med anledning av skr. 2001/02:83 En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna

Motion 2001/02:K80 av Per Unckel m.fl. (m)

1 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hur de mänskliga rättigheterna bör stärkas.

2 Regeringens förslag

I skrivelse 2001/02:83 En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna presenterar regeringen bl.a. en treårig nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna. Syftet med denna är att lägga grunden för ett mer samlat synsätt på mänskliga rättigheter i Sverige. Skrivelsen redogör också för olika aktörers roll i arbetet med de mänskliga rättigheterna på nationell nivå samt för vissa prioriterade frågor i regeringens fortsatta arbete med de mänskliga rättigheterna och för hur den avser att arbeta vidare med bl.a. frågan om utbildning om mänskliga rättigheter.

Regeringen redovisar vidare sin avsikt att bl.a. stärka den institutionella kompetensen inom Regeringskansliet och att med jämna mellanrum återkomma till riksdagen för att redovisa arbetet med mänskliga rättigheter på nationell nivå. Regeringen har också för avsikt att överväga möjligheterna att på lämpligt sätt ytterligare uppmärksamma vissa myndigheter på deras ansvar för mänskliga rättigheter och att ge ett antal myndigheter i uppdrag att utbilda sin personal om de mänskliga rättigheterna. Dessutom avser regeringen att låta ta fram material om mänskliga rättigheter. Avslutningsvis behandlas i skrivelsen en informationsstrategi samt uppföljning och utvärdering av handlingsplanen.

3 Vår utgångspunkt

Frågan om mänskliga rättigheter och skyddet för dessa är central för Moderata Samlingspartiet. Att varje medborgare tillförsäkras grundläggande individuella rättigheter är fundamental för den demokratiska rättsstaten.

Vår syn på de mänskliga rättigheterna är individorienterad. När vi talar om mänskliga rättigheter åsyftar vi de grundläggande fri- och rättigheterna, de s.k. medborgerliga eller första generationens rättigheter. Regeringen tenderar däremot att fokusera på andra generationens rättigheter, de s.k. sociala rättigheterna. Den stora skillnaden mellan första och andra generationens rättigheter är att politiska rättigheter är utkrävbara vid domstol medan sociala rättigheter inte är det i samma utsträckning eftersom de är beroende av bl.a. ekonomin i stat och kommuner.

4 Vår kritik av regeringens förslag

4.1 Yttrandefriheten m.m.

Regeringen anför att den låtit utreda frågan om hur yttrandefriheten och meddelarfriheten på arbetsplatser som inte är offentliga kan stärkas som en följd av att det kommit att bli allt vanligare att kommunal och statlig verksamhet bolagiseras. Enligt regeringen övervägs denna fråga för tillfället i Justitiedepartementet.

Meddelarfriheten är en grundlagsskyddad rättighet som tillkommer varje medborgare. Den och offentlighetsprincipen syftar till att tillförsäkra medborgarna insyn i den offentliga förvaltningen. Meddelarfriheten och offentlighetsprincipen är instrument för kontroll av den offentliga makten, inte för insyn i privata företag. Vi har vid upprepade tillfällen påpekat att sådan verksamhet i vilken allmänhetens insyn är påkallad av demokratiska hänsyn inte skall läggas ut på entreprenad eller bolagiseras.

4.2 Religionsfrihet och mänskliga rättigheter

Religionsfriheten är en mänsklig rättighet och skyddas i grundlagen och i olika internationella konventioner. Regeringen påpekar i skrivelsen att utövandet av religionsfriheten ibland kan föra med sig att andra människors fri- och rättigheter träds för när. Exempel på detta är barns rätt i förhållande till föräldrarnas religionsfrihet, t.ex. i fråga om omskärelse. Regeringen menar att det inte är ovanligt att olika fri- och rättigheter kolliderar med varandra och att sådana intressekonflikter ofta löses direkt i den konventionsartikel som rör en viss rättighet genom det sätt på vilket det tillåts att ingrepp i rättigheten görs. I andra sammanhang regleras intressekonflikter genom nationell lagstiftning.

Det blir allt vanligare med intressekonflikter mellan utövandet av religionsfriheten och andra mänskliga rättigheter. Det är därför otillfredsställande att regeringen i handlingsplanen nöjer sig med att redovisa problemet utan att presentera åtgärder, vilket man förväntar sig av en handlingsplan.

4.3 Allmänna samlingslokaler m.m.

Regeringen anför att den avser att besluta om att tillsätta en särskild utredare med uppgift att utreda och analysera frågor rörande allmänna samlingslokaler. Detta är en frågeställning som togs upp i Demokratiutredningen (SOU 2000:1), men som inte ledde till något förslag i regeringens demokratiproposition (prop. 2002:80, Demokrati för det nya seklet). Det är emellertid knappast bristen på samlingslokaler som är demokratins problem i dag. Likaså är det svårt att se kopplingen mellan samlingslokalerna och skyddet för de mänskliga rättigheterna.

4.4 Utbildning om mänskliga rättigheter

Regeringen anför att kunskapen om de mänskliga rättigheterna måste förbättras. Regeringen avser att genom olika utbildningsinsatser förbättra denna kunskap. I detta sammanhang hänvisas till den roll som den nya myndigheten Forum för levande historia kommer att spela när det gäller bl.a. utbildningsinsatser som presenteras i handlingsplanen. Regeringen avser att inrätta myndigheten fr.o.m. den 1 januari 2003. I en sådan utbildningsinsats bör också ingå en särskild upplysningskampanj om kommunismens brott mot mänskligheten och de mänskliga rättigheterna.

5 Våra förslag

För att den enskilde individen skall tillförsäkras så stor frihet som möjligt är det viktigt att det finns ett fullgott skydd för de mänskliga rättigheterna. Ytterst syftar skyddet för de mänskliga rättigheterna till att dra gränser för hur stor handlingsfrihet statsmakterna skall ha gentemot medborgarna. Med beaktande av den stora betydelse dessa frågor har hade vi väntat oss att regeringen i handlingsplanen skulle ägnat större utrymme åt bristerna i lagstiftningen.

Den västerländska synen på mänskliga rättigheter är individorienterad. Såväl EU som Europakonventionen om skyddet för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) bygger på denna syn. Genom våra internationella åtaganden omfattas nu även vi av Europakonventionen, vilket har inneburit att utrymmet för att inskränka den enskildes rätt har minskat. Detta är positivt, men inte tillräckligt. Det råder en viss diskrepans mellan skyddet för de rättigheter som skyddas i regeringsformen (RF) 2 kap. och de som skyddas i Europakonventionen i och med att Europakonventionen inte har ställning som grundlag.

Europakonventionen bör därför upphöjas till grundlag. Genom att upphöja konventionen till grundlag skulle man åstadkomma större samstämmighet mellan Europakonventionens och regeringsformens skyddsnivåer. Det skulle dessutom vara en viktig symbolhandling. Ett annat sätt att komma tillrätta med denna brist på överensstämmelse skulle kunna vara att utvidga tillämpningsområdet för 2 kap. 12 § RF till att omfatta även Europakonventionen.

Regeringen bör även verka för att EU ansluter sig till Europakonventionen för att tillförsäkra att EU:s skydd för mänskliga rättigheter inte är sämre än medlemsstaternas.

Sverige skall vara ett land där mänskliga fri- och rättigheter skyddas fullt ut. Därför bör grundlagens skydd mot rättighetsinskränkande lagstiftning vara lika starkt oavsett vilken fri- och rättighet det gäller. Härigenom skulle betydelsefulla förstärkningar av enskildas rättigheter kunna uppnås. Det skulle bl.a. innebära att de tre allmänna begränsningsgrunderna i 2 kap. 12 § andra stycket RF blir tillämpliga även vid begränsningar av t.ex. äganderätten.

Ytterligare en reform som, tillsammans med övriga förslag, skulle tydliggöra att Sverige är en demokrati och en rättsstat som inte sätter statens intresse framför individens rätt är att vid beslut om lagstiftning som innebär inskränkningar i de medborgerliga fri- och rättigheterna generellt stärka minoritetsskyddet. Detta kan ske genom att reglerna om särskilt beslutsförfarande i 2 kap. 12 § tredje stycket RF blir tillämpliga. På så sätt skulle en riksdagsminoritet om endast en sjättedel av ledamöterna i kammaren alltid kunna tvinga fram ett års uppskov av en i och för sig tillåten rättighetsbegränsande lagstiftning.

En annan åtgärd som också skulle stärka de mänskliga rättigheternas ställning är att ytterligare konventioner om mänskliga rättigheter, t.ex. 1966 års konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och FN:s barnkonvention, inkorporeras i svensk rätt. Detta skulle innebära att de blir utkrävbara vid svensk domstol.

Sverige har flera gånger kritiserats för att diskrimineringsförbudet kränks. Dagens diskrimineringslagstiftning finns spridd i ett antal olika lagar, vilket gör den osammanhängande och svåröverskådlig. Vissa grupper har svårt att hävda sina rättigheter gentemot staten. Flyktingar är en sådan grupp. En åtgärd som skulle stärka individens skydd mot diskriminering vore att införa en samlad diskrimineringslagstiftning.

En fråga som har nära samband med frågan om skyddet för medborgerliga fri- och rättigheter och som skulle stärka skyddet av dem väsentligt är frågan om lagprövningsrätten. Lagprövningsrätten skulle stärkas betydligt genom ett avskaffande av uppenbarhetsrekvisitet.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det skall mer till än en skrivelse av regeringen med handlingsplaner som aviseras däri för att förbättra skyddet för de mänskliga rättigheterna. Enligt vår mening krävs det både ändringar i grundlagen och lagändringar för att stärka ställningen för de mänskliga rättigheterna.

Stockholm den 18 februari 2002
Per Unckel (m)
Inger René (m)	Lars Hjertén (m)
Nils Fredrik Aurelius (m)	Margareta Nachmanson (m)
Christel Anderberg (m)	Carl-Erik Skårman (m)
Ola Karlsson (m)	Anders Björck (m)
Per-Samuel Nisser (m)