganska naturligt att något så viktigt i ett demokratiskt samhälle - Ingvar Svensson berörde detta på ett mycket bra sätt i inledningen av sitt anförande - är en viktig sak för det här parla- mentet och för många andra parlament när det gäller hur det fungerar och vilken inriktningen ska vara i massmediefrågor. Det är klart att vi som politiker ibland kan ha många synpunkter på hur massmedierna sköter sitt jobb, på hur massmedierna i olika sammanhang granskar oss som makthavare och som politiker, på hur vissa intervjuer och debattprogram är osv. - det är ganska naturligt. Men det är väl ändå välgörande att vi håller fing- rarna borta från hur de professionella journalisterna sköter sitt jobb. Om det finns några som tycker att vi ibland råkar lite i kläm finns det bara ett sätt råda bot på det: Vi, som ska granskas, måste bli bättre på att hantera massmedierna och inte försöka analysera och ha synpunkter på hur de sköter sitt jobb. Även om vi ibland har olika åsikter om förhållan- det mellan massmedierna och oss makthavare kan vi ändå fråga oss vad som skulle hända om vi inte hade fria medier som granskade oss. I min hemkommun finns en lokaltidning som har en mycket stark ställning - ingen monopolställning direkt, men ändå en mycket stark ställning. Den skö- ter sitt jobb alldeles utmärkt. Den har inte en social- demokratisk ledarsida utan en moderat ledarsida. Det är klart att man kanske tycker ett och annat när man läser ledarsidan på morgonen. Det är nog många av mina partivänner hemma som tycker och tänker en hel del om lokaltidningen, men man kan fråga sig vad som skulle hända om lokaltidningen över huvud taget inte fanns. Hur skulle vi då få reda på vad som händer i vår kommun? Hur skulle vi då få reda på vilka poli- tiska beslut som har tagits i vår kommun? Hur skulle vi kunna få ut information om vad som händer i landstinget osv.? Detta är inte något unikt för min kommun. Så är det nästan över allt. Man måste fråga sig vad som skulle hända om vi inte hade de massmedier som vi har. Visst är det spännande att se den utvecklingen som rör nya medier. Det blir spännande att se hur de i dag traditionella medierna klarar sig i förhållande till den nya tekniken. Men jag tror att vi ska vara försik- tiga med att lägga oss i för mycket när det gäller hur de nya medierna ska fungera och vad de ska få för inriktning, av samma skäl som vi har varit mycket försiktiga med att lägga oss i hur de i dag traditionella medierna fungerar. Det är väl precis samma sak med de nya medierna som med de gamla. Visst finns det risker om man inte har ett regelsystem och om man inte har viss gransk- ning av hur det fungerar. Jag tror att det skulle bli mycket vanskligt om vi släppte sådant helt fritt. Mar- gareta Nachmanson noterade i sitt anförande lite besviket att när vi diskuterar massmediefrågor hänvi- sar vi antingen till utredningar eller till gamla ställ- ningstaganden. Jag vill påstå att det är en god tradi- tion, oavsett om det gäller massmediefrågor eller annat. Har vi tillsatt utredningar är det väl naturligt att vi ska följa vad som sägs där och de slutsatser som man kommer fram till innan vi fattar beslut. Det är ett grannlaga sätt att granska vad som kan komma och hur de nya medierna blir. Samtidigt finns det naturligtvis klassiska motsätt- ningar. Det finns de som tycker att marknaden helt fritt ska sköta ägarkoncentrationen, avgöra vem som ska ha möjlighet att öppna radio- och TV-kanaler, och samhället i övrigt ska inte lägga sig i. Den skilje- linjen har funnits, och den kvarstår. Vi får väl leva med det. Det finns en majoritet i den här riksdagen som vill värna om mångfalden. Vi stöder t.ex. tid- ningar med presstöd osv. Det är inte bara marknaden och kapitalet som ska styra den delen. Samhället måste också underlätta för att få en bra mångfald. När det gäller ägarkoncentrationen håller jag med om att det är lite vanskligt om några få blir alltför dominerande. Det är en fördel om det finns flera aktörer, framför allt om vi står inför ett skeende där flera olika typer av medier går samman och det blir ett korsägande. Det ger massmedierna totalt sett en väldigt dominerande roll för vissa. Vi ska nog vara lite försiktiga och hålla koll på vad som kan hända där. Jag tror att samhället behöver försöka stödja den mångfald som finns. Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till ut- skottets förslag och avslag på samtliga motioner.

Fru talman! Jag tycker att Mats Berglind är lite försiktig när han diskuterar avarterna inom journalis- tiken. Inser inte Mats Berglind att om man på lång sikt hamnar i en situation där medierna beskriver demokratin och politikerna på ett icke relevant sätt kan det innebära ett hot mot demokratin? Jag vet att när man diskuterar och ifrågasätter vis- sa journalistiska tendenser är det väldigt farligt för politikerna. Man kan bli missgynnad inför framtiden. Ska vi inte vara så pass rakryggade att vi påtalar missförhållanden när vi ser dem? Jag har bara en liten fråga om detta med konces- sionsavgifterna för lokalradion. Anser Mats Berglind att det verkligen är rimligt att det är sådana oerhörda skillnader när det gäller koncessionsavgifterna som mellan 40 000 och 1,4 miljoner? Är det bra för kon- kurrenssituationen?

Fru talman! Nej, det är klart. Så till vida håller jag med Ingvar Svensson: Om rena avarter förekommer i journalistisk verksamhet tar vi väl alla avstånd från det. Men som jag sade i mitt anförande tror jag vi ska vara väldigt försiktiga med att recensera det journa- listiska arbetet i stort. Jag vet inte att det är några som inte får komma till tals eller blir helt utlämnade. Om vi känner att vi som politiker blir missgynna- de eller inte får framföra våra åsikter på ett tillräckligt bra sätt tror jag att vi ska vara försiktiga med att kriti- sera journalisterna. Vi ska nog vara mer självkritiska och bli mer professionella, om jag får uttrycka mig så, dvs. bli duktigare på att hantera massmedierna. Den enda chans vi har att föra fram våra åsikter och de olika värderingar vi har som politiker är genom att kunna delta, få delta och ha möjligheter att delta i debatten och framföra våra åsikter. Där tror jag att vi ska lägga tyngdpunkten. Jag tycker att journalisterna allmänt sett sköter sig bra.

Fru talman! Väldigt många journalister sköter sig bra. Jag har ingen invändning mot att vi som politiker blir mer professionella i vårt möte med medierna. Men visst är det väl rimligt att vi, liksom andra med- borgare - i synnerhet eftersom vi får en viss kunskap genom kontakterna med medierna - också deltar i den mediepolitiska debatten? Mats Berglind svarade inte på min fråga om kon- cessionsavgifterna.

Fru talman! Jag tror att vi är ganska överens, Ing- var Svensson och jag, om hur journalister och medi- erna sköter sig och om att det inte är någon större fara. När det gäller koncessionsavgifterna är det klart att det är en fördel om man kan få ett mer neutralt sätt än man har i dagsläget. Det är därför vi inte säger ja till auktionsförfarandet, där det enbart är pengar som ska råda när nya radio- och TV-kanaler i framtiden ska fördelas. Det finns andra värderingar som också ska vara med i det sammanhanget.

Fru talman! Utskottet säger i sitt ställningstagande att fri åsiktsbildning är ett omistligt inslag i ett demo- kratiskt samhälle och att mångfalden inom massme- dierna med möjlighet för många olika röster att göra sig hörda är av vital betydelse för vårt samhälle, det är vi alla överens om. Men jag skulle vilja fråga Mats Berglind om han inte räknar in också tidskrifterna i detta. Jag beskrev i mitt anförande problemet för tid- skrifterna, speciellt när det gäller distributionen. Det sätt som tidskrifter i dag distribueras på gör att det är väldigt många av de mindre förlagen som slås ut. Räknar Mats Berglind inte in också dessa i detta om den fria åsiktsbildningen där vi har en gemensam syn?

Fru talman! Nog kan jag räkna in tidskrifterna, men om Per Lager är ute efter att vi ska utöka press- stödet till att gälla även tidskrifter tror jag inte att vi beredda att ställa upp på den kostnaden.

Fru talman! Nej, det har inte så mycket med det ekonomiska stödet att göra, utan det gäller mera en ny lagstiftning. Mediekoncentrationsutredningen hade ett förslag till lagstiftning, dvs. en mediekoncentrations- lag. Där hade man inte inkluderat tidskrifter, men om man hade gjort det skulle ett helt annat utbud garante- ras och de mindre förlagen skulle få en helt annan möjlighet att vara med i Tidsams distribution. De regler som Tidsam tillämpar i dag gör att det inte är möjligt för små förlag att komma upp till de upplagor som krävs. Utskottet skriver att regeringen bereder frågan. Men för närvarande har regeringen inte några lag- stiftningsåtgärder på gång. Vad menar majoriteten när den hänvisar till regeringen samtidigt som det, enligt uppgift, inte sker någonting hos regeringen?

Fru talman! Jag tror att vi alla här överens om hur hanteringen ska gå till. Först presenterar utredningen sina förslag som sänds ut på ett brett remissförfaran- de. Eventuella nya lagförslag, eller vad det nu kan handla om, bereds sedan av regeringen. Om Per La- ger påstår att det inte är några lagförslag på gång och jag påstår att det är det, tror jag att varken Per Lager eller jag egentligen vet hur förslaget från regeringen så småningom kommer att se ut. Det får både Per Lager och jag vänta på med spänning.

Fru talman! Jag vill börja det här anförandet med att säga att jag ligger ganska nära Ingvar Svenssons sätt att problematisera och föra en kritisk debatt om tendenser i massmedierna. Jag vill inleda med att berätta en historia ur det verkliga livet. För en tid sedan bekantgjordes Författningsutred- ningens förslag om vissa förändringar i regeringsfor- men i anledning av vårt EU-medlemskap. Det innebär en förändring så att tre fjärdedels majoritet av riksda- gens ledamöter ska i framtiden kunna överlämna viss beslutanderätt, om man så önskar, till EU-samarbetet och inte som nu bara till det som kallas EG. Men möjligheterna att överlämna beslutanderätt begränsades till sådant som inte rör principerna för vårt statsskick, t.ex. de som rör riksdagen som främsta lagstiftare och offentlighetsprincipen. Som ledamot av utredningen, men samtidigt som kritiker av Sveriges EU-medlemskap, blev jag upp- ringd av TV. - Du är väl emot EU, sade producenten, eller om det var scriptan, i luren. - Ja, jag röstade nej, och jag är alltjämt kritisk, sade jag. - Vi har fått hit en EU-anhängare som ska kom- mentera den där utredningen som du har varit med i, och nu vill vi också ha med en som är emot EU. - Det är bra. Jag är EU-kritiker, men jag tycker faktiskt att utredningens förslag är ganska bra. Vis- serligen innebär det att kretsen mottagare av möjlig beslutsmakt kan vidgas, om nu tre fjärdedelar av riksdagen så önskar. Men samtidigt sätter ju utred- ningen snävare gränser än nu för hur mycket makt som kan överlämnas, och det är bra, sade jag. - Jaså, du är inte emot EU? - Jo, jag är emot EU. Jag röstade nej och skulle göra det också i dag. Men utredningens förslag handlar om reglerna i Sverige för hur beslutsmakt ska överföras. Vi är ju redan med i EU, och dessa regler blir nu, enligt min mening, bättre, svarade jag. Vårt samtal löpte en stund, och jag försökte uti- från kraften av min förmåga att förklara saken ytterli- gare. Producenten lät väldigt positiv och sade: - Det här var verkligen intressant. Jag ska tala med programledaren, så ringer jag igen. Sedan ringde jag hem till min hustru och min mor och berättade att jag skulle vara med i TV så att de kunde ju titta på debatten, och jag sade det också till mina partikamrater. Så ringde producenten igen. - Du, jag berättade vad du sade, men programle- daren tyckte att det var alldeles för nyanserat, så vi strök EU-debatten. Men tack för den här gången. Vi hörs väl igen, hoppas jag. Händelsen fick mig att reflektera kring en bok som jag läste för en tid sedan av den nyss avlidne franske sociologen Pierre Bourdieu, en bok som heter Om televisionen. Det är en talande skrift som analyse- rar televisionen som vår tids viktigaste medium och som visar på många av de starka dragen av tidsstress, grova förenklingar, strävan att finna tillspetsade och dramatiska konfrontationer, medvetna försök att und- vika nyanser, djup, eftertanke och utvecklande reso- nemang, makt åt programledare och reportrar att kunna censurera genom att styra vem som får tala, vem som får vara med och vid klippmaskinen avgöra vad vederbörande egentligen ska få ha sagt. Det är en tendens att allting ska gå väldigt fort, vara kort, tydligt och koncentrerat - en tendens som har slagit igenom på många håll i samhället, kanske också när det gäller talartider i riksdagen. Bourdieu såg i dessa tendenser faror för demokra- tin. Han skrev t.ex.: En första implicit förutsättning för detta språkspel - alltså i televisionen - är att de- mokratiska debatter tänks i termer av catch-brottning: Det ska vara konfrontationer, hjälten mot busen osv. I en passus i boken erinrar Bourdieu om Platon. Det var på sin tid en aristokratisk och privilegierad person, men han påpekade: Där brådska rådet är det omöjligt att tänka. Bourdieu fortsätter: Ett av de stora problemen te- levisionen ställer oss inför är frågan mellan tänkande och hastighet. Han menar att TV faller tillbaka på en stab av det som han kallade för fast-thinkers, forttän- kare, som vill leverera en kulturell och för den delen också en politisk snabbmat, färdigtänkt, färdigtuggad och anpassad till det som Bourdieu kallade för bråds- kans diktatur. Tid är en bristvara i TV, framhöll Bourdieu, men TV lägger ned mycket tid på vardagsdramer, såpor eller dokusåpor där människor sätts in i konstruerade dramatiska sammanhang och ska lösa skapande "verkliga" problem. Det är en sorts vardagsdramer om konstruerade situationer, egentligen om strunt, och då har TV mycket tid. För att nu anföra Bourdieus vidare resonemang är tid en bristvara i TV. Och om man använder så dyrba- ra minuter till att prata om struntsaker framstår det för människorna, enligt Bourdieu, som om människorna ska tycka att detta är det viktiga, och så tränger de undan de egentligen viktiga sakerna. Bourdieus sä- ger: "Televisionen har ett faktiskt monopol på att utforma världsbilden för en stor del av befolkningen. Och genom att lägga tonvikten på trivialiteter, genom att fylla dyrbar sändningstid med strunt, tränger den undan de relevanta upplysningar medborgarna behö- ver för att kunna utöva sina demokratiska rättigheter. Därmed ökar den informationsklyftan mellan dem som kan läsa så kallade seriösa dagstidningar och dem som inte har annat intellektuellt bagage än den information de får i TV." Han visade att televisionen, som utger sig för att vara ett instrument för återgivning av verkligheten, i stället är ett instrument som skapar den. Vi närmar oss alltmer en värld där det samhälleliga beteendet inte blott beskrivs utan föreskrivs av TV, säger Bour- dieu. De förhållanden som Bourdieu framhöll menar jag är mycket viktiga att reflektera över i en debatt om mediepolitiken. Det är nämligen politikens upp- gift att skapa förutsättningar för ett medielandskap som tillåter verklig mångfald, bredd och djup, för- ströelse och allvar, kultur i varje form, idrott och sport och information i allehanda ämnen. De reflexioner man kan göra med anledning av författare som Bourdieu - eller för den delen av me- diekritiker här i landet, t.ex. Maria-Pia Boethius - är att de slutsatser man drar understryker vikten av verklig mångfald. Och verklig mångfald är ju någon- ting annat än den s.k. etableringsfrihet endast grundad på tillgången till stora ekonomiska tillgångar, som Margareta Nachmanson talade sig varm för. Verklig mångfald förutsätter att vi ser till att massmedier kan leva som reflekterar en mångfald av olika intressen i samhället. Det är alltså vikten av public service-medier som egentligen understryks i de resonemang som förs. De borde ha styrkan att ibland våga visa att de är annorlunda i förhållande till de kommersiella medierna, att vara både breda och dju- pa. Båda sakerna måste de vara, för utan breda pro- gram i public service-medierna minskar ju de s.k. smala programmens möjligheter att nå en bred publik, något som borgerliga partier i sin syn på public ser- vice helt tycks ha missat. Av mediekritikernas analyser följer också att vi kan härleda vikten av en vidareutveckling av TV- mediet till en markburen digital TV som i princip kan nås av alla. En digital teknik kan nämligen ge möjlig- het och utrymme för tittaren i framtiden att inte bara nöja sig med snabbmatsartade budskap utan också klicka sig vidare till fördjupning och vidare kunskap och på så sätt vidga sina insikter. Även om det är viktigt att i Bourdieus och andra mediekritikers anda klargöra farorna i den utveckling vi ser, är det också viktigt att betona, möjliggöra och släppa loss de rika möjligheter som finns med dagens tekniska utveck- ling. När vi, fru talman, ser kritiskt på tendenserna på medieområdet framstår alla de borgerliga motionsyr- kandena, i alla fall nästan alla, som aningslösa i för- hållande till de demokratiska problem som faktiskt finns. De vill bara ha mera av kommersialism, vilket tenderar att dra fram likformighet och att verkligheten görs om till rappa talkshows eller undflys med kon- struerade dokusåpors skenverklighet. De ser inte att om bara de ekonomiska musklerna får avgöra vid auktionsförfarande blir medierna bara ett reservat för de penningstarkaste intressena. De är inte bekymrade över koncentrationstendenserna på etermedieområdet eller pressområdet. Det är därför mycket gott, fru talman, att utskot- tets majoritet i dessa principfrågor har orienterat sig åt rätt håll. Det skapar förutsättningar för att vi ska kunna gå vidare med en fri och öppen mediedebatt och få en medieutveckling som kanske inte bara går i den för demokratin ödesdigra riktning som Pierre Bourdieu så målande varnade för. Fru talman! Detta inlägg skulle jag velat göra så- väl mer reflexivt som djupare, men det hade då blivit ännu längre. Jag försöker i alla fall lojalt finna mig i den brådskans diktatur som råder i en hårt arbetsbe- mängd kammare. Jag ber därför att få avsluta med att yrka bifall till utskottets förslag till riksdagsbeslut i dess helhet.

Fru talman! Två tredjedelar av Kenneth Kvists an- förande var väldigt intressant och roligt att lyssna på. Sedan kom tyvärr en tredjedel som var vänsterpartis- tisk rappakalja, skulle jag vilja säga, och påhopp på oss borgerliga politiker. Det var synd, för jag hade i min replik tänkt ta upp ett par saker i inledningen där jag trodde att Kenneth Kvist möjligen kunde tycka lika som jag. Men först vill jag säga, fru talman, att jag delar precis den erfarenhet som Kenneth Kvist inlednings- vis beskrev, detta att bli uppringd av medier och få höra att det man förklarar är för komplicerat. Vi sitter i samma utredning och brottas med samma problem. Inte heller jag fick vara med i det program som inte Kenneth Kvist fick vara med i. Man kan också undra varför utländska TV- program - framför allt anglosaxiska, amerikanska och engelska - tillåter så mycket djupare och mer reflek- terande debatter än man gör i svensk television. Det är synd att man inte tar lärdom av amerikansk och engelsk TV därvidlag. Jag vill ställa en fråga till Kenneth Kvist med an- ledning av de första två tredjedelarna av hans anfö- rande. Det resonemang som jag förde fram i mitt inlägg handlade om möjligheten att bygga upp sär- skilda public service-fonder, som har till uppgift att koncentrera sig på precis det som Kenneth Kvist och jag vill ha, nämligen kvalitetsproduktion. Det skulle kunna vara en bra modell för att åstadkomma detta. Vi vill ha lättare underhållning, och vi vill ha sport i TV, men man behöver kanske inte använda allmänna medel så mycket för detta. Jag hade, som sagt, en viss förhoppning om att vi skulle bli överens om detta när jag hörde den första delen av Kenneth Kvists anfö- rande. Nu är jag väl mera tveksam.

Fru talman! Utan att det var någon som helst rap- pakalja är jag inte överens med Helena Bargholtz på den punkten. Jag anser att det är bättre att ha starka public service-kanaler och att vi ska slå vakt om och utveckla dem. De får också, om vi skulle få en mark- bunden digital-TV, möjligheter att utvecklas vidare och kan kanske dra sig ifrån denna s.k. brådskans diktatur, som det ofta är i många samtalsprogram i TV. Sedan är det klart att traditionerna är olika i olika länder. Det finns naturligtvis exempel på länder där man har lyckats kringgå detta bättre eller sämre. Jag tror att man ska söka sig till ett mer reflexivt och djuplodande offentligt samtal. Det är viktigt att det finns i våra medier, om det är vi överens. Däremot tror jag att vägen till mångfald är att vi har starka, breda public service-kanaler.

Fru talman! Jag tycker faktiskt att Kenneth Kvist har en mycket statisk och nästan gammalmodig syn på medierna när han talar om public service-kanaler. Det finns ju nu, som jag framhöll i mitt inled- ningsanförande, flera nya typer av ställen där man kan ha någon typ av TV-program, inte minst på dato- rer. Själv lägger jag på min egen hemsida ut en liten video i TV-liknande form. Nu kanske det inte kan klassas som public service, men tanken är att man ska kunna få använda pengar ur public service-fonderna för att göra public service-program i alla möjliga olika medier. Det är det som är så fint med vårt för- slag. Det är synd. Jag tror att Kenneth Kvist är lite efter sin tid och framför allt inte har en tillräcklig känsla för att det kommer en massa nya medier.

Fru talman! Vi ska nog inte diskutera vem som är efter eller före sin tid. Jag vet också att public service satsar oerhört på att ha en kombination av detta. Jag tror inte på systemet med fonder, privata kanaler. Då får man ändå en sorts ägt monopol över medieföreta- gandet. Jag tror att det är nödvändigt med just den typ av public service-företag som vi har, och de bör stär- kas.