Avtal om ekonomi och handel (CETA) samt strategiskt partnerskapsavtal mellan EU och dess medlemsstater och Kanada

Fru ålderspresident! Förhandlingarna om ett omfattande handels- och investeringsavtal mellan EU och Kanada påbörjades redan 2009. Fem år senare presenterades CETA-avtalet. Förutom att avtalet måste godkännas i EU:s ministerråd och i EU-parlamentet, vilket redan har skett, måste det också godkännas på nationell nivå i alla medlemsstaternas parlament för att avtalet ska gälla i alla delar. I dag är det den debatten vi har i Sveriges riksdag.

Sverige är ett litet exportberoende land. Vår handel med omvärlden är avgörande för vårt välstånd och vår utveckling. Vänsterpartiet har genom åren aktivt stött att Sverige har avvecklat tullar, kvoter och andra formella handelshinder. I dag har redan EU och Sverige avvecklat många av sina tullar och kvoter mot stora ekonomier och viktiga handelspartner.

Därför handlar inte kritiken mot CETA-avtalet om tullar och kvoter utan om att avtalet innebär demokratiska inskränkningar, försämrade sociala rättigheter, svårigheter att reglera välfärden och hinder för åtgärder för miljö och klimat. Avtalet har också kritiserats hårt för bristen på demokratisk insyn i förhandlingsprocessen. Helt i onödan innebär avtalet tyvärr en maktförskjutning till storföretagen då det ger unika möjligheter för dem att stämma Sverige och andra EU-länder.

Vänsterpartiet är varken motståndare till handel eller förespråkare för handelshinder. Vi vill ha en rättvis handelspolitik som inte innebär försämringar för medborgarna i de länder som omfattas. Vi vill ha en handelspolitik som sätter människor, djur och miljö främst och som fokuserar på ökade samhällsvinster, inte på vinster bara för storföretagen. Därför säger vi i dag nej till regeringens förslag om att godkänna CETA-avtalet.

För Sveriges del är Kanada en mycket liten handelspartner. Exporten till Kanada står för 0,8 procent av Sveriges totala export och importen för 0,3 procent av den totala importen. Kanada är på 37:e plats i rangordningen över de länder som Sverige importerar mest ifrån och på 23:e plats över de länder som Sverige exporterar mest till.

Anhängarna till CETA har stora ekonomiska förväntningar på avtalet. Samtidigt visar studier att avtalet kommer att ge förhållandevis små ekonomiska vinster. Det finns även granskningar som visar att det kan bli negativa makroekonomiska effekter, dels på grund av att arbetstillfällen går förlorade, dels för att befintliga ekonomiska klyftor förstärks. Det råder alltså delade meningar om hur stora effekterna av avtalet blir. Det har också visat sig oklart med andra handelsavtal.

Effekterna är extremt komplexa och komplicerade att förutspå, något som har visat sig gång på gång. Det är förvisso inte osannolikt att CETA medför en viss ekonomisk vinning för parterna. Frågan är dock hur stor den blir, vilka som får ta del av den och inte minst om den står i proportion till de risker som avtalet medför.

CETA innehåller, liksom det kritiserade TTIP-avtalet som tidigare planerades mellan EU och USA, ett kapitel om så kallat regleringssamarbete. Syftet med regleringssamarbetet är att undvika befintliga och framtida onödiga hinder för handel och investeringar och undvika onödiga regelskillnader. Med anledning av detta ska ett forum för regelsamarbete upprättas inom CETA som ska utvärdera lagstiftningsinitiativ.

Detta kan låta lovvärt, men i praktiken betyder det att en icke politiskt vald församling ska granska politiska förslag i förväg ur ett handelsperspektiv. Även om avtalet innehåller skyddsklausuler som garanterar att ländernas rätt att reglera och lagstifta inte ska begränsas av regleringssamarbetet finns en överhängande risk att det kommer att fungera som en blockerande instans för progressiv lagstiftning, till exempel på miljöområdet. Så har det funkat med amerikanska OIRA, som har stått förebild för förslaget.

Det blir också relevant att fråga sig vem som tillåts definiera vad som utgör ett handelshinder. Ett nationellt stopp för fossila bränslen till förmån för förnybar energi kan antingen betraktas som en akut nödvändighet för planetens överlevnad eller som ett handelshinder, beroende på vem som tillåts bestämma.

En av de mest kontroversiella delarna i CETA är investerarskyddet. Syftet är att garantera att investerare som upplever att en stat brutit mot avtalet ska kunna vända sig till en särskild domstol. Detta innebär att investerare ges rätt att stämma stater, det vill säga Sverige, andra EU-länder och Kanada, om lagstiftning och regleringar kan anses påverka investeringens värde negativt. I klartext kan företag kräva kompensation av stater för utebliven vinst.

Inom ramen för CETA ska en domstol tillsättas bestående av 15 domare. Stämningsförfarandet och rättsprocessen sker alltså i denna domstol utanför det nationella rättssystemet.

ICS är en vidareutveckling av ett liknande system som återfinns i många andra handelsavtal och kallas ISDS. ISDS har dock rönt mycket kritik, och mekanismerna i CETA är därför något modifierade men bygger på samma principer.

Genom ISDS skyddas investeraren mot direkt expropriering. I dag har dock ISDS alltmer kommit att utgöra ett skydd mot så kallad indirekt expropriering. Det handlar således inte längre om att skydda tillgångar som företagen äger utan om att skydda företagens beräknade vinster. Därmed kan företag stämma stater om de anser att nationell lagstiftning hindrar dem och deras möjlighet att göra vinst. ISDS har därigenom blivit ett effektivt sätt att förhindra progressiv lagstiftning och utgör i förlängningen ett direkt hot mot vår demokrati.

Eftersom både EU:s medlemsländer och Kanada har stabila och fungerande rättssystem finns ingen synbar anledning att ta upp tvister i denna typ av nya domstolar. Handelsavtal mellan stater med fungerande juridiska system bör därför inte innehålla ISDS-klausuler eller liknande mekanismer. Dels saknas behovet, dels kringgås det vanliga rättssystemet. Dessutom riskerar demokratiskt fattade beslut att undermineras eller rent av utebli på grund av företagens vinstintressen.

Det finns inte heller några tydliga bevis för att mängden investeringsflöden skulle gynnas tack vare ICS. Fördelarna är med andra ord mycket oklara, men riskerna är desto större. Att politiska beslut flyttas från nationella parlament till en samling jurister är allvarligt, inte minst ur demokratiska aspekter.

En mycket oroande effekt är dessutom att stater själva tycks anpassa sin lagstiftning för att slippa bli stämda.

Ett av de mer kända exemplen är då tobaksbolaget Philip Morris 2011 inledde ett stämningsförfarande mot Australien utifrån investeringsavtalet mellan Hongkong och Australien. Anledningen var att landet ville införa neutrala cigarettpaket utan reklam eller bilder i syfte att minska rökningen.

Philip Morris hävdade att lagstiftningen innebar en så kallad indirekt expropriation. Trots att Australien vann efter en utdragen rättsprocess fick stämningen ändå konsekvensen att Nya Zeeland bestämde sig för att avvakta med en liknande lagstiftning tills domen hade fallit.

Även svenska Vattenfalls två stämningar av Tyskland har främst handlat om att stoppa och försämra ny lagstiftning snarare än att få monetär ersättning.

Kritiken liknar på många sätt den som fanns mot TTIP-avtalet. Det har funnits farhågor om hur avtalet skulle kunna leda till att stora multinationella amerikanska företag använder sina resurser för att pressa EU-länder till att motverka fackliga rättigheter och miljökrav och försämra välfärden.

Genom CETA öppnas bakdörren så att även amerikanska dotterbolag med verksamhet i Kanada får möjlighet att stämma europeiska stater. I dag är vart tionde företag i Kanada amerikanskägt.

Hur påverkas Sverige av ICS? Enligt en rapport från FN-organet Unctad har det skett en kraftig ökning av antalet ISDS-fall sedan början av 2000-talet. Nordamerikanska storföretag är överrepresenterade när det gäller att dra stater inför rätta för att säkra beräknade vinster och investeringsvärden.

Ett aktuellt område är gruvsektorn. Sverige är ett relativt attraktivt land för mineralprospektörer, och många kanadensiska bolag bedriver redan verksamhet i Sverige. Gruvindustrin är en strategiskt viktig näring, inte minst i regioner som tidigare drabbats av hög arbetslöshet och utflyttning. Samtidigt har gruvbrytning stor påverkan på miljö och omgivning. Mot nya exploateringar står många gånger andra intressen.

I Sverige är ersättningen till stat och fastighetsägare vid eventuell gruvdrift mycket liten i en internationell jämförelse. Den uppgår till endast 2 promille av det beräknade värdet av de mineraler som har brutits. Sveriges gruvnäring har enligt statistik från Världsbanken lägst beskattning av samtliga gruvländer i världen. Den effektiva skattesatsen uppgår, enligt statistiken, till ca 28 procent. I ytterst få länder understiger skattesatsen 40 procent.

Gruvnäringen har varit ett område där många stämningar har skett. Kanadensiska företag är i dag inblandade i utvinningsverksamhet i Spanien, Irland, Finland, Rumänien, Bulgarien och Grekland, och där har de blivit anklagade för att inte ta miljöhänsyn. Många gånger har gruvprojekt genomförts i känsliga naturområden och förstört förutsättningarna för lokalt turistföretagande. Man har inte heller tagit hänsyn till lokalbefolkningen, och gruvornas utsläpp har påverkat det lokala jordbruket.

Det kanadensiska företaget Glamis Gold stämde Kalifornien när staten införde restriktioner om att återställa ett område för deras gruva med hänsyn tagen till ursprungsbefolkningen. Som tur var förlorade företaget just det fallet. Ett annat exempel är det kanadensiska gruvbolaget Gabriel Resources, som stämt Rumänien på mångmiljardbelopp efter att parlamentet av miljöskäl sagt nej till ett kontroversiellt gruvprojekt.

CETA skulle för Sverige innebära en möjlighet för kanadensisk gruvindustri att stämma staten varje gång svenska myndigheter inför miljörestriktioner eller vill ta hänsyn till lokalbefolkningen och dess näringar.

Vänsterpartiet ser stora behov av en förändrad minerallagstiftning, där större hänsyn tas till de kommuner som berörs, till miljön och till klimatet. Det råder dock stor tveksamhet kring huruvida en sådan förändrad lagstiftning ligger i linje med åtagandena i CETA. Med avtalet på plats blir det inte heller de nationella parlamenten och domstolarna som ska tolka detta, utan det överlämnas till ICS-domstolen.

Ett annat exempel är frågan om begränsningen av vinster i välfärden. Vänsterpartiet har länge drivit att privata företag inte ska kunna fylla skattkistan genom att utarma vår gemensamma välfärd. Stödet för en välfärd utan vinster är stort i Sverige, och så många som 74 procent skulle vilja se ett stopp. Trots oklarheter om hur CETA kan komma att påverka svensk välfärd väljer regeringen att inte ta kritiken på allvar.

Även åtgärder på kommunal nivå kan bli föremål för avtalets investeringsskydd. Om man bestämmer sig för att säkra god kvalitet i välfärden kan CETA utgöra en grund för stämning om detta anses påverka bolagets handel och investeringar negativt.

I propositionen skriver regeringen att CETA-avtalet inte medför några negativa statsfinansiella konsekvenser. Detta är ett märkligt antagande med tanke på att Sverige kan bli stämt på mångmiljardbelopp. Den danska regeringen har erkänt att CETA-avtalet kan få statsfinansiella konsekvenser om man blir stämt som land. Därför borde regeringen utreda de statsfinansiella konsekvenserna av CETA-avtalet och återkomma till riksdagen med en analys.

Det finns olika sätt att lägga upp handelsavtal. Vad gäller de avtal som EU tidigare har ingått används normalt en så kallad positiv förteckning över vilka tjänster som omfattas. Det innebär att man listar en förteckning av de tjänster som ska vara föremål för liberaliseringsåtaganden i enlighet med avtalen. I fallet med CETA ingår EU nu för första gången ett avtal med motsatt modell, där man använder sig av en negativ förteckning. Då omfattas i stället alla tjänster som inte tydligt är undantagna. Liberaliseringen blir därmed regel.

I Sverige har avregleringen av många viktiga marknader lett till försämrad tillgänglighet och service. Det har gällt till exempel apoteksmarknaden, som har minskat tillgängligheten för läkemedel för flera utsatta grupper. Ett annat exempel är avregleringen av elmarknaden, som har lett till betydligt högre avgifter för kunderna.

Än så länge är det svårt att utröna vilka de faktiska skillnaderna blir i praktiken. Men CETA utgör ändå ett trendbrott, och utan vidare analys godkänns denna ordning, vilket kan tyckas olyckligt. Det kan inte uteslutas att förändringen kan påverka det politiska manöverutrymmet i fråga om svenska avregleringar.

CETA innebär också att en avreglering på tjänsteområdet inte kommer att kunna gå tillbaka. Det gäller oavsett vad den politiska majoriteten önskar. Om Sverige till exempel väljer att privatisera nya marknader, till exempel Systembolaget, aktiveras automatiskt en så kallad ratchetklausul, som hindrar ett återinfört monopol, detta oavsett om en sådan privatisering skulle kunna visa sig vara mycket dålig ur folkhälsosynpunkt eller vara en dålig affär. Frågan är alltså bestämd redan på förhand genom avtalet.

Sammanfattningsvis finns det en mängd anledningar att oroas över CETA och vad detta avtal kan komma att få för konsekvenser. För Sveriges del kan det till exempel handla om vår självständighet när det gäller att besluta om viktiga klimatåtgärder, om vår gruvindustri och om privatiseringar och utförsäljningar.

Sverige är beroende av en bra export. Men det får inte ske på bekostnad av viktiga sociala rättigheter eller möjligheter att stoppa klimatförändringarna.

I och med Lissabonfördraget flyttades makten från medlemsstaterna till EU-kommissionen när det gäller att förhandla handelsavtal. Men handelspolitiken är fortfarande en delvis nationell angelägenhet. Det är tydligt att många i Europa är kritiska till CETA-avtalet. CETA har förhandlats utan vidare svensk diskussion eller debatt, detta trots att avtalet innebär omfattande konsekvenser för handel på områden som berör många människor. CETA har förhandlats bakom stängda dörrar, och möjligheterna för folkvalda politiker att påverka har varit små.

Vänsterpartiet vill se en handelspolitik som tar vara på sociala och fackliga rättigheter, som värnar demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter och som bygger på hållbarhet och långsiktighet. CETA-avtalet är inte ett avtal som går i linje med en sådan politik.

Riksdagen bör därför avslå regeringens förslag om att godkänna CETA-avtalet mellan EU och Kanada.

Fru ålderspresident! För två veckor sedan kom en dom i EU-domstolen där man har klargjort att investeringsavtal av typen BITS inom EU inte är förenliga med EU-lagarna.

EU-domstolens klargörande handlar nu om investeringsdelen i BITS-avtalet mellan Nederländerna och Slovakien. I förlängningen innebär detta att alla 196 bilaterala investeringsavtal mellan länder inom EU måste avskaffas, varav Sverige i dag har åtta.

På EU-domstolens bord ligger också att avgöra om investeringsdelen i CETA-avtalet med Kanada är förenlig med EU-rätten. En del länder har nu meddelat att de kommer att avvakta denna dom innan de går vidare med ratificeringsprocessen av CETA-avtalet. Det är viktigt att komma ihåg att flera av EU-domstolens domar den senaste tiden om handelspolitik har gett kommissionen bakläxa.

Om en medlemsstat ingår ett avtal med tredjeland, trots att medlemsstaten rimligen kan förutse att avtalet strider mot EU-lagstiftningen, agerar medlemsstaten i strid med principen om lojalt samarbete i EU-fördraget. Sverige skulle således agera i strid med EU-fördraget om riksdagen i dag ratificerar CETA-avtalet innan EU-domstolen har gett sitt yttrande.

Därför yrkar jag för Vänsterpartiets räkning att hela betänkandet återförvisas tillbaka till utrikesutskottet för vidare behandling till dess att det är klargjort huruvida CETA-avtalet strider mot EU-rätten. Förslaget om återförvisning ska behandlas innan riksdagen behandlar själva innehållet i betänkandet.

(Applåder)

(TJÄNSTGÖRANDE ÅLDERSPRESIDENTEN: Frågan om återförvisning kommer att prövas i samband med voteringen senare.)

Fru ålderspresident! Jag kan bara konstatera att mitt inlägg kommer att låta lite annorlunda.

I dag ska vi äntligen debattera avtalet om ekonomi och handel, CETA, och det strategiska partnerskapsavtalet mellan EU och Kanada. Jag säger äntligen därför att förhandlingarna om CETA-avtalet har pågått sedan juni 2009, och den slutgiltiga avtalstexten offentliggjordes i februari 2016.

I oktober 2016 undertecknades avtalet, och ett gemensamt tolkningsinstrument antogs. När det gäller partnerskapsavtalet inleddes förhandlingarna i september 2011 och avslutades i september 2014.

Europaparlamentet godkände avtalen i februari 2017, och om jag är rätt underrättad blir vi det åttonde landet av samtliga medlemsländer i EU som tar beslut om detta.

Fru ålderspresident! Jag säger äntligen också därför att vi socialdemokrater är för frihandel och vill att fler länder ska ha samma möjligheter i framtiden.

Eftersom WTO i detta sammanhang tyvärr har svårt att få enighet bakom en del av sina försök att få till gemensamma spelregler inom världshandeln blir det för många en lösning att lösa det mellan länder och regioner i stället. Detta är inget som WTO motsätter sig, men jag kan tycka att det är synd att det blir så, då risken finns att det i slutändan är de som mest skulle behöva övergripande internationella överenskommelser som blir de som står utan avtal. Det är det som vi nu kan se som ett delresultat av i och med vår debatt och senare beslut i denna fråga.

Fru ålderspresident! Vad är det då som vi ska besluta om? När jag säger detta har jag ingen ambition att gå igenom samtliga 1 693 sidor med bilagor som omfattas av detta betänkande. Jag vill dock nämna ett antal punkter i avtalet som får betydelse i framtiden.

Till att börja med syftar avtalet till att förbättra marknadstillträdet och skapa regler som är tydliga, transparenta och förutsägbara, samtidigt som främjandet av en hållbar utveckling ges en central roll. Det formaliserar möjligheten till samarbete och utbyte.

CETA innehåller bestämmelser om bland annat tull- och handelslättnader, tekniska handelshinder, tjänstehandel, offentlig upphandling, investeringar inklusive skydd för investeringar, handel och hållbar utveckling när det gäller till exempel arbetsvillkor samt handel och miljö.

Det ska stärka den multilaterala styrningen och normerna, och parterna åtar sig bland annat att implementera ILO:s konventioner och globala miljöavtal. Det är ett avtal som ska se till att vi undviker konkurrens som förutsätter sämre villkor, och det ska stärka dialogen och samarbetet inom hållbar utveckling.

Fru ålderspresident! När det gäller partnerskapsavtalet är ursprunget ett ramavtal mellan EG och Kanada från 1976. Därifrån har det utvecklats under åren. De delar av avtalet som faller inom unionens kompetens började tillämpas i april 2017. Avtalet syftar till att stärka de politiska banden avseende utrikespolitik och säkerhetsfrågor genom att dels föra upp samarbetet till strategisk partnerskapsnivå, dels uppgradera samarbetet på ett stort antal politikområden.

I avtalet fastställs formerna för samarbetet och dialogen genom att det upprättas samrådsmekanismer, till exempel en gemensam ministerkommitté, samarbetskommittéer och underkommittéer.

Genom avtalet upprättas samarbeten inom bland annat internationell fred och säkerhet, forskning och innovation, främjande av mänskliga rättigheter, hållbar utveckling, olaglig narkotikahantering, rättsligt samarbete och politisk dialog.

Avslutningsvis, fru ålderspresident, innehåller det allmänna åtaganden om mänskliga rättigheter, demokratiska principer och respekt för rättsstatsprincipen, förhindrande av spridning av massförstörelsevapen samt bekämpning av terrorism och organiserad brottslighet.

Fru ålderspresident! Jag inledde med att säga att vi äntligen har kommit till den stund då vi behandlar detta ärende. Jag hoppas att fru ålderspresidenten håller med om detta efter denna relativt korta redogörelse. Min och Socialdemokraternas åsikt är att världen och världshandeln skulle må bra av fler avtal liknande detta.

Fru ålderspresident! Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Krister, en ökad handel står i grunden inte i motsättning till fackliga rättigheter. Ökad produktivitet och ökade inkomster bidrar till att stärka Sveriges ekonomi. Handelsavtalet CETA innebär dock stora risker och kan leda i direkt motsatt riktning.

CETA-avtalet innehåller flera positiva skrivningar för att garantera fackliga rättigheter. Det poängteras att parterna inte får avvika från sina arbetsrättsliga åtaganden eller försämra fackliga rättigheter i syfte att uppmuntra handel och investeringar. Det stora problemet är att det saknas en effektiv efterlevnadsmekanism för att så inte ska ske.

Kapitlet om arbetsrätt i CETA saknar delen om tvistlösning mellan länder och ger inga möjligheter till sanktioner om den ena parten bryter mot sina åtaganden. Tanken är att eventuella problem ska lösas genom dialog. Men utan fungerande sanktioner blir löften om att arbetsrätt och fackliga rättigheter inte ska påverkas negativt inte mycket värda. Så skedde till exempel när EU och Sydkorea slöt ett handelsavtal för några år sedan. Risken är snarare att företagen tar tillfället i akt och använder social dumpning som en strategi för att öka sina vinster.

En stor del av kritiken mot CETA har kommit från just fackföreningar runt om i Europa och Kanada. Den tyska paraplyorganisationen DGB, kanadensiska CLC, europeiska ETUC och europeiska EPSU, men också svenska Kommunal och den fackliga sammanslutningen 6F, är bara några fackliga organisationer som har kritiserat bristen på effektiva efterlevnadsmekanismer i avtalet.

Varför vill Krister Örnfjäder undergräva de fackliga rättigheterna och slår dövörat till mot facklig kritik?

Herr talman! För mig låter detta väldigt konstigt. Jag har förmånen att vara ordförande för WTO:s parlamentarikerorganisation i världen. Det innebär att jag ett antal gånger per år träffar folk för att diskutera denna fråga. Det är inte detta man talar om där, utan där talar man om problemet med att man inte får övergripande avtal inom ramen för WTO, där man kan bevaka denna typ av frågor och få till system som gäller för alla länder.

Min tolkning av det vi nu diskuterar är att vi löser en del av de problem som du beskriver. Det är nämligen i det avtalslösa samhället som de flesta problem uppstår. Jag påstår att detta avtal är ett försök att komma åt en del av de problem som du beskriver.

Men det som du och jag inte har gemensamt är tolkningen. Jag tycker att detta ändå är bättre än det som inte finns. Om det nu är så att man från Vänsterpartiets sida vill ha med även detta tycker jag att man skulle ha jobbat för att få det som ett tillägg i stället för att förorda ett avslag.

Herr talman! Krister Örnfjäder, nu står vi ju här och inte i WTO-förhandlingarna. Jag delar i grunden din syn att det inte är fel om man får fler multilaterala lösningar inom ramen för WTO, men vi vet båda två att det är en ganska svår väg att gå.

Jag tycker inte att detta handlar om tolkning. För mig är Socialdemokraterna precis som Vänsterpartiet en del av den arbetarrörelse som har stått upp för fackliga rättigheter genom historien. Det blir då väldigt förvånande när socialdemokratin säger jo, vi har lyckats få in lite skrivningar och är lite nöjda med det här, och därför kan vi tänka oss att säga ja till detta – när det helt saknas möjligheter till efterlevnad. Man är helt beroende av en dialog med Kanada för att de ska följa avtalet.

Detta avtal har medfört vissa positiva saker. Kanada har skrivit under ILO-konventioner som landet tidigare inte ställt sig bakom. Det är i grunden positivt. Men det finns ingenting i avtalet som gör att man kan följa upp och säkerställa att Kanada följer de konventionerna och de fackliga rättigheter som man vill uppnå.

Skulle företag inom ramen för detta avtal, med Kanadas goda minne, inte följa den typen av lagstiftning har varken Sverige, socialdemokratin eller EU någon möjlighet att påtala detta. Då är man hänvisad till processer i ILO och sådant, och det skulle inte vara ett sätt att faktiskt kunna sätta press. Därför förstår inte jag hur man från socialdemokratiskt håll kan älska detta avtal så mycket som man gör, när det ändå tydligt kan slå tillbaka mot fackliga rättigheter.

Herr talman! Jag tycker att vi för ett cirkelresonemang nu. Vi kommer tillbaka till samma ståndpunkt som vi hade när vi inledde det första meningsutbytet. Det går liksom inte framåt.

För mig är det så här: Vi för denna diskussion framåt. Vi står bakom de fackliga rättigheterna, att de anställda ska ha rättigheter och att arbetsgivare och länder ska ha skyldigheter. Men allt börjar faktiskt med dialog. Det är så det fungerar både på arbetsmarknaden och mellan parlamentariker. Man börjar med att tala med varandra, och utifrån detta flyttar man sedan fram sina positioner.

Här flyttar vi fram våra positioner, och jag tycker att vi gör det på en väldig massa områden. Du har nu snävat in dig till denna del, och jag förstår att du gör det. Men för mig handlar dessa två avtal inte bara om detta, även om det är viktigt och man ska ta hänsyn till det.

Jag hävdar att man tar hänsyn till dem och att man har tagit hänsyn till dem. Men man tar hänsyn till så mycket mer som Sverige, Europa och egentligen världen mår bra av. Därför vill jag att detta avtal ska kunna bli ett föredöme för hur andra avtal kan bli. Vi ska tillsammans med Kanada se till att det fungerar, för att det ska bli verklighet i andra delar av världen.

Det var detta som gjorde att jag utgick från min situation när det gäller WTO. Jag ser hur stora behoven är. Jag ser också riskerna med att utvecklade länder och regioner samarbetar mer och mer medan andra riskerar att hamna allt längre efter. Jag vill att de också ska få sådana här avtal. Det arbetar vi för, men vi gör det i alldeles för långsam takt. Vi förhandlar med ett land åt gången, och det rör sig om närmare 200 länder.

Herr talman! Vi debatterar CETA-avtalet om ekonomi och handel samt ett strategiskt partnerskapsavtal mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater och Kanada.

Låt mig börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet på nästan 1 700 sidor samt hänvisa till Alliansens särskilda yttrande, där vi kritiserar regeringen för en sen hantering av detta ärende.

Vi vet att de gamla grekerna, fenicierna och egyptierna använde sig av handel och utbyte sinsemellan. På detta sätt bevisade människan flera tusen år före vår tid att världen behöver frihandel och färre murar. Frihandeln är därför inte direkt någon nymodighet.

Människor insåg redan på den tiden betydelsen av att dra nytta av en öppen värld, där flödet av varor, kapital och tjänster samt de affärsmässiga och sociala relationerna mellan folken säkerställde fred och stabilitet mellan dem.

Herr talman! Förhandlingarna om ett frihandelsavtal mellan EU och Kanada tog mycket lång tid. De påbörjades 2009 och undertecknades i oktober 2016. EU-parlamentet ratificerade det färdiga handelsavtalet i februari 2017, och därefter startade ratificeringsprocessen för unionens medlemsstater. Avtalet ligger nu på Sveriges riksdags bord för beslut.

Herr talman! Det tog regeringen ett år att överlämna propositionen till riksdagen. För mig är det anmärkningsvärt att Sverige – ett land som vanligen är för handel och handelsavtal, vars nytta bidrar starkt till vårt lands välstånd – har tagit så lång tid på sig att godkänna CETA.

Förmodligen har regeringens agerande att göra med Vänsterns aktiva motstånd mot alla typer av liknande avtal och med dess politik, som de facto vill isolera Sverige från omvärlden. Vi hörde nyligen Vänsterns representant säga att CETA mer eller mindre är bilden av allt ont som kommer att drabba mänskligheten.

Herr talman! Detta är en protektionistisk politik som om den verkställs kommer att medföra allvarliga konsekvenser för vårt lands välstånd och välfärd.

Jag noterar att även Miljöpartiet är splittrat. Det är ett regeringsparti som internt har olika uppfattningar om avtalsinnehållet.

För egen del, herr talman, kan jag konstatera att Vänsterns motstånd och isolationistiska politik tydligt och negativt har påverkat regeringens hantering av detta ärende.

Avslutningsvis vill jag säga att ratificeringen av CETA är viktig också för att detta förhoppningsvis kan påskynda TTIP-avtalet mellan EU och USA, som har gått i stå.

Herr talman! Miljöpartiet ser i grunden positivt på att riva onödiga handelshinder mellan stater. Handel mellan länder och investeringar i länder från andra länder skapar inte bara ekonomisk utveckling, välstånd och specialisering utan har också potentialen att skapa goda relationer och, i bästa fall, upprätthålla fred. Därför ser vi positivt på en friare handel inom planetära och sociala gränser.

I dag ska vi diskutera CETA. Miljöpartiet har haft ett skeptiskt förhållningssätt till avtalet. Vi har lyssnat på den kritik som har framförts gällande vissa risker som avtalet har sagts ha vad gäller exempelvis möjligheten för EU:s medlemsstater att skärpa sin miljölagstiftning.

Många frågetecken har också funnits gällande skiljedomsförfarandet och hur det ska ske. Där har vi haft ett lyssnande öra till bland annat miljörörelsen, som har fört fram kritik. Vad gäller just skiljedomsförfarandet väntar nu intressanta tider när detta ska prövas i EU-rätten för att man ske se huruvida det är lagligt.

Samtidigt har det funnits ett starkt stöd för CETA i denna kammare. Därför har Miljöpartiets strategi varit att på djupet analysera avtalets effekter för att få fram svar på de frågor som ställts. Vidare har vi sett till att formuleringarna i fråga om miljö och klimat i regeringens proposition är så skarpa som möjligt.

Därför kommer regeringen till exempel att följa upp avtalets påverkan och effekter när det gäller parternas möjligheter att kunna ställa högre miljökrav och att kunna höja ambitionsnivån i klimatpolitiken även i framtiden. Om det framöver visar sig att avtalet får negativ effekt i dessa avseenden är vår åsikt att man bör omförhandla det.

Den fördjupade konsekvensanalys som Miljöpartiet har fått till stånd är intressant och ger en del svar som kan vara värda att nämna. Det är Kommerskollegium som har fått detta uppdrag.

Det är kanske mest intressant att titta på vad som sägs om investerarskyddet. Här har Kommerskollegium kommit fram till att CETA-avtalets bestämmelser om rätt till ersättning vid indirekt expropriation i allt väsentligt inte medför något skydd som går utöver det skydd som redan i dag garanteras investerare som investerar i Sverige.

Investeringsskyddet påverkar inte Sveriges möjligheter att bevara monopol och allmännyttiga företag. Om Sverige har tillåtit en investering och sedan inför eller återinför ett monopol kan detta under särskilda förutsättningar ligga till grund för ersättningsskyldighet för staten, på samma sätt som redan i dag föreskrivs i svensk lagstiftning. Om monopolet kan rättfärdigas med det allmännas bästa är dock riskerna för att tvingas betala ersättning mindre.

Kollegiet ansåg att investeringsskyddet inte hade någon effekt på Sveriges rätt att reglera inom de områden som har analyserats. Detta är viktigt att komma ihåg. Förtydligandet här är alltså egentligen att CETA bland annat inte kommer att innebära att några svenska lagar behöver ändras.

Utöver detta tycker jag att det är viktigt att understryka att reglerna för vad som räknas som indirekt expropriering är ganska stränga. Det ska till väldigt mycket för att en stat ska bli ersättningsskyldig.

Bland annat finns en rad kriterier som måste uppfyllas. Grundar sig tvisten på en befintlig investering? Var statens åtgärd beständig i tid? Förväntade sig investeraren åtgärden? Hade staten ett ärligt uppsåt? Var statens åtgärd diskriminerande? Var syftet med statens åtgärd ett berättigat offentligt välfärdsmål? Om syftet var ett berättigat offentligt välfärdsmål, var åtgärden uppenbart överdriven?

Det finns alltså en rad kriterier som gör att det ska mycket till för att en stat ska bli ersättningsskyldig. Detta är viktigt att komma ihåg, och det har gett svar på en del av de invändningar som har kommit.

Man kan förstås välja att förhålla sig skeptisk till Kommerskollegiums slutsatser, men man ska komma ihåg att Kommerskollegium inte är de enda som har landat i den här slutsatsen. Här är en av de viktigaste rösterna den som kommer från Justitiekanslern, som ju faktiskt är statens juridiska ombud: Enligt Justitiekanslerns bedömning motsvarar det investeringsskydd som finns i CETA i allt väsentligt det skydd som redan finns i andra internationella avtal och konventioner som Sverige har tillträtt i unionsrätten och i svensk rätt. Det är alltså inte bara Kommerskollegium som landar i denna slutsats.

De här svaren har varit betryggande för oss i Miljöpartiet, för vi har inte velat ha ett avtal som äventyrar EU-rätten eller de demokratiskt fattade beslut som finns i Sverige och som kommer att finnas även i framtiden.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Herr talman! Med ett avtal som har ett så tydligt ensidigt handelsperspektiv som CETA kommer det att bli mycket svårt för länderna att utveckla sin miljö- och klimatlagstiftning. Länder behöver våga gå före för att vi ska nå våra klimatmål, som beslutades i Parisavtalet. I stället riskerar CETA-avtalet att bli en stor bromskloss för ländernas miljö- och klimatarbete.

Det finns exempel på storföretag som använt sig av investerarskydd i handelsavtal för att stämma stater för deras miljöpolitik. I november 2015 beslutade till exempel Obamaadministrationen i USA att stoppa en kanadensisk oljeledning genom USA eftersom den väntades leda till ökade utsläpp av växthusgaser. Företaget som hade planerat bygget, Trans Canada, svarade med att stämma Obamaadministrationen på miljardbelopp med Naftaavtalets investerarskydd som grund. Andra exempel där investerarskyddet använts för att stämma stater för miljölagstiftning är den kanadensiska delstaten Quebecs stopp för miljöskadlig frackning och Ecuadors beslut att stoppa oljeutvinning i mycket känsliga naturområden.

ICS-mekanismen i CETA fungerar på liknande sätt, att storbolag ges möjligheten att överpröva demokratiskt fattade beslut om att skydda natur eller minska utsläppen. Dessutom tillkommer den indirekta påverkan av miljöregleringar och progressiv lagstiftning. Ett exempel är hur Kanada redan nu har tryckt på EU för att mjuka upp klassificeringen av bränsle från kanadensisk tjärsand. Det är alltså en direkt konsekvens av en önskan om ökad handel mellan Kanada och EU, som med stor sannolikhet kommer att leda till större konsumtion av smutsigt bränsle i EU.

Flera aktörer har kritiserat CETA-avtalet för att gruv-, energi och transportsektorerna saknar skrivningar om hållbarhet. Den franska regeringen har begärt ett klimatveto i CETA-avtalet. Man vill se ett förtydligande i avtalet som slår fast att inget företag ska kunna stämma stater för åtgärder som syftar till att hejda den globala uppvärmningen. Något sådant krav har inte hörts från den svenska regeringen.

Varför skulle CETA-avtalet vara bra för miljön, Lorentz Tovatt? Är du inte orolig?

Herr talman! Tack, Håkan Svenneling, för frågan!

Som jag nämnde har vi haft och har en oro över de effekter som CETA kommer att få på miljön. Det är just därför som vi haft strategin att få in skarpa skrivningar om miljö- och klimatambitioner i propositionen. Detta har helt enkelt varit vårt fokus liksom att få till en fördjupad analys av effekterna.

Analysen, som jag gick igenom i mitt anförande, har en rad svar på de här frågorna. Det är ändå ganska betryggande vad gäller möjligheten att stämma stater. Det ska som sagt till ganska mycket för att en stat ska bli ersättningsskyldig, och jag nämnde flera av skälen. Men om man tydligt kan hänvisa till det allmännas bästa, vilket naturligtvis klimatfrågan handlar om, blir det helt enkelt svårare att bli stämd.

Många andra handelsavtal har inte kapitel som handlar om hållbar utveckling och miljö, men det har faktiskt CETA. På det sättet kan man se det som ett steg framåt på det området.

Herr talman! Det är bra att Lorentz Tovatt är orolig. Men samtidigt står han här i kammaren och talar sig varm för CETA-avtalet. Han nämnde också att han ansåg sig ha lyssnat på miljörörelsen och miljörörelsens kritik mot avtalet. Men jag kan inte förstå vilken miljörörelse det är han har lyssnat på och vilken organisation det är som skulle vara positiv till CETA-avtalet, för alla miljöorganisationer som jag har talat med säger att de är emot avtalet.

Jag kan förstå att Lorentz är så positiv till CETA-avtalet med tanke på att det som miljöpartist är mycket tufft och svårt att vara något annat. Hans kollega Valter Mutt var först emot avtalet när han var utrikespolitisk talesperson, men då fick han inte längre vara talesperson för utrikesfrågor. Men i januari i år hände något speciellt. Valter Mutt fick komma tillbaka som utrikespolitisk talesperson om han inte var emot CETA-avtalet, och så fick det bli. Jag förstår att Valter Mutt inte har anmält sig till den här debatten i riksdagens kammare, och jag sätter en peng på att han kommer att ha kvittat ut sig när det är dags för riksdagens omröstning.

Jag har tänkt mycket på det här och funderat på hur den miljöpartistiska partipiskan egentligen ser ut och vilket medeltida straffinstrument ni har som förebild. Man kan nog räkna med bestraffningar om man sätter sig emot. Därför tycker jag att det är extra bra gjort av de miljöpartister som fortfarande är kritiska till CETA-avtalet för dess negativa effekter på miljön och klimatet. De är värda en eloge, även om Miljöpartiet är långt ifrån den enighet som vi har i Vänsterpartiet.

Jag förstår inte hur Miljöpartiet har kunnat komma till slutsatsen att CETA-avtalet är bra för miljön. Det är riktigt att jämfört med andra handelsavtal finns det i detta avtal steg som är tagna i rätt riktning. Men det finns inför framtiden många oroväckande tecken på att det kommer att bidra till att slå fast fossila bränslen för framtiden och inte uppnå Parisavtalets ambitioner.

Herr talman! Tack, Håkan Svenneling, för ordväxlingen! Det är förstås kul att Håkan Svenneling har ett intresse för Miljöpartiets interna liv. Jag kan försäkra att vi inte använder några medeltida bestraffningsåtgärder inom vår grupp.

Jag vill återknyta till själva sakfrågan, som delvis handlar om det här avtalet, och bredda perspektivet lite. Jag tycker också att man ska vara försiktig med att stirra sig alltför blind på just detta medel vad gäller att hantera klimatfrågorna brett. Som jag inledde med att säga tror jag att det är bra att världens länder handlar med varandra i större utsträckning än vad de gör i dag. Och jag tror att ett mer effektivt sätt att hantera klimat- och miljöutmaningar globalt är genom andra avtal, som ju naturligtvis ska vara bindande och påverka handelsavtalen.

Självklart ska det vara skarpa formuleringar i alla handelsavtal, och det är det delvis också i CETA. Exempelvis har den här regeringen varit väldigt betydelsefull när det gäller att sluta globala avtal som hanterar de här globala utmaningarna. Vi har ju slutit Parisavtalet, som är det första globalt bindande klimatavtalet någonsin och som redan har en mycket stark effekt på det globala klimatarbetet.

Det här avtalet hade kunnat vara bättre. Nu är vi här, och det finns mycket annat som man också kan göra för att påverka klimat- och miljöfrågor globalt.

Herr talman! Sveriges välstånd har byggts upp av människor som haft idéer, skapat företag, hittat lösningar och handlat med varandra och andra. Det har skapat jobb i företag som växer, vilket skapar förutsättningar för vår svenska välfärd.

Det är ingen tvekan om Centerpartiets ambition att stå upp för öppenhet och frihandel, att stå upp för multilaterala regelverk. Men när vi inte kommer fram den vägen måste vi jobba för goda bilaterala handelsavtal.

Herr talman! På våra bord i dag har vi ett sådant framgångsrikt handelsavtal. Det är ett avtal som upplevs som ganska unikt och framåtsyftande i sitt slag, ett handelsavtal mellan Kanada och EU:s medlemsstater. Jag tycker att det finns skäl att gratulera EU till att ha nått fram till detta handelsavtal.

Det sporrar också för fortsättning, för nya handelsavtal som vi vill se, för nya som knackar på EU:s dörr för att skapa den typen av ordnade relationer. Utan ordnade relationer i handelssystemen kommer det att vara den starkes rätt som talar. Sverige är en liten stat och har behov av ett fungerande regelverk. Det talar vi om i andra sammanhang, och det gäller också här.

Det handlar också om företag, inte minst små företag, som måste kunna göra sig gällande på likvärdiga villkor. Då måste vi ha regler som fungerar och också gäller för det fall att tvister skulle uppkomma.

Det här avtalet kommer också att betyda mycket för EU:s ekonomiska utveckling, för jobb på vår kontinent. Man behöver inte ange exakta siffror, men bedömningen är att handeln skulle öka med 24 procent, vilket också medför fler jobb och större möjligheter på vår kontinent. För Sverige bedöms detta att leda till en än mer ökad handel än så. Det, herr talman, är välkommet.

Detta är också en viktig signal från oss och från oss i den här kammaren i tider när vi ser protektionismen utbreda sig. Man vill bygga murar. Man litar inte på den andre, utan man vill bara fatta egna beslut på sin egen kammare. Då måste vi ha modet att bygga ett fungerande regelverk såsom det som finns i CETA-avtalet.

Herr talman! Det är fascinerande att lyssna till debatten så här långt. Jag skulle kunna tänka mig att jag var på ett valmöte i USA och lyssnade till Trump som drev kravet på att man skulle riva upp handelsavtalen: Vi ska inte ha handelsavtal med Kanada. Nu ser vi att man går den vägen. Vi ser också signaler om vad det leder till när det gäller jobb och utveckling både i USA och i Kanada. Det finns fler av den typen av signaler.

Här är det välkommet att vi tar steg i motsatt riktning och visar att vi tror på handel med ordnade regler och att handel är någonting som gynnar Sverige, svenska arbetare, svenska företag och oss alla för välfärdens skull.

Jag tycker också att det finns skäl att lyfta partnerskapsavtalet. Det är strategiskt och viktigt. Mer av sådant behövs också nu i tider när det är många krafter som vill riva upp den ordning som vi har. Jag vet att det finns krafter också i den här kammaren som vill riva upp den ordning som vi har och som ogillar den liberala demokratin och vill se en illiberal utveckling. Också här är det viktigt med det strategiska partnerskapsavtalet. Det visar att vi bygger gemenskap med andra länder som står upp för våra gemensamma värderingar: respekt för mänskliga rättigheter, demokratiska principer, rättsstaten, fred och säkerhet.

Herr talman! Hade detta varit ett handelsavtal mellan EU och Ryssland skulle jag ha varit mer bekymrad i flera delar. Jag misstänker att argumentationen då inte skulle ha låtit riktigt på samma sätt i den här kammaren – måhända ombytta roller.

Att vi nu arbetar för att nå en överenskommelse är någonting som vi från Centerpartiet välkomnar. Som vi i utskottet skriver stöttar vi signalerna också här när det gäller att följa upp avtalet, miljö- och klimatfrågor och andra delar. Det är ett utvecklingsarbete som vi behöver ta vara på också inför det fortsatta avtalsarbetet. Det tar ju rätt lång tid att nå fram. Det här avtalet började man snickra på 2009, och i dag skriver vi 2018. Det är klart att det tar tid.

Erfarenheterna från det här avtalet är viktiga att ta med i EU:s fortsatta avtalsförhandlingar. Vi vet att det är många som knackar på, och vi välkomnar det för att det ska bli en bättre ordning globalt.

Herr talman! Med detta yrkar jag avslag på förslaget om återförvisning och bifall till utskottets förslag i betänkandet. Jag yrkar alltså bifall till både CETA och det strategiska partnerskapsavtalet.

(Applåder)

Herr talman! Jag har aldrig varit på något valmöte i USA, men jag vill nog påstå att Kerstin Lundgren har fattat ganska mycket fel när det gäller den kritik som jag riktar mot det här handelsavtalet.

Vi är inte emot ett handelsavtal med Kanada. Vi är för att man har ett sådant avtal, och vi är till och med för det strategiska partnerskapsavtalet som vi ska besluta om i dag. Men vi är väldigt tydliga i vår kritik och om varför vi tycker att avtalet är fel. Det gör att det finns väldigt stora skillnader mellan vad Donald Trump säger om handelspolitik och vad jag säger om det.

Kerstin Lundgren å andra sidan är väldigt positiv till avtalet och gissar att det kan öka handeln med 24 procent. Samtidigt vet vi att CETA-avtalet kommer att innebära stora konsekvenser på jordbruksområdet. Det handlar om samarbete om sanitära och fysiosanitära åtgärder, så kallade SPS-åtgärder. Det handlar också om kraftigt höjda tullkvoter på kanadensiskt kött, alltså tillåtelse att exportera mer kött till EU.

I och med avtalet ådrar sig EU att minska tullarna med 93,5 procent på alla jordbruksprodukter. På vissa varor behålls dock tullen, men kvoten ökar betydligt. Både Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen har uttryckt oro över hur detta kan påverka Sverige.

Synen på djurskydd och antibiotikaanvändning är ju två faktorer som tydligt skiljer Kanada och EU. I likhet med fallet USA är lagstiftningen i Kanada i hög grad byggd på frivilliga initiativ för djurskydd. Man saknar en nationell djurskyddslagstiftning. Det är tillåtet att använda tillväxthormoner, och den användningen är väldigt utbredd. Antibiotikaanvändningen är hög även för friska djur. Man har också en annan syn på GMO-grödor.

Det kan bli så att länder med bra djurskydd och starka regelverk ställs mot hormonbehandlat kött, vilket skulle kunna pressa den svenska lagstiftningen till sämre djurskydd.

Jag undrar hur Kerstin Lundgren ser på dessa faror med CETA-avtalet för svenskt jordbruk.

Herr talman! Vi ägnar oss åt en verksamhet där det finns många faror. Vi kan välja att se det som ett hinder för agerandet framöver. Vi från vår sida ser möjligheter att få med Kanada i en utveckling som liknar den i Europa. Det är ju en del av diskussionerna och en del av det som är viktigt i det breda arbetet med att jobba tillsammans för att skapa förutsättningar för en mer hållbar utveckling, här hos oss men också i Kanada.

Det är en del av att sätta gemensamma normer som påverkar, och det är viktigt i en global miljö att vi kan bygga den här typen av regelverk. Det ger förutsättningar för oss och för Kanada. Det påverkar också andra handelsavtal.

Herr talman! Det är bra att Kerstin Lundgren ser möjligheter som uppenbarligen verkar vara stora. Problemet när man tittar på de gemensamma normerna är att man i dag på jordbruksområdet står väldigt långt ifrån varandra i synen på lagstiftningen och på djurskydd. Då blir ändå frågan: Vad är det vi ska kompromissa med när vi i Sverige sedan 80-talet haft beteskrav på att djuren ska gå ute? I Kanada har man hög antibiotikaanvändning även för friska djur. Man använder tillväxthormoner under djurens uppfödning. Frågan för mig blir: Vad är den gemensamma normen däremellan? Det är ju ändå uppenbart att vi står långt ifrån varandra.

När EU nu ändå öppnar för att kanadensiska livsmedelsprodukter kan komma till EU i större utsträckning och när man har en diskussion om att föra vidare GMO-produkter tillsammans med Kanada kan det bli så att man hamnar långt ifrån varandra. Därigenom sätter man press på svensk lagstiftning i en riktning som vi inte vill.

Jag undrar vilken möjlighet Kerstin Lundgren ser framför sig när det gäller att stärka svenskt djurskydd när kanadensarna har en helt annan utveckling.

Herr talman! Jag ser stora möjligheter också för EU och för svenskt jordbruk när det gäller kontakterna med Kanada. En marknad öppnas, och det skapar möjligheter för fler att välja alternativa metoder. Detta är viktigt och är en av utgångspunkterna. Vi kan åstadkomma mer om vi gör något tillsammans och har diskussioner. Genom det strategiska partnerskapsavtalet och det gemensamma normpaket som finns i CETA har vi skapat en förutsättning för att kunna jobba gemensamt för att lösa frågor som denna.

Jag är inte rädd för Kanada eller för att öppna EU. Jag vill se färre tullar, inte fler. Jag vill inte gå en väg framåt där man söker lösningar i högre murar, högre tullar och mindre gemensam handel. Vår hållning är snarare tvärtom.

Herr talman! I dag debatterar vi ett ekonomiskt partnerskapsavtal mellan EU och dess medlemsstater och Kanada.

Europeiska rådet beslutade i april 2009 att ge kommissionen grönt ljus att inleda förhandlingar om ett avtal om ekonomisk integration mellan Kanada och EU. Förhandlingarna inleddes i juni 2009 och pågick i fem år. Därefter fortsatte förhandlingar om investeringskapitlet i avtalet. Den slutliga avtalstexten offentliggjordes den 29 februari 2016. Ett år senare godkände Europaparlamentet CETA-avtalet. I dag, ytterligare ett år senare, har också den svenska regeringen tänkt färdigt och avtalet har landat i den här kammaren.

Miljöpartiets Europaparlamentariker skriver i dag på Svenska Dagbladets debattsida att beslutet borde skjutas på framtiden. Kristdemokraterna delar inte den synen. Avtalet är noga analyserat, och i och med riksdagens votering sänds, precis som utskottet också betonar i betänkandet, en viktig signal om den stora vikt EU:s medlemsstater och EU fäster vid öppenhet och frihandel.

Herr talman! Detta är inte minst viktigt med tanke på den tid vi lever i. Det är en tid då motståndet mot öppenhet och mot frihandel har blossat upp rejält. Enligt Världshandelsorganisationen, WTO, ökar protektionismen i världen och har så gjort under det senaste decenniet. Sverige måste, som världen har utvecklats, våga stå upp för och vara en garant för fri och rättvis handel.

Världen tycks tyvärr ha glömt läxan från 1930-talet då tullarna i USA bidrog till kris i världsekonomin. Inte heller verkar erfarenheterna från 2002, då George W Bush införde ståltullar, ha haft någon inverkan på Trump och andra protektionister. Då kostade varje enskilt jobb som man lyckades rädda inom stålindustrin över 3 miljoner kronor årligen.

Vi ser liknande rörelser här i Europa. Stora protester i bland annat Tyskland och Belgien mot CETA, som vi debatterar i dag, och det planerade TTIP-avtalet med USA har satt fokus på ett ifrågasättande av frihandel även här.

Kristdemokraten Angela Merkel uttryckte det på följande sätt i sitt tal på CDU:s Parteitag i Essen för drygt ett år sedan: ”Ärligt talat, om ett frihandelsavtal med USA får hundratusentals människor att gå ut på gatorna i Tyskland, medan de grymma bombningarna av Aleppo nästan inte leder till någon offentlig protest alls, då är det något som inte stämmer med de politiska måttstockarna.” Dessa ord borde leda till eftertanke även i denna kammare.

Herr talman! Kristdemokraterna välkomnar att vi i dag är i färd med att fatta beslut om det mest omfattade frihandelsavtal som EU hittills har förhandlat fram. Det har tagit tid, och komplexa avtal måste också få ta tid. Men att ett avtal med en likasinnad demokrati såsom Kanada stöter på ett så starkt motstånd väcker ändå en viss oro över vart vi är på väg.

Sverige är ett exportberoende land som gynnas av ökad handel med omvärlden. Frihandel är och ska fortsättningsvis vara en grundstomme i EU:s relation med omvärlden. Detta kan tyckas självklart, men utvecklingen i världen pekar på motsatsen. Förhoppningen är att ratificeringen av CETA även ska påskynda TTIP-avtalet. Utrikeshandel, herr talman, skapar fördjupade relationer länder emellan, vilket ökar förståelse och samhörighet och bidrar därmed också till att förebygga konflikter.

Jag vill yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet. Alternativet att inte ratificera avtalet kommer inte att leda till ökad öppenhet. Det kommer heller inte leda till fler jobb utan hindrar snarare utveckling och riskerar att öka skillnader i regler och standarder mellan EU och dess omvärld. Om EU bygger barriärer mot omvärlden tappar vi konkurrenskraft, och detta skulle skada Sveriges utveckling.

(Applåder)

Herr talman! Sverige och världen behöver mer frihandel, inte mindre. I dessa tider när protektionismens vindar blåser hårdare än på länge är det därför extra roligt att stå här i dag i kammaren och debattera ett modernt och progressivt handelsavtal mellan EU och Kanada, CETA.

Det blir allt viktigare för våra företag att agera med hela världen som marknad. Marknadens förutsättningar har förändrats för både konsumenter och företag, och Sveriges beroende av omvärlden ökar.

Sveriges stora öppenhet mot omvärlden kräver bra handelsvillkor. Studier visar att 90 procent av världens tillväxt kommer att ske utanför Europas gränser inom de närmaste tio åren. Därför är detta avtal mer än välkommet, och det kommer att vara viktigt inte bara för Sverige utan för hela EU:s konkurrenskraft.

Faktum är att detta är ett av de bästa avtal som vi i EU har förhandlat fram. Det handlar dessutom om våra relationer till ett mycket likasinnat land som Sverige redan har mycket goda förbindelser med, nämligen Kanada.

Propositionen rör två avtal mellan EU och dess medlemsstater och Kanada. Det första är det övergripande avtalet om ekonomi och handel, CETA-avtalet. Det andra är det strategiska partnerskapsavtalet, som innehåller allmänna åtaganden och som utvecklar samarbetet och den politiska dialogen med Kanada inom en rad viktiga områden, till exempel internationell fred och säkerhet, främjande av mänskliga rättigheter, hållbar utveckling och rättsligt samarbete.

Förhandlingarna om CETA inleddes i juni 2009. I oktober 2017 undertecknades avtalet. Delar av avtalet tillämpas provisoriskt sedan den 21 september 2017. Hittills har sju EU-medlemsstater – Lettland, Danmark, Malta, Kroatien, Tjeckien, Estland och Spanien – notifierat EU-kommissionen om att de har ratificerat CETA. Om riksdagen fattar beslut i kammaren i dag eller i morgon kommer Sverige att vara det åttonde landet av EU:s 28 medlemsländer som ställer sig bakom CETA.

CETA är ett modernt och progressivt handels- och investeringsavtal som kommer att fördjupa den ekonomiska relationen och handelsutbytet mellan EU och Kanada. Det är ett modernt avtal. Det tar hänsyn till trender i den internationella handeln, såsom den ökade betydelsen av globala värdekedjor och en växande tjänstehandel. Detta kan ske genom att avtalet är omfattande och inte bara avser tullättnader utan också tekniska handelshinder, tull- och handelsprocedurer, immaterialrätt, investeringar och investeringsskydd och frivilligt regleringssamarbete. Avtalet är progressivt, då det handlar om regler om handel och hållbar utveckling och arbete.

Herr talman! För våra företag är CETA-avtalet välkommet och efterfrågat. Trots att Kanada är världens tionde största ekonomi är landet endast Sveriges 24:e största handelspartner. Här finns potential. CETA-avtalet kommer att öka handeln. Vi märker av ett ökat intresse från både små och stora företag för att handla med och investera i Kanada. Över 100 kanadensiska dotterbolag sysselsätter 13 000 personer i Sverige.

Det globala konkurrenstrycket ökar samtidigt som det svenska näringslivet blir alltmer sammanflätat i globala värdekedjor och kunskapsnätverk. Det gäller både stora och små företag i städerna såväl som på landsbygden. Detta visar över 2 300 exporterande företag i Sverige som exporterar till Kanada. Ungefär 21 000 jobb skapas i Sverige genom vår export till Kanada i dag.

Sverige och svenska företag har gott anseende i Kanada, och svenska företag visar stort intresse för Kanada som marknad. Avtalet innebär en stor potential för svenska företag, och intresset för Kanada är stort. Antalet företag som registrerats för att kunna dra nytta av de lägre tullarna har mer än tredubblats – från 75 till 260 – sedan avtalet provisoriskt trädde i kraft i september.

Genom avtalet avskaffas alltså tullar på varor, och handelshinder minskar. Detta innebär en helt ny marknadsöppning som gynnar företag, särskilt små företag som inte har råd att anpassa sin produktion till olika marknader. Möjligheterna ökar för svenska företag att vara med i den kanadensiska offentliga upphandlingen.

Herr talman! I min roll som handelsminister träffar jag regelbundet entreprenörer som ser möjligheter, vågar tänka stort och kan ta steget utanför våra gränser för att vara konkurrenskraftiga på internationella marknader. Här är det tydligt att CETA-avtalet kommer att ha omedelbara effekter för svenska exportföretag, stora som små, inom ett flertal branscher.

Ett exempel är Woolpower. Det är ett familjeägt företag under tillväxt med ett hundratal anställda. Företagets export är en förutsättning för att de ska kunna ha kvar all produktion i Östersund. I och med avtalet slopas de 18-procentiga tullarna på deras underkläder och förstärkningskläder, och de blir mer konkurrenskraftiga.

Ett annat exempel är företaget Babybjörn, som tillverkar bärselar för barn och som agerar på världsmarknaden genom att exportera 60 procent av produktionen till över 50 länder. Detta företag sparar 20 procent i tull nu när de kan exportera mer till Kanada.

Men CETA är minst lika viktigt för våra importerande företag och våra konsumenter. Även här finns många exempel. CETA innebär för ett större svenskt lantbrukskooperativ besparingar på 2 miljoner kronor i importtull varje gång de importerar den plastfilm som används till halmbalar. Företaget Garden & Greenhouse i Östergötland importerar glashus och sparar upp till 10 000 kronor per leverans vid import av glashus.

När det gäller hållbar utveckling, miljö och arbete kopplar avtalets bestämmelser ihop det med EU:s övergripande mål för hållbar utveckling och särskilda mål i fråga om arbetskraft, miljö och klimatförändringar.

På det sociala området har parterna kommit överens om att avtalet inte ska leda till sänkta arbetsrättsliga standarder. Man ska i stället arbeta för höjda standarder och aktivt arbeta för att implementera ILO:s regelverk. Alla krav som finns i gällande lagstiftning avseende arbets- och socialskydd fortsätter att gälla. Detta omfattar också regler om strejkrätt och möjligheten att förhandla kollektivavtal. CETA fastställer uttryckligen att lönedumpning förkastas.

När det gäller miljöfrågor i CETA betonas vikten av multilaterala miljöavtal och av ömsesidigt stödjande mellan handel, miljöpolitik, regler och åtgärder. Miljölagstiftningen ska inte åsidosättas för att främja handel eller investeringar. Rätten att reglera och även höja skyddet på dessa områden är något som Kanada och EU hela tiden har varit överens om. Detta finns också inskrivet i avtalet. CETA hindrar oss alltså inte från att bedriva en progressiv politik som sätter människor och miljö i första rummet.

Herr talman! Regeringen analyserar om det finns behov av nationella bestämmelser för att genomföra CETA i Sverige. Framför allt kan nationella bestämmelser behöva beslutas inför att CETA-avtalet träder i kraft, vilket sker när Kanada, EU:s alla medlemsstater och EU har ratificerat avtalet. I den mån sådant behövs på låg nivå kommer regeringen att återkomma till riksdagen om detta. Regeringen kommer att följa upp avtalets påverkan och effekter vad gäller parternas möjligheter att ställa högre miljökrav än i dag och höja ambitionsnivån i klimatpolitiken. Vi kommer också att driva på för att civilsamhället involveras, både i framtida förhandlingar och vad gäller implementeringen med mera och avtals ikraftträdande.

Det är som sagt med glädje jag ser att regeringen lägger fram denna proposition i riksdagen. Det har varit en lång väg och ett hårt arbete på vägen. Det har skapat ett mer kraftfullt EU på den globala arenan. CETA tillhör en ny modern generation handelsavtal som syftar till att förbättra marknadstillträdet och skapa regler som är tydliga, transparenta och förutsägbara samtidigt som de främjar en hållbar utveckling där miljö och arbete står i centrum. Detta kommer att stimulera både ny teknik och nya affärsmodeller. Bättre kan det inte vara.

Jag är helt övertygad om att CETA-avtalet kommer att visa resultat. Fler företag kommer att få goda affärsmöjligheter och tillgång till en ny marknad på bra och rättvisa villkor. Det kommer att bana väg för högre tillväxt och fler jobb.

Sverige har en lång tradition av frihandel och öppenhet. Vi vet att det bygger landet starkt. Vi visar också att frihandel, trygghet och hållbar utveckling går hand i hand. Det är det vi kallar den svenska modellen, herr talman.

(Applåder)

(forts. § 19)

Herr talman! Handelsminister Ann Linde lägger i dag fram en proposition om CETA-avtalet. Jag tycker att det är bra att hon är här och försvarar den och svarar på frågor, då det finns många frågetecken kring propositionen.

På s. 36 i propositionen skriver regeringen: ”Avtalen bedöms inte medföra några negativa statsfinansiella konsekvenser.” Min fråga är hur det kan komma sig att regeringen kommer till denna slutsats när det finns en stor risk att Sverige som land blir stämt av ett storföretag.

När tullarna sänks kommer också EU:s intäkter att minska. Min fundering är hur dessa intäkter ska kompenseras. Är det svenska skattebetalare som ska stå för dessa kostnader?

Det domstolssystem som inrättas kostar också pengar. Hur ska det betalas? Varför finns det inga beräkningar av Sveriges kostnader redovisade i propositionen? Är det inte uppenbart för handelsminister Linde att CETA-avtalet kommer att ha negativa statsfinansiella effekter?

Herr talman! För två veckor sedan kom EU-domstolens dom om tvistlösningsmekanismen i handelsavtalen mellan Slovakien och Nederländerna som EU-domstolen ansåg stred mot EU-rätten. Domstolen har också tidigare underkänt EU:s handelsavtal med Marocko, då det innefattade illegalt ockuperat territorium i Västsahara, och Singaporeavtalet som innehöll delar som var av nationell kompetens.

Hur vet handelsministern att CETA-avtalet inte strider mot EU-rätten? Hur säker kan du vara på det? Vore det inte bättre om detta utreddes i stället för att avtalet klubbas igenom nu när detta är oklart?

Domstolens beslut om CETA-avtalets tvistlösningsmekanism väntas komma senare i år, och flera länder har beslutat sig för att vänta. Borde inte Sverige göra samma sak?

Herr talman! Det första jag vill säga om frågan om statsfinansiella effekter är att det står om detta i det fakta-pm som regeringen har skickat till riksdagen men som Håkan Svenneling möjligen inte har läst.

Jag vill understryka att det är effekterna på ekonomin i stort som är det viktiga. Där kan vi veta utifrån de andra frihandelsavtalen hur mycket extra tillväxt och hur mycket extra jobb det är. Ett exempel är Sydkoreaavtalet som har gett en ökning på 70 procent i exporten till Sydkorea. Det är alltså obestridligt att de här handelsavtalen ger väldigt stora positiva samhällsekonomiska effekter.

Regeringen meddelade som sagt tidigare i sitt fakta-pm till riksdagen om CETA-propositionen att konsekvenser på utgiftssidan i Sveriges budget kommer att beräknas eftersom det blir ett intäktsbortfall i tullavgifter på EU-budgeten. Baserat på den nuvarande svenska finansieringsdelen innebär detta en beräknad årlig ökning av den svenska EU-avgiften med ca 90 miljoner kronor. Det kunde Håkan Svenneling läsa innantill.

När det gäller frågan om eventuella framtida skadestånd om Sverige skulle bryta mot investeringsskyddsreglerna i avtalet har det inte tagits upp i propositionen. Anledningen till det är att regeringen självklart inte har för avsikt att bryta mot de grundläggande rättsprinciper som kommer till uttryck i avtalet. Därför finns det heller ingen grund för att redogöra för negativa statsfinansiella konsekvenser.

Med detta sagt tycker jag inte att frågan om minskade tullintäkter eller risken för skadestånd fångar de ekonomiska aspekterna. Som jag sa precis i början: Det här kommer att få goda positiva effekter för Sveriges ekonomi som helhet.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar statsrådet så mycket för svaret. Det är helt riktigt att jag har missat detta fakta-pm. Det kommer många fakta-pm till riksdagen, och just detta har jag missat.

Det är väl bra att man redovisar de 90 miljoner kronor som tullarna minskar med. Det som kvarstår är frågan om skadestånd vid eventuella processer.

Det är en god ingång från regeringens sida att inte vilja bryta avtal. Det tycker jag i grunden är sunt. Problemet i det här fallet är att många storföretag ändå har ambitionen att stämma Sverige som land för att pressa vår lagstiftning i den riktning man vill. Man är beredd att ibland ta kostnader. Ibland finns det till och med tredje parter som är beredda att ta kostnader eftersom de ser att det finns intäkter att göra på den här typen av stämningar.

Det finns vissa mekanismer i CETA-avtalet som kommer att försvåra den här typen av stämningar, men det är fortfarande så att vi genom det här avtalet på ett helt nytt sätt öppnar upp för stämningar från storföretag mot Sverige som land. Vi vet att Kanada är ett av de länder där flest stämningar sker, och det är därför oron är stor.

I mitt anförande lyfte jag fram att gruvindustrin är ett område där vi troligen kommer att få se stämningar och att de svenska reglerna kring den svenska gruvnäringen behöver utvecklas och förbättras. Men med CETA-avtalet på plats kommer de förändringarna att bli mycket svåra att genomföra.

Jag noterade också att statsrådet i sitt svar till mig inte svarade på frågan om EU-domstolens beslut. Jag förstår att det här är relativt ny materia för oss alla i och med att det har gått bara två veckor sedan domen kom, men det är ändå uppenbart att den kommer att ha inverkan på både CETA-avtalet och andra handelsavtal som Sverige redan har.

Jag har för avsikt att återkomma till statsrådet med en skriftlig fråga om detta, men det vore ändå intressant att höra vad statsrådet har för åsikt om EU-domstolens dom och dess inverkan. Är allting verkligen utrett? Kan vi verkligen gå till beslut? Vore det inte klokare att återförvisa detta till utrikesutskottet?

(Applåder)

Herr talman! Jag tar den sista frågan först, annars hinner jag inte med.

Regeringen har grundligt utrett frågan om vad domstolen har sagt och kommit fram till att det inte finns grund för den oro som uttrycks i Belgiens begäran. Domen i det fallet, som kallas Achmea, ändrar inte den bedömningen. Det beror på situationen med investeringsskyddsavtal mellan EU-länderna och CETA och den nya domstolen, som kallas ICS. Det skiljer sig på flera sätt men framför allt på en avgörande punkt: I Achmeafallet fann EU-domstolen att det slovakisk-nederländska investeringsskyddsavtalet innebar att en skiljedomstol under avtalet skulle komma att tolka och tillämpa EU-rätten på ett sätt som inte var förenligt med unionsrätten.

I CETA fastslås det att en tribunal under detta avtal inte ska ha behörighet att tolka EU-rätten. Det fastslås vidare att CETA-tribunalen ska vara skyldig att följa den rådgivande tolkningen av EU-rätten.

Investerarskyddet har naturligtvis varit en kontroversiell fråga i debatten. Därför har vi undersökt det så här noga.

Den andra frågan handlade mer om själva investeringsavtalet. Det är en av de frågor som regeringen har utrett allra mest. Det handlar om att investeringsskyddet ska ge en investerare grundläggande skydd mot diskriminering och expropriation.

Det som står i CETA överensstämmer i stort sett med svensk rätt, och det går inte längre. Det är ett skydd som finns redan i dag; det menar både Kommerskollegium och Justitiekanslern. Tvistlösningsmekanismen kan alltså inte underkänna lagar eller demokratiskt fattade beslut.

(Applåder)

Herr talman! Vi debatterar Avtal om ekonomi och handel (CETA) samt strategiskt partnerskapsavtal mellan EU och dess medlemsstater och Kanada.

CETA-avtalet är ju inget enkelt handelsavtal. Hade det varit så att CETA-avtalet hade syftat till att ta bort ett par tullar och tariffer till och göra det ännu lite lättare att handla över Atlanten hade vi i Vänsterpartiet tyckt att det var ett bra förslag.

Men nu är det så att C:et i CETA står för comprehensive. Det är alltså ett allomfattande ekonomiskt avtal mellan EU och Kanada. Man kan säga att det är ett avtal som har väldigt stora anspråk. Det kommer att omfatta så gott som alla våra politikområden.

Vi har hört i en del tidigare anföranden, till exempel från Miljöpartiets Lorentz Tovatt – som jag nu inte ser i kammaren; det tycker jag är lite konstigt – och från statsrådet Ann Linde, att det finns positiva skrivningar i CETA-avtalet om vikten av ökat politiskt samarbete på till exempel miljöområdet. Det är viktigt.

Det man pratar mindre om är att CETA-avtalet föreskriver ytterligare avregleringar, att det har ambitionen att hela det transatlantiska området ska öppnas upp för offentlig upphandling, att det i kap. 21 står att man ska ha en form av regelsamverkan mellan Kanada och EU och EU:s medlemsländer och inte minst det kontroversiella investerarskyddet som finns inskrivet i avtalet.

Av den anledningen är vi i Vänsterpartiet kritiska till det här avtalet och yrkar avslag på CETA. Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation om det, reservation nr 1.

Jag kommer inte, herr talman, att hinna gå in på all vår kritik mot CETA-avtalet. Mycket har föredömligt tagits upp av den föregående talaren från Vänsterpartiet, Håkan Svenneling, men jag skulle vilja säga några saker om de områden som jag tagit upp.

Jag börjar med investerarskyddet, som man hittar utvecklat främst i kap. 8 i CETA-avtalet. Med ett investerarskydd ska man ge investerare, alltså bolag, garantier för att deras investeringar ska bära frukt. Annars kan man tycka att definitionen av en investering är att någon tar en viss risk för att i framtiden få valuta för den. Men i det investerarskydd som skrivs in det här avtalet skriver man till exempel in att bolagen ska skyddas mot direkt eller indirekt expropriation. Jag tror att det är medvetet formulerat som direkt eller indirekt expropriation – det blir nämligen svårt att exakt definiera vad det är för något.

Man säger också att bolagen ska ha en rättvis och skälig behandling. Det finns ett antal kriterier till för hur man bygger upp investerarskyddet.

Egentligen är det inget nytt med investerarskydd i internationella handels- och investeraravtal. Det finns redan i en mängd andra avtal. Jag tycker kanske att det bästa och mest jämförbara exemplet är Naftaavtalet mellan USA, Kanada och Mexiko, som slöts 1994. Efter Naftaavtalet kan vi se att Kanada har blivit världens troligen mest bolagsstämda land. Amerikanska bolag har tagit varenda chans de fått att stämma kanadensiska lagstiftare, och det gäller i synnerhet på miljöområdet och naturresursområdet.

Håkan Svenneling nämnde tidigare Lone Pine Resources, som stämde Kanada när delstaten Quebec införde ett regionalt förbud mot frackning, det vill säga att spränga upp gas ur berggrunden. Det är en extremt miljöskadlig verksamhet. Som nämndes tidigare har också kanadensiska bolag stämt USA:s statsförvaltning; till exempel har bolaget Transcanada stämt Obamaregeringens beslut att stoppa den stora pipelinen XL, som skulle gå genom USA.

Vi ska också komma ihåg att kanadensiska bolag har lärt sig det här med investerarskydd. De har lärt sig väldigt väl hur investerartribunalerna fungerar, och de drar sig inte för att stämma europeiska länder ifall de kan göra det. Det gjorde till exempel det kanadensiska gruvbolaget Gabriel Resources: Man stämde Rumänien för ett antal år sedan när det rumänska parlamentet sa nej till att Gabriel Resources skulle få öppna en stor guldgruva i västra Rumänien. Jag tror att Rumänien nu till och med har klassat området som naturskyddsområde.

Rumänien har stämts på motsvarande 40 miljarder svenska kronor. 40 miljarder svenska kronor motsvarar hälften av hela Rumäniens budget på hälsoområdet. Det kan man tänka lite på när Rumänien säger sig inte ha råd att ta hand om sina fattiga människor och dessa människor i stället reser till andra länder för att tigga och utföra underbetalda arbeten.

Statsrådet Ann Linde säger att vi med CETA-avtalet får ett helt annat upplägg och en helt annan form av investerarskydd. Jag skulle vilja fråga anhängarna av CETA vad som egentligen är den stora skillnaden med det nya investerarskyddet i det här avtalet. Man får en permanent domstol med 15 domare, men annars är det mesta faktiskt väldigt likt det nuvarande system vi kan se för investerarskydd i andra avtal. Det är ett system som ligger helt och hållet utanför det ordinarie rättssystemet, och man kan stämma på fluffiga och oklara grunder.

Det är också, Lorentz Tovatt med flera, bara bolag som kan stämma stater. Staterna kan inte omvänt stämma bolagen. Jag hörde dig när du talade om de fina skrivningar som finns om miljö och klimat i CETA-avtalet och i det partnerskapsavtal som är kopplat till detta, Lorentz. Det är väldigt fina formuleringar, men vad har de för bärighet egentligen? Kan vi luta oss mot de formuleringarna och omvänt stämma bolag som vi anser uppför sig illa mot miljön med hänvisning till investerarskyddet? Nej, det går inte, utan det är bara bolag som kan stämma stater.

Ann Linde från Socialdemokraterna och Lorentz Tovatt från Miljöpartiet säger att det här investerarskyddet inte går utöver det som finns i våra lagar i dag. Jag skulle vilja vända lite grann på frågan. Vad är det som är fel på våra ordinarie domstolsväsen i dag? Är det inte så att EU, dess medlemsstater och Kanada är rättsstater med fungerande domstolsväsen dit man kan vända sig ifall man som bolag anser sig dåligt behandlad av staten? Ni säger ju i detta avtal att det är otroligt viktigt att lita på kanadensiska myndigheter i andra sammanhang, till exempel när det gäller godkännande av olika saker som ska ut på marknaden. Men just när det kommer till domstolarna ska vi ha ett separat bolagsdomstolssystem. Varför det, Lorentz Tovatt?

Jag skulle också vilja fråga Miljöpartiet och Socialdemokraterna: Tror ni verkligen på fullaste allvar att kanadensiska gruvbolag inte kommer att utnyttja chansen att stämma Sverige ifall vi till exempel förbjuder gruvdrift i vissa områden eller inför en gruvskatt på 10 procent – någonting som bolagen kanske bedömer som en direkt eller indirekt expropriering? Tror ni verkligen på fullaste allvar att investerarskyddet inte kan ha en avkylande effekt på progressiv lagstiftning?

Herr talman! Jag skulle också vilja säga några ord om det så kallade regleringssamarbete som finns inskrivet i artikel 21 i CETA-avtalet. Det kan låta väldigt bra att man ska samarbeta kring framtida regler och lagar, men så som regleringssamarbetet är utformat ska det finnas kommittéer inom ramen för CETA-avtalet som på förhand ska granska förslag till nya lagar. De ska granska förslagen ur ett handelsperspektiv. Tror Miljöpartiet och Socialdemokraterna verkligen att det här regleringssamarbetet kommer att användas för att stärka till exempel arbetsrätten, miljöskyddet, välfärden eller andra områden?

Bolagen kommer att ha en självklar plats i dessa regleringssamarbetskommittéer, som ska granska all framtida lagstiftning. Ni som har läst förslaget kan också ta del av både Kemikalieinspektionens och Naturvårdsverkets synpunkter på regleringssamarbetet. Man varnar tydligt för att detta kan försvåra en framtida progressiv lagstiftning. Eller, som de säger i Nordamerika: Det här kommer att handla om paralyzing by analyzing – genom krav på nya analyser och nya rapporter kommer en progressiv lagstiftning att avstanna. I den tid vi lever i behöver vi ju mer progressiv lagstiftning. Vi behöver göra det lättare att lagstifta på till exempel miljöområdet – inte svårare.

Vi i Vänsterpartiet ser även många andra skäl till att säga nej till CETA. Håkan Svenneling från Vänsterpartiet tog tidigare upp det faktum att avregleringar är så att säga huvudregeln inom CETA och att det är extremt svårt att återförstatliga något som redan har privatiserats när det finns en så kallad ratchetklausul inskriven i avtalet.

Det är också väldigt olyckligt att skrivningarna kring patent- och immaterialrätt – en väldigt bortglömd fråga i debatten, skulle jag säga – går mycket längre än dagens lagstiftning i EU och Kanada. EU har till exempel varit pådrivande för att man ska förlänga licenstiden för mediciner, vilket kommer att försvåra framtagandet av generiska mediciner. Det är alltså mediciner utan patent, som är billigare för befolkningen.

Det kommer också att vara svårare att ställa progressiva krav i offentlig upphandling då offentlig upphandling ska bli en del av en transatlantisk marknad.

Jag är även orolig för hur vi ska kunna bedriva ett progressivt djurskydd i framtiden. Tidigare i dag lyssnade jag på Djurens Rätts ordförande Camilla Björkbom, som varnade för CETA-avtalet. Det sätter konkurrensen först och förutskickar att handeln med nötkött över gränserna ska tiofaldigas, vilket kommer att vara en press nedåt på progressiv lagstiftning. Det kommer att vara svårt för länder som vill gå före på djurskyddsområdet. Det är Djurens Rätts bedömning av CETA-avtalet.

Herr talman! Varför säger den europeiska och nordamerikanska miljörörelsen och fackföreningsrörelsen liksom djurrättsorganisationer i Europa och Kanada nej till CETA? Jag tror att det är så enkelt som att de inte vill ha en tvångströja på progressiv politik. De vill att vi ska kunna gå före på alla dessa viktiga politikområden. Det är därför vi i Vänsterpartiet säger nej till CETA.

Jag vill också passa på att yrka bifall till Håkan Svennelings och Vänsterpartiets förslag om återförvisning av det här ärendet till utskottet. Den dom som kom i EU-domstolen för två veckor sedan är ju helt exceptionell. Den dömer ut investerarskyddet mellan olika EU-länder – samma slags investerarskydd som nu skrivs in i CETA-avtalet. Därför säger vi i Vänsterpartiet: Skicka tillbaka avtalet till utskottet, så att vi får analysera domen närmare!

Jag ber om ursäkt för att jag dragit över tiden, herr talman, men detta är en väldigt viktig fråga.

(Applåder)

Herr talman! ”Industriföretagen har länge varit motorn i det svenska näringslivet och en avgörande välståndsskapare för Sverige. Svenska företag har framgångsrikt exporterat högkvalitativa och innovativa produkter över hela världen. Många svenska företag innehar i dag nyckelpositioner i globala värdekedjor och industriella ekosystem.” Så inleder chefsekonomen på Business Sweden sin senaste rapport Tjänsterevolutionen. Jag tycker att det är en träffsäker beskrivning av läget.

Herr talman! Protektionismen skördar tyvärr framgångar på vissa håll. Ett exempel är förstås president Trumps senaste beslut om att införa nya tullar. OECD har med all önskvärd tydlighet konstaterat att länder som stänger sina marknader förlorar mer i tillväxt än de länder som de slutar att handla med. Då känns det klokt och framåtsyftande att EU i stället går vidare med nya, breda handelsavtal.

För att våra företag ska kunna fortsätta utvecklas och öka sin export behöver vi progressiva och kloka frihandelsavtal. CETA är det bästa frihandelsavtal som EU har förhandlat fram hittills, och jag hoppas att det blir ett viktigt riktmärke i handelspolitiken. Alla framtida handelsavtal bör hålla CETA:s nivå eller vara ännu bättre.

Herr talman! Med tanke på den skepsis som i vissa kretsar finns gentemot frihandelsavtal, även här i riksdagen, känns det tryggt och bra med de utredningar som Kommerskollegium har gjort tillsammans med flera andra myndigheter.

Breda frihandelsavtal ger tydlighet, långsiktighet och förutsägbarhet. Breda frihandelsavtal kräver också att granskas av mångas ögon och med mångas expertkunskap, inte minst från civilsamhällets organisationer. Den kunskapen finns med i den utredning som gjorts, och det är viktiga erfarenheter att ta med sig i arbetet med kommande handelsavtal.

Allianspartiernas kritik om att det har tagit för lång tid att få CETA till riksdagen anser jag därför helt obefogad. Det är viktigt att ta oron på allvar, att låta många instanser få komma med synpunkter och att analysera vilka konsekvenser avtalet kan få. Allt annat vore ansvarslöst.

Med stöd av den här rapporten, med remissvar och analyser, kan vi nu med fog säga att CETA inte kommer att tvinga oss att privatisera välfärden, företag kommer inte att kunna stämma svenska staten för utebliven vinst och vi behöver inte försämra vår lagstiftning gällande djur-, miljö eller hälsoskydd. Tack, Kommerskollegium, för det!

Men det är viktigt att följa upp att CETA inte får sådana effekter att det hindrar parterna från att i framtiden verka för ännu högre miljökrav eller ännu högre ambitionsnivå i klimatpolitiken. Därför kommer avtalets effekter att analyseras, och det är bra.

Vi har redan 60 investeringsskyddsavtal. De har inte gjort att vi inte har kunnat skärpa miljölagstiftningen. Det är den svenska riksdagen som bestämmer vilka regler och lagar som ska gälla i Sverige.

Däremot kan CETA, liksom andra progressiva frihandelsavtal, bidra till att Sverige i högre utsträckning når målen i Agenda 2030. Vi kommer aldrig att klara hållbarhetsmålen där om vi inte hjälper den privata sektorn på traven med att göra sin del. Därför är de golv som finns i CETA-avtalet av största vikt för att åstadkomma en bättre utveckling inom alla hållbarhetsdimensioner.

Jag vill ge Håkan Svenneling rätt på en punkt, nämligen att det inte med säkerhet går att säga hur många nya jobb som kommer att skapas när CETA har trätt i kraft i alla delar. Men precis som statsrådet Linde sa vet vi att handeln alltid ökar efter ett nytt frihandelsavtal. Vi vet att detta redan har skett med exporten till Kanada, och vi vet att ökad export leder till fler jobb. Vi behöver fler jobb och ökad sysselsättning i Sverige för att kunna trygga välfärden ännu mer.

Herr talman! Tidigare i veckan besökte jag ett stålföretag i Fagersta. Där var vd:n väldigt orolig över de nya amerikanska ståltullarna och vad de skulle komma att innebära för deras försäljning i USA. Men när han fick höra om CETA, som ska beslutas här i morgon, såg han genast en möjlighet att utöka sin marknad i Kanada i stället. Jag tror att det finns många exempel på verksamheter runt om i Sverige som kommer att gynnas av CETA.

Att hävda att CETA skulle inskränka demokratiska beslut eller att det nu kommer att vara storföretag som styr är helt felaktigt. Kommerskollegium har analyserat detta mycket ingående, i enlighet med regeringsuppdraget, och bedömer att CETA i allt väsentligt inte medför något utökat investeringsskydd utöver det som redan i dag ges till investerare, precis som statsrådet Linde tidigare har sagt. Denna slutsats delas av Justitiekanslern, som ju är Sveriges expertmyndighet när det gäller skadestånd mot staten.

Herr talman! Vi har säkert läst och hört inlägg av kritiker som påstår att den begränsning av vinster i välfärden som vi socialdemokrater föreslår skulle bryta mot CETA-avtalets artiklar om rättvis och skälig behandling. Låt mig vara tydlig: Det finns inget i avtalet som ger företag rätt att stämma stater för utebliven vinst. Hotet mot vinstbegränsning är allianspartiernas och Sverigedemokraternas politik, inte CETA.

Kommerskollegium bedömde att CETA:s bestämmelser inte påverkar Sveriges möjlighet att bevara monopol eller allmännyttiga företag.

Herr talman! Handel bidrar till tillväxt, ökat välstånd och fattigdomsbekämpning. Handel bidrar till mer samarbete och fred. Handel bidrar till kompetenshöjning, specialisering och stolthet.

Jag tycker att det är synd att människor som i vanliga fall vurmar för dessa goda värden talar och skriver onyanserat och i vissa fall helt osant om vad CETA innebär och kommer att få för konsekvenser. Vi har, som tur är, superprofessionella myndigheter som på alla upptänkliga sätt har analyserat, diskuterat och utrett vilka konsekvenser det här avtalet kommer att få. Det är för mig obegripligt att man inte har tilltro till våra främsta experter på området och inte lyssnar på det som Justitiekanslern anför.

Visst kan vi önska ännu mer av framtida frihandelsavtal. Det gör jag. Men låt mig återknyta till min inledning: Företag som växer och utvecklas är en förutsättning för att vi ska kunna öka sysselsättningen ytterligare och kunna gå vidare och stärka vår gemensamma välfärd. Företagen är också en viktig sektor för att öka hållbarheten i samhället, ur alla dimensioner. Båda dessa delar kommer att underlättas av CETA-avtalet. Därför yrkar jag bifall till utrikesutskottets förslag och avslag på alla reservationer.

(Applåder)

Herr talman! Jag skulle främst vilja ställa två frågor till Åsa Eriksson, Socialdemokraterna.

Åsa Eriksson säger att det investerarskydd som finns i dag inom CETA inte går utöver svensk lagstiftning i dag. Men vi kan titta på exempel från omvärlden. Då ser vi att när man skriver in investerarskydd kommer det också att användas. Poängen är att vi i dag inte har något investerarskydd i fråga om Kanada. Men Kanada fick det i fråga om USA 1994 och har sedan dess blivit stämt 35 gånger. Man har blivit världens mest stämda industristat. Jag måste fråga Åsa Eriksson och Socialdemokraterna: Vad är det för fel på det ordinarie rättsväsendet? Varför ska ni bygga upp ett parallellrättsväsen för bolagen? Varför får inte arbetare, miljöorganisationer och andra stämma bolagen? Varför är det bara bolagen som ska få stämma?

Min andra fråga rör de förlängda licenstiderna för läkemedel, som enligt kanadensiska forskare kommer att leda till att läkemedel kommer att vara inlåsta i patent i ytterligare 383 dagar och kosta många hundra miljoner dollar extra för kanadensiska skattebetalare. Problemet kommer att vara precis detsamma för oss i Europa. Varför är ni för att det ska vara förlängda licenstider för läkemedel?

Jag noterar, fru talman, att Åsa Eriksson får sträcka sig till Business Sweden för att hitta stöd för CETA, men det kanske är det som Socialdemokraterna vill. Ni kanske inte vill att vi ska kunna gå före på miljöområdet eller skapa ordning och reda inom välfärden med återreglering på vissa områden. Vad vill Socialdemokraterna egentligen?

Fru talman! Tack, Jens Holm, för att jag får fortsätta att prata om detta, som ligger mig så varmt om hjärtat! Nej, jag behöver inte vända mig till Business Sweden för att få stöd för CETA. Det handlar om att ge en bild av hur viktigt svenskt företagande är för Sveriges utveckling, svensk välfärd och svenskt välstånd. Det är jätteviktigt.

När det gäller investeringsskyddet är det precis som jag sa tidigare, och som statsrådet sa: att det i allt väsentligt är precis som det investerarskydd som vi redan har i dag. Jag ser ingen som helst anledning till att vi inte skulle ha det. Vi ska ge samma villkor till kanadensiska företag som till svenska företag eller andra företag som investerar i Sverige. Jag kan inte se att vi ska göra någon skillnad. Det är det som detta handlar om.

Sedan gällde det varför stater inte får stämma företag. Jag tror att det var det Jens Holm sa, fru talman.

(JENS HOLM (V): Organisationer.)

Det handlar om att ge företagen förutsägbarhet i vad som kommer att gälla om man ska göra en stor investering. Det tycker jag är fullt rimligt.

Vi andra får följa den vanliga lagstiftningen. Vi har lagar och regler. Vi har en massa lagar som vi bestämmer här i Sveriges riksdag. De gäller för samtliga. Bryter man mot dem blir det på det vanliga sättet. Om ett brott begås får man hantera det därefter.

När det gäller patentskyddet och den förlängda licenstiden kan jag inte svara. Detta vet jag inte.

Fru talman! Jag tycker att Åsa Eriksson sa någonting väldigt intressant: För oss andra gäller den vanliga lagstiftningen.

För oss andra, för vanligt folk, för fackföreningar, för miljöorganisationer och för regeringar gäller den vanliga lagstiftningen. Men för bolagen ska man införa specialtribunaler, där de kan stämma stater som går före på miljöområdet och som går före på välfärdsområdet. Varför, Åsa Eriksson, vill Socialdemokraterna ha speciella bolagsdomstolar? Varför fungerar inte det ordinarie rättsväsendet? Är inte Sverige, EU:s medlemsländer och Kanada rättsstater?

Jag noterar hur det är i flera andra handelsavtal som EU förhandlar om just nu, till exempel Mercosuravtalet med Mercosurländerna Brasilien, Uruguay, Argentina och så vidare. Jag tror även att det är fallet när det gäller Australien och Nya Zeeland och de avtal man förhandlar med dem. Där finns det inget investerarskydd inskrivet, för de länderna vill inte ha något investerarskydd. Och vet du vad, Åsa Eriksson, det går alldeles utmärkt att skapa handelsavtal med de länderna utan investerarskydd. Därför måste jag fråga igen: Varför ska bolagen ha speciella investerartribunaler som bara de får använda sig av? Svara på det!

Fru talman! Det gör jag mer än gärna. Det handlar om att företag ska våga investera i vårt land och att svenska företag ska våga investera i Kanada. Om vi dramatiskt skulle ändra vår lagstiftning så att vi totalt utraderar värdet av en gjord investering med mer än 90 procent och det inte är för allmänhetens bästa tycker jag att företag ska få stämma staten – ja. Det är precis det som detta investerarskydd handlar om. Men så länge vi kan visa att de regelförändringar som vi vill göra är för allmänhetens bästa och att de inte är så omfattande att man utraderar mer än 90 procent av värdet finns det inget som gör att företaget kan stämma staten. Men det handlar om att ge företagen förutsägbarhet. Ska de göra stora investeringar, vilket vi vill att företag ska göra med tanke på vår tillväxt, måste vi också ge förutsägbarhet och en transparens om vad som gäller.

Ja, Sverige är en rättsstat. Här kan man lita på de lagar och regler som vi stiftar och det rättsväsen som vi har. Men det måste ändå finnas en förutsägbarhet för företagen. Man måste veta vad som händer om lagstiftaren skulle vara en annan i morgon.

(Applåder)

Fru talman! Hösten för fem år sedan skulle Sveriges riksdag godkänna frihandelsavtalet mellan EU och Sydkorea. Det var ett avtal som i efterhand visat sig öppna upp handel och nya möjligheter för de 29 berörda länderna. Det var ett avtal som när det skulle sanktioneras inte väckte nämnvärd uppmärksamhet. När det var dags för debatt här i kammaren var talarlistan kort. I denna talarstol stod jag ensam i debatten med endast talmannen som åhörare. Om det berodde på ointresse eller på att frågan var så självklar att den inte behövde diskuteras får andra svara på. Tiderna förändras dock.

I dag diskuterar vi handelsavtalet mellan EU och Kanada. Kanada är en av de fredligaste och vänligaste nationerna på denna jord. Men helt plötsligt har det här med handelsavtal blivit väldigt intressant. Talarlistan är välfylld. Låt oss därför sätta in detta handelsavtal i ett bredare sammanhang. Låt oss blicka några år bakåt i tiden.

Fru talman! Inför slutfasen av president Obamas sista ämbetstid gjorde såväl EU som USA stora ansträngningar att försöka hinna slutföra förhandlingarna om frihandelsavtalet TTIP mellan EU och USA. Men det var inte helt problemfritt på någondera sidan. Vid horisonten såg man risken att en protektionistisk president skulle komma att styra USA. Det var en profetia som visade sig bli sann. På den europeiska kontinenten var hindren av en helt annan karaktär. Den samlade europeiska vänstern, väl påhejad av doktrinära gröna krafter, såg allt annat än möjligheter i att handeln skulle öppna upp sig utmed Nordatlantens båda kuster. Det mesta kring TTIP som gick att svartmåla beströks av denna vänster med yvigt breda penseldrag.

Skrämseltaktiken plockades fram, där företag som stämmer stater, djurskydd som tillintetgörs och antibiotikaspäckat kött var några dramaturgiskt välarrangerade hotbilder som målades upp. Allt det goda som handel och marknadsekonomi byggt västvärldens välfärd med skulle svartmålas och tillintetgöras. Vänstertaktiken lyckades när frihandelsavtalet aldrig kunde skrivas under i tid.

När det nu är dags för Sverige att sanktionera CETA-avtalet mellan Kanada och EU ylar återigen de vänstergröna krafterna om all världens fasor som ska drabba oss ifall avtalet träder i kraft. Återigen målar man upp att det för mindre företag så nödvändiga investeringsskyddet skulle vara ett hot mot demokratin, och antibiotikakortet ligger alltid redo att plockas fram.

Det enda vänsterkrafterna inte bryr sig om är att ta ansvar för konsekvenserna av sin skrämselpropaganda. Konsekvenserna drabbar nämligen i slutändan vanliga medborgare i alla berörda länder – medborgare som går miste om nya arbetstillfällen och varor som blir billigare.

Skrämselpropagandan mot TTIP lyckades inte fullt ut övertyga Europas folk men gjorde väl så stor skada. Förhandlingarna mellan EU och USA drog ut på tiden allteftersom nya påstådda hotbilder skulle utredas, eller som någon sa här tidigare i debatten: paralyzing by analyzing.

Om och om igen, gång efter annan, skulle det utredas och fördröjas. Till slut rann tiden ut, och in i Vita huset flyttade en protektionist som verkligen inte gillar frihandel, en protektionist som nu är i full färd med att driva ett handelskrig mellan de parter som, om allt gått väl, skulle ha slutit det frihandelsavtal som gett 900 miljoner människor ökad handel, lägre priser och fler jobb. Tack för det, vänstern! Det hade även resten av världen mått bra av, men i stället fick världen ett potentiellt handelskrig som hade kunnat undvikas.

Fru talman! Ansvaret vilar tungt på denna vänsters och de doktrinära gröna krafternas axlar. Må därför inte denna historia upprepas när det gäller CETA-avtalet mellan EU och Kanada! Nu mer än någonsin behöver världen öppenhet, förståelse och tolerans. Då måste världens goda krafter kunna ta ytterligare steg framåt i fredligt och utvecklande samarbete.

Handelsavtalet CETA mellan EU och Kanada undertecknades i oktober 2016. I februari 2017 godkände Europaparlamentet avtalet. Det här avtalet är viktigt för Sverige och för svenska företag, och det ligger därför i svenskt intresse att avtalet genomförs så snabbt som möjligt.

Vi moderater menar att Sverige som en stark förespråkare för frihandel och handelsavtal redan borde ha godkänt avtalet. Då hade den viktiga politiska signalen om öppenhet och frihandel och att Sverige skulle ta täten i denna process som avtalet innebär blivit ännu kraftfullare, något som behövs i tider av tilltagande protektionism.

Vänstern och även delar av Miljöpartiet har av blandade skäl velat dra ut på denna process. Med nya uppdrag till Kommerskollegium har man lyckats fördröja möjligheterna för Sveriges riksdag att i tid godkänna det övergripande avtalet om ekonomi och handel mellan Kanada och EU. När argumenten inte biter blir förhalning och fördröjning arbetsmetoder.

Fru talman! Vi moderater anser att regeringen borde ha stått emot denna agenda och kunnat lämna en proposition om CETA till riksdagen mycket tidigare. Men nu står vi här, och det är gott så. Tack för att ni inte har fördröjt detta ännu längre!

Detta frihandelsavtal behövs nämligen så väl när det råder brist på tillit i världen. Den bristen på tillit har format en skepsis mot de värden som bygger och har byggt vår välfärd. Det är därför vi ser brexit, och det är därför vi ser tveksamheter mellan USA och Stillahavsområdet när det gäller deras handelsavtal.

CETA-avtalet är i grunden ett av de mest moderna och framåtsträvande frihandelsavtal som har förhandlats fram. Det stärker banden över Atlanten än mer. Därför, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget att riksdagen ska godkänna det övergripande avtalet om ekonomi och handel, CETA, mellan Kanada å ena sidan och Europeiska unionen och dess medlemsstater å andra sidan.

(Applåder)

Fru talman! Jag debatterade för några veckor sedan med en sann liberal. Han har arbetat på Timbro, och han har såvitt jag vet också arbetat på Moderaternas riksdagskansli. Han heter Mattias Svensson och har skrivit flera böcker. Vi kom in just på de här internationella avtalen som Hans Rothenberg insisterar på att kalla för handelsavtal, fast han vet att de är mycket mer omfattande än avtal som bara syftar till att ta bort lite tullar och tariffer.

Mattias Svensson sa något intressant. Han sa att det här investerarskyddet slår ut marknadskrafterna och snarare monopoliserar marknader till ett fåtal storföretag när de får möjlighet att stämma stater.

Jag tycker att han har helt rätt i det: Man skapar ett parallellt rättssystem som är helt designat för företag som har mångmiljonbudgetar för advokatkostnader.

Hans Rothenberg pratar om förståelse och tolerans, något som vi i Vänsterpartiet också tycker är viktigt: Är det inte så att vad detta bygger på är förståelse och tolerans, helt enkelt förtroende och tillit? Då borde vi väl kunna ha rätt mycket tillit till våra nuvarande rättssystem. Vad är det för fel på domstolarna i Kanada, i Bryssel och i Stockholm, Hans Rothenberg?

Jag skulle också vilja fråga Hans Rothenberg om de förlängda licenstiderna för läkemedel, som är någonting som EU unikt har förhandlat fram. Kanada var in i det sista motståndare till det. Det kommer att kosta européer många hundra miljoner kronor extra när vi inte kan använda generiska läkemedel så som vi har kunnat göra tidigare. Varför är Moderaterna för det här?

Fru talman! Svenska och kanadensiska företag ska vara väldigt glada att investerarskydd finns med i det här avtalet. Jens Holm säger, precis som så många andra vänsterpartister, att storföretagen är hotet. Men det är inte bara storföretag som investerar. Notera att det finns både små och medelstora företag som inte har de musklerna, som inte har arméer av egna advokater och jurister att sätta in! De måste självklart känna trygghet när de investerar i ett annat land.

Investerarskydd är ingenting som är nytt för detta avtal. Det finns hundratals handelsavtal där investerarskyddet finns. Det hette ISDS tidigare. Nu är det en ny variant som heter ICS. Jag kan väl säga att vi moderater har varit fundersamma över om den nya varianten är någonting som är bättre. Men om vi hade hållit fast vid ISDS och sagt nej till CETA på grund av att det har kommit en annan tvistlösningsmekanism vore det att göra det bästa till det godas fiende. Därför ställer vi absolut upp på det här.

Det handlar inte om parallella rättssystem utan om kompletterande rättssystem. Svensk lag och kanadensisk lag gäller likväl. Investerarskyddet är ingenting som slår ut nationell lagstiftning. Om ett företag likt BT Kemi i Teckomatorp på 70-talet skulle förstöra marken på grund av sin egen produktion är det andra nationella lagar som träder i kraft. Jens Holm och andra behöver nog inte vara rädda för att så icke skulle ske om olyckan är framme.

Fru talman! Nu är det så att man har utvärderat vilka som i störst utsträckning använder investerarskyddet i olika avtal. Det är storbolagen. Kommerskollegium gjorde en rapport för ett tag sedan där man frågade svenska bolag om investerarskydd var viktigt för deras verksamhet. Nej, det var det inte, var svaret. Inte alls viktigt. Det är helt andra saker som är viktiga när man gör investeringar, till exempel utbildningsnivån på befolkningen i det land där man investerar, att det råder lag och ordning, att det finns en lokal marknad som kan köpa ens produkter och så vidare.

Det är sådana saker som är viktiga, inte att man ska bygga upp direktörsdomstolar där tvister kanske kommer att avgöras i Washington. Vilka har råd att resa dit och vara där i flera veckor med advokater?

Det är ju så, Hans Rothenberg, att när EU förhandlar om andra frihandelsavtal som nu ligger på bordet, till exempel Mercosuravtalet, Australienavtalet och Nya Zeeland-avtalet, finns det inga investerarskydd där, utan det går alldeles utmärkt att sluta mer klassiska frihandelsavtal med dessa länder. Varför ska bolagen ha ett separat skydd just i det här avtalet, Hans Rothenberg?

Hans Rothenberg svarade inte på frågan om förlängda licenstider. Det är alltså så att läkemedel väldigt ofta är belagda med patent, men när patenten löper ut kan man göra kopior av dessa läkemedel. Man kan göra generiska mediciner som sänker priset kanske med faktor 100, och då blir det tillgängligt för folket på ett annat sätt.

Nu har EU i CETA förhandlat fram ännu längre licenstider. De stora läkemedelsbolagen kommer att tjäna ännu mer pengar, men det är vi som kommer att betala priset. Varför, Hans Rothenberg?

Fru talman! Där kom det igen: storbolagen. Det är alltid storbolagen som är de farliga och onda krafterna. Jag trodde att det var arbetslöshet, miljöförstöring, naturkatastrofer, brottslighet, kriminalitet, sjukdomar och epidemier som var hotet mot mänskligheten – inte storbolagen.

Jag ber att få säga som min kollega Åsa Eriksson i fråga om licenstider: Jag kan inte svara på det fullt ut. Men någonstans kan man konstatera att om det är något som regeringen ska analysera efteråt och utvärdera är det en sådan fråga. Jag tycker fortfarande inte att det finns detaljer som gör det värt att slå sönder ett frihandelsavtal mellan EU och Kanada.

Jag skulle vilja ge ett exempel på hur det kan fungera när man tvistlöser. Det finns en ö mellan Kanada och Grönland. Den heter passande nog Hans Island. Danmark och Kanada har i ett antal decennier tvistat om ön. När patrullbåtar åker dit sätter de upp en flagga på ön. Danskarna ställer dit en flaska akvavit och sätter dit en flagga och markerar att det är deras ö. Efter ett tag kommer den kanadensiska patrullbåten och sätter dit en flagga och en flaska kanadensisk whisky. Det är ett handelskrig som fungerar mellan civiliserade länder.

Det här är något som borde fungera som en symbol för tvistlösningsmekanismen för Jens Holm och Håkan Svenneling, för den samlade avgrundsvänstern som hela tiden ser mörkrets krafter i handelsavtalen. Jag kan bara säga, Jens Holm: Låt oss utvärdera avtalet om tio år. Jag är säker på att du inte kommer att ha så rätt som du tror.

Fru talman! Det här är ett komplicerat ärende, men mitt inlägg kan också bli lite komplicerat. Det är mycket vi behöver ta upp.

Det finns ett par saker som alla är överens om som ärendet egentligen inte handlar om, nämligen att Sverige är en nation som har byggt mycket av sitt välstånd på handel, att kvoterna mellan Sverige och Kanada till stora delar har spelat ut sin funktion och att ingen av oss vill ta bort statens möjligheter att reglera för miljö, folkhälsa och så vidare.

Men sedan läser man avtalet. Det är då saker börjar bli komplicerade. Varför sluter vi avtal med andra länder? Vi behöver handel, men vi behöver inte satsa all vår kraft på att öka handeln på bekostnad av att underlätta för myndigheter att hjälpa till i arbetet mot klimatförändringar eller sociala klyftor eller att tillhandahålla vård, skola och omsorg. Det är här konflikterna börjar.

Innan man köper något ska man kanske kolla vad man får. Vad får vi? I bästa fall, i det mest optimistiska scenariot, kan det bli en permanent engångseffekt på bnp på 0,03 procent. Vädret spelar en större roll. I bästa fall försvåras inte miljöbeslut och skydd av hälsa och folkhälsa och så vidare, men mest sannolikt blir det så.

Sedan undrar man vilken handel vi kan främja. Jo, det är tjänsterna. Tullarna är inte en så stor del av avtalet. Det är inte de som har de ekonomiska effekterna, utan det är tjänsterna. Det är där detaljerna ligger.

Men sedan finns även frågan om vissa produkter. Vill vi verkligen öka exporten till Kanada av maskiner för att utvinna tjärsand eller effektivare skogsmaskiner som kan hugga ned ännu mer urskog? Vill vi verkligen sälja pepparkakor och köpa brownies i stället för att byta recept? Är det logiskt? Är det viktigt när vi nu försöker bekämpa klimatförändringarna?

Vi är glada över att vi minskar utsläppen, men orsaken är att vi inte räknar in transporternas utsläpp. Vill vi verkligen öka transporterna och öka utsläppen? Men båda länderna kan säga att utsläppen sjunker i den nationella statistiken.

Att jaga tillväxt och ökad handel av likvärdiga produkter – halva jordens handel sker med likvärdiga produkter – är relativt meningslöst. Den halva som handlar om olika produkter kan vara meningsfull. Det här avtalet innebär för dem som vill ha tillväxt i bästa fall 0,03 procent i engångseffekt.

Men vad kostar avtalet? Jo, det kostar så här många sidor, som den proposition jag håller i mina händer, i detaljreglering. Det är en detaljreglering som inte reglerar hur företag ska sköta sig utan hur stater, regioner, kommuner ska sköta sig. Det är en enorm detaljreglering. Det är inte frihandel, utan det är omreglerad handel. Regelbördan läggs på våra kommunanställda i stället för på de företag som vill handla, som ibland måste anpassa sig efter nationella regler utformade efter nationella demokratiska procedurer.

Om man ska köpa avtalet, få så lite fördelar men så mycket nackdelar, blir det som att köpa en bil för att få rattmuffen gratis. Det är inte värt priset.

Folk säger att det kommer att bli lägre priser. Men hur? Om 4 miljarder total export ökar en aning, kommer det att påverka priserna i hela EU? Hur blir det med de saker vi faktiskt handlar? Det enda vi säkert kan säga är, som statsrådet sa – hon har nu gått från kammaren – att det kommer att bli 90 miljoner kronor i höjd EU-avgift på grund av minskade tullinkomster. Det kan vi säkert säga. Vi kan säkert säga att det kommer att kosta en halv miljon euro att betala Sveriges del i nya domstolen. Det kan vi säkert säga. Resten är spekulationer.

Vad ska vi göra? Jo, vi ska underlätta varandras handel genom att öppna tjänstesektorn. Det är tråkigt att det inte framgår i propositionen vad som faktiskt händer. För dem som är ambitiösa nog att faktiskt läsa avtalet är det inte alltid så lätt att se vad som händer.

Låt oss läsa artikel 9.7. Tidigare artiklar handlar om marknadstillträde och marknadsöppning. Sedan finns möjlighet att göra förbehåll. I artikel 9.7, 1 c, framgår att dessa artiklar inte är tillämpliga på: ”En ändring av en oförenlig åtgärd som avses i led a i den mån som ändringen inte minskar åtgärdens förenlighet, så som den var omedelbart före ändringen, med artiklarna 9.3, 9.5 och 9.6.” Det är det som är standstill and ratchet clauses. Men det står inte i avtalet. Det får man tänka ut själv med sin kunskap om hur andra handelsavtal fungerar och hur marknadstillträde fungerar.

Men den lilla meningen i det tjocka avtalet är den stora skillnaden mot tidigare avtal. Det är första gången som vi utgår från en annan logik, också i artikel 9, nämligen att vi öppnar alla tjänstesektorer, och sedan kan vi göra undantag. Det är nytt, och det borde vi ha diskuterat och utrett tydligare. I alla andra tidigare avtal har man med flit öppnat vissa sektorer.

Sedan kan man göra undantag i två olika bilagor. Det har vi gjort på en del områden. Men undantagen är inte heltäckande. Till exempel har EU gjort ett undantag för hälsa som inte är heltäckande.

Låt oss titta på Kommerskollegiums analys av denna fråga. Jag tycker egentligen att de på det hela taget har gjort en bra analys. Det finns mycket bra och läsvärd information, men man ska inte glömma Kommerskollegiums huvuduppdrag.

Enligt 1 § i instruktionen ska Kommerskollegium verka för följande: ”Kommerskollegium ska verka för frihandel, fri rörlighet på EU:s inre marknad samt utgå ifrån det samlade svenska ekonomiska intresset mot bakgrund av regeringens övergripande mål för tillväxt och sysselsättning. Myndigheten ska även beakta näringslivets och konsumenternas intressen. Därtill ska myndigheten beakta utvecklingsländernas perspektiv och integrering i handelssystemet.”

Frihandel, tillväxt, sysselsättning – det är där som fokuset ligger. Hållbarhet och miljö finns med på deras uppdrag, men det är inte huvudfokus.

Det hade varit önskvärt att myndigheter med dessa fokus hade fått göra egna oberoende utredningar. Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket svarar att det finns problem när man tittar närmare på avtalet. Det hade varit önskvärt att de hade fått tid på sig att göra en mer ordentlig analys.

Det är rimligt att riksdagen får information om kostnaderna för att genomföra beslut. Kommerskollegium har inte utrett kostnaden för alla kommuner, landsting och stat och myndigheter att analysera om varje beslut som de genomför är i enlighet med regelverket om legitima krav.

Det är sant som många säger här, att vi får lagstifta för en bättre miljö och för arbetsrätt, men bara om det sker med hjälp av legitima krav och om det är förenligt med regelverket internationellt. Ska vi göra det måste vi ha kunnigt folk överallt. Jag vet inte om Sorsele kommun har en handelsexpert som kan jämföra alla deras kommunala beslut mot internationell handelsrätt och dess jurisprudens. Jag tror inte det. Jag tror knappt att någon svensk kommun har det. Det blir många dyra konsulttimmar. Varför räknas inte de in i analysen?

Sedan säger man att det enligt Kommerskollegium inte är några problem. Men är det så? I rapporten på s. 2 står det att i vissa delar finns det behov av fördjupad analys. Ja, det är sant. Varför gör ni inte det innan ni fattar beslut?

Dessutom är det här med investeringsskyddet en intressant punkt. Jag läser vidare i Kommerskollegiums rapport:

”Det är vidare oklart var sätet kan placeras och vilka konsekvenser detta kan få för processen. Genom att den gemensamma investeringskommittén bland annat ges rätt att utse skiljemän, tolka avtalet och göra tillägg till artikel 8.10 har Sverige de facto överlämnat viss beslutandemakt jämfört med Sveriges övriga investeringsskyddsavtal.” Nej, det stämmer inte heller som en del påstår, att det här är likadant som de andra.

Är de undantag som vi försöker göra vattentäta, som det har påståtts här i debatten? Så här skriver Kommerskollegium:

”Ett exempel är Systembolaget som i dag har monopol för detaljhandel av alkoholhaltiga drycker. Skulle Sverige avveckla det statliga monopolet och öppna marknaden för utländska aktörer kan Sverige enligt nuvarande åtaganden i ett senare skede inte återinföra det statliga monopolet.”

Det har sagts att det har funnits avtal av den här typen många gånger tidigare. Men det är första gången någonsin som man har en omvänd logik. Logiken är att allt ska öppnas upp. Om man nu inte såg några hot har jag svårt att förstå varför ministern gör en deklaration.

Avtalet säger att vi har en negativlista, det vill säga att man har marknadstillträde i normen. Vi har standstill- och ratchetklausuler som gör att det blir mycket svårt att ta tillbaka verksamheter. Varför gör man då en deklaration som säger att man vill ha kvar den rätten? Det uppstår en direkt konflikt med texten i avtalet. Och vem tolkar den? Jo, det gör skiljedomarna i den tvistlösning som finns.

Även om Sverige har kommit ihåg att göra ett undantag och därmed har möjlighet att återreglera en sektor – om vi har kommit ihåg att göra ett undantag – är det undantaget inte skyddat från tvistlösningen. Även om vi skulle till exempel begränsa vinster i välfärden finns det en risk för att det kan hamna inför en stämning. Så det stämmer inte. Till och med Kommerskollegium skriver i sin rapport att det finns en sådan möjlighet, att det inte finns något garanterat skydd mot en sådan stämning.

Om man läser det som står om tjänsterna har Kommerskollegium bekräftat det som tidigare finns med i studier. Avtalets investeringsskydd är fullt tillämpbart oavsett undantag. Sverige kan således stämmas vid en återreglering av till exempel välfärd hos befintliga undantag för sektorn gällande öppenhet. Det betyder att såväl förbud mot vinster i välfärden som avskaffande av privata investerare inom skolsektorn kan leda till stämningar från företag som definieras som kanadensiska investerare.

En svaghet i Kommerskollegiums analys är att de inte utförligare analyserar EU:s undantag på hälsoområdet i bilaga 2 – bilaga 2 är den bilaga som det normalt sett finns bättre täckning på. Därmed tillskrivs hälso- och sjukvårdssektorn undantag som den inte nödvändigtvis åtnjuter.

Kommerskollegium hävdar även att tillräckliga undantag finns för att återreglera järnvägssektorn, vilket är högst oklart, och det strider mot det faktum att Sverige till exempel har lagt in ett explicit undantag för Arlanda Express i avtalet. Samma resonemang gäller för kollektivtrafiken. Därmed är Kommerskollegiums analys på dessa punkter motsägelsefull.

Jordbruksverkets och Kommerskollegiums bedömning är att de tullkvoter för nöt- och fläskkött som ges via CETA inte kommer att påverka svenskt djurskydd eller jordbruk. Analysen kan kritiseras på två grunder, dels i antagandet om att svenska konsumenter premierat svenskt kött på bekostnad av billigare utländskt kött inte är testat i en lågkonjunktur, dels behandlas CETA som ett isolerat avtal i stället för att vägas samman med kommande avtal, till exempel Mercosur och USA, om det blir av, där billigt kött under liknande produktionsformer ges tullkvoter på EU:s marknad.

Det finns en berättigad farhåga att detta billiga kött riskerar att snedvrida konkurrensen och därmed leda till ett internt tryck på svenska standarder. Vi har redan det trycket jämfört med EU. Ska vi förvärra det trycket genom avtalet med Kanada? Nej, säger jag.

Dessutom finns det ett annat problem här. Våra avtal med Kanada och de tullfria kvoterna bygger på att de uppfyller våra minimikrav. Men avtalet träffas ju med den federala myndigheten, men i Kanada är kontrollen decentraliserad till den regionala nivån. Det betyder att vi inte kommer att ha särskilt stora möjligheter att säkerställa att det kött som kommer är i enlighet med avtalet.

Nu vill jag ta upp investeringsskyddet. Varför ha ett investeringsskydd? Det kan man verkligen fråga sig. USA:s handelsdepartement har topprankat Sverige globalt när det gäller ett tryggt och bra klimat för investeringar. Vi har ingenting att tjäna på att stärka investeringsskyddet för kanadensiska bolag. De har redan en konkurrensfrihet att förlägga verksamheten i Sverige. Om de väljer Europa är det smart att förlägga den i Sverige. Vi tjänar ingenting på det här.

Dessutom finns det en ologisk koppling här. Om vi säger att vi med det här avtalet ska lita på varandras myndigheter och kontroller, varför inte lita på varandras domstolar? Det är fullkomligt ologiskt. Alla investerare har ett skydd i Sverige i dag i svenska domstolar. Riksdag och regering fattar beslut om lagarna. Svenska domstolar tolkar dem, och vi kan lita på att de är neutrala.

Hans Rothenberg! Jag förstår inte riktigt varför du inte kan vara äkta marknadsliberal här. Varför ska du bli statskapitalist? Varför kan du inte lita på att marknaden sköter det här? Varför kan inte företag som är oroliga för regulativa risker när de investerar köpa en försäkring mot regulativa risker och lita på att marknaden värderar det här? Varför ska stater införa domstolar med skiljemän som ska tolka detta åt oss? Varför inte lita på marknaden som en äkta moderat? Det hade jag önskat se från Moderaterna. Moderaternas partipolitik är här fullkomligt ologisk. Om man tror på marknaden ska marknaden lösa detta. Det ska inte stater göra med statskapitalism.

När vi då har dessa domstolar, varför ska de täcka alla sektorer, även dem där vi har skaffat oss undantag? Det är också ologiskt. Om staterna är överens med Kanada om att man ska skydda vissa områden, varför täcks dessa områden av tvistlösningsmekanismen? Varför täcks vård, skola, omsorg, järnvägar och systembolag av tvistlösningsmekanismen? Varför går vi med på att det ska finnas domare utanför vår kontroll, som enligt Kommerskollegium är en utökning av jurisdiktionen och minskad kompetens för Sverige? Varför går vi med på det? Det undrar jag.

Sedan säger man att det är jättebra, att det är nya texter och svårare att stämma. Kraven på att kunna vinna är högre. Bevisbördan är omvänd. Den nya tvistlösningsmekanismen är modern och progressiv. Det är sant att öppenheten har ökat något. Det är sant att det finns lite möjligheter för tredjepartsinlagor, och det är en förbättring. Men det är inte särskilt progressivt.

Det finns två olika sätt att se logiken i hur man får ersättning för indirekt expropriering, det vill säga att företag stämmer stater för att få pengar. Den traditionella effekten är sole effect. Jag vet inte ens vad det heter på svenska; jag har aldrig läst någon svensk avhandling på det här området. Med sole effect tittar man på vad som har hänt med företaget. Har det gjort några förluster ska staten betala.

Det finns också det modernare konceptet police powers. Då tar man hänsyn, vilket avtalet med Kanada gör, till om man har haft ett vällovligt syfte att reglera någonting. I sådana fall kan man göra regleringar och slippa undan skadestånd, om man har tur.

Detta ska dock ingen svensk domstol tolka, utan det gör skiljedomstolen. Hur skiljedomstolen ska tolka detta vet ingen. Om detta råder en osäkerhet som till och med Kommerskollegium erkänner i sin rapport. Ingen vet alltså i dag om eller kan säkert säga att vi inte kommer att bli stämda eller förlora. Vad vi vet säkert från tidigare handelsavtal är att det får en regulativ avkylningseffekt.

Jag ser att fru talmannen tycker att jag talar länge. Jag begärde 40 minuters talartid, men då sas att traditionen är 12, så jag förvarnade fru talmannen om att det kanske kommer att bli uppemot 40 minuter ändå. Vi får se om jag kan vara lite snabbare.

Låt mig återgå till ämnet. Det finns alltså en möjlighet att företagen kan förlora. Men vad vi har sett är att syftet med stämningar i allt högre grad är att uppnå det som vi har sett från tidigare handelsavtal och erfarenheter därifrån: Man vill få till en regulativ avkylningseffekt. Den innebär att länder skulle vilja göra saker men vågar inte av rädsla för att bli stämda.

Vi kan se det i exemplet med Philip Morris, som stämde Australien när landet ville ha neutrala cigarettpaket utan varumärken och reklam. Företaget visste nog från början att det skulle förlora, men syftet var inte att vinna. Syftet var att skrämma Nya Zeeland, Irland och England, som ville införa liknande lagstiftning. Denna lagstiftning blev dock försenad på grund av den pågående rättsprocessen.

Det hjälper alltså inte att texter säger att det finns en minskad risk att förlora rättsprocesser. Syftet har i allt högre grad övergått till att skrämma stater och få en regulativ avkylningseffekt.

Det finns forskning som visar vilka effekterna skulle bli om syftet inte längre är att vinna utan att skrämma stater. Det kan bland annat göra att företagen vinner en lägre andel av processerna, att de i högre grad offentliggör sina skadeståndskrav och att det blir en lägre grad förlikningar. Alla dessa tre indikatorer skulle tala för att företagen okynnesstämmer oss länder.

Detta är precis vad vi har sett. Antalet förlikningar minskar, antalet vinster för företagen minskar och antalet publicerade höga skadestånd ökar. Syftet är skrämseltaktik. Varför ska vi öppna upp för skrämseltaktik när de har fullgoda svenska och kanadensiska domstolar att gå till?

Låt mig läsa direkt från Kommerskollegiums rapport: ”Eftersom social välfärd och hälsosektorn inte är undantagna från kapitel 8” – alltså investeringsskyddskapitlet – ”finns det ingen garanti för att Sverige inte kan hamna i en tvist på dessa områden.” De som säger något annat har fel.

Jag vill även säga något om miljö och folkhälsa och investeringsskyddet. Det är ingen slump att de kapitel som handlar om arbetarskydd, folkhälsa och miljö är undantagna från tvistlösningsmekanismerna. Det betyder att om stater vill stämma stater – den möjligheten finns nämligen också – finns ett undantag för dessa tre områden.

Om avtalet hade haft som syfte att nå målen om högt miljöskydd, högt hälsoskydd och högt arbetarskydd skulle dessa områden omfattas av möjligheten att stämma varandra. Det skulle ha funnits en efterlevnadsmekanism för att skydda miljön och folkhälsan, men det gör det inte. Detta visar att avtalets fokus är att gynna företagens intressen på bekostnad av staternas.

Det är inte så konstigt. När EU-kommissionen skulle utarbeta CETA- och TTIP-avtalen var 93 procent av de inbjudna representanter för större och medelstora företag och 3 procent var representanter för folkrörelser. Därför har avtalen utformats så här.

Jag håller med Jens Holm om att det också finns problem med upphovsrättskapitlet. Det gäller exempelvis hur man bedömer och beräknar skadestånd. Det kan få orimliga konsekvenser för en stackars förälder som har laddat upp en populär Youtubevideo där barnen dansar till en känd artist. Föräldern kan behöva betala enorma skadestånd för detta. Vi hinner dock inte riktigt gå in på dessa detaljer.

Jag blir förvånad när folk påstår att det här ger fler jobb. Varifrån kommer det? Vilket vetenskapligt underlag finns för det? Jag har inte sett en enda rapport som vetenskapligt visar hur det skulle kunna ge fler jobb. Varifrån kommer egentligen det? Jag vill gärna att någon hänvisar till en källa, för jag har aldrig sett en sådan.

Tillsammans med några andra har jag skrivit en motion i frågan. I motionen krävde vi att det här skulle utredas vidare för att avtalet innehåller så pass nya mekanismer. Det gäller till exempel den negativa listan med marknadstillträde liksom ratchet clause och standstill clause, som hindrar oss från att återreglera verksamheter som vi vill återreglera utan att behöva betala skadestånd.

Det regulativa samarbetet, som tidigare har tagits upp här i kammaren, är också ett problem. Syftet med det regulativa samarbetet är att främja handel och att undanröja handelshinder. Vi här säger att vi har likvärdiga standarder med Kanada och att vi ska lita på varandras lagstiftningar och regler.

När avtalet skrevs med USA var det även tillämpbart för Kanada. Det är dock i USA som bilindustrin finns. Man tog då krocktester som exempel. Man tyckte att det var onödigt att krocktesta i både USA och EU.

Ett universitet undersökte emellertid vad som skulle hända om vi tillämpar amerikanska krocktester i Europa och europeiska i USA. Det visade sig då att på grund av vägkonstruktion, hastighetsbegränsningar, hur man utformar rondeller och så vidare krockar man på olika sätt. Föga förvånande var de amerikanska krocktesterna bättre på att förutsäga krockar i USA och de europeiska var bättre på krockar i EU. Om vi skulle lita på varandras tester skulle flera hundra fler dö i trafiken varje år och flera tusentals skulle skadas. Till och med det paradexempel man hade för att vi ska regelsamverka visade sig alltså vara ett mycket dåligt exempel.

För att se vad dessa regelförenklingar redan har lett till kan vi titta på bränslekvalitetsdirektivet. Där har vi redan sett effekter i och med att USA och Kanada hotade oss ifall vi ville gå vidare med det. Samma sak gäller regelverk om kloning. Där har redan hotet om avtalen hindrat EU från att gå vidare med den lagstiftning som vi hade velat ha.

Ett annat bra exempel är gruvnäringen. Sverige har väldigt förmånliga gruvregler, men det skyddar oss inte från hot om vi skulle göra något åt dessa regler. Även om vi bara skulle försöka anpassa oss efter andra länders standarder finns det en risk att värdet på investeringar försvagas eller helt elimineras.

Om vi exempelvis skulle införa en rejäl gruvskatt, som kan vara nödvändig för att bevara resurser till framtida generationer, eller bevara Vätterns vatten eller andra intressen i samhället, såsom samernas rätt till mark, finns det ständigt en risk för stämningar. Vi måste utforma det exakt enligt regelverket för hur man ska göra legitima krav för att skydda folkhälsa och miljö. Och hur många kommunala eller statliga tjänstemän är experter på handelsrätt och kan all jurisprudens från de senaste 20 åren för hur man exakt ska utforma detta?

Detta leder till regelavkylning, vilket är precis vad dessa avtal hotar att medföra.

Vi har haft väldigt få debatter i Sverige om handelsavtal. Jag var med vid en demonstration mot CETA i dag. Eftersom det är så få som har fått sina röster hörda i processen vill jag läsa upp delar av de tal som människor från folkrörelser höll under manifestationen.

Jag börjar med Andrea Söderblom-Tay, ordförande i Jordens Vänner. Så här sa hon:

Jag hade skrivit ett tal som jag skulle ha hållit här i dag, men i morse när jag var på väg till jobbet läste jag en artikel som fick mig att känna att jag inte orkar hålla det där talet. Det var ännu en artikel som berättade om att klimatmålen antagligen inte går att nå. Det var ingenting nytt för mig. Jag har läst det hundra gånger förut. Men varje gång känner jag samma sak. Jag blir ledsen och arg, för det skulle inte behöva vara så här. Vi skulle kunna fatta beslut redan i dag om att stänga alla oljefält och kolgruvor och förbjuda fossila bränslen. Varför görs inte det? Vi väljer politiker för att de ska ta ansvar för samhället och våra gemensamma intressen. Vilket intresse kan vara större än intresset av en framtid med goda levnadsförhållanden? Om klimatförändringarna inte hejdas kommer vi inte att få den framtiden, utan en framtid vi knappt kan eller vill föreställa oss.

Problemet är att även om det är vi som väljer politikerna som sitter i riksdagen arbetar de flesta av dem inte för oss medborgare. Det blir smärtsamt tydligt när det gäller CETA. CETA är ett avtal designat för stora företag, inte för oss. Jag orkar inte stå här en gång till och räkna upp alla problem med CETA. Kort sagt finns det väldigt många. CETA är ett avtal som kommer att både försämra våra möjligheter att säkra folkets tillgång till välfärden i framtiden och äventyra våra möjligheter att nå klimatmålen.

Men vad som kanske är det värsta av allt är att avtalet visar att vi har politiker som prioriterar helt fel saker. Ett handelsavtal räddar inte livet på någon. Det eliminerar inga utsläpp. Det enda syftet är att handeln och den ekonomiska tillväxten ska öka. Med CETA är det egentligen ännu värre. Beräkningar visar att det kanske inte ens kommer att öka tillväxten. CETA är ett avtal som egentligen mest handlar om att ge stora företag makt över oss, vilket exempelvis yttrar sig i de investeringsdomstolar som ingår i avtalet. Där ska företag få möjlighet att stämma stater för demokratiskt fattade beslut.

Mitt under brinnande klimatkris har vi alltså styrande politiker som ser som sin främsta uppgift att stoppa mer pengar i bolagsägarnas fickor. Vissa av dem gör det nog för att de inte vet bättre, men vi vet också att många gör det för att nya uppdrag väntar i dessa bolag när mandatperioden är slut.

Vi står inför ett val i höst där regeringsduglighet anses vara ett viktigt argument för att rösta på det ena eller andra partiet. Jag tycker att omröstningen om CETA är ett ypperligt tillfälle att se hur regeringsdugliga partierna och politikerna är. Regeringsduglig kan man bara vara om man förmår att se bortom kapitalintressen och prioritera att lösa de högst verkliga utmaningar vi står inför: klimathot och andra miljöproblem samt växande ojämlikhet. Jag säger som de aktivister som lade sig utanför EU-parlamentet inför omröstningen om CETA där och tvingade parlamentarikerna att kliva över dem för att komma in: Att godkänna CETA är som att trampa på medborgarna.

Men oavsett vilka dumma beslut politikerna i det här huset fattar kommer vi i Jordens Vänner aldrig att sluta kämpa för en politik som sätter medborgarnas intressen framför storföretagens.

På samma demonstration talade även Camilla Björkbom, ordförande för Djurens Rätt. Hon sa så här:

Hur djur behandlas är en viktig fråga för EU:s medborgare. Hur djur behandlas är en viktig fråga för Sveriges medborgare. Faktum är att djurskydd rankas högt i EU:s opinionsmätningar. Särskilt högt rankas djurskydd av svenskar.

Ändå riskerar EU och Sverige att översvämmas av billigt kött från Kanada. Det är kött som producerats med så dåligt djurskydd att det skulle kunna vara olagligt att behandla djur på det sättet inom EU.

Handeln med kött förväntas öka med CETA. För första gången minskar nu köttkonsumtionen i Sverige. Att sluta ett avtal som ökar handeln med kött när vi måste äta mindre kött är inte ansvarsfullt.

Ökad handel med kött leder till fler djurfabriker. Djurfabriker, med många djur trångt inomhus, är den främsta orsaken till djurplågeri på planeten. Djurfabriker har också allvarliga konsekvenser för klimatet och de vilda djur som trängs undan av foderodlingar. I Kanada får grisar hållas bakom gallergrindar där de inte kan röra sig. De kan inte ens ligga ned bekvämt.

En mening i CETA som jag särskilt fastnade för är den här: Kanada får obegränsad tullfri tillgång till levande djur.

De långa djurtransporterna, särskilt de till sjöss, måste minska, inte öka. Djur är inte okänsliga varor. I och med investeringsskyddet och de svaga skrivningarna om djurskydd i CETA kan det bli svårare att förbättra för djuren i EU. I stället för att fler kor får komma ut på bete kan det bli färre kor på bete. I stället för minskad köttkonsumtion kan det bli ökad köttkonsumtion.

Tre saker ska vi komma ihåg: CETA försämrar djurskyddet. CETA ökar handeln med billigt kött. CETA gör att det kan bli svårt att förbättra för djuren i Europa.

En annan väg är möjlig. Ett nytt frihandelsavtal med Kanada skulle kunna ha skrivningar som ligger i linje med EU:s grundfördrag, där djur erkänns som kännande varelser. En modernare skrivning finns i avtalet med Mexiko. Ett nytt frihandelsavtal skulle kunna ställa bindande krav på djurskydd i ett eget djurskyddskapitel.

Sverige har ambitionen att arbeta för bättre djurskydd i andra länder. Därför är det i Sveriges intresse att vi agerar för att det blir bra skrivningar om djurskydd i handelsavtalen. Därför uppmanar Djurens Rätt riksdagen att avvisa det nuvarande avtalet. Djur är kännande varelser, inte okänsliga varor.

Nästa organisation var Skiftet, som representerades av Robin Zachari. Hans organisation har samlat in 17 000 namn mot CETA. Han vill att ni ska veta det, och därför säger jag det här i dag. Han önskar att riksdagen lyssnade på dessa namn och att vi åtminstone inte fattar beslut nu, när rättsläget är så oklart.

Rättsläget är oklart. EU-domstolen har sagt att ISDS-mekanismer i bilaterala EU-interna avtal strider mot EU-rätten. EU-domstolens resonemang är att hela EU:s funktion och byggnad bygger på rättslig stadga. Att lämna över makt till institutioner utanför EU-systemet är ett hot mot EU:s inre stadga. Flera av de resonemang som EU-domstolen har är tillämpbara även på CETA. EU-domstolen har också av Belgien fått uppdraget att granska CETA och se om det är i enlighet med EU:s fördrag.

Att Sveriges riksdag i det läget skulle ratificera avtalet i morgon vore direkt felaktigt. Enligt vissa professorer i EU-rätt, till exempel Christina Eckes i Amsterdam, och universitetslektor Marja-Liisa Öberg i Örebro borde vi vänta, då det kan vara i strid med EU-fördragen och anses bryta mot lojalitetsplikten att gå vidare med ett avtal när EU-domstolen har kommit med sådan kritik. Vad vi gör skulle kunna bryta mot EU-rätten. Jag tycker att vi gott kan vänta. Under tiden kan vi börja samarbeta med Macron för att klimatsäkra avtalet. Under tiden kan vi också själva utreda vad detta kostar Sveriges kommuner, landsting och myndigheter.

Nu åter till röster från andra! Då har vi Fältbiologerna och Leo Rudberg. Jag förkortar hans tal något, för det var ganska långt.

Vi förenas här i dag som följd av vår gemensamma strävan efter radikal samhällsförbättring. Vi har olika utgångspunkter – partipolitiska och icke partipolitiska – och olika ideologier, men vi förenas av detta: Vi vet att en annan värld är möjlig, vi kämpar för att förverkliga den och vi tänker aldrig låta några storföretag med storhetsvansinne stå i vägen för våra visioner.

All offentlig makt utgår från folket. Så fastslås grunden för vår demokrati i regeringsformen. Det vi alla gör i våra folkrörelser och partier är att förverkliga denna demokratiska grundprincip. Vår kollektiva kamp är ett uttryck för mänsklighetens ständiga vilja att skapa sitt samhälle tillsammans, att förbättra livsvillkoren för oss själva, våra medmänniskor och våra medarter och att lämna en bättre värld till dem som kommer efter oss.

Nu hotas grunden för vår demokrati. Ett fulhandelsavtal med en krånglig förkortning, CETA, utgör en genuin fara för våra chanser till demokratiskt inflytande. Storföretagen ska inte bara som i dag ges ett enormt övertag genom sina enorma ekonomiska resurser för lobbning. Deras makt över den politiska processen ska dessutom lagstadgas genom särskilda företagsmöten och direktörsdomstolar.

Nu klipper jag ganska rejält i Leo Rudbergs tal. Han fortsätter:

Men inte ens tillväxtens mest fanatiska anhängare borde kunna försvara ett avtal som CETA. Avtalets påverkan på tillväxten beräknas till 0,03 procent. För att uppnå denna närmast försumbara förändring av bnp ska vi alltså riskera vår demokrati. Så billigt säljer Alliansen, SD och regeringen ut sina demokratiska principer. Det är skandalöst.

Vissa av CETA:s försvarare menar att kritiken är överdriven och att CETA:s speciella typ av direktörsdomstolar är mycket mer demokratiska än tidigare direktörsdomstolar. Denna uppfattning är tyvärr naiv och verklighetsfrånvänd. Handelsministern själv har på flera direkta frågor i riksdagen inte kunnat garantera att CETA inte kommer att försämra för progressiv politik för klimatet och arbetarrätt.

Vad gäller direktörsdomstolarna generellt har kritiken bara vuxit. Så sent som häromveckan kom en stor seger.

Här kan jag sluta läsa, för han berättar om det som jag nyss nämnde.

Även Naturskyddsföreningen, Skydda Skogen och flera andra miljörörelser, också miljörörelser i Europa, liksom progressiva partier som de gröna i Kanada och de gröna i Europa, är emot det här avtalet av välgrundade skäl. Miljöpartiets egen kongress har sagt att vi inte ska stödja avtal med den här typen av investeringsklausuler, som riskerar att hota miljö och folkhälsa. Vi ska inte stödja avtal som försvårar för detta.

Jag tror att vi alla här delar viljan att ha avtal om handel som gynnar samhället. Men någon gång blir priset för högt och vinsten för låg. CETA är ett väldigt typiskt exempel på när priset är för högt och vinsten för låg. Till sådana avtal bör vi säga nej tack.

Jag önskar att vi kunde visa en vilja att ta reda på vad avtalet kostar svenska kommuner, landsting och myndigheter genom att återremittera det till utskottet. Vi kunde i lugn och ro invänta EU-domstolens utslag och under tiden ta reda på mer om kostnader och konsekvenser och sedan återkomma med ett beslut. Det kanske kan vara en omförhandling av de bitar som till exempel Macron vill förändra som klimatsäkrar avtalet. Det vore ett ansvarsfullt beslut som inte blockerar handeln men reglerar handeln.

Handeln ska tjäna våra behov. Vi ska inte tjäna handelns behov. Det här avtalet ger möjligheten att stämma alla som hotar handelns behov. Men de som vill försvara arbetarnas behov, miljöns behov, djurens behov och medborgarnas behov görs utan verktyg. Det är inte längre ett frihandelsavtal. Det är ett maktförskjutningsavtal. Den typen av avtal är inte moderna eller progressiva.

Det är nyliberalismens sista suck att till varje pris klamra sig fast vid en gammal, förlegad utvecklingsmodell. Den tjänade möjligtvis i en viss tid ett syfte. Mänsklighetens utmaningar historiskt har alltid varit att kunna tillverka tillräckligt med mat och husrum och ha ett bord ställa maten på.

Men den moderna utmaningen är inte längre det. Vi kan tillverka mer produkter än vad någon i västvärlden någonsin skulle behöva. Den nya utmaningen är att göra det inom det planetära systemets gränser. Den nya utmaningen är att fördela det vi producerar rättvist. För de behoven är det här avtalet fullkomligt värdelöst.

Det fortsätter på en gammaldags maktomfördelning där makt tas från folket och ges till dem som har pengar. Makt tas från den lokala nivån och flyttas upp till centrala skiljedomstolar bortom staternas räckvidd. Det är en maktförskjutning som inte tjänar behoven som vi behöver lösa i dag.

Därför är det inte ett modernt och progressivt avtal. Det är nyliberalismens sista suck. Man gömmer saker djupt inne i avtalets artikel 9.7 som påverkar våra möjligheter att reglera vinster i välfärden. Det kan göra det dyrt och svårt. Det påverkar våra beslut att skydda miljön. Javisst, vi får, men vi kanske får betala för det. Javisst, vi får, men vi får mycket svårare att motivera det.

Vi ska inte utvidga en förlegad doktrin. Vi ska ha moderna avtal. Titta på de nya avtalsmodeller som miljörörelsen i Europa har skrivit. Titta på de nya modeller som Miljöpartiets grupp i EU-parlamentet har utvecklat. Där har ni lösningen på en modern rättvis handel som underställs behovet av att skydda planeten och miljön. Där blir handeln ett bidrag till kampen för att lösa moderna utmaningar och inte ett krav i sig.

Den sortens handelsavtal röstar jag för. Men i brist på det yrkar jag bifall till återremissen och bifall till avslagsyrkandet. Det här avtalet uppfyller inte de krav jag ställer på ett handelsavtal.

(Applåder)

(TREDJE VICE TALMANNEN: Jag vill upplysa ledamoten om att den anmälda talartiden har överskridits med över 200 procent.)

Fru talman! Det är jättesynd att handelsminister Ann Linde har gått härifrån. Det hade varit intressant med repliker på henne och ifall hon hade kommenterat det som Carl Schlyter sa. Man kan tycka att Carl Schlyter pratar länge. Men det var ändå en sammanfattning av avtalet som är på 1 150 sidor. Så ser det ut i den proposition som regeringen har lagt fram.

Carl Schlyter sa många intressanta saker. Jag och Carl Schlyter var ledamöter av EU-parlamentet samtidigt. Vi förhandlade om EU:s kemikalielag. Ett av förslagen i CETA är att man ska ha ett tillståndsförfarande och ha regelsamverkan. Men man har olika lagstiftningsförfaranden i Nordamerika och Europa. I till exempel Nordamerika finns det i varken USA eller Kanada några federala djurskyddslagar. Det har till exempel vi.

Vad gäller kemikaliefrågorna är Kemikalieinspektionen en myndighet som har uttryckt en hel del kritik mot CETA-avtalet. I EU är kemikalielagen Reach utformad så att man lägger bevisbördan på industrin, de som sätter ut kemikalierna på marknaden. Vi kan diskutera hur väl det fungerar, men så är det i varje fall tänkt. Men i både USA och Kanada ligger bevisbördan på myndigheterna. Det är upp till myndigheterna att bevisa att en kemikalie är farlig.

Där tänker jag att det är två helt olika lagstiftningstraditioner som krockar med varandra. Eftersom du inte hann med att beröra den krocken vill jag veta vad du anser om det, Carl Schlyter. Jag skulle också vilja veta vad du anser om ditt eget partis förslag om att i framtiden utvärdera CETA och i efterhand korrigera eventuella fel. Det var någonting som togs upp av till exempel Lorentz Tovatt.

Fru talman! Jag ville begära 40 minuters talartid, men man sa: Så gör man inte. Jag förvarnade i god tid att jag skulle tala i 40 minuter, så jag hoppas att jag inte ställt till alltför stora besvär.

Du chansar på att jag kan den här frågan, Jens Holm, och det gör jag faktiskt. Det är som du säger. Här måste företag bevisa för myndigheterna, och där måste myndigheterna bevisa för företagen.

Det finns en annan aspekt som gör att det inte är total anarki hos dem. Det är att möjligheterna för gruppstämningar och extremt stora skadestånd är stora. Att det inte är total förlust på kemikalieområdet där beror på möjligheterna till masstämningar och extremt dyra processer i de nationella domstolarna. Det är den reglering som håller tillbaka så att företag inte gör vad som helst där.

Nu blir det problematiskt om vi ska ha produkter godkända med deras verktyg, med bristande kontroll, och sedan komma till en europeisk lagstiftningsmiljö där vi inte har samma verktyg att ta dem till domstol till samma kostnader för företagen. Här kan det uppstå en obalans.

Teoretiskt sett ska importerade produkter följa Reach. Men där vet vi båda två att det finns ett kryphål för farliga ämnen i en koncentration under 0,1 procent till exempel. Här finns en allvarlig oro för att krocken i olika lagstiftningssystem kan försämra det totala skyddet.

Sedan ställde du frågan om mitt parti. Jag tycker att det är jättebra att man vill omförhandla i efterhand om det uppstår problem som man inte hade förväntat sig. Jag förväntar mig att problemen uppstår och en omförhandling.

En omförhandling är ingen som helst garanti för att det kommer att gå bra. Men jag tycker att själva kravet är fullt legitimt.

Fru talman! Vad gäller att omförhandla behöver man förhålla sig till det som redan finns. I min värld vore det mycket bättre att man säger nej nu. Man skickar tillbaka avtalet för att det finns sådana uppenbara risker att det blir svårare att lagstifta på miljöområdet. Det är ett hot mot att reglera inom välfärdsområdet.

När vi ser att djurskyddsorganisationer, miljöskyddsorganisationer och fackliga organisationer opponerar sig mot CETA vore det en bättre strategi att inte säga ja nu. När man ska utvärdera när avtalet redan finns på plats, tror inte du, Carl Schlyter, att risken är uppenbar att man bara kan förändra lite på marginalen? Det finns en del småsaker som man kan justera. Men själva grundstrukturen i avtalet med regelsamverkan, investerarskyddet och hela tanken om att lagarna och regleringarna ska närma sig varandra kommer ändå att ligga kvar.

Fru talman! Det är sant som Jens säger. Jag håller helt och hållet med. Det är klart att det är bättre att säga nej till ett avtal innan det träder i kraft om man inte tycker att det är bra eller har stor oro för vad det kan innebära än att i efterhand inom ramen för det avtalet försöka justera det. Det är självklart ett mycket bättre alternativ.

Miljöpartiets inställning är så här. Vår kongress har fattat beslut om att vi gärna vill sitta i regering och göra mycket nytta där. Vi har också fattat beslut om att vi inte ska godkänna avtal som riskerar att försvåra miljöarbetet eller som innehåller den typen av tvistlösningsmekanismer.

Det är två beslut som lite grann står i konflikt med varandra eftersom regeringen och riksdagens majoritet vill rösta ja till avtalet. Då har Miljöpartiet valt att acceptera avtalet nu och att göra det bästa möjliga i en eventuell omförhandling.

Jag personligen representerar den andra delen av kongressens beslut, nämligen att säga nej till avtal av den här sorten. Då kan alla medlemmar i Miljöpartiet känna sig representerade här i riksdagen. Jag tycker att man aldrig ska överdriva skillnader i hur man gör här i riksdagen, utan jag tycker att det är väldigt sunt att så många människor som möjligt kan känna sig representerade av ledamöter här i Sveriges riksdag.

Jag tycker inte att hundra procents röstlojalitet med partigruppen gynnar demokratin eller folks förtroende för demokratin. Alla måste kunna följa en lojalitet med sina partikongresser. Man ska kunna följa en lojalitet med sina partigrupper, och man ska följa lojaliteten med varför man engagerade sig politiskt. Man ska också kunna följa lojaliteten med sina medborgare. Att det ibland uppstår olika tolkningar av vilken lojalitet som är tyngst är bara nyttigt. Det visar att politiker inte är robotar, att politiker inte är algoritmer och att politiker kan tänka och agera.

Jag tycker att det är sunt om det är högt i tak i riksdagen så att fler ledamöter kan visa varför folk har röstat på dem och att det finns möjlighet att få sina åsikter i riksdagen representerade av så många ledamöter som möjligt. Det tror jag bara är bra för demokratin.

Fru talman! Tack så mycket för ditt anförande, Carl Schlyter! Det var långt och intressant, och du har uppenbarligen gjort en noggrann analys av CETA-avtalet och dess konsekvenser.

Jag vill uppehålla mig vid frågeställningen kring hur det kommer sig att dina partikamrater har kommit till en annan slutsats. Vad tror du att det beror på? Jag tippar att din noggranna analys är någonting som du har delgett dina partikamrater. Vad gör att man ändå landar i slutsatsen att man är för avtalet trots alla dessa negativa konsekvenser? Du var själv inne på att er kongress tydligt har sagt att man inte vill se avtal med den här typen av tvistlösningsmekanismer och att man inte vill se avtal som så tydligt riskerar att försämra för miljön. Vad är det då som gör att en majoritet – en stor majoritet – av Miljöpartiets riksdagsledamöter trots allt detta kommer till slutsatsen att de i morgon kommer att rösta för avtalet?

Den slutgiltiga frågan gäller det som bestäms på er kongress. När det gäller Vänsterpartiets kongress är det så att när man bestämmer saker på kongressen bugar vi snällt i riksdagsgruppen och gör exakt som kongressen säger. Men i Miljöpartiets fall verkar det finnas viss svängmån från kongressens beslut fram till att man bestämmer vad man som parti tycker.

Den stora frågan man ställer sig är: När bestämde sig Miljöpartiet för att vara för CETA-avtalet? När kunde man komma fram till den slutsatsen, och på vilken grund gjorde man det? När överprövade man, så att säga, kongressens beslut?

Fru talman! Det är lite roligt att vi ska diskutera Miljöpartiets interna demokratiska procedurer här, men jag kan försöka att göra det efter förmåga. Egentligen skulle Håkan Svenneling kanske ha begärt replik på Lorentz Tovatt, som representerar partiet. Jag representerar ju en minoritetsåsikt i denna fråga.

Om man ska försöka tolka Miljöpartiets beslut är det så att vi har valt att sitta i regering. Vi får inte alltid som vi vill; det är nog allmänt bekant. Men vi får igenom andra saker.

Det är svårt att tolka ett avslag, för det är egentligen ett icke-beslut. De beslut jag läste upp var det som var bifallet. Ett förslag som avslogs var att vi skulle riskera regeringsmakten för att stoppa CETA – att behöva lämna regeringen för den här frågans skull. Den typen av att-satser blev inte godkända.

Då är frågan: Kan man rösta emot ett förslag från regeringen som har garanterat stöd i kammaren och ändå sitta kvar i regeringen? Ja, det tycker jag. Jag tycker om maktdelning. Vi talar jämt och ständigt om regeringsduglighet. Men när ska vi tala om riksdagsduglighet här? Jag tycker att det vore bra med en ökad självständighet mellan riksdag och regering och till och med inom partierna däremellan. Det skulle öka dynamiken, och det skulle ge regeringen möjlighet att oftare kunna uppdatera sina förslag efter förslag även från sina egna partier.

Jag ser gärna en utveckling där ett regeringspartis politik inte nödvändigtvis alltid i alla lägen ska vara hundraprocentigt representerad i riksdagen av partiets ledamöter. Jag tror att det är bra om partiernas ledamöter ibland kan få välja lojaliteten med kongressens avsikter snarare än lojaliteten med regeringens genomdrivna politik.

Men en majoritet har valt att försvara regeringens politik, för det är det som är traditionen. Alla här vet att regeringspartier följer regeringens politik även om en del har betänkligheter kring hur den ser ut. Jag tycker att det vore hälsosamt för Sverige och för demokratin om vi hade högre i tak och om det inte var så dramatiskt om ledamöter kunde följa sina partikongressers beslut i riksdagen i stället för att alltid följa regeringens.

Fru talman! Jag begärde replik på Lorentz Tovatt tidigare och ställde framför allt frågan varför han tycker att avtalet är så bra för miljön när det finns så tydliga brister. Han förde då en argumentation för varför det var bra, som egentligen inte höll. Men det är ändå den linje han har valt som talesperson i de här frågorna för Miljöpartiet.

Det är bra att vi landar i något slags tydlighet här. För Miljöpartiet handlar det ändå någonstans om makten framför allt. Det är det de andra ledamöterna för Miljöpartiet har landat i: Man vill sitta kvar i regering, och då är det mer värt än till exempel handelsavtal som kanske kan skada miljön. Jag tycker att det är viktigt att detta kommer fram.

Jag kan tycka att diskussionen om när man ska lämna regeringen och så vidare är någonting som man får ta internt i partierna. Det är ingenting som jag tänker ha synpunkter på. Det ställs ofta den typen av krav på politiska partier; man ska hänga upp sig på enskilda frågor kopplade till hårda krav.

Jag är inte säker på att jag delar din analys av maktdelning och så vidare, Carl Schlyter, men en sak håller jag med om: Det du säger om att riksdagens ledamöter måste vara drivande gentemot regeringen oavsett om man tillhör samma parti eller samma typ av politiskt block. Det är någonting vi kanske ser lite för sällan i den här riksdagen. Man säger på olika sätt att man inte riktigt håller med om regeringens politik, men man kan inte ens ställa en skriftlig fråga eller en interpellation eller säga ifrån. Jag delar alltså denna grund, även om jag tror att det är klokt att vi i Sverige har den typ av partidemokrati som vi har.

Fru talman! Om jag ska försvara majoriteten i gruppens omröstning kan jag säga att en bidragande orsak också kan vara att om man väljer att ta en strid ska det vara en strid som man har möjlighet att vinna. Jag tror att majoriteten gjorde bedömningen att majoriteten här i kammaren är så kompakt att om man ska lämna regeringen vill man göra det på grund av en fråga där det spelar någon roll för utgången av riksdagens röstningsresultat. Jag tror att det är en bidragande orsak till att majoriteten valde att göra som de gjorde här. Det är som sagt svårt för mig att uttrycka andras åsikter, men om jag ska försöka att presentera partimajoritetens överväganden tror jag att de har resonerat så.

Jag tror dock att det är bra för demokratin om människor får göra det man har lovat före valet även om man tillhör ett parti och en regering som gör någonting annat efteråt i en kompromiss. Vi tänker oss att vi till exempel skulle vilja ha ett totalt vargjaktsförbud i Sverige och att vi skulle vinna denna fråga i regeringen. Det kanske då finns någon socialdemokrat i något län som alltid har gått till val på att döda alla vargar och att bli av med den där otäcka och ohyggliga vargen som vi ska utrota. Det vore totalt förödande för denna persons väljare om han eller hon tryckte på ja-knappen för att rädda vargen. Jag tycker att denna person ska få uttrycka sin avvikande åsikt, för vi vinner omröstningen ändå. Det påverkar inte riksdagens beslut, och det påverkar inte den kompromiss som regeringen har gjort. Men väljarna i regionen känner att ledamoten representerar dem före och efter valet.

Jag tror att en blind partilojalitet med hundra procents lika röstetal skadar förtroendet för politiken i stort. Jag är den som har avvikit mest av alla i hela riksdagen från min partilinje, och jag ligger fortfarande på över 99 procents lojalitet med partilinjen. Jag tror att man måste gå till Nordkorea för att inte kunna acceptera ens detta.

Fru talman! Grundfrågan är: Vad är nyttan och syftet med CETA? Vilka problem ska avtalet egentligen lösa? Vem tjänar på det, och vem betalar?

Carl Schlyter – och flera här, ska sägas – har på ett förtjänstfullt sätt svarat på mycket av allt detta. Och varför denna brådska att fatta beslut när vi inte ens vet om avtalets tvistlösningsmekanismer är lagliga enligt EU-rätten?

Vi riksdagsledamöter är folkvalda. Vi representerar svenska folket, inte transnationella, stora företag. Som folkvalda har vi ansvar för att tänka själva och ta till oss ny information, även när den kommer lite sent, som domen från EU-domstolen som det har talats om här, om olagligheten i tvistlösningsmekanismen i avtalet mellan Slovakien och Nederländerna.

Vi har också ansvar för att skilja på stora och små frågor, på beslut som är lätta att ändra om omständigheterna ändras och på andra beslut som är omöjliga eller i alla fall väldigt svåra att ändra. CETA är en stor, genomgripande fråga med väldiga konsekvenser på många områden som ju väl har belysts i debatten här i dag. När avtalet väl är ingånget lär det vara mycket svårt att ta sig ur det eller för den delen omförhandla det.

Vi har en skyldighet som riksdagsledamöter att göra en maktanalys när det gäller så här stora frågor, och vi ska också kräva fullgott beslutsunderlag. I det ingår naturligtvis grundliga konsekvensanalyser av vad ett så här komplicerat avtal kan tänkas innebära, och där brister det faktiskt.

Kommerskollegium har gjort sitt uppdrag. De hade kort tid på sig, men de frågade också till exempel Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket om hur de såg på avtalet och vad det skulle kunna få för konsekvenser. De hade inte tid att göra de riktigt grundliga analyserna, och det tycker jag att de borde ha fått göra.

Detsamma gäller den nya informationen som nu kom från EU-domstolen som alltså för ett par veckor sedan meddelade att skiljedomsklausulen i investeringsavtalet mellan Nederländerna och Slovakien strider mot EU-rätten därför att de här domstolarna opererar helt utanför den nationella och europeiska rättsordningen och därigenom begränsar de nationella och europeiska domstolarnas befogenheter.

EU-domstolen fann också att förflyttningen av tvister från den europeiska rättsordningen till dessa skiljedomstolar i sig utgör ett hot mot den europeiska rättsordningen.

Den här informationen har vi alla fått av Christina Eckes, professor i EU-rätt vid universitetet i Amsterdam, och Marja-Liisa Öberg vid Örebro universitet. De är experter på området, och de råder oss riksdagsledamöter att avvakta EU-domstolens utlåtande innan vi beslutar om ratificering av CETA.

Utlåtandet vi ska vänta på är alltså det som Belgien har frågat EU-domstolen om, alltså om det snarlika skiljedomsförfarandet i CETA strider mot EU-rätten eller ej. Det här kan ju ta lite tid, men det är bara bra, för då hinner vi faktiskt få till konsekvensanalyserna. Vi hinner en massa saker som kan vara viktiga.

Det är inte heller någon ko på isen. Det är inte så att det inte handlas och investeras mellan Kanada och EU, för det gör det ju.

Det här är lite lustigt egentligen. De som förespråkar att Sverige ska ratificera CETA och att det är väldigt bråttom kommer med dubbla budskap. Dels är det oerhört viktigt – jättejätteviktigt – att få det här på plats snabbt, dels är det nästan ingen skillnad från hur det är nu. Hur ska ni ha det egentligen?

Varför ska vi till exempel ha specialdomstolar som ger företag rätt att stämma stater utanför de nationella rättssystemen när det redan finns nationella rättssystem som fungerar? Om det stämmer att CETA:s mekanism just inte tillför någonting nytt som handelsministern sa – det var synd att hon gick, för det hade varit intressant att höra henne utveckla det här lite mer – vad ska vi då ha de här nya mekanismerna till? Jag förstår faktiskt inte. Det sägs att de inte ska vara så farliga, men lägg ned då. Låt bli att införa dem. Jag förstår inte.

Det talas också om att avtalet skulle öka handeln och att det skulle ge fördelar i form av billigare varor och fler jobb, men även de som är väldigt optimistiska bedömer att effekterna skulle bli små.

Man kan också undra, som flera har varit inne på här: Till vilket pris? Varför är just handel i sig, ständigt ökad handel med långa transporter över Atlanten i det här fallet och med likvärdiga varor som vi också har fått höra här – hälften av handeln i världen är med likvärdiga varor – viktigare än miljö, hälsa, fackliga rättigheter, djurskydd och till och med demokratin? Det är jättekonstigt. Handel är ett medel för att vi ska få det bättre. Handel är inte ett mål i sig. Är vi inte ense om det?

Det är bara när det gäller handel och handelshinder som det finns sanktionsmöjligheter, skarpa skrivningar, specialdomstolar och möjlighet att stämma för företagen men inte för staterna, som flera har sagt här, men det finns inga liknande sanktionsmöjligheter om man vill skydda miljö, klimat, fackliga rättigheter och andra viktiga värden i fungerande samhällen. Det här är, som Carl Schlyter sa, omodernt. Det är inte progressivt. Det är ett feltänk. Handel är ett medel, inte ett mål.

Det blir som sagt stora kostnader på kort och lång sikt av ett sådant här avtal. Vi har redan fått en föraning om hur det kan komma att bli vad gäller de kanske inte direkt pengasatta värdena, men det är klart att det blir en kostnad på lång sikt, i form av EU:s bränslekvalitetsdirektiv som antogs 2014. Det hade syftet att minska utsläppen från drivmedel bland annat genom märkning av mer klimatskadliga bränslen men röstades ned i EU-parlamentet efter press från Kanada för att det skulle äventyra CETA. Detta gjorde att det blev lättare att exportera den väldigt klimatskadliga tjärsanden till EU.

Mycket är som sagt väldigt oklart och tolkningsbart i CETA, till exempel det här med legitima skäl att lagstifta för att skydda miljö och hälsa. Vad är legitimt? Vem avgör det? Det är inte självklart på något sätt.

Här har vi naturligtvis förklaringen till vad investerarskyddet har för funktion och syfte. Bara möjligheten för företag att kunna stämma stater om de lagstiftar till skydd för andra värden än handel kommer att lägga sig som en våt filt över lagstiftningen och över viljan att lagstifta. Det är klart att man censurerar sig själv när man vet att det kan komma enorma skadeståndskrav.

Det har varit uppe i debatten men jag vill upprepa att Kanada är en stor gruvnation och att Sverige har en lagstiftning som är extremt förmånlig för gruvbolag om de vill driva verksamhet i vårt land. Rumänien blev stämt på en summa som motsvarade halva landets sjukvårdsbudget av ett kanadensiskt gruvbolag för att deras gruvprojekt stoppades av miljöskäl.

Det viktigaste är inte om företagen vinner eller ej. Bara hotet om stämning och risken att tvingas att betala enorma skadestånd räcker väldigt långt.

Vad skulle hända om Sveriges riksdag skulle vilja skärpa kraven för att driva gruvor och ta större hänsyn till miljö, dricksvatten, Vättern, Norra Kärr-gruvan, lokalbefolkningen, rennäringen eller om man skulle höja de försumbara, löjligt låga, mineralavgifterna? Vad skulle hända? Det är väldigt mycket som står på spel. Vi skulle ta stora risker. För vad? För att storbolag ska tjäna mer pengar. Det är inte vår uppgift som riksdagsledamöter.

Sverige borde ansluta sig till Frankrikes linje. De förespråkar ett klimatveto i CETA, och de utreder och avvaktar med att ratificera CETA. Det är klokt, och där skulle vi kunna hänga på och bli starkare tillsammans med en progressiv kraft i det här fallet.

Jag frågar igen: Vad tillför avtalet? Vem tillför det någonting? Och vem betalar? Ni borde alla ställa er de frågorna innan ni röstar ja. Vi har ett ansvar som individer och som valda ledamöter i den här församlingen.

CETA handlar till väldigt liten del om frihandel. Det finns inte mycket tullar mellan EU och Kanada, och att ta bort de som finns är jättebra men kräver inte det här omfattande avtalet, för det handlar om regelsamverkan och om investeringsskydd.

Effekten av att gå in i det här avtalet blir att ännu mer makt förskjuts till redan mäktiga storföretag och bort från demokratins arenor. Varför ska riksdagen, som representerar folket, besluta om att bara ge bort så mycket makt till redan mäktiga intressen som inte styrs demokratiskt och som faktiskt finns för att generera vinst till ägare, oftast aktieägare?

Om vi väntar in EU-domstolens avgörande om avtalet ens i alla delar är lagligt enligt EU-rätten får vi dessutom tid för den breda demokratiska process som hittills inte skett. Jag har redan sagt att myndigheter som Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket skulle få tid att göra utförliga konsekvensanalyser. Inte minst skulle civilsamhället, folk i allmänhet, kunna vara med och få en chans att sätta sig in i och ta ställning till det som angår och påverkar oss alla på så många sätt.

Hur kan man säga sig vara bekymrad över den minskade tilltron till demokratin och framväxten av populistiska partier och auktoritära regimer och samtidigt rösta igenom ett systemförändrande beslut som CETA utan rejäl offentlig debatt, utan att seriöst ha bjudit in allmänhet och civilsamhälle att delta? Vi har chansen. Det kan göras. Det är inga konstigheter.

Det är alltså inte bara onödigt utan ansvarslöst, skulle jag vilja säga, att hetsa igenom ett beslut innan vi vet vad EU-domstolen kommer fram till om tvistlösningsmekanismen ICS. Om domstolen meddelar att ICS strider mot EU-rätten uppstår ju en minst sagt knepig juridisk situation om Sverige har sagt ja. Det kan som sagt undvikas. Låt oss vänta med att fatta beslut! Vi både kan och bör vänta in domen – och använda väntetiden väl, tycker jag.

Mot bakgrund av allt detta kan jag inte se att rösta ja till CETA i dag som annat än ett slags demokratiskt självskadebeteende, och det tycker jag inte att vi ska ägna oss åt.

Jag vill avsluta med att yrka bifall till reservation 1, som föreslår avslag på propositionen, och även bifall till yrkandet att återförvisa ärendet till utskottet.

Fru talman! Jag tycker att det är strongt av Annika Lillemets att tala mot CETA-avtalet i dag och rösta mot det i morgon.

För några år sedan var Annika talesperson för Miljöpartiet i handelsfrågor, ett uppdrag som hon fick lämna bland annat för att hon var starkt kritisk till CETA-avtalet. Jag har många gånger i denna kammare tagit replik på Annika och då varit väldigt hård i min kritik och satt hård press på henne, bland annat i fråga om CETA-avtalet och andra handelsavtal med den här typen av tvistlösningsmekanism. Jag vet att det har kostat på.

Om jag har förstått saken rätt, Annika, kommer du efter valet att lämna riksdagen. Jag tycker att du är ett exempel på att man ibland får betala ett ganska högt politiskt pris för vad man tror på.

I dagens replik tänker jag vara väldigt snäll, och jag tänker ge dig all den respekt du förtjänar för ditt engagemang mot CETA-avtalet. Tack, Annika!

Fru talman! Då får jag tacka! Det är så att jag blir lite tårögd.

Det är ju inte alltid man är så snäll i politiken, men det är viktigt att kunna vara hård i sak men vänlig mot personer. Det är också så jag har uppfattat våra debatter genom tiderna. Tack, Håkan Svenneling!

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 22 mars.)