Svensk säkerhetspolitik

Motion 2003/04:U256 av Bo Lundgren m.fl. (m)

1 Sammanfattning

1.1 Säkerhetspolitik i en ny tid

Sverige behöver en framåtblickande säkerhetspolitik som främjar befolkningens säkerhet och trygghet på både kort och lång sikt. Säkerhetspolitiken måste ge handlingsfrihet och utgå från en trovärdig utrikespolitik och god försvarsförmåga.

Under de senaste åren har vi fått se radikala förändringar av de säkerhetspolitiska förutsättningarna i vår del av världen. Sovjetunionens fall, de baltiska staternas frihet, utvecklingen av ett demokratiskt Ryssland samt utvidgningen av EU och Nato till länder som Estland, Lettland, Litauen och Polen har lett till en ny säkerhetspolitisk situation. Militära allianser står inte längre emot varandra. Istället förenas länder av ett ökat samarbete inom ramen för frihet och demokratisk utveckling. Vår del av världen präglas av ökad säkerhet och stabilitet. Det är uppenbart att detta måste påverka svensk säkerhetspolitik.

För Sveriges del innebär den ökade säkerheten och stabiliteten nya förutsättningar och möjligheter för säkerhetspolitiken samtidigt som den ökar våra möjligheter att bidra till stabilitet och fredlig utveckling i andra delar av världen. Världen är inte delad mellan två militära och politiska block i konfrontation med varandra. Medlemskapet i EU innebär att Sverige är med i en politisk allians som i praktiken utesluter neutralitet i händelse av krig. På samma sätt som andra länder kring Östersjön genom sitt medlemskap i Nato har gett Östersjöregionen en ökad säkerhet och stabilitet, kan Sverige ge sitt bidrag.

Grunden för den svenska säkerhetspolitiken är uppgiften att värna Sveriges frihet och suveränitet samt att skydda samhälle och befolkning. Sverige skall bidra till stabilitet och säkerhet i vår del av världen och kunna bidra till att ge FN och internationell rättsordning ökad trovärdighet. En trovärdig säkerhetspolitik måste klargöra att vi tillsammans med andra länder kan möta gemensamma hot och utmaningar med en militär förmåga som ger trovärdighet åt både utrikespolitik och säkerhetspolitik.

Säkerhetspolitiken skall ge den svenska utrikespolitiken goda förutsättningar att hävda sitt engagemang för frihet, utveckling, demokrati och fred. Det är naturligt att Sverige för sin utrikes- och säkerhetspolitik i nära samarbete med de nordiska länderna, EU och Nato i syfte att stärka internationell rättsordning och FN. Säkerhetspolitiken skall bidra till stabilitet och säkerhet i vår del av världen och stödjas av ett starkt och insatsberett försvar som kan möta hot mot Sverige och som har god förmåga att delta i internationella insatser.

Internationellt samarbete kommer att vara av grundläggande betydelse för svensk säkerhet under 2000-talet. De hot Sverige kan stå inför i framtiden kan inte bemötas på egen hand, utan måste avvärjas i gemenskap med andra fria och demokratiska nationer. Ett nära samarbete mellan Europa och USA utgör här den bästa fredsgarantin. Det handlar om att tillsammans förhindra spridningen av massförstörelsevapen, bekämpa internationell terrorism samt främja demokrati och mänskliga rättigheter. Det handlar om att Sverige måste kunna leva upp till de förpliktelser som vi har som medlem i EU och ytterst om det ansvar vi har som medlemsnation i FN. Ett framtida medlemskap i Nato kommer att ge större möjligheter att påverka den säkerhetspolitiska struktur som redan i dag har en avgörande betydelse för säkerheten i vår del av världen samtidigt som det ställer krav på det svenska försvarets förmåga, framtida utformning och beredskap.

Efterfrågan från världssamfundet på svenskt deltagande i internationella insatser kommer sannolikt att öka. Det ligger i svenskt intresse att erbjuda såväl militära som civila resurser för att därmed med kraft och fullt ut bidra till fred och säkerhet i omvärlden. Den nationella försvarsförmågan och den internationella förmågan bör utvecklas hand i hand. Dessa är varandras förutsättningar. Endast ett starkt svenskt försvar utgör den bas och grund som erfordras för större satsningar på internationellt fredsarbete med militära medel.

Sveriges säkerhet skall tryggas genom ett modernt svenskt försvar. Det skall hålla hög kvalitet och formas efter den förändrade strategiska miljön och de uppgifter som skall lösas. Det handlar om såväl moderna välutbildade förband som personella, materiella och finansiella resurser.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 1

1.1 Säkerhetspolitik i en ny tid 1

2 Innehållsförteckning 3

3 Förslag till riksdagsbeslut 4

4 Grunder för svensk säkerhetspolitik 5

4.1 En föränderlig värld 5

4.2 Ett fritt och självständigt Sverige i ett öppet och gränslöst Europa 5

4.3 Säkerhetspolitisk inriktning 6

5 Säkerhetspolitik i en ny tid 7

5.1 Det nya Europa 7

5.2 Sverige och Nato 8

5.3 Ökad frihet – öppna gränser 10

6 Försvarspolitik 11

6.1 Grunder 11

6.2 Försvarspolitikens uppgifter 11

6.3 Försvar av Sverige 12

6.4 Hävda svenskt territorium och integritet 12

6.5 Bidra till fred och säkerhet i omvärlden 12

6.6 Stärka det svenska samhället 13

6.7 Förbandsutformning 13

6.8 Internationella insatser 14

6.9 Försvarets planering 15

6.10 Försvarsindustriellt samarbete 16

6.11 Krigsmaterielexport 17

3 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inriktningen av den svenska säkerhetspolitiken.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillräcklig förmåga att försvara hela landet.1

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU:s civila och militära konflikthantering skall kunna bidra till frihet och fred både i och utanför Europa.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige måste uppfylla sin del av ansvaret för en gemensam europeisk krishanteringsförmåga.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om svensk förmåga till tidiga och framskjutna insatser med militära förband i samverkan med andra länder.1

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fördjupat och intensifierat säkerhetspolitiskt samarbete mellan de nordiska länderna.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fortsatt stöd till uppbyggnad av Estlands, Lettlands och Litauens försvarsmakter.1

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade anslag och en ny inriktning av den svenska försvarsmakten.1

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om försvarsindustriellt samarbete.1

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att välkomna en europeisk funktion för samarbete om upphandling av krigsmateriel.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om gemensamma europeiska regler för, och kontroll av export av krigsmateriel och strategiska produkter.

1Yrkandena 2, 5, 7- 9 hänvisade till FöU.

4 Grunder för svensk säkerhetspolitik

4.1 En föränderlig värld

Det allt närmare samarbetet mellan Europas folk gör att förutsättningarna för en fredlig utveckling är större än någonsin i europeisk historia. Det ställer på många sätt större krav på svensk säkerhets- och försvarspolitik än under den tid då spänningen mellan öst och väst var den dominerande säkerhetspolitiska utmaningen. Då var vår handlingsfrihet begränsad. Nu är den större med de krav detta ställer.

Säkerhetsstrukturerna i Europa utvecklats i snabb takt. Samarbete och engagemang vävs allt tätare genom många olika organisationer: FN, EU, Europarådet, OSSE och Nato med Partnerskap för Fred (PfP) som är Natos samarbetsstruktur för icke-medlemmar. Den centrala principen i detta europeiska säkerhetssamarbete är att inte stänga andra ute, utan att välkomna nya medlemmar.

Nato är ryggraden i den alleuropeiska freds- och säkerhetsordningen och spelar en huvudroll i krishanteringen på Balkan. EU förstärker den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken med en försvarspolitisk dimension inriktad på krishantering. Europarådet och OSSE sätter normer och övervakar efterlevandet samt bidrar till krishanteringen.

Internationellt samarbete har också blivit centralt i den svenska säkerhetspolitiken. Sveriges frihet och säkerhet är beroende av säkerhetspolitisk samverkan med andra länder. Gamla föreställningar om neutralitet och alliansfrihet har förlorat sin relevans.

I arbetet med att utveckla EU:s framväxande krishanteringsförmåga spelar Sverige en aktiv roll. Vi har sedan länge funnits med i Natosammanhang på Balkan. Det nordiska samarbetet på försvarsområdet byggs ut. Det utvecklas också ett försvarsmaterielsamarbete mellan ledande europeiska länder som är av väsentlig betydelse för vår egen säkerhet.

Även om den säkerhetspolitiska situationen i och kring Europa har blivit mycket bättre kännetecknas den av fler enskilda osäkerheter än under det kalla kriget.

4.2 Ett fritt och självständigt Sverige i ett öppet och gränslöst Europa

Den svenska säkerhetspolitiken skall ytterst säkra Sveriges fortlevnad som en fri och självständig nation. Det sker bäst genom goda relationer och nära samarbete i ett öppet och gränslöst Europa. Tillsammans med andra skall vi verka för frihet, demokrati och frihandel i en fredlig värld.

Omvälvningarna 1989–1991 förändrade hela den politiska scenen i Europa. Europa har genomlevt ett sekel av krig, förtryck och mänskligt lidande som saknar motstycke i historien. Samtidigt har andra hälften av seklet varit den mest framgångsrika perioden i Västeuropas historia medan Östeuropa led under förtryck och fattigdom. Under århundradets sista decennium har emellertid krigets verklighet kommit tillbaka på vår egen kontinent. Under de första fem åren på 1990-talet dog fler européer i krig än under hela perioden mellan 1945 och 1991.

Sverige är inte isolerat. Genom EU-medlemskapet ingår vi i en moralisk, politisk och ekonomisk allians. Krishantering med såväl militära stridskrafter som med civila resurser har blivit en normal del av den svenska säkerhetspolitiken. Samarbete inom FN, EU och Nato ställer krav. Sverige kan inte stå neutralt om ett EU-land eller grannland skulle utsättas för hot eller angrepp. Solidariteten måste bli en bärande idé i svensk säkerhetspolitik.

En hörnsten i svensk säkerhetspolitik är att stödja principerna i FN-stadgan, där det viktigaste är att förhindra anfallskrig, folkmord och folkfördrivning. Sverige måste värna denna grundläggande del av den internationella rätten även när den bryts i närområdet. Folkrätten skall inte bara gälla för nationer utan omfattar även mänskliga rättigheter.

FN:s säkerhetsråd har det övergripande ansvaret för internationell fred och säkerhet. Men det är inte alltid som säkerhetsrådet förmår ta sitt ansvar. Även i framtiden kan det komma nya kriser där det internationella samfundet måste agera när säkerhetsrådet inte värnar FN:s principer. Ett sådant agerande måste alltid vara förenligt med FN-stadgans principer.

4.3 Säkerhetspolitisk inriktning

Statsmaktens grundläggande uppgift är att värna frihet och demokrati samt hävda landets suveränitet och bidra till internationell fred och säkerhet. Sverige agerande skall alltid utgå från FN-stadgans principer. Sverige skall stärka sina insatser för frihet och demokratisk utveckling samt utrotning av fattigdomen i världen.

Europa står inför större möjligheter än någonsin att säkra frihet, fred och välstånd. De normer för mänskliga rättigheter och demokrati som är Europarådets kärna utgör ett förpliktande åtagande för nästan alla Europas länder. Samarbetet med EU och länderna i Central- och Östeuropa skall fortsätta och fördjupas. Även de tidigare krisländerna på Balkan skall successivt dras in i denna utveckling.

Sverige måste fullt ut tar sitt ansvar för Europas frihet, fred och säkerhet. Sverige skall därför aktivt driva på utvecklingen av EU:s militära förmåga att hantera kriser. Det ger Europa möjligheter till gemensamma insatser med hela bredden av västländernas militära resurser och Natos kommandostruktur. Därmed skapas de resurser som erfordras för att bilägga tvister samt att motverka och dämpa kriser.

Oberoende av allians eller ej erfordras ett starkt försvar som kan slå tillbaka mot olika typer av terroristattacker, hot, angrepp, kränkningar och hävda vår territoriella integritet och skydda befolkningen. Sveriges snabbinsatsförmåga måste stärkas och hålla en högre beredskap när det gäller civila insatser, särskilt vad gäller poliser. Dessa resurser skall också kunna stärka det svenska samhället vid kriser och katastrofer.

Ett starkt försvar är en grundläggande förutsättning för en trovärdig säkerhetspolitik. Uppfattar omvärlden att det svenska försvaret inte är tillräckligt starkt och kompetent förmår vi inte bidra till stabilitet i vår del av världen och är heller inte trovärdiga som partner vid internationella insatser.

5 Säkerhetspolitik i en ny tid

5.1 Det nya Europa

Besluten om Natos och EU:s utvidgningar i Prag respektive Köpenhamn raserar definitivt den järnridå som efter andra världskriget delade Europa och som ledde till det kalla kriget. Fortfarande finns djupa ärr efter det kommunistiska förtrycket och det socialistiska vanstyret. Men Europas läkningsprocess går snabbare än vad de flesta väntat sig.

Det är mot denna bakgrund som utvecklingen i Europa ska bedömas. I centrum står Nato och EU som säkrar frihet, fred och stabilitet i Europa. Den inre marknaden har förverkligats. Nya medlemmar som bland annat Sverige har inträtt. Den gemensamma valutan har införts. Alltsedan länderna i Central- och Östeuropa blev fria har såväl EU som Nato drivit frågan om utvidgning. Europasamarbetets grundläggande krav på frihet och demokrati samt respekt för den enskilde är ett viktigt rättesnöre i denna frihets- och demokratiseringsprocess, där tidigare diktaturer utvecklas till stabila demokratier. De båda utvidgningarna är ett uttryck för att EU som fredsprojekt och Nato som garant för stabilitet och säkerhet har prövats och klarat testen.

Utvidgningen av Nato är viktig för att det stärker stabiliteten i Östersjöområdet och förbättrar Sveriges säkerhetspolitiska läge. EU-utvidgningen är å sin sida viktig för att det öppnar upp rörligheten för människor, varor, tjänster och kapital mellan Östersjöns länder, vilket leder till nära och ömsesidiga samarbetsrelationer. På sikt lär alla länder runt Östersjön, utom Ryssland använda euron som valuta, vilket ytterligare kommer att stärka banden. Förhållandet till Ryssland har alla möjligheter att inriktas på praktiskt samarbete snarare än strategisk balansering. Detta förutsätter dock att Sverige och EU för en aktiv politik gällande Ryssland för att stärka demokratin och marknadsekonomin.

Samtidigt har nya hot vuxit fram till följd av internationell terrorism och förtryckarregimer som innehar, utvecklar och är beredda att använda massförstörelsevapen. Skall dessa hot som riktar sig mot hela världssamfundet kunna mötas krävs även internationell samverkan och solidaritet, inte minst i olika lägen av kris. Det är ett ansvar som Europa och Sverige måste axla tillsammans med andra demokratier i världen.

Europa stod handfallet medan etnisk rensning ägde rum på Balkan. Detta får inte hända igen. Europa kan inte ständigt förlita sig på att USA skall komma till undsättning i krissituationer. EU måste därför ta ett större ansvar för att säkra frihet och fred och förhindra folkmord genom att kunna förebygga konflikter. Detta ställer krav på en betydande förmåga till krishantering. Syftet skall vara att undvika behovet av krishantering.

En fördjupad och stärkt försvars- och säkerhetskapacitet syftar till att öka EU:s förutsättningar att ta ansvar tillsammans med USA och andra demokratier inom ramen för Nato, som har det grundläggande ansvaret för Europas säkerhet. Genom sin förmåga till konfliktförebyggande och konflikthantering skapar EU och Nato ökad säkerhet och stabilitet både för medlemsländerna och hela Europa. EU: s civila och militära konflikthantering skall ha som mål att bidra till fred och säkerhet varhelst i världen det behövs. EU och dess medlemsländer måste också kunna infria detta.

EU har dock i dagsläget en alltför begränsad förmåga att fylla det stora behov av militär krishantering som finns. Det handlar å ena sidan om att det inte finns en tillräckligt utvecklad och tydlig gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Å andra sidan är det en fråga om bristande resurser. De flesta medlemsländer, inklusive Sverige, förmår inte ställa tillräckliga styrkor till förfogande. Behovet är mycket stort. Förutom på Balkan, där EU bör ta över, behövs det betydligt större insatser i Afghanistan och Afrika där krigen och konflikterna skördar miljontals döda.

Det hjälper inte med aldrig så goda beslutsordningar och institutioner om inte kapaciteten finns. Sverige måste i betydligt större utsträckning kunna ta ansvar för en gemensam europeisk krishanteringsförmåga. Det kräver både ökade anslag och en ny inriktning av den svenska försvarsmakten.

5.2 Sverige och Nato

Under de år Sverige haft samarbete med Nato har organisationen förändrats från att vara en militär försvarsallians som garanterar den nationella självständigheten till att bli en aktiv internationell säkerhetspolitisk organisation med samarbetsrelationer till nästan alla Europas länder. Ryssland är inte längre huvudfiende utan partnerland, med särskild relation till Nato.

Nato har utvidgats flera gånger tidigare, men aldrig har en utvidgning varit så banbrytande utifrån ett svenskt perspektiv som den som sker 2004. Ett Nato-medlemskap för Estland, Lettland och Litauen är en omvälvande strategisk förändring i norra Europa. Östersjön kommer att säkras av Nato och dess medlemmars militära förmåga. En formell säkerhetsgaranti innebär ett tydligt åtagande från USA att garantera de baltiska ländernas självständighet. För svensk del innebär detta Sverige får en tydlig västnärvaro mellan sig och Ryssland. Sveriges säkerhetspolitiska läge förbättras.

Under det kalla krigets tid var ett viktigt motiv för den svenska säkerhetspolitiska linjen att Finland inte genom svenskt agerande skulle utsättas för ökat sovjetiskt tryck och kanske i slutändan tvingas in i Warszawapakten. Den nordiska balansen med Sverige utanför Nato och Finland utanför Warszawapakten bidrog till Finlands oberoende och till stabilitet i vår del av världen.

Efter det kalla krigets slut kom Nato alltmer att växa fram som hela Europas säkerhetsordning. Denna utveckling var inte självklar, framför allt vad gällde de baltiska ländernas medlemskap, och påverkade därför synen på svenskt medlemskap. Det var en självklarhet att eftersträva en säkerhetspolitisk lösning där samtliga våra grannar kunde ingå. Farhågorna om att de baltiska länderna skulle hamna i en gråzon eller en situation där ett tidigt svenskt och finländskt medlemskap i praktiken skulle göra deras medlemskap omöjligt var i hög grad relevanta för svensk säkerhetspolitik.

Det var först efter Natos beslut om medlemskap i november 2002 som vi kunde vara helt säkra på att Baltikum sist och slutligen skulle förankras i den västliga säkerhetsalliansen. Nu står de baltiska staterna inför ett formellt inträde i Nato.

Det tidigare säkerhetspolitiska målet att i händelse av krig stå neutrala finns inte längre varför den militära alliansfriheten inte längre har något syfte. Det finns heller inte längre något säkerhetspolitiskt skäl att stå utanför Nato.

Den säkerhetspolitiska linje som riksdagen i bred enighet har beslutat om betonar att den framtida säkerheten garanteras bäst genom gemenskap och samverkan med andra länder. Ett svenskt Natomedlemskap vore därmed ett naturligt steg.

Skälen för ett svenskt Natomedlemskap är många. Utvidgningen av Nato har gett en ökad trygghet åt hela vår region. En utvidgning även till Sverige och till Finland skulle ytterligare stärka denna trygghet. Nato är den säkerhetspolitiska struktur som formar säkerheten i vår del av världen. Genom att stå utanför står vi därmed också utan möjlighet att påverka en avgörande faktor för säkerhet i vår del av världen. Medlemskap innebär inflytande och en möjlighet att aktivt påverka dagordningen.

Sverige måste fullt ut ingå i EU:s säkerhetspolitiska samarbete. Vi kan därmed bidra till att stärka den transatlantiska länken och till att EU:s försvarspolitiska samverkan utformas till ett samarbete inom ramen för Nato. Sverige måste vara med där våra grannar i Norden och kring Östersjön deltar. Sverige får inte välja att stå isolerat.

Farhågorna för att Nato-medlemskap skulle försvåra relationerna med Ryssland har visat sig ogrundade. Motsvarande farhågor för de baltiska länderna eller för Polen har kommit på skam. Ryssland har redan mycket nära relationer med Nato genom Nato-Rysslandsrådet. Polen och andra nya Natomedlemmar har erfarit att förhållandet till den stora grannen i öster har blivit bättre efter medlemskapet.

Ett medlemskap i Nato för Sverige och Finland skulle innebära att hela Norden och Östersjöområdet finns i samma säkerhetsordning. Östersjöområdet som stått splittrat i säkerhetspolitiska frågor skulle för första gången bli enat. Det skulle också innebära att Sverige fullt ut deltar i det säkerhetspolitiska samarbetet i Europa och att vi får större möjligheter att bygga gemensamma lösningar med våra grannar i Norden och kring Östersjön.

De fyra nordiska länderna med begränsade försvarsmakter skulle kunna fördjupa och intensifiera samarbetet, vilket är möjligt inom ramen för den euroatlantiska säkerhetsordningen. På så sätt kan en stark politik för säkerhet och stabilitet i vår del av världen formas som har sin förankring i både EU och Nato, och där Sverige är ett aktivt och bidragande land.

5.3 Ökad frihet – öppna gränser

Utvecklingen i Europa är ett tydligt bevis på att verklig frihet, fred och stabilitet blir möjliga först när demokratin vinner mark. Demokratiskt styrda länder går inte i krig med varandra av den enkla anledningen att det strider mot de grundläggande värden som demokratin bygger på. Demokratier medför även minskade spänningar och mindre risk för konflikter mellan olika grupper inom ett land då de grundar sig på respekt för den enskildes rättigheter och skyldigheter. Länder i samarbete och i fri handel har än mindre anledning att föra krig med varandra på grund av att de är ömsesidigt beroende av varandra. Det finns inte något mer verkningsfullt sätt att öppna upp slutna diktaturer eller samhällen mot omvärlden än den fria handeln.

Att Sverige och EU politiskt bidrar till frihandel samt marknadsekonomiska reformer och institutioner är således av största vikt. Detta gäller inte minst vad avser EU:s utrikesrelationer till länder i närområdet som Balkan, Ryssland, det östligaste Europa och Medelhavsområdet. Vi får aldrig tillåta en ny järnridå som isolerar grannar från varandra. Öppenhet och utbyte kommer förhoppningsvis att påskynda utvecklingen i riktning mot demokrati och mänskliga rättigheter i länder som Vitryssland och det östligaste Europa. EU:s medelhavssamarbete kan på samma sätt öppna länderna vid Medelhavets södra och östra kust. Det är hög tid att mänskliga rättigheter och demokrati introduceras i arabvärlden och Iran. EU måste både föra dialog och ställa tydliga krav i samband med upprättandet av frihandel.

För u-länderna är den fria handeln dubbelt viktig. Dels genom att det ger tillträde till EU:s och andra i-länders marknader. Dels för att den möjliggör handel och ekonomiskt samarbete mellan u-länder. Handeln är av dominerande betydelse då den medför exportinkomster, medan utlandsinvesteringar spelar en viktig roll för kunskapsöverföring.

Det är således viktigt att EU och övriga i-länder undanröjer sina handelshinder mot omvärlden, inte minst gällande jordbruksvaror. Sverige bör genom EU driva frågan om en avveckling av tullar och handelshinder inom ramen för den pågående Doha-rundan i WTO. Därmed skulle en långsiktig grund för sunda handelsförhållanden och en snabb och långsiktig välståndsökning kunna läggas. Det är lika angeläget att riva de tullar som finns mellan u-länder. Vanligtvis växer handelssamarbete fram grannar emellan. Då u-ländernas fattigdom delvis förklaras av avsaknaden av kontakter, handel och ekonomiskt samarbete med grannländer är det avgörande att dessa handelsrelationer underlättas.

För 55 år sedan antog FN den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter. Fortfarande pågår dock systematiska kränkningar av människors grundläggande fri- och rättigheter världen över, vilket är oacceptabelt. Inrättandet av en permanent domstol för brott mot mänskliga rättigheter är ett steg i rätt riktning. Ytterligare ett steg i rätt riktning vore att inbegripa de två principerna om mänskliga rättigheter och demokrati i FN:s millenniemål att nå en halverad fattigdom i världen år 2015.

Sverige och EU skall i sina förbindelser med andra länder och i FN värna och framhäva demokrati och respekten för mänskliga fri- och rättigheter. Förutsättningen för att detta skall få genomslag i rättsprövning och praxis är att det finns en fungerande rättsstat där staten värnar om den enskildes frihet och rätt. Det handlar många gånger inte om stora ekonomiska kostnader, utan mer om ett förhållningssätt konstituerat i varje lands grundlag.

6 Försvarspolitik

6.1 Grunder

Svensk säkerhetspolitik kräver ett försvar med militära förband som är organiserade, bemannade, utbildade, övade och utrustade för att avhålla från och om nödvändigt ingripa mot våld inom hela konfliktskalan. Det förutsätter att vi har förmåga till tidiga och framskjutna insatser, i samverkan med länder med vilka vi har starka relationer. Sveriges utrikespolitik kräver vi har en militär förmåga att bidra till internationell kris- och konflikthantering för att därmed bidra till att upprätthålla internationell rättsordning och FN-stadgans principer. De militära stridskrafterna skall redan i fred ges stöd av planer och doktriner samt enhetlig ledning och insats i gemensamma operationer.

Utvecklingen från ett mobiliseringsförsvar mot ett insatsförsvar är dynamisk och komplex. Omvärlden anskaffar och utrustar sina militära förband med modern och tekniskt avancerad militär utrustning. Samtidigt vill vi inte organisera och underhålla en större stående militär organisation än vad som är nödvändigt. Sverige skall därför för våra militära förband successivt söka ny teknisk utveckling. Denna utveckling skall också säkra vår militära förbands förmåga att deltaga med andra länder i gemensamma militära operationer.

6.2 Försvarspolitikens uppgifter

Sveriges militära förmåga skall syfta till att försvara Sverige och det svenska samhället mot väpnade angrepp och militära hot. Den skall bidra till stabilitet och säkerhet i vår del av världen och ge svensk utrikes- och säkerhetspolitik trovärdighet. Förbandens förmågor är de verktyg som staten kan utnyttja för att dels direkt skapa trygghet för Sverige som nation, dels indirekt stärka denna trygghet genom aktiv krishantering. Våra militära medel skall kunna användas såväl nationellt som internationellt normalt tillsammans med andra länder men också självständigt. Sveriges militära förmåga skall syfta till att försvara Sverige och det svenska samhället mot väpnade angrepp och militära hot. Den skall bidra till stabilitet och säkerhet i vår del av världen och ge svensk utrikes- och säkerhetspolitik trovärdighet.

Grunden skall vara att Försvarsmakten kan skydda och försvara Sveriges suveränitet och det svenska samhället mot militära hot och väpnade angrepp oavsett var de kommer ifrån. Beredskapen för detta skall kunna anpassas till situationen i omvärlden. Detta ger också de kunskaper och färdigheter som behövs för att landets militära enheter, i samverkan med andra nationers resurser, kan bidra till fred och säkerhet i vår omvärld.

Den pågående utvecklingen pekar entydigt mot ett framtida multinationellt agerande i försvarsansträngningarna. Genom att flera stater gemensamt motverkar framtida aggressionshandlingar erhålls uppenbara kostnadseffektiva fördelar genom att varje land kan bidra med det man är bra på. Grunden måste dock vara att vi själva har en tillräcklig nivå av balanserat nationellt försvar eftersom inga länder är beredda att försvara ett land som inte själv är berett att betala för sitt eget försvar.

Grundutbildningen skall därför på betydligt större bredd än i dag förbereda förbanden för såväl nationella som internationella insatser. Målsättningen skall vara att våra förband kan agera både i nationellt försvar och i internationella insatser. Inom en begränsad ekonomisk ram måste organisationen vara utformad för båda uppgifterna och därmed kunna delta i olika typer av internationella operationer. Det är vår egen vilja som avgör ett svenskt deltagande.

Uttagning och utbildning för anställning av och av anställd personal i försvarsmakten skall innefatta krav på deltagande vid internationella insatser.

6.3 Försvar av Sverige

Försvarsmakten skall ensam eller tillsammans med förband från andra nationer tidigt och framskjutet kunna sättas in såväl utanför som i Sverige för försvar av landet. Beredskapen för försvar av landet skall flexibelt kunna anpassas till situationen i omvärlden.

6.4 Hävda svenskt territorium och integritet

Försvarsmakten skall kunna upptäcka och ingripa mot kränkningar av vår nationella integritet samt kunna skydda svenska intressen, om nödvändigt med vapenmakt, på svenskt mark- och sjöterritorium samt i luftrummet och på omgivande havsområden. Operativt rörliga styrkor (luft, sjö och mark) skall kontinuerligt finnas tillgängliga för att kunna lösa denna uppgift i aktuella områden.

6.5 Bidra till fred och säkerhet i omvärlden

Sverige skall kunna svara upp mot sina åtaganden vad gäller såväl nationella som internationella insatser. Sverige skall kunna bidra till frihet och säkerhet i första hand i vårt närområde men också i och bortom Europa. Bidraget skall i första hand avse svenska militära förband med egenskaper som grundas på de efterfrågade specifika förmågor och kunskaper som dessa förband besitter.

Utifrån den grundläggande förutsättningen att försvaret måste ha förmåga att genomföra militära operationer för att försvara landet skall militära enheter kunna användas för krisdämpande åtgärder i ett brett konfliktspektrum: från förebyggande och humanitär verksamhet till fredsframtvingande åtgärder. Utan en väldokumenterad operativ förmåga kan Sverige inte fullfölja de förpliktelser vi har som FN- och EU-medlem samt de internationella avtal som Sverige har ratificerat. Denna kompetens är en grundläggande förutsättning för att Sveriges militära förband skall kunna användas internationellt.

Svenskt deltagande med militära förband i internationella insatser förutsätter beslut av Sveriges riksdag. Personalen i förbanden deltar frivilligt, eftersom värnpliktiga endast kan avses för försvar av Sverige. Dock skall i Försvarsmakten anställd personal kunna åläggas internationell tjänst. Den är också en naturlig del av officersyrket. Det normala bör därför vara att en officer följer det förband han eller hon är placerad vid. Även tjänstgöring vid internationella staber hör till yrket och bör inte enbart bygga på åtaganden från den enskilde. Detta åliggande förutsätter emellertid att en sådan skyldighet framgår av anställningsvillkoren.

6.6 Stärka det svenska samhället

Landets totala resurser skall kunna utnyttjas samordnat och oberoende av organisations- och funktionstillhörighet. Sveriges militära resurser skall därför, utan att detta är dimensionerande, kunna ställas till civila myndigheters förfogande. Militära enheter skall under civil ledning även i fredstid kunna användas i uppgifter som kräver militär förmåga och för att möta militära hot mot det civila samhället.

6.7 Förbandsutformning

Förbandsverksamheten bör ges en tydligare inriktning mot en integrerad verksamhet för att möjliggöra en effektivare produktion som i sin tur svarar mot kraven på en bredare kompetensutveckling i befälskåren. Förmågan till väpnad strid och vikten av att kunna uppträda integrerat med utnyttjande av alla stridskrafter utgör grunden för utvecklingen av Försvarsmakten. Kompetensen till samordnad strid är därför avgörande för hur väl Försvarsmaktens uppgifter skall kunna lösas. Därmed utvecklas ett mer flexibelt försvar som på ett bra sätt kan anpassas till framtidens hot och risker.

All utbildning skall så tidigt som möjligt ske i sammansatta förband. Lokaliseringen av den grundläggande utbildningen bör koncentreras till ett fåtal områden.

Värnpliktsförsvaret måste inom sig kunna ge möjligheter till kontraktsanställning för kortare perioder. Främst de internationella insatserna men också kraven på samtränade förband av hög kvalitet som bidrar till att utveckla förbandens förmåga talar för detta. Nya uppgifter och annorlunda beredskapskrav kräver en översyn av rekrytering och tjänstgöring för alla personalkategorier i försvaret: yrkes- och reservofficerare, civilanställda, värnpliktiga och frivilliga. Det är också av avgörande betydelse att inte avhända sig den kunskap som redan utbildade officerare, befäl och meniga uppnått under den grundläggande utbildningen.

All anställd personal bör tjänstgöra under längre tid i förbanden och den befattning man utbildats för. Anställningsformerna skall utformas så att korttids- och kontraktsanställning också av annan militär personal än befäl möjliggörs. Därmed förbättras möjligheterna att bemanna de förband som måste ha särskild beredskap. Samtidigt erhålls en grundutbildning som ger en bas för att rekrytera till de förband vi har, från insatsförband till nationella skyddsstyrkor, och en ökad möjlighet till avgångar i tidigare åldrar för fast anställd personal.

Skall Sverige kunna hävda sin suveränitet och bidra till internationell fred och säkerhet måste vi själva, oberoende av allians eller ej, ha tillräckliga militära resurser. Våra militära förband skall i första hand utformas med förmåga att klara de tydliga operativa uppgifterna som kraven på försvar av Sverige ställer. Förbanden skall även kunna sättas in i internationella operationer och kunna utöva militär förmåga i alla delar av landet, även utanför landets gränser, ensamma eller tillsammans med förband från andra länder. De skall också kunna utveckla militär förmåga mot olika typer av väpnade angrepp, militära hot och andra väpnade insatser mot det svenska samhället. Den militära förmågan skall vara så utformad att den aktivt bidrar till vår säkerhetspolitik.

6.8 Internationella insatser

Våra internationella insatser skall utformas med stöd av den förmåga och kompetens som försvaret av Sverige kräver. De förband vi har skall vara så utformade och utbildade att de kan sättas in i gemensamma uppgifter och internationella operationer. Och omvänt, de förband som sätts in i internationella insatser skall vara de som vi har för de krav som försvaret av Sverige ställer.

Ett gott exempel på en typ av internationell militär insats av stor betydelse för regionens och därmed Sveriges säkerhet är det pågående och planerade stödet för uppbyggnad av nationella försvarsmakter i de baltiska länderna. De svenska officerare som är engagerade i utbildning och rådgivning samt den övertaliga svenska materiel som överlämnas eller säljs till Estland, Lettland och Litauen bidrar till stabiliteten i vår region. Den sjöminröjning som genomförts av svenska utbildningsförband längs den baltiska kusten är av mycket stort värde för sjöfart, kustbefolkning, direkt berörda länder och för hela Östersjöregionen.

De internationella insatserna ger en breddning och fördjupning av militärt kunnande. Värdet av interoperabilitet för att kunna nyttiggöra hjälp, eller det faktum att vi har erfarenhet av samarbete med Nato, bidrar till vår förmåga att utveckla säkerhetspolitiken liksom förutsättningarna att ge Sverige starkast möjliga försvar.

Förbandsverksamheten skall utformas så att minst ett markstridsförband, en sjöstyrka och en flygstyrka kontinuerligt kan vara insatta i internationella operationer eller kan sättas in inom 30 dagar. Ytterligare två förband av respektive typ skall kunna sättas in inom 90 dagar.

Markstridsförbandet består av brigadledning och mekaniserad bataljonstridsgrupp. Sjöstyrkan består av ett par fartygsdivisioner, ubåtar, amfibieenhet och ledningsfartyg. Flygstyrkan består av (strids)flygdivision för flygspaning och luftförsvar.

Sverige skall kunna sätta upp en för varje tillfälle skräddarsydd logistikorganisation för försörjning av förband vid internationella insatser. Logistikorganisationen skall kunna transportera utrustning till och utföra försörjningstransporter inom aktuellt insatsområde.

6.9 Försvarets planering

Genom ett förvaltningsinriktat beställar–utförarsystem har regeringen abdikerat från viktiga styrmedel i försvarspolitiken. Materielanskaffningens internationalisering och FoU-satsningars långsiktiga och strategiska betydelse talar för att deras uppgifter sker genom central avvägning. FMV:s roll som självständig myndighet omprövas i samband med en större översyn av ledning och styrning av och inom Försvarsmakten och i ljuset av en möjlig europeisk samarbetsordning.

De senaste försvarsbesluten har varit underfinansierade redan från början. Försvarsmakten har redovisat detta i sin perspektivplan. Detta förhållande har emellertid inte föranlett några åtgärder av regeringen. Försvarsberedningen har i sin rapport, juni 2003, konstaterat att försvarsbeslutens inriktning – kvalitativt och kvantitativt – inte är genomförbara. I budgetpropositionen för 2004 ansluter sig regeringen till detta. Enligt Moderata samlingspartiets mening har problemen nedtonats och skjutits på framtiden. Det är därför enligt vår mening nödvändigt med en grundlig genomlysning och realistisk planering inför försvarsbeslutet 2004.

I de senaste försvarsbesluten har Moderata samlingspartiet efterlyst en samlad strategi för försvarets framtida utveckling och materielförsörjning. Demonstratorer och simulatorer kan vara till god hjälp vid utveckling av gamla och nya vapensystem, men de kan aldrig ersätta anskaffning av konkreta vapensystem. Därför välkomnar vi regeringens, om än senkomna, insikt att en sådan långsiktig strategi tas fram om vad som behövs för att försvaret skall kunna vidmakthålla kompetens, organisation och materiel för att lösa ålagda uppdrag. Det tar tio till femton år att utveckla nya förband och nya system. Därför måste man rimligen beskriva de förmågor och den organisation som behövs fem år efter ett anpassningsbeslut respektive tio år efter beslut om att utveckla försvarsförmågan mot väpnat angrepp.

Den långsiktiga planeringen, såväl på 10 till 15 års sikt som under försvarsbeslutets treårsperiod, skall därför särskiljas från den årliga budgeteringen. Den långsiktiga planeringen skall ge inriktning för personal- och materielförsörjning samt den årliga verksamhetsinriktningen. Detta synsätt leder till en naturlig uppdelning av riksdagens beslut i två delar.

• Den ena delen är beslut om beredskap, uppgifter och förmåga i den befintliga organisationen.

• Den andra delen är beslut som omfattar kommande investeringar och andra långsiktiga bindningar inklusive kostnader för t.ex. avveckling, sett i ett längre tidsperspektiv.

Denna förändring tydliggör också riksdagens och regeringens ansvar för de långsiktiga besluten om försvarets uppgifter och förmågor samt anskaffning, uppsättning och avveckling av materiel och militära förband.

6.10 Försvarsindustriellt samarbete

Svensk försvarsindustri har en stor bredd och en unik systemkompetens. Försvarsmakten tvingades till en stor likviditetsindragning som följd av den fulla tillämpningen av anslagsförordningen. Det resulterade i panikstopp och försatte stora delar av försvarsindustrin i en akut krissituation.

Stor materiell kvantitet i kombination med hög kvalitativ funktionskompetens inom de flesta områden är nödvändig för att utveckla det nya försvaret. Svensk försvarsindustri kommer inte att kunna upprätthålla samma breda kompetens på samma mängd områden som tidigare. Varken inhemsk eller utländsk efterfrågan är tillräcklig för detta. Den tekniska utvecklingen accentuerar behovet av ett allt närmare samarbete med utländska partners, som redan är i full gång.

I flera hänseenden finns anledning att, i ljuset av de stora förändringar som sker i det svenska försvaret, överväga om de förhållanden som hittills rått för svensk försvarsindustri är optimala med de nya förutsättningarna. Det bör t.ex. övervägas om inte försvarsindustrin skulle kunna erbjudas att mer aktivt få konkurrera om den del av materielunderhållet som idag sköts inom Försvarsmakten. På så sätt kan viktig kompetens behållas inom försvarsindustrin samtidigt som volymerna upprätthålls. Självfallet bör den sammantaget billigaste lösningen väljas, varför en strikt tillämpad konkurrensutsättning av verkstads- och varvsdrift är nödvändig.

En ytterligare åtgärd, dels för att öka vår egen förmåga att lösa internationella uppgifter, dels för att förbättra industrins konkurrenskraft, är att kräva att våra stridskrafter generellt skall ha en ökad interoperabilitet genom anpassning till Natostandard. Ett sådant allmänt krav på Försvarsmaktens materielanskaffning ger också ett brett engagemang i hela organisationen som positivt skulle påverka utbildnings- och övningsverksamheten.

Det pågående mellanstatliga samarbetet inom försvarsmaterielområdet skall därför fördjupas och utvidgas. Det är också angeläget att fortsätta att stödja svensk försvarsindustris exportansträngningar. En av de viktigaste förutsättningarna för detta är att det vi vill exportera värderas så högt att vi själva anskaffar det till våra egna förband. Sverige skall driva på så att de initiativ till samarbete, bl.a. inom EU, som pågår också leder till gemensamma regler för export av krigsmateriel och strategiska produkter, som i snabbt ökande grad utvecklas och produceras gemensamt i flera länder.

Vi är positiva till det pågående mellanstatliga försvarsmaterielsamarbetet. Detta bör fördjupas och utvidgas. Vi anser också att det är angeläget att fortsätta att stödja svensk försvarsindustris exportansträngningar. En av de viktigaste förutsättningarna för detta är att det vi vill exportera också värderas så högt att vi själva anskaffar det till våra egna förband. Med vår försvarspolitik blir detta möjlig.

6.11 Krigsmaterielexport

Vi i de demokratiska länderna har ett moraliskt och politiskt ansvar för att begränsa spridning av vapen till de länder som använder eller kan komma att använda vapnen för att angripa eller hota andra stater, förtrycka den egna befolkningen och i värsta fall genomföra folkmord. Vi har också ett egenintresse av att inte sälja vapen som senare kan komma att riktas mot oss t.ex. i samband med fredsfrämjande insatser. För att förhindra detta har Sverige och övriga västländer arbetat fram olika mekanismer för exportkontroll av krigsmateriel.

Men all krigsmaterielexport är inte av ondo. Det är betydelsefullt för Sverige att kunna exportera försvarsmateriel för att stötta uppbyggnaden av demokratiska staters försvarsmakter. Ett bra exempel på detta är Sveriges försvarsmaterielexport till de baltiska staterna.

Intimt förknippad med frågan om internationellt samarbete försvarsindustriföretag emellan är frågan om exportregler och exportkontroll. Särskilt väsentligt för det försvarsindustriella samarbetet är regelverket för export till tredje land. Internationellt samarbete i projektutveckling är en mycket viktig komponent för att behålla systemutvecklingsförmåga i Sverige. En förutsättning för detta är ett regelverk som på ett enkelt sätt reglerar export till tredje land. Utan denna möjlighet måste man ställa sig frågan om det är meningsfullt att ge sig in i samarbete av denna typ.

Exportberoendet är i delar av försvarsindustrin redan idag mycket högt. Detta beroende kan komma att öka ytterligare. Det är angeläget att få gemensamma EU-regler för export av försvarsmateriel. Sverige måste därför driva på för att de samarbetsinitiativ som pågår också leder till gemensamma regler för export av krigsmateriel och strategiska produkter, som i snabbt ökande grad utvecklas och produceras gemensamt i flera länder.

En ytterligare åtgärd, dels för att öka vår egen förmåga att lösa internationella uppgifter, dels för att förbättra industrins konkurrenskraft, är att i ökad utsträckning kräva att våra stridskrafter generellt skall ha en ökad interoperabilitet. Ett sådant allmänt krav på Försvarsmaktens materielanskaffning ger också ett brett engagemang i hela organisationen som positivt skulle påverka utbildnings- och övningsverksamheten.

Stockholm den 3 oktober 2003
Bo Lundgren (m)
Fredrik Reinfeldt (m)	Beatrice Ask (m)
Per Westerberg (m)	Gunilla Carlsson (m)
Catharina Elmsäter-Svärd (m)	Lennart Hedquist (m)
Cristina Husmark Pehrsson (m)	Gunnar Hökmark (m)
Göran Lennmarker (m)	Mikael Odenberg (m)
Marietta de Pourbaix-Lundin (m)	Sten Tolgfors (m)