Författningsfrågor

Herr talman! Hur hänger det politiska systemet ihop? Vem bär ansvar för vad, och hur är makten fördelad mellan aktörerna? Hur griper institutionerna in i varandra, och hur kommer besluten till? Besked i sådana frågor söker man ofta i grundlagen, men de är svåra att finna. Konstitutionen kan ge skenbart enkla svar men ofullständiga. Under senare år har den konstitutionella debatten intensifierats. En lång rad förslag till förändringar av grundlagen som är mer eller mindre långtgående har presenterats i det offentliga samtalet både av forskare och av praktiskt verksamma politiker. Herr talman! Sverige behöver en genomgripande diskussion om en ny författning. Demokratins spelregler måste på nytt sättas under debatt. Folkpartiet har under en längre tid förespråkat en översyn av författningen. Därför välkomnar vi regeringens beslut att på nytt låta utreda regeringsformen. Den parlamentariska kommitté som ska svara för detta ska redovisa sitt resultat först år 2008. Det finns frågor som inte direkt berörs i eller ligger vid sidan av direktiven. Hit hör frågor om författningskonvent, utvecklad e-demokrati och EU-parlamentarikernas yttranderätt i riksdagen. Därför vill jag ta upp de här frågorna här i dag. En av demokratins största utmaningar är just att minska avståndet mellan väljare och valda. En ny svensk författning måste bygga på ett brett deltagande i hela det svenska samhället. I arbetet med att ta fram en ny grundlag behövs det nya och mindre traditionella metoder. Därför har Folkpartiet föreslagit att ett svenskt författningskonvent skulle inkallas för att arbeta fram en ny grundlag. Konventet tänks bestå av representanter för olika delar av landet, inte enbart, och kanske inte ens främst, från de etablerade politiska partierna. Föreningar och organisationer av skilda slag skulle till exempel kunna bjudas in att skicka delegater till det konventet. En förebild i närtid är det tillvägagångssätt som Europeiska unionen valde för att utarbeta ett nytt konstitutionellt fördrag. Det här förslaget har tagits fram av ett europeiskt konvent med bred representation för de olika medlemsländerna. Arbetsklimatet i konventet har beskrivits som konstruktivt och fruktbart. I direktiven till den kommande författningsutredningen har regeringen framhållit att kommittén har en viktig uppgift i att skapa debatt och stimulera det politiska samtalet om olika författningsfrågor och om det svenska folkstyret. Därför ska kommittén bedriva sitt arbete under stor öppenhet och stimulera en författningspolitisk diskussion i hela samhället. Dessutom poängteras att kommittén är oförhindrad att arbeta med referens- och arbetsgrupp. Den tonvikt som läggs i direktiven på öppenhet gentemot det omgivande samhället är väldigt viktig, tycker vi i Folkpartiet. Men tanken är ofullgången i regeringens direktiv. Givet hur regeringen nu tänkt att utredningsarbetet ska läggas upp bör idén om öppenhet och referens- och arbetsgrupper fullföljas genom att ett konvent eller ett konventsliknande organ tillkallas vid sidan av eller i anslutning till den parlamentariskt sammansatta kommittén. Konventet skulle kunna göra viktiga inspel till kommitténs arbete. Herr talman! Det är detta som den reservation som jag vill yrka bifall till, nämligen reservation 4 som handlar om ett författningskonvent, tar upp. Men jag till också ta upp ett par andra frågor, som jag sade inledningsvis. Jag vill tala om att utveckla e-demokratin. De traditionella deltagarformerna - möten, demonstrationer, namninsamlingar, med mera - tappar uppenbarligen alltmer mark. Därför krävs det nya metoder för att manifestera politiska åsikter och kanalisera politiskt engagemang. Den nya informationstekniken har fått stort genomslag i näringslivet och massmedierna, utbildningen och forskningen. Men i politiska sammanhang utnyttjar man inte dess potential fullt ut. Informationstekniken kan inte ersätta de etablerade partierna men utgör ett värdefullt komplement inte minst när det gäller att locka nya grupper, framför allt ungdomar, in i politiken. I det moderna samhället är tiden verkligen en bristvara. Men hjälp av ny teknik får fler människor, som inte tidigare haft den möjligheten, utrymme att delta i den politiska processen. Avståndet mellan väljare och valda krymper, och det är väldigt viktigt. Jag vill ta upp en tredje punkt, och det är att Folkpartiet vill ge EU-parlamentarikerna yttranderätt i Sveriges riksdag. Den moderna demokratin förverkligas samtidigt på en rad nivåer. Det gäller europeisk, nationell, lokal och regional nivå. EU-samarbetet är nödvändigt för att vi ska kunna lösa de problem som vi delar med andra folk och stater. Folkpartiet är som bekant en varm anhängare av EU:s verksamhet, även om vi är kritiska på många punkter. Men det låga deltagandet både i Sverige och utomlands visar att det inte finns något vidare engagemang för EU:s verksamhet. Det är väldigt oroande. Det låga valdeltagandet kan på sikt skada EU:s legitimitet. EU är en organisation med både överstatliga och mellanstatliga inslag. Därför är det väldigt angeläget att frågor som behandlas i EU också debatteras i Sverige på ett helt annat sätt än i dag. Det pågår arbete här i riksdagen med att närma EU och Sveriges riksdag till varandra och få oss att känna att EU:s frågor också är inrikespolitiska frågor. Därför vill vi i Folkpartiet gå ett steg längre och föreslår att de svenska ledamöterna i EU-parlamentet ska få möjlighet att delta i debatter i den svenska riksdagen som rör EU-politik och att de ledamöterna ges yttranderätt, inte beslutanderätt, i riksdagen. Det vore ett sätt att i praktiken knyta ihop beslutsfattare på olika nivåer. Jag kan nämna att i Nederländerna har i dag de holländska EU-parlamentarikerna möjlighet att delta i särskilda debatter i det egna nationella parlamentet. Det är den möjligheten som vi från Folkpartiet liberalerna vill ge också de svenska EU-parlamentarikerna. Med detta, herr talman, vill jag än en gång yrka bifall till reservation 4 från Folkpartiet som handlar om ett författningskonvent.

Herr talman! För att jag inte ska glömma yrkandet börjar jag med att yrka bifall till reservation 1. Vi kommer nu att göra en översyn, eller en utvärdering, av regeringsformen. Det gläder mig speciellt därför att jag redan under riksmötet 1998/99 motionerade om och fick mitt parti med på att man borde göra den här typen av översyn. Det är bra att den nu kommer i gång. Det finns vissa bitar som jag dock saknar i direktiven och där regeringen har gått som katten kring het gröt och inte velat ta i ordentligt. Det gäller just synen på den kommunala självstyrelsen. Vi har en annan kommitté, utöver Grundlagsutredningen, som jobbar med samhällsorganisationen i stort. Nu vill regeringen att man ska invänta dess synpunkter på om det behövs grundlagsförändringar eller inte. I så fall ska man överföra den här typen av frågor till Grundlagsutredningen. Men vi tycker att man redan från början borde ta tag i dem. Det finns ett väldigt svagt stöd för den kommunala självstyrelsen i regeringsformen, och det behöver utvecklas vidare. Därför tycker vi att man borde har ett tilläggsdirektiv, att Grundlagsutredningen verkligen ska ta tag i de här frågorna redan från början utan att behöva invänta hur en majoritet i Ansvarskommittén ser på frågan. Det är en idé som jag fick för några år sedan att man skulle kunna hitta - kanske inte alltför detaljerade bestämmelser i själva grundlagen - en mellanform slikt den som riksdagsordningen utgör, där huvudbestämmelserna tas med kvalificerad majoritet medan tilläggsbestämmelser tas med enkel majoritet. Därmed skulle man kunna höja statusen på den kommunala självstyrelsen, helt enkelt tillskapa en kommunalordning som intar en mellanställning mellan en grundlag och en vanlig lag. Det tror jag vore en idé att utveckla i en utredning. Man borde granska kompetenserna mellan stat och de olika kommunala nivåerna. Vi har i vår reservation också pekat på att man borde titta på möjligheten att införa subsidiaritetsprincipen i grundlagen. Jag har ett antal gånger i den här kammaren talat om den principen i samband med EU-frågor. Den är väldigt intressant och viktig att ha som utgångspunkt. Den är inte som sådan en substansprincip, det vill säga att den inte säger hur makten ska ligga utan säger hur man ska tänka när man ska fördela makten. Men den skulle utmärkt kunna platsa till exempel i 1 kap. 2 § i regeringsformen som utgångspunkt för hur man ska resonera när det gäller maktfördelning. Jag tycker att det vore rimligt att Grundlagsutredningen tittade också på det. Med detta yrkar jag som sagt bifall till reservation 1.

Herr talman! Även vi från Vänsterpartiet välkomnar den översyn av regeringsformen som nu har inletts. Det förekom en del samtal mellan regeringen och de politiska partierna inför beslutet om direktiven till utredningen. Om mycket var vi överens, en del var vi inte överens om. Men så är det. Det fanns alltså inte någon överenskommelse om direktiven, utan ansvaret för dem ligger naturligtvis på regeringen såsom det ska vara. Men det innebär också att vi har anledning och full frihet att här i kammaren framföra förslag till förändringar och förbättringar av dessa direktiv. En del sådana förslag finns med i det här betänkandet om författningsfrågor, och jag ska ta upp några av de synpunkter som vi från Vänsterpartiet har. Det första som jag vill säga är att när man gör en konstitutionell översyn kan man aldrig nöja sig med att enbart studera författningens bokstav. Svaret på frågan hur det konstitutionella systemet fungerar i Sverige kan man inte få enbart genom att studera grundlagen, utan man måste studera grundlagen och dess institutioner i förhållande till den verklighet som dessa institutioner verkar i, i synnerhet i förhållande till de maktrelationer som finns i ett samhälle. En och samma grundlagsbestämmelse och samma bokstavliga lydelse kan ha helt olika faktisk innebörd i olika sammanhang. Det är därför som vi har formulerat ett förslag som lyder så här: Riksdagen bör tillkännage för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om tilläggsdirektiv med innebörden att det konstitutionella regelverkets förhållande till och samspel med de sociala, ekonomiska och kulturella maktrelationerna i samhället bland annat ur ett könsmaktsperspektiv analyseras. Vi har tagit upp detta med könsmaktsanalys av författningen i ett par motioner. Första gången man nämner det möts man av ett frågande uttryck från många, också i mitt eget parti. Vad betyder det? Vad kan en könsmaktsanalys av grundlagen innebära? Vi har i motionerna försökt att exemplifiera några frågeställningar som skulle kunna vara en del av en sådan analys. Jag ska nämna några. Den första frågan som kan tyckas lite naiv är: Vilket kön har medborgaren i grundlagen? Och nu tänker jag inte enbart på det rent språkliga, att medborgaren i den svenska grundlagen fortfarande är han - det är också viktigt - men vilken underliggande föreställning om medborgaren finns uttryckt i grundlagen? En annan fråga: Är grundlagarna skrivna så att könsmaktsordningen syns, eller är de skrivna så att den döljs? Utmanas denna könsmaktsordning på något sätt i grundlagarna? Finns det skydd mot diskriminering på grund av kön? Finns det underlag för en möjlighet till positiv särbehandling? Vad säger grundlagen om familjen som ju är en bärande del av det patriarkala systemet? Hur är de politiska institutionerna utformade? Är de utformade med hänsyn till kvinnors och mäns olika erfarenheter och villkor? Avsikten med en sådan analys är alltså inte att man i grunden ska skriva om grundlagen och göra en helt annan sorts grundlag, utan avsikten är att synliggöra sådant som inte omedelbart är självklart för någon av oss. Jag tror att det skulle vara ett ganska intressant uppdrag att göra en sådan analys. Under min återstående talartid ska jag nämna ett par andra områden där vi skulle vilja ha tydligare direktiv till den här översynen. Det andra jag ska nämna är EU, och det är ett av de områden där man uttryckligen skriver i direktiven att utredningen inte ska ta upp förhållandet till EU. Det är lite märkligt därför att EU-medlemskapet är ju en av de stora förändringar som har skett under de drygt 30 år som vi har haft den här regeringsformen. Det är väl ett av huvudskälen till att det behövs en översyn. Vi ingår nu i ett politiskt system som är ganska radikalt annorlunda än det som fanns när regeringsformen beslutades 1974. Jag ska inte gå in på detaljer, men det finns mängder av frågeställningar som har att göra med den svenska grundlagens ställning i förhållande till EG-rätten. Det har att göra med ansvarsutkrävande av regeringen och en mängd sådana frågor som aktualiseras av EU-systemet, och i synnerhet av den planerade nya konstitutionen. Det vore väsentligt att den här utredningen tog tag i det. Den tredje punkten kan jag inte undvika att ta upp, och det gäller statsskicket, monarkin. Den så kallade Torekovkompromissen från sommaren 1971 har i stor utsträckning försvårat en konstruktiv diskussion om statsskicket. Då kom ju fyra av de fem partierna i riksdagen överens om att något vingklippa den svenska monarken men låta honom sitta kvar i sin gyllene bur. Man stannade för att ändå behålla monarkin som ett slags musealt inslag i en i övrigt väldigt modern och demokratisk grundlag. Nåväl, jag kan ha respekt för att man vill hålla fast vid denna kompromiss, det kan jag förstå. Men en sådan kompromiss kan ju inte förhindra debatt för tid och evighet. Är det någon gång som man kanske skulle börja fundera på om det finns något att ompröva även när det gäller statsskicket är det just i detta sammanhang, vid en översyn av den svenska regeringsformen. Det är svårt att tänka sig ett bättre tillfälle att göra detta. Sedan har vi våra bestämda uppfattningar. Jag tror kanske inte att översynsarbetet skulle leda oss i Vänsterpartiet till att överge vår republikanska hållning. Jag vet inte heller hur det skulle påverka andra partiers hållning, men låt oss ändå pröva och analysera frågan i utredningen. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna nr 2 och 7.

Herr talman! Det är intressant när Mats Einarsson talar om behovet av ett könsmaktsperspektiv i den nya grundlagen. Jag kan också tycka att det vore intressant. I de överläggningar som ägde rum inför utfärdandet av direktiven till den nya grundlagsutredningen, tog Vänsterpartiet då upp frågan om könsmaktsperspektivet och fick man belägg för att det inte skulle behandlas i utredningen? Det står i utskottets ställningstagande i betänkandet att vi utgår ifrån att en analys av den framtida maktfördelningen bör ske bland annat från ett könsperspektiv. Hur kommer i så fall Vänsterpartiets representant i utredningen - jag antar att det är Mats Einarsson själv - att arbeta kring frågan om könsmaktsperspektiv?

Herr talman! Det är helt riktigt. Vi har skrivit två motioner om detta. Den första motionen skrevs redan innan själva utredningen var aviserad. När utskottet sedan behandlade motionen visste vi om att det skulle göras en översyn, och vi skrev då det som Helena citerade, att vi utgår ifrån att detta kommer att tas upp. Sedan tog vi upp frågan mer specifikt i överläggningarna med regeringen både muntligt och skriftligt. Som jag uppfattade det fanns det ingen opposition mot denna tanke. Pär Nuder och andra tyckte att det lät intressant. Döm om vår förvåning när detta icke var nämnt med ett enda ord i direktiven. Då blev vi lite gramse och skrev en motion om saken. Nu är det tack och lov så att det finns ingenting i direktiven som förbjuder utredningen att även göra denna analys, och jag har redan väckt frågan på utredningens sammanträde och fick då uttalat stöd från åtminstone en person som redan tidigare är nämnd i den här debatten, nämligen Marita Ulvskog.

Herr talman! Då känner jag mig ganska lugn. Jag räknar med att Mats Einarsson kommer att bevaka könsmaktsfrågan ordentligt i utredningen och att vi får anledning att återkomma till den. Jag ska se till att också Folkpartiets representant blir medveten om de här problemen.

Herr talman! Det tackar vi för.

Herr talman! Vi från Centerpartiet har en självklar utgångspunkt i den enskilda människan som är unik, men lika värd. Vi vill stärka den enskilda människan, vi vill stärka det civila samhället och vi vill främja ett samhälle byggt underifrån, där människor delegerar makt. I dag delegeras skattepengar till olika nivåer - i framtiden också ett tydligt politiskt ansvar, som delas mellan olika nivåer. Det är, som vi ser det, den bästa förutsättningen för att bryta den nuvarande utvecklingen och för att stärka den deltagande demokratin. Vi är trötta på centralstyre. Vi har kämpat länge för decentralisering. Visst har vi lyckats på ett antal punkter genom de gångna årtiondena, men vi har också sett hur centralstyret åter tar makt tillbaka. Jag tror att alla ser - det framgår också av de kommittédirektiv som regeringen presenterat i Grundlagsutredningen - att de konstitutionella ramarna är av stor betydelse för hur vår demokrati fungerar, hur människor deltar och hur människor väljer. Vi har 30 års erfarenhet av den nuvarande grundlagen, regeringsformen. Vi ser att det finns ett stort engagemang hos människor i politiska frågor, men vi ser också att färre deltar, att färre väljer. Det ser olika ut på olika nivåer, men trenden är ändå densamma. Slutsatsen som majoriteten har dragit i det här sammanhanget är: Låt oss se över valsystemen! Ja, låt oss gärna göra det - det har vi varit överens om. Men varför inte låta oss se över de konstitutionella ramarna, de grundramar som den här kammaren har givit? Från vår sida är enhetsstaten inte den enda möjliga modellen. Jag beklagar att kammarens majoritet verkar tycka så alltjämt och ser enhetsstaten som den bästa organisationsformen även för 2000-talet. Vi har en vilja att öppna upp för att titta även på de här frågorna: statsskickets grunder. Genom bifall till reservation 3 under punkt 1 skulle den här kammaren göra detta möjligt, och jag vill varmt anbefalla kammaren att göra som Centerpartiet och rösta för reservation 3 under punkt 1. Med detta sagt vill jag, herr talman, också göra en kort kommentar om det som vi pekar på i en annan reservation, som jag för tids vinnande inte kommer att yrka bifall till. Den handlar om att våga tänka tanken att pröva ett flerkammarsystem, att inte det här är den enda kammaren. Vi har sett hur man har gjort det i andra länder, har sett det som en möjlighet att stärka självstyret och att stärka förutsättningarna att bygga demokrati i flera nivåer med respekt för varandras maktutrymme. Vi tycker att det är rimligt att vi också i den översyn som nu pågår får möjlighet att pröva tanken. Men vi ser vad utskottets majoritet har skrivit. Det är mycket negativt i den här delen. Samma hållning av öppenhet, att främja och stärka den enskilda människan, att stärka det civila samhället och att bygga samhället underifrån ligger bakom ytterligare en reservation, nämligen vår syn på ett författningskonvent. Vi är väl medvetna om vad kommittédirektiven säger när det gäller Grundlagsutredningen: Arbeta med stor öppenhet! Och det är bra, herr talman! Men vi ser att det finns skäl att vara tydlig i att skapa ett rum där man får välja sina företrädare från det civila samhället, från marknaden, från den offentliga sektorn, kommuner, landsting och andra nivåer för att vara med och diskutera hur de grundläggande ramarna för vårt gemensamma samhälle ska se ut i ett öppet samhälle, öppet också mot omvärlden. Vi tror att det är en viktig del i att skapa en samsyn eller ett samhällskontrakt mellan medborgare inför 2000-talet, det nya årtusende som vi nu har börjat knapra på. Vi beklagar att en majoritet i kammaren inte heller här vill vara tydlig och sätta ned foten såsom vi från Centerpartiets sida har förordat, men för tids vinnande kommer jag inte heller vad gäller den här punkten kräva att den ställs under proposition. Jag vill bara markera att jag självfallet står bakom den, herr talman.

Herr talman! Det har ju länge rått en betydande enighet mellan riksdagens partier om grundstrukturerna i konstitutionen, åtminstone sedan den nya regeringsformen kom till stånd. Det är intressant att se hur Centern nu förefaller mäla sig ur det här med viss frenesi. Det gäller dels de lite osmälta - om du ursäktar - tankarna om federalism, dels nu ett ganska konkret resonemang i reservation 5 om återinförande av den gamla andra kammaren i något modifierad form. Jag skulle vilja ställa en fråga, och detta är inte en polemisk fråga, utan jag ställer den för att jag vill veta: Är det Centerpartiets hållning i de konstitutionella frågorna att vi ska införa en andra kammare, eller är det Kerstin Lundgren som för en debatt om saken? Det kan vara intressant att veta hur det egentligen ligger till. Och oavsett detta: Hur tänker sig Kerstin Lundgren att det här ska fungera? Denna andrakammare, som ska vara indirekt vald av kommuner och landsting: Jag förutsätter att den ska ha någon funktion i lagstiftningsarbetet. Ska det vara som på den gamla tiden då, så att det kräva likalydande beslut från de två kamrarna? Den andra kammaren, den indirekta kammaren, ska alltså inte ha något att säga när det gäller det parlamentariska systemet, alltså regeringens stöd i riksdagen, utan det är bara den direktvalda kammaren som ska ha något att säga om det. Kan det då innebära att man har en regering som har stöd i den ena kammaren, den folkvalda, men inte har majoritet för sina lagstiftningsförslag i den samlade folkrepresentationen? Hur har ni tänkt att det där ska fungera? Det skulle vara intressant att höra lite om det.

Herr talman! Jag ska fatta mig väldigt kort, och det beror inte på någon form av ovilja att diskutera de här frågorna med Mats Einarsson. Men Mats Einarsson, låt oss pröva tanken, och låt oss få ett uppdrag till Grundlagsutredningen, så får vi alla förutsättningar att diskutera där och fundera på hur detta ska kunna fungera! Det är inte nödvändigtvis den gamla modellen, den gamla tingens ordning, som behöver vara framtidens modell. Det vi säger - det är Centerpartiet som säger det - är att vi ska pröva tanken. Det majoriteten i utskottet säger är att man inte ens vågar pröva tanken. Jag hörde Mats Einarsson tidigare tala sig varm för att även om det finns historiska vingslag inom ett område så ska vi vara öppna för att diskutera, och visst ska vi vara det - självklart. Men låt oss då också ha den hållningen när det gäller synen på enhetsstaten och våga pröva tanken att göra ett annorlunda framtidsbygge för vårt gemensamma demokratiska system. Men se det vågar inte Mats Einarsson göra, därför att han är den största hävdaren av enhetsstaten, den som inte vill se någon spricka i den fasaden. Och det är klart att om man inte vill se en maktdelad konstitution förmodar jag att det också är svårt att tänka sig flera kammare. Jag förstår alltså Mats Einarssons tveksamhet utifrån hans ideologiska utgångspunkter, men vi är intresserade av att pröva tanken.

Herr talman! Mina ideologiska utgångspunkter är i så fall gemensamma med utgångspunkterna hos alla andra partier än Centerpartiet i den här frågan. Med den typen av argumentation framstår jag naturligtvis som en fullständigt förkalkad stofil som inte vill pröva tanken, men det finns väldigt många tankar som man skulle kunna pröva. Jag tror inte att det är ändamålsenligt att man tar varje hugskott och ägnar tid och kraft åt det. Just i det här fallet kan jag, åtminstone från min utgångspunkt, inte se vilken typ av problem det är som denna tanke med ett tvåkammarsystem skulle lösa. Varför är jag då så bestämd på den punkten? Det har inte i första hand att göra med enhetsstaten, även om jag tror att den av historiska skäl helt enkelt är omöjlig att upphäva i praktiken. Det bärande argumentet för min ståndpunkt är folksuveränitetsprincipen, demokratitanken. Folksuveränitetsprincipen är den bärande principen för regeringsformen. Det är en radikalt demokratisk princip som hade stöd från alla de partier som ingick i den beredningen och senare även från mitt parti. Den principen tror jag det finns anledning att slå vakt om. Det är ett villospår att ge sig ut i tvåkammarsystem och maktdelningssystem. Här finns naturligtvis ett ideologiskt val att göra. Jag är lite förvånad över att Centern inte riktigt uppmärksammar riskerna med den linje man nu har slagit in på.

Herr talman! Vi har sett många enhetsstater som har vilat på historiska grunder och trott att de har varit för alltid givna. Att Vänsterpartiets företrädare i denna kammare också ser de historiska skälen för enhetsstaten är därför inte så förvånande. Att han tror att den är för alltid given är inte heller förvånande. Precis som vi har kunnat se hur gamla enhetsstater har förändrats, enhetsstater som också har varit enpartistater som inte har klarat att möta dagens värld, så tror vi också att vi kan förändra vårt Sverige. En bild som är viktig att ha med när man funderar kring folksuveränitet är bilden av att vi lever som medborgare i en global miljö, i den globala byn, med flera nivåer där vi medverkar. Vi vill se demokratiska redskap på flera nivåer även utanför vår nationella gräns. Vi ser också ett värde i att göra det genom en tydligare maktdelning, där man måste skapa broar mellan olika nivåer som är viktiga för att kunna klara sammanhållningen. Det är det som är utgångspunkten när vi tycker att man måste titta på ett tvåkammarsystem i en kommande grundlag. Vi ser att en sådan också borde ta fasta på möjligheterna till en tydligare maktdelning och inte låsa fast oss i den gamla struktur som tjänat väl för 1900-talet men som inte gör det för 2000-talet.

Herr talman! I denna debatt, likt den förra debatten, diskuterar vi frågor som för närvarande är under beredning. En grundlagsutredning, en författningsutredning, är tillsatt som närmare ska studera den svenska regeringsformen och på vilka sätt den kan förändras. Miljöpartiets ingång är att man ska ha så öppna förutsättningar som möjligt för utredningen att verka. I ett särskilt yttrande, som svar på punkterna 1 och 2 i det betänkande vi behandlar, skriver vi att utredningen måste ges stor frihet att forma sin verksamhet. Vi har i en rad reservationer och motioner som behandlats i tidigare betänkanden pekat på vår ingång i utredningen och våra prioriteringar. Det är viktigt att utredningen tittar på grundlagen ur ett könsmaktsperspektiv, som Vänsterpartiets Mats Einarsson på ett förtjänstfullt sätt argumenterat för från talarstolen. Det är viktigt att utredningen sker på ett öppet sätt där det civila samhället får en möjlighet att påverka beredningen. Jag önskar att vi kan få en folkets grundlag som resultat av den grundlagsutredning som nu sker. På en punkt tycker jag att man har misslyckats ganska grovt när man har skrivit direktiven för grundlagsutredningen. Det var också en punkt vi tog fasta på i de samtal som fördes med regeringen om dessa direktiv. Det handlar om att man helt utesluter möjligheten att studera grundlagen utifrån det nya perspektiv som faktiskt blivit verklighet i och med att Sverige är medlem av EU. Vi ser i EU en fortgående förändring, där EU får alltmer makt. Den nya konstitutionen är ett tydligt tecken på detta. Jag tror att regeringsformen måste tydliggöra att det finns konstitutionella spärrar mot att EU fortsätter utvecklas i en riktning där det centrala EU-styret stärks. Att den svenska grundlagen står över EG-rätt vore en bra sak att skriva in i svensk grundlag, om man nu menar det. I vissa debatter brukar det åtminstone sägas. Detta tar vi och Vänsterpartiet fasta på i reservation nr 7. Herr talman! En annan sak som behandlas i betänkandet och som också tidigare har varit uppe för diskussion är frågan om statsråd som går från en framträdande position inom det svenska offentliga livet såsom minister och ledamot av regeringen till en framträdande position inom näringslivet. Vi har tidigare i en granskningsdebatt diskuterat frågan om de kunskaper som man därmed bär med sig från regeringshåll till näringslivshåll. Vi har också diskuterat möjligheten att titta på eventuella karantänsregler för att göra det svårare att utnyttja de kunskaper man fått såsom statsråd för att göra det enklare för ett visst företag som har anställt en. Frågan behandlas under punkt 3, Statsråds bakgrund och efterföljande verksamhet. Jag har under denna punkt ett särskilt yttrande där jag skriver att behovet av en tidskarantän ökar med en utveckling där allt snabbare utbyten sker mellan den offentliga och privata makten och att jag faktiskt, utifrån konstitutionsutskottets betänkande 2002/03:20, förväntar mig att regeringen snarast ser över olika möjligheter att införa den typen av regler. Om man inte gör det genom att komma till riksdagen med en skrivelse eller proposition kan man åtminstone göra det för sig själv och de statsråd som nu tillsätts. Herr talman! Det finns en fråga som på många sätt överskuggar det arbete vi gör här i riksdagen. Om den företeelsen växer riskerar vi att hamna i en situation där legitimiteten för de beslut vi fattar hela tiden undergrävs och ifrågasätts. Det är frågan om det växande politikerföraktet, den växande misstron mot folkvalda och tanken att det sitter människor som förtroendevalda på positioner som inte gör så mycket gott för mig utan snarare bara för sig själva. Det är viktigt att vi kommer till rätta med den föreställning som finns bland ganska många människor. Ett sätt är givetvis att se till att de ständigt avlösande skandalerna slutar att avlösa varandra. Där tror jag att vi i partierna har mycket arbete att göra. Ett annat sätt är att vi slutar jämföra oss själva med den samhällselit inom till exempel det privata näringslivet som är föraktat bland så breda folklager. När man har tagit upp diskussionen om riksdagsledamöternas enligt mig oförskämt höga arvoden har förklaringen blivit: Titta vilka ersättningar man har inom det privata näringslivet! Det tycker jag är tragiskt. Det är farligt när vi jämför oss med några andra än dem vi är utsedda av, när vi jämför oss med övriga delar av samhällseliten snarare än med dem som har valt in oss i den här församlingen. Det är farligt när vi tappar fotfästet bland dem som röstar i allmänna val och i stället jämför oss med några andra. På ett sätt finns ändå en möjlighet att göra en jämförelse med det privata näringslivet som vore positiv. Vi har sett den ökade misstron mot det privata näringslivets toppar. Med viss politisk handlingskraft tillsattes en förtroendekommission under ledning av Erik Åsbrink. Man kan kritisera vad den förtroendekommissionen kommer fram till. Man kan mena att den inte har tillräckligt breda möjligheter att verkligen åstadkomma en förändring och stoppa de bonussystem och höga ersättningar inom det privata näringslivet som drar till sig sådant intresse. Men det var åtminstone ett tecken på att man tog människors känsla inför det privata näringslivets ohemula ersättningar på allvar. Varför tillsätter vi då inte en sådan förtroendekommission för oss själva? Varför tillsätter vi inte en förtroendekommission eller en utredning som kan titta på nödvändiga reformer för att minska politikerföraktet och analysera bakgrunden och orsakerna till politikerföraktet? Varför funderar vi inte på åtgärder som skulle kunna minska klyftan mellan väljare och valda, på direktdemokratiska instrument eller andra sätt för att få ett deltagande i demokratin, på ökade möjligheter för allmänheten att delta i det politiska samtalet? I reservation 6 kräver jag att en förtroendekommission för politiken omedelbart tillsätts. Jag tror att det är viktigt att vi som politiskt förtroendevalda visar samma handlingskraft när det gäller att hantera minskat förtroende för vårt värv som vi visat när det gäller näringslivet. Jag vill därför yrka bifall till reservation 6.

Herr talman! Jag ska disponera om mitt anförande lite grann eftersom jag har ett väldigt behov av att från Kerstin Lundgrens sida få klargjort om det var så att hon drog en parallell mellan den svenska demokratiska enhetsstaten och andra enhetsstater som hon sedan också kallade enpartistater. Jag undrar alltså om det var den parallell som Kerstin Lundgren faktiskt drog i debatten eller om det var tungan som slant eller hur det egentligen var. I varje fall kritiserar hon först den svenska enhetsstaten och konstaterar sedan att andra enhetsstater gått under. Jag kunde inte tolka det på annat sätt än att det var en parallell till de numera upphörda kommunistländerna. Jag tycker att det är halsbrytande att påstå att man är trött på det svenska centralstyret, den svenska enhetsstaten, och sedan dra parallellerna till andra områden. Jag ska ärligt säga, herr talman, att det gjorde mig upprörd, och det vore bra om Kerstin Lundgren kunde klara ut att hennes uppfattning är att den svenska enhetsstaten är en god demokratisk stat. Herr talman! Vi står inför en omfattande - hoppas jag - författningspolitisk debatt i Sverige. Jag tror att vi alla hälsar med stor tillfredsställelse att vi nu fått i gång en författningsutredning som både har ambitioner och ett uppdrag att se till att det blir en öppen, bred och omfattande debatt kring vilka regler som ska styra den demokratiska verksamheten i Sverige framöver. Jag tror att det är viktigt att debatten skjuter fart. Sedan tillkomsten av den nuvarande regeringsformen har intresset och debatten, liksom den folkliga förankringen för författningsfrågorna varit ganska svag. Flera av oss har väl under några år känt oss tämligen ensamma när vi försökt diskutera dessa frågor. På det sättet är det alldeles utomordentligt bra. Det faktum att vi nu fått Författningsutredningen, med det uppdrag den har, betyder inte att det finns stor anledning att kritisera den nuvarande regeringsformens funktionssätt. Det vore i och för sig en intressant seminarieanalys att se på vilka ställen den nuvarande regeringsformen medfört att vi kommit till korta och fått så att säga felaktiga beslut eller felaktiga funktioner. Jag tillhör dem som hyllar den så kallade folksuveränitetstanken, och därför finns det anledning att, precis som Mats Einarsson också var inne på, slå vakt om det tänkande som ligger bakom den nuvarande regeringsformen och som bland annat innebär att när tvåkammarsystemet avskaffades kunde det konstateras att väljaren faktiskt blev herre i eget hus. Väljaren kunde vid ett enda tillfälle utse det parlament som skulle fatta besluten för de kommande tre åren som gällde vid det tillfället. Därför är det lite knepigt att höra Kerstin Lundgren tala sig varm för att man ska införa en tvåkammarriksdag, utan att närmare kunna locka oss andra som ska delta i den författningspolitiska debatten med vilka goda funktioner den tanken skulle kunna innehålla. Det är i varje fall en tanke som hon har, eller som Centerpartiet möjligen har. Av reservationen kan man se att en av de goda funktionerna skulle vara att förhindra ytterligare centralisering av den svenska samhällsfunktionen. Om det sedan är en god funktion kan ju också diskuteras. I den författningspolitiska debatten har det förts fram olika tankar. Det finns naturligtvis en motsättning mellan oss som tillhör dem som bekänner sig till folksuveräniteten och de som är genuina eller ideologiska maktdelare. Här kan man se på Studieförbundet Näringsliv & Samhälles förslag och resonemang som ju leder till att man egentligen en gång för alla skulle anta en författning som sedan inte kan ändras. Det är ett upplägg som jag känner stor tveksamhet inför eftersom en levande författning över tid också ska kunna anpassas till olika förhållanden. Om ett par veckor, den 21-22 mars, har Grundlagsutredningen ett stort seminarium i riksdagen med inbjudna talare och öppet att delta i. Det är ett uttryck för viljan och önskemålet att få en öppen och bred diskussion om vilka regler som ska styra det demokratiska beslutsfattandet i framtiden. Sedan får man naturligtvis också komma ihåg att författningen i sig inte är målet. Författningen är medlet för att genomföra samhällsförändringar och organisera samhället så att man klarar välfärdsåtaganden och annat. Det perspektivet måste man också hela tiden ha klart för sig när man diskuterar författningsfrågor. Det finns flera olika saker som tagits upp i reservationerna och också antytts i debatten. Om det möjligen blir några repliker väljer jag att försöka kommentera dem ytterligare i det sammanhanget. Jag vill dock något beröra konventsfrågan. Det är ju en förebild från två konvent som förevarit inom EU:s ram. Men då ska man komma ihåg att där var konventet en lösning på den slutenhet med vilken EU tidigare hade arbetat då man "bakom stängda dörrar" arbetat fram olika förslag. Här ville man i stället söka en öppenhet. Den jämförelsen kan inte göras med svenska förhållanden eftersom hela systemet här på ett helt annat sätt är öppet. Man har möjligheter att delta i debatten. Dessutom har vi remissomgången innan regeringen bestämmer sig för att lägga fram förslag och annat. Parallellen är alltså inte helt lyckad. Ett konvent riskerar också att bli ett forum för de allra mest intresserade, för dem som faktiskt finns där och har mest tid att lägga ned på detta konvent. Jag tror att de förutsättningar som vi nu håller på att skapa för författningsdebatten kommer att kunna vara värdefulla inslag i den fortsatta diskussionen kring dessa frågor. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Herr talman! Låt mig för klarhets vinnande vara tydlig så att ingen svävar i tvivelsmål om detta. Jag yrkade alltså bifall till reservation nr 3 under punkt 1. När det gäller ett författningskonvent eller ett demokratikonvent handlar det om att skapa en struktur som gör att man kan jobba mer aktivt och delta mer i utformningen av en ny författning, en ny grundlag, än man kan när man svarar på en remiss eller deltar för att berätta vad man ser som forskare vid någon institution. Jag noterar med tillfredsställelse att ett av våra universitet utformat ett eget grundlagskonvent. Jag noterar också att man i andra länder ser över sina grundlagar, sina regeringsformer, på motsvarande sätt genom att forma särskilda konvent eller grundlagskonvent. Det vore bra om vi kunde göra detsamma. Det förhindrar inte vare sig konferenser eller remissrundor. Men det ger möjlighet till en fördjupad dialog under mer ordnade former. Sedan har jag till sist, herr talman, en kort kommentar till frågan om enhetsstat. Det finns flera stater som liksom Sverige valt den modellen. Men det finns också flera stater som visat att man kan förändra. De har valt en federalistisk väg och har hittat lösningar utifrån sina möjligheter och sina visioner för sitt land och sitt samhälle. Det är inte detsamma som att säga att vår modell är odemokratisk. Vi har varit med och röstat för den. Vi stod bakom 1974 års grundlag. Det är ingen tvekan om detta. Det är inte så att det är odemokratiskt. Det är självfallet ett demokratiskt beslut, och vi har självfallet en demokratisk struktur. Jag sade inte att en enhetsstat är odemokratisk. Det behöver den inte vara. Däremot finns det en del inslag i en del andra länder som kan ha varit av enpartikaraktär. Det är någonting helt annat. Det vill jag markera till Mats Einarsson. Men det har Sverige aldrig varit och kommer förhoppningsvis heller aldrig att bli. Om detta tror jag att vi har en stor samstämmighet. Det är inte någonting som påverkar diskussionen om möjligheterna att gå en federalistisk väg när det gäller vår konstitution. Det är att byta och bryta strukturen.

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse att Kerstin Lundgren inte har några principiella invändningar mot enhetsstaten. Jag vill fråga om det federala systemet. Vi har sett det nämnas i flera motioner, och vi har haft de här debatterna. Jag tror att jag tidigare någon gång har försökt att få en diskussion till stånd. Jag har pekat på att Kerstin Lundgren skulle kunna redogöra för något politikområde och hur det i praktiken skulle fungera. Det ska delegeras från de nuvarande kommunerna, kan man tänka sig, eller möjligen delade kommuner, och uppåt. Det kanske inte ska ske via landsting eller via några regioner, fastän det ligger nära till hands i det federala systemet. Så småningom kanske man kan tänka sig någon restkompetens till riksdagen som skulle kunna inträffa. Eller hur är det tänkt? Hur är det tänkt i förhållande till de starka krav som finns hos allmänheten på likvärdig levnadsstandard över hela landet. Det finns inte en undersökning som visar att människor vill olika eller ojämlika förhållanden. Likvärdigheten är den bärande tanken i de allra flesta sammanhang. Landsorganisationen har gjort en vetenskaplig undersökning som visar att det kommunala självstyret är underordnat viljan och önskemålet om att det ska vara likvärdighet, i varje fall på de centrala områdena vård, skola och omsorg. På kultursidan kan man acceptera lite större skillnader i landet enligt den opinionsundersökningen. Herr talman! Det skulle vara intressant om Kerstin Lundgren ville sätta lite kött på det tankeskelett som det federala samhällssystemet utgör.

Herr talman! Visst skulle vi kunna ägna oss åt att sätta kött på benen. Vi kommer förmodligen att göra det, eftersom en majoritet i den här kammaren inte är intresserad av diskussionen. Om vi tittar ut över världen finns det många exempel på hur man har valt lösningar. Men vi måste forma utifrån våra speciella förutsättningar och hitta vägar för att klara vårt stora land på ett sätt som ger utrymme för människor till ökad självbestämmande. Det ska ge utrymme för att stärka enskilda människor och det civila samhället. Det gäller att hitta lösningar utifrån de unika förutsättningar, unika möjligheter och unika behov som varje människa har. Problemet med Göran Magnussons resonemang är hans ovilja eller rädsla att över huvud taget se att lika kan kräva olika. Det är snarare så att det är likheten över hela landet som är huvudmålet. Den modellen har vi prövat under en tid. Vi ser att det inte har löst vare sig orättvisor eller ens inom det statliga hägnet lett till att man möter människor med likhet som måttstock. Det krävs ett annat sätt att jobba för att vi kan kunna ta vara på kraften i hela Sverige, kraften hos alla människor och kraften i det civila samhället. Vi är övertygade om att man måste våga bryta med de nuvarande enhetliga strukturerna som döljer olikheter sett från ovan som är väldigt tydliga under ytan.

Herr talman! Det är trist att vi inte får höra ett brandtal från Kerstin Lundgren om på vilket underbart sätt man i ett federalistiskt system skulle kunna förbättra för människorna inom hälso- och sjukvården och förbättra skolan för alla elever över hela landet. Det uteblir, eftersom hon säger att kammaren inte är intresserad av detta. Det är liksom ingen agitatorisk kraft i det. Hur skulle Hjalmar Branting har resonerat när han på i slutet på 1890-talet eller runt sekelskiftet inträdde i denna kammare och talade för allmän och lika rösträtt? Det var ett kompakt motstånd i denna kammare. Men inte lät han sig förtröttas av detta, och han lyckades efter ett 20-tal år. Lite mer borde det gå att säga om detta lycksaliggörande federala system än att säga att kammaren inte är intresserad av saken. Herr talman! Jag har inte sagt att det ska vara likadant över hela landet. Jag har talat om likvärdiga förhållanden över hela landet. Det står bland annat i direktiven till Ansvarskommittén. Det betyder inte att alla ska ha 5 kr, eller hur man vill uttrycka saken. Det är möjligt att någon behöver 8 kr och en annan kan klara sig på 3 kr för att det ska bli likvärdiga förhållanden. Det är poängen i detta. Vi kommer väl inte längre. Jag har nu fått epitetet att vara ointresserad, och hela kammaren är ointresserad av saken. Jag viker mig på den här punkten för närvarande.

Herr talman! Det fördes en intressant diskussion om folksuveränitetstanken kontra maktdelningstanken. Ibland är det underförstått i debatten att de som driver folksuveränitetstanken är mer demokratiska än de som driver maktdelningstanken. Jag säger inte att Göran Magnusson har stått för detta. Jag skulle gärna vilja ha ett klarläggande från Göran Magnussons sida på hur han ser på detta. Kan han här komparera ordet demokratisk eller tänka sig att även stater som bygger på maktdelningstanken är demokratiska?

Herr talman! Det är självklart så. Jag betraktar USA som en demokratisk stat. Det fyller en rad kriterier. Sedan kanske det faktiska resultatet på olika politikområden för människor som bor i USA är lite annorlunda. Men om vi håller oss på det principiella planet vill inte jag säga att stater med utpräglad maktdelning inte skulle vara demokratiska. Maktdelningen bygger på att man delar makten mellan några individer. Jag vill inte dela makten mellan väljaren på valdagen och en rad institutioner som sedan ska försvåra besluten eller kanske till och med förhindra besluten genom att ha denna maktdelning och denna kontrollmekanism. Det menar jag och de som stöder folksuveräniteten. Väljaren på valdagen är suverän, och alla väljare är lika kompetenta att rösta. Det är en bärande tanke för socialdemokrater. Det har burit upp vårt författningstänkande under hela 1900-talet. Inskränkningar i väljarens suveränitet på valdagen innebär att man maktdelar med någon annan. Det är delar av det tänkande som präglar den nuvarande regeringsformen och som jag hoppas också kommer att prägla den i fortsättningen. Herr talman! På några sekunder skulle jag vilja gentemot Ingvar Svensson ta upp frågan om subsidiaritet. Jag vet att Ingvar Svensson och jag har vid flera tillfällen varit överens om att subsidiaritet inte är detsamma som decentralisering, för att förkorta det hela lite grann. Det skulle vara intressant att höra Ingvar Svensson säga vilka effekter subsidiaritetstanken skulle få på beslutsfattandet om den infördes i grundlagen.

Herr talman! Det är bra att Göran Magnusson nu tydligt markerar att även maktdelningsstater är demokratiska - eller kan vara demokratiska, ska man väl säga. Folksuveränitetsstater kan ju också vara demokratiska. Det är bra att vi får det klarlagt, för ibland kan det finnas en underton i debatten. Jag har full respekt för dem som hävdar folksuveränitetstanken som grundläggande. Jag fordrar också motsvarande respekt för dem som hävdar maktdelningstanken. Men vi ska inte fördjupa oss i den debatten nu. Göran Magnusson undrade vad jag anser om subsidiaritetsprincipen och vilka effekter den skulle få om den skrevs in i grundlagen. Den skulle få ungefär samma effekter som de förändringar som Göran Magnusson härförleden var med om att genom en författningsutredning föra in i regeringsformen 1 kap. 2 §. Effekterna ska alltså vara styrande för tanken. Göran Magnusson vet mycket väl att jag har haft invändningar i opposition mot honom mot att göra subsidiaritetsprincipen till en juridisk princip.

Herr talman! Vi ligger ganska nära varandra i tänkandet i de här frågorna. Det är tillfredsställande därför att det är viktigt också i författningsdebatten och inte minst i själva grundlagsutredningen att vi - ett stort antal partier och ett stort antal människor - kan samlas kring ett gemensamt tänkande i de här olika frågorna. Jag har därmed inte sagt att jag är beredd att införa subsidiaritetsprincipen i grundlagen. Jag har ännu inte riktigt fått klart för mig vad tänkandet enligt den skulle kunna leda fram till för olika faktorer. Ingvar Svensson har också talat sig varm för en kommunalordning som skulle ha en ställning strax under grundlagen och som möjligen skulle förhindra riksdagen att ålägga kommunerna att utföra olika saker på politikområdena. Det där är en intressant diskussion. Jag vill snarast här markera att vi i det hittillsvarande systemet har en avsaknad av kompetenskatalog, som ju ligger nära till hands när man börjar tala om de här sakerna. Det är en kompetenskatalog mellan staten och kommunerna å ena sidan och landstingen å andra sidan, som ju inte är överordnade kommunerna. Fördelen med det nuvarande systemet är att vi utan större krumbukter och framför allt utan juridiska svårigheter har kunnat flytta frågor upp och ned på den axel som utgörs av riksdag, landsting och kommuner. På så sätt har vi kunnat ordna samhällsorganisationen och genomförandet och utförande av viktiga samhällsområden på ett ganska smärtfritt sätt. Vi har kunnat ta ett gemensamt ansvar mellan staten och kommunerna för exempelvis vård, skola och omsorg. Det är ju det hävdvunna synsättet i Sverige.

Herr talman! Först vill jag påpeka för Göran Magnusson att denna kammare inte fanns på Brantings tid. Däremot hade vi ett tvåkammarsystem. Det kan vara bra att påpeka det ur historisk synpunkt. Jag vill göra ett till historiskt påpekande och tala om att Hjalmar Branting faktiskt stod på en liberal lista vid den tidpunkt som han drev frågorna om allmän och lika rösträtt. Detta gjorde han naturligtvis med full support från liberaler. Det var ju liberaler som satte i gång debatten. Men nu går jag tillbaka till framtiden. Vi har tagit upp förslaget om ett författningskonvent. Jag tycker att det är en väldigt vag skrivning som Göran Magnusson och utskottets majoritet står bakom i betänkandet när man säger att det kan förutsättas att frågor rörande relationen mellan de organ som uppbär den offentliga makten och deras uppgifter kommer att beröras i grundlagsutredningens arbete. Varför kan man inte göra detta i konventsform eller, som vi skriver i vår motion, i konventsliknande organ? Det ger ju precis som Kerstin Lundgren påpekar en struktur kring detta arbete med referens- och arbetsgrupper. Jag vill också tillägga att jag tycker att det ger status till en så stor och viktig utredning som grundlagsutredningen är om man också kopplar ett arbete i konventsform till den. Jag förstår inte riktigt varför Göran Magnusson inte kan ställa upp på den tanken.

Herr talman! Ja, det var två kamrar, det är riktigt. Branting var invald på liberal valsedel. Det var väl därför att det vid den tiden fanns en stor åsiktsgemenskap framför allt på rösträttsområdet och demokratiområdet mellan Socialdemokraterna, eller socialisterna, som man kanske till och med kallade sig ibland, och liberalerna. När jag då och då visar Riksdagshuset för folk så brukar jag hålla en liten föreläsning - det blir ju lätt så - i entréhallen där bysterna finns av bland andra Staaf, Branting, Lindman, Per Albin Hansson och den centerpartist som ju också var statsminister ett tag. Poängen i mitt resonemang är att jag brukar framhålla just Karl Staafs kamp för rösträtten, borggårdstalet och att han faktiskt bröts ned och dog på grund av den kampanj som han hade emot sig därför att han försvarade demokratin mot kungamakten. Jag är inte alldeles historielös, jag heller. När det gäller konvent och ett organ så undrar jag varför man måste institutionalisera detta. Det finns ju andra möjligheter. Ett universitet har redan satt i gång, och det kan tänkas komma flera. Vi kan från grundlagsutredningen gärna stimulera olika slags aktiviteter för att få en debatt till stånd om de här viktiga grundlagsfrågorna. Jag tycker att vi också har goda erfarenheter av våra hävdvunna sätt att hantera olika utredningar och olika beredningsfrågor. Grundlagsutredningen har ju ett direkt imperativ att se till att det blir en bred debatt i det svenska samhället. Det råder ingen oenighet om det i utredningen, och det ska vi också försöka leva upp till. Den 21-22 mars finns det möjligheter att delta i en bred aktivitet om våra författningsfrågor just i det här huset.

Herr talman! Jag kan hålla med Göran Magnusson när det gäller de båda herrarna Karl Staaf och Hjalmar Branting. Jag brukar också titta på deras byster när jag går förbi, och jag konstaterar att det var två stiliga mustaschprydda män båda två. Jag tror ändå att det vore bra att samla upp det arbete som vi är överens om och som måste följa med anledning av grundlagsutredningen och kalla det för ett konvent. Det kan locka till en ännu bredare debatt och det ger en struktur och en status till ett mycket viktigt arbete. Som vi har varit inne på i andra sammanhang så gäller det att nu få människor att känna engagemang för vår kommande grundlag. Tyvärr är intresset hos den svenska befolkningen inte särskilt stort, och kunskapen är ganska dålig om vad vår nuvarande författning säger. Alla medel att pröva detta måste göras. Därför tycker jag nog att man även från socialdemokratiskt håll borde våga kalla det fortsatta arbetet för ett konvent.

Herr talman! Risken med ett konvent är ju att det blir ytterligare en expertisering av grundlagsfrågorna. Jag ser framför mig som mycket mer stimulerande att frikyrkoförsamlingar, nykterhetsrörelsen och andra folkrörelser i samhället på sina möten, kongresser och annat också för en diskussion om grundläggande författningsfrågor. Det är ju först när människor i allmänhet, och inte ett antal experter som samlas till en konvent, har en känsla för de grundläggande värderingarna kring regeringsformen och annat som vi också har en folklig förankring för de demokratiska spelreglerna. Jag tycker att det skulle vara mycket mer stimulerande om man fick till stånd den debatten än om man institutionaliserade det hela i ett konvent.

Herr talman! I de frågor som vi nu diskuterar är Göran Magnusson i allt väsentligt överens med mig och Vänsterpartiet. Men jag skulle vilja ta upp frågan om EU-medlemskapets roll i grundlagsöversynen. Som jag sade i mitt anförande måste väl ändå det svenska medlemskapet anses som en av de större konstitutionella förändringarna under den period som vi har haft den här regeringsformen. Riksdagen är inte längre ensam lagstiftare. Däremot har regeringen blivit lagstiftare eller åtminstone medlagstiftare. EU-systemet innebär att regeringens ståndpunkt kan röstas ned. Vad innebär det för ansvarsutkrävandet? I den planerade konstitutionen ska man skriva in att EG-rätt är överordnad nationell rätt. Hur värnar vi då den svenska grundlagens överhöghet på icke-delegerade områden etcetera? Det här har alltså inte att göra med villkoren för maktöverföring eller med riksdagens EU-arbete. Jag skulle vilja fråga dels om Magnusson har någon idé om varför regeringen absolut inte ville ha med de här frågorna i översynen, dels om han tror att det faktiskt blir möjligt för oss i utredningen att styra runt de här frågorna. Jag har lite svårt att se att det ska vara möjligt.

Herr talman! Det är möjligt att vi skiljer oss åt i själva synen på hur det hela är konstruerat och upplagt. Som Mats Einarsson väl vet är det riksdagen som, tillsammans med andra parlament, har gett makten till EU att lagstifta på vissa områden. Det är regeringen, som representant för Sverige i de behöriga organen i EU-systemet, som utnyttjar den lagstiftningsmakt som Sveriges riksdag har överlåtit till EU. Jag tycker att det är en viktig utgångspunkt för den här diskussionen som man behöver föra. Vi har möjligen olika uppfattningar, och det kommer väl till uttryck längre fram i andra debatter i höst kanske, kring räckvidden av det nya fördraget eller den nya konstitutionen som EU nu möjligen kan få om den blir godkänd i alla 25 medlemsländerna. Räckvidden av den ur den juridiska synpunkten innebär inte att EU-lagstiftning generellt sett, och det vet ju Mats Einarsson, är överordnad svensk lagstiftning. EU:s lagstiftning är överordnad svensk lagstiftning på de områden som är överlåtna till EU. Det är det viktiga. Den här företrädesrätten för EU-lagstiftning, såsom jag nyss har beskrivit den, uppstår ju inte i den nya konstitutionen, utan det är ett förhållande som faktiskt redan gäller. Om man röstar nej till den nya konstitutionen kvarstår denna överhöghet för EU:s lagstiftning på de överlåtna områdena.

Herr talman! Jag ska inte gå i polemik med Magnusson vad gäller beskrivningen av hur EU-systemet fungerar och hur det bäst ska karakteriseras. I allt väsentligt instämmer jag i den beskrivning som han ger. Min poäng var att EU-medlemskapet som sådant ändå måste anses ha inneburit en ganska betydande förändring av den konstitutionella miljö i vilken den svenska regeringsformen har att verka. Jag kan fortfarande inte förstå varför inte detta också ska kunna vara en utgångspunkt för den översyn som vi ska göra av regeringsformen. Jag vidhåller att jag har svårt att se hur Magnusson, jag och övriga i den här utredningen ska kunna undvika detta och styra fritt från EU-aspekterna på grundlagen.

Herr talman! Det är möjligt att man vid en ytterligare analys och ytterligare diskussioner kommer fram till att man faktiskt behöver göra någonting. Då är det väl möjligt att man i så fall också får överväga att begära tilläggsdirektiv. Regeringen har haft en uppfattning om vad som borde och behöver utredas i det här sammanhanget. Det är naturligtvis en förändring i och med att riksdagen har avstått från suverän lagstiftningskapacitet på några områden. Det har vi ju gjort därför att vi anser att det gagnar svenska folket och de politikområden som vi har gjort det på. Vi får väl fortsätta att diskutera den här frågan, men jag ser inget akut behov av att direkt analysera och utreda detta. Men som jag sade tidigare har vi möjligen lite olika värderingar av räckvidden för det nya fördraget. Det får vi väl tillfälle att diskutera flera gånger. Herr talman! Jag föreställde mig att Mats Einarsson skulle ta upp könsmaktsperspektivet som också har diskuterats. Tiden är begränsad för både honom och mig. Låt mig bara säga att jag minns mycket väl att Mats Einarsson för Vänsterpartiets räkning tog upp just de här aspekterna i de överläggningar som var strax innan man bestämde direktiven. Det är möjligt att det också är ett område som man behöver diskutera i fortsättningen också. Men jag ska ärligt säga att jag har lite svårt att se hur man skulle kunna finna inspiration i själva regeringsformen för det. De andra frågorna däremot, det vill säga hur det faktiskt fungerar i olika sociala och kulturella sammanhang, är väl föremål för en del utredande. Det behöver man naturligtvis fundera över i många olika sammanhang.

Herr talman! Jag kommer som siste talare i detta ärende beroende på att vi moderater inte har några reservationer. Vi yrkar bifall till förslaget i konstitutionsutskottets betänkande. Därmed har jag egentligen inte så mycket att tillägga till den debatt som har varit. Jag vill dock ta upp en sak. Det gäller det krav som vi i Moderaterna har framfört om att se över grundlagens reglering av EU-frågor, det vill säga det som står i regeringsformens 10 kap. 5 §. Det har egentligen inte ett dugg med det konstitutionella fördraget att göra. Det beror snarare på att vi anser att man, så här drygt tio år efter inträdet, borde gå igenom det här snyggt och propert. Regleringen kan bli rakare och tydligare så att den intresserade medborgaren bättre kan förstå EU:s roll i förhållande till svensk konstitution. Den skrivning som vi nu har i betänkandet säger att vi först ska avvakta de bedömningar som finns beträffande det konstitutionella fördraget. Det är ute på remiss nu, och Lagrådet kommer att ge sin bedömning. Då kan vi sortera undan den frågan. Sedan, när det är klart, kan vi ta upp frågan om hur vi bättre kan reglera EU-medlemskapet i den svenska regeringsformen. Men vi känner oss nöjda med den skrivning som vi har i betänkandet. Därför har vi inte någon reservation på denna punkt, men jag tyckte att det var angeläget att klargöra det. Låt mig slutligen också säga att vi i Moderaterna har valt att se att de utredningar som nu har konstitutionell bäring, nämligen Ansvarsutredningen som framför allt sysslar med kommuner, landsting och den statliga styrningen och själva Grundlagsutredningen, har mycket öppna mandat. Inom dem kommer vi att kunna arbeta med många av de frågor som har förts upp här i kammaren. Vi vill inte se det snävt utan snarare som en öppen möjlighet att föra diskussioner. Vad slutresultatet sedan blir vet vi naturligtvis inte. Men jag tror att det är bättre att nu fokusera arbetet till de här två kommittéerna. Jag tror att det finns möjligheter att göra ett ganska spännande arbete.