med anledning av skr. 2001/02:120 2002 års redogörelse för företag med statligt ägande

Motion 2001/02:N66 av Per Westerberg m.fl. (m)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konkurrensutsättning och försäljning av offentligt ägda företag och verksamheter.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av statlig verksamhet i enlighet med vad som anförs i motionen.

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram motivering till varför vart och ett av bolagen med statlig ägarinblandning även i fortsättningen bör ha en sådan.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en avveckling av sådan myndighetsverksamhet som snedvrider konkurrensen.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om offentliga bolagsstämmor i statliga företag.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad öppenhet i förvaltningen av statliga företag.

2 Skrivelsen

I skrivelsen lämnar regeringen en redogörelse för förvaltningen av statens företagsägande samt för verksamheten i de företag och affärsverk som Regeringskansliet förvaltade vid årsskiftet 2001/02.

3  (S)tyrning genom statligt ägande

3.1 Den statliga portföljen

Svenska staten är Sveriges största företagare både räknat i omsättning och antalet anställda. Totalt omfattar portföljen 62 företag/koncerner med verksamhet inom energi, råvaror, konsumentvaror, tjänster, turism, handel, telekom, transport, finans och fastigheter. 80 procent av bolagen verkar på fullt konkurrensutsatta marknader medan övriga är lagstadgade monopol. Företag med statligt ägande utgör cirka 25 procent av det inhemska näringslivet.

3.2 Skadligt att staten styr och ställer

Statlig kommersiell verksamhet utgör ett betydande problem för en fri och rättvis konkurrens. I Konkurrensverkets statistik över företag som missbrukat sin dominerande ställning dominerar SAS, Telia, SJ och Posten. De statliga bolagens dominans är därmed inte bara olämplig, utan även olaglig. Av domstolsavgöranden angående missbruk av dominerande ställning som Konkurrensverket redovisar på sin hemsida, rör över 60 procent företag med statlig ägarinblandning. Även i fråga om ifrågasatt konkurrensbegränsande beteende, där medborgarnas anmälningar registreras, är de statliga och kommunala bolagen överrepresenterade. Detta tyder på att det finns en utbredd irritation över dessa politikerstyrda bolags beteende. Sakförhållandet bekräftas av Statskontorets rapport ”Staten som kommersiell aktör” (2000:16). Rapporten visar bland annat följande:

• Hälften av alla myndigheter och statliga företag bedriver konkurrensutsatt verksamhet i påtaglig omfattning.

• Det finns ett stort utbud av statliga tjänster på konkurrensutsatta områden som endast till en del sammanfaller naturligt med myndigheternas kärnverksamheter.

• Bärande motiv till varför den konkurrensutsatta verksamheten skall bedrivas saknas ofta.

• En fjärdedel av de statliga myndigheternas och bolagens verksamhet på konkurrensutsatta områden har märkbar och negativ effekt på marknadens funktionssätt.

Trots statens dominans över företag i Sverige har det aldrig funnits några bestående och hållbara förklaringar till varför staten skall äga företag. Motiven har varierat över tiden. I industrialismens barndom ansågs det viktigt att staten kunde utöva inflytande över användningen av naturresurserna, senare har motiveringarna ofta varit av regionalpolitisk eller beredskapsmässig karaktär. I vissa fall har staten även ansett det angeläget att ta över nedläggningshotade företag, som sedan behållits.

Med början under 1980-talet har en ny syn på statligt företagsägande vuxit fram i samhället. Enligt denna syn är privatiseringar mer en praktisk än en ideologisk fråga. Skälen till förändringen är flera. En orsak är de allt starkare kraven på tydliga och aktiva ägare i företagen. När staten själv äger företag samtidigt som den har ansvaret för att fastslå reglerna för näringslivet uppstår en olämplig otydlighet i ägarrollen.

En annan orsak till den nya synen på privatiseringar är de allt mer ansträngda statsfinanserna i flera länder. Detta tvingar staterna att koncentrera sina resurser på det allra viktigaste och överlåta risktagande och ägande till andra. Genom att sälja statliga företag kan finanserna förbättras och skattesänkningar eller angelägna satsningar på andra områden genomföras.

En tredje orsak är att privatiseringar leder till en högre effektivitet. Överlastade statsapparater blir av med uppgifter och skötseln av företagen blir effektivare med nya, tydligare ägare. Privatiseringarna innebär vinster, både för staten och för de nya ägarna.

4 Baksätesstyrning och hemlighetsmakeri

4.1 Baksätesstyrning

Genom att äga 62 företag/koncerner helt eller delvis har den svenska staten stor makt över svenskt näringsliv. Det har dock länge rått oklarheter kring vilken strategi den socialdemokratiska regeringen har med sitt ägande. Näringsminister Björn Rosengren har varit mycket oklar på denna punkt och egentligen bara kunnat berätta att han tycker att staten skall äga skog. Inte heller finns det i den numera årligen utkommande regeringsskrivelsen ”Företag med statligt ägande” några motiv i anslutning till bolagen med statlig ägarinblandning om varför de bör vara statliga.

Rimligen borde bevisbördan ligga på regeringen som i den ovan nämnda skrivelsen i anslutning till varje bolag med statlig ägarinblandning skall motivera varför staten även i fortsättningen bör vara inblandad. De företag vars koppling till staten inte kan motiveras bör ingå i den privatiseringsplan som vi vill att regeringen omgående presenterar.

Regeringens oklara strategi har dock inte hindrat näringsminister Rosengren att via media meddela spridda åsikter angående de statliga bolagen. Det har exempelvis handlat om vad Posten skall ha för produkter i sitt utbud och hur SAS styrelse skall se ut. Rosengren har också låtit meddela att den som trodde att delprivatiseringen av Telia skulle följas av mer i samma riktning hade hoppats förgäves. ”Jag är mer försiktig i dag och mindre engagerad i avregleringar och privatiseringar än vad jag var för fyra år sedan”, berättade Rosengren i Dagens Nyheter den 12 juni i år och meddelade även att han öppnar för att vissa av statens bolag kan expandera och även rikta blickarna utomlands.

Kanske är det den av Rosengren gravt misskötta Teliaaffären som gett ministern kalla fötter. Det är i så fall synd. Det är ju inte privatiseringen i sig som är felet, utan hur Rosengren och resten av regeringen skötte den.

4.2 Hemlighetsmakeri

Hanteringen av vissa statliga bolag visar att det finns betydande brister i form av mörkläggning och hemligstämplar. När det statliga bolaget Teracom hade extra bolagsstämma i november 2001 hemligstämplade Kulturdepartementet dagordningen till bolagsstämman. Riksdagsledamöter, som har rätt att närvara, kunde alltså inte i förväg få veta vilka frågor stämman skulle avhandla. Allmänhet och journalister hade inte ens rätt att närvara.

Vid färdigställandet av propositionen om kreditgaranti på 2 miljarder kronor till samma bolag gjorde regeringen bedömningen att bolagets ekonomiska ställning inte kunde redovisas i propositionen och heller inte var nödvändig för riksdagens beslut. Allt underlag var hemligstämplat. Riksdagens ledamöter skulle alltså inte få veta bakgrunden till behovet av nya friska pengar. Allmänheten, som ytterst får stå för risker och pengar, skulle heller inget få veta.

I ett privatägt börsnoterat företag vore ett sådant hemlighetsmakeri fullkomligt otänkbart. Att inte redovisa viktiga ärenden på bolagsstämman strider mot börsreglerna. Att hemlighålla bolagets ekonomi för de som skulle ställa en garanti vore fullkomligt verklighetsfrämmande. Att utestänga journalister från bolagsstämmor i ett börsnoterat företag vore lika märkligt.

Öppenheten i statliga företag bör öka. Allmänhet och journalister borde ges möjlighet att närvara vid bolagsstämmor och dagordningar borde självklart vara utan hemligstämplar. Underlag för större beslut på bolagsstämmor borde även de vara offentliga.

5 Friare företag får förbättrade förutsättningar

Studier har även visat att det finns en del övrigt att önska av staten som företagsledare. Exempelvis har Riksrevisionsverkets granskningar av statliga bolag visat på behovet av bättre uppföljning och rapportering av verksamheterna.

Moderata Samlingspartiet anser inte att staten med skattepengar i botten skall snedvrida konkurrensen och därmed inverka hämmande på verksamheter som skulle må bättre av en friare tillvaro. För att bland annat förbättra arbetsmiljöerna, förbättra konkurrenssituationen, öka allmänhetens aktieägande och ge de i dag statligt ägda företagen förbättrade möjligheter på den internationella marknaden föreslår vi att ett trettiotal av de statligt ägda bolagen privatiseras i ett inledande skede.

Dessutom bedriver en rad myndigheter konkurrensutsatt verksamhet, vilket leder till att konkurrenssituationen på marknaden påverkas. Vi föreslår att regeringen snarast återkommer till riksdagen med förslag för att avveckla denna typ av konkurrenssnedvridning.

Vidare bör staten för varje bolag där statlig ägarinblandning föreligger omgående motivera varför så är fallet. De företag vars koppling till staten inte kan motiveras bör ingå i den privatiseringsplan, som vi kräver att regeringen omgående presenterar.

Privatiseringarna måste ske på ett ansvarsfullt sätt och så att företagens framtidsförutsättningar stärks. Politikerinflytandet över kommersiella beslut måste bort. Dessutom är det viktigt att privatiseringarna genomförs på ett sådant sätt att staten får bra betalt och att försäljningarna bidrar till att sprida aktieägandet.

Händelseutvecklingen i Telia är bara ett av många exempel på vad statligt ägande kan få för konsekvenser. Förhoppningsvis kan det dock fungera som varningslampa och avskräckande exempel.

I övrigt vill vi hänvisa till vår partimotion 2001/02:N208 Stat och kommun som konkurrent av Bo Lundgren m.fl. I denna utvecklas resonemanget kring olämpligheten i att stat, kommun och andra offentligt finansierade aktörer bedriver verksamheter som snedvrider den svenska konkurrenssituationen och försämrar det svenska klimatet för arbete och företagande.

Stockholm den 13 juni 2002
Per Westerberg (m)
Karin Falkmer (m)	Ola Karlsson (m)
Ola Sundell (m)	Stefan Hagfeldt (m)
Jan-Evert Rådhström (m)	Sten Tolgfors (m)
Jan Backman (m)	Mikael Odenberg (m)
Olle Lindström (m)