Fru talman! Vi har nu någon timme framför oss där handikappfrågorna ska stå i fokus. Det är med glädje jag kan konstatera att viljan att förändra och förbättra inom det här området är stor. Det är nog allmänt känt att om människor både får ta del av och bidra med något så blir det en mångfald som inte bara gynnar den enskilde, utan hela samhället får ta del av det. Utskottet behandlar i betänkandet 20 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 2007 och 18 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 2008, alltså 38 motioner. I betänkandet finns fem reservationer och tre särskilda yttranden. Med det, fru talman, ser jag fram emot en givande debatt.

Fru talman! En av de stora frågorna inom området handikappolitik är hur och när vi når ett tillgängligt samhälle för alla. Det behövs målsättningar som är byggda på jämlikhet och full delaktighet i vårt samhälle. I det betänkande vi nu debatterar skriver utskottet att mycket händer på tillgänglighetsområdet. Vi siktar, vi bestämmer oss och vi skjuter på ett rörligt mål. Det är ett rörligt mål som kan bedömas helt olika. Vi väljer att bedöma det utifrån vårt perspektiv. Brukarna kanske har ett helt annat perspektiv. Jag tycker ändå att vi skulle kunna vara överens om att mycket återstår att göra för att nå målet. Regeringens politik, eller avsaknad av politisk vilja, gör att flera nu riskerar att gå från funktionsnedsatt till funktionshindrad. Vad menar jag då med det? Den politiska viljan kan ju avläsas på olika politiska områden. För några veckor sedan hade jag en debatt med kommunikationsminister Åsa Torstensson om kassaservice i glesbygd. Jag tog upp ett fall. Det var en blind man uppe i Svanstein som hela sitt liv har klarat sig själv. Han har kunnat bo själv och har skött sina räkningar själv. Ett politiskt beslut utan den politiska viljan att använda tillgänglighetsglasögonen förändrade hans liv från att vara funktionsnedsatt till att bli funktionshindrad. Vad är det som gör att regeringens politik kan leda till de konsekvenserna? Tittar man på jobbskatteavdraget kan man säga att det är ett val att inte satsa på den här målgruppen och se till att den får en säkrare plats på arbetsmarknaden. Man kan säga att det är ett val av incitament till gruppen friska som är inne på arbetsmarknaden i stället för ett val av incitament till gruppen funktionsnedsatta eller funktionshindrade som inte har tagit sig in på arbetsmarknaden. I vår politik ser vi till en av de kanske största bristerna som finns i tillgänglighetsanpassningen, boendet. En satsning nu under kristider på omställning av miljonprogram, för att se till att få dem anpassade för människor med funktionsnedsättning, är ett viktigt steg för att nå ett tillgängligt samhälle för alla. Det som förvånar mig är kanske den nyhetsmässigt stora händelsen när statsrådet Maria Larsson klev fram och sade att nu hade hon gjort en stor satsning tillsammans med SKL. Frågan för mig är vad den satsningen är. Vilka steg framåt tar man? Det man kan läsa ut är att det satsas på att få en del tågstationer tillgänglighetsanpassade. Jättebra, men fortfarande saknas väldigt mycket. Socialstyrelsens rapport kom för någon dag sedan. Det kom ett pressmeddelande från dem. Rapporten visar att en stor andel av dem som i dag får ekonomiskt bistånd - 35 procent av den gruppen - bär på någon sorts funktionsnedsättning. Framför allt innehåller den gruppen personer med psykiska funktionsnedsättningar. I dag faller den gruppen igenom samhällets skyddsnät, och för att överleva tvingas de att leva på ekonomiskt bistånd eller att förlita sig på hjälp från anhöriga och vänner. Så säger Håkan Ceder från Socialstyrelsen. Gårdagens debatt på tv gav inga direkta svar till de kommuner och landsting som nu har brist på pengar och resurser. Försörjningsstöden ökar. Av dem utgör gruppen personer med funktionsnedsättning, funktionshindrade, 35 procent. De tar sig inte ut på svensk arbetsmarknad. De är inte fria. Det är inte enbart fråga om en funktionsnedsättning. Fredrik Reinfeldt gav inget svar till kommunerna i fråga om mer resurser till försörjningsstödet i gårdagens debatt. Det gjorde han inte heller när han besökte Norrbotten. Fredrik Reinfeldt gav heller inget svar på frågan om risken att tappa de välfärdsarbetare som gör livet tillgängligt för många människor med funktionsnedsättning i dag. Fredrik Reinfeldt nämnde ordet kärnverksamhet. Frågan som jag kan ställa till mina meddebattörer från allianssidan är vad kärnverksamhet är om inte vettig tillgänglighetsanpassning, satsning så att en blind människa kan bo själv och inte bli funktionshindrad och vara tvungen att anlita hjälp för att kunna leva. Vad är kärnverksamhet i en kommun om inte en väl fungerande handikappomsorg? Mycket av motståndet som finns mot tillgänglighetsanpassning i vårt samhälle bygger på normer och attityder. Jag kan också uppleva att vi under lång tid har varit helt överens. Men hur man råder bot på fenomenet leder trots att vi är överens om problembeskrivningen till olika slutsatser eller inga slutsatser alls. I går hade vi möjlighet att lyssna på representanter från Handisam. Där framkom med all tydlighet att regeringen inte valt att be om en fullständig omvärldsanalys om vad som görs på incitamentssidan runt om i vår nära omgivning. Varför inte? Varför inte välja att ta in goda kunskaper om hur man jobbar mot norm och attityd i samhället? Tyskland har valt en modell där man har lyckats bra med att införa incitamentsprogram för gruppen med sämre syn och blinda och fått in dem på arbetsmarknaden. Italien har en modell. Amerika har en annan modell. Möjligheterna att titta och lära finns. Den solidariska välfärdsmodell som vi har haft, inte bara i Sverige utan också i de skandinaviska länderna, har stått sig stark tills nu. Men nu plötsligt upplever vi att vi är på väg i en annan riktning. Medan andra börjar se upp till hur vi har löst problemen i vårt land - Tyskland, Italien och Amerika - ändrar vi på vår inriktning. Vi har en möjlighet. Därför vill jag uppmana regeringen och er som tillhör regeringsmajoriteten att begära in en omvärldsanalys och fundera över incitamentsprogrammen. Kalla det för vad det handlar om. Kvotera om så skulle behövas. Möjligheten att nå målet om tillgänglighet beror på tillgången till hjälpmedel i individens vardag. Vi har under en tid kunnat följa hur hjälpmedelsvolymerna konstant har ökat kraftigt och hur kostnaderna har ökat. Med det för ögonen ställer vi socialdemokrater krav på att regeringen också formulerar en nationell strategi för hur det växande behovet av hjälpmedel ska mötas. Det här är grunden för att få tillgängliga arbetsplatser. Det är grunden för att döva människor ska kunna umgås på samma sätt som vi gör i konversationer över en kaffekopp vid en kaffeautomat. Behovet av personliga ombud är också ett område som är eftersatt. Här bör regeringen också återkomma med förslag som gör att vi får mer fart i det arbetet. Det är en viktig del i tillgänglighetsanpassningen av ett samhälle där människor som är i behov av ett personligt ombud saknar ett sådant. Därför behöver arbetet stärkas för att komma till rätta med det. I betänkandet finns två särskilda yrkanden. Jag vill lyfta fram ett av dem. Det handlar om vikten av att regeringen och riksdagen bör se över problemen med alltför många myndighetskontakter för gruppen personer med funktionsnedsättning. Låt mig ta upp mina egna erfarenheter. Jag är förälder till två barn med funktionsnedsättning. Jag vet vad som krävs av människor, anhöriga eller personer med funktionsnedsättning, i kontakterna med myndigheterna. Jag kan föra min egen talan här i riksdagens talarstol, men för mig eller den kvinna som föder sitt första barn och i samband med förlossningen får veta att barnet har en funktionsnedsättning kan en skilsmässa ske. Det är ganska vanligt förekommande när det handlar om människor som får barn med funktionsnedsättning. Den kvinnan ska vara stark nog att möta myndigheter på samma villkor som jag. Där inser man orimligheten, och förhoppningsvis inser man behovet av ett förenklingsarbete på området. Det är viktigt att kunna känna sig fri i samhället i stället för hindrad av det samhälle man bor i. Det måste vara lika viktigt med förenklingsarbete för människor med särskilda behov och deras myndighetskontakter som det förenklingsarbete som drivs för friska företag. Ett samordnings- och förenklingsarbete måste till. Fru talman! Jag vill avslutningsvis ta upp frågan om LSS. Det är svårt att inte göra det. Det gäller väntan på ett nytt LSS-förslag. Jag satt med i utredningen som kom att leda fram till en förnyad LSS-reform. Utredningen innehåller nya reformer och nya insatser. Framför allt är förslaget en besparing på gruppen som har rätt till assistans. Det var i en tid med högkonjunktur som vi lade fram det förslaget. Nu råder lågkonjunktur, och kommunerna går på knäna. Om tröskeln höjs för människor att få personlig assistans ska vi veta att dessa människor måste vända sig till socialtjänsten och socialtjänstreformens arbete. Mitt medskick är enbart att se till att finansieringsprincipen får råda fullt ut och att de människorna inte hamnar hos socialtjänsterna i kommunerna, som redan nu går på knäna. Vi hör skriket efter resursförstärkningar till kommunerna. Huvudfrågan, fru talman, är: När kommer regeringen med besked om hur man tänker gå vidare med tillgänglighetsarbetet efter 2010? Jag yrkar bifall till reservation 1. I detta anförande instämde Ann Arleklo, Catharina Bråkenhielm, Christer Engelhardt och Per Svedberg (alla s), samt Elina Linna (v) och Thomas Nihlén (mp).

Fru talman! Det betänkande som vi diskuterar bygger på motioner, och väldigt många av motionerna har behandlats med förenklad behandling. Det kommer därför att vara väldigt många frågor som hänger kvar när det gäller regeringens insatser och regeringens förslag i handikappolitiken. Som Lars U Granberg avslutade sitt anförande med finns det många frågor där vi väntar att regeringen kommer med förslag till svar. Fru talman! När det gäller det här betänkandet har Vänsterpartiet två egna reservationer och två tillsammans med s och mp. Självklart står jag bakom våra samtliga reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservation nr 1. I mitt anförande kommer jag att närmare beskriva de två egna reservationerna. Men först ska jag säga några ord om tillgänglighet. Som bekant närmar vi oss året 2010, det år då vi ska ha ett samhälle tillgängligt för alla. Det lovar den nationella handlingsplanen för handikappolitiken, beslutad här i kammaren för snart tio år sedan. Både regeringen och vi riksdagsledamöter vet att vi inte kommer att nå upp till målet. Vi i oppositionen väntar att regeringen nu skyndsamt ska redovisa hur man tänker gå vidare för att kunna uppnå de uppsatta målen. Fru talman! Hösten 1997 berättade en undersköterska med namnet Sarah Wägnert för massmedierna om de missförhållanden som boende på ett äldreboende i Solna utsattes för, detta efter att chefer och politiker inte hade lyssnat på personalen när de tidigare påtalat problemen. Denna händelse ledde till lagen med namnet lex Sarah, som innebär att var och en som är verksam inom omsorger om äldre personer eller personer med funktionsnedsättning enligt socialtjänstlagen eller var och en som fullgör uppgifter enligt lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade, LSS, ska vaka över att enskilda får god omvårdnad, gott stöd och god service samt lever under trygga förhållanden och ska anmäla allvarliga missförhållanden som gäller någon enskild. Dessa skyldigheter gäller både i kommunal och i privat verksamhet. Det ska finnas rutiner på arbetsplatserna av vilka det framgår till vem och hur en anmälan ska göras. Allt är bra så långt, men sedan följer enligt Vänsterpartiets mening den svaga länken, nämligen att anmälan ska göras till närmaste chef. Vänsterpartiet menar att anmälningarna borde gå till en helt fristående och opartisk person. I vår motion föreslår vi att denna utomstående opartiska person skulle vara länskonsulenten. För några veckor sedan råkade jag träffa Sarah Wägnert, som nu arbetar som undersköterska på Mälarsjukhuset i Eskilstuna. Vi diskuterade lagen och problematiken med anmälan till chefen, för att jag skulle kunna berätta för mina kolleger i socialutskottet att också Sarah Wägnert är av den åsikten att anmälan ska gå till en fristående, opartisk person. Fru talman! Vänsterpartiet har i betänkandet en annan reservation där vi föreslår att Socialstyrelsen ska få uppdraget att klargöra att stammare har rätt till hjälpmedel och att dessa hjälpmedel ingår i landstingens ansvar. Ca 1 procent av alla vuxna stammar. Det är fyra gånger vanligare att killar stammar än att tjejer gör det. Kunskapen om stamning som funktionsnedsättning är liten hos allmänheten. Det finns många fördomar om stamning. Det är inte ovanligt att omgivningen tror att den stammande personen är blyg eller kommer att "växa ifrån" stamningen. Vänsterpartiet anser att samhället har ett ansvar för att hjälpa personer som stammar. Det finns tekniska hjälpmedel som kan erbjudas genom landstingens hjälpmedelscentraler, men i dag är det bara två landsting som har sådana hjälpmedel i sitt utbud, fastän det är landstingens uppgift att erbjuda hjälpmedel. Vi anser att det är en viktig fråga att tillgången till hjälpmedel för stammare garanteras över hela landet. Det är därför vi föreslår att Socialstyrelsen får detta uppdrag. Majoriteten i socialutskottet blundar för verkligheten och hänvisar frågan om hjälpmedel och andra åtgärder till stöd för personer som stammar till sjukvårdshuvudmännen. Det är beklagligt att majoriteten inte inser att endast få av landets stammare får tillgång till hjälpmedel som datorprogram och speciella hörapparater, hjälpmedel som skulle bidra till att stammare får förutsättningar för ett bättre liv. Fru talman! Jag avslutar med att upprepa mitt yrkande om bifall till reservation nr 1. I detta anförande instämde Eva Olofsson (v), Ann Arleklo, Catharina Bråkenhielm, Christer Engelhardt, Lars U Granberg och Per Svedberg (alla s) samt Thomas Nihlén (mp).

Fru talman! Till detta betänkande har Miljöpartiet tre reservationer som vi naturligtvis står bakom, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation nr 1, som handlar om ökad tillgänglighet för funktionshindrade. I det här betänkandet behandlas många motioner som tar upp viktiga och angelägna förslag till åtgärder inom handikappområdet. Ungefär var tionde medborgare i landet har någon form av funktionshinder. Då vårt samhälle på många sätt är organiserat för människor utan funktionshinder innebär det att ett stort antal människor dagligen möter hinder när de vill leva ett oberoende och jämlikt liv i gemenskap med andra. Det behövs ett medvetet och långsiktigt arbete för att undanröja dessa hinder. Vinsterna med att anpassa samhället så att personer med funktionshinder får ökade möjligheter att delta är många. Ett samhälle som visar att det har plats för alla människor blir ett samhälle där det är lätt att bry sig om varandra. Miljöpartiet vill bygga vidare på vägen till jämlikhet och egenmakt för alla funktionshindrade. Att arbetet med ökad tillgänglighet måste skyndas på är alla eniga om, men vi tycker att det går för långsamt. Vi menar att det är dags att skynda på detta genom att låta bristande tillgänglighet enligt lagen utgöra diskriminering. Det är en stor brist att man i den nya diskrimineringslagen valde att inte ta upp detta. Att samhället är tillgängligt är en av de allra mest centrala frågorna för människor med funktionsnedsättning. Det blir extra tydligt med den terminologi man använder sig av i FN-konventionen om mänskliga rättigheter, som Sverige nu har ratificerat. Där beskrivs funktionsnedsättning som nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga, medan funktionshinder beskriver den begränsning som en funktionsnedsättning innebär för en person i relation till omgivningen. Man kan uttrycka det som att man blir funktionshindrad när tillgängligheten brister. Miljöpartiet anser därför att en av de i särklass viktigaste åtgärder som regeringen snarast bör vidta på detta område är att återkomma till riksdagen med ett lagförslag som klargör att bristande tillgänglighet ska utgöra diskriminering. Detta skulle utan tvekan skynda på utvecklingen. Diskrimineringskommittén lade fram ett sådant förslag. Vi delar deras bedömning att arbetsgivare och andra som omfattas av lagens förbud mot diskriminering inte ska få missgynna en person med funktionsnedsättning genom att underlåta att vidta skäliga åtgärder för tillgänglighet. Att göra detta ska klassas som diskriminering. Regeringen anser att frågan om tillgänglighet bör utredas ytterligare. Vi menar att Diskrimineringskommitténs betänkande får anses innebära att frågan är tillräckligt utredd och att det var högst olyckligt att frågan inte togs in i den nya diskrimineringslagen. Vi anser inte att frågan behöver utredas ytterligare utan att regeringen skyndsamt bör återkomma till riksdagen med ett förslag till ändring av diskrimineringslagen. Handikappombudsmannen har konstaterat att bristande tillgänglighet är en av de största orsakerna till att funktionshindrade diskrimineras. Sveriges samlade handikapprörelse har i åratal påtalat behovet av en diskrimineringslag som inkluderar bristande tillgänglighet. Miljöpartiet vill vara en stark kraft i samhället som bejakar mångfald, humanitet och solidaritet. Det handlar i grunden inte om vilka insatser människor med funktionshinder ska ha rätt till eller om vilken service staten ska ha råd att ge dem. Det handlar om hur relationen mellan staten och medborgarna ska förändras för att vi ska uppnå social rättvisa för alla. I medborgarskapet ingår den självklara rätten att leva och delta på samma villkor som alla andra. Personer med funktionshinder är medborgare med rättigheter och skyldigheter som alla andra i samhället. Fru talman! Avslutningsvis vill jag ta upp frågan om personliga ombud, som vi anser är en mycket välriktad och viktig reform som vi både vill stärka, men också se en delvis förändrad konstruktion av. Reformen som har sitt ursprung i psykiatrireformen är välriktad genom att den kommer människor med psykisk funktionsnedsättning direkt till del. Ombuden hjälper människor att få tillgång till den hjälp de har rätt att få, från kommunen, landstinget och olika stödenheter. Ombuden arbetar nära den som de är ombud för och helt på dennes villkor. Reformen har byggts ut successivt till allt fler kommuner under de senaste åren. Det finns dock kommuner som valt att dra ned på verksamheten, och det finns också kommuner som inte har några ombud alls. Vi anser att det behöver utgå full statlig finansiering för de personliga ombuden. Att ombud inrättas över hela landet så att de som behöver får tillgång till dem bör ses som en statlig angelägenhet. Man kan se de personliga ombuden som en anpassad konstruktion av den samhälleliga ombudsmannafunktionen, som ju i alla andra sammanhang finansieras med statliga medel. Det kan ses som en rättssäkerhetsfråga för en grupp människor som annars har påtagligt svårt att få sina rättigheter tillgodosedda. I dagsläget utgår visserligen statsbidrag per heltidsanställt ombud som kommunerna ansöker om hos länsstyrelsen. Men bidraget täcker ungefärligt endast tre fjärdedelar av den faktiska kostnaden. I en del kommuner har man lagt ut verksamheten på brukarorganisationer, vilket vi tycker har stora fördelar. Vi föreslår att man förändrar konstruktionen så att de personliga ombuden kopplas till brukarorganisationerna i stället för till kommunerna. Fördelar med förändrat huvudmannaskap är att man bygger bort det indirekta beroendeförhållande som i dag är inbyggt i konstruktionen. Det är svårt att stå fri i sin kritik gentemot sin egen arbetsgivare. Att stå oberoende som personligt ombud ser vi som en viktig förutsättning för att ha ett verkligt brukarperspektiv och kunna agera utifrån det. Genom att de personliga ombuden kopplas till brukarorganisationerna säkrar vi en sådan utveckling. I detta anförande instämde Ann Arleklo, Christer Engelhardt och Lars U Granberg (alla s) samt Elina Linna (v).

Fru talman! Det betänkande som vi i dag ska debattera behandlar 38 motionsyrkanden, och jag vill yrka avslag på samtliga motioner mot bakgrund av pågående arbete på området. Det är med stolthet jag kan konstatera att den regering jag företräder tar handikappfrågorna på stort allvar. Vår grundinställning är att Sverige ska vara ett öppet och modernt samhälle som bejakar de olikheter och den mångfald som finns och att människor ska ges möjligheter att själva påverka de beslut som rör deras egna liv. Det handikappolitiska arbetet ska särskilt inriktas mot att identifiera och undanröja hinder för full delaktighet i samhället, som vi har hört flera personer här prata om, för människor med funktionshinder, att förebygga och bekämpa diskriminering av personer med funktionshinder och att ge alla med funktionshinder förutsättningar för självständighet och självbestämmande. Att vara funktionshindrad behöver inte vara ett problem om samhället anpassas och görs tillgängligt för alla. Därför tillsatte regeringen som en del i tillgänglighetssatsningen i oktober 2007 en statssekreterargrupp med uppgift att utarbeta en strategi för hur målen rörande tillgänglighet ska nås fram till 2010. Strategin fokuserar på tre områden: att intensifiera arbetet med att undanröja enkelt avhjälpta hinder i lokaler dit allmänheten har tillträde, att skapa en tillgänglig kollektivtrafik och att skapa en tillgänglig statsförvaltning. En förutsättning för att kunna åtgärda bristande tillgänglighet är att man har kartlagt vilka bristerna är och att man följer upp om de åtgärder som har vidtagits räcker. 14 myndigheter - däribland Arbetsförmedlingen, Banverket, Boverket, Skolverket och Socialstyrelsen, som har särskilt ansvar för att genomföra handikappolitiken i sin sektor, och Handisam, Myndigheten för handikappolitisk samordning, som strukturerar - samordnar och driver på arbetet. Som ett led i arbetet har Boverket i budgetpropositionen tillförts 6 miljoner för 2009 och lika mycket för 2010 för arbetet med enkelt avhjälpta hinder. Dessutom har regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting inlett ett samarbete för att intensifiera tillgänglighetsarbetet. Brister i tillgängligheten drabbar inte bara funktionshindrade utan alla som av andra skäl, till exempel ålder, har svårt att röra sig. Detta är också en viktig aspekt, då antalet äldre äldre ökar dramatiskt de kommande åren och därmed kostnaden för till exempel färdtjänst. Frågan om bristande tillgänglighet för personer med funktionshinder ska ses som en form av diskriminering utreds för närvarande. Fler i arbete är ett av denna regerings viktigaste mål. Detta gäller självklart även funktionshindrade, som med stöd av arbetshjälpmedel ska få möjlighet att komma ut i arbetslivet. Ett av målen är en tillgänglig kollektivtrafik. Det är viktigt att kollektivtrafiken är användbar för alla människor i samhället. Även personer med funktionsnedsättning ska kunna ta sig till och från skola, arbete och vänner med allmänna transportmedel. För att påskynda detta arbete avsätter regeringen 150 miljoner ytterligare under åren 2009 och 2010 för att tillgänglighetsanpassa den statliga infrastrukturen. Banverket och Vägverket fick 2006 i uppdrag att arbeta fram ett nationellt handlingsprogram för hur kollektivtrafiken ska kunna bli tillgänglig för alla. Dessutom har regeringen tillsatt en utredning som ska se över hur passagerarrättigheterna i kollektivtrafiken ska stärkas. När det gäller tillgängliga myndigheter bör statliga myndigheter föregå med gott exempel. De har därför fått i ansvar att göra sina lokaler, sin verksamhet och sin information tillgänglig för personer med funktionshinder. Till exempel ska de lokala servicekontoren utformas så att de är tillgängliga för alla. Vänsteroppositionen skriver i en reservation att de utvärderingar som har gjorts visar att mycket är gjort för att målen ska nås men att också mycket återstår. Redan år 2000 beslutade riksdagen om en handlingsplan för handikappolitiken med målet att Sverige ska vara tillgängligt för personer med funktionsnedsättning 2010, och jag kan konstatera att mer har gjorts på två år av den nya alliansregeringen än vad som gjordes på sex år av den gamla vänsterregeringen. Tekniska hjälpmedel är en oerhört viktig del i möjligheterna att klara sig själv. Det försöksprojekt som pågår i tre landsting, där man fritt kan välja hjälpmedel, är definitivt ett steg i rätt riktning mot större självbestämmande i vardagen. Det slår mig när jag läser vänsteroppositionens motioner och reservationer att det är så enkelt att ställa krav och anklaga regeringen för att den inte gör tillräckligt utan att ägna en tanke åt eller skämmas det minsta över att man inte genomförde alla dessa viktiga åtgärder när man själv satt vid makten och hade alla möjligheter att genomföra förbättringar. Fru talman! Alliansregeringen har fått ta över ansvaret här som på så många andra områden för vänsterregeringens tillkortakommanden, och vi kommer att göra allt vi kan för att uppnå målet om ett samhälle tillgängligt för alla. (Applåder)

Fru talman! Först till huvudfrågorna: När får vi ett besked av regeringen, som själv gör bedömningen att man inte kommer att hinna klart med tillgänglighetsanpassningen till 2010, om vad som behöver göras mer? Stolt - det kan man säkert vara. Sedan kommer harangen att ni har hunnit göra mer på två år än vad den tidigare regeringen gjorde. I går träffade vi representanter för Handisam som var väldigt tydliga med att det är väldigt rörliga mål. Men Kierkemann är tydlig: Under två års tid har man tagit jättestora kliv mot detta rörliga mål. Det är ett rörligt mål beroende på med vems ögon som ser på hur tillgänglighetsanpassningen har gått framåt i samhället. Kierkemann är säker, hon vet, att man har gjort rätt och att man har gjort mycket. Angående sysselsättningen var regeringen uppvaktad av den samlade handikapprörelsen i Sverige när ni drev igenom förvärvsavdraget. I det läget ställde de handikappade krav på att använda pengarna för att minska utanförskapet genom att skapa incitament för att personer med funktionsnedsättning ska får en säkrare plats på arbetsmarknaden. Vad var det regeringen valde? Incitamentet att gynna de friska, gynna dem som är inne på arbetsmarknaden och har en säker plats. Man kan vara stolt, men jag förstår mig inte riktigt på den stoltheten. Huvudfrågan är: När får vi besked av regeringen om hur arbetet går vidare efter 2010?

Fru talman! Besked om att vi inte kommer att uppnå målen till 2010 har regeringen redan lämnat. Man har konstaterat att så kommer det att bli. Vad är det som återstår? Ja, där har Handisam ett stort ansvar att se över och göra utredningar. Vad man då ska göra beror lite grann på vilka delar som återstår. Som jag sade tidigare har framför allt de statliga myndigheterna ett stort ansvar för detta. Det pågår ett intensivt arbete på väldigt många olika håll för att nå målen. Vi kommer som sagt att göra allt vi kan för att nå målen. Det är jätteenkelt att kritisera, men det har hänt väldigt mycket de senaste två åren. Vi har haft två år på oss, och beslutet fattades 2000. Det är alltså snart tio år sedan. Den förra regeringen hade sex år på sig och hade möjligheter att göra väldigt mycket. Men det har gått i slow motion. Det tycker jag är värt att påpeka. Vad gäller förvärvsavdragen och att man valde att satsa på de friska var anledningen till det att vi ville ha så många som möjligt i arbete. För att det skulle löna sig bättre att arbeta än att gå på bidrag gjorde man den här prioriteringen. Det har visat sig att nästan 200 000 personer kom i arbete, och därmed blev det väldigt mycket mer pengar till statskassan, som man kan satsa på sådana åtgärder som handikappanpassning.

Fru talman! Då fick vi ett svar. Handisams omvärldsanalys ska ligga till grund för regeringens framtida politik när det gäller tillgänglighetsanpassningen av samhället. Det är intressant läsning; jag har hunnit gå igenom den ganska ordentligt sedan vi fick den i går i utskottet. Kierkemann fick kanske ett exemplar också, eller åtminstone fick hon ett i dag. När det gäller privatiseringar kan man göra det konstaterandet att om regeringen hade tagit omvärldsanalysen till sig kanske man skulle ha gjort en annan bedömning i den politik som man har skyndat fram under den här tvåårstiden. Handisam höjer ett varningens finger för steg som kan leda till ett undanträngande av tillgänglighetsanpassningen. Analysen är jätteintressant läsning, Kierkemann, ta till dig den. Jag hoppas att regeringen tar till sig den för att undvika alla de fallgropar som belyses i rapporten. Jag är inte riktigt säker på att det är det som jag trots allt söker efter. Jag hoppas att regeringen tar till sig vad Handisam säger.

Fru talman! Det fanns inga omvärldsanalyser kvar när jag kom fram, så jag har inte sett den. Vi skulle få den på mejl, men jag har inte fått det heller.

Fru talman! Marianne Kierkemann tycker att vi i oppositionen ska skämmas. Jag undrar om Marianne Kierkemann inte är stolt över den handikappolitik som har förts i Sverige fram till de två senaste åren. Vi har gjort otroligt stora framsteg i handikappfrågorna. Det är inte de två senaste åren som är något revolutionerande inom handikappolitiken. Man säger om tillgängligheten att enkelt avhjälpta hinder ska vara borta före utgången av 2010. I valrörelsen 2006 hade alla partier, och speciellt allianspartierna, väldigt hög svansföring. Man skulle se till att de enkelt avhjälpta hindren skulle bort och att tillgänglighet för alla skulle uppnås. Nu vet regeringen lika väl som vi i oppositionen att det inte kommer att ske. Därför tycker jag att det vore väldigt intressant att höra hur Marianne Kierkemann utifrån regeringens perspektiv tänker hjälpa till för att i alla fall nå mer än vad det i dag ser ut att bli. Som det sagts här hade vi Handisam i socialutskottet i går, och man menade att det behövs attitydförändringar, det behövs rättighetsperspektiv i lagstiftning och tydligare styrning i regleringsbreven. Jag vill lägga till att det behövs pengar. Marianne Kierkemann talar om 6 miljoner. Vänsterpartiet har i årets budget 200 miljoner för tillgänglighetsåtgärder.

Fru talman! Handisams analys fick jag som sagt inte eftersom den var slut när jag kom fram. Men jag svarade tidigare på Lars U Granbergs fråga om när vi kommer att kunna nå målen. Jag har svarat: Nej, vi kommer inte att nå målen. Innan man sitter i regeringsställning vet man inte hur det ser ut rent konkret. Ibland ser det värre ut än vad man trodde innan, och så var väl fallet i den här frågan. Jag kan inte, förrän man har gjort ytterligare en avstämning efter den här, säga var de största problemen ligger. Men jag har räknat upp ett antal olika områden där regeringen har satt press på myndigheter och intensifierat samarbetet för att nå de här målen, vilket jag tycker är otroligt viktigt. Och jag vill säga att jag är oerhört stolt över den handikappolitik som bedrivs, men det finns väldigt mycket ytterligare att göra.

Fru talman! Det finns mycket att göra, och det behövs också pengar för att vi ska kunna nå upp till exempelvis tillgänglighetsmålen. Boverkets rapport om uppföljning visar att det behövs en tydlig ekonomisk stimulans om vi ska nå upp till målen. Boverkets rapport, som handlade om 2007 och kom 2008, visade också att kommunerna har bristande ekonomiska resurser. De klarar inte att avhjälpa hinder på grund av bristande ekonomiska resurser. Och vi vet att det i dag är fler och fler kommuner som har bristande ekonomiska resurser. Då har jag en fråga till Marianne Kierkemann. Regeringen verkar vara rätt så hårdnackad motståndare till att ge kommunerna bättre ekonomiska förutsättningar att klara av att till exempel nå upp till målen om tillgänglighet. Finns det inte någon öppning som Marianne Kierkemann kan se för att ge mer pengar? Jag tycker att det är nästan oförskämt att tala om att tillgänglighetssatsningen med 6 miljoner skulle hjälpa. Det räcker inte någonstans. 200 miljoner har Vänsterpartiet räknat med, och det tror jag är rätt så lågt. Har regeringen tänkt ge mer pengar till kommunerna?

Fru talman! När det gäller kommunerna och bristande resurser är det väl så att de flesta kommuner alltid har bristande resurser. Vad det beror på kan man fundera över. Det finns de kommuner som har låg kommunalskatt och en väldigt god service till sina medborgare, och det finns de som har hög kommunalskatt och en ganska dålig service till sina kommunmedborgare. Vad det beror på kan man som sagt fundera på. Elina Linna frågar om regeringen tänker ge mer pengar till kommunerna just nu. Vi är i en finansiell situation i Sverige, liksom i övriga världen, som ställer oerhört höga krav på hur mycket pengar som ska ut till massor av olika verksamheter. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har ju haft outsinliga resurser att ösa ur till både det ena och det andra. Att Vänsterpartiet har 200 miljoner förvånar mig inte ett ögonblick. Men resurserna ska ju räcka till alla olika delar. Vi lägger 9 miljarder i år och 12 miljarder nästa år i extra förstärkning till kommunerna. Jag tycker att det är ganska mycket pengar i förhållande till de 6 miljonerna som man kan fnysa åt. Det är ändå ett speciellt bidrag till en speciell verksamhet för att göra någonting för den här tillgänglighetssatsningen. (Applåder)

Fru talman! Jag yrkar först och främst bifall till socialutskottets förslag i betänkandet om handikappfrågor och avslår motionsyrkandena. Jag har nu suttit här ganska länge under debatten och har gjort ett överslag av hur många i salen som har funktionsnedsättningar, och det var 13 av 15. Jag tänker på dem som bär glasögon. Tillgänglighet till den fysiska miljön, till information och till kommunikation på olika sätt är tre punkter som är viktiga förutsättningar för självbestämmande och självförverkligande för alla, men alldeles särskilt för dem som är funktionshindrade på något sätt. I den nationella handlingsplanen Från patient till medborgare slås fast att handikappolitiken ska verka sektorsövergripande, och den ska vara integrerad inom alla politikområden. Det tycker jag är fantastiskt. Man har länge pratat om att man ska samverka mellan olika myndigheter, och nu helt plötsligt är det ett direktiv. Det är just då, tror jag, som man kan nå målet. Varje sektor i samhället, alla 14, har ansvar och uppdrag att göra samhället tillgängligt för alla. Jag har tidigare haft en sejour i denna kammare och är nu åter här sedan en kort tid tillbaka. Jag kan konstatera att vissa motioner lever än. Det är ändå ett antal år sedan jag var här senast. Det som slår mig nu när jag ser förslaget i betänkandet är att nu tar man tag i det här, att nu händer det saker och ting. Alla aktörer måste involveras. Det är glädjande att så många nationella handikapporganisationer har medverkat med ett stort engagemang, för det är just i en sådan dialog som man får fram hur vardagen ser ut och hur den kan göras bättre. Det finns massor av goda idéer som kommer fram i denna dialog. Myndigheten som har ansvar för detta är, som vi hört här tidigare, Handisam som inrättades år 2006. De ska vara pådrivare. De ska kartlägga hur kommuner och landsting arbetar med tillgänglighetsdatabaser. De ska tillsammans med Boverket lämna en redovisning den 1 juli i år. Vi har skrivit under FN-konventionen om mänskliga rättigheter för dem med funktionsnedsättningar och ska leva upp till den, och man arbetar mot det målet. Boverket och Sveriges Kommuner och Landsting driver också en informationssatsning för att enkelt avhjälpa hinder. Här har bland annat nämnts arbetet för en tillgänglig kollektivtrafik och tillgänglig statsförvaltning. Vi fick i går vid mötet i socialutskottet rapporter från Handisam om hur långt det har kommit. Och även länsstyrelserna har ett arbete att utföra som Handisam ska kolla upp. När man lyssnar på information, som vi gjorde i socialutskottet i går, är det ganska intressant hur man uppfattar den. Om vi alla i socialutskottet som lyssnade skulle skriva en berättelse om hur vi hade tagit till oss informationen, skulle det bli ganska många olika versioner, för man hör bara det man vill höra. Jag hörde att myndigheterna har tagit till sig uppdraget och att 70 procent av dem har skapat handlingsplaner och arbetar efter dem. De fysiska hindren har man först tagit tag i. Men man har även kommit en bra bit när det gäller kommunikationsmöjligheterna. De kommer starkt, sade personen som var i socialutskottet i går. Han sade också att de är medvetna om att målsättningen är rörlig och fylls på kontinuerligt. Man vet ju själv att visst kan man skapa nya behov. Det kommer ständigt nya behov, och då får man fylla på och prioritera utifrån det. Vi ser med tillförsikt fram mot 2010, då arbetet ska redovisas. Jag är också säker på att det finns mer att göra. Jag kan ta ett exempel på vad som hände i kollektivtrafiken i Skåne. Rullstolsburna ungdomar klarade inte att ta sig upp på tåget och fick inte hjälp. Alla vi - även om några har funktionshinder i form av dålig syn - kan visa hänsyn och inte tränga sig in och fylla tåget, utan se till att hjälpa andra upp på tåget och skapa utrymme. Vi vet alla hur trångt det är på de skånska tågen. Att visa hänsyn mot varandra betyder väldigt mycket. För var och en i arbetslaget är det otroligt viktigt för självkänslan att efter sin förmåga ha en uppgift, att ha sysselsättning, att ha arbete helt eller delvis. Jag arbetar i brukarorganisationerna - i fontänrörelsen med psykiskt långtidssjuka. Med tanke på det som Lars U Granberg tog upp i sitt anförande vill jag säga att det är viktigt att man kompletterar med brukarorganisationerna. Personligt ombud nämns. De gör jättestora jobb. Vi inom fontänhusen gör också stora jobb. Vi har ca 75 medlemmar i det minsta fontänhuset, i Båstad där jag är ordförande. I verksamhetsberättelsen från förra året kan man se att elva kommit i arbete med lön, fyra hade arbetstränat, tre hade brutit sin sjukskrivning och sjukersättning och sex hade arbetat ideellt utanför huset. Det blir 24 personer. Detta skedde med hjälp av småföretagare på orten. Det fungerar jättebra. Det är fantastiskt att se hur dessa människor när de kommer tillbaka till huset och berättar om detta strålar av självkänsla. LSS-kommittén, med Kenneth som ordförande, bereds ju. Därför behandlar vi inte de ärendena i dag. Det har vi kommit överens om i utskottet. Frågan om hundar har tagits upp. Det handlar om ledarhundar som gör ett fantastiskt arbete. Här är en jättestor möjlighet. Det är vi överens om. Det är väl något bra att arbeta vidare med. Alliansen har lyssnat på de olika företrädarna. Det pågår ett försöksarbete. Med tanke på den förra debatten om äldre finns det flera områden där man kan använda sig av djur. Så har vi frågan om hjälpmedel. Jag glömmer inte de motioner som fanns tidigare om hörhjälpmedel, glasögon och så vidare. Om man vill göra något enligt hälso- och sjukvårdslagen är det sjukvårdshuvudmännen som har ansvar för det. I Skåneregionen har man tagit tag i frågan om hörhjälpmedel. Alla som vill kommer att få hörhjälpmedel. Det känns jättebra. Det är landstingens uppgift. Massor av saker är gjorda. Det finns fler kvar att göra. En apparat har satt i gång med alla tillsammans där vi också måste vara förebilder. Jag tycker att alliansen och folkhälsominister Maria Larsson verkligen har fått fart på detta för att nå målen inom handikappolitiken, men det finns mer att göra och allt kostar inte. Alla måste bidra. Vi måste ge möjlighet till viss valfrihet. Tillsammans kan vi åstadkomma ett lysande resultat. (Applåder)

Fru talman! Gunnel Wallin nämnde Handisam som en viktig part i arbetet med att få ett tillgänglighetsanpassat samhälle. Gunnel tillhör ju Centerpartiet och vi har hört hur Centerpartiet vurmar för lagen om valfrihet och andra typer av valfrihetsmodeller. Lyssnade man på Handisams åsikter om hur det kan påverka tillgänglighet för människor med funktionsnedsättning innan man genomförde den lagstiftningen?

Fru talman! Gunnel Wallin nämnde Handisam som en viktig part i arbetet med att få ett tillgänglighetsanpassat samhälle. Gunnel tillhör ju Centerpartiet och vi har hört hur Centerpartiet vurmar för lagen om valfrihet och andra typer av valfrihetsmodeller. Lyssnade man på Handisams åsikter om hur det kan påverka tillgänglighet för människor med funktionsnedsättning innan man genomförde den lagstiftningen?

Fru talman! Som jag sade lyssnar man med olika öron. Jag använde mina öron och lyssnade. Jag tycker att man har kommit en bra bit på väg. Utifrån den kunskap jag har efter min korta tid i socialutskottet tycker jag faktiskt att man har kommit en bra bit. Man har fått grepp om frågan och en helhetssyn. Det tycker jag är väldigt viktigt. Jag sade också att det kommer att finnas saker kvar att göra. Det kommer det alltid att finnas, men vi är en bra bit på väg.

Fru talman! Det råder ingen tvekan om att mycket görs. Det är vi överens om, men vi är inte överens om att väldigt mycket återstår att göra. Lagen om valfrihetssystem har varit en stor fråga för Centerpartiet som har drivit på kraftigt. Det är underligt om man inte har tittat på vad Handisam säger: Konsekvensen med sådana system är att en risk är att valmöjligheterna blir färre om personer med funktionsnedsättning inte har reella möjligheter att göra sina val på samma villkor som övriga medborgare. Så skriver Handisam. Vidare säger man: Eftersom en del personer med funktionsnedsättning behöver stöd i att komma in på arbetsmarknaden kan det ökade individuella ansvaret försvåra möjligheten att få en anställning. Man tittar på kravställningar i större perspektiv än lagen om valfrihetssystem. Det jag vill säga är att man ju kan föra en politik så att pendeln slår väldigt kraftigt. En del gånger beskylls vi för att vara de som bara värnar det offentliga, vilket är fullständigt fel. Man kan också se att pendeln har slagit väldigt kraftigt från det nuvarande regeringsunderlaget till att enbart handla om valfrihetssystem och valfrihet. Man lyssnar inte ens på Handisam som har en specifik uppgift att sköta, nämligen att signalera om det finns risker. När man är ivrig påhejare av valfrihetssystem tycker jag att man borde ha lyssnat på Handisam i det här fallet.

Fru talman! Vi kan ta frågan om arbetsmarknaden och det exempel som jag gav som jag väl känner till när det gäller brukarorganisationernas möjlighet att hjälpa de psykiskt långtidssjuka och funktionshindrade till arbete. Den lösning som vi hade lyckats med i fontänhuset i Båstad till en mycket liten kostnad och ett stort socialt engagemang från småföretagarna tycker jag är en prestation värd att lyfta upp. Det har regeringen faktiskt gjort. Regeringen har inom psykiatrin satsat mer pengar på fontänhusen och personliga ombud. Det som lyfts upp som viktigt är att det är på individens villkor och inte på organisationens. Det är individen och individens valfrihet som är viktig.

Fru talman! För något år sedan hade jag förmånen att besöka dagverksamheten Pussel i Vetlanda i mitt hemlän, Jönköpings län. Det är en dagverksamhet för företrädesvis unga människor med förståndshandikapp. Jag kommer aldrig att glömma glädjen i blicken hos de unga människor som fanns på den här dagverksamheten över att tillhöra ett arbetsgäng, att tillhöra ett sammanhang, att tillhöra en gemenskap. Jag skulle önska att fler unga och äldre människor med den här typen av handikapp fick den möjligheten. Jag kommer heller aldrig att glömma det starka engagemang som fanns hos personalen som brann för sin uppgift och brann för sitt kall att se till att människorna på dagverksamheten skulle få en så bra och dräglig tillvaro och ett så meningsfullt liv som möjligt. Jag nämner detta för att det i mångt och mycket sammanfattar min drivkraft när det gäller handikappolitiken. Det är därför jag är aktiv och brinner för att vi måste se till att människor med funktionshinder, fysiska eller psykiska, ska få ett så drägligt liv som över huvud taget är möjligt. Det är drivkraften i mitt socialliberala engagemang. Det är drivkraften i att försöka få fler människor att komma bort från det som vi i Folkpartiet har kallat det glömda Sverige och ut i offentligheten ljus och bli en del av det samhälle som vi andra finns i. En viktig symbol för en offensiv svensk handikappolitik har under många år varit LSS, alltså lagen om stöd och service. Denna lagstiftning genomfördes i början av 1990-talet under den förra borgerliga regeringen och på initiativ av den dåvarande socialministern Bengt Westerberg. Detta var en väldigt viktig frihetsreform i vardagen för de människor som har mycket stora behov av stöd från samhället för att de ska kunna leva ett så drägligt och bra liv som möjligt. Detta är en frihetsreform som var ifrågasatt när den genomfördes. Den fick på sina håll mycket kritik. Det är också en reform som under den tid som den har funnits många gånger har utsatts för ett intensivt krypskytte, inte offentligt men från inte minst många socialdemokratiska kommunpolitiker. Nu har LSS-kommittén kommit med ett betänkande där det råder en enighet över alla partigränser om att det nu ska vara en nationell rättighetslagstiftning. Jag tycker att det är bra att alla partier nu kan enas om detta, men så har det inte alltid låtit. Jag vill bara påminna om det, och jag är glad över att vi har kommit så pass långt. LSS-kommittén har lagt fram ett antal förslag till reformer som nu bereds i Regeringskansliet. Jag hoppas att det kommer att bli ett positivt utfall av detta. Jag vill från Folkpartiets sida deklarera att vi naturligtvis är beredda att genomföra reformer för att se till att denna reform blir ekonomiskt och mänskligt hållbar i ett längre perspektiv. Men vi kommer aldrig att rucka på grunderna i den svenska assistansreformen som handlar just om att skapa ökad frihet och ökade möjligheter för funktionshindrade, framför allt de allra svårast funktionshindrade. Fru talman! Regeringen för en mycket offensiv handikappolitik. Sverige har tillträtt FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder. Regeringen har tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting tagit fram en strategi om hur man ska kunna få bort enkelt avhjälpta hinder. Vi gör en satsning på fritt val av hjälpmedel inom handikappomsorgen. Vi satsar resurser på fontänhusen som faktiskt har visat sig ha en mycket effektiv verksamhet när det gäller att se till att människor faktiskt kommer tillbaka i arbete. Vi satsar på ökad sysselsättning för människor med funktionshinder. Av Handisams beskrivning, som vi fick en föredragning av i socialutskottet häromdagen, framgår att det sker rätt många spännande och viktiga åtgärder inom det handikappolitiska området just nu. Det har förts en dialog mellan regeringen och den ideella sektorn om hur man ska kunna utveckla samarbetet mellan det offentliga och den ideella sektorn. Vi har också vidtagit ett antal åtgärder för att se till att människor som är handikappade och funktionshindrade ska kunna komma in på arbetsmarknaden. Låt mig bara få påminna om nystartsjobb och nyfriskjobb. Lars U Granberg sade tidigare att vi inte gör någonting för att handikappade ska komma in på arbetsmarknaden. Det är precis det som vi gör. Vi gör i stort sett ingenting annat än att försöka se till att de som står längst bort från arbetsmarknaden kommer in på arbetsmarknaden. Det är annat än på er tid. Då kastades de ut i ett permanent utanförskap. Vi ser också till att de människor som under många år har tvingats leva på förtidspension nu får en chans att komma tillbaka. Vi har sett till att människor som lever på förtidspension får möjlighet att behålla sin förtidspension - slipper bli av med den - samtidigt som de arbetar. Det är en otroligt efterlängtad reform för många människor som har hamnat i denna svåra situation. Detta är någonting som har varit mycket efterfrågat och mycket uppskattat. Vi gör en massiv satsning på att också människor med funktionshinder på olika sätt ska kunna få ta del av arbetsmarknaden. Oavsett hur mycket det handlar om - även om det gäller bara en timme i veckan - ska dessa människor ha chansen att komma ut på arbetsmarknaden. Arbetslinjen ska gälla också för människor med funktionshinder. Fru talman! Det är tuffa ekonomiska tider nu i Sverige och i omvärlden. Det är tuffa ekonomiska tider för människor, för företag, för kommuner, för landsting och för staten. I tuffa ekonomiska tider gäller det att fundera på vilka prioriteringar man har. I tuffa ekonomiska tider gäller det att hålla i pengarna, att vara ansvarsfull och att prioritera. Det gäller att ha hårda nypor för att värna mjuka värden. Då duger det inte att som oppositionen sprätta i väg pengar än hit och än dit. Ena dagen är det mångmiljardbelopp för att täcka löpande förluster i den svenska bilindustrin, andra dagen är det höjd a-kassa, tredje dagen är det höjda pensioner. Detta duger inte om man vill föra en ansvarsfull ekonomisk politik. På i stort sett alla utgiftsområden vill oppositionen ha ökade utgifter. Detta håller inte. Varje vecka och varje dag kommer oppositionen med nya förslag på ständigt ökade utgifter på i stort sett alla utgiftsområden. Oppositionens pressmeddelandepolitik är inte seriös. Om man inte klarar av att prioritera drabbas kärnan i den svenska välfärden. Med Socialdemokraternas politik riskerar man att behöva ta pengar från den svenska välfärden för att de ska kunna hamna i amerikanska bildirektörers privata fickor. Elina Linna från Vänsterpartiet sade tidigare att hon vill att 200 miljoner kronor ska satsas på ökad tillgänglighet för funktionshindrade. Jag misstror inte alls den ambitionen. Men var finns dessa pengar, Elina Linna, i ert budgetalternativ? Om man går igenom Vänsterpartiets budgetalternativ är det ökade utgifter på i stort sett alla områden. I huvudsak ska dessa utgifter finansieras via massiva skattehöjningar i 60-, 70- eller 80-miljardersklassen. Det är så ni vill finansiera era utgiftsökningar på i stort sett alla utgiftsområden. Strax före jul kom Elina Linnas partiledare Lars Ohly på att det kanske inte är så smart och begåvat att mitt i en brinnande lågkonjunktur kraftigt höja skatterna för låg- och medelinkomsttagare. Det drar nämligen in massvis med köpkraft som leder till att den ekonomiska recession som vi har i dag kraftigt förvärras. Då sade Lars Ohly att det kanske inte vore så klokt att gå vidare med dessa massiva skattehöjningar. Vips, där försvann den satsning på tillgänglighet som Elina Linna vill göra. Vips, där försvann de satsningar på höjda garantipensioner som Vänsterpartiet också vill genomföra. Vänsterpartiets ekonomiska politik är inte seriös. Den är ett ekonomiskt moras. Med tanke på den samverkan som Socialdemokraterna nu har med Vänsterpartiet drabbas också Socialdemokraternas ekonomiska politik av en stor trovärdighetskris. Fru talman! Oppositionen bygger luftslott med låtsaspengar, och det är den svenska välfärden som får betala priset. När det är tuffa ekonomiska tider sätts den politiska viljan på prov. Vi från Folkpartiets sida kommer aldrig att förtröttas i kampen för det glömda Sverige. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner och reservationer. (Applåder)

Fru talman! Tobias Krantz börjar så bra med utgångspunkt i det socialliberala Folkpartiet. Under Bengt Westerbergs ledning genomförde man LSS. Ingen har varit mot det. Vi i den socialdemokratiska riksdagsgruppen har aldrig varit mot det. Sedan gick Tobias Krantz vidare och blev den folkpartist som han är i dag. Borta är ansvarstagandet när det handlar om socialförsäkringssystem. Borta är den sociala känslan när det handlar om att klämma åt människor. Tobias Krantz talar om att sprätta i väg pengar. Det är ett intressant fenomen. När Tobias Krantz och alliansregeringen tog över var det plus 70 miljarder kronor i de offentliga finanserna. Därifrån och fram till i dag har ni tappat 130 miljarder kronor i de offentliga finanserna. Var är dessa pengar? Har de satsats på tillgänglighet? Har de satsats på att stärka de människor som står långt från arbetsmarknaden? Eller är det ett incitamentsprogram till oss människor som har haft kraft och ork att få in foten på arbetsmarknaden? Nej, det handlar om förvärvsavdrag för friska människor i stället för att man tittar på vad andra länder gör. En fråga handlade om vilka incitamentsprogram som andra länder gör på området. Jag har en fråga till Tobias Krantz. Jag var med på en debatt med Nyamko Sabuni uppe i Norrbotten. Hon uttryckte då att politiker inte har med mångfaldsarbetet att göra. Delar Tobias Krantz den syn som hans egen mångfaldsminister har, att politiken inte har någonting med mångfaldsarbetet att göra?

Fru talman! Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över detta inlägg om Socialdemokraternas syn på den ekonomiska politiken. Har Lars U Granberg missat att det finns en global finanskris? Har Lars U Granberg missat att det är en kraftig lågkonjunktur som nu drabbar inte bara Sverige utan stora delar av den industrialiserade världen och stora delar av världen över huvud taget? Har det gått Lars U Granberg förbi? Har det gått Lars U Granberg förbi hur det socialdemokratiska budgetalternativet ser ut? På varje utgiftsområde föreslår Socialdemokraterna ökade utgifter. Vad skulle det leda till, Lars U Granberg? Regeringen för en ekonomisk politik som går ut på att nu när det är dåliga ekonomiska tider måste regeringen underbalansera budgeten. Ja, det kommer att vara underskott i statens finanser. Men titta runt om i världen, Lars U Granberg! Så gör alla länder som för en politik för att motverka lågkonjunkturen, oavsett om de har höger- eller vänsterregeringar. Hur ser då Socialdemokraternas ekonomiska politik ut? Jo, på varje område har man ökade utgifter. Med Socialdemokraternas politik skulle budgetunderskotten växa och bli gigantiska. Det skulle slå mot räntorna och den svenska välfärden. Det är sanningen om Socialdemokraternas ekonomiska politik. Dessutom har man slagit följe med Vänsterpartiet som inte direkt har någon tradition av ekonomisk ansvarsfullhet. Det kastar en lång och mörk skugga över Socialdemokraternas förmåga att driva ekonomisk politik i Sverige. Mitt starka intresse för att vi ska hålla ordning i de offentliga finanserna bottnar i mitt engagemang för de svaga grupperna, de grupper som inte klarar sig utan samhällets stöd. De rika och friska klarar sig alltid, oavsett hur ekonomin ser ut. Men kör vi statsfinanserna och de offentliga finanserna i botten drabbas den svenska välfärden och bland annat de handikappade. Därför brinner jag för att vi måste se till att vi får en ansvarsfull ekonomisk politik. Det borde också Lars U Granberg göra.

Fru talman! Jag har varit riksdagsledamot sedan 1994 och har därför ganska god erfarenhet av att städa upp efter en borgerlig regering. Då gjorde vi det tillsammans med Vänsterpartiet, och jag tror att vi fixar det den här gången också. Var inte orolig för det, Tobias Krantz! Ni har tappat 130 miljarder kronor i de offentliga finanserna, men fortsatt håller ni fast vid en lågskattepolitik. Kan Tobias Krantz förklara för mig på vilket sätt lägre skatt för människor som förvärvsarbetar och för människor som har stora villor gynnar funktionshindrade? Er så kallade utanförskapspolitik för att få in människor på arbetsmarknaden har ju misslyckats. Arbetslösheten för gruppen funktionsnedsatta har inte blivit lägre under det borgerliga styret utan snarare tvärtom. Var finns drivkraften och incitamenten? Jag saknar socialliberala tankar och dem som stod upp för en trygg socialförsäkring. De funktionshindrade finns också i a-kassesystemet och sjukförsäkringssystemet med mera. Dessa system har ni socialliberaler som tidigare stod upp för dem varit med och monterat ned. Var lugn, Tobias Krantz! Vi har rett upp efter er förut och vi kommer med all säkerhet att göra det igen.

Fru talman! Jag vill påminna Lars U Granberg om att enligt många bedömningar skapade regeringens ekonomiska politik före krisen - en internationell finanskris och en global lågkonjunktur som inget land dessvärre undgår - ett par hundratusen jobb. Konjunkturinstitutet, som verkligen inte är någon propagandaapparat för regeringen, konstaterade att kanske en tredjedel av dessa jobb aldrig hade kommit till om inte regeringen lagt om den ekonomiska kursen i politiken, bland annat genom att införa jobbavdraget. Det ledde till fler jobb. Jag är tacksam för att vi har dessa jobb nu när vi går in i denna djupa lågkonjunktur. Utan dem hade våra statsfinanser sett ännu bistrare ut. Det är inte sant som Lars U Granberg säger att vi inte gör något för de människor som är funktionshindrade, handikappade och står långt från arbetsmarknaden. Det är precis tvärtom. Vi har infört nyfriskjobb och nystartsjobb. Vi ser till att de som lever på förtidspension slipper få sin förtidspension ifrågasatt och i stället får tjäna pengar utan att få pengarna indragna. Detta har vi genomfört, Lars U Granberg. Det gjordes inte under den socialdemokratiska regeringens tid. Vi står upp för trygga socialförsäkringar och en trygg välfärd. Det handlar dock inte bara om vackra ord. Det måste också hänga samman i en klok ekonomisk politik. Problemet med Socialdemokraternas politik i dag är att det är många vackra ord och löften, långa utgiftslistor och önskelistor samt ständiga paket som krävs dag efter dag. Det finns dock ingen ekonomisk uppbackning och inget ekonomiskt sammanhang för dessa löften, och därför faller detta platt till marken. Till syvende och sist, Lars U Granberg, är det den svenska välfärden som får betala priset för det socialdemokratiska partiets ansvarslöshet. Det är sanningen. (Applåder)

Fru talman! Jag begärde ordet innan Tobias Krantz frågade mig var vi får de 200 miljonerna från. Tobias Krantz vet att vi inte skulle ha sänkt skatterna. 80 miljarder försvann när regeringen sänkte skatterna. Förmögenhetsskatten togs bort och klassklyftorna ökar. Regeringens politik leder till nedmontering av den svenska välfärdsmodellen. Finansutskottet kommer efter oss och jag begärde inte ordet för att föra en ekonomisk-politisk debatt. Jag begärde ordet för att Tobias Krantz talade om att regeringen satsar på fontänhusen. Jag uppfattade det som att Gunnel Wallin också menade att regeringen satsar på fontänhusen. Jag sitter i styrelsen i fontänhuset i min hemkommun. Där diskuterar vi ofta regeringens satsning. Det är riktigt att regeringen talar om fontänhusen och att den verksamheten verkligen är värd att stötta. Men vad är det för satsningar regeringen har gjort konkret, Tobias Krantz? Hur mycket pengar har man gett till fontänhusrörelsen?

Fru talman! Regeringen har anslagit pengar till fontänhusen. Exakt hur mycket pengar kan Elina Linna läsa i den senaste budgeten. Jag tror dock att Elina Linna har rätt i att det inte är riktigt klart hur och enligt vilka principer pengarna ska fördelas. På den punkten kan Elina Linna ha rätt. Det finns dock pengar avsatta i budgeten för att stödja fontänhusens viktiga verksamhet. Elina Linna säger att hon inte vill föra en ekonomisk-politisk debatt. Det kan jag kanske förstå. Man kan dock inte göra det så enkelt för sig och bara säga att det får finansutskottet ta, för ekonomisk politik, social politik och välfärdspolitik hänger ihop. Man kan inte bara satsa pengar på ett område och att ta dem någonstans ifrån, utan man måste våga se politiken i sitt sammanhang. Vänsterpartiet har tidigare föreslagit massiva skattehöjningar på kanske 80 miljarder kronor för att täcka in ett antal nya utgifter. Det kan exempelvis vara höjda garantipensioner eller ökade tillgänglighetssatsningar. Lars Ohly deklarerade strax före jul att det inte är så klokt att mitt i en brinnande lågkonjunktur genomföra en kraftig skattechock eftersom det slår kraftigt mot låg- och medelinkomsttagarna och mot efterfrågan när vi redan har tuffa ekonomiska tider. Om skattehöjningar på 80 miljarder inte längre gäller, var finns då pengarna till den här angelägna satsningen som både Elina Linna och jag vill ha? Den frågan måste Elina Linna kunna svara på i en debatt som handlar om tillgänglighet och stöd till funktionshindrade, annars blir debatten meningslös. Hur blir det med tillgänglighetssatsningen på 200 miljoner kronor om alla de skattehöjningar som skulle finansiera era utgiftsökningar inte längre gäller?

Fru talman! Det handlar om prioriteringar. Vänsterpartiet prioriterar pengar för att nå tillgänglighetsmålen. Vi tänker inte prioritera pengar för att subventionera till exempel hushållsnära tjänster för medel- och höginkomsttagare som gott och väl kan betala dessa tjänster vitt så att de som utför tjänsterna kan betala skatt och ge oss mer pengar till välfärdstjänsterna. Också personer med funktionsnedsättning skulle få större möjligheter. Till exempel skulle organisationerna kunna få större ekonomiskt stöd från staten. Jag vill fortsätta tala om fontänhusen eftersom detta är en handikappolitisk debatt. Fontänhusen är en viktig verksamhet när vi talar om personer med psykisk funktionsnedsättning. Jag vill berätta för Tobias Krantz att det finns oro och osäkerhet inför vad regeringen vill med sina satsningar på fontänhusen. Jag är tacksam om Tobias Krantz kan klargöra här och nu hur regeringen egentligen tänker verkställa de satsningar som man talar om.

Fru talman! Det verkar som om vi ändå är överens om att regeringen gör rätt så kraftfulla satsningar på fontänhusen. Jag uppfattar Elina Linna som att hon håller med om det. Vi ska naturligtvis se till att skingra den osäkerhet och den oro, om det nu finns en sådan, inför exakt hur de här pengarna ska fördelas och enligt vilka principer det ska gå till. Jag tror att det finns skäl för regeringen att återkomma i den frågan, och det kommer regeringen också att göra. Men jag är glad över att vi nu är överens om att regeringen faktiskt gör kraftiga satsningar på fontänhusen. Precis som Elina Linna säger gör fontänhusen en fantastisk insats, och har så gjort under många år. Jag tycker inte att de har fått den uppmärksamhet och erkänsla som de förtjänar för det arbete de har gjort. Men jag tycker också att Elina Linna försöker smita ifrån frågan om finansiering. Jag ber om ursäkt, fru talman, för att jag biter mig fast vid den frågan. Vi måste ju se till att politiken hänger ihop. Jag kan förstå att Elina Linna säger att ni inte gillar de skattesänkningar som regeringen har genomfört för låg- och medelinkomsttagare. Låt oss säga att man från början har sagt att man ska ta tillbaka det här och höja skatterna med 60-80 miljarder kronor och att det ska användas till att finansiera angelägna satsningar exempelvis när det gäller tillgängligheten. Sedan kanske man kommer på att det nog inte var så smart att mitt i brinnande lågkonjunktur höja skatterna för dem som tjänar minst därför att det inte är bra ur konjunktursynpunkt. Då försvinner finansieringen för de viktiga och angelägna satsningar som naturligtvis behöver genomföras; det jag håller med om. Men den ekonomiska politiken och socialpolitiken måste hänga ihop. Man kan inte bara stå i talarstolen i den socialpolitiska debatten och säga att alla ska få mer pengar när man inte har någon finansiering för det när man diskuterar det i den ekonomiska politiken när finansutskottet har debatt. Politiken måste hänga ihop. (Applåder)

Fru talman! Kära vänner! Också detta är en synnerligen viktig debatt. Även om det är enbart motioner som föranleder debatten är det en viktig debatt för alla personer som är särskilt berörda av handikappolitiken. Jag är glad för att den här regeringen har sett handikappolitiken som ett stort och vitt område där man nu aktivt arbetar med olika departement. Jag tror att den tiden är slut då vi kan sätta olika politiska frågor i fack och säga: Det sköter den, det sköter de och det sköter de. Vi måste tillsammans samarbeta för att uppnå de mål vi har. Det är därför jag vill säga att Maria Larsson, vår minister som har ansvar för det här området, är en eldsjäl när det gäller att få saker och ting uträttade. Jag vet att det arbetas i olika departement. Samtidigt har flera av mina kolleger här sagt att också kommuner och landsting numera arbetar tillsammans. Man skrev en artikel i höstas där man skrev under att man nu ser till att enkelt avhjälpa hinder och att det verkligen händer någonting. Det känns bra för mig. Det känns också bra att Boverket och SKL under 2009 och 2010 genomför en informationssatsning i landets kommuner och landsting om detta. Det tycker jag känns jättebra! Fru talman! Jag skulle önska att ett samhälle planerades på ett sätt så att alla kan trivas. Då behöver vi inte heller ha någon övrig anpassning, i varje fall inte särskilt ofta. Både byggherrar och alla vi andra borde tänka inifrån på hur vi skulle kunna bygga för att göra det hela tillgängligt för oss alla. Herr talman! Även om vi inte har bestående funktionshinder, mer än glasögon, onda fötter och grejer, kan vi av och till bli funktionshindrade under några månader. Jag fick för min del en mycket elakartad fotfraktur när min äldste son var fem veckor. Jag hamnade då i en mycket besvärlig situation med ett gipsat ben, kryckkäppar och allt under sex sju veckor. Då såg jag hur svårt det var. Det var ganska nyttigt för mig trots att jag som sjuksköterska hade god insikt om att saker och ting blir annorlunda när man får en funktionsnedsättning. Men jag såg också då att det på en del ställen gick alldeles utmärkt med kryckkäpparna. På andra ställen var det omöjligt att klara sig. Det är klart att alla människor någon gång kommer att uppleva att man inte kan hoppa bock som man gjorde i skolan, utan att det finns andra verkligheter hos oss människor. Hur eller på vilket djupgående sätt en person känner sig funktionshindrad beror också på hur vi planerar vårt samhälle. Förra året hade jag möjlighet att besöka Nice några dagar helt privat. Jag blev så förvånad och frapperad av denna stad, närheten till paradiset i vattnet och alltihop. Men det fanns en sak som jag aldrig förr hade sett. Längst ned vid stranden fanns en central uppbyggd med små röda plastbilar - jag kallar dem så. Detta hade man byggt för funktionshindrade människor som var rullstolsburna. De kom dit i sina badkläder och fick hjälp med bilen att åka ut i vattnet och bada precis som alla vi andra. Jag är tvärsäker på att det inte var något politiskt beslut som låg bakom, utan det var någon som hade en vision, en tanke och en bredd att kunna se att man här kunde ge möjlighet även för dem som inte själva kan gå ut i havet att göra det. När det gäller detta nytänkande och denna kreativitet för att förbättra en situation för våra funktionshindrade tror jag att vi med opinionsbildning, information och breda ansatser kan göra mycket mer för att se till att idéerna kommer fram. Därför skulle jag, herr talman - som jag önskar välkommen hit; vi har ju setts förut i dag - vilja önska oss alla, kommuner och landsting, Boverket, de olika departementen och alla andra entreprenörer lycka till mot samma mål. Vi ska inte uppträda som konkurrenter till varandra utan som komplement till varandra, där vi vill göra samma sak och gå mot samma mål men använda de roller som vi har. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet. (Applåder)