med anledning av prop. 2004/05:105 Vidaresändningsplikt i kabelnät

Motion 2004/05:K18 av Tobias Krantz m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen avslår regeringens proposition i den del som avser ändring i 8 kap. 1 § fjärde stycket radio- och TV-lagen (1996:844).

2. Riksdagen beslutar att 8 kap. 1 § fjärde stycket radio- och TV-lagen (1996:844) skall ha följande lydelse:

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
Sändningsplikt enligt första stycket omfattar högst tre samtidigt sända TV-program som sänds av tillståndshavare vars verksamhet finansieras genom anslag från TV-avgiften enligt lagen (1989:41) om TV-avgift och högst ett TV-program som sänds av en annan tillståndshavare.	Sändningsplikten enligt första stycket omfattar inte fler än två programtjänster som sänds samtidigt av tillståndshavare vars verksamhet finansieras genom tv-avgifter enligt lagen (1989:41) om TV-avgift.
	I nät där tv-sändningar sker med både analog och digital teknik skall vidaresändning ske med analog teknik av två programtjänster som avses i fjärde stycket om de sänds eller har sänts ut med analog teknik. I övrigt får vidaresändning ske med digital teknik.

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ny och mer långsiktigt hållbar mediepolitik med bredare parlamentarisk uppslutning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommersiell tv på lika villkor.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning av medierelaterad lagstiftning i syfte att göra den mer teknikneutral.

Mediepolitiken

Förutom viljan att bestämma hur och när tv-tittarna ska övergå från att ta emot analoga sändningar till digitala, saknar den socialdemokratiska regeringen i stort sett mediepolitik. Konsekvensen av detta är att det tillsatts en mängd utredningar som ofta överlappar, alltid är sent ute och där förslagen ibland är helt överspelade innan de ens trätt i kraft.

Någon helhetssyn som ger vägledning och anger tydliga spelregler i denna tid då medielandskapet förändras snabbare och mer genomgripande än någonsin tidigare finns inte. Även denna gång framstår regeringens proposition mer som ett delbetänkande.

Aktörerna på mediemarknaden tvingas som en följd av regeringens brist på beslutsförmåga och senfärdighet ofta agera utan att ha någon rimlig chans att förutse hur de investeringar de planerar idag kommer att påverkas av lagstiftningen i morgon.

Ett mönster som dock, tyvärr, ger sig till känna i regeringens olika åtgärder det senaste decenniet är ett oreflekterat främjande av Sveriges Televisions för tillfället rådande önskemål. Istället för att prioritera en oberoende televisionsproduktion med ett tydligt och kraftfullt public service-uppdrag har regeringen bland annat

• anbefallt övergången till digitalsändningar i marknätet senast 2008, till stora merkostnader som tärt hårt på resurserna för kvalitetsprogram,

• valt att ge SVT ett kvantitativt mål för antalet tittare, stick i stäv med
  
  public service-uppdraget,

• gett klartecken att starta flera nya kommersiella nischkanaler inom SVT, utan att tillräckligt utreda hur detta påverkar public service-ambitionerna eller den långsiktiga finansieringen av public service,

• behållit ett stort statligt ägande i Boxer TV-access genom Teracom.

Folkpartiet har tidigare kraftfullt kritiserat regeringens val av metod för introduktionen av digitala tv-sändningar i marknätet. Detta motstånd har ingalunda gällt själva tekniken - tvärtom. Det allra första initiativet till en övergång till digital-tv togs ursprungligen av Kulturdepartementet under Folkpartiets ledning, under den borgerliga regeringen 1991-1994. Dock förutsattes att övergången skulle ske på marknadens - konsumenternas och producenternas - villkor.

Vi har nu kommit till det läget att de första nedsläckningarna av analoga sändare avses genomföras under innevarande år. Detta utan att alla frågor är lösta, och där det fortfarande egentligen inte är någon som kan svara på hur många medborgare som kommer att stå utan möjlighet att se på teve i försökslänen när släckningen startar.

Den totala bristen påövergripande perspektiv i mediepolitiken och särskilt i fråga om digital-tv, har lett till att fel beslut har fattats och i fel ordning.

Det är med i högsta grad hoppande majoriteter som regeringen kryssar sig fram mellan de olika ståndpunkterna i mediefrågorna. Även detta kan ses som ett utslag av regeringens brist på helhetssyn. Ingen bred majoritet kan ju uppstå om en linje som inte finns, utan bara är en uppsättning för stunden intagna ståndpunkter.

Det är dock ännu inte för sent att bättra sig. De första släckningsdatum kan fortfarande avblåsas. Det ger utrymme att söka en ny och mer långsiktigt hållbar mediepolitik med bredare parlamentarisk uppslutning. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Värna public service

Tv och radio har en mycket stor betydelse som förmedlare av kultur- och samhällsliv, inte minst för unga människor. Folkpartiet ser det som en viktig kulturpolitisk uppgift att säkra att public service präglas av kvalitet och bildning.

Med tanke på det enorma utbudet av lättare underhållning i de kommersiella kanalerna anser vi att public service bör bli mer fokuserad på kvalitetsproduktion än vad som är fallet idag. Samhällsprogrammen inom SVT blir idag allt färre och allt ytligare. Breda underhållningsprogram och viss sportbevakning kräver inte offentlig finansiering för att produceras och distribueras. Det behövs fler kvalificerade kommenterande program, svenska filmer och pjäser, barnprogram av hög kvalitet och två rikstäckande, fullbemannade nyhetsredaktioner.

På sikt tror vi att utvecklingen gör att dagens system med finansiering av public service-program genom tv-licenser måste ersättas med en modernare form. Detta faller dock utanför ramen för denna motion.

Kommersiell tv på lika villkor

Staten är den som ska reglera marknadens spelregler. Samtidigt är den, genom olika ägarkonstellationer, den största distributören med monopolställning i vissa trafikslag och en kommersiell aktör i andra och till yttermera visso genom sitt stora inflytande över det formellt fristående SVT, indirekt det största programföretaget.

Att staten samtidigt försöker uppträda i alla roller på mediemarknaden på en gång, leder till ständiga målkonflikter. Värst är dock att den indirekta konsekvensen är att staten gynnar sina egna bolag före kommersiella aktörer - även när staten uppträder kommersiellt och alltså inte agerar enbart utifrån samhällsnytta. Då sätts alla sunda konkurrensregler ur spel.

Det är i detta ljus den förhandenvarande propositionen måste ses. Nu vill regeringen att riksdagen ska gå SVT:s kommersiella experiment till handa genom att lagstiftningsvägen ge dem fördelar framför andra aktörer. Detta är inte acceptabelt.

Ett tydligt exempel på detta är den nystartade Kunskapskanalen. Den har en profil som i hög grad liknar befintliga kanaler som Viasats dokumentärkanaler eller Discovery-kanalerna. En del av programutbudet finns dessutom redan tillgängligt i SVT:s ordinarie programutbud, producerat för licensmedel av vetenskapsredaktionen. Om denna kanal skulle bli en av dem som ska omfattas av vidaresändningsplikten, som dessutom innebär att den ska kunna tas emot utan kostnad för mottagaren, inkräktar man uppenbarligen på en nisch där det redan finns flera kommersiella aktörer.

För att inte slå undan benen för de kommersiella aktörer som etablerat eller överväger att etablera tv-sändningar riktade till Sverige bör staten inta en strikt neutral hållning. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Förutom de tv-tjänster som produceras med licensmedel, vill regeringen att kabel-tv-leverantörerna ska vara förpliktigade att sända ytterligare en tjänst, det vill säga i klartext TV 4, fram till 2008 då detta ska upphöra. Folkpartiet ser dock inga skäl till att gynna en av många kommersiella aktörer på mediemarknaden i en kommersiell och konkurrensutsatt distributionsform, där varje aktör bör få frihet att själv bestämma över det programutbud som ska tillhandahållas avgiftsfritt.

Som ett resultat av dessa överväganden anser vi att riksdagen bör avslå regeringens förslag att ställa krav på så mycket som fyra så kallade must carry-tjänster från SVT. De enda kanaler som det är rimligt att kräva att alla aktörer ska vidaresända och som ska tas emot utan kostnad för abonnenten, är de som har ett tydligt samhällsuppdrag och det är bara public service-kanalerna i SVT 1 och 2.

Folkpartiet menar därför att riksdagen bör avslå regeringens proposition i alla delar som rör kravet på att fyra licensfinansierade och en privatfinansierad tv-tjänst ska omfattas av vidaresändningsplikten, och istället besluta att en sådan plikt enbart ska omfatta två programtjänster finansierade med licensmedel.

Som en konsekvens av detta blir regeringens förslag till lagändring att träda i kraft 1 februari 2008 överflödigt.

Teknikneutralitet

Utvecklingen på mediemarknaden idag kan beskrivas med ord som digitalisering, konvergering, horisontell och vertikal integrering och regelshopping. Sedan ett antal år är olika medier är på väg att konvergera. Vi kan se på tv via Internet, förutom en rad olika mer traditionella distributionsformer. Internet flyter också ihop med traditionell tv på andra sätt, genom att tittarna lockas till tv-distributörens eller rent av det enskilda programmets webbsidor för att ta del av sådant som inte visas på tv. En och samma redaktion har ofta flera distributionsformer. Från att ha varit enmedieföretag går de flesta aktörerna i medieindustrin mot att vara multimedieföretag. Aftonbladet är en papperstidning som också har en webbupplaga där det sänds webbradio.

Sammantaget innebär dessa tendenser att ny teknik och nya organisationsmönster skapar förändrade förutsättningar för kultur-, informations- och mediepolitiken. Utvecklingen innebär stora möjligheter. Mångfalden kan öka. Demokratins arenor för debatt och upplysning kan bli fler och mer dynamiska. Det är därför av yttersta vikt att lagstiftningen hänger med i och främjar utvecklingen snarare än hämmar den.

Ett exempel på en olycklig formulering i det nu föreliggande förslaget är: "Var och en som äger eller annars förfogar över ett elektroniskt kommunikationsnät som används för överföring av tv-sändningar till allmänheten genom tråd skall, om ett betydande antal hushåll som är anslutna till nätet använder det som sitt huvudsakliga medel för att ta emot TV-sändningar, se till att de boende i de anslutna hushållen kan ta emot tv-sändningar som sker med tillstånd av regeringen och som kan tas emot i området utan villkor om särskild betalning." Detta skulle, strikt tolkat, kunna omfatta Internetleverantörer som i övrigt inte på något sätt är sysselsatta med tv-distribution, ifall de för t.ex. ett trådbaserat fastighetsnät plötsligt inser att huvuddelen av de anslutna hushållen i nätet ser sin mesta tv över nätet. Det är bara en tidsfråga innan detta är en högst reell sannolikhet, men det är knappast vad lagen syftar till att reglera.

Folkpartiets slutsats är att det nu är hög tid att ta ett helhetsgrepp och modernisera all medierelaterad lagstiftning i ett svep, istället för de återkommande små och detaljinriktade utredningarna. Regeringen bör därför tillsätta en parlamentarisk medieutredning med uppdrag att se över lagstiftningen och göra den mer teknikneutral, och tillgodose behovet av överskådliga och tydliga riktlinjer för mediepolitiken för åtminstone det kommande decenniet. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Stockholm den 7 april 2005
Tobias Krantz (fp)
Helena Bargholtz (fp)	Liselott Hagberg (fp)
Martin Andreasson (fp)	Tina Acketoft (fp)
Mauricio Rojas (fp)