U-landsbiståndet

Motion 1991/92:U223 av Lars Werner m.fl. (v)

Stärk solidariteten med de fattiga folken

Nu när det kalla kriget är slut och kapprustningen öst--
väst vänt i nedrustning, är våra möjligheter att infria vårt
gamla löfte -- att höja de fattiga folkens levnadsnivå -- större
än någonsin. De pengar som sparas genom nedrustning, kan
nu satsas på utveckling. 3% sänkning av i-ländernas
militärutgifter skulle frigöra 25 miljarder dollar om året för
bistånd, skrev FNs utvecklingsorgan UNDP i sin ''Human
Development Report 1991''.

Vänsterpartiet, som alltid hävdat att ''barnen behöver
generalernas klöver'', vill sänka de svenska
försvarsutgifterna och höja biståndet. Biståndsmålet måste
höjas från 1 till 2 procent av BNI. Vi kan börja nu med en
tioprocentig ökning. Ty även om det är tillfredsställande att
biståndet nu återställs till 1% av BNI genom att anslaget
rensas från Östeuropabistånd och asylkostnader, är nöden i
u-världen så stor att vi inte kan slå oss till ro och säga att vi
gjort nog. Det kan vi inte göra, när 40 000 barn dör av
fattigdom varje dag.

Nu finns också möjlighet att uträtta mer, när u-länderna
befriats ur den förödande supermaktsrivaliteten. En rad
diktatorer har fallit, och förändringens vindar sveper fram
genom u-världen. Gräsrotsrörelser växer upp: miljö- och
kvinnogrupper, fackföreningar och bondekooperativ,
mänskorättsorganisationer och många andra. Politiska
partier bildas. Sluminvånare organiserar sig till självhjälp.
Allt detta förtjänar vårt stöd.

Men frigörelsesträvandena möter svårforcerade hinder.
Skuldkriget mot de fattiga länderna fortsätter med växande
klyftor som följd. De fattiga blir ännu fattigare -- även där
det skett en viss ekonomisk återhämtning. Den
västeuropeiska integrationen leder till höjda tullmurar och
handelshinder. Protektionismen ökar och handelskrig
hotar, där u-länderna riskerar att marginaliseras.

Att USA utropat sig som segrare i det kalla kriget och
nu står som ensam supermakt i världen ger anledning till
oro. Det sätt på vilket USA tog ledningen i Persiska viken
och i FN inger farhågor för framtiden. Resultatet blev att
Saddam Hussein sitter kvar vid makten, att Iraks barn dör
av svält och kurderna av köld.

Ett annat resultat, som föga uppmärksammats, är
omläggningen av bistånd till USA:s arabiska allierade.
USA har kompenserat Egypten för dess medverkan i
Gulfkriget genom att avskriva hälften av landets skulder --
och försökt få OECD att räkna detta som bistånd.

I-ländernas regeringar och Internationella valutafonden
(IMF) har visserligen uppmanat u-länderna att minska sina
rustningskostnader, men det verkar att mest bli tomma hot.
Tyskland har ökat sitt bistånd till Syrien och Jordanien,
vilket möjliggjort för dem att beställa franska Mirageplan
och tjeckiskt pansar. Det tyska militärbiståndet fortsätter
till u-länder som Zaire, Marocko och Burundi. Frankrike
använder biståndspengar för att hjälpa upp sin
vapenexport.

Är vi överens om målen?

De fem mål för biståndspolitiken, som riksdagen slagit
fast, ärresurstillväxtekonomisk och social
utjämningekonomiskt och politiskt oberoende
demokratisk samhällsutvecklingframsynt hushållning
med naturresurser och omsorg om miljön.

Vi trodde alla var överens om detta. Men nu ställer
regeringen upp fyra nya kriterier för det bilaterala
biståndet:hur utvecklas demokratin?hur är respekten
för mänskliga fri- och rättigheter?hur utvecklas
marknadsekonomin?hur effektivt förvaltar
mottagarlandet svenskt bistånd?

Då måste vi fråga: vart tar omsorgen om miljön vägen,
den hållbara utvecklingen? Är det likgiltigt om de
ekonomiska och sociala klyftorna ökar, när
marknadskrafterna släpps fria? Varför bara det bilaterala
biståndet? Ska vi inte också granska t.ex. Världsbankens
effektivitet? Den finansierade ju ett kärnkraftverk i
Filippinerna, som måste läggas i malpåse, därför att det
byggts på vulkanisk mark.

De biståndspolitiska målen ska ligga fast och styra allt
svenskt bistånd oavsett hur det kanaliseras, bilateralt eller
multilateralt, genom SIDA eller BITS. Även
Exportkreditnämnden (EKN) ska beakta dessa mål i sin
kreditgivning till u-länder. Det har den uppenbarligen inte
gjort, annars skulle den inte ha stora fordringar på en rad
diktaturer: 919 miljoner kronor på Nordkorea, 836 miljoner
kronor på Irak, 816 miljoner kronor på Zaire och 654
miljoner kronor på Egypten. Vi motsätter oss regeringens
begäran om medel till EKN för en skuldlättnad till Egypten,
beslutad i Parisklubben. Om den vill belöna en regim, som
massarresterar och torterar och försöker skrämma
författare till tystnad med långa fängelsedomar, så bör vi
protestera, inte medverka.

Människorna är den viktigaste tillgången 1980-talet
blev en katastrof för u-länderna med sänkta
råvarupriser, hög realränta, ökad protektionism och
skuldkris. Kapitalflödet vände, strömmade från u-länderna
till i-länderna. För u-ländernas befolkning betydde det
sänkta reallöner, arbetslöshet, skolor utan lärare, sjukhus
utan mediciner. I många länder ökade barnadödligheten.
Det var en enorm förödelse av deras viktigaste tillgång,
människorna.

Nu måste biståndet inriktas på att reparera denna
skadegörelse. Det behövs stora insatser till utbildning och
sjukvård, livsmedelsproduktion och familjeplanering. De
svagaste grupperna -- barn, gamla och handikappade --
måste ägnas särskild omsorg.

Utvecklingen kan inte vändas utan kvinnorna. Därför
vill vi öka biståndsinsatserna med 100 miljoner kronor på
sådana områden, som är särskilt viktiga för kvinnorna. Vi
vill betona vikten av utbildning, som också har stor
betydelse för familjeplanering och aidsbekämpning. Allt
fler kvinnor engagerar sig i samhällsutvecklingen och
försvaret av miljön. Det är en ovärderlig tillgång när
biståndsprojekten ska utformas och genomföras. Vi
behöver också fler kvinnor som medarbetare och på
chefsposter i biståndsorganen.

Människorna, både kvinnor och män, måste få mer makt
över sina liv. Det är desto angelägnare som många u-länder
nu söker nya, marknadsekonomiska vägar till utveckling
och sätter stort hopp till utländskt kapital, främst i form av
samriskföretag (joint-ventures). Då behövs självständiga
fackföreningar.

Det multilaterala biståndet

FN ansvarar för en mycket stor del av biståndet till u-
länderna och spelar samtidigt en viktig roll när det gäller
analys och information. Under senare år har FN kritiserats
för ineffektivitet och bristande samordning. FN:s
biståndsorgan har blivit så många och biståndet så
uppsplittrat att samarbetet blivit en belastning för de minst
utvecklade ländernas svaga administrationer. Särskilt hård
har kritiken mot Världsbanken varit, både för dess
skuldpolitik och dess storskaliga projekt. Det är vår
förhoppning att de förslag till reformer, som utarbetats av
det nordiska FN-projektet, ska leda till snara förbättringar,
särskilt när det gäller insynen och finansieringen. Allt som
kan göras för att stärka FN måste göras.

Vänsterpartiet har varit pådrivande för att få en
granskning av hur de biståndspolitiska målen uppfylls i det
internationella biståndet. Vi är besvikna över den
utredning, som gjorts av kommittén för översyn av svenskt
multilateralt utvecklingssamarbete. Den har i stort sett
avstått från att analysera måluppfyllelsen. Det skulle ha
krävt ett bättre underlag än det som fanns tillgängligt,
skriver kommittén i sitt betänkande (SOU 1991:48). Den
har inte tagit kritiken på allvar, som riktats mot de
internationella biståndsgivarna -- främst Världsbanken --
och de IMF-ledda strukturanpassningsprogrammen, som
genomförts i skuldtyngda länder. En av
kommittéledamöterna, Birgitta Hambraeus, har i sin
reservation till betänkandet framfört kritiska och
konstruktiva slutsatser, som Vänsterpartiet i allt väsentligt
kan instämma i.

Trots kritiken vill regeringen nu ytterligare öka det
multilaterala biståndets andel på SIDA-biståndets
bekostnad. Det viktigaste är tydligen att svenska
exportföretag får sälja. Ty regeringen skriver, att det är
''väsentligt att på lämpligt sätt främja svenska företags
möjligheter att på lika villkor medverka i projekt som
finansieras av de multilaterala biståndsorganen''.

Förhandlingar om en ny påfyllnad av Världsbankens
internationella utvecklingsfond (IDA) har inletts. Med
hänsyn till USAs mycket aktiva agerande för att styra IDA:s
verksamhet och kritiken, som riktats mot IDA:s långsamma
utbetalningstakt, anser vi att Sverige inte ska medverka i
denna påfyllnad.

Internationellt miljöarbete

Det är positivt att regeringen vill satsa 60 miljoner
kronor för att u-länderna ska kunna delta i Riokonferensen
om miljö och utveckling i juni. Därtill behövs ett kraftfullt
stöd till u-ländernas krav på i-länderna att dela resurserna
rättvist, att de rika måste betala för sin nersmutsning, att
den globala miljön bara kan räddas om fattigdomen
bekämpas.

De som vi framför allt måste lyssna på, är
gräsrotsorganisationerna. Miljörörelserna i u-länderna
växer snabbt, och de försvarar verkligen sina träd och åkrar
med livet som insats.

Svenska miljöinsatser i u-länderna bör kanaliseras på
andra vägar -- företrädesvis genom SIDA -- än genom den
nya globala miljöfonden (GEF) med Världsbanken som en
dominerande intressent.

Indianernas motstånd

De som förtjänar vår uppmärksamhet och vårt aktiva
stöd, är Amerikas urinvånare, indianerna, som försvarat
sina marker och sin rätt att leva i fem hundra år. När 500-
årsminnet av Amerikas ''upptäckt'' firas i år, kämpar
indianerna mot regnskogens skövlare. Vi föreslår att
Sverige uttrycker sin solidaritet med Amerikas indianer
med en biståndsinsats på 200 miljoner kronor.

Svenskt bistånd genom EG?

I årets proposition uttrycker regeringen sin önskan att
inleda samverkan med EG på biståndsområdet redan före
ett svenskt medlemskap. Detta är väl ändå att gå
händelserna i förväg? Låt svenska folket först folkomrösta
om medlemskapet i den Europeiska unionen (EU), som
EG:s toppmöte i Maastricht i december förra året beslutade
upprätta.

Enligt besluten i Maastricht ska medlemsländerna
samordna sin u-landspolitik och sina biståndsprogram. Som
medlem i EU kommer Sverige inte att kunna föra en egen
politik gentemot de fattiga länderna. Då måste vi seriöst
granska den ulandspolitik, som EG hittills har fört, och
resultaten av den.

EG:s handelspolitik har varit katastrofal för u-länderna,
i synnerhet för Afrika söder om Sahara, som avsätter 60%
av sin export på EG-marknaden. De länder i Afrika,
Karibien och Stilla havet (ACP-länderna), som har särskilt
starka förbindelser till EG genom Loméavtalet, har sett sin
andel av EG-ländernas import minska från 8,8% år 1962 till
4,5% år 1988. För bearbetade varor var nergången ännu
mer dramatisk: från 6,6 till 1,5%. Så snart en u-
landsprodukt konkurrerar med EG-producenter, stöter
exportören på EG:s handelshinder, som utsatts för hård
kritik av GATT. Och värre blir det med den inre marknaden
1993. Ordföranden i OECD:s biståndskommitté har varnat
för att den yttre tullmuren kommer att höjas mot Syd och
hårdare tekniska handelshinder och antidumpningåtgärder
är att vänta.

EG:s jordbrukspolitik har varit katastrofal för u-
länderna. Det är de västeuropeiska jordbrukarna som
gynnas -- inte u-ländernas. Det är därför som Afrikas export
till EG gått ner. Världsbanken uppskattade 1987 att de
sockerproducerande u-länderna förlorat 70 miljarder
dollar, därför att EG fördubblat sin sockerproduktion.
EG:s ursprungsregler bromsar etableringen av
exportindustrier och förädling i u-länderna, vilka
konserveras som råvaruproducenter. Det har varit
förödande för Afrika med 80-talets fallande råvarupriser;
de afrikanska exportprodukternas köpkraft halverades.
Därtill kommer EG:s dumpning av överskottslivsmedel.
EG har exempelvis översvämmat Västafrika med vete, som
sålts till ett pris som låg 30% under priset på de inhemska
sädesslagen. IMF:s strukturanpassningsprogram har hjälpt
till att öppna u-landsmarknaderna för EG:s exportörer med
sina krav på slopade importrestriktioner.

EG:s biståndspolitik kritiseras allmänt -- bl.a. av
SIDA -- för att den är byråkratisk. Förhandlingarna tar lång
tid, utbetalningarna släpar långt efter. Biståndet är bundet.
Andelen livsmedelsbistånd har visserligen minskat från 40
till 25%, men effekten blir ändock prispressande för u-
ländernas bönder. Mycket av det här biståndet lämnas
direkt till regeringarna som budgetstöd och kommer enbart
stadsbefolkningen till godo. EG:s jordbruksbistånd går till
stor del till odling av exportgrödor och storskaligt jordbruk.

Vänsterpartiet motsätter sig varje svensk samverkan
med EG på biståndsområdet.

Stöd till ekonomiska reformer

U-länderna är i svår ekonomisk kris, och för de flesta är
huvudorsaken utlandsskulderna -- eller snarare sättet de
hanterats på. Det borde nu stå klart för envar, att det inte
räcker med skuldlättnader -- skulderna måste avskrivas.
Men det är inte nödvändigt att börja med Egypten,
Jordanien och Turkiet, därför att USA använder sitt stora
inflytande i Världsbanken för att stötta politiskt viktiga
länder. Det finns andra, som är fattigare, exempelvis
Vietnam, som inte kunnat utverka en uppgörelse med IMF,
därför att USA säger nej.

Vänsterpartiet är berett att stödja regeringens förslag att
anslå 700 miljoner kronor till ekonomiska reformprogram --
men inte till s k skuldlättnadsåtgärder i IMF:s regi.

Det behövs också bistånd för att utarbeta och genomföra
ekonomiska reformprogram, och dessa måste utformas på
annat sätt än de, som Världsbanken och IMF genomdrivit.
Ekonomiska reformer måste också genomföras i de länder,
som hittills förlitat sig till bistånd från Sovjet och andra
Comeconländer. I båda ländergrupperna förutsätter de
ekonomiska reformerna även demokratisering. Det är två
sidor av samma mynt.

Detta kräver att det finns hög u-landskompetens på
givarsidan. Därför måste handläggningen av skuldfrågorna
föras tillbaka från Finansdepartementet till
Utrikesdepartementet.

De tidigare Comecon-stödda u-länderna har inte bara
förlorat bistånd och handel, de har också gått miste om
tiotusentals utbildningsplatser vid östeuropeiska universitet
och högskolor. Deras studenter har utsatts för rasistiska
övergrepp, några har dödats. De som brådstörtat tvingats
resa hem, har i allmänhet inte kunnat fortsätta utbildningen
i sina fattiga hemländer utan ökat de arbetslösas skaror. Vi
föreslår därför att en särskild satsning om en miljard kronor
görs i det svenska biståndet för att genom stipendier ge
ungdomar, också flickor, i dessa u-länder möjlighet till
studier utomlands. Det skulle samtidigt bli ett verksamt
bidrag till demokratisering.

Detta vill vi stödja

Sverige bör satsa på FNs barnfond UNICEF, UNDP:s
bistånd till kvinnor, flyktinghjälpen genom UNHCR,
hjälpen till de palestinska flyktingarna genom UNRWA,
familjeplanering, narkotikabekämpning, kampen mot aids
och katastrofhjälpen.

Barntoppmötet 1990 ställde upp ett program för vad som
måste göras för att förbättra barnens situation i världen
fram till år 2000. 159 regeringar lovade då att ge de
nödvändiga resurserna för att genomföra programmet.
UNICEF har gjort en grov skattning av hur mycket pengar
som behövs: 20 miljarder dollar, varav i-länderna måste
ställa upp med tredjedelen d.v.s. 7 miljarder dollar. Även
om Sverige redan är en av de största bidragsgivarna till
UNICEF, bör vi göra mer -- för att genomföra löftet till
barnen. Vi föreslår en fördubbling av UNICEF-anslaget. Vi
vill också höja anslagen till UNHCR och UNWRA med
tanke på den katastrofala flyktingsituationen i världen och
palestiniernas dramatiskt försämrade situation till följd av
kriget i Persiska viken.

Långsiktigt utvecklingssamarbete

SIDA spelar en nyckelroll inom biståndet, eftersom det
är här som det långsiktiga utvecklingssamarbetet ligger, och
borde enligt vår uppfattning ges ett större utrymme vid
anslagsfördelningen. Det tekniska samarbete och den
stipendieverksamhet, som nu sköts av Beredningen för
internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete (BITS), bör
flyttas till SIDA, som då måste få erforderlig
resursförstärkning.

SIDA:s stora värde ligger också i den erfarenhet, som
samlas där, och de utvärderingar av biståndsprojekten som
sker. Dess verksamhet är samtidigt den del av biståndet,
som utsätts för massmedias granskning och når ut till den
breda allmänheten. Därför är det viktigt att SIDA kan göra
ett bra arbete.

Det nyinrättade biståndsorganet SWEDECORP vill vi
inte bedöma förrän verksamheten har kommit i gång. Vi vill
emellertid framhålla två aspekter. Att främja u-ländernas
export är bland det viktigaste Sverige kan göra med tanke
på det läge som råder på världsmarknaden, bl.a. sänkta
råvarupriser. Den svenska u-landshandeln borde kunna öka
betydligt. Den minskade under 1980-talet från runt 15% till
under 10% 1990. Om man räknar bort olje- och NIC-
länderna, framstår vår handel med de egentliga u-länderna
som obetydlig.

Den andra frågan gäller SWEDECORP:s verksamhet
för att stimulera utländska investeringar, bl.a. som
samriskföretag. Den måste samordnas med SIDA:s arbete
för att förstärka förvaltning o.dyl. och kompletteras med
facklig utbildning. Det behövs självständiga fackföreningar,
som på ett effektivt sätt kan tillvarata sina medlemmars
intressen. Det är viktigt i arbetet för ökad demokrati, inte
minst mot bakgrund av att de fackliga rättigheterna kränks
så grovt och på så många håll. Vi föreslår därför att stöd för
de fackliga rättigheterna ska utgå från demokratianslaget.

När det gäller BITS, är vi lika kritiska nu som tidigare.
Vi anser att bistånd ska ges enligt samma kriterier, oavsett
vilken kanal som används. I år vill regeringen skära ner
biståndet till exempelvis Vietnam, därför att
demokratiseringen går för långsamt. SAREC:s samarbete
med Kuba ska stoppas av samma skäl. Men BITS vill utöka
samarbetet med Filippinerna och Egypten och andra länder
där de mänskliga rättigheterna kränks mycket värre.

Vi säger nej till u-krediterna genom BITS. Det är dåligt
bistånd, om ens något. Det är framför allt ett stöd till svensk
exportindustri. Nu är hela systemet med exportkrediter och
u-krediter under omprövning i OECD. Vi anser, att Sverige
bör slopa u-krediterna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen till Internationellt utvecklingssamarbete
för budgetåret 1992/93 anvisar 1 446 000 000 kr. utöver vad
regeringen föreslagit eller således 15 906 000 000 kr.,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att de fem biståndspolitiska
målen ligger fast och skall styra allt svenskt bistånd oavsett
genom vilket organ det kanaliseras,

3. att riksdagen under anslaget C 2. till Särskilda program
för budgetåret 1992/93 anvisar 100 000 000 kr. utöver vad
regeringen föreslagit eller således 480 000 000 kr. för att öka
kvinnobiståndet i enlighet med vad i motionen anförts,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige inte skall medverka i
den nya IDA-påfyllnaden,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige inte skall samverka
med EG på biståndsområdet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det föreslagna anslaget på
700 000 000 kr. som Stöd till ekonomiska reformprogram
och skuldlättnadsåtgärder,

7. att riksdagen under anslaget C

1. Bidrag till internationella biståndsprogram för
budgetåret 1992/93 anvisar 345 000 000 kr. till Unicef utöver
vad regeringen föreslagit,

8. att riksdagen under anslaget C

1. Bidrag till internationella biståndsprogram för
budgetåret 1992/93 anvisar 25 000 000 kr. till UNHCR
utöver vad regeringen föreslagit,

9. att riksdagen under anslaget C

1. Bidrag till internationella biståndsprogram för
budgetåret 1992/93 anvisar 10

000

000 kr. till UNWRA utöver vad regeringen föreslagit,

10. att riksdagen under anslaget C 2. till Demokrati,
mänskliga rättigheter och humanitärt bistånd för budgetåret
1992/93 anvisar 1

386

000

000 kr. utöver vad regeringen föreslagit eller således 2

086

000

000 kr. för stipendier, bistånd till Amerikas indianer och
stöd till fackföreningar enligt vad i motionen anförts,

11. att riksdagen hos regeringen begär att SIDA och
SWEDECORP skall inleda ett arbete för stöd till fackligt
organisationsarbete finansierat från anslaget Demokrati,
mänskliga rättigheter och humanitärt bistånd,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om slopande av u-krediterna,

13. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag att till
u-krediter anslå 420

000

000 kr.

Stockholm den 20 januari 1992

Lars Werner (v)

Bertil Måbrink (v)

Rolf L Nilson (v)

Björn Samuelson (v)

Annika Åhnberg (v)

Elisabeth Persson (v)

Lars Bäckström (v)