Oromofolket i Etiopien

Motion 2001/02:U211 av Murad Artin m.fl. (v)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den bör verka för att EPRDF-regeringen i Addis Abeba respekterar landets författning och oromofolkets nationella självbestämmanderätt.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den verkar för att EPRDF-regeringen i Addis Abeba respekterar oromofolkets och andra minoritetsgruppers mänskliga rättigheter i Etiopien.

2 Bakgrund

Landet Etiopien är mycket gammalt och har en tvåtusenårig historia. Bortsett från åren 1936–1941, då Italien ockuperade landet, har Etiopien inte varit kolonialiserat. Trots torkkatastrofer, krig och diktatur och att Etiopien utgör ett av världens fattigaste länder har landet ofta framstått som förebild för andra afrikanska stater som sökt ett ökat oberoende.

1974 störtades kejsaren Haile Sellassie som suttit på tronen sedan 1930. Etiopien blev republik och kom att styras av en prosovjetisk militärdiktator. Haile Mariam Mengistu, som tog makten 1977 efter interna strider inom den nya regimen, genomförde en kampanj – Röd terror – för att krossa det politiska motståndet mot revolutionen eller kritik av den väg revolutionen tog under hans ledning. Mengistus hårdföra diktatur kom att beröva Etiopien en hel generation unga intellektuella.

Vid revolutionen och störtandet av Haile Sellassie befann sig Etiopien i krig. I Eritrea hade ett gerillakrig pågått sedan 1962. Även i andra provinser som i Tigray och Ogaden var läget kaotiskt. Mengistus regering övertog och fortsatte kriget i Eritrea. Mengistus regim förmådde dock inte krossa befrielserörelsen EPLF i Eritrea och befrielserörelsen TPLF i Tigray. TPLF och andra grupper samordnade 1989 den väpnade kampen mot regimen i Etiopiska folkets revolutionära demokratiska front, EPRDF. Oromofolkets befrielsefront, OLF, kämpade också mot regimen utan att ingå i EPRDF.

I maj 1991 tvingades Mengistu fly till Zimbabwe. EPRDF:s trupper tågade in i Addis Abeba samtidigt som EPLF intog Eritreas huvudstad Asmara. Med politiskt stöd från USA tog EPRDF makten i Etiopien och EPLF förberedde med EPRDF:s samtycke Eritreas självständighet, som trädde i kraft 1993.

En ny konstitution antogs i Etiopien 1994, och de första flerpartivalen ägde rum 1995. De partier som finns i Etiopien är dock inte att jämföra med politiska partier som vi föreställer oss sådana i Europa. De framträder inte första hand med politiska program för hela den etiopiska statsbildningen utan företräder mer olika etniska folkgruppers intressen. De flesta oppositionspartier bojkottade valen.

Efter valen 1995 utsågs Gidada Negasso till president. Som sådan har han endast haft ceremoniella uppgifter. Den verklige makthavaren är premiärminister Zenawi Meles från TPLF. Gidada har nyligen avsatts.

Den etiopiska regimen anses av internationella människorättsorganisationer vara en av de värsta i Afrika när det gäller brott mot de mänskliga rättigheterna. I juni 1998 uppstod en gränskonflikt som övergick i regelrätt anfallskrig mot Eritrea.

Etiopiens ekonomi baseras på jordbruket som står för 90 % av exporten, varav kaffe utgör 60 %. Torka och hungersnöd har vid flera tillfällen drabbat landet. Men under de senaste tio åren har livsmedelsproduktionen höjts, främst beroende på rikligt med regn. Landet är dock starkt beroende av bistånd.

Etiopien består av över 100 olika etniska grupper, och lika många olika språk talas i landet. De fyra dominerande grupperna är oromo, amhara, tigreaner och somalier.

3 OLF:s kamp är för nationell självbestämmanderätt

Oromofolket utgör den största befolkningsgruppen i Etiopien. Oromofolket utgör 40 miljoner av Etiopiens 65 miljoner innevånare och är ett av de få folkslag på den afrikanska kontinenten som är kulturellt, språkligt och historiskt sammanhållet. Under sin långa historia utvecklade oromofolket sitt eget kulturella, sociala och politiska system som har kallats för gadaasystemet. Detta system påminner i långa stycken om den demokrati som fanns i antikens Aten. Kvinnorna i gadaasystemet saknade, liksom i Aten, rösträtt men å andra sidan fanns det inga slavar som berövades medborgerliga rättigheter. En annan viktig skillnad jämfört med Aten, och som gör att man kan se gadaasystemet som mer avancerat än det i antika Aten, var att invandrare adopterades in i systemet. I Aten saknade invandrarna (etoikerna) rösträtt.

Oromofolket finns inte bara Etiopien utan även i Somalia, Sudan och Kenya. Det kom att ingå i den etiopiska statsbildningen under den amhariske kejsaren Menelik II:s regeringsperiod (1889–1913), då Etiopien, sedan amharerna efter omfattande krig, vidgat Etiopiens gränser.

I slaget vid Adua 1889 besegrade Menelik en italiensk styrka, och därmed stoppades Italiens expansion in i landet. Därefter fortsatte Meneliks armé att erövra området i söder, bebodda av boskapsskötande oromoer, somalier och en rad jordbrukande folkgrupper. Därmed blev Etiopien ”mångkulturellt”. Genom erövringen av oromoernas områden blev amharer och tigreaner en minoritet i det imperium man byggt upp. Trots detta behöll amharerna sin politiska och ekonomiska makt. I bördiga områden i söder lade de amhariska erövrarna beslag på stora gods, vars jord arrenderades ut till den besegrade lokala befolkningen.

Genom kejsar Meneliks expansion i slutet av 1800-talet skapades en djup motsättning mellan de utnyttjande folkgrupperna och exploatörerna. Just för att avbryta detta mönster grundades 1973 Oromos befrielsefront OLF, som i brist på politiska alternativ bedriver en väpnad kamp i vissa delar av Etiopien. Det grundläggande syftet för oromos befrielserörelse är rätten att utöva oromofolkets rätt till nationell självbestämmande. Målet är att få slut på ett sekel av förtryck och exploatering.

Efter Mengistus flykt till Zimbabwe och EPRDF:s trupper tagit makten inbjöd EPRDF till nationell konferens. Där tillsattes ett övergångsparlament, Nationella rådet, med representanter för ett 30-tal olika politiska organisationer. Till interimsstatschef valdes EPRD:s ordförande Zenawi Meles. En nationell övergångsregering bildades, dominerad av EPRDF. EPRDF behärskades av tigreanernas rörelse, TPLF, trots att organisationen i realiteten hade en liten maktbas, eftersom tigreanerna endast utgör en knappt tiondel av Etiopiens befolkning. EPRDF försökte vinna gehör bland majoritetsfolket oromo och byggde där upp ett mot EPRDF lojalt stödparti, vilket skapade en svår konflikt och väckte bitterhet främst hos den sedan länge existerande och dominerade oromoorganisationen, OLF.

Idag diskriminerar EPRDF-regeringen oppositionella organisationer och partier och gör det ytterst svårt för dem att verka. Inför lokalvalet 1992 ledde detta till att strider utbröt mellan regeringsstyrkor, bestående av EPRDF:s gamla gerillasoldater, och OLF-förband. OLF lämnade samlingsregeringen tillsammans med Ogadens nationella befrielsefront, ONLF, och flera andra grupper. Det var detta som ledde till att OLF 1995 bojkottade valen. Motsättningen mellan regeringen och oppositionen ökade efter hand, och 1993 dödades flera studenter när myndigheterna slog ned en demonstration vid universitet i Addis Abeba.

En huvudpunkt i EPRDF:s program var omvandlingen av Etiopien till en federation av medlemsstater indelade efter etniska principer. Varje medlemsstat skulle ha rätt att lämna federationen. Ett förslag till ny federativ författning presenterades också 1994 och antogs 1995. OLF vill idag upprätta en självständig stat för oromofolket i söder. OLF anser att regeringen bryter mot de löften som finns i författningen. EPRDF motarbetar de partier som vill lösgöra oromos områden från Etiopien.

Valen till nationalförsamlingen 1995 bojkottades av oppositionspartierna, trots USA-ledda försök att övertala dem att delta. Regeringen anklagades för diskriminering och hot i valkampanjen och röstlängderna visade sig mycket bristfälliga. Valresultatet blev en överväldigade seger för EPRDF och dess allierade. Även vid senare val, såsom vid valet år 2000, bojkottade OLF valet.

Oromos befrielsefront (OLF) förklarar att man vill medverka i sökandet av konstruktiv fredlig lösning av den politiska kris som plågat Etiopien i över 100 år. OLF arbetar för att bidra till en meningsfull och omfattande freds- och försoningsprocess som inkluderar alla tänkbara politiska krafter i dialogen.

Den nuvarande konflikten mellan OLF och den av TPLF dominerade EPRDF-regeringen i Etiopien bör ses i ljuset av Meneliks och Abessiniens hundraåriga kolonisering av oromos områden. Det handlar om ett folks kamp mot förtryck och för nationellt självbestämmande.

Det rimliga förhållningssättet när det gäller konflikten mellan oromofolket och EPRDF-regeringen i Addis Abeba är att man ställer krav på att den etiopiska regeringen respekterar landets författning och oromofolkets nationella självbestämmanderätt.

Detta vill vi att riksdagen ger regeringen till känna.

Likaledes bör den svenska regeringen medverka till att EPRDF-regeringen i Addis Abeba respekterar oromofolkets och andra folkgruppers mänskliga rättigheter.

Detta vill vi att riksdagen ger regeringen till känna.

Stockholm den 24 september 2001
Murad Artin (v)
Berit Jóhannesson (v)	Maggi Mikaelsson (v)
Lars Ohly (v)	Stig Sandström (v)
Willy Söderdahl (v)	Eva Zetterberg (v)