Inkorporering av FN:s konvention om barnets rättigheter

Herr talman! Tack för ytterligare en möjlighet att debattera denna viktiga fråga! Jag har tidigare debatterat enskilda delar av problematiken med detta förslag med statsrådet Lena Hallengren, men jag ser nu fram emot att mer översiktligt kunna lägga ut texten om varför vi röstar nej till förslaget att inkorporera FN:s barnkonvention i svensk lag.

Herr talman! Barns rättigheter ska utvecklas och stärkas. Om detta råder det ingen politisk konflikt i Sverige. Den här debatten borde i stället handla om hur vi på bästa sätt kan stärka barnens ställning i Sverige, hur vi gör störst skillnad för barnen på riktigt.

”Man riskerar att ställa till problem mer än man löser problem.” Så beskriver Olof Beckman, lektor i mänskliga rättigheter vid Lunds universitet, regeringens förslag. Lagrådet och 30 remissinstanser avstyrker regeringens förslag att inkorporera FN:s barnkonvention bland annat för att man menar att det finns risk för att förslaget snarare kommer att försvaga barns rättigheter än stärka dem.

Barnkonventionen är framförhandlad av diplomater från olika länder och är inte skriven för att användas i enskilda fall. Bestämmelserna är allmänt hållna och har i många fall karaktären av målbestämmelser snarare än den typ av lagstiftning som vi i Sverige är vana vid. Det kommer att leda till problem för socialtjänsten, skolan, sjukvården och polisen, vilka är de som ska tillämpa barnkonventionen i praktiken.

I den svenska rättstraditionen värnas riksdagens lagstiftningsmakt och beredningsprocessen där förarbeten förtydligar lagstiftarens intentioner. Med regeringens förslag läggs riksdagens makt att döma av konflikter mellan regler och normer på olika nivåer över på myndigheter, enskilda handläggare och tjänstemän samt på våra domstolar. Det är ett frångående av den princip som normalt gäller, nämligen att regering och riksdag efter noggrann lagberedning avgör frågor om hur nationell lagstiftning ska utformas för att överensstämma med internationella konventioner.

Herr talman! Eftersom barnkonventionens bestämmelser är så vagt utformade kan konflikter mellan dess bestämmelser och andra regler förväntas bli vanliga. Först efter att konventionen har inkorporerats ska det utredas hur konventionen ska behandlas i svensk rättstillämpning, alltså tvärtemot hur man brukar göra. Även Lagrådet har haft synpunkter på just denna bakvända ordning.

Två exempel på möjliga tolkningskonflikter gäller artiklarna 16 och 20 i barnkonventionen. I artikel 16 stadgas att inget barn får utsättas för angrepp på sin heder. ”Heder” är ett begrepp som vi i dag inte har i svensk lagtext, och det är ett exempel på ett begrepp som skulle behöva förtydligas för att myndigheter och domstolar ska förstå hur det ska tolkas.

I artikel 20 nämns bland annat möjligheten att placera ett barn enligt kafalah, som är ett islamiskt begrepp som liknar adoption. Det är en placeringsform som vi i Sverige inte använder oss av. Även om kafalah inte förs in i föräldrabalken eller socialrättslagstiftningen kommer det att få en rättslig betydelse i svensk rätt. Men frågan om och i vilka fall svenska domstolar och myndigheter ska ta hänsyn till kafalah har över huvud taget inte analyserats av regeringen. Det, herr talman, är anmärkningsvärt.

Förslaget öppnar alltså för att barn med olika bakgrunder eller religioner behandlas olika. Domstolar och myndigheter kan behöva överväga kafalah för vissa barn som har etnisk, religiös eller kulturell hemvist där kafalah tillämpas. Detta är vi moderater inte beredda att tillåta. Svensk rätt ska gälla lika för alla, oavsett kultur eller religion. Det låter kanske fint att inkorporera barnkonventionen i svensk lag, men förslaget strider inte bara mot svensk rättstradition utan riskerar också att försvaga barns rättigheter.

Vad föreslår då Moderaterna och Centerpartiet i stället? Vi vill ta de viktigaste delarna av barnkonventionen och lägga in dem i grundlagen. Det menar vi är ett bättre sätt att utveckla och stärka barns rättigheter. Alla barn ges bästa möjliga förutsättningar att forma sitt eget liv efter sina förutsättningar och förhoppningar. Vårt förslag bygger vidare på den traditionella svenska metoden att transformera internationella åtaganden till nationell rätt genom nationell lagstiftning eller grundlagsstiftning. Vi vill fortsätta analysera brister i hur dagens lagstiftning lever upp till Sveriges åtaganden enligt barnkonventionen och göra nödvändiga förändringar.

Som alternativ till regeringens förslag att göra barnkonventionen till svensk lag föreslår vi att artiklarna 2, 3, 6 och 12 i barnkonventionen används som utgångspunkter för att skapa en ny grundlagsbestämmelse i regeringsformen om skyddet för barns rättigheter. Där finns grundläggande utgångspunkter om barnets rätt till sitt liv, om icke-diskriminering samt om betonandet av barnets bästa, vilket genomsyrar övriga delar av konventionen och därmed i huvudsak är av sådan karaktär att de passar in bland regeringsformens övriga bestämmelser. Varför regeringen inte också har valt denna lösning är oklart, och dessvärre fick jag inte heller någon förklaring till detta från Lena Hallengren under den interpellationsdebatt jag hade med henne den 1 juni här i kammaren.

Herr talman! Regeringens förslag om att inkorporera FN:s barnkonvention har fått mycket stark kritik. Lagrådet och många tunga remissinstanser avstyrker regeringens förslag. Konstitutionsutskottet och riksdagen har många gånger konstaterat att konventionstexterna är utformade på sådant sätt att de inte kan inkorporeras. Ingenting har förändrats i sak i den frågan, och vi håller fast vid den ståndpunkten i debatten här i dag. Därför röster Moderaterna nej till dagens förslag. Vi vill i stället gå längre och stärka barns rättigheter på riktigt, inte bara i den lagstiftning som berör barns rättigheter utan även i vår grundlag.

(Applåder)

Herr talman! Vi debatterar i dag som sagt socialutskottets betänkande SfU25 Inkorporering av FN:s konvention om barnets rättigheter.

För att inte glömma bort det vill jag börja med att yrka bifall till våra reservationer 1 och 3.

En sak är jag övertygad om här i dag, och det är att vi alla är överens om att barns rättigheter är grundläggande i ett fungerande samhälle och något som ska värnas, skyddas och stärkas på olika sätt. FN:s konvention om barnets rättigheter har länge varit vägledande både i Sverige och internationellt. Det är bra och positivt att Sverige har ratificerat konventionen samt att konventionen i hög grad är transformerad till svensk lagstiftning.

Att regeringen har en ambition att stärka barnens rättigheter och barnens perspektiv i Sverige är naturligtvis något som är positivt, då den centrala utgångspunkten för Sverigedemokraterna är att barnens bästa alltid ska sättas i främsta rummet. Vi vill bland annat införa en barndomsgaranti inom vilken samhället ställer upp en nollvision mot diskriminering, mobbning och trakasserier. Garantin ska skydda barn från fysiskt och psykiskt våld, sexuella övergrepp och vanvård eller utnyttjande och så långt det är möjligt garantera en trygg uppväxt med båda föräldrarna.

För att uppnå detta handlar det till stor del om att ta ett politiskt ansvar för barnen inom den lagstiftning vi har i dag. Det regeringen nu föreslår är dock att artiklarna 1–42 i barnkonventionen, i originaltextens lydelse, genom inkorporering ska gälla som svensk lag. Jag är mycket tveksam till att det är det bästa sättet att stärka barnens rättigheter. Det är nämligen otydligt hur konventionstexten ska tolkas om det uppstår en normkonflikt mellan redan befintlig svensk lag och barnkonventionen, och som tidigare har sagts i debatten läggs ansvaret för att lösa en eventuell sådan konflikt på domstolarna och förvaltningsmyndigheterna.

Flera remissinstanser, däribland Lagrådet, påtalar därför att inkorporering så som regeringens förslag är utformat skapar stor osäkerhet. Konventionen innehåller vaga formuleringar och saknar förarbeten, vilket gör den svår att tolka. Ett annat problem är att domstolarna blir tvungna att göra avgöranden som enligt svensk rättstradition hamnar på lagstiftaren. Enligt Lagrådet är det bekymmersamt just att ansvaret för att lösa eventuella normkonflikter läggs på domstolarna, och JO påpekar att ansvaret för rättsutvecklingen här läggs över från lagstiftaren till tillämparna, som i sammanhanget får en ovanligt komplicerad och oklar rättslig grund att förhålla sig till.

Herr talman! Enligt Lagrådets yttrande är det också en bakvänd ordning att först inkorporera konventionen och därefter låta en utredning kartlägga hur konventionen behandlas i svensk lagstiftning och rättstillämpning samt analysera konventionsbestämmelsernas innebörd utifrån svenska förhållanden. En sådan utredning borde naturligtvis göras först och läggas till grund för bedömningen av huruvida konventionen bör inkorporeras samt hur det på ska göras bästa sätt.

Ett exempel som har skapat oro och många frågetecken just när det gäller att det är otydligt hur barnkonventionen ska tolkas är den omtalade artikel 20. Artikeln berör skydd för barn som berövats sin familjemiljö och vilket stöd de ska få. Det står: ”Sådan omvårdnad kan bl a innefatta placering i fosterhem, kafalah i islamsk rätt, adoption eller om nödvändigt, placering i lämpliga institutioner för omvårdnad om barn.”

Det är viktigt att framhålla att detta i första hand är utformat för att barnkonventionen ska kunna tillämpas i muslimska länder och att det inte finns något tvång att på grund av konventionen placera enligt kafalah i Sverige. Placering ska i stället ske enligt nationell lagstiftning. Men samtidigt tycker jag att det är bra att frågan har kommit upp, så att det inte uppstår några som helst oklarheter om att det i Sverige ska vara svensk rätt som tillämpas. I och med att hela utskottet ställer sig bakom Kristdemokraternas motion ställer sig riksdagen i dag bakom formuleringen i motionen om att islamisk rätt inte tillämpas i Sverige och att det ska gälla även efter en inkorporering av barnkonventionen i svensk lag. Jag hoppas att vi alla kommer ihåg det.

Detta borde dock ha framgått mycket tydligare i propositionen, och det ska inte behöva uppstå dylika oklarheter i hur en internationell konvention som nu blir svensk lag ska tolkas och tillämpas i förhållande till nuvarande lagstiftning.

Herr talman! En annan fråga som har uppkommit i remissvaret från kammarrätten i Stockholm är att myndigheter och domstolar redan i dag ska göra svåra avvägningar mellan olika intressen som ska beaktas inom ramen för migrationsärenden. Kammarrätten menar därför att om barnkonventionen ska inkorporeras i svensk rätt krävs ytterligare vägledning för hur detta påverkar migrationsärenden.

Sverigedemokraterna anser därför att inkorporering av barnkonventionen på det sätt som regeringen föreslår skapar osäkerhet och oförutsägbarhet och i förlängningen riskerar att försvaga snarare än att förstärka barns intressen.

All lagstiftning, i synnerhet sådan som syftar till att skydda svaga gruppers rättigheter, måste föregås av uttömmande konsekvensanalyser och så långt det är möjligt på förhand avgöra frågor om hur lagen ska tillämpas. Så har inte skett i det här fallet, och det är därför Sverigedemokraterna väljer att avstyrka regeringens proposition.

Herr talman! Samtidigt vill vi att arbetet med att stärka barnens rättigheter är något som ska tas på allvar och fortgå i Sverige. Därför föreslår vi att regeringen återkommer med ett förslag på hur FN:s konvention om barnets rättigheter kan införlivas i svensk lag på ett mer ansvarstagande, långsiktigt och förutsägbart sätt.

Sverigedemokraterna har yrkat på att konventionstexten mer bör anta formen av en målsättningsbestämmelse, som sedan blir tillämplig genom det fortsatta transformeringsarbetet. Det betyder att frågan om normhierarki och normkonflikter på ett mycket tydligare sätt ska lösas av lagstiftaren och att denna ska ge tydliga riktlinjer om hur konventionstexterna ska tillämpas av domstolar och myndigheter.

Sverigedemokraterna anser vidare att konventionen får ett betydligt starkare genomslag när den transformeras in i svensk lagtext på det sätt som har gjorts tidigare i historien och så som den svenska rättstraditionen tidigare har förhållit sig till konventionen.

Herr talman! FN:s konvention om barnets rättigheter är en viktig fråga som engagerar. Frågor om barnens rättigheter sträcker sig över samtliga politikområden, och vi anser att detta är en fråga av sådan vikt att vi har föreslagit regeringen att tillsätta en parlamentarisk kommitté för att utreda hur det fortsatta arbetet med att införliva barnkonventionen i svensk rätt ska genomföras på bästa sätt. Jag önskar att detta hade gjorts på ett tydligare sätt inför detta förslag. Vi menar att det hade varit en bättre väg att nå målet att förstärka barnens rättigheter på ett tydligare sätt än vad som görs med detta förslag och en bättre väg för att kunna finna en bred majoritet och samsyn i riksdagen. Jag tror att det hade varit möjligt.

Det ser nu ut som att regeringens förslag kommer att få majoritet – om inte några ledamöter plötsligt ändrar sig och väljer att rösta på vår reservation, vilket jag inte tror är så sannolikt. Då förutsätter jag det sker en ordentlig uppföljning och utredning av det fortsatta arbetet och att de oklarheter som kan uppstå när det gäller hur konventionen ska tolkas följs upp ordentligt. Detta är vad som framförs i motionerna från Kristdemokraterna och Liberalerna, som hela utskottet ställer sig bakom.

Herr talman! Jag förutsätter och hoppas också att regeringspartiernas kanske något högtravande ord här i dag om barnens rättigheter – vilket ju är en bra sak – inte bara är tomma ord. Jag hoppas att barnäktenskap förbjuds på riktigt i Sverige i stället för att man får informationsfoldrar om desamma. Jag hoppas att slöjkrav på förskolor aldrig blir verklighet. Jag hoppas att barnens intresse, och inte politiskt påtvingad kvotering, ska stå i första rummet i föräldraförsäkringen. Jag hoppas att straffen skärps vad gäller sexualbrott mot barn. Och jag hoppas att barnens situation och barnens perspektiv får en mycket mer central plats i regeringens utrikes- och biståndspolitik.

I detta anförande instämde Heidi Karlsson (SD).

Herr talman! Sverige är på många sätt ett fantastiskt land att leva i, inte minst för barn och unga. Under hela 1900-talet har Sverige legat i framkant. Vi har ett väl utbyggt socialt skyddsnät för barn och unga, en skola för alla och förbud mot barnaga. Listan kan göras lång.

De flesta barn har det bra, men inte alla. Klyftorna blir på många håll större. Klyftorna ökar mellan barn som växer upp i familjer där föräldrarna har jobb och dem som växer upp i familjer där en eller båda föräldrarna lever på bidrag. Klyftorna ökar mellan dem som växer upp i glesbygd och dem som växer upp i landets tillväxtområden. Klyftorna ökar mellan unga som drabbas av psykisk ohälsa och dem som mår bra. Klyftorna ökar mellan de barn som är i behov av personlig assistans och dem som inte är i behov av det. Det skulle inte behöva vara så här.

FN:s barnkonvention, som Sverige under 80-talet var starkt pådrivande för att få fram, har varit ett viktigt verktyg för att kunna förbättra barns villkor i världen, i Sverige, i den egna regionen och i kommunen. Barnkonventionen har varit ett levande dokument vid politiskt beslutsfattande i både kommunfullmäktige och regionfullmäktige. Den har påverkat svensk lagstiftning under snart tre decennier. I lagstiftningsprocessen har barnkonventionen haft en stark påverkan.

Under alliansregeringen tid gjordes en stor genomlysning av hur svensk lagstiftning stämmer överens med FN:s barnkonvention. Resultatet av genomgången visade att barnkonventionen hade haft ett väldigt stort genomslag, även om det fanns ett antal luckor. Detta har också varit slutsatsen i de återkommande granskningar som FN:s barnrättskommitté har gjort.

Sedan många år tillbaka förs en diskussion om huruvida konventionens text och bokstav också ska bli svensk lag. Det kan ske på två sätt: antingen genom att den likt Europakonventionen införlivas i regeringsformen och blir en del av grundlagen eller genom att den görs till vanlig lag. Centerpartiet tog redan 2011 ställning för att barnkonventionen borde bli en del av den svenska grundlagen genom att dess portalparagrafer likt Europakonventionen skulle inkluderas i regeringsformen.

Det finns två skäl till att vi landade i denna slutats. Sveriges grundlagar är styrande inte bara för hur domstolar beslutar utan också för hur regeringen ska agera och för lagstiftningsprocessen.

Vi har, herr talman, under den senaste mandatperioden haft en regering som i flera frågor har agerat direkt barnfientligt. Om barnkonventionens portalparagraf hade varit en del av den svenska regeringsformen hade regeringen haft ett starkare tryck på sig att inte bara i högtidstal utan också i praktisk politisk hantering agera utifrån barns bästa.

Ett antal barn har sedan 2015 blivit av med sin personliga assistans dels på grund av regeringens aktiva beslut, dels på grund av passivitet. Det hade, herr talman, varit betydligt svårare att få igenom detta om FN:s barnkonvention haft ställning av grundlag.

Närmare 200 000 barn har drabbats av psykisk ohälsa. Under den gångna mandatperioden har köerna till barn- och ungdomspsykiatrin tredubblats. Regeringen hade inte kunnat vara lika passiv om FN:s barnkonvention hade haft ställning av grundlag.

Regeringen har under mandatperioden drivit igenom tillfälliga förändringar av migrationspolitiken som allvarligt har försämrat barns rätt att återförenas med sina föräldrar – stick i stäv med FN:s barnkonvention. Det hade inte varit lika lätt för Miljöpartiet och Socialdemokraterna i regeringsställning att driva igenom denna politik om FN:s barnkonvention hade haft ställning av grundlag.

Centerpartiet drev på för att utredningen skulle få uppdraget att åtminstone utreda de två alternativen till att införliva barnkonventionen i svensk lag. Man borde ha tittat på fördelar och nackdelar med att antingen göra barnkonventionen till en del av grundlagen, i regeringsformen, eller införliva den som en vanlig lag. Men regeringen såg snabbt till att stänga den dörren. Man ville ha möjligheten att hålla högtidstal till barnkonventionens ära men inte låta den styra regeringens agerande.

Det andra skälet, herr talman, till att Centerpartiet ville låta barnkonventionen bli en del av grundlagen och inte bli en av alla andra lagar var de invändningar som har kommit från en stor del av de remissinstanser som har juridisk kompetens – alltifrån Lagrådet till juridiska institutioner vid våra högskolor och universitet.

Att tillämpa en internationell konvention, tillkommen under 80-talet med diplomatiska kompromisser som gjort att samtliga nationer kunde underteckna den, kommer, skriver man, att leda till mycket stora problem. De flesta av konventionens artiklar är allmänt hållna och utformade så att de inte passar för en direkt tillämpning i enskilda fall. Lagrådet går vidare och påpekar också det problematiska med att konventionsbestämmelserna innebär att rättstillämpningen, utöver domstolar och andra rättsliga instanser, även kommer att läggas på alla statliga och kommunala befattningshavare som handlägger ärenden rörande barn.

Herr talman! Vi skulle ha kunnat fatta ett beslut som gjorde barnkonventionen till lag och som ställde den över andra lagar genom att införliva den med den svenska regeringsformen. Det skulle också ha undanröjt en lång rad av de stora hinder som Sveriges samlade juridiska kompetens har listat upp. Därför yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 2 innebärande ett avslag på regeringens proposition och ett bifall till att vi tar ett nytt tag i den här frågan och ser om vi inte kan inkludera barnkonventionen i den svenska regeringsformen i stället.

Herr talman! Jag måste säga att det känns mycket fint att den troligtvis sista debatten jag har äran att genomföra under den här mandatperioden handlar om att vi ska inkorporera barnkonventionen i svensk lag.

Det här är en mycket stor dag för alla som är barn i dag och för alla framtidens barn i Sverige, för det här är ett beslut som förbinder oss att fullt ut garantera barns mänskliga rättigheter. Redan 1989 antogs FN:s konvention om barnets rättigheter, men trots att vi ställde oss bakom konventionen gällde den inte som svensk lag. Eftersom konventionen inte fick samma status som annan svensk lag gav det möjlighet för myndigheter och även för politiken att inte ta hänsyn till bestämmelserna. Resultatet av det har blivit att Sverige vid flera tillfällen har kritiserats för att inte i tillräckligt hög grad respektera barns rättigheter och att det finns stora brister i barns möjlighet att komma till tals. I dag visar Sveriges riksdag att vi vill ändra på det och att vi på allvar vill stärka barns egen ställning.

Det finns få saker som är så smärtsamma som att barn far illa. Varje stavelse i berättelser om barn i utsatthet är för de allra flesta så plågsam att berättelserna nästan blir svåra att ta in. Men hur illa vi än tycker om det och hur smärtsamt det än känns är barn i vår värld inte befriade från människans grymhet. Barn blir utsatta för brott, hamnar i kläm och blir utnyttjade och diskriminerade. Barn får bevittna sådant vi verkligen inte vill att de ska se och uppleva det som vi drömmer mardrömmar om att de ska bli utsatta för.

Att inkorporera barnkonventionen är inte bara ett sätt att garantera barn deras rättigheter utan också ett ställningstagande som visar att vi ser de barn som far illa och att vi vill göra allt i vår makt för att stärka dem – att vi är ett land som på allvar vill att barn ska ha rätt till sin barndom. Det beslut vi ska fatta är verkligen ett ställningstagande som vi ska vara mycket stolta över.

Herr talman! Det här är ett mycket viktigt beslut, och just därför tycker vi att det är olyckligt att regeringen inte valt att genomföra en ratificering av det tredje tilläggsprotokollet. Vad det handlar om är att barn ska ha rätten att bli hörda och få sin sak prövad med möjlighet till upprättelse när den som kränker ett barns rätt är staten. Sverige är ett av de länder i världen som är bäst för barn att växa upp i, men när det gäller barns möjlighet att blir hörda och få sin sak prövad får vi underkänt. I Barnombudsmannens rapport om barns och ungas klagomöjligheter står det helt klart att ett barns eller ungdoms möjlighet att få sin röst hörd och få upprättelse är mycket begränsad. Det är mycket oroande eftersom just det är en förutsättning för att kunna få sina rättigheter tillgodosedda i en rättsstat.

År 2011 antog FN:s generalförsamling ett tilläggsprotokoll till barnkonventionen om inrättandet av en internationell klagomekanism. Flera länder har därefter skrivit under protokollet, vilket innebär att barnen i dessa länder ges en reell möjlighet att få sin sak prövad inför barnrättskommittén när de inte kan få det på nationell nivå. Dessvärre finns inga tecken på att Sveriges regering är beredd att ta det steget. Konsekvensen av det är att det finns en risk att den nya lagen inte får det genomslag som vi önskar. För att den nya lagen verkligen ska få verkan menar vi att en förutsättning är att varje barn ska ha tillgång till effektiva rättsmedel för upprättelse. Att inte underteckna protokollet är att riskera att den nya lagen blir tandlös. Därför har vi en reservation där vi uppmanar riksdagen att underteckna protokollet för att på allvar stärka barns rätt.

Herr talman! I dag har vi en debatt här i kammaren som har sin grund i att vi vill stärka barns rättigheter. Vi vill se till att vi gör allt i vår makt för att alla barn som lever och bor här ska ha rätten till en fin barndom. Det är ett ställningstagande för att vi vill att var och en av oss ska kunna växa upp och få möjlighet att leva goda liv och växa upp till stolta medborgare i ett av världens finaste länder.

Det finns dock något som hotar våra barn mer än någonting annat just nu och som inte ens vår nya lag kan råda bot på. Det är att vi skulle bli ett land som bygger på rasistiska idéer – ett land där vi inte längre ses som ett folk utan där vi är uppdelade i vi och de baserat på vår härkomst och på våra religiösa uppfattningar. Det skulle vara ett land med hatet som grund. I den bästa av världar hade det här bara varit retoriskt dravel, men i dag är det dessvärre hårdfakta.

Borgarnas agerande kring införandet av barnkonventionen är ett ytterligare bevis för det. I en tid där de islamofobiska och rasistiska vindarna blåser allt hårdare genom Europa, där Sveriges moskéer utsätts för attentat varje vecka och där hatbrotten ökar lavinartat väljer Moderaterna och Centerpartiet att blåsa på den utvecklingen. De påstår helt felaktigt att med ett införande av barnkonventionen finns en risk att islamisk rätt införs i Sverige. De påstår att för att det juridiska begreppet kafalah, som är en placeringsform för barn, nämns skulle det kunna få juridisk betydelse, trots att de redan vet att det är fastslaget att det är nationell rätt som gäller och trots att de redan vet att vi har tydliga lagar som fastställer placeringsformer i Sverige genom SoL. Med skrämselretorik visar man tydligt vilket pris man är beredd att betala för att vinna politiska poäng. Det här är inte ett litet ställningstagande i en politisk fråga utan ett val av riktning. Det är en riktning som faktiskt är ett hot mot våra barn.

Det finns inte ett enda exempel i vår historia – inte en enda forskningsrapport och inte ett enda bevis – på att länder som bygger på att vi ska dras isär och där vi ska ses med olika värde är bra för våra barn. Det finns inte ett bevis för att det är en framkomlig väg för att stärka barns rätt. Däremot finns det fruktansvärda bevis på motsatsen. Därför är varje politiker som inte tar den utveckling vi ser på allvar och gör allt för att vända den en fara för våra barn. Den politiker som inte sätter våra barn i första rummet är en fara för det land vi har byggt upp – det land som vi i Vänsterpartiet kommer att göra allt i vår makt för att det ska fortsätta vara ett av världens bästa länder för barn att växa upp i.

Vi ställer oss bakom förslaget i propositionen men vill också lyfta vår reservation nr 5.

Herr talman! Maj Karlsson och Vänsterpartiet talar om vikten av att ett land inte dras isär, och det instämmer jag fullständigt i. Men det är just därför som det här förslaget riskerar att åstadkomma raka motsatsen, och det är därför som vi är kritiska till det. Varför? Jo, för att det inte är som Maj Karlsson hävdar. Det är precis tvärtom. I 2008 års svenska adoptionsutredning, SOU 2009:61, resonerar utredaren om ett franskt rättsfall där fransk domstol inte längre beslutar om adoption när ett barn tidigare har omhändertagits enligt kafalah och kraven som uppställs i artikel 20 barnkonventionen.

Utifrån de resonemang som förs i den här utredningen är det mycket möjligt, Maj Karlsson, att rättsläget i Sverige kan komma att påverkas i till exempel vissa adoptionsärenden om artikel 20 görs till svensk lag. Det är en konsekvens som man borde ha funderat över innan man tog ställning till det här förslaget som ni nu gör och innan regeringen hade lagt det på riksdagens bord.

Kafalah finns inte som rättsinstitut i svensk lagstiftning i dag. Men när man inför barnkonventionen i svensk lag innebär det att kafalah blir ett nytt rättsinstitut i svensk lag. Då blir det till exempel så att en domstol skulle bli tvungen att pröva om en placering genom kafalah bör accepteras rättsligt.

Vad har du, Maj Karlsson, att säga om detta? Detta är den juridiska verkligheten. Det är inte ett påhitt från min och Moderaternas eller Centerpartiets sida. Jag vill gärna höra din åsikt i den här frågan och hur du ser på det juridiska rättsläget givet detta avgörande.

Herr talman! Frågan har ju varit uppe i utskottet. Vi har hört alla som vi behöver höra för att förvissa oss om hur det ligger till. Det är jättetydligt: Nationell rätt gäller. Det kommer inte att innebära det ni blåser upp, den här farhågan. Vi har tydlig lagstiftning om vilka placeringsformer som finns. Det är dem vi har att förhålla oss till.

Vad ni gör med den här retoriken är att underblåsa en rädsla som vi ser har fått oerhörda konsekvenser i vårt land. Att ställa frågan i utskottet och ta reda på vad som gäller är högst rimligt, absolut. Men att fortsätta när vi fått svaret, när det är tydligt och till och med när Rädda Barnen går ut och säger att det här är befängt, att det inte är så att vi står inför att införa någon form av islamisk rätt genom att införa barnkonventionen som svensk lag, är inte det.

Jag tycker att det är mycket oroväckande att man i en tid som denna väljer att blåsa liv i en form av skrämselretorik, att man inte tar ansvar över huvud taget för den utveckling vi ser i Europa och i Sverige som är ett reellt hot mot våra barn.

Givetvis ska man ta reda på fakta och se vad det är som gäller. Självklart ska det inte finnas några frågetecken. Men jag tycker att vi har fått tydliga svar.

Man har den här lagstiftningen på det här sättet i Norge. Det har inte varit ett problem där.

Kanske är det så att det finns problem för Moderaternas politik med att införa barnkonventionen som svensk lag, för det finns saker som ni skulle få stora problem med – saker som faktiskt strider mot FN:s barnkonvention.

Herr talman! Det enda som är oroväckande i debatten i just det här replikskiftet är att Maj Karlsson inte tycks inse att om man inkorporerar barnkonventionen tar man texten och gör den till svensk lagtext. Det är i allra högsta grad oklart hur inkorporeringen av barnkonventionen och begreppet kafalah kommer att påverka svensk rätt.

Klart är dock att bestämmelser som framgår direkt i lagtext – och det riksdagen kommer att ta ställning till är inkorporeringen av barnkonventionen som lagtext – måste följas av våra myndigheter och domstolar. Är Maj Karlsson medveten om detta? Det tycks inte så i det här replikskiftet.

Nästa följdfråga är om detta kommer att innebära en möjlighet – eller en rättighet – att åberopa kafalah i stället för adoption eller placering i fosterhem. Kommer det att innebära att kafalah får rättslig betydelse i enskilda fall i Sverige? Det vet vi inte. Men Maj Karlsson tycks vara beredd att genomföra lagförslaget utan att den frågan är ordentligt utredd.

Jag tycker att det är allvarligt. Moderaterna tycker att det är allvarligt. Centerpartiet tycker att det är allvarligt. Det är därför vi har lämnat den här reservationen – inte för att vi inte bryr oss mindre om barns rättigheter än ni gör utan för att vi bryr oss lika mycket eller kanske till och med mer om deras rättigheter. Vi är mer intresserade av att barn inte ska behandlas olika beroende på etnisk, religiös eller kulturell bakgrund. Lika fall ska behandlas lika. Det här förslaget, som riksdagen ska ta ställning till, riskerar att åstadkomma det omvända.

Herr talman! Det stämmer ju inte. Utskottet självt har tydligt skrivit in att det är nationell rätt som gäller, och vi har tydlig lagstiftning om placering av barn i SoL. Där finns inte några frågetecken om vilka placeringsformer som finns och inte finns.

Ni underblåser en debatt som är farlig för barn i Sverige; så enkelt är det. Det är bara att titta på vilka som driver det här. Det är ni, och det är Sverigedemokraterna och Centerpartiet. Centerpartiet förvånar mig, men ni förvånar mig inte.

Självklart ska man ta reda på vad som gäller. Det gjorde vi också i utskottet. Vi har blivit noga informerade om vad det är som faktiskt gäller. Jag tror inte att det finns några reella frågetecken kring detta. Jag känner mig inte det minsta orolig. Det är tydligt att det är nationell rätt som gäller, och vi har lagstiftning kring det här.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Liberalernas reservation nr 4. Vi står givetvis också bakom vårt särskilda yttrande. Men först och främst vill jag vara tydlig med att vi liberaler står bakom betänkandet. Vi vill väldigt gärna se barnkonventionen som lag.

I dag, precis före den här debatten, hölls den sista partiledardebatten för denna mandatperiod. Det talades väldigt mycket, för det görs det under en partiledardebatt, men det talades tyvärr väldigt lite om barns rättigheter. Därför är det bra att vi nu har ungefär en timme på oss att stå här och tala om just barns rättigheter.

Det är många som känner mycket inför den här debatten. Det är flera som länge har sett fram emot den här dagen, och jag är en av dem. Jag är så otroligt glad att jag får vara med och trycka på knappen senare i dag, när vi klubbar igenom lagen. Barnrättsfrågor är någonting som jag har varit engagerad i sedan innan jag blev politiskt aktiv. Barnrättsfrågorna är också en av anledningarna till att jag valde Liberalerna, som då hette Folkpartiet.

Jag är stolt och glad över att representera ett parti som har drivit frågan om barnkonventionen som lag så länge som vi har gjort, och jag är stolt och glad över den stora barnrättsmotion som vi har lagt fram här i riksdagen vartenda år. Nu kan jag också stolt och glatt säga att vi har åtminstone en punkt som vi kommer att kunna stryka nästa år: barnkonventionen som lag.

Förslaget om barnkonventionen som lag sjösattes under alliansregeringen, roddes vidare under den rödgröna regeringen och kommer 2020 äntligen att segla i hamn. Men det betyder ju inte att arbetet med barns rättigheter på något sätt skulle vara över. Tvärtom är det då det absolut största arbetet börjar: att verkligen tillämpa lagen så att barns rättigheter stärks och ökar. Det kommer inte att vara lätt. I delar kommer det att vara riktigt svårt.

Nej, barnkonventionen är inte skriven som en lagtext. Det är för att det är en konvention, och konventioner ska egentligen inte behöva bli lag eftersom vi ska följa dem när vi har skrivit under och ratificerat dem. Problemet är bara att vi inte gör det.

Vi liberaler ser också svårigheter i det här. Vi ser också formuleringar som man kan tolka olika. Men jag är glad över att kunna säga att vi i utskottet har haft en bra dialog, där flera av Liberalernas farhågor har stillats genom förtydliganden i texten. Vi har också haft en bra dialog med regeringen och departementet under hela processen.

Det är svårare att förstå den kritik som kommer från de partier som säger nej på grund av att det skulle vara så svårt att genomföra det här över huvud taget. Vi har ju faktiskt ett grannland, Norge, som har gjort precis det som Sverige står i begrepp att göra.

De positiva följderna har varit många sedan lagen trädde i kraft 2003. Det berättade barnombudsmannen i Norge i en artikel redan 2016. Barnrätt har fått ökad uppmärksamhet exempelvis i medierna, där antalet artiklar om barnkonventionen tiodubblades under perioden 2002–2012. Förutom konventionen som sådan har framför allt artikel 12, den som handlar om barns rätt till deltagande, fått spridning och verkligen börjat gälla.

Barnkonventionen har också blivit ett viktigt politiskt redskap i Norge. I stort sett inga barn låses in på institution längre. I lagstiftningen råder nu nolltolerans för våld mot barn, någonting som vi har haft länge i Sverige men som Norge inte hade. Där var det faktiskt tillåtet med vad som kallades en lättare klapp.

Antalet domar som grundas på barnkonventionen har ökat kraftigt. Man har använt barnkonventionen i rättsfall som har handlat om mobbning, i vårdnadstvister för att säkra barns rätt att bli hörda, i rättsfall där man väger mellan fängelsestraff eller annat straff för minderåriga och i många andra fall.

Man säger i Norge att kunskapen om barnrätt och barnkonventionen har ökat bland både domare och advokater. Med andra ord: Barnkonventionen som lag har betydelse i praktiken.

Men – här kommer ett stort men – den som tror att allting som rör barn går att hitta i FN:s konvention om barnets rättigheter och att så länge man inkorporerar den och informerar om den är vi hemma, den har givetvis fel. När man talar om barns rättigheter är det lätt att fastna i att bara använda sig av barnkonventionen. Men barns rättigheter skyddas också i svensk lagstiftning, till exempel i föräldrabalken och i socialtjänstlagen som togs upp i ett replikskifte alldeles nyss.

Vi behöver prata om hur barnen själva ska få kunskap om sina rättigheter. Det är tyvärr alldeles för få som har den kunskapen. Visserligen pratar man en del om barnkonventionen, men inte om barns andra rättigheter och vad den praktiska tillämpningen av dessa rättigheter innebär.

Det är bara att fråga barn själva. Vet de hur man gör om man behöver hjälp? Vet de var man hittar telefonnumret till socialtjänsten? Vet de när de behöver ringa dit?

Vi är många gånger stolta över att barn har det så bra i Sverige, och självklart ska vi vara det. Mycket är väldigt bra. Men Norge sprang ifrån oss redan 2003. Just nu springer Norge före oss i väldigt många frågor. Den Norgehistorien tycker jag att vi kan låta bli.

Det är många barn som diskrimineras i Sverige. Ofta handlar det om barn i särskilt utsatta situationer. Det gäller barn med funktionsnedsättningar, barn i ekonomiskt utsatta familjer, asylsökande barn och barn i samhällets vård.

Kommer barnkonventionen som lag att göra att alla problem försvinner? Nej, självklart inte. Det är ingen av oss här inne som tror det. Om det vore barnkonventionen som det hängde på borde ju problemen redan vara borta, eftersom vi egentligen har förbundit oss att följa barnkonventionen. Men just för att vi inte gör det i dag behöver mer göras.

Sverige får återkommande kritik för att vi isolerar barn, för att vi sätter barn i häkte. Den absolut första fråga som jag ställde under frågestunden här i riksdagen handlade om just barn som sätts i häkte under längre tid och den isolering som det innebär. Jag hoppas innerligt nu att ett av de sista beslut som jag är med om att fatta under den här mandatperioden innebär att Sverige kommer att slippa att få den typen av kritik framöver.

Att göra barnkonventionen till lag löser inte allting, men det är ett steg på vägen. Domstolar ställer högre krav på barn än på vuxna i en rättsprocess. Vuxna får större utrymme för att uttrycka sina åsikter. Ofta motiverar man detta med att barnet inte är moget att veta sitt eget bästa. Det vet inte alla vuxna heller.

Genom att göra barnkonventionen till lag visar vi att barn har egna rättigheter, att de är subjekt och inte objekt i sina egna liv och i samhället i övrigt.

Flera av de lagar som har stiftats under den här mandatperioden går stick i stäv med barnkonventionen. När den nu blir lag räknar jag med att man ser över dessa förslag och de förslag som har aviserat som inte är förenliga med barnkonventionen. Jag ser verkligen fram emot att till exempel familjeåterförening blir självklart.

Det går inte att välja vilka barn som ska omfattas av barnkonventionen. Den gäller alla barn. Det går inte heller att välja vilka rättigheter som ska gälla. Det handlar om hela paketet eller inget alls. Där väljer vi hela paketet.

Jag hoppas att barn och unga nu kommer att involveras mer i processen under de två år som vi har kvar innan lagen träder i kraft.

Jag tänker avsluta med ett citat från tioåriga Maja: När hon ställde upp som kandidat till elevrådet sa hon: ”Vuxna måste lyssna mer och bättre på oss barn. Vi är faktiskt inte bara framtiden, vi är här och nu”.

(Applåder)

Herr talman! Det är verkligen en glädjens dag när vi i riksdagen får debattera och fatta beslut om hur man ska fortsätta att stärka barns rättigheter, men det är inte en slutpunkt. Det är ett otroligt viktigt beslut som vi ska fatta i dag, men barns rättigheter behöver fortsätta att försvaras varenda dag för varenda unge som lever här och nu.

Barndomen är inte bara en transportsträcka mot vuxenvärlden. Barndomen är inte någonting som ska försvaras för att ett barn ska bli en lite bättre vuxen. Barndomen ska försvaras därför att den är det liv som barnen lever.

Sverige var 1990 ett av det absolut första länderna som ratificerade barnkonventionen, och det ska vi vara stolta över. Men kampen har inte slutat i och med det.

Trots att vi är ett av bästa länderna att växa upp har vi fortfarande försatt oss i positioner som gör att vi får kritik – ja, till och med kraftig kritik – för att vi inte lever upp till barnkonventionen.

Det är inte som Olle Adolphson skriver i barnvisan om det gåtfulla folket, att barndomen bara är en resa där man snuddar vid saker för att de ska bli glass. Barndomen kan vara mycket tuffare än så. Det är inte heller så som Astrid Lindgren beskriver i Pippi Långstrump, att alla barn är så starka att de kan brotta ned poliser eller övertyga socialtjänsten om vad som är just deras bästa barnhem.

Vi måste stärka barnens rättigheter om barnen ska vara skyddade. Att inkorporera barnkonventionen är det bästa sättet att göra det. Det säger vi inte utan mycket noggranna överväganden och inte utan att ha tittat på hur man har gjort i andra länder.

Vi har inte minst tittat på Norge som först ratificerade barnkonventionen, men efter några år insåg man att det inte räckte. Barnets rättigheter blir inte tillräckligt starka om vi inte fullt ut omfamnar dem i vår egen lagstiftning. År 2003 kom Norge fram till att man skulle göra barnkonventionen till norsk lag.

De invändningar som har framförts i Sverige från Lagrådet och andra remissinstanser var precis samma invändningar som framfördes i Norge. Men efter några år kunde man konstatera att det inte blev så farligt. Det gick faktiskt ganska bra. Det som gör lite ont är att när vi ska stärka barns rättigheter måste vuxna ibland backa undan.

Bara under den här veckan i den här kammaren har vi fått exempel på att den nuvarande regeringen inte är beredd att sätta barns rättigheter främst. Det gäller frågan om adoptioner som det kommer att fattas beslut om i dag. Där rycker regeringspartiernas företrädare lite på axlarna och säger att det strider mot barnkonventionen att man inte sätter barnets bästa i första rummet när vi pratar om adoptioner, men det finns ju vuxna intressen. Det borde vara omöjligt att inte följa barnkonventionen när vi har ratificerat den.

För några veckor sedan när vi i den här kammaren diskuterade vad som borde vara skyddat av barns rättigheter när det handlar om barn som är satta i samhällets vård. Dessa barn kanske allra mest desperat behöver vuxenvärldens skydd och hjältar omkring sig.

Regeringen föreslog att man ska fortsätta att tillåta isolering av barn, trots att det strider mot barnkonventionen. Vilket argument använde man? Jo, det är inte rättsligt bindande. Kritiken från internationella organisationer är inte rättsligt bindande, så därför går man emot barnens rättigheter. Jag hoppas att det är slut på det efter att vi i dag har fattat beslut om att göra barnkonventionen till lag.

Herr talman! Det finns skäl att fundera på om det är klokt att inkorporera barnkonventionen i lagstiftningen eftersom det inte är så vi brukar göra. Det är ett sätt som man kan hantera konventioner på, men det vanliga är att man i stället transformerar konventioner, det vill säga att vi ändrar vår lagstiftning så att den ska vara i överensstämmelse med konventionen.

Jag förstår dem som har varit tveksamma och tänker att det kanske blir bättre om man gör på något annat sätt. Men det ekar så tomt när de som hela tiden har varit emot att inkorporera barnkonventionen gång efter annan hittar på nya argument. Ett av de argumenten är att det i artikel 20 nämns kafalah och att det skulle innebära att vi frångår rättsliga principer eller öppnar upp för någon annan typ av lagstiftning i vårt land. Det är vansinnigt tomma argument.

Herr talman! Jag vill läsa ur en lagstiftning som antogs 2012, lag (2012:318) om 1996 års Haagkonvention, och inkorporerades i vår lagstiftning, precis det som föreslås med barnkonventionen.

Den lagens 1 § börjar så här: ”Artiklarna 1–53 i den i Haag den 19 oktober 1996 dagtecknade konventionen om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn (1996 års Haagkonvention) ska i originaltexternas lydelse gälla som lag här i landet. Originaltexterna ska ha samma giltighet.”

Vi gjorde alltså precis samma sak med Haagkonventionen som vi nu föreslår göra med barnkonventionen.

Under punkt e i artikel 3 i Haagkonventionen står det att de åtgärder som avses i artikel 1 i synnerhet kan gälla ”placering av barnet i familjehem eller på en institution, eller om vård av ett barn genom kafalah eller liknande institut”.

Detta nämns alltså redan i svensk lagstiftning. Det nämns redan i en konvention som vi har inkorporerat och gjort till en del av vår lagstiftning.

För att ändå vara säkra på att det inte råder någon som helst tvekan om vilka principer som ska gälla i vårt land och vilka rättigheter som ska gälla för barn säger vi kristdemokrater i vår motion att man måste följa upp och vid behov vidta åtgärder som syftar till att de grundläggande principerna i FN:s konvention om barns rättigheter efterlevs och tillämpas i enlighet med svensk rätt. Detta finns det nu brett stöd för i utskottet bland dem som står bakom förslaget.

Det är viktigt att detta görs, för vi får aldrig vila när det gäller att stå upp för barns rättigheter. Barn kan inte försvara sina rättigheter, och därför behöver de vårt stöd i både lag och praktik.

(Applåder)

Fru talman! Det var intressant att lyssna på Emma Henrikssons inlägg. Jag ska inte argumentera emot vår gemensamma syn på vikten av att stärka barns rättigheter.

Jag noterade dock en sak på slutet som jag tycker är viktig att klargöra. Emma Henriksson tog upp frågan om Haagkonventionens inkorporering, och det hon sa är inte helt korrekt. Haagkonventionen innebär inte att det har förts in en princip i svensk lagstiftning som medför att vi har begreppet kafalah. Det infördes en samrådsskyldighet i och med Haagkonventionen. Men begreppet kafalah blev inte en del av svensk rätt för att Haagkonventionen inkorporerades.

Detta är en väsentlig skillnad, som jag tycker att Emma Henriksson skulle ha varit lite tydligare med i talarstolen än vad hon faktiskt var. Det är nämligen detta som skiljer Moderaterna och Centerpartiet från utskottsmajoriteten i synen på dessa frågor.

Det som däremot händer när man nu väljer att inkorporera hela barnkonventionen i svensk lagstiftning är att begreppet kafalah blir en del av svensk lagtext.

Vi kan inte jämföra Haagkonventionens inkorporering med den inkorporering som nu föreslås och säga att det är precis samma sak och vi har redan begreppet. Det är inte så. Det är bara en samrådsskyldighet som stadgas genom Haagkonventionen.

Är Emma Henriksson medveten om denna skillnad?

Fru talman! Införandet av barnkonventionen i svensk lag har föregåtts av ovanligt noggrann förberedelse. Alliansregeringen tillsatte en utredning som skulle titta på vad som var bästa sättet att stärka barns rättigheter. När den nya regeringen tillträdde ändrades direktiven så att utredningen skulle föreslå hur arbetet med att göra barnkonventionen till svensk lag skulle gå till. Förslaget har varit ute på bred remiss, och denna farhåga kom inte fram då. Det var inte denna kritik som framfördes.

Efter att denna diskussion kom upp har vi undersökt om detta kommer att ändra några rättigheter. Om barn i Sverige blir av med sina föräldrar, kommer vi då bli tvungna att använda någon annan rättsprincips lagstiftning för att tillgodose att dessa barn får sitt skydd?

Vi har med hjälp av departementet frågat Norge, och vi har tittat på erfarenheterna från Finland och Tyskland, där många delstater till och med har barnkonventionen inkorporerad i sina grundlagar. Ingenstans har detta inneburit ett problem. Ingenstans har det ställts mot barns rätt att bli omhändertagna på ett bra sätt.

De gånger kafalah kan komma i fråga är om ett barn kommer till oss som redan är omhändertaget i ett annat land enligt det landets rättsprinciper. Då måste vi såklart se till det barnets rättigheter i förhållande till de föräldrar det har, enligt den kafalahprincip som då har tillämpats.

Men detta gäller redan i dag, för vi är folkrättsligt bundna av att vi har ratificerat barnkonventionen.

Fru talman! Låt mig upprepa att skillnaden mellan Haagkonventionen och den inkorporering som nu äger rum är tydlig. I det ena fallet, Haagkonventionen, stadgas en samrådsskyldighet. I det andra fallet görs barnkonventionens text till svensk lagtext. Det innebär att begreppet förs in och ges en rättslig innebörd som begreppet inte har i dag.

Huruvida detta kom fram i diskussionerna i utskottet eller remissinstanserna är oväsentligt. Det enda som betyder något är att det nu, här i dag, finns på agendan, och jag fick inget svar från Emma Henriksson: Finns det en skillnad mellan Haagkonventionen och den inkorporering som nu äger rum? Ja eller nej? Det tycker jag att kammaren har rätt att få reda på.

Låt mig också understryka en annan sak. Det som är riktigt allvarligt med inkorporeringen är att domstolar kommer att bli tvungna att pröva om en placering enligt kafalah bör accepteras rättsligt. Så är inte fallet i dag. I nästa steg måste man också pröva vad kafalah egentligen har för innebörd. Det innebär att tolka islamisk rätt, och all islamisk rätt förhåller sig på ett eller annat sätt till Koranen, vilket innebär att även svenska domstolar skulle behöva göra det. Det är inte i linje med svensk rättstradition att ta en religiös skrift och säga att en svensk domstol ska avgöra begreppet.

Det är många falluckor som öppnar sig i detta resonemang, och jag tycker inte att de som har diskuterat denna fråga riktigt har förstått vilket stort ingrepp detta är i förhållande till hur svensk rättstradition brukar fungera.

Att inkorporera konventionstexten till svensk lag innebär att man gör det rakt av utan att kunna formulera om och modifiera den till svenska förhållanden eller till svensk rättstradition. Det är var riksdagen står i begrepp att göra i dag, och jag tycker att det är fel.

Avslutningsvis, fru talman, yrkar jag också bifall till reservationerna 1 och 2.

Fru talman! Utan att formulera om och utan att tulla på barns rättigheter – det är just det som är poängen med att inkorporera hela barnkonventionen, för barns rättigheter är inte kompromissbara. Barns rättigheter måste försvaras, just för att det är mot de vuxnas intressen barns rättigheter ska skyddas.

Det finns flera delar i barnkonventionen som lyfter fram exempel på vilken typ av lagstiftning olika länder med olika rättstraditioner kan ha för att fullfölja sina åtaganden enligt barnkonventionen.

När det gäller att skydda barn som har mist sina föräldrar eller inte kan få omvårdnad av sina föräldrar har Sverige mycket väl utformade och beprövade regler och väl fungerande lagstiftning. Det är inget hot mot barns rättigheter att tillämpa den svenska lagstiftningen.

Det är också därför som vi i betänkandet och i de texter som majoriteten har skrivit och som vi i dag tar beslut på tydliggör att det är den svenska rättstillämpningen som ska gälla. Då spelar skillnaden i karaktär på den konvention vi redan har inkorporerat och den inkorporering som görs av barnkonventionen genom beslutet i dag ingen roll.

Fru talman!

Artikel 2: Alla barn har samma grundläggande rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras.

Artikel 3: Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet.

Artikel 6: Varje barn har rätt att överleva, leva och utvecklas.

Artikel 12: Barn har rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som rör dem.

Dessa artiklar är de fyra huvudprinciperna i FN:s konvention om barns rättigheter. De är grundpelarna för barns och ungas rätt till en trygg, säker och bra uppväxt.

Fru talman! Vi ledamöter av Sveriges riksdag, i det högsta beslutande organet i vårt land, kommer i dag att tillsammans visa hur kraftfullt och viktigt riksdagens arbete faktiskt är. Regeringspartierna har här tillsammans med Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna lagt blockpolitiken åt sidan därför att barns rättigheter är viktigare. Det gläder mig innerligt.

I dag känner jag en oerhörd stolthet över att få vara en del av denna församling. Vi har nu gått från förhandlingsborden till att debattera och senare i dag besluta om att äntligen göra barnkonventionen till svensk lag.

Det här är troligen min sista debatt i kammaren den här mandatperioden. Det har med stor sannolikhet fram till nu framgått att barns rätt till en trygg och säker uppväxt har varit det som utgjort grunden i mitt politiska engagemang. Därför är det med en oerhörd stolthet och en innerlig glädje som jag kan ägna mina sista minuter i den här talarstolen den här mandatperioden åt att deklarera att vi i eftermiddag kommer att trycka ja på knappen och besluta om att inkorporera barnkonventionen till svensk lag.

Fru talman! Genom historien har mänsklighetens syn på barns rätt förändrats. Direkt efter första världskriget blev det tydligt för samhällsledarna att barn behöver ett eget skydd. År 1924 beslutade Nationernas förbund, där den svenska rösten redan då var tydligt stark, att deklarera barns rättigheter. Då enades Nationernas förbund om fem artiklar som alla rörde stärkta rättigheter för barn. Där lades också grunden för att vi i dag ser barn som egna individer och egna rättighetsbärare.

Efter att världen hade stått inför sin andra kollaps med ett nytt världskrig trädde åter visionära ledare fram och skapade internationella organisationer för samlevnaden på jorden. Resultatet blev Förenta nationerna.

Decennierna som följde deklarerade det internationella samfundet flera grundläggande spelregler, såsom de mänskliga rättigheterna. Återigen insåg våra främsta ledare att barns utsatthet i samhället behövde regleras speciellt. Ett långt arbete som påbörjades redan 1924 kunde därför leda fram till att FN:s generalförsamling 1989 antog barnkonventionen. Den 20 november samma år var Sverige ett av de första länderna att ratificera barnkonventionen.

Sverige har länge gått före i kampen om barns rättigheter. Sverige är ett land som tar på sig rollen att vara förebild. Denna gång hann vi inte riktigt först. Exempelvis Norge hann före oss. Men det gav oss också en god möjlighet att studera och utvärdera deras viktiga arbete. Det var också därför helt naturligt för vår då nytillträdde statsminister Stefan Löfven att den 3 oktober 2014 i regeringsförklaringen deklarera att barnkonventionen nu skulle bli svensk lag. I dag går vi från ord till handling.

Fru talman! Sverige ratificerade barnkonventionen för 29 år sedan. Den är i sig ett rättsligt bindande avtal. Varför är det då så viktigt att vi nu nära 30 år senare gör den till svensk lag. Blir det någon skillnad? Jag skulle säga att det faktiskt blir det. Det visar ju också fakta från de länder som redan har inkorporerat konventionen.

Trots att det finns strategiska åtgärder, och trots att barns rättigheter fortlöpande transformerats in i gällande rätt och har gett avtryck i ny lagstiftning i Sverige, har rättigheterna inte fått tillräckligt genomslag i beslutsprocesserna som rör barn.

Barnrättighetsutredningens kartläggningar visar på en rad brister när det gäller genomslaget för barns rättigheter och för ett barnrättsbaserat synsätt. Tydligast är bristerna i fråga om principen om barnets bästa och barnets rätt att faktiskt få uttrycka sina åsikter.

Så, fru talman, barnkonventionen som lag behövs.

Sedan 2003 har barnkonventionen varit lag i Norge. Under hösten 2009 gjordes en utvärdering av norsk lag och praxis i förhållande till barnkonventionen som tydligt visade att barnkonventionen generellt sett har stärkt barnets rättsliga ställning och gett konventionen en högre status. Barnkonventionen tas nu på större allvar i Norge och kan också användas som en rättskälla. Jag är övertygad om att den också kommer att kunna användas så även i Sverige.

Jag är övertygad om att beslutet om att göra barnkonventionen till svensk lag, i kombination med viktiga och nödvändiga kunskapshöjande insatser, kommer att leda till att ett barnrättsbaserat synsätt får genomslag i praktiken även här. Samhällets ansvar för barns rättigheter förtydligas, och med detta stärker vi barns roll som egna rättighetsbärare.

Detta, fru talman, är inte rocket science på något vis. Sverige är, som sagt, inte först i frågan. Flera nordiska länder har gått före oss, däribland Norge, Finland och Island. De har med framgång redan inkorporerat konventionen till lag. Det är nu dags för Sverige att göra detsamma.

Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Det var intressant att lyssna på Yasmine Larssons beskrivning av processen som har lett fram till i dag och även de betraktelser hon gjorde om andra länder.

Jag skulle vilja ställa en fråga om Norge. Det är många i salen som har framhållit remissinstansernas betydelse när det gäller hur utskottet har formulerat sig i slutsatserna. Jag är dock lite förvånad över att Yasmine Larsson just pekat på Norge som ett föredöme. Tittar man på vad Kammarrätten i Stockholm skriver framgår det att de inte alls kan se att barnkonventionen har fått något särskilt genomslag i Norge. Hur rimmar det med påståendet att Norge skulle vara ett föredöme när det gäller inkorporering?

Norge kan för all del vara ett föredöme på många andra sätt, och de nordiska länderna har mycket gemensamt när det gäller skyddet för barns rättigheter, men att använda det som ett argument i sammanhanget när remissinstanserna inte anser att Norge tillfört något särskilt är intressant.

I Norge, precis som i Sverige, har man länge arbetat med barns rättigheter. Det finns naturligtvis delar av barnkonventionen som är bra, precis som Yasmine Larsson redogjorde för i talarstolen, men det finns också de delar som passar dåligt i svensk rättstillämpning. Därför hade det varit ett bättre förslag att plocka ut de artiklar som faktiskt kan innebära en förändring på riktigt i stället för att välja att inkorporera barnkonventionen med samtliga artiklar och hela lagtexten rakt av. Varför håller Yasmine Larsson inte med om detta? Vad är fördelen med att ta samtliga artiklar och göra dem till svensk lagtext i stället för att plocka ut de som är väsentliga? Hur är det med Norge?

Fru talman! Jag vill tacka Tobias Billström för frågan.

Jag hade hoppats att inte behöva ta ett replikskifte med Moderaterna, och särskilt inte med Tobias Billström, i den här frågan. Jag har nämligen en uppfattning om Tobias Billström och Moderaterna som en ledamot och ett parti som brukar stå upp för barns rättigheter. Jag har en mycket mer sympatisk bild av i synnerhet Tobias Billström än den som visas i debatten här i dag.

Moderaterna för i många fall ett ogrundat resonemang i den här frågan och i replikskiftena. I många andra frågor har man i talarstolen och i replikskiftena lyft upp kafalah och annat. Här lyfter man också upp Norge som ett dåligt exempel när det gäller att göra barnkonventionen till svensk lag.

Vi har under hela arbetet med att inkorporera lagen fått tydliga signaler på den direkta motsatsen. I Norge är de tydliga med att de har sett många fördelar under de 15 år som barnkonventionen har varit lag i Norge. De har sett att barns rätt har fått en mycket tydligare ställning i de rättsbaserade frågorna. I våra samtal uppmanar de också Sverige att göra barnkonventionen till lag.

Jag tycker inte att Tobias Billströms argument håller. Det är klart att om man inte har grundade argument i en fråga måste man leta fram dem. Det är tydligt att Moderaterna och Tobias Billström gör just det, inte minst i replikskiftena. Det är olyckligt. Jag trodde mer om Tobias Billström och Moderaterna än så.

Fru talman! Som jag sa inledningsvis i talarstolen tror jag inte att någon i det här rummet har någon annan uppfattning än att barns rättigheter är viktiga och bör stärkas. Det vi diskuterar är metoden för att åstadkomma detta och huruvida det förslag som ligger på kammarens bord stärker barns rättigheter respektive öppnar upp för problem.

Det är viktigt att ta upp diskussionen om Norge, när det argumentet används i talarstolen. Vi har en remissinstans, Kammarrätten i Stockholm, som menar att den inte kan se att barnkonventionen har fått något särskilt genomslag i Norge. Det är relevant information för kammaren, och det är därför jag använder mig av det.

Vi är inte, som Yasmine Larsson uttryckte det, argumentlösa – tvärtom! I vår reservation nr 2, som vi har lagt fram i betänkandet tillsammans med Centerpartiet, skriver vi tydligt att vi vill ha en annan metod för att inkorporera barnkonventionens olika delar. Vi vill ta fram artiklarna 2, 3, 6 och 12.

I synnerhet med tanke på det som Yasmine Larsson sa i talarstolen om artikel 12 kan det vara värt att komma ihåg att den tar upp barnets rätt att höras i ärenden om barnet. Med tanke på att det ofta förekommer kritik om att barn inte får komma till tals i den utsträckning som lagstiftningen redan i dag föreskriver anser vi att artikel 12 är så viktig att dess innehåll bör grundlagsfästas. Vi går alltså längre än Yasmine Larsson och hennes parti. Vi går längre än regeringens förslag. Vi säger att det här ska in i vår grundlag.

Det kunde vara värt att få en reaktion på det från Yasmine Larsson. Varför är inte det en bättre metod än att föra in lagtexter, så att domstolar måste förhålla sig till dem utan att vi här i kammaren har definierat vad vi egentligen menar med dem? Det måste man nämligen göra när man gör något till grundlag.

Jag tycker att vårt förslag hade blivit bättre. Jag beklagar att det inte kommer att bli på det viset. Men det skulle vara intressant att höra vad Yasmine Larsson säger.

Fru talman! I dag kommer många partier i den här kammaren att lägga partipolitiken och blockpolitiken åt sidan. Vi säger nämligen att barns rättigheter är viktigare än billiga politiska poäng.

Jag hade verkligen hoppats att Tobias Billström och Moderaterna skulle göra detsamma, inte minst när man i det här replikskiftet säger att man vill gå längre och är ett parti som står upp för barns rättigheter. Då borde Moderaterna rimligtvis kunna ställa sig bakom det som blir majoritetens förslag här i dag. Moderaterna borde rimligtvis kunna göra som andra partier, som säger att det här är det bästa alternativet för att stärka barns rättigheter. Det är ett förslag som kommer att vinna majoritet i Sveriges riksdag.

Jag tror inte att Moderaterna och Tobias Billström ljuger när de säger att de värnar barns rättigheter. Jag tror däremot att Moderaterna, inför den valrörelse vi står inför, vill vinna billiga politiska poäng på att skapa debatt i stora frågor, och jag tror att det här är en av de frågorna.

Det är oerhört ledsamt. Men jag är otroligt glad över att andra partier på andra sidan blockgränsen stöder regeringens förslag i dag och att vi gemensamt kan gå fram med ett förslag som vinner gehör i Sveriges riksdag, så att vi nu kan göra barnkonventionen till svensk lag.

Fru talman, åhörare, tittare och lyssnare! Den rödgröna feministiska regeringen arbetar systematiskt och målmedvetet med att bygga ett långsiktigt hållbart välfärdssamhälle. Det sker på många plan. Vi investerar i ny hållbar transportinfrastruktur, vi stimulerar utvecklingen mot hållbart byggande och vi utvecklar ekonomiska styrmedel för att göra det enklare för medborgarna att göra det långsiktigt hållbara valet i sin vardag. Det kallar vi grön skatteväxling.

Att förebygga ohälsa är självklart även det en viktig del i bygget av ett långsiktigt hållbart samhälle. Regeringen har därför valt att öka resurserna till Folkhälsomyndigheten och har riktat satsningar inom vårdområdet för ökat förebyggande arbete.

Fru talman! Det är dock inte alla partier som har de här ambitionerna när det gäller hållbar välfärd. Under alliansregeringens åtta år minskade nämligen antalet anställda i välfärden från 134 till 128 personer per 1 000 invånare. Det var en minskning med 6 personer per 1 000 invånare. Det kan låta lite, men det var en personalminskning med hela 4 ½ procent.

Alliansåren var således värre för välfärden än den omfattande budgetsanering av landets finanser som genomfördes på 90-talet. Då tvingades man minska antalet anställda i välfärden med 5 personer per 1 000 invånare.

Den feministiska regeringen har på bara fyra år återställt Alliansens nedmontering av välfärden. Nu är antalet anställda till och med högre än 2006, med 135 anställda per 1 000 invånare eller en personalökning med hela 5,5 procent under rödgrönt styre. Det menar jag är ett kvitto på att välfärden växer i Sverige, fru talman. Jag vill säga detta upprepade gånger för att motsäga den bild som den politiska oppositionen ofta försöker måla upp av vad som har hänt under de här fyra åren.

Observera att siffrorna omfattar alla inom välfärden, både de som arbetar för privata utförare som de som arbetar för offentliga utförare.

Fru talman! Den rödgröna regeringen reformerar också lagstiftningen i syfte att modernisera lagarna för att de ska fungera bättre i det långsiktigt hållbara välfärdssamhället.

Barnen är vår framtid, säger politiska ledare ofta. Och det kan ingen motsäga. Men det är en formulering som ofta används i sammanhang där man vill använda barnens situation som ett sätt att signalera framgång, framsteg och graden av välfärd. Det är därför lätt att barn blir objektifierade och används i politiska syften.

Världens alla ledare uttryckte också stor glädje, entusiasm och stolthet när de i FN:s generalförsamling den 20 november 1989 antog det som vi populärt kallar för barnkonventionen. Sverige ratificerade den redan året därpå. I dag är det 196 länder som har ratificerat konventionen, om jag har förstått det rätt.

Var det bara en symbolhandling 1989? Eller menade världens ledare allvar med konventionen? Det är en fråga jag tycker att man kan ställa sig efter så här nästan 30 år.

Tyvärr löser inte ens en konvention i FN alla problem som barn runt om i världen fortfarande har. Inte ens i Sverige räcker det, trots att vi gärna vill se vårt land som det bästa och mest civiliserade landet i världen. Men vi har exempelvis inte ratificerat alla tilläggsprotokoll till konventionen.

Det är inget fel att ha en positiv självbild. Det kan till och med vara en förutsättning för att kunna gå vidare att man exempelvis värderar målen i barnkonventionen högt och att våra ministrar då och då upprepar kraven på barnets bästa och barnets rätt. Men när vi jämför oss med andra länder måste vi komma ihåg att vi oftast jämför äpplen med päron, som man brukar säga.

Länder har nämligen väldigt olika förutsättningar, så det är svårt att jämföra åtgärder som länder vidtar, insatser, prioriteringar och ambitioner. Det man enklast kan jämföra är, tror jag, resultaten. Vi i Sverige har bland de bästa förutsättningarna av alla länder i världen. Ekonomiskt, kompetensmässigt, kulturellt och materiellt har vi oerhört goda förutsättningar. Jag menar därför att vi inte kan skylla på något om vi misslyckas.

Vi är skyldiga att leva upp till det vi åtar oss när vi skriver under internationella konventioner. Detta gäller även barnkonventionen. Det gjordes initialt, när vi undertecknade konventionen, ett ganska gediget arbete för att säkerställa att svensk lag då kunde anses leva upp till de åtaganden som vi skrev under på. Det är ju så man gör, och så uppfattades det.

Men att man då fann att befintlig lag i Sverige levde upp till konventionens krav verkar ändå inte ha hjälpt. Sverige har nämligen kritiserats ett flertal gånger för att vi trots detta i praktiken inte lever upp till konventionens alla mål.

FN:s barnrättskommitté anser exempelvis att Sverige behöver bli bättre för att leva upp till barnkonventionens bestämmelser. Man har listat följande rekommendationer, som är från 2017 och, tror jag, de senaste:

att barnkonventionen ska bli svensk lag

att Barnombudsmannen får mandat att utreda individuella klagomål från barn

att alla barn i Sverige skyddas mot diskriminering

att utreda barnets bästa i asylärenden och socialtjänstutredningar

att förbjuda isolering av barn på institution

att se till att anmälningsplikten fungerar när barn far illa

att stärka skyddet för barn mot sexuell exploatering

att undersöka orsakerna till barnfattigdom

att ändra utlänningslagen så att barn hörs i asylprocessen

att garantera att inget barn i samhällsvård utvisas tillsammans med föräldrar som barnet behöver skyddas från

att införa obligatoriska barnkonsekvensanalyser i alla beslut och processer som rör barn, till exempel i samband med lagstiftning, budgetfrågor och internationellt bistånd

att ratificera tredje tilläggsprotokollet till barnkonventionen om individuell klagorätt.

När man läser denna lista ser man att vi har väldigt mycket kvar att göra, eller hur? Vi är ganska många som tycker att det är rätt pinsamt att Sverige inte har kommit längre när det gäller att barnkonventionen ska få fullt genomslag.

Detta har i sin tur lett till att många genom åren har skrivit motioner här i riksdagen om att barnkonventionen ska inkorporeras, det vill säga i sin helhet tas in som lag i den svenska lagstiftningen. Jag har själv sedan jag kom in i riksdagen i augusti 2004 nästan varje år motionerat om detta, och jag vet att Miljöpartiets nuvarande språkrör, Gustav Fridolin, gjorde det före mig.

Jag har inte varit ensam om att göra detta. Vissa år har det varit många, från flera olika partier, som har skrivit motioner om en inkorporering av barnkonventionen i svensk lag, men det har funnits ett stort motstånd mot förslaget.

Efter voteringen hoppas jag kunna pricka av även den här frågan på min lista över förslag som jag som riksdagsledamot har drivit och som har förverkligats. Det är självklart extra tillfredsställande en sådan här gång, när motståndet har varit så stort, särskilt från dem som jag anser borde ha stått främst på barrikaderna för barnens bästa, nämligen domstolarna.

Rättsväsendet har faktiskt haft nästan 30 år på sig att genom tolkning enligt barnkonventionen, vilket vore det självklara, förskjuta svensk rättspraxis i konventionens riktning. Jag har dock hört att det är många inom jurist- och domstolsväsendet som anser att domstolarna snarare har bromsat en sådan utveckling än bidragit till den. Jag har inte lyckats få någon förklaring till varför.

Som påpekas i regeringens förslag innebär detta steg inte att arbetet är avklarat. Det återstår en hel del för att nå de ambitioner som barnkonventionen innebär. Riksdagen måste troligen under ett stort antal år framåt arbeta med att transformera lagar som berörs av konventionen för att vi ska nå fram.

Men det stora arbetet, fru talman, är naturligtvis att se till att barnkonventionen får genomslag i det praktiska arbetet ute hos alla myndigheter och verksamheter som berörs: i vården, hos företagen, i skolorna och så vidare. I den bästa av världar ska ju inte ett barn behöva gå till en domstol för att bli hörd och få sina rättigheter beaktade.

Sedan är det klart att om vi politiker menar allvar med att besluta för barnets bästa kanske det viktigaste långsiktiga arbetet handlar om att se till att bevara den biologiska mångfalden och att snarast bromsa in den pågående klimatförändringen, så att det vi lämnar efter oss är en värld som det är möjligt för kommande generationer – våra barn och barnbarn – att leva med.

Ett annat viktigt område där det tyvärr också går åt fel håll när det gäller barnens framtid är den ökande kommersialiseringen av grundläggande samhällsfunktioner. Barn är från början väldigt sköra och lättpåverkade varelser, som behöver stöd och trygghet för att utveckla den naturliga känsla för omtanke och gemenskap som utgör grunden för att vi som art har lyckats så väl. När barn tidigt möts av ett klassamhälle som slår ut, där man tidigt mäts och värderas, där konkurrens gallrar tidigt och där även ett barn ser att jämnåriga ges väldigt olika förutsättningar, riskerar vi att våra barn tappar en del av det som är unikt för oss demokratiska människor.

De parlament runt om i världen som menar allvar med att på riktigt leva efter FN:s konvention om mänskliga rättigheter och FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionshinder och att leva upp till FN:s barnkonvention måste göra mycket mer än att lagstifta. Då krävs det ett betydligt bredare samhällskontrakt mellan medborgarna och det demokratiskt styrda samhället. Men detta, fru talman, är ett betydligt svårare ämne och en mycket tuffare debatt än dagens.

Att vi i dag kommer att besluta att barnkonventionen i sin helhet blir svensk lagtext är ett väldigt viktigt steg i en lång process för att säkerställa trygghet och rättssäkerhet för våra barn. Det steget ska vi vara stolta över att vi som är valda denna mandatperiod får vara med och ta ansvar för i dag.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

Fru talman! Äntligen är det dags för Sveriges riksdag, för 349 ledamöter i Sveriges lagstiftande församling, att debattera och också besluta om att göra barnkonventionen till svensk lag. Det är ett stort steg för alla barn, barnrättsorganisationer och engagerade företrädare i det politiska Sverige.

Jag tänker inte använda denna stund för partipolitiska analyser av vem som driver vilken barnpolitik, även om det är tre månader kvar till valet. Det gör jag inte framför allt därför att debatten kommer att fortgå. Det finns inte ett enkelt svar. Med barnkonventionen som lag är vi inte överens om allting, utan vi kommer att fortsätta att ha debatter och diskussioner om bland annat sakpolitiken och möjligheten att se ett barnperspektiv.

Jag vill i stället tacka alla er som har bidragit till att vi står och sitter här i dag. Jag vill inte minst tacka de företrädare och de partier i riksdagens barnnätverk som har stått upp för barnen och som inte låter vare sig blockpolitik eller partipolitik hindra en utveckling där vi gemensamt stärker barns rättigheter.

Tack för att ni alla gör det ni tror på och för att ni, liksom regeringen, tror på politikens möjligheter att förändra! Det behöver vi alla i den tid vi lever i. Det behöver barnen nu och i framtiden.

Politik är som bekant att vilja, men också att våga – våga ledas av en övertygelse, i detta fall om att barn har rättigheter, alldeles egna sådana. Barn har rätt att bli lyssnade på och respekterade och att få sina åsikter och perspektiv beaktade.

Fru talman! Barnkonventionen antogs den 20 november 1989 av FN:s generalförsamling. Sverige var då pådrivande och ett av de första länderna i världen att skriva under konventionen.

Dåvarande statsministern Ingvar Carlsson har berättat att det var Lisbeth Palmes engagemang som gjorde att han intresserade sig så mycket för barnkonventionen. Intresset och övertygelsen om barns rättigheter har han burit med sig i alla år. Faktum är att han också deltog när vi samlade viktiga samhällsaktörer efter att propositionen hade lagts fram. Med sin erfarenhet och kunskap om både svensk och internationell politik gladdes han tillsammans med många andra över att barnkonventionen blir lag och underströk betydelsen av en stark och tydlig politisk ambition.

Den svenska regeringen ratificerade konventionen 1990, och även andra partier hejade på. I dag har nästan alla stater runt om i världen ratificerat barnkonventionen – 196 stater. Det har gått snart gått 30 år sedan Sverige tog detta viktiga steg. Vi har sedan dess gjort utvärderingar av hur barnkonventionen fungerar i Sverige.

Barnrättighetsutredningen gjorde en kartläggning av hur tillämpningen av lagstiftningen överensstämmer med barnkonventionen. Utredningen konstaterade att barnkonventionen inte har fått tillräckligt genomslag i rättstillämpningen och att det finns tydliga brister i förhållande till barnets rättigheter enligt konventionen.

Fru talman! Det räcker inte för oss som vill sätta barnens bästa i främsta rummet. Då måste vi göra mer. Vi måste göra som många andra länder, till exempel Norge. Att inkorporera barnkonventionen och göra den till svensk lag innebär ett förtydligande av att domstolar och rättstillämpare ska beakta de rättigheter som följer av barnkonventionen. Det gäller vid bedömningar som görs i beslutsprocesser i mål och ärenden som rör barn.

Genom att barnkonventionen ges ställning som svensk lag, i kombination med kunskapshöjande insatser riktade till myndigheter och kommuner, bedömer vi att ett barnrättsbaserat synsätt kommer att få genomslag i praktiken. Jag vill understryka formuleringen ”barnrättsbaserat synsätt”. Det är den största vinsten med detta. Det ska vara ett barnrättsbaserat synsätt genomgående – i myndigheter och hos kommuner, landsting och beslutsfattare.

En inkorporering av barnkonventionen är ett förtydligande av att mänskliga rättigheter även gäller barn och att de rättigheter som finns ska beaktas. Det får inte råda någon som helst tvekan om att mänskliga rättigheter även gäller barn. Det måste vara självklart att barn får uttrycka sina åsikter i situationer som rör dem, precis som vuxna får. Barn måste behandlas som bärare av rättigheter.

Barn är mer beroende av oss vuxna och också mer sårbara. Det påverkar barns möjligheter att själva tillvarata sina rättigheter. Därför är det så viktigt att vi genom att göra barnkonventionen till lag synliggör barnets rättigheter och därmed också tydliggör barnets roll som rättssubjekt med egna specifika rättigheter. Barnet måste vara i fokus i de situationer som gäller barnet. En inkorporering ger konventionen högre status och ger allvar och tyngd till barnets rättigheter.

Fru talman! Som barnminister är det mitt mål att Sverige ska vara ett av världens bästa länder att vara barn i och att växa upp i. Därför måste barns rättigheter få ännu tydligare genomslag i lagstiftningen.

Därför har regeringen förutom propositionen om inkorporeringen också tagit initiativ till att ta fram en vägledning som kan utgöra ett stöd vid tolkning och tillämpning av barnkonventionen. Vägledningen syftar till att underlätta för olika aktörer, bland annat vid rättstillämpning, genom att redogöra för hur man metodmässigt kan gå till väga när man tolkar och tillämpar en internationell konvention som barnkonventionen parallellt med svensk lagstiftning. Vägledningen ska säkerställa att barnets rättigheter tas till vara i rättstillämpningen.

Konventionen ska gälla parallellt med svensk lagstiftning. Det är den väsentliga skillnaden när vi inkorporerar barnkonventionen.

Fru talman! Precis som när Sverige ratificerade barnkonventionen står nu flera partier bakom att göra konventionen till svensk lag. Jag välkomnar återigen samsynen och förmågan att se att vi gör detta för att sätta barnens rättigheter främst. Låt mig också understryka hur betydelsefulla Sveriges barnrättsorganisationer har varit i processen och hur viktiga de kommer att vara framöver. De har gjort ett otroligt arbete, men mycket arbete återstår. En inkorporering av konventionen i svensk lag är ett stort och viktigt steg, men arbetet fortsätter.

Fru talman! Sveriges riksdag är demokratins hjärta. För dem i vårt land som är barn vill jag visa att det finns en regering och riksdagsledamöter som är vuxna och som är beredda att stå på barnens sida. När det finns svaga, utsatta eller oskyddade barn måste samhället stå starkt. Därför har jag och regeringen lagt fram förslaget om att göra barnkonventionen till svensk lag.

(Applåder)

Fru talman! Vi möts igen, statsrådet och jag. Senaste gången vi stod här var den 1 juni. Då möttes vi i en interpellationsdebatt som jag hade tagit initiativ till och som gällde just inkorporeringen av barnkonventionen.

Det finns inga enkla svar, sa statsrådet i talarstolen. Nej, men man behöver kanske inte heller komplicera saker och ting. Precis som i min interpellationsdebatt med statsrådet anser jag fortfarande att regeringens ställningstagande är något märkligt.

Regeringen föreslår alltså att kafalah ska ges rättslig betydelse i Sverige trots att man inte vill att kafalah ska tillämpas. Jag citerar statsrådet från riksdagens protokoll den 1 juni: ”Vi kommer inte att införa några nya placeringsformer, Tobias Billström. Du känner mycket väl till detta.”

Samtidigt inför man nu, genom det beslut som statsrådet har prisat här i talarstolen, kafalah i svensk rätt. Man lämnar över makten till domstolarna. Hur ska regeringen och statsrådet garantera att domstolarna inte tillämpar den lagstiftning som regeringen i dag har infört? Det tycker jag att vi har rätt att få ett svar på här i kammaren i dag.

Fru talman! Jag trodde möjligen att Tobias Billström efter de veckor som gått skulle ha något mer argument i en debatt om att göra barnkonventionen till svensk lag.

Det handlar om att stärka barns rättigheter på bredden. Vi talar om 54 artiklar. Tobias Billström har inte hakat upp sig på en enskild artikel. Han hakar inte upp sig på första punkten, som talar om vilken rättigheten är, och inte heller andra punkten, som talar om hur rättigheten ska införlivas, alltså genom att man anpassar svensk lagstiftning. Det han hakar upp sig på är den tredje underpunkten, som exemplifierar vilka omvårdnadsformer som kan finnas.

Tobias Billström! Ingen enda remissinstans har ens nämnt risken för att vi skulle få kafalah i Sverige. Det kanske kan vara vettigt att berätta vad det är, för det kanske inte är känt för alla. Det är en form av omvårdnad i länder som har islamisk lag. Där accepterar man inte adoption, utan man har en egen form som är ett slags blandning av fosterhem och familjehem. Ingen remissinstans har påtalat risken för att detta skulle kunna bli del av svensk lag.

I stället är det de 54 artiklarna som uttrycker rättigheter som blir svensk lag. Hur vi sedan gör detta ska fortsätta att transformeras i den svenska lagstiftningen. Men påstå inte att vi genom exemplifiering av omvårdnadsformer skulle införa en ny placeringsform! Jag hade faktiskt väntat mig mer av Moderaterna, som är ett stort parti, och inte minst av Tobias Billström.

Kan det verkligen vara möjligt att riksdagsledamoten inte förstår hur en konvention är uppbyggd? Eller förstår han möjligen inte hur vi stiftar lag i Sverige?

Fru talman! Statsrådet har ett väldigt högt tonläge i debatten i dag. Det hade jag nog inte haft i hennes ställe.

Det är inte bara artikel 20 som är ett problem. Jag kan ta upp en annan artikel och höra om statsrådet har bättre svar på den. Det är artikel 16. Där stadgas att inget barn får utsättas för angrepp på sin heder. Är ”heder” ett begrepp som vi vill ha definierat i svensk lagstiftning med tanke på alla debatter och diskussioner vi har haft om hedersvåld och hederskultur? Vi har inte det begreppet i svensk lagtext i dag. Det är ett exempel på ett begrepp som skulle behöva förtydligas för att myndigheter och domstolar ska förstå hur det ska tolkas.

Kommer det då att bli något förtydligande? Nej. Barnkonventionens artiklar kommer att föras in som lagtext rakt av, utan något förtydligande. Vad har statsrådet att säga om det?

Låt mig säga en sak till. Jag var under många år som statsråd motståndare till att inkorporera barnkonventionen i svensk lagstiftning och höll emot efter bästa förmåga. Det gjorde jag bland annat för att jag lyssnade på de kloka juristerna på Justitiedepartementet. De sa till mig att barnkonventionen är en alldeles utmärkt stomme när man ska ta fram en ny lag. Då ska man jämföra med barnkonventionen och garantera att den nya lagstiftningen tar fasta på barns rättigheter. Att däremot använda den när man ska döma – vid avkunnande av domar – eller motsvarande är fullständigt meningslöst, eftersom den är alldeles för otydlig för att den ska kunna användas. Det sa en klok och kunnig jurist till mig.

Jag har haft hennes ord i huvudet under alla dessa år och i alla de diskussioner som jag har haft om denna fråga när jag var statsråd och fick frågan om jag tyckte att barnkonventionen skulle införas i svensk lagtext. Jag svarade nej på den frågan.

Jag ser inte detta som en framgång i dag, statsrådet. Jag delar inte din och regeringens uppfattning på denna punkt. Det gör inte heller mitt parti Moderaterna eller Centerpartiet. Vi hade hellre sett att man hade använt sig av grundlagen på det sätt som vi har föreslagit i vår reservation.

Fru talman! År 2012 gjorde Tobias Billströms regering Haagkonventionen till svensk lag, väl medveten om att ordet kafalah fanns nämnt även där. Samma justitiedepartement som Tobias Billström hänvisar till är helt oförstående inför skillnaden mellan dem. Tvärtom är det så att ordet kafalah omnämns på samma sätt. Inga konsekvenser angavs då. Inga konsekvenser finns heller framöver. Det finns inte heller konsekvenser från andra länder som har inkorporerat barnkonventionen i lag.

Jag konstaterar att barnengagemanget kanske inte riktigt sprudlar om riksdagsledamoten. Det är mycket fiskande i grumligt vatten. Det räcker inte att det enda exempel som dyker upp och som man har försökt spinna med i sociala medier i några veckor är kafalah, utan nästa exempel blir förstås heder.

Jag kan bara konstatera att barnrättsorganisationer på längden och tvären är oerhört engagerade i detta. De ser liksom regeringen och mig behovet och den framgång som det kommer att bli när barnkonventionen blir svensk lag. Jag vet inte om Tobias Billström tycker att det känns rätt eller inte att stå på samma sida som Bris, Rädda Barnen, Röda Korset, Unga örnar och Unicef, bara för att nämna några. Jag står i alla fall tryggt på samma sida som de gör.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)