Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag i trafikutskottets betänkande och avslag på reservationen.
Det känner väldigt bra att vår debatt kommer precis efter miljö- och jordbruksutskottets debatt om godkännande av klimatavtalet i Paris. Centerns representant i debatten oroade sig för att växthusgaserna från transportsektorn i Sverige nu ökar, och det gör verkligen jag också. Jag delar också Centerns bedömning att den överenskommelse man träffade i Miljömålsberedningen när man satte som ambition att minst 70 procent av klimatpåverkan av transportsektorn ska vara borta fram till 2030 är ett guldägg.
Det vi nu debatterar i trafikutskottet är en liten pusselbit i det sammanhanget och i den övergripande visionen om att Sverige ska bli ett av de första fossilfria välfärdsländerna i världen. Det var vårt commitment inför Parisavtalet. Vad jag kan förstå råder det enighet i kammaren om att fossilbränslen inte tillhör framtiden i transportsektorn och att vi ska hitta alla praktiska lösningar som behövs för att göra transporter oberoende av olja.
Det vi nu talar om i betänkandet handlar om att standardisera infrastrukturen så att man kan använda el på ett mer effektivt sätt. Det har funnits en lång innovationsfas, och det kommer att fortsätta att vara innovationer på området. Men för den som står i begrepp att köpa en elbil är det en poäng att veta att man standardiserar laddningen så att det inte blir olika för olika fabrikat. Om jag ska göra min personliga bedömning tror jag att merparten av laddningarna kommer att ske antingen vid arbetsplatserna eller i närheten av ens bostad, där man laddar över natten. Men det gör inte behovet av att standardisera infrastrukturen mindre.
Den lilla pusselbit som handlar om standardisering vid utbyggnad av infrastrukturen för alternativa drivmedel är en del av att vi har implementerat ett EU-direktiv om utbyggnad av en rikstäckande infrastruktur för gas- och elformiga bränslen. Varför behövs då det? Jo, ska vi klara av att nå målet om en fossilbränslefri transportsektor och minskad klimatpåverkan behövs generellt sett tre stora förändringar.
Det första är att vi byter transportslag. Det finns i dag inte tillräckligt och kommer sannolikt inte att finnas framöver energi från förnybara drivmedel för att vi ska kunna ersätta hela den volym bensin och diesel som finns i transportsektorn i dag. Då behöver vi ha en högre energieffektivitet både i persontrafiken och i godstransporterna. Byte av transportslag är därför en helt nödvändig del i strategin för att minska klimatpåverkan från transportsystemet.
Vi behöver också byta vanor. Jag tror att alla delar min bedömning att det är helt knasigt att man fiskar fisk i Norge, skickar iväg den till Asien för att rensa och filea den, fryser den och sedan skickar den tillbaka till oss för konsumtion. Den sortens transporter är inte hållbara. Vi behöver hitta styrmedel för att se till att vi blir av med det.
Det tredje som behövs, förutom att byta vanor, är ett byte av drivmedel. Där har vi haft en väldigt lång period där vi har testat olika varianter. Sverige är det enda land i världen som har pumplag. Vi har provat mycket annat. Vi har haft ett förmånsbilssystem och supermiljöbilspremier. Nu är det dags för ett paradigmskifte i diskussionen. Det paradigmskiftet består nog i att vi måste fokusera mer på bränslet och mindre på bilen.
Jag är teknikoptimist och tillräckligt förtrogen med bilfabrikanternas olika modeller. Det är inte bilen som är problemet. Det finns bilar som kan köra på i princip de flesta bränslen. Det som behövs är långsiktiga spelregler för att man ska ta fram de bränslen som behövs antingen för höginblandning eller för låginblandning.
Det har operatörer och aktörer i branschen efterlyst länge. Jag upplever som ordförande i trafikutskottet att trycket mot oss i politiken nu är väldigt starkt. Såväl åkeriägare som enskilda vill känna att det de kör med för de transporter som behövs på vägarna i mindre utsträckning ska bidra till klimatpåverkan.
Då behövs det en utbyggd laddinfrastruktur men också en lagstiftning där man antingen har en reduktionsplikt och reducerar det fossila innehållet i det som säljs i pumparna eller har en kvotplikt som ökar det förnybara. Effekten kan bli densamma. Det är inte praktiskt vare sig möjligt eller önskvärt att byta alla fordon som rullar för persontrafik och godstranspor-ter, utan vi behöver byta bränsle i stället för att byta bilar.
Ska vi ändå kunna tillgodose behovet av en hållbar rörlighet måste gasen i dag utnyttjas bättre. I trafikutskottet har vi tagit fram ett betänkande som handlade just om en fossiloberoende transportsektor. Det är inte bara bilarna det handlar om. Det handlar om sjöfarten, flyget och hela transportsektorn. Då måste vi se var respektive drivmedel gör störst nytta.
Sjöfarten har väldigt låg energianvändning om man har stora transporter som ska fram och man inte driver fartygen och går för fort. Då är det en poäng att man underlättar för att mer kan gå längs Sveriges långa kust och angöra de 52 hamnar som finns. Men det räcker inte. Vi måste också successivt se en övergång från den bunkerolja som är helt förhärskande i sjöfarten i dag till mer förnybart innehåll. Då behövs det LNG och hubbar. Det är återigen inte fartygen som är det begränsande utan den tillgång till bränsle som måste finnas.
Jag vill sluta med att säga att det i dag är enkelt för de flesta bilister och trafikanter i storstäder att få tillgång till det mesta som behövs för att ha en hållbar rörlighet i form av både alternativa transportmedel och alternativa bränslen. Men Sverige är ett långt land, och alla bor inte så till att de kan undvara biltransporter. Därför är det väldigt viktigt att vi har en rikstäckande infrastruktur för att kunna använda gasformiga bränslen och el där det passar bäst. Detta betänkande och det förslag som vi nu ställer oss bakom kommer att vara en liten pusselbit för att underlätta för det.
