med anledning av skr. 2004/05:54 Redovisning av verksamheten i Internationella valutafonden, Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna under 2003/04

Motion 2004/05:Fi4 av Lars Ohly m.fl. (v)

1 Innehållsförteckning

1Innehållsförteckning1

2Förslag till riksdagsbeslut2

3Inledning3

4Insyn och inflytande3

4.1Ökad insyn i Sverige4

4.2Dela på styrelseplatserna i världen4

4.3Låt hela världen konkurrera om ordförandeposten6

5Konditionalitet, skuldfrågor och fattigdomsbekämpning6

5.1Konditionalitetsbegränsningar6

5.2Konditionaliteten och fattigdomsbekämpningen7

5.3Översyn av konditionaliteten8

5.4IMF:s guldreserv9

5.5Illegitima skulder9

6Internationella miljömål10

7Vatten och mänskliga rättigheter11

7.1Privatiseringar av vatten11

7.2Dammbyggen13

2Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utformningen av skrivelsen bör förbättras så att det tydligare framgår vilken åsikt Sverige verkat för och även hur väl Sverige nått resultat utifrån uppsatta mål i Sveriges politik för global utveckling.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör verka för en revidering av röstberäkningen i IMF och Världsbanken, vilket innebär att man inte bara tar hänsyn till ekonomisk storlek, utan även andra principer såsom befolkningsstorlek.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i Världsbanken bör verka för att valet av ordförande bör föregås av en öppen nomineringsprocess och att val av lämplig person utgår från kompetens och ej landtillhörighet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör utforma en svensk skriftlig position i frågan om konditionaliteten i IMF och Världsbanken som tydligt tar ställning mot detaljerade policyvillkor som inte bygger på nationella fattigdomsstrategier och full parlamentarisk insyn.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör verka för att IMF och Världsbanken öppet debatterar kring makroekonomiska alternativ i syfte att nå millenniemålen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör agera för att inriktningen av fattigdomsbekämpningen inom IMF och Världsbanken tar hänsyn till vikten av en rättvis fördelningspolitik och att institutionernas verksamhet utvärderas i förhållande till millenniemålen.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i internationella sammanhang bör stödja initiativ som diskuterar andra alternativa finansieringskällor, som t.ex. försäljning eller uppvärdering av IMF:s guldreserv, när det gäller att hitta sätt att finansiera multilaterala skulder till de fattiga och skuldtyngda länderna.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör ta initiativ till att det genomförs en studie inom ramen för IMF och Världsbanken som syftar till att undersöka hur man kan hitta en rättvisare lösning pååterbetalningar som kan härledas till s.k. illegitima skulder.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i Världsbanken bör agera för att banken har en inriktning som uppmärksammar de stora problem som växthuseffekten har för fattiga människor i utvecklingsländerna.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i IMF och Världsbanken bör agera för att Kyotoprotokollet implementeras och att lån till utvecklingsländerna ligger i linje med klimatmålen.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i IMF och Världsbanken agerar för att privatiseringar inom vattensektorn inte skall vara ett krav för att beviljas lån.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i internationella institutioner bör dela med sig av erfarenhet av och kunnande om att driva vattenverk och vattendistribution i offentlig regi.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör stödja ett upprop om ett moratorium för finansiering av nya dammar från Världsbanken till dess att World Commission on Dams riktlinjer har antagits.

3 Inledning

Vänsterpartiet har vid flera tillfällen föreslagit att den svenska linjen i IMF och Världsbanken måste bli mer öppen och att riksdagen ges ett större inflytande i processen. En öppen och offentlig redovisning av Sveriges handlande ökar legitimiteten och trovärdigheten, vare sig allmänhet, politiska partier eller intresseorganisationer delar eller inte delar den handlingslinje Sverige för fram.

Vi välkomnade därför riksdagens beslut om att regeringen med regelbundna intervall i en särskild skrivelse ska redovisa för arbetet inom dessa institutioner och regeringens prioriteringar och ställningstaganden. I regeringens skrivelse 2004/05:54 redogörs i viss mån för de ställningstaganden regeringen gjort i IMF och Världsbanken. Vi finner dock att det återstår en hel del att önska för att skrivelsen ska få den betydelse som vi föreslagit och önskat.

4 Insyn och inflytande

Det är inte lätt att i regeringens skrivelse 2004/05:54 utläsa vilken linje Sverige haft och vad Sverige föreslagit och verkat för. Ett naturligt mål att mäta resultat utifrån vore att utgå från den av riksdagen antagna propositionen Gemensamt ansvar - Sveriges politik för global utveckling. Någon sådan återkoppling sker dock inte systematiskt, vilket försvårar för riksdag, folkrörelser och allmänhet att få en god inblick i Sveriges agerande i de globala finansiella institutionerna. Utformningen av skrivelsen bör förbättras så att det tydligare framgår vilken åsikt Sverige verkat för och även hur väl Sverige nått resultat utifrån uppsatta mål i Sveriges politik för global utveckling. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.

4.1 Ökad insyn i Sverige

Det är av allmänt intresse för medborgarna i Sverige att få veta hur vår representant i IMF och Världsbanken agerar, hur man kommer överens om sitt agerande mellan de länder som vi delar ledamotsstol med och vilka resultat man uppnått. Detta är något som för de flesta, såväl riksdag som intresseorganisationer, medborgare och medier, i dag är okänt. I andra länder avlägger länderrepresentanterna årliga rapporter, parlamentariker ingår i delegationer, hearings anordnas osv. I USA, Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Italien lägger man ut sina rapporter på Internet. Någon liknande ordning har vi inte i Sverige. Man kan invända att den nordisk-baltiska representationen är liten inom Världsbanken om man t.ex. jämför med USA. Men det är knappast ett argument för att legitimera bristande information. Det vore alltså rimligt att en likartad ordning infördes i Sverige. I motion 2004/05:A300 föreslog Vänsterpartiet att regeringen bör undersöka hur man kan öka insynen och redovisningen av hur den nordisk-baltiska representanten i IMF och Världsbanken agerar och vilka resultat man uppnått utifrån den förda politiska linjen. Förslaget har ännu ej behandlats av riksdagen, men kommer så att ske i betänkande FiU90.

Vi är glada för att Vänsterpartiets krav på att riksdagen beslutat om en årlig rapportering från regeringen verkställs och att regeringen även inför årsmötena låter ledamöterna i Finans- och utrikesutskotten få möjlighet att ställa frågor till ansvarig minister. Tyvärr är utskottsutfrågningen inte offentlig, vilket minskar insynen för allmänhet och ideella organisationer. För att förbättra dialog och förståelse mellan olika parter har Vänsterpartiet i motion 2004/05:U279 föreslagit att regeringen bör anordna offentliga möten, där regeringen har chans att redovisa och tydliggöra regeringens tänkta politiska linje inför årsmötena i IMF och Världsbanken. Förslaget har ännu ej behandlats av riksdagen, men kommer så att ske i betänkande 2004/05:UU8.

Vidare bör även riksdagens eget arbete skärpas upp och tydliggöras. Det finns idag en oklarhet om vem som har det övergripande ansvaret för frågor som rör IMF och Världsbanken. För att kunna leva upp till de höga utvecklingspolitiska målen på området krävs att riksdagen är välinformerad. I annat fall motverkas ett aktivt deltagande för att använda Sveriges inflytande i Världsbanken och IMF med sikte på att nå en hållbar och rättvis utveckling. Riksdagen behöver tydliggöra vilket utskott i riksdagen som har det övergripande ansvaret för frågor som rör Sveriges politik i IMF och Världsbanken och det ansvariga utskottet bör årligen samla sina ställningstaganden i ett betänkande. Vänsterpartiet verkar för en sådan förändring av riksdagens arbetsformer.

4.2 Dela på styrelseplatserna i världen

I dag har utvecklingsländerna ett begränsat inflytande i IMF och Världsbanken. Det leder ofta till att det är i-länderna som dominerar det politiska och ekonomiska språket om vad som är bra eller dålig ekonomisk politik. Det finns återkommande rapporter från det civila samhället om exempel där IMF:s och Världsbankens makroekonomiska recept ofta anses oförenliga med vad det civila samhället uppfattar som fattigdomsbekämpning. Ett exempel är avgiftsbeläggning av hälsovård för fattiga. När folkliga organisationer vill diskutera dessa frågor med respektive regering möts de ofta av beskedet att IMF:s och i viss mån Världsbankens "recept" inte är förhandlingsbara när de nationella fattigdomsstrategierna ska utformas.

I skrivelse 2004/05:54 påtalar regeringen vikten av att röststyrkan som samtliga medlemsländer erhåller oavsett storlek, bör höjas till den ursprungliga nivån som rådde vid bildandet av IMF och Världsbanken. Det skulle betyda att basrösternas andel av totala antalet röster höjs från dagens ca 2 % till att utgöra ca 11 % av totala antalet röster.

Vänsterpartiet delar regeringens syn på vikten av att öka inflytandet för u-länderna. En ökning av basrösternas andel av totala antalet röster är ett steg i rätt riktning. Men för att verkligen få genomslagskraft för u-ländernas inflytande och åsikter räcker det inte att få mer makt påårsmötena. Utvecklingsländerna måste även i större utsträckning få plats i det operativa arbetet, dvs. i de båda institutionernas exekutivstyrelser. Fördelningen av platser i styrelserna bygger inte på att varje land har en likvärdig röststyrka. De fem största länderna (dvs. de som bidrar med mest pengar: USA, Japan, Tyskland, Frankrike och Storbritannien) har var sin plats i de två styrelserna. Sedan har även Ryssland, Saudiarabien och Kina en plats var, eftersom de anses vara politiskt viktiga länder. Resterande länder (176 stycken) delar därefter på 16 platser och av dessa får 46 afrikanska länder dela på två ledamöter. Röststyrkan bestäms således av storleken på respektive lands ekonomi. USA har tillsammans med sju andra stora industriländer nästan 50 % av rösterna i IMF och Världsbanken. Det är nu dags att införa ett mer rättvist sätt att beräkna rösterna på. Sverige bör verka för en revidering av röstberäkningen i IMF och Världsbanken, vilket innebär att man inte bara tar hänsyn till ekonomisk storlek utan även andra principer, såsom befolkningsstorlek. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Det är av största vikt att de länder som ofta kommer i fråga för lån även har ett större operativt inflytande. Regeringen har dock varit kallsinnig inför att t.ex. de afrikanska länderna ges fler styrelseplatser. Den officiella svenska ståndpunkten är att det är kapitalandelarna som ska gälla. Även om man anser att maktfördelningen var rimlig när institutionerna skapades, har mycket hänt sedan dess. Idag är det de afrikanska länderna som står i centrum för IMF:s och Världsbankens verksamhet. Det är därför högst rimligt att dessa länder även ges ett större operativt inflytande. Vänsterpartiet har i motion 2004/05:U279 föreslagit att Sverige bör agera för att utvecklingsländernas inflytande inte bara ökar i röststyrka utan även vad gäller antalet representanter i IMF:s och Världsbankens styrelser. Förslaget har ännu ej behandlats av riksdagen, men kommer så att ske i betänkande 2004/05:UU8.

4.3 Låt hela världen konkurrera om ordförandeposten

Inför Världsbankens möte i maj 2005 har dess ordförande James Wolfhensohn meddelat att han avgår. Sedan bildandet av IMF och Världsbanken har traditionen varit att det alltid är en europé som är ordförande för IMF och alltid en amerikan för Världsbanken. Detta oberoende av om det finns någon som är mer kompetent från den övriga världen. Detta är ett helt oacceptabelt system. Utifrån ett demokratiperspektiv är det enda rimliga att även andra länder har rätt att föreslå kandidater. Här har Sverige chans att agera för att så blir fallet. Sverige bör i Världsbanken verka för att valet av ordförande föregås av en öppen nomineringsprocess och att val av lämplig person utgår från kompetens och ej landtillhörighet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

5 Konditionalitet, skuldfrågor och fattigdomsbekämpning

5.1 Konditionalitetsbegränsningar

IMF och Världsbanken ställer liksom alla banker upp villkor för att ett land ska beviljas lån. Det är i sig inget anmärkningsvärt att sätta upp villkor, utan det frågan gäller är hur kraven ser ut och på vilka grunder de har kommit fram.

För att t.ex. få vissa lån måste utvecklingsländer ibland genomföra nedskärningar i de offentliga utgifterna, öka statens intäkter genom högre priser på vatten och el, samt devalvera för att på så sätt öka exporten och begränsa importen. För andra lån krävs avregleringar, avskaffande av förmånliga lån till bönder och småföretagare, privatiseringar av statsägda företag, färre hinder för att flytta kapital över gränser och avskaffa investeringshinder för utländska industrier och banker.

Konditionaliteten, dvs. de villkor som finns för att få ett lån, är präglad av enkelspårighet och inte anpassad till det enskilda landets specifika situation. Det finns ibland goda anledningar till att stödja jordbrukare utifrån ett livsmedelsperspektiv och det småskaliga jordbruket kan vara mindre miljöbelastande. Nedskärning av offentlig sektor kan leda till en ökad arbetslöshet och sämre köpkraft. Om t.ex. resurserna till hälso- och sjukvården minskar betyder inte det att behovet av vård och omsorg har minskat. Det som troligen inträffar är att vården och omsorgen privatiseras till hemmen, dvs. det är kvinnor som får utföra ett obetalt arbete. Vänsterpartiet har i motion 2004/05:U279 utvecklat sin syn på IMF:s och Världsbankens konditionalitet. Förslagen har ännu ej behandlats av riksdagen, men kommer så att ske i betänkande 2004/05:UU8.

5.2 Konditionaliteten och fattigdomsbekämpningen

Ett av de största problemen med konditionaliteten är att det är så svag koppling till fattigdomsbekämpningen. Många utvecklingsländer har stora utlandsskulder. Detta hotar utvecklingen och fattigdomsbekämpningen i hela världen. IMF och Världsbanken tog i mitten av 1990-talet initiativ till det som kallas för HIPC (Heavily Indebted Poor Countries). Målet är att de fattigaste länderna ska uppnå en hållbar skuldsituation, där det inte finns något behov av att låna från IMF. Tyvärr har HIPC inte lyckats lösa problemen med skulderna. IMF och Världsbanken måste därför ta ett större ansvar för den utlåning man beviljat och inte påföra allt ansvar på låntagarna. Trevande försök har gjorts för att bemöta kritiken mot HIPC, vilket framtagande av PRS-strategin visar (Poverty Reduction Strategies). PRS är än så länge relativt nytt, så det är svårt att dra långtgående slutsatser av den nya strategin mot fattigdomsbekämpning. Dock verkar det i praktiken inte ha hänt så mycket när det gäller inflytandet för låneländerna och vilken ekonomisk politisk väg som måste beträdas.

Vänsterpartiet föreslog i motion 2004/05:U279 att Sverige i Världsbanken och IMF bör föra fram åsikten om behovet av att skriva av skulderna till HIPC-länderna utan att som motprestation kräva ekonomiska reformer som är politiskt kontroversiella och/eller tar lång tid att genomföra. När utrikesutskottet (2004/05:UU2) behandlade Vänsterpartiets förslag bemötte man inte det konkreta förslaget. Utskottet påpekade dock vikten av att "minska de fattiga ländernas skuldbörda och att skuldavskrivning måste ske på ett sådant sätt att det främjar utveckling och därmed fattigdomsbekämpning". Vidare konstaterade utrikesutskottet att grunden "för att ett fattigt och skuldtyngt land skall beviljas skuldavskrivningar under HIPC-initiativet är att landet bedriver en god ekonomisk politik med en tydlig fattigdomsinriktning". Trots dessa skrivningar valde utskottet att avslå Vänsterpartiets förslag.

Problemet är att det är IMF och Världsbanken som avgör vad som är "sund ekonomisk politik". Utrymmet för att diskutera alternativa åtgärder är fortfarande begränsat, och Sverige agerar inte för att detta förhållande ska ändras, trots vackra skrivningar om att ge låneländerna större inflytande. Det är av avgörande betydelse att de enskilda länderna får ett reellt inflytande över policyvillkor och att de nationella parlamenten ges full insyn i processen. I en översyn, Review of Nordic monitoring of the World Bank and IMF support to the PRSP process, framgår det att de politiska standardrekommendationerna i IMF och Världsbanken är oklara vad beträffar relationen till att minska fattigdomen och öka jämställdheten. Rapporten menar att det råder svag koppling mellan struktur- och makroekonomisk politik å ena sidan och fattigdomsbekämpning å andra sidan. Institutionernas inriktning verkar mer basera sig på teorier än på empiriskt bevisade effekter av politiska val för att bekämpa fattigdomen.

Vänsterpartiet har i motion 2004/05:U279 fört fram att det måste vara varje lands valfrihet att självt få bestämma politisk inriktning och vilka verktyg som ska användas för att uppnå god ekonomisk politik. I motionen föreslog vi att Sverige i internationella sammanhang bör verka för att hindra IMF och Världsbanken från att försöka påtvinga enskilda länder en viss form av ekonomisk politik, som till exempel en avreglering av valutahandeln. I motionen anfördes vidare att Sverige i IMF och Världsbanken bör agera för en revidering av konditionaliteten så att demokratiskt valda regeringar och parlament ges ett större inflytande över lånevillkor som ställs på lånelandet. Förslagen har ännu ej behandlats av riksdagen, men kommer så att ske i betänkande FiU90.

5.3 Översyn av konditionaliteten

Under 2005 kommer både IMF och Världsbanken att genomföra en översyn av konditionaliteten. Resultatet av översynen ska presenteras påårsmötena under hösten. För att få en så bra process som möjligt har Sverige här en chans att aktivt agera och komma med förslag som förbättrar rådande konditionalitet. I Storbritannien har man tagit fram riktlinjer för hur man kan ändra konditionaliteten. Som exempel på förändring kan nämnas ett förslag som går ut på att kontroversiella villkor som handelsliberaliseringar och privatiseringar endast får införas om de nationella aktörerna anser att de är en central del av fattigdomsstrategin och att åtgärderna gynnar de fattiga. Det skulle vara av stort värde om även Sverige kunde arbeta fram ett ställningstagande som tar sin utgångspunkt i fattiga människors perspektiv och som ligger i linje med Sveriges politik för utveckling. Regeringen bör därför utforma en svensk skriftlig position i frågan om konditionaliteten i IMF och Världsbanken som tydligt tar ställning mot detaljerade policyvillkor som inte bygger på nationella fattigdomsstrategier och full parlamentarisk insyn. Detta bör riksdagen som sin menig ge regeringen till känna.

Vänsterpartiet har i motion 2004/05:U279 föreslagit att Sverige i Världsbanken och IMF bör föra fram åsikten om behovet av att skriva av skulderna till HIPC-länderna utan att som motprestation kräva ekonomiska reformer som är politiskt kontroversiella och/eller tar lång tid att genomföra. I samband med den pågående översynen har Sverige chansen att lyfta fram frågor kring alternativa ekonomiska lösningar som tar sikte på att halvera fattigdomen. Sverige bör verka för att IMF och Världsbanken öppet debatterar kring makroekonomiska alternativ i syfte att nå millenniemålen. Detta bör riksdagen som sin mening ger regeringen till känna.

För att kunna nå FN:s millenniemål, som bl.a. innebär en halvering av fattigdomen fram till 2015, är det viktigt att även IMF och Världsbanken aktivt bidrar till att förverkliga målen. Institutionerna framför i ord att det är fattigdomsbekämpning som är det överordnade målet. Men dessvärre betyder det ofta samma sak som ekonomisk tillväxt i allmänhet. Ingen hänsyn tas till hur den ökade produktionen av varor och tjänster fördelas. Om millenniemålen ska nås krävs inte bara en ökad tillväxt utan minst lika viktigt är att det finns fördelningspolitiska nycklar som verkligen ger människor möjlighet att lämna fattigdomen. Regeringen har visat förståelse för denna åsikt och påtalar även i skrivelse 2004/05:54 att en tillväxt utan en rättvis fördelning inte automatiskt leder till minskad fattigdom. Riksdagen bör därför ta ställning för en sådan inriktning men även koppla den till millenniemålen. De globala finansiella institutionernas verksamhet bör utvärderas i förhållande till hur väl de nått millenniemålen. Sverige bör agera för att inriktningen av fattigdomsbekämpningen inom IMF och Världsbanken tar hänsyn till vikten av en rättvis fördelningspolitik och att institutionernas verksamhet utvärderas i förhållande till millenniemålen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

5.4 IMF:s guldreserv

I skrivelsen redogörs för olika finansieringsalternativ för att få till stånd en större utlåning till det fattigaste länderna. Ett förslag som diskuteras (dock inte av Sverige) är försäljning eller uppvärdering av IMF:s guldreserv. Förslaget presenterades i september 2004 av Storbritanniens finansminister Gordon Brown. Om IMF skulle värdera sin guldreserv till marknadspriser skulle det betyda ett tillskott via en ren bokföringsåtgärd och som skulle räcka till att lösa de 32 fattigaste ländernas skulder till IMF. Även om förslaget inte kommer tillrätta med grundläggande problem med konditionalitet och fattigdomsminskning, är det ändå intressant och bör studeras vidare. I skrivelsen sägs ingenting om regeringens hållning till detta förslag. Sverige bör i internationella sammanhang stödja initiativ som diskuterar andra alternativa finansieringskällor, som t.ex. försäljning eller uppvärdering av IMF:s guldreserv, när det gäller att hitta sätt att finansiera multilaterala skulder för de fattiga och skuldtyngda länderna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

5.5 Illegitima skulder

Under många år har folkrörelser och utvecklingsländer försökt diskutera vad som är ett rättvist skuldsaneringsförfarande. Många länder har lån som tagits av icke demokratiska regimer eller ledare och som fattiga människor idag får vara med och betala tillbaka. Frågan är vilket ansvar långivaren hade vid själva tillfället. Finns det ingen skuld som faller på IMF och Världsbanken? Det var dessa institutioner som beviljade lånen och pengarna har ibland använts till något helt annat än att minska fattigdomen. I Norge har regeringen intagit en position i och med antagandet av en handlingsplan mot skulder. Norge förklarar att de kommer att stödja en studie av hur man ska förhålla sig till s.k. illegitima skulder. Sverige borde deklarera en liknande ståndpunkt. Sverige bör ta initiativ till att det genomförs en studie inom ramen för IMF och Världsbanken som syftar till att undersöka hur man kan hitta en rättvisare lösning pååterbetalningar som kan härledas till s.k. illegitima skulder. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

6 Internationella miljömål

I Vänsterpartiets motion 2004/05:U279 föreslås att Sverige i Världsbanken bör agera för att banken har en inriktning som uppmärksammar de stora problem växthuseffekten medför för fattiga människor i utvecklingsländerna, samt att Sverige i IMF och Världsbanken bör agera så att Kyotoprotokollet implementeras och att lån till utvecklingsländerna ligger i linje för att nå klimatmålen. När utrikesutskottet behandlade förslag om detta i december 2004 avslogs förslagen utan någon som helst motivering.

IMF och Världsbanken har med sin storlek en möjlighet att styra resurser till åtgärder som leder till att klimatmålen uppnås. Det hot om klimatförändringar som de flesta nu erkänner finns, är ett oerhört stort globalt problem, och en verklig klimatförändring skulle i stor utsträckning drabba de fattiga människorna mest.

Världsbanken satsar fortfarande på väldigt storskaliga projekt såsom dammbyggen, projekt för utvinning och export av fossila bränslen, pappers- och massafabriker, stålverk eller gruvindustri. Det är verksamheter som har stor påverkan på miljön. Många frivilligorganisationer oroar sig för Världsbankens utlåning till projekt som innebär en stor miljöpåverkan och stora förändringar för människor i lokalområdet. En utvärdering har skett av Världsbanken tillsammans med flera frivilligorganisationer (Extractive Industry Review). Rapporten rekommenderar att banken fasar ut utlåningen till utvinning av fossila bränslen och successivt ökar utlåningen till projekt med förnyelsebara energikällor. Rapporten berör även ursprungsbefolkningens rättigheter om att få information och möjlighet att godkänna projekten. Dessvärre verkar Världsbankens administration kallsinnig till rapportens rekommendationer. Inte heller den svenska regeringen verka vilja få till stånd en reell förändring av bankens inriktning. I skrivelse 2004/05:54 sägs bl.a.följande:

Sverige anser att det huvudsakliga ansvaret för fattiga länders utveckling ligger hos respektive lands regering. Det internationella utvecklingssamarbetet skall utgå ifrån fattiga länders egna strategier och planer och stödja och komplettera ländernas ansträngningar att bekämpa fattigdomen. Det är därför orimligt att förvägra dessa länder möjligheten att utnyttja sina naturresurser om länderna såönskar.

Intressant att notera är att när Vänsterpartiet och andra framför kritik mot den ensidigt rådande ekonomiska politiken som trycks på länder vare sig de vill eller ej, så talar aldrig regeringen om att det ska vara varje enskilt lands ansvar att få bestämma vilka medel som ska användas för att nå mål om minskad fattigdom. Men när regeringen talar om långsiktig ekologiskt hållbar utveckling såär det tydligen viktigt att varje land får exploatera sina naturresurser även om det leder till en utveckling som inte är hållbar. Denna inkonsekvens får dock inte dölja det faktum att vi talar om två skilda angreppssätt. Det finns ingen internationell fastlagd linje för vilka metoder (t.ex. privatiseringar, nedskärning av offentlig sektor, avvecklande av tullar) som ska användas för att bekämpa fattigdomen. Däremot finns det internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter och miljö. Idag går 94 % av lånen till fossila energisystem, vilket är en helt orimlig balans. Vi vet att växthuseffekten är ett av de största globala hoten mot vår värld och att det i första hand är fattiga människor som drabbas hårdast. Lägg därtill att av de fattigaste människorna i världen är ca 70 % kvinnor, så blir frågan om att minska fossilutsläppen även en jämställdhetsfråga.

Sverige bör i Världsbanken agera för att banken har en inriktning som uppmärksammar växthuseffektens stora problem för fattiga människor i utvecklingsländerna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Sverige bör i IMF och Världsbanken agera så att Kyotoprotokollet implementeras och att lån till utvecklingsländerna ligger i linje med klimatmålen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

7 Vatten och mänskliga rättigheter

7.1 Privatiseringar av vatten

I Vänsterpartiets motion 2004/05:U279 föreslås att Sverige i IMF och Världsbanken agerar för att privatiseringar inom vattensektorn inte ska vara ett krav för att beviljas lån, samt att Sverige i internationella institutioner bör dela med sig av erfarenhet och kunnande av att driva vattenverk och vattendistribution i offentlig regi. När utrikesutskottet behandlade förslag om detta i december 2004 avslogs förslagen utan någon som helst motivering.

I regeringens skrivelse 2004/05:54 redovisas inga som helst åsikter eller ställningstaganden som berör vattenfrågorna, vilket måste anses märkligt med tanke på att vattenfrågor blivit ett allt större diskussionsämne under de senaste åren. Omfattande kritik har riktats mot att IMF och Världsbanken ställer krav på att vattenverk och liknande ska privatiseras för att landet ska beviljas ett lån. Eftersom behovet av ny infrastruktur för vattendistribution ofta är stort, blir pressen stor på lånelandet att acceptera villkoren fast man egentligen inte önskar en sådan utveckling.

Vatten är en livsnödvändighet för människor och kan inte betraktas som vilken vara som helst på en marknad. Vatten är en gemensam resurs som, liksom luften vi andas, inte kan ha ett pris. Oavsett ekonomisk standard måste alla människor ha rätt till vatten. Distribution av vatten är ett s.k. naturligt monopol och då bör det finnas en demokratisk och gemensam styrning av denna resurs. Om vi ska leva upp till millenniemålet om en halvering av antalet fattiga till år 2015, måste vattentillgångarna säkras och inte vara föremål för profitinriktade företag. Ett privat företag har inget samhällsansvar och incitament att erbjuda fattiga människor bra och billigt vatten. De fattiga har som bekant en svag betalningsförmåga.

Bland de som uppmärksammat problemet med vattenprivatiseringar finns Forum Syd, en samarbetsorganisation inom folkrörelsebiståndet med nästan 200 svenska organisationer, en organisation väl insatt i de problem som IMF:s och Världsbankens lån kan orsaka. På deras hemsida kan man läsa om konkreta exempel när det gäller vattenprivatiseringar:

Några uppmärksammande exempel:

Bland de mest uppmärksammade projekten är vattendistributionen i Cochabamba, Bolivia, som regeringen lät hyra ut till ett dotterbolag till amerikanska Bechtel efter att Världsbanken hotat med att ställa in 600 miljoner USD i skuldavskrivningar. Bechtel höjde priset på vatten så kraftigt att många fick svårt att klara utgiftshöjningen och stora protester tvingade regeringen att avbryta kontraktet. Nu har Bechtel stämt Bolivia på 30 miljoner USD för kontraktsbrott, ärendet hanteras av Världsbankens eget organ för tvistlösning ICSID.

I Ghana har IMF och Världsbanken flera år arbetat för att privata aktörer ska sköta vattendistributionen i städerna. En privatisering genom ett 10-årigt leasingavtal var på väg och under tiden krävde institutionerna att verksamheten skulle anpassas till det. I mars 2002 skrev Världsbanken ett avtal med Ghana med villkor att vattenpriserna ger full kostnadstäckning och automatiskt kopplas till kursen på utländsk valuta. Efter stora protester från NGOs, och då det visat sig att utländska vattenbolag inte var beredda att investera några stora summor i projektet, ändrades planerna till en kortare utleasning. NGOs i Ghana menar att det går att förbättra vattendistributionen genom reformer som inte innebär orimliga kostnadsökningar för de fattiga eller att driften överlåts till transnationella bolag.

I slutet av 2002 ställde IMF krav på Nicaragua att privatisera det statliga vattenkraftbolaget. Förslaget kritiserades hårt av landets NGOs. Parlamentet hade tidigare beslutat om ett moratorium för vattenprivatiseringar tills ett nationellt regelverk kunde vara på plats. Till slut drog IMF tillbaka det specifika kravet på utförsäljning av bolaget, men begärde att privatiseringsprocessen ska fortsätta.

IMF har även vid ett antal andra tillfällen tryckt på för privata lösningar av vattendistribution och avloppshantering. År 2000 fanns den typen av krav med som del i bland annat avtal med Benin, Guinea Bissau, Nicaragua, Niger, Rwanda och Tanzania.

Den svenska regeringen har via sin representant i IMF och Världsbanken röstat för de lånevillkor som ställs på utvecklingsländerna. Inte vid något tillfälle har Sverige röstat emot ett vattenprojekt som ska privatiseras. Officiellt är den svenska linjen att det är självklart att lånevillkoren ska anpassas utifrån utvecklingsländernas perspektiv, men i praktiken verkar det inte ske någon styrning av representanten i den nordisk-baltiska kretsen. Sverige bör i IMF och Världsbanken agera för att privatiseringar inom vattensektorn inte ska vara ett krav för att beviljas lån. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Sverige har goda erfarenheter av att erbjuda hela befolkningen vatten av god kvalitet och till ett lågt pris. Sverige skulle med den kompetens vi besitter kunna dela med sig av sitt kunnande. På 1990-talet stödde vi de baltiska staternas arbete med att bygga upp kommunal vattendistribution. Det är en erfarenhet Sverige bör sprida till övriga delar av världen. Sverige bör i internationella institutioner dela med sig av erfarenhet och kunnande av att driva vattenverk och vattendistribution i offentlig regi. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

7.2 Dammbyggen

När en damm byggs får det stora sociala konsekvenser. Människor som bor där dammreservoaren ska anläggas måste flytta och dammen byggs ofta där förutsättningarna för jordbruk, fiske och boskapsskötsel är som bäst. Ersättningarna till de som tvingas flytta är dåliga och det förekommer även förföljelser av ursprungsbefolkningen i samband med dammbyggen.

Stora dammar i tropiska och subtropiska områden spelar tyvärr en stor roll när det gäller att generera och sprida sjukdomar. I byggnadsskedet börjar problemen då inflyttade byggnadsarbetare för med sig sjukdomar till områden som tidigare inte varit drabbade. När dammarna är färdigbyggda leder den stillastående vattensamlingen till fler insekter, sniglar och andra djur som tjänar som värdar för olika vattenlevande parasiter.

Även miljökonsekvenserna är omfattande vid ett dambygge. Sambanden mellan älven och dess omkringliggande ekosystem bryts för alltid av ett dammbygge. Bygget leder till ändrad vattentemperatur och vattenkemi samt att näringsrikt sediment samlas i reservoaren. Så här skriver Naturskyddsföreningen på sin hemsida:

Innan Aswan-dammen i Nilens övre lopp i Egypten byggdes, förde floden med sig närmare 124 miljoner ton sediment till havet varje år och lämnade runt 10 miljoner ton längs floddalen som var av en avgörande betydelse för ett framgångsrikt jordbruk i Nildalen. Idag stannar 98 % av sedimenten kvar i dammen. Resultatet av detta är en nedgång i produktivitet i det egyptiska jordbruket och bönderna blir tvungna att ersätta den naturliga näringen från Nilen med konstgödsel.

Andra miljöeffekter är att djurlivet dränks och fördrivs, fisklivet försämras och att det viktiga kustnära fisket påverkas negativt. Omvandlingen av en flod till en sjö bidrar även till stor påverkan på växthuseffekten. Det sistnämnda beror på att förmultningen av växtlighet frigör metangas om syrehalten i bottenvattnet är låg.

Trots de sociala och miljömässiga konsekvenserna av dammbyggen fortsätter IMF och Världsbanken att stödja projekten med lån. Detta är ännu mera märkligt med tanke på att Världsbanken och IUCN (Internationella naturvårdsunionen) 1997 tillsatte en världskommission om dammar (World Commission on Dams, WCD) som började verka våren 1998 och levererade sin slutrapport den 16 november 2000. Slutsatserna i rapporten var att de flesta dammar producerat mindre el eller vatten för bevattningsändamål än vad som beräknats, samtidigt som påverkan på människor och miljö i dammarnas omgivning varit mycket större än man uppskattat.

Rapporten pekade även på att många dammbyggen inte är ekonomiskt lönsamma trots att de miljömässiga och sociala kostnaderna sällan är medräknade i projektet. Rapporten talar vidare om att dammbyggen leder till irreversibla skador på världens näst rikaste ekosystem - det strömmande vattnet - och att upp till 80 miljoner människor tvångsförflyttats av dammbyggen. WCD:s slutsatser har stor symbolisk betydelse, då det är en oberoende partssammansatt kommission.

Världsbanken har en nyckelroll i dammbyggandet världen över och det skulle vara rimligt om banken agerade utifrån slutsatserna i rapporten. Dessvärre har Världsbanken ignorerat rapporten och verkar inte ha tagit till sig den kritik som riktats mot dammbyggen. Som ett första steg för att inte förvärra situationen bör alla dammbyggen stoppas till dess att planeringen av nya dammar stämts av mot rekommendationerna och att det finns fungerande mekanismer för skadestånds- och kompensationsavtal. Sverige bör stödja ett upprop om ett moratorium för finansiering av nya dammar från Världsbanken tills dess att World Commission on Dams riktlinjer har antagits. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 9 februari 2005
Lars Ohly (v)
Marie Engström (v)	Lennart Gustavsson (v)
Berit Jóhannesson (v)	Karin Thorborg (v)
Alice Åström (v)	Lars Bäckström (v)